Jorden runt


Brev 5. Över Biscaya, Kinsale-La Coruña



Yüklə 1,22 Mb.
səhifə2/28
tarix03.11.2017
ölçüsü1,22 Mb.
#29518
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   28

Brev 5. Över Biscaya, Kinsale-La Coruña.

(2005.08.02 - 2005.08.10)


Under natten kom ytterligare två Svenska båtar in, det var Blue Marlin och en som jag inte kommer ihåg namnet på men båda var från Göteborg. Vädret hade förändrat sig till det sämre då en front från ett avlägset lågtryck någonstans långt norröver var på väg in över oss med vind och duggregn. Jag körde över till vår danske vän i båten Najaden och hade en liten överläggning om väder situationen. Rapporten förutspådde sydvästlig vind styrka 5-6 (8-14 m/s) som mot kvällen eller natten skulle vrida till väst och senare mot nordväst styrka 4-5 (6-11 m/s). Framför fronten skulle det vara duggregn och i samband med frontpassage skulle en uppklarning ske, en klassisk vädersituation som vi upplever ganska ofta. Var tog det sköna högtrycket vägen undrar kanske någon? Det fanns kvar men hade fått maka på sig lite söderöver ner över Biscaya. Detta gav oss en chans att haka på fronten och få lite skjuts ner i riktning mot Spanien. Så beslutet blev att avsegla och vi satte igång att göra båten sjöklar. Klockan tolv avgick vi i duggregn och satte kursen etthundraåtti grader vilket innebar att vi var hårt in skotade för styrbords halsar (vinden in snett framifrån vänster). Det blev en obekväm eftermiddag och kväll innan vinden vred över mot väster och vi kunde lätta lite på skoten. Båten for som en kork upp och ner över vågorna och sjösjukan stod hela tiden på lur för att slå klorna i en. Den här gången utan någon större framgång. Lite illamående och en utebliven aptit kunde vi dock inte undvika. Stina värmde lite mat från gårdagen men det skall erkännas att den sittningen tog nog ett par timmar och det mesta fick sväljas ned kallt, men ner kom det på enkel biljett. Vi fick behålla den fina vinden långt ut på nästa dag och efter ett dygn hade vi avverkat etthundrasextioen sjömil. Det innebär nästan sju knop i snittfart, ett mycket bra resultat för vår båt.

I den hårda vinden och den överbrytande sjön upptäckte vi några vattendroppar och lite fukt i träinredningen alldeles vid manöverpanelen till kylskåpet. Panelen skruvades ner och läckage i en skruv till skotskenan kunde konstateras. Den reparerade panelen hade korroderat sönder men som tur var hade vi den vi fått från Sverige i reserv. Det var likväl skönt att vi funnit orsaken till alla problem med kylen. Reparationen av läckan sköts fram till dess vi kom i hamn men avhjälptes tillfälligt med papper som sög upp det lilla vatten som kom in. På eftermiddagen andra dagen, avtog vinden så sakteliga och vi började hinna ikapp högtrycket. Vi seglade i allt svagare nordliga vindar hela natten fram till lunch nästa dag då var farten så långsam att vi knappt kunde hålla kursen. Det var bara att resignera och låta motorn ta över.

Ett alltid välkommet besök hade vi under natten då våra vänner Delfinerna kom på besök igen. Det var extra kul den här gången eftersom månen var i nedan och natten var kolsvart. Vattnet här är alldeles fullt av plankton som bildar mareld (blir självlysande) när de kommer i rörelse. När Delfinerna kom farande såg det ut som torpeder med en lång vit svans efter sig som bildade vackra mönster när Delfinerna snurrade runt och krumbuktade sig. Själva delfinen syntes tydligt då den blev helt upplyst av marelden och när den slog med stjärtfenan blev det ljusblixtar. Det såg riktigt dramatiskt ut när de kom in från sidan som en ubåtstorped och försvann in mellan kölen och rodret för att dyka upp på andra sidan utan att vår båt flög i luften. Det var verkligen ett sprakande skådespel som bjöds oss. Dagen efter såg vi även Delfiner som hoppade flera meter upp i luften under sin jakt på fisk.

Efter nästan nitton timmars motorgång kom vinden så sakteliga tillbaka, den här gången från nordost vilket borde innebära att vi passerat igenom högtryckscentrum. Under hela dagen seglar vi med god fart i allt mer ökande vind och på kvällen får vi reva storseglet för att inte vindrodret skall få det alltför svårt att styra. Medelfarten börjar då närma sig åtta knop. Några timmar senare får vi reva storseglet ytterligare då vinden ständigt pendlar mellan tolv och fjorton sekundmeter. Vid midnatt är vinden uppe i styv kuling dvs. fjorton till sexton sekundmeter och vi får även rulla in lite (reva) på vårt försegel (110 % genua). Vinden har vridit ner på ost och vi seglar med vinden från sidan (halv vind). Det blir lite blött under efternatten men det är mest vattenstänk från sjöar som bryter mot sidan på båten. Några sjöar som bryter in i sittbrunnen får vi inte. Under dessa förhållanden gäller det att ta skydd under sprayhooden (kapellet som skyddar främre delen av sittbrunnen samt ruffnedgången). Vindrodret styr under dygnets alla timmar så den detaljen behöver man inte tänka på. Någon gång då och då får man gå akteröver och göra någon liten kurs justering på det, annars sköter det styrningen perfekt utan att tröttna.

Vindrodret fungerar så att en vridbar vindflöjel ställs rakt i vindriktningen, när båten ändrar kurs kommer vinden in mot ena eller andra sidan av flöjeln som då viker sig åt sidan. Denna rörelse överförs via ett sinnrikt länksystem ner till en vridbar servo åra i vattnet. När servo åran vrids vill den med stor kraft pendla ut mot sidan och denna sidorörelse överförs med styrlinor via block till ratten som då styr emot och rättar upp kursen så att vindflöjeln åter vill inta lodrät ställning. Hela systemet befinner sig i balans och vill man ändra kursen så vrider man bara vindflöjeln. Tyckte du att det här lät invecklat och svårbegripligt? Nöj dig då bara med att konstatera att det är som en tredje besättnings medlem ombord som sköter styrningen. Vår medlem har vi döpt till "Nånannan", så när du läser att Nånannan styr så är det vindrodret. Vad gör vi då när Nånannan styr. Vi övervakar naturligtvis så att vi inte seglar på något handelsfartyg eller fiskebåt, men i övrigt så läser vi en del, skriver mejl eller resebrev, laddar ner väder fax via kortvågen sen är det så att alla alldagliga sysslor som toa besök och matlagning mm. tar tre gånger så lång tid som det gör när man ligger i hamn. Sen brukar det alltid vara något som skall repareras eller förbättras, så nog går tiden åt ändå.

Efter den lite tuffa sista natten var det skönt att komma i lä bakom det Spanska fastlandet klockan sex på morgonen och klockan sju fällde vi ankaret utanför Marina Coruña i staden La Coruna på Spaniens nordvästra hörn. Efter några timmars sömn körde vi in till marinan och blev anvisade en bra plats av den trevliga hamnpersonalen.

Ett litet olycksfall inträffade på morgonen medan vi sov. Vår adopterade gummibåt "Zodde", namnet hade han med sig vid adoptionen, fick solsting, blev lite väderspänd och släppte sig, vilket medförde en pnemothorax på ena pontonen. En gummidoktor fick tillkallas och beslutade sig för omedelbar operation. Operationen lyckades och "Zodde" fick hälsan tillbaka, och känner sig bättre än förut. "Zodde börjar bli lite till åren och gummit åldras, så vi får nog vara lite försiktiga och kontrollera hans lufttryck lite då och då och inte ge honom för mycket luft.

La Coruña är en trevlig stad så det gjorde inte så mycket att vi blev uppehållna. Den första dagen ägnades åt att tvätta bort allt salt från båten och oss själva samt att tvätta och packa undan alla fleece kläder, för nu var det sommarkläder som gällde. Nästa dag tätades den läckande skotskenan och panelen med den nya manöverenheten till kylen skruvades fast, nu med ett skyddande plasthölje runt sig. Givetvis besåg vi också den trevliga staden. Vi gjorde långa promenader i de smala gatorna, åt på små tapas restauranger och njöt av att vara framme i Spanien i största allmänhet. De följande dagarna ankom det många Skandinaviska båtar och vi diskuterade och jämförde naturligtvis våra erfarenheter av överfarten. De flesta hade haft tuffare förhållanden än vi, så antingen var vi lyckosamma eller så har vi lite olika referensramar.

När sen "Zodde" kom tillbaka efter sin vistelse hos gummidoktorn, var det dags att dra vidare söderut. Så dagen efter satte vi kurs, i svag vind, mot sydväst och mot staden Camarinas.
S/Y Christina den 01 Augusti 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina




Brev 6. La Cruña - Viana Do Castello.

(2005.08.11 - 2008.08.29)


Från La Coruña blev det motorsegling mest hela dagen, ibland kunde vi stänga av motorn men för det mesta fick den hjälpa till för att vi inte skulle komma fram efter mörkrets inbrott. Trots sol var det ganska svalt på havet, då vattnet här endast är ca fjorton grader. Inte fören strax före Cabo Villano kom det en god bris så att vi kunde segla de sista tio sjömilen in till Camariñas. Här droppade vi ankaret åt en god middag i det sista kvälls ljuset och gick till kojs. Dagen efter tog vi jollen och körde in till byn och gick en tur samt handlade in en massa godsaker för helgen, bl.a. goda biffar för kvällens planerade grillning. Under dagen blåste det friskt med byar på upp till fjorton meter per sekund men vårt ankare satt ordentligt fast och vi kunde lugnt ta en skön eftermiddags lur. På kvällen tog vi jollen in till sandstranden och hade en skön grill afton tillsammans med Lollo och Kjell på båten "The Spice Two" som också låg uppankrade i bukten. De är på väg till Medelhavet och vi har haft sällskap från och till sedan Port Ellen.

Dagen efter fortsatte seglingen söderut i hård nordnordostlig vind utmed den Spanska kusten. Det blåste så pass mycket att vi fick plocka ner storseglet och segla enbart på focken. Fram på eftermiddagen då vi rundade Cabo Finnistere avtog vinden för att så småningom dö ut helt, så motorn fick hjälpa till en stund innan vinden så småningom kom tillbaka och vi fick en härlig kryss in till vår ankar plats utanför byn Muros. När vi fått fast ankaret i botten, tog vi ett kvälls bad eftersom vattentemperaturen för första gången översteg 20 grader. Efteråt duschade vi av saltet i vår sötvatten dusch som består av en vattenfylld svart plastsäck som med solens hjälp levererar varmt och skönt vatten.

Vi fortsatte nästa dag till en liten stad som heter Villagarcia och ligger långt inne i Ria De Aurosa. En Ria är en fjord som längst inne har en utmynnande flod. Under seglingen fick vi uppleva ett problem som drabbar Spanien ganska ofta under de torra somrarna, nämligen skogsbränder. Vi kunde se tjock brun rök som bolmade upp från stora områden på flera platser längs bergsluttningarna. Vi såg också flera flygplan som gick i skyttel trafik mellan havsytan och brandområdena med sin last av havsvatten som de fällde över brand härdarna. Seglingen bjöd på växlande vindar med en fruktansvärt hård avslutning. Under kryssen upp mot hamnen ökade vinden kontinuerligt för att ett par sjömil innan vara uppe i nästan stormstyrka. Vi fick rulla in förseglet helt och kryssade i fem knop med bottenrevat storsegel. När solen gick ned lade sig vinden nästan helt.

Dagen därpå tog vi tåget upp till pilgrimsstaden Santiago De Compostela, en resa på ca 40 minuter. Hit vallfärdar katoliker från hela världen för att besöka bl.a. Katedralen med Apostel James sarkofag. Den gamla staden med sina smala gator och vackra små torg var också mycket sevärd, liksom Praza do Obradoiro med Pazo de Raxoi, Santiagos stadshus. En mycket vacker stad, som var väl värd resan dit. Det var långhelg i Spanien och av någon anledning sköt man upp raketer som smällde som kanonskott i ett kör. Dessutom festade man i fyra dagar och på hamnplanen var det tivoli och Rave party hela natten, med någon slags musik som mer lät som oljud från någon sorts fabrik, så speciellt god nattsömn blev det inte. Det var med lättnad som vi stävade ut ur hamnen för att fortsätta seglatsen söderut. Nu dök dock nästa problem upp, dimman vältrade sig in över Rian och sikten blev nästan obefintlig. Snabbt fick vi satt igång radarn och kunde med hjälp av den, undvika åtminstone tre direkta kollisions tillbud. Jag satt vid radarn och Stina styrde. I den fuktiga dimman blev hon alldeles våt i ansikte och hår. Vi beslöt att omedelbart söka upp en säker ankarplats. Vi gick mot en by som hette Santa Eugenia och som låg på en lä kust. I lä bakom kusten försvann dimman och solen sken från en blå himmel.



Nästa dag började i svaga vindar varför vi beslutade att släpa vår jolle efter oss. Vinden ökade under eftermiddagen och vi hade en härlig segling. När vi kom i lä bakom en ö, kom vår jolle surfande på en våg och körde rakt in i en framförvarande våg och vatten fylldes. Vi fick snabbt ner seglen och kom i lä under ön. Efter att ha tömt jollen försökte vi att starta den dränkta motorn, men se starta det ville den inte. Vi lyfte ombord både motor och jolle och fortsatte för segel mot dagens mål, Isla Sies, några öar utanför staden Vigo. Där ankrade vi upp och satte igång med upplivningsförsök av utombordaren. Varför startar inte en utombordsmotor när man drar i startsnöret? Det har den ju alltid gjort. Tja, nu gällde det att lägga pannan i djupa veck och försöka tänka efter vad det är som gör att en motor överhuvudtaget går. Det krävs bensin, jodå tanken var gått och väl halvfull och bensinkranen var öppen. Det krävs också att soppan kommer in i cylindern, den där tingesten som gör att propellern snurrar. Och när den väl är där skall den vara uppblandad med luft, något som en liten burk som heter förgasare sköter om. Dessutom skall den fås explodera med hjälp av en gnista, något som tändstiftet sköter om. Låt se nu, om jag mins rätt så vägrade den att starta en säsong för sisådär 15-18 år sedan. Jo den är faktiskt så gammal och lite till. Den gången var det något med förgasaren som bråkade, så vi börjar väl där. Demontering, rengöring återmontering och provstart. Motorn startar fortfarande inte men bensinen flödar ut ur förgasaren. Det var visst någon nål som ramlade ut vid demonteringen som jag kanske satte i på fel håll. Demontering, vända nålen, återmontering och se nu stannar bensinen inne i förgasaren, men startar, det gör den inte. Det där med gnista från tändstiftet då, det måste ju vara något elektriskt? Mitt specialområde, jag kan ju byta en säkring så det här måste ju kunna fixas. Start grunkan sitter i vägen för de elektriska prylarna som i sin tur sitt er under svänghjulet som behöver en hylsnyckel för att kunna lossas. Startgrunkan får jag bort men någon hylsnyckel har jag inte så svänghjulet får jag inte av. I svänghjulet finns det några stora ovala hål och därunder kan man ana en massa elektriska prylar med kablar spolar m.m. Hur var det nu, hade jag inte en burk med något undermedel som löste rost, drev bort fukt och kunde fixa alla slags problem helt själv? Jo minsann, "5-56" skall enligt förklaringen på sprayflaskan klara allt! Sikta mot elektroniken och fyra av en rejäl salva. Återmontering av prylarna och ny test, utan resultat? Så var det med det undermedlet. Men den där kabeln som gick upp till tändstiftet då, hur var det med den? Satt det inte en hatt på den som var fäst vid tändstiftet och som uppvisade tydliga tecken på sprickor? Ja, så tydliga att den nästan var i två delar! Det kanske var dålig kontakt mellan den ingjutna metallhylsan i hatten och tändstiftet? Jag klämde ihop hylsan lite och lade ett första förband med el-tape runt hylsan och se motorn gick igång och spann som en katt. Stor glädje ombord, nu går den nog tjugo år till!

Med hel motor kunde vi ta oss iland, utan att behöva ro, och gå en härlig promenad upp till fyren på det högsta berget mot väster. Sista biten upp avslutades som en riktig Alp väg med ett tiotal serpentin svängar till toppen. Uppifrån toppen belönades vi av en härlig utsikt över Ria de Vigo med städerna Vigo och Bayona i bakgrunden. Vi låg kvar i två nätter och gick härliga och svettiga promenader på dagarna. Det blåste ganska hårt under eftermiddagar och kvällar, upp emot femton sekundmeter, men vi hade gott fäste för ankaret och sov gott på nätterna trots att det var lite gungigt. Efter två dagar seglade vi i frisk vind in till staden Vigo för att klara av lite nödvändigt vardags måste, såsom tvättning och bunkring av matvaror. Vi hann också med en rundtur med turistbussen och fick på två timmar en god uppfattning av staden som bebos av ca trehundratusen människor. Volvo Ocean Race, som skall starta här i början av oktober, såg vi inte så mycket av. Lite affischer samt ett monument i form av en mosaikbelagd jordglob var väl i stort sett det hela. Det pågick större uppröjnings och renoverings arbete i kvarteren runt hamnen så det lär nog bli bra när det är dags. Efter två nätter seglade vi åter ut till Isla Cies där vi trivdes så bra och hade ytterligare två härliga dagar med promenader på den fantastiska badstranden och även ett och annat snabbdopp i det kalla vattnet (16-17 grader). Efter Isla Cies seglade vi den korta biten ner till Bayona som skulle bli vår sista Spanska hamn innan Portugal. Där ankrade vi upp utanför yacht hamnen och tog jollen i land. Bayona påminner lite grand om Kinsale på Irland, ungefär av samma storlek, gott om restauranger och krogar och en gammal befästning vid inloppet till hamnen. Skillnaden ligger väl just i det faktum att vädret i Bayona är så mycket varmare och bättre, vilket i sin tur innebär att pulsen i staden blir lite högre, framför allt på kvällarna. Så mycket sevärdheter finns väl inte att beskåda, om man bortser för en replika av skeppet "Pinta" som med Columbus, var ett av de tre skepp som upptäckte Amerika. Det finns visserligen olika uppfattningar om vem som upptäckte den kontinenten, men i Sydlänningarnas uppfattning ingår Columbus och hans gäng med de tre båtarna Niña, Pinta och ytterligare en som jag inte mins namnet på, kan det ha varit Christina månne. För övrigt är Bayona en mysig stad som man gärna promenerar runt i bland de smala gatorna och på den breda och vackra strandpromenaden. Efter fyra dagars väntan på att någon skulle starta fläkten så att vi fick någon vind, tröttnade vi och gav oss iväg. När vi kom ut ur hamnen satte vi segel för en hyfsad vind som blåste från söder, det hållet som vi skulle. Alltså fick vi kryssa. Det blev heller inte bättre av att det var mulet, fuktigt och kallt (18 grader). Vi fick allt plocka fram våra jackor igen, för att inte frysa. Det värmde lite grann när delfinerna kom på besök igen, även om det bara varade en kort stund. Det gick väl för långsamt för att de skulle finna något nöje i vår bogvåg. Framåt eftermiddagen passerade vi den osynliga linjen som innebar att Stina bytte ut den Spanska mot den Portugisiska gästflaggan och innan det blev mörkt angjorde vi, i tät fuktig dimma, Viana Do Castelo.
S/Y Christina den 29 Augusti 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina



Brev 7. Viana Do Castello - Lagos.

(2005.08.28 - 2005.09.19)


Ja så var vi då komna till ett nytt land, Portugal. Skillnaden från Spanien var väl inte så rasande stor, det lät lite mjukare och lite mer sjungande när dom pratade. En stor skillnad för oss var, enligt rykten, att här skulle det gå att fylla Svenska gasolflaskor med propan gas. Vi i Sverige har naturligtvis inte samma typ av gasolflaskor som övriga Europa så vi kan inte byta. Att få de Svenska flaskorna fyllda är inte lätt. I England, Irland och Spanien är det olagligt att fylla gasolflaskor och det är det även i Portugal men här är man inte lika noga eller man kanske ska vända på det och säga att här är man mera hjälpsam mot oss som har annorlunda system. Att hitta gasol går till enligt följande. Första dagen går åt till att förklara för hamnkaptenen, som bara pratar hjälplig Engelska, vad man är ute efter. När han efter mycket dividerande har fått klart för sig vad man önskar så lovar han att ringa till en hamn lite längre söderut där han tror sig veta att dom kan fylla Svenska gasolflaskor. I morgon bitti kl. 9 kan vi komma upp så skall han ringa. Nästa morgon vandrar man glad i hågen upp till hamnkontoret bara för att hitta en helt ny hamnkapten som inte kan ett spår Engelska och som inte har en aning vad man är ute efter. Av den första hamnkaptenen syns inte ett spår. Därefter drar man ut på stan för att försöka lösa problemet. Det visar sig att stan är full av butiker som gärna byter inhemska gasoltuber men inte kan fylla Svenska. Efter ett antal butiker får man i alla fall ett tips om att det finns en butik i fiskehamnen i andra änden av stan som kanske kan fixa det. Man travar iväg till butiken och får ett tveksamt besked om att kanske så går det men de måste först se vad det är för flaskor. Åter de 3 kilometrarna till båten, för att hämta en flaska och tillbaka samma 3 kilometer. Jo minsann det skall nog lösa sig till i morgon. Då kommer man på att man nog skulle fylla även den andra gasoltuben som är nästan tomm och travar åter de 2 x 3 kilometrarna till båten och hämtar den andra flaskan. Utan gasol får det bli grillning till kvällen. Nästa dag travar man åter vägen till butiken och hämtar sina olagligt fyllda gasolflaskor och kan nöjd och glad planera för avsegling dagen därpå.

Nåja, vi han faktiskt med en hel del annat mellan promenaderna till gasolbutiken. Vi gick bla. en promenad via 300 trappsteg upp till en kyrka högt uppe på ett berg. Kyrkan "Templo De Santa Luzia" är väldigt vacker både utvändigt och invändigt. Den har en hög kupol som det går att ta sig upp i med hjälp av en hiss. Väl uppe med hissen får man fortsätta via en spiraltrappa i sten med endast 4oo mm långa steg. Det känns som att gå i en korkskruv och det är en klar fördel om kroppen inte är alltför omfångsrik. Det finns ett signalsystem som visar om det är någon på väg ner eller upp i trappan. Jag behöver väl knappast nämna att det är omöjligt att mötas oavsett hur liten man är. Väl ute ur spiraltrappan kommer en rak trappa som leder ut över den inre kupolen som bildar taket i kyrkan. I mitten på denna vidtar ännu en spiraltrappa, om än lite bredare samt kortare, som leder ut på en balkong på toppen av ytterkupolen. Väl ute på balkongen kommer belöningen, en fantastisk utsikt över Rio Lima´s dalgång, Viana Do Castello och stränderna längs med Atlanten. Det blev mycket promenerande i den vackra staden och även ett restaurangbesök på en lokal fiskrestaurang med härlig mat. Trots den goda maten har jag gått ner 5 kilo och det är kanske inte så konstigt för det blir mycket användning av apostlahästarna när vi är i land.

Med fyllda gasoltuber gav vi oss iväg ut på havet igen. Seglingen bjöd på svaga vindar och dimma ända tills vi närmade oss nästa hamn som hette Põvoa De Varzim och låg strax NV om Porto. Lexiõs hamn som ligger närmre Porto var stängd för reparationer så vi valde Põvoa De Varzim för att härifrån besöka Porto. Så dagen efter tog vi Buss och Metro tillsammans med besättningen på en annan Svensk båt, Blue Marlin, och besökte den gamla Portvinsstaden. Porto blev en glad överraskning med sin brokiga samling av smala gator och gamla hus. Floden Duro slingrar sig rakt igenom staden och vi promenerade på den vackra gamla järnbron som konstruerats av en Mr Eifel som kanske är mer känd för sitt torn i Paris. På södra sidan av Duro ligger det en mängd portvins tillverkare som alla försöker locka in turisterna på guidning och provsmakning. Portvinsnamn som Sandeman, Offly, Taylor m.fl. kunde läsas på husgavlarna. Vi valde att besöka ett mindre känt märke som hette Krohn. Detta portvinshus hade startats av en Norsk sjökapten som fraktade torkad fisk till Porto. Han hade aldrig några returfrakter till Norge och kom då på att han kunde lasta vin i retur till hemlandet. Det ledde så småningom till att en vingård köptes in för produktion av eget Portvin. Vi blev guidade av en ung dam som pratade god engelska och kunde svara på de flesta av våra frågor. Vi fick lära oss allt om ruby, tawny, colheita och vinntage. Efteråt blev det provsmakning av både vita och röda portviner och av olika kvalitéer. Alltihop var kostnadsfritt ända till´s vi erbjöds att provsmaka en av de bättre colheita-portvinerna från 1982, det kostade 5 euro/glas men så kostade det också 50 euro/flaska. Vi delade på ett glas. Vi köpte också en flaska portvin av god årgång som vi drack på kvällen tillsammans med besättningen på Blue Marlin, Hans och Milla samt deras dotter Emma och Stefan, hennes kille.

Nästa natthamn blev Sao Jacinto i inseglingen till Aveiro som ligger 8 sjömil längre upp i deltat. Här ankrade vi i en lugn, spegelblank, konstgjord lagun som var helt fri från strömmar. Inseglingen tog lite tid då tidvattnet strömmade utåt med ca: 4 knop och dagen efter så gick tidvattnet inåt så då fick vi också motström när vi lämnade, om än lite svagare än dagen innan.



Via Figueira Da Foz, som inte är mycket att orda om, kom vi sedan till Nazaré. Denna hamn hade vi blivit rekommenderade av våra Danska vänner Lisen och Otto på båten Lady of Lamancha. Vi blev nog lite besvikna då vi kom in eftersom hamnen låg utslängd i en sandöken utanför byn och verkade allt annat än trevlig. Nåväl, det är lätt att döma ut något, när man kommer i hamn lite trött, efter en varm dag på sjön. Vi bestämde oss för att ge den en chans dagen efter, något måste det ju ligga i rekommendationen. Mycket riktigt, så fann vi en både charmig och genuin portugisisk by med allt vad det innebar med fin strandpromenad trånga gator med små restauranger och barer. De äldre damerna gick omkring i korta broderade kjolar och med styva underkjolar. Byn var uppdelad så att en del, den nyare huvudorten, låg nere längs med stranden och en del, den äldre som kallades Sitio, låg högt uppe på en klipphylla ut mot havet. Upp dit gick det en liten vajerdriven spårvagn där sätena var placerade i trappsteg eftersom det lutade kraftigt. I den övre byn kunde man promenera på en strandpromenad där stranden låg ca 150-200 meter lodrätt under en. Det var till och med så att en del av promenaden föregick på en hylla som hängde ut i luften.

När hamnkaptenen, som hette Mike Handly och var från Isle of Man i England, fick veta att vår nästa hamn var tänkt att bli Penich, skakade han på huvudet och sa att han var förhindrad att säga vad han tyckte om den men att vi borde läsa vad vår Pilot bok berättade. Hans alternativ skulle definitivt vara ön Berlenga, strax utanför, särskilt som vädret nu var gynnsamt för ankring i lä om ön. Eftersom vi hört att Penich skulle vara en obekväm fiskehamn med mycket nattlig trafik, så fick det bli Berlenga. Här ankrade vi på 16 meters djup och tog gummibåten iland. Det var en fantastiskt vacker ö längs med kustlinjen med djupa vikar insprängda mellan branta bergssidor och med en liten sandstrand längst in. Längs med strandlinjen fanns det många grottor och i en del av dem kunde man köra ganska långt in med jollen. Det fanns också ett gammalt fort som låg ute på en liten klippö med valvade stenbroar som enda anslutning till huvudön. Vägen ner till broarna slingrade sig brant med trappor i serpentiner. Några skyddsräcken fanns det naturligtvis inte. I en av vikarna fanns det några små vitkalkade hus och en liten camping som låg i terrasser uppför bergssidan. Givetvis fanns det en restaurang samt en liten bar, båda med fantastisk utsikt mot havet och med fastlandet i bakgrunden. Det fanns ett fantastiskt fiskliv i havet bla. såg vi väldigt många klumpfiskar som hoppade i vattenytan. Uppe på ön härskade trutarna i tusental och hela ön var täckt av deras spillning så någon växtlighet att tala om fanns det inte. Dagen efter hade vi tänkt göra en rundtur runt ön med jollen och upptäcka fler grottor, men vädret försämrades och det blev mulet med duggregn. Nattsömnen blev orolig med vågor som hela tiden slog in under aktern på båten. Vi låg säkert för vårt ankare med 50 meter kätting ute men vi beslutade oss ändå för att segla vidare eftersom vinden var god. Med frisk vind och god fart satte vi åter kursen söderut. Vinden varade endast ett par timmar och minskade sedan efterhand så att seglen till slut bara stod och slog fram och tillbaka. Eftersom detta sliter oerhört hårt, så startade vi motorn och gick någon timma innan vinden kom tillbaka och vi kunde segla sista biten in till Cascais där vi ankrade ca. 200 meter från stranden. Det är säker någon som undrar varför vi inte gick i hamn när den låg alldeles intill. Priset för en kajplats i Cascais låg på ca. 35 euro/dygn. Med sådana kostnader varje dag skulle strax skeppskassan sina. Nu kostar det inte så mycket i alla hamnar men under 17 euro/dygn kommer man aldrig så därför ankrar vi så ofta som tillfälle ges. Dessutom är det för det mesta bättre utsikt när man kan ankra utanför en strand eller en liten by i stället för en hamn med höga murar utåt havet och med gallerstängsel ut till varje brygga. I Cascais passade vi på att handla lite färskvaror och bekanta oss lite med staden som i likhet med grannen Estoril är förstäder till Lissabon. Vi gick också en lång promenad utmed kusten i det fina vädret. Efter 3 nätter gick vi den korta sträckan på 12 sjömil in till Lissabon där vi förtöjde i Doca Alcantara alldeles efter den imponerande bron som går över Rio Tejo. På vägen in passerade vi Torre de Bellem samt monumentet över Henry Sjöfararen på den norra stranden. I Lissabon promenerade vi runt i 2 dagar men tyckte inte att vi fick någon riktig god bild av staden, därtill var den alldeles för stor och ogreppbar. Vi borde nog, liksom vi gjort vid tidigare tillfällen, tagit en rundtursbuss för att lättare komma runt bland sevärdheterna som ligger utspridda över ett stort område. Det var naturligtvis härligt att vandra omkring i de gamla stadsdelarna och att se de gamla spårvagnarna som kämpade sig upp i de trånga och branta smågatorna. Sista kvällen var det meningen att vi skulle gå på en restaurang och höra på den för Portugal typiska Fado musiken. Vi hade fått tips om en restaurang av en inhemsk dam som vi träffat i saluhallen. Någon reservation skulle nog inte vara nödvändig trodde hon. Men ack så fel, samma tips hade ett resesällskap lyckats spåra upp, så då vi anlände var det fullt. Vi stod kvar ett bra tag i väntan på att ett bord skulle bli ledigt men ingen av turisterna behagade lämna så länge Fado musiken spelade. Vi fick i alla fall hört en hel del musik utan att betala för det men middagen fick intagas på en Restaurang strax bredvid som enligt en man i grannskapet dessutom hade betydligt bättre mat.

Det kändes faktiskt skönt att lämna huvudstaden med dess höga puls och intensiva trafik. Vi fick god NV-lig bris ner till den vackra udden Cabo Espichel, som stupar brant ner i havet med mängder av grottor längs med vattnet. I lä bakom udden ligger den lilla byn Sesimbra som vi angjorde framemot kvällningen. I hamnen träffade vi ett Danskt par som med sin stora stålbåt var på väg mot Medelhavet och som vi pratade några ord med. De hade seglat från Bandholm i Danmark året innan och låtit båten övervintra i Bayona i Spanien. Därifrån hade de fortsatt söderut nu i år. Dagen därpå gick vi en promenad i den lilla byn men valde därefter att fortsätta då hamnkostnaden var hög och vinden stod fin ute till havs. Vi fick en härlig seglats med delfinbesök alldeles utanför hamnen, något större intresse för oss visade de dock inte. Sent på eftermiddagen angjorde vi Sines som såg ut att vara en industristad med betydande handelstrafik. Det var en stor oljeterminal i norra delen och ett stort kol upplag och en container terminal i den södra. Men mitt emellan dessa uppenbarade sig en liten hamn bassäng med fiskehamn i den Norra delen och en marina i den södra. Mitt emellan dessa båda fanns en utmärkt vattenyta att ankra på, alldeles utanför strandpromenaden och stranden med det välbekanta namnet praja Vasco Da Gama. Ovanför strandpromenaden uppe på en hylla låg själva byn med vackert upplysta fasader och det obligatoriska gamla fortet. Utanför fortet stod Vasco da Gama själv staty och pekade utåt havet. Varför han stod där, lyckades vi inte lista ut. Det är ju lite si och så med det portugisiska språket. Om någon läsare vet, så hör gärna av er. I Sines låg vi "instillade" i två dagar. Uttrycket "instillad" har vår goda vän Ulla Sandberg instiftat, och betyder att man ligger kvar i hamn för att det blåser för lite, i motsats till inblåst. Från ankarplatsen såg man inte industrihamnarna och trots att den var helt öppen mot sydväst så låg man nästan helt stilla. Endast dyningen som brusade mot stranden, gjorde att man i långsam takt hissades upp och ned en halv meter var tionde sekund. Vi fick också ett gott snack och en öl tillsammans med Jette och Poul Erik på båten Lady Ship, som vi träffat i Sesimbra tidigare.

Dagen efter seglade vi i god vind ner mot Europas sydvästra hörn Cabo de São Vicente. I gamla tider benämndes det för Världens ende eftersom man då inte kände till något land längre bort. När vi rundade udden fick vi ett kraftigt värmeåskväder över oss och jag kopplade bort en del elektrisk utrustning. När åskvädret dragit bort och utrustningen åter skulle kopplas in, råkade jag montera spänningsmatningen till kortvågsradion på fel håll och båda säkringarna gick sönder. Radion sitter lite svåråtkomligt så anslutningarna får sättas på lite på känn. Några reservsäkringar hade jag inte i rätt storlek så radion fick en dags semester innan nya kunde införskaffas i Lagos. Innan vi gick till Lagos' så övernattade vi för ankare i den lilla byn Baleeira som vi angjorde mitt i natten. Dagen efter kryssade vi de femton sjömilen till Lagos som var resans hitintills dyraste marina med ett pris på över 36 euro/natt. Vi valde dagen efter att gå vidare till Portimão som ligger strax intill. Vi hade hört att det skulle vara möjligt att ankra i den stora ytterhamnen, vilket visade sig vara helt rätt. Anledningen till att vi gått ner till Algarvekusten var för att möta våra vänner Micke och Ann-Mari i båten Eos från Helsingborg. De hade avseglat den förste maj i år och gått via Europas kanaler ner till Medelhavet och var nu, via Gibraltar på väg ut mot Algarve kusten. På kvällen i Portimão fick vi radiokontakt med Eos som låg i Culatra utanför Faro längre öser ut. Vi bestämde att vi skulle mötas där dagen efteråt. I frisk västlig bris seglade vi dit dagen efter och det blev ett kärt återseende med skål i Spanskt bubbelvin och en god middag på kvällen i Eos sittbrunn. Det var många härliga minnen som skulle utbytas och kvällen blev sen. Dagen efter återvände vi båda till Portimão där vi åter ankrade och åt en god middag med bla. makrill som vi fångat på vägen. Både besättningen på Eos och vi själva var nu sugna på att komma iväg till Porto Santo och Madeira. Så dagen efter gick vi in till den dyra marinan i Lagos för att bunkra mat, vatten och bränsle samt för att tvätta båt, kläder och oss själva innan vi gav oss iväg de fyrahundrafemtio sjömilen till Porto Santo. Vi laddade ner väderfax och gribb-filer(en slaggs kartor med vind information) med kortvågsradion och kunde konstatera att det inte var något hårt väder framöver så vi bestämde oss för att segla nästa dag.
S/Y Christina den 20 September 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina



Yüklə 1,22 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   28




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin