Jorden runt

Brev 8. Portugisiska Atlant öar.

(2005.09.20 - 2005.10.06)

Avseglingsdagen gick Stina till Supermacadon för att inhandla det sista som vi glömt dagen innan, nämligen lök. Jag gjorde de sista förberedelserna ombord, fyllde över dieseln i våra dunkar till huvudtanken och fyllde upp med vatten. När Stina kom tillbaks hade hon inhandlat två flak öl, en flaska Sangria, en bag in box med rödvin samt fem liter vatten men inte någon lök, vilket konstaterades då första lunchen till havs skulle tillredas. Så gick vi ut till bränsle stationen och fyllde upp våra tre däcksdunkar med diesel, betalade den svindyra hamnavgiften och gav oss iväg strax före kl. 12.

Vi satte segel strax utanför Lagos och kasade i 2-3 knop i riktning mot Porto Santos. Den sydostliga vinden varade ett par timmar till dess vi närmade oss Cabo de São Vicente där den dog ut helt. Efter ett par timmars motorgång kom så den förväntade NW-liga brisen och vi satte åter segel och fick fin gång med 6-7 knop. Vid avseglingen var vatten temperaturen ca 18 grader men redan efter ett dygn hade den stigit till 22 grader för att mot slutet av seglingen vara uppe i 23 grader. Vindrodret styrde hela tiden och vi kunde ägna oss åt läsning och fiske. Redan andra dagen i skymningen kunde jag konstatera att det hängde något sprattlande på vårt fiskedon. Jag väckte Stina och började att hala in reven. En Guldmakrill på 2-2,5 kg kunde landas och bli förevigad med kameran. Guldmakrillen är en fantastiskt vacker fisk och en livlig krabat. För att den inte skall kladda ner hela sittbrunnen ger vi den en 4:a gin i gälarna så att den blir bedövad. Dessutom får den ju en behaglig sorti ur livet. Det är kanske någon som undrar varför vi använder just Gin, det förefaller kanske lite lyxigt. Det beror på att det var det billigaste dom hade i Supermarcadon tillsammans med Vodka. Vi valde Gin utifall att det inte skulle bli något napp. Två dagar senare fick vi ytterligare en Guldmakrill i samma storlek så nu var ankomstmiddagen på Porto Santo räddad.

Seglingen har varit avkopplande och båten har seglat i allt mellan 4 och 7 knop med dygnsdistancer på 130-140 nm. (1 nm = 1,85 km). Sju knop är båtens toppfart om vi inte pressar henne för hårt, då kan vi kanske komma upp i över åtta, men då får vindrodret svårt att klara sin uppgift.

När solen gått ner, strax före kl. 8, blir natten kolsvart men efter någon timma kommer en nästan full måne upp och lyser upp tillvaron enda tills solen stiger upp över horisonten vid sju tiden. Det blir gott om tid att ligga och studera stjärnhimlen och fundera över livets mysterier. En natt då jag låg där och funderade lystes himlen upp av ett grön-blått skimmer som efter en nyårsraket vars färgade stjärnor faller mot marken. Min första tanke var att det var en nödraket, men det stämde inte med färgen, och de brukar hänga kvar i luften i sin lilla fallskärm ganska länge. Efter lite funderande kom jag fram till att det måste vara lite rymdskrot som förvandlades till gas och stoft på sin väg ner mot havet. Ja tänk så mycket skrot som vi människor har satt i omlopp runt vårt klot.

Den tredje dagen kl. 12 då vi hade ca 40 sjömil kvar, siktade vi bergtopparna på Porto Santo och vi kunde droppa ankaret på 6 m djup i bukten utanför hamnen. Vi hade seglat 450 sjömil på 80 timmar, vilket får anses vara bra med tanke på att vinden i långa stycken var ganska så svag. En behaglig överfart hade det varit och det var en av de första överfarterna då vi båda kom fram pigga och utvilade, för den sömn vi förlorade på våra nattpass kunde vi lätt ta igen vid någon eftermiddagslur.

När vi vaknade nästa dag, kunde vi konstatera att våra vänner i båten Eos också var komna fram och låg ankrade alldeles i närheten av oss. Innan frukost kastade vi oss i det varma kristallklara vattnet och kunde med lätthet konstatera att ankaret, grävt ner sig och satt fast ordentligt. Dessutom hade vi trettio meter kätting ute, så vi låg tryggt och bra. På eftermiddagen sjösatte vi jollen och körde in till stranden för att promenera den korta biten in till den lilla byn som heter Villa Baleira. Vi promenerade genom de trånga små gatorna och fann den mycket charmig med låga små vit målade hus med tak lagda av röda tegelpannor. På trots att ön i övrigt var mycket torr, så var det grönt och frodigt i parker och trädgårdar och någon större brist på vatten verkade de inte att vara.

Dagen efter tog vi en bussrundtur som tog oss ut till olika delar av ön. Till skillnad från Madeira så är Porto Santo väldigt torr, det beror på att Madeira är en mycket högre ö, med bergtoppar på närmre tvåtusen meter. Porto Santos högsta topp, Pico Do Facho, är endast femhundrasexton meter. Här liksom hemma, så finns det en trädgräns. Skillnaden är bara att här växer träden över trädgränsen och inte under, detta beror på att det är fuktigare högre upp på bergsidorna. Efter rundturen gick vi till supermarcadon för att inhandla lite och när vi sedan skulle ta oss ut till båten så gick det en ganska hög dyning som orsakade stora brott intill stranden. Vi lastade jollen med en bag in box med vin men Stina tog för säkerhets skull resten av varorna i ryggsäcken på ryggen. I strandkanten stod vi med jollen emellan oss och avvaktade rätt tillfälle. Då vi tyckte att detta uppenbarade sig kastade vi oss med friskt mod ut och upp i jollen. Det blir dock djupt ganska så fort så man kommer inte särskilt långt ut från stranden. I vårt fall var det i alla fall inte tillräckligt, för en stor våg bröt precis framför oss och fyllde jollen till hälften. Själv fick vi kasta oss ut för att se till så att vi inte kappsejsade helt. Så småningom lyckades vi genomvåta komma förbi bränningarna och ut på lugnare vatten. Motorn startade givetvis inte så våra vänner från Eos, som haft bättre tur än vi, fick dra oss ut till båten. Bag in box vinet lyckade vi rädda, fast boxen löstes upp så nu är det bara bag. Efter torkning av tändstift och tändhatt och lite trugande, så startade även motorn och spann som vanligt.

Ett särskilt kapitel för oss Skandinaver här i Portugal är alla in och utklareringar som man påtvingas i varje hamn med mer, oftast, eller mindre noggrannhet. Oftast har det varit så att hamnkontoret i varje hamn har skött det hela och ibland har det även funnits en Fiscal av någon sort. I de fall då vi ankrat har det aldrig varit aktuellt med någon klarering, förutom i Aveiro då en Fiscal kom upp jämsides och frågade var vi kom ifrån och vart vi skulle samt hur många vi var ombord, sen försvann han och vi såg honom inte mer. På Porto Santo var det däremot nitiskt värre. Här skickade man ut en motorbåt till oss som var uppankrade utanför hamnen med uppmaning om inklarering. Var detta skulle ske kunde man inte förklara för dit räckte inte språkkunskaperna i Engelska. Vi tog jollen in till hamnen med våra papper och hittade en Fiscal, han noterade tacksamt våra uppgifter och gjorde både in och utklarering då vi skulle segla nästa dag. Dagen efter avseglade Eos före oss och när vi skulle ge oss iväg, dök hamnkillen upp i sin jolle och påstod att vi inte hade gjort alla inklareringar. Jag berättade att vi varit hos Fiscalen och att han hade gett oss klartecken. Hamnkillen, en envis sate, gav dock inte upp och menade att om vi avseglade så var han tvungen att rapportera detta. Så då vi avseglade var vi tvungna att gå in i hamnen och söka upp någon annan typ av Fiscal. Jag tog det säkra för det osäkra och började med samma Fiscal som dagen innan. Då det nu var en ny man på kontoret så var han givetvis glad för att få göra ännu en utklarering. Men det skulle ju vara en instans till, så jag tågade även in på hamnkontoret där mannen blev glad för att även han fick göra en registrering av våra papper. Nu hade jag frågat bägge instanser om det var klart för oss att avsegla, och av båda fått jakande svar. Jag han dock bara ut på kajen och skulle just kasta loss, då hamnkillen dyker upp på si cykel och talar om att vi inte har registrerat oss på marina kontoret. Jag behöver väl knappast tala om att jag gick på högvarv vid det här laget och bad den stackars hamnkillen dra ditt det var ännu varmare än det var på Porto Santo och talade om för honom att mitt intresse för hans marina kontor var lika med 0. Jag tog mig dock samman och gick in till marina kontoret där jag frågade den unga tjejen om hon var någon officiell myndighets person. Hon förklarade att de hade i uppdrag att sköta registreringen för en myndighet som enligt kopian jag fick hette "Ficha de Entrada-Marina e Fundeadouro". Jag vet fortfarande inte vad den har för uppgift och någon funktion har den nog, liksom alla de andra, inte heller frånsett då att den motverkar arbetslösheten. Jag vet att alla EU stater får ha sin egen suveränitet, men man behöver ju inte missbruka den för det. Så min mening är! Portugal ut ur EU!

Två timmar försenade kom vi så iväg och seglade de tretio sjömilen till Madeira där vi ånyo klarerade in i en ofärdig marina som hette Quinta Do Lorde

hos en förtjusande hjälpsam ung dam som vi dessutom kunde pruta ner hamn priset med. Dagen efter fortsatte vi, i frisk bris, utmed Madeiras kust och passerade bl.a. den spektakulära flygplatsen. Spektakulär är den därför att det inte finns en plan yta på Madeira som är lång nog för en startbana. Därför har man byggt startbanan på pålar utmed kusten. Detta ser naturligtvis inte charterresenärerna inifrån flygplanet, de uppfattar bara en bana utmed kustremsan.

Strax före Funchal, Madeiras största stad, tog vinden slut och vi gick för motor den sista biten till en ny marina i Calheta på sydväst kusten. Calheta blev vår bas på Madeira i sex dagar. En av de första dagarna tog vi bussen in till Funchal. Det var en smått hårresande färd på slingriga bergsvägar genom små vackra samhällen. Funchal är en vacker stad med bebyggelsen utbredd över en stor yta vilket är ganska naturligt då det är väldigt kuperat. Vi besökte bla. ett vinhus där vi provade olika sorters madeira vin. Saluhallen var också intressant att besöka med alla frukt och grönsaksstånd och blomsterstånden med försäljerskor i typiska folkdräkter. Det fanns även en avdelning för fiskförsäljning med stora tonfiskar, bonito och den för Madeira typiska Espadan som är en djuphavsfisk med stora ögon och vassa tänder.

Dagen efter tog vi taxi upp till en av bergstopparna och ett vandringsområde som heter Rabacar. Taxin släppte av oss på 1100 m höjd och vi vandrade ner på baksidan av berget ner i dalen vid Rabacar. Med lite möda hittade vi en Levada som försvann rakt in i en tunnel. Som tur var hade vi ficklampor med, för i tunneln var det kolsvart. Tunnel turen var ca. 1,5 km lång och tog oss rakt igenom bergkammen där vi lämnat taxin. När vi kom ut på andra sidan öppnad sig en dal som gick ända ner till Calheta där marinan låg. Via ett flertal Levador och branta igenväxta stigar kunde vi gå hela vägen ner till marinan. Längs Levadorna växte många vackra blommor såsom Liljor, Hibiskusar och Rododendron. Promenaden tog ca. 5 timmar, och det var på stapplande ben vi vinglade ut till våra båtar. Dagen efter hade vi hyrt en liten bil och det var nog tur det för det var ingen som hade lust till några längre promenader. Bilturen tog oss runt större delen av ön och även upp till en av de högsta bergstopparna, Pico do Areeiro som är 1818 m.ö.h. och endast 44 m lägre än högsta toppen Pico Ruivo. Här uppe var luften sval och man bjöds på en hänförande utsikt över Madeiras fantastiskt kuperade terräng. Madeiras vägar är ett kappittel för sig. Fågelvägen mellan Calheta och Funchal är ca 25 km, att åka buss den slingrande gamla vägen där emellan tar ca 2 timmar, därför har man på många ställen byggt nya snabbvägar som till största delen går genom tunnlar. Detta innebär att man kortat ner den ovan beskrivna vägen till ca 30 minuter. Bilturen längs med norra kusten gick delvis på sådana vägar, tunnel vägarna var då betydligt längre än vägarna i det fria vilket gjorde att utsikten blev begränsad. Vi försökte att undvika dessa snabbvägar i möjligaste mån. De gamla vägarna fanns naturligtvis kvar men de var ofta enkelriktade då de var mycket smala. Tyvärr var de enkelriktade från motsatt håll mot vår färdriktning, så om du ämnar dig ut på vägarna på Madeira så kör moturs på nordkusten, dvs. från öster till väster.

Efter sex dagar på Madeira kastade vi loss för översegling mot Kanarieöarna. Men innan vi kom fram dit skulle vi försöka att komma iland på en liten ö som hette Selvagem Grande och ligger ca ett dygns segling från Madeira. Ögruppen består av två st. öar där den mindre följdriktigt heter Selvagem Pequena. Vi hade svaga vindar under överseglingen och nådde inte fram innan det blev mörkt andra dagen så då solen gick ner hade vi ca. 20 sjömil kvar. Vi kunde se fyren på ön blinka men vi vågade inte angöra då det finns många rev och skär i dess närhet. Vi blev därför tvingade att ta ner vårt storsegel och minska farten så att vi skulle komma fram i gryningen. När solen gick upp kastade vi ankar i en liten vik på sydvästsidan av ön, i skydd av dyningen och gick till kojs för ett par timmars sömn. När vi vaknade vid middagstid fick vi se en ganska så hög och uttorkad ö. Jag rodde iland och pratade med en av de två parkvakterna och vi fick tid att gå med på en rundtur kl 17.00. Ön är ett naturreservat och det finns två st. parkvakter året om. De arbetar i tre veckor då de blir avlösta och är hemma i tre veckor. Under de tre veckor de är på ön får de inte några förnödenheter och måste klara sig själv. Eftersom det är en naturpark så krävs det tillstånd för att gå iland, något som vi hade skaffat oss i marinan på Madeira. Under eftermiddagen påbörjade vi Stinas födelsedag med mousserande vin och god kaka. Vi badade och dök i det kristallklara vattnet. Man kunde lätt se botten på 20 meters djup. Vi passade också på att prova vårt undervattenshus till vår nya kamera och tog en del bilder på många vackra fiskar. Det var inte helt enkelt att fotografera under vatten. För mig var det svårt att fokusera då jag i normala fall använder läsglasögon, något som jag måste avstå när jag har cyklop. Digitalkamerans fördel är att man kan ta många bilder så några fiskar fastnade i minnet trots allt. Vid avtalad tid mötte vi upp hos parkvakten som hette Santos. Han började med att förevisa deras hus där de levde under ö-vistelsen, därefter bar det av upp på ön där vi fick bekanta oss med fågellivet som till största delen består av liror. Det låg ungar över allt under stenar och i små håligheter. Föräldrarna matar ungarna till de når en vikt som är 3 gånger så stor som föräldrarnas, därefter lämnar de ungen för gott. Ungen ligger kvar ytterligare ca. 3 veckor i boet och lever då på sitt lagrade späck. Den går då ner i vikt och lämnar boet som flygfärdig då den nått samma vikt som föräldrarna. Vår guide letade också upp en liten svart gecko ödla som var endemisk, dvs. levde endast på denna ö. Det växer mycket sparsamt på ön, men för oss ovanligt var det att se vilda Tomater, stora som cocktail tomater och mycket söta. Efter rundvandringen tog vi oss ut till båten där vi firade Stinas födelsedag med god middag, ett gott vin och kaffe/te med tårta, en ovanlig och avlägsen plats att fira sin födelsedag på. På morgonen hade vinden vänt och det blåste rakt in i vår vik. Vi var glada att vi lagt ut 2 ankare även om det blev lite jobbigt då vi skulle gå. I frisk bris satte vi kurs mot ön Graciosa som ligger vid norra änden av Lanzarote.
S/Y Christina den 12.e Oktober 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 9. Kanarieöarna.

(2005.10.07 - 2005.11.07)

Vi fick en fin segling över till Graciosa, även om det kom lite regnstänk i början. För ovanlighets skull så var vinden från sydväst och senare från syd vilket innebar vind från sidan och senare biddevind på vår sydostliga kurs. På morgontimmarna kunde vi se ljusen från Lanzarote och i gryningen även urskilja Graciosa från Lanzarote. Just innan solen gick upp ökade vinden och vi fick ta in ett rev i storseglet. Väl inne i Estrecho del Rio, sundet emellan öarna så dog vinden och vi angjorde den lilla byn Caleta del Sebo och den fina hamnen. Nu hade vi kommit till mañana land riktigt ordentligt, här höll man stenhårt på siestan som varade mellan halv två och fem på eftermiddagen. Befann man sig i en affär när siestan började så blev man vänligen ombedd att gå ut. Vi kastade oss naturligtvis i det varma vattnet och beskådade alla vackra fiskar och bläckfiskar. En av dagarna gick vi på ö-vandring. Vi följde kusten norrut till en liten vacker by som hette Pedro Barba. Stigen gick delvis utmed den höga klippkusten med utsprång över våra huvuden. Väl framme i byn blev det ett avsvalkande bad. Det fanns inte mycket folk då nästan alla hus var fritidshus och säsongen här nere var över. Det var mycket grönt i trädgårdarna med palmer, kaktusar och många olika blommor. Alla hus var välskötta med vitmålade fasader och blåa fönster luckor. Färden fortsatte genom det torra ökenlandskapet och vi hamnade så småningom på en sandstrand på västra sidan. Här rullade Atlant dyningen in och skapade stora brott sjöar. Vi vågade inte simma utanför brotten på grund av risken att sugas ut i havet. Här passade vi på att hålla lunch paus. På vägen tillbaka passerade vi rakt över ön. Här var det stekhet och den medhavda vattenflaskan tömdes snart. Det var också trist att se allt skräp so låg slängt längs med vägen, allt ifrån byggmaterial till bildäck och hushållssopor. Det är tyvärr ingen sällsynt syn i de sydligare länderna. I byarna och marinorna ser det ofta väldigt flott och propert ut men så snart man kommer utanför, målas ofta, inte alltid, en annan bild upp.

Efter fyra lata dagar satte vi segel och seglade i mycket svag vind vidare till Arrecife, där vi ankrade i en liten bukt i den norra delen av handelshamnen. Vi hade tänkt handla där men då det var långt in till staden så fortsatte vi i stället till Lanzarotes syd spets där vi ankrade innanför Punta Papagayo och genast kastade oss i havet. Eftersom vi tidigare semestrat på Lanzarote, brydde vi oss inte om att besöka denna ö utan fortsatte dagen därpå till Fuerteventura. Dagen därpå fortsatte vi längs med Fuerteventuras ostkust och hade tänkt att vi skulle gå till en hamn som heter Puerto del Castillo och angjorde mycket riktigt på eftermiddagen. Hamnen såg trevlig ut men vi hade inte mer än förtöjt så kommer en man springande och viftar bort oss, där kan vi inte ligga och inte någon annan stans heller. Det är fullt och det finns ingen plats i hamnen trots att de få bryggorna gapar tomma. Det pågår en fisketävling och det kommer att bli fullt till kvällen så vi får inte plats. Ja men vi kan ankra ute i bukten, menar jag. Nej det går inte, det är privat område så det är bara att ge sig iväg. En fransman som fått plats erbjuder oss att ligga utanför honom. Vi tackar så mycket men talar om för honom att vi är 2 båtar så det löser inte vårt problem. Vi frågar hamnkillen om han kan rekommendera någon hamn i närheten och han föreslår då Porto del Rosario som vi passerat för 3 timmar sedan, någon annan känner han inte till. Vi meddelar Eos hur det ligger till och fortsätter söderut. Efter oss ser vi ytterligare 2 båtar gå in i hamnen och därefter vända ut igen. Vi rundar sydost spetsen på Lanzarote och finner ett litet samhälle som heter Gran Tarajal med en hamn som är under utbyggnad. Väl inne möter oss en ytterst trevlig och hjälpsam Securitas vakt som anvisar oss platser längs med betongkajen längst in i hamnen. Här ligger vi skyddat och bra men måste anpassa våra förtöjningslinor till tidvattnet, då vi åker upp och ned ca 2 m utmed kajkanten 2 gånger per dygn. Här stannar vi i 3 dygn och inväntar en lågtrycks passage som skall ge sydvästliga vindar. Vi finner byn trevlig och fördriver tiden med dagliga promenader i omgivningarna, samt med lite reparations arbeten. Därefter seglar vi de 25 sjömilen ner till Moro Jable vid Lanzarotes sydspets. Det blir en segling i mulet väder och lite regn det mesta av dagen. Det första riktiga regnet vi haft sedan vi lämnade Lagos då det kom några skurar en av dagarna. Efter att vi seglat i svaga vindar halva sträckan vrider vinden till sydväst och friskar i, så det blir till att kryssa i regnet som dock upphör innan vi kommit fram. I avtagande vindar och uppklarnande väder angör vi Moro Jable strax före skymningen.

Dagen efter är vi tidigt på benen och ger oss av mot Las Palmas på Gran Canaria. Eos har redan gett sig av mot Pasito Blanco på södra Gran Canaria då de har besök, Mickes bror och svägerska, som väntar. Vi får en härlig segling i fin bris och kan angöra sent på eftermiddagen och förtöja vid sidan om Blue Marlin som vi seglat samman med på Portugal kusten. Några platser längre bort ligger våra gamla vänner från Råå, Ann-Christin och Anders med sin båt Lovisa som vi nu stöter på för första gången under vår tur. De har legat här ett par veckor då Ann-Christin är hemma i Sverige och skall komma i morgon eftermiddag. Hamnen är nästan helt full av långseglare och fler kommer det att bli om ett par veckor då "Atlantic Rally for Cruisers", eller ARC som det populärt kallas, startar här för segling till St Lucia i Caribien.

Dagen efter har Anders hyrt bil för att hämta Ann-Christin, innan dess hinner vi köra ut till ett shoppingcenter och handla in lite mat för den närmaste tiden framöver. På kvällen äter vi middag ombord på Christina tillsammans med Hans och Milla på Blue Marlin. Det blir lite knytkallas med kaffe och te efteråt.

Vi har under de senaste veckorna pratat om att utöka våra möjligheter att ladda batterierna med ytterligare en solcell. Då det ofta blåser svaga, akterliga vindar är det ibland svårt att hålla ström till både kyl, lanternor, dator och kortvågsradio. Så här i Las Palmas köpte vi ytterligare en solcell på ca 80 watt, som vi installerade på vårt ruff tak. Att köpa in solcellen var ganska enkelt då den, för ovanlighets skull, fanns i lager. Montera den däremot tog nästan en hel eftermiddag i anspråk, eftersom vi inte har samma möjligheter som hemma med verktyg och verkstad. Inkopplingen fick vänta till senare eftersom det mörknar tidigt på kvällen.

Efter ett par dagar i Las Palmas seglade vi vidare, tillsammans med Lovisa, utmed Gran Canarias ostkust. I svaga vindar satte vi spinnaker och seglade förbi en annan Svensk, i båten Orca. Han hade just startat en segling mot Brasilien efter att ha legat i Las Palmas i tre år, så någon brådska var det inte tal om. Efter några timmar tornade mörka moln upp sig akteröver som såg ut att ge oväder över Las Palmas. De drog sig sakta mot oss så vi valde att bärga spinnakern. Något oväder fick vi dock inte eftersom molnen vände österut och så småningom löstes upp. Under eftermiddagen la vi till i den lilla marinan i Pasito Blanco som ligger alldeles mellan semesterorterna Masspalomas och Arguineguin. Vi fick en plats på bryggan bredvid våra vänner i båtarna Eos och Lovisa och blev genast inbjudna på kaffe i Lovisas sittbrunn. Pasito Blanco är en liten nybyggd by för de lite mera välbesuttna Kanarieborna och några turister finns över huvud taget inte. Det är ett mycket vackert samhälle med vackra välhållna hus och trädgårdar. Något större affärsliv finns det inte, endast en liten mercado som har det allra nödvändigaste. Tanken var att vi skulle fortsätta till Puerto Rico, för att där hälsa på min arbetskamrat Tord och hans hustru Anette som var på semester. Men hamnen där var full så det blev de som fick ta bussen och besöka oss i stället. Vi åt en tonfisksallad till lunch ombord i Christina och tog ett bad efteråt. På kvällen åker vi med tillbaka till Puerto Rico och promenerar runt i den populära semesterbyn. Vi beundrar deras bekväma lägenhet med fantastisk utsikt över hamnen men skulle trots allt inte vilja byta. I hamnen träffar vi på båten Grågås från Borstahusen, som vi senast såg i Porto Santo. Det blir också en trevlig middag på restaurang med efterföljande pubbesök med "live music". På kvällen tar vi åter bussen till Pasito Blanco. Chauffören kör som om han hade stulit bussen, så det gäller att hålla sig i kurvorna.

Dagen efter skaffar jag kabel och ansluter den nya solcellen till vårt elsystem. Förhoppningsvis skall vi nu ha lättare för att få strömmen att räcka. På eftermiddagen kastar vi loss, alla tre Svenskar och seglar utmed Gran Canarias så populära syd kust. Vi passerar Arguineguin, Puerto Rico och Puerto De Mogan innan det blir mörkt. Lovisa tar sikte på Gomera och Eos och vi på Teneriffa. Under natten får vi ta till maskinen under några timmar innan vinden fram emot morgonen kommer tillbaka och vi kan segla den sista biten in till Santa Cruz De Tenerife som vi angör i totalt mörker innan gryningen gör sig påmind. I hamninloppet blir vi mötta av hamnkaptenen i sin lilla båt och anvisade en plats. När vi kommer upp efter några timmars sömn har även Eos kommit in och fått plats näst intill oss.

Vi stannar 2 dagar i Santa Cruz och mesta tiden används till att fylla upp våra matförråd bland annat med basvaror såsom socker, mjöl, pasta, ris m.m. framförallt med tanke på de förestående längre seglingsetapperna. Det finns naturligtvis mat även på Kap Verde öarna, det bor ju folk där, men där ankrar vi på redden och allt måste fraktas ut med jollen. Man kan nog också förvänta sig att det är dyrare där. Mellan våra inköpsrundor hinner vi även se lite grann på stan som förefaller ganska trevlig och inte så lite påminner om Las Palmas med sin långa strandpromenad och med hamnen alldeles utanför. En skillnad dock är de höga bergen som i Santa Cruz kryper ända in på stadskärnan. När vi seglar ut ur hamnen ser vi också den vackra konsert byggnaden som utgör ett vackert landmärke med sin spektakulära design.

Vi seglar utmed Teneriffas sydvästkust med kurs mot Los Christianos där vi skall möta våra vänner Ann-Margrethe och Jörgen Aspington som skall spendera en vecka med oss ombord. Vi hade tänkt ta natthamn i en helt ny marina, Marina San Miguel, som enligt uppgift skulle vara invigd i november 2004. Men som så mycket annat här nere så blir det försenat och när vi kom fram så stod det en skylt att hamnen var under konstruktion och inte fick angöras. Nåväl det gjorde inte så mycket då det låg en gammal hamn som heter Las Galetas alldeles i närheten. Men när vi rundade piren så upptäckte vi en fullproppad med båtar som låg uppankrade med en båtlängds avstånd ända ut i inloppet. Det var bara att fortsätta till Los Christianos och hoppas att det var bättre där. Det började att skymma och innan vi var framme var det helmörkt. I ljuset från alla lampor i den kända turistorten så lyckades vi bland alla ankarliggarna hitta en plätt där vi kunde droppa ankaret. Efter en rullig natt i dyningen tog vi jollen in till byn för att leta reda på busstationen och ta reda på flygbussens tider. Efter middagen på kvällen gick vi längs med strandpromenaden som aldrig tycktes ta slut. Det ena turisthotellet avlöste det andra endast avbrutet av restaurangerna som var i ungefär samma antal. Att beställa mat på restaurang var här ingen konst då alla matsedlar stod på de flesta Europeiska språk och om man inte fick någon matsedel kunde man ju bara fråga kyparen som i de flesta fall svarade på dit eget språk. Efter ännu en rullig natt med störd nattsömn kunde vi ta emot Ann-Margreth och Jörgen och välkomna dem ombord. Deras flyg var lite försenat så vi stannade kvar i Los Christianos och ägnade dagen till bad och avkoppling. Det blev mycket att prata om på kvällen om både våra upplevelser och nyheter hemifrån. De hade ju under tiden som vi varit borta bytt båt till en Maxi 33:a med namnet Tösen och de hade givetvis bilder med att visa. De berättade också att de på vägen till Los Christianos sett en buss ligga kullvräkt mellan några pumpar på en bensinstation. Vi reagerade inte så mycket då, konstaterade bara att det var tur att det inte var flygbussen. Efter ett litet tag började SMS:en droppa in i deras mobil med förfrågningar om de var med på den drabbade bussen. Vi kunde ge alla lugnande besked. Så småningom stod bilden klar, det var en Svensk resebyrå som var drabbad med tre döda och många skadade, alla var Skandinaver. En tragisk historia för många inblandade.

Dagen efter gav vi oss iväg i svag vind med kurs mot hamnen i San Sebastian på La Gomera. En bit ut i sundet hade vi turen att stöta på valar. Det var den lilla pilotvalen som på kontrakurs kom simmande helt nära båten. Lite senare kom det ytterligare en grupp med bla. en vuxen val med en liten kalv vid sin sida. Efter en stund ökade vinden och vi fick näst intill kuling över till La Gomera som vi angjorde med rev i storseglet. Hamnen i San Sebastian, som huvudorten heter, var mycket fin men ganska så full av långseglare. Den vänliga damen på kontoret, Isabell, hjälpte oss så att vi fick en mycket bra och skyddad plats. Här träffade vi också många båtar som vi mött tidigare, bla. Lovisa från Råå och Norska Babette som vi träffade första gången i Kinsale på Irland.

PÅ La Gomera höll vi semester med Jörgen och Ann-Margrethe i en hel vecka. Det blev sol och bad men även också lite sightseeing. En av dagarna hyrde vi bil och körde runt på ön. Det blev en fantastisk tur längs svindlande bergsvägar upp till nationalparken som ligger mitt på ön på över 1000 m höjd. Här uppe är det grönt och frodigt och mycket fuktigt. Luften är klar och sval och skön att andas in som omväxling till den betydligt varmare och fuktigare vid havsytan. Häruppe parkerade vi bilen och vandrade en timma upp till den högsta toppen Alto De Garajonay som är 1487 m hög. Här uppifrån hade vi en fantastisk utsikt och såg ön Hiero i sydväst, ön Lapalma i nordväst och Teneriffa i nordost. Den höga bergstoppen Teide på Teneriffa stack upp genom molnen men var vid denna årstid inte täckt med snö. Färden fortsatte ner genom en underbar dal som heter Valle Gran Rey till den lilla orten Puerto Vuelta där dagens lunch intogs, för min (Janne) del blev det stekt tonfisk som smakade underbart gott. Efter lunch fortsatte färden mot den norra och lite grönare delen av ön. Vi körde igenom orter med namn som Vallehermoso, Agulo och Hermigua innan vi på kvällen återvände till San Sebastiàn.

Rakt ovanför vår marina, 100 m upp på klippan, låg ett hotell som vi besökte en eftermiddag. Det blev en lång slingrande vandring och när vi kom fram frågade vi lite försynt om man fick gå in och se sig omkring, jodå det gick bra. Hotellet hette Parador och var byggt på order av general Franco under 30-talet, som rekreationshem för höga officerare. På senare tid förvandlat till lyx hotell. Det var byggt i kolonial stil och var mycket vackert med en vacker trädgård och swiming pool som låg ända ute på klippkanten med utsikt över marinan och havet. Veckan med våra gäster förflöt alldeles för fort och vi skildes på söndagen vid snabbfärjan till Los Christianos. De senaste dagarna hade det blåst ganska kraftigt så färjan var att föredra som transportmedel.

För vår del vidtog ett intensivt bunkrande av färskvaror och vatten inför vår segling till Kap Verde. Avfärden var bestämd till tisdag och väderprognosen såg god ut.

Kvällen innan avfärd tillbringade vi med middag i "Babette", hos våra vänner Örnulf och Shannon. Det blev en trevlig afton med god bacalau och gott vin till. Efteråt spelade Shannon tvärflöjt och gitarr för oss och vi sjöng Evert Taube till sent på kvällen.

På morgonen dagen efter lossade vi förtöjningarna och gled ut ur hamnen och därmed släppte vi också kontakten med Europa. De sista pengarna på vårt kontantkort användes till telefonsamtal till våra söner innan kontakten till land bröts. Det kändes på något sätt som om äventyret, om inte direkt började, så i alla fall tog ny fart.
S/Y Christina den 16:e November 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina