Jorden runt

Brev 13. Karibien del 2.

(2006.01.09 - 2006.02.22)

När vi vaknade, dagen efter att grabbarna åkt, satt saknaden kvar och det kändes tomt. Men vi fick snart annat att tänka på då det fanns massor av saker som skulle utföras. Tvätt lämnades in, nya undervant införskaffades och blev monterade. Gummi jollen som börjat läcka in vatten de senaste veckorna blev reparerad i 2 omgångar. Den första gången med felaktigt lim som innebar att lagningen inte höll. Andra gången gick det bättre och efteråt läckte den bara lite. Alve på båten Searcher hade vänligheten att låna ut en av sina jollar under tiden vi reparerade våran. Många andra underhållsarbeten utfördes och båten bunkrades upp med nya matvaror, vatten och diesel. Efter 6 dagar, gav vi oss iväg ut till Ste Anne som ligger strax utanför Le Marin. Dagen efter satte vi kurs norrut via Roseau på Dominika och Anse la Barque på Guadeloupe för att på tredje dagen angöra Falmouth Harbour på Antigua. Seglingen upp gick i friska vindar mellan öarna och ganska så svaga bakom dem. Revat storsegel och inrullad fock är den vanliga segelsättningen. I Falmouth harbour ankrade vi upp vid sidan av den Svenska båten "Elvina" med Gunilla och Christer ombord. De hade vi träffat i Engelska kanalen för 3 år sedan då de var på väg ut på sitt stora äventyr. En del av er som läser detta, kanske känner igen dem från Svensk TV, då de varit med där vid ett par tillfällen. Via dem lärde vi också känna Victoria som var på besök hos dem, samt Gary och Leslie, ett par som arbetade ombord på en av de stora lyxbåtarna, "Dione Star", som låg här. Tillsammans gick vi långa promenader i omgivningarna och fick en fin inblick i naturen på ön. Falmouth Harbour är en naturhamn liksom den intilliggande English Harbour. Emellan dessa ligger Nelson´s Dockyard som ursprungligen byggdes upp av den gamle Amiralen Lord Nelson. Han fann viken, som är helt insynsskyddad, vara ett utmärkt ställe att gömma undan flottan för fienden och byggde upp ett "dock yard" vars byggnader idag är skyddade som kulturminne. Nelsons Dockyard, med sina vackra välbevarade byggnader, är mycket besökt av turister som gästar ön. Vi beskådade naturligtvis också alla lyxbåtar som låg här, den ena större och lyxigare än den andra. Här fanns motoryachter med helikopter på övre däck, samt med ordinarie 10m segelbåt hängande i dävertar utmed sidan om nu ägaren skulle känna för en segeltur. Bakom en stor lucka längs med sidan fanns en hel leksaksavdelning med ett stort antal vattenskotrar och ribb båtar samt vindsurfing brädor, kanoter och en massa annan förströelse utrustning. Allt sjösattes med hjälp av hydraulkranar. Här låg också världens högsta enmastade båt, Rebecca 4. Båtar runt 20-30 m fanns det i parti och minut. Vi träffade en dag en Amerikan och blev inviterade att besöka båten som han för tillfället bodde i. Det var en mycket vacker träbåt byggd efter modell från en bank skonare. Båten som var 4 år gammal var byggd i kallbakad fannér och epoxi och med trä-imiterade master byggda i kolfiber. Inredningen gick i vitt och klarlackade mahogny. Allt trä var lackat mellan 12 och 13 gånger och hade en finish som en steinway flygel.

Vi blev liggande i Antigua i 10 dagar, vilket var längre än planerat. Anledningen berodde på en väderförsämring med mycket regnbyar och hårda vindar i slutet av perioden. När vädret förbättrades, seglade vi ner till en liten trevlig by på Guadeloupe som hette Deshaies. Här stannade vi en dag och promenerade runt lite i byn. Därefter fortsatte vi utmed Guadeloupes kust till en marina söder om huvudstaden Basse-Terre som heter Rivier Sens. När vi kom fram vandrade vi in till huvudstaden och bekantade oss med den. Dagen efter tog vi buss från Basse-Terre upp till en liten by som heter St-Claude. Härifrån fortsatte vi till fots upp till den slocknade vulkanen La Soufriere som är 1467m hög. Vädret, som var mycket bra då vi startade på morgonen, försämrades tyvärr under dagen, så då vi nådde toppen var det helmulet och duggregnade. Vi fick därför vara utan den hänförande utsikten som erbjuds vid vackert väder. Trots allt var det en härlig vandring, som bitvis i slutet, bjöd på ganska så jobbig klättring. På de lägre höjderna gick vägen genom frodig djungel med en fantastisk grönska. När vi trötta och med värkande ben åter kom ner till St-Claude, stannade en bil och frågade vart vi skulle. Han erbjöd oss skjuts, eftersom han skulle till Basse-Terre. Vi hade nog tur som fick skjuts, för det gick inte särskilt många bussar på lördag eftermiddagen. Vår chaufför, som var pensionerad ekonom på Air France, hade vänligheten att köra oss ända fram till vår marina.

Dagen efter, seglade vi i hård vind ner till Dominica där vi ankrade i Prince Rupert Bay, utanför staden Portsmouth. Då vi ankom, och även dagen efter, var vindbyarna från bergen så kraftiga att vi inte vågade lämna båten. Det kom också talrika regnbyar som även de bidrog till att vi valde att stanna ombord. Andra dagen bättrade sig vädret och vi tog oss iland och skötte både in- och utklarering samtidigt. Vi fick också en guidad tur uppför Indian River, som enligt många vi träffat skulle vara bättre än en tur på Amason floden. Enligt vår mening, en turistfälla som man kan vara utan. En kanot tur på Rönne å är säkerligen bättre. En guide rodde oss en halv kilometer uppströms en smal å och berättade om en massa djur som vi inte såg, de flesta djur är nattaktiva. Väl uppe lade han till vid en bar, där det var tänkt att man skulle spendera lite slantar på diverse dricka. Vi valde dock att promenera runt i den lilla trädgården och bekanta oss med de olika plantorna som vår guide beskrev utförligt. Nedfärden längs ån gick betydligt fortare, då strömmen var med oss.

Vi återvände till Martinique dagen efter och ankrade för natten i Saint Pierre alldeles nedanför vulkanen Montagne Pelee. Staden utplånades år 1902 då vulkanen hade ett stort utbrott. Endast en person som hette Cyparis överlevde. Han satt i fängelse, och klarade livhanken tack vare de tjocka fängelsemurarna. Nästa dag seglade vi ner till Le Marin, för att åter fylla på våra matförråd och passa på och lämna in tvätt. Vi försökte också att reparera vår gamla dator som inte ville starta upp. En svensk seglare som vi träffade, var haj på datorer och kunde konstatera att hårddisken var trasig. Där försvann en månads skrivande så det var bara att börja om igen. Någon ny hårddisk fick vi inte tag på så den nya, strömslukande datorn, fick plockas fram. Innan vi lämnade Martinique gick vi ut till Ste Anne och passade på att fira min födelsedag. Vi bjöd in alla Svenska besättningar under eftermiddagen på kaffe och god tårta som Stina bakat dagen till ära. Vi var 14 personer i våran sittbrunn och det blev en trevlig eftermiddag med mycket utbyte av erfarenheter. Det var speciellt för mig att fira födelsedag i sol och värme, jag som alltid firat i kyla och snö eller slask.

Dagen efter avseglade vi till Rodney Bay på St Lucia. Här gick vi in i marinan och träffade Anders och Ann-Christin på "Lovisa". Vi åt en härlig middag på kvällen och sade adjö till varandra för en ganska lång tid framöver. De stannar kvar i Caribien ytterligare en säsong och vi fortsätter så småningom västeröver. Vi sa också hej till Grågås från Borstahusen som också låg här. Vi ankrade också 2 nätter i Soufriere Bay, alldeles inunder de båda spektakulära bergstopparna Petit- och Grande Piton. I Sufriere besökte vi Botaniska trädgården, "Diamond Gardens" med dess vattenfall. Vattenfallet var inte så mycket att yvas över men den botaniska trädgården var vacker med alla dess namngivna träd och blommor. Vi gick också en lång promenad upp till "Sulphur springs" en del av en vulkankrater där det kommer upp kokande vatten och svavelångor från jordens innandöme. Vår guide poängterade för oss att det inte var någon fara för vulkanutbrott så länge det rök och kom upp vatten. Skulle det däremot sluta, så var det bråttom värre att ta sig därifrån. Det betydde nämligen att vulkanen höll på att bygga upp ett inre tryck och att en explosion var sannolik. Det var lite oroande eftersom vi var de enda som gått dit och alltså kanske skulle bli de sista därifrån.

Via Port Elisabeth på Bequia, som vi besökt tidigare, så seglade vi ner till Carriacou som ligger i Grenadas grenadiner, där vi klarerade in i Hillsborough. Strax innan vi kommer fram nappar det på vårt fiskespö och en fin Baracuda på ca 2 kilo landas. Den här gången behöll vi fångsten, då vi numera vet att de inte är förgiftade i de södra delarna av Caribien. Efter inklarering gick vi runt Cistern Point till Tyrell Bay på väst sidan. Här hade vi bestämt möte med våra vänner på "Eos" som redan låg uppankrade då vi kom. Då vi inte hade träffats sedan Santa Cruz på Teneriffa, så blev det en sen afton med massor att dryfta. Vi åt naturligtvis även en god middag med bla. stekt Baracuda till förrätt. Vi stannade kvar i ytterliggare 4 dagar då vi gemensamt åkte runt på ön. Vi var också på restaurangbesök en afton med levande musik och dansuppträdanden av lokala artister. Då artisterna inte fick plats på restaurangens altan, flyttade man helt enkelt ut på gatan som tillfälligt stängdes av. Bilarna fick lugna sig och njuta av uppträdandet medan de väntade. Carriacu var en av de trevligare platserna i ö-kedjan. Inga som prompt ville pracka på dig varor och tjänster och rimliga priser som inte var upphaussade av charter turismen. Folk var vänliga och hjälpsamma var du än gick och hade alltid ett vänligt ord till svar när man ställde frågor. Efter 4 dagar var det dags att säga adjö till Micke och Ann-marie på Eos. De skulle fortsätta upp mot Martinique och vi satte kurs mot Trinidad. Vi seglade sent om eftermiddagen för att kunna vara framme nästa dag. Under seglingen hade vi många kontakter med båten Searcher som vi träffat flera gånger tidigare. De hade avseglat från Clifton på ön Union ett par timmar innan oss och låg nu strax före oss under seglingen ner till Trinidad. Då vi gick öster om Grenada så blev det segling i öppet vatten hela vägen ner. Seglingen gick bra och vi kunde ankra utanför Chaguaramas vid middagstid dagen efter.

Chaguaramas är en stor service anläggning för fritidsbåtar, här finns PEAKE Marine, Power Boats, Coral Cove, Crews Inn och många fler, jättestora varv med all tänkbar service som man kan behöva. Många seglare lyfter upp sina båtar här under Caribiens orkansäsong och åker hem för att återkomma under senhösten. Vi nyttjade bla. Svensken Jonas på Peake´s som driver Trinidad Rigging för att se över våran rigg och se till så att den var i topptrim inför den fortsatta seglingen. Vi fick också hjälp med våra batterier av David Laughlin på Caribbean Marin på Power Boat´s. Han gjorde vad han kunde med de gamla batterierna men de gick inte att rädda, de hade nog fått nådastöten då generatorn gick i sönder och de inte fick någon laddning under en tid. Så det blev till att införskaffa nya batterier igen. Vi fick också tag i ny hårddisk till den gamla datorn så nu fungerar den igen. Vårt, sedan avfärden planerade inköp, av ny jolle gjordes också. Vi köpte en s.k. ribb-jolle med fast aluminium botten, som tillverkats av AB boats i Venezuela. Vår gamla "zodde" får gå i pension och ligga som reserv under däck. För att våran nya jolle skulle få plats på däck fick vi göra vissa ombyggnader av ventilationen. Dorade boxen fick vridas 180 grader och de gamla hålen tätas. Men det var inte bara service arbeten som utfördes, vi hann även besöka huvudstaden Port of Spain som sjöd av liv inför den stundande karnevalen. Det är inte helt ofarligt att vistas i denna stad, kriminaliteten är hög och det sker ständigt stölder och rån. I Trinidad sker ungefär ett mord om dagen i genomsnitt, så vi valde att vistas här under dygnets ljusa timmar. Vi gjorde också en långvandring upp i bergen och fick se både Apor, Papegojor och vackra fjärilar, bl.a. en blå som var stor som två handflator. "Dione Star" som vi träffat på Antigua, låg också här och vi fick åter en pratstund med Gary och Leslie som jobbade ombord. Ett par kvällar tillbringade vi också tillsammans med Örnulf och Shannon från Norska "Babette". Trevliga människor som var lätta att umgås med. De hade sin båt på land för botten målning och service och skulle sjösätta efter karnevalen för segling norröver och tillbaka till Norge. Vi hoppas att vi kan möta dem i deras stuga, i Rasvåg på Hitra ön, då vi är på väg hemåt och seglar förbi Norge.

Efter 10 dagar valde vi att avsegla innan karnevalen skulle dra igång på allvar. Vi var angelägna att komma västeröver mot Panamakanalen och det väntande Stilla havet, en ny fas på äventyret.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

ombord på

S/Y Christina

Brev 14. Karibien del 3 västerut.

(2006.02.23 - 2006.04.16)

Vi avseglade från Chaguaramas på Trinidad kl. 5 på eftermiddagen och hann precis ut på öppet vatten innan lampan släcktes, d.v.s. då solen gick ned. För att undvika de ökända farvattnen utmed Venezuelas fastland och halvön Paria, så hade vi lagt en waypoint ca halvvägs mot Grenada innan vi vek av västerut mot Isla Los Testigos. Farvattnen utmed kusten är beryktade för piratöverfall och det har även förekommit att seglare blivit beskjutna och skottskadade. Detta ville vi gärna undvika och tog obehaget med vinden in för om tvärs för att komma ut från kusten. Vi blev lyckligt avvinkade från en grupp Delfiner som önskade oss lycka till på seglingen. Det blev en blöt segling i gropig strömsjö, innan vi kunde falla av mot väster. Blött blev det även under resten av seglingen, men då kom vattnet uppifrån, från talrika regnskurar. Sent på natten fick vi återigen besök av Delfiner, nu kunde man enkelt följa deras väg genom vattnet då de skapade långa ljusa spår av lysande Mareld, även båten ritade sin väg genom vattnet då det bildades en lång vit svans i kölvattnet. Klockan 8 på morgonen kunde vi fälla ankaret utanför en sandstrand med lite enkelt byggda fiskestugor på. Seglingen hade gått fort då strömmen hjälpt oss på traven med mellan 1 och 2 knop.
Los Testigos är en ögrupp som ligger NO om Margarita och därmed tillhör Venezuela. Vi ankrade på den största ön Testigo Grande´s västsida bland ytterliggare 2 segelbåtar och några fiskebåtar. Efter en förmiddagslur sjösatte vi jollen och tog oss i land för en promenad bland fiskarhusen. Alla människor vi träffade hälsade vänligt "Holla" på oss. Man bor ganska enkelt i små murade hus i betonghålsten ofta med plåttak. Elektricitet finns från ett dieseldrivet aggregat som går om dagar och kvällar. TV har naturligtvis även nått hit. Runt omkring i byn är det mycket skräpigt, med bilbatterier, motordelar, ölburkar och en massa annat skräp. Man förstår att det kan vara svårt att bli av med allt skräp då det inte finns någon reguljär båttur till fastlandet. Men det borde inte vara så svårt att samla skräpet på en speciell plats, men folket här tycks inte bry sig om det så mycket. Antingen är man inte uppfostrad med så mycket ordning och reda eller så finns det annat att bekymra sig över som är viktigare. Runt alla husen finns det gott om höns, kycklingar och kalkoner som springer fritt. Hundar och katter finns det också gott om. I ena änden av byn ligger en liten servering med skylten "Restaurante Erotica Te", där stod det en bur med en liten apa i. Ägarinnan påstod att den kommit dit med en segelbåt som helt sonika lämnat den kvar på ön. Vi frågade om det gick att äta eller dricka en öl där men fick till svar att det inte gick för dagen, om vi kom tillbaka dagen efter så skulle det gå bra. Dagen efter gick vi en lång promenad upp till det högsta berget där det stod en fyr. Det var en ganska så mödosam tur i den varma solen. Stigen var kantad med kaktusar och andra taggbuskar så det gällde att se upp. Trots att vägen var markerad med vita pilar så var det svårt att hitta fram. En av byns hundar gick före och han hade nog gått vägen många gånger tidigare, för han hittade utmärkt ända upp. Från toppen hade man en vidunderlig utsikt över byn och bukten där vi låg samtde kringliggande öarna. När vi kom ner till byn igen passade vi på att dricka den förväntade ölen på serveringen. Vi frågade inte efter mat, men förstod att det nog inte gick att få, då ägarinnan gav oss två stycken fiskar att ta med ut till båten. En av dagarna promenerade vi över till östra sidan av ön, här fanns en liten sandstrand där vind och vågor låg på. Även här var det mycket skräp som drivit iland med strömmar och vind. Vi vandrade upp bland klipporna i änden av sandstranden och fick till vår överraskning se flera halvmeterlånga, svarta leguaner. De pilade snabbt in bland klipporna så vi kom, så något foto blev det inte. Efter ett par dagars vistelse på ön, gick vi upp tidigt en morgon och satte segel i det första gryningsljuset. Kursen sattes mot ögruppen Los Roques 210 sjömil västerut.
Vi fick en härlig seglats i ganska så moderata vindar. Under natten passerade vi söder om ögruppen Los Hermanos och ön Isla Blanquilla och vi kunde se ljuset från fyren där. När morgonen kom friskade vinden något till ca 15-20 knop och vi gjorde god framfart. Vi lade i vår fiskekrok under förmiddagen och strax innan vi passerade norr om ön Isla la Orchilla så nappade det och vi kunde hala in en fin Barracuda på ca 3 kg. Stina hade dock siktat in sig på Tonfisk, så vi var karska nog att återge Barracudan friheten. Det såg länge pyrt ut med fisket efter det, men se strax innan vi skulle gå in i Los Roques arkipelagen så nappade det igen och en fin liten tonfisk på ca 2,5 kg kunde landas. Den räckte till både middag på kvällen och till lunch dagen efter.
När vi gick in till Los Roques så skiftade vattnet färg och blev djup blått och i de grundare partierna turkos. Vi fick navigera med så kallad "eay-ball navigation", vilket innebär att man litar till ögonen då det gäller att finna sandbankar och rev. Ju ljusare turkos, desto grundare, reven känns lätt igen på sin bruna nyans. Något ekolod att lita till hade vi inte då vår kombinerade logg/ekolod slutat att fungera på vägen hit, efter 15 års trogen tjänst. Vi rundade några små öar och kom in i en liten lagun omgärdad av rev och öar. Vi sökte oss upp till en av öarna i lovart och lät ankaret gå på ca 6m djup. Vi var inte ensamma på ankarplatsen, här låg många stora motorbåtar och även ett par segelbåtar. De flesta var från Venezuela. Det kom också många öppna båtar som fraktade ut turister över dagen, från huvudön Grand Roque. Stränderna på öarna var populära för bad och dykning.
Dagen efter tog vi dingen till land med vår snorklingsutrustning och promenerade runt ön till en liten lagun på andra sidan. Här snorklade vi ett par timmar bland koraller och fiskar. Det var som att simma i ett jättestort akvarium med ett myller av färggranna fiskar, Kirurgfiskar, Papegojfiskar, Koffertfiskar och ett myller av andra större och mindre fiskar. Dagen efter då vi snorklade på samma plats fick vi efter bara 20 m simning syn på en stor Barracuda som betraktade oss med sina stora kalla ögon. Den såg respektingivande ut där den stod en bit ut i vattnet. Lite senare på vår tur såg vi ytterligare en som stod mellan oss och korallrevet. Den var ca 1,5 m lång och påminde lite grann om en Gädda där den stod och lurpassade. Skillnaden är väl att Barracudans tänder är ca 3 gånger så långa som Gäddans eller ca 20-30 mm. Efter två härliga, lata dagar så satte vi segel och gick vidare väster ut genom Los Roques arkipelagen. Vi passerade huvudön Grand Roques med dess flygplats. Här är ganska mycket flygtrafik med framförallt mindre tvåmotoriga flygplan. Det var kul att se de gamla DC: 3-orna som fortfarande används i inrikestrafik. Varje eftermiddag lyfte 3 av dessa gamla trotjänare. Efter ett par timmar närmade vi oss den västra delen på arkipelagen och tog natthamn bakom en skyddande ö som hette "Cayo Corenero". Här låg endast 5 segelbåtar och ett par större motorbåtar. På en av de större segelbåtarna stod en man och hejade på oss på Svenska. När vi ankrat och gjort klart, simmade vi över till båten och hälsade på. Det visade sig att det var ett gäng äldre svenska gentlemän som hyrt båt här nere för att segla runt under en vecka bland Los Roques öar. Dagen efter fortsatte vi vår färd västerut och passerade söder om öarna "Aves de Borloavento" och fortsatte till "Aves de Sotoavento" som ligger lite längre västerut. Vi rundade den västliga udden på den större södra ön och gick in på nordsidan och hittade en skyddad ankarplats bakom en liten ö, bevuxen med mangroveträd. Dagen efter skulle vi ta oss i land för att promenera en runda på ön. Men se det var inte så lätt, då det växte ogenomtränglig mangrove längs med nästan hela kustremsan. Lite längre norrut hade vi dock sett en sandstrand på vår väg in. Vi körde bort dit med dingen och blev mötta av 2 skällande hundar. Inte så märkligt med det tyckte vi, det brukar ofta komma glatt skällande hundar då vi kommer in med jollen. Nu var det bara det att dessa hundar inte var glatt skällande. De sprang ut i vattnet, drog upp överläppen och visade tänder, gjorde hotfulla utfall så att vi fick slänga oss upp i dingen igen och fort ta oss därifrån. Hade vi inte gjort detta är vi övertygade att vi blivit illa bitna. Nu klarade vi oss undan med bara förskräckelsen. Så vi fick ersätta promenaden med fin dykning i stället, inga skällande, hotfulla hundar där, bara hotfulla barracudor. Men de hugger i alla fall inte efter oss utan blänger bara med iskall blick innan de drar vidare. Vi såg också en del languster under stenarna som såg aptitretande ut där de låg med sina spröt stickandes utanför hålan. Jag försökte dra ut en, men den spjärnade emot med svansen så det gick inte. Lite senare på eftermiddagen tog jag med mig en huggkrok för att försöka dra ut dom ur sina hålor. Jag fick ut dem men då jag skulle försöka att gripa dem så satte de en fruktansvärd fart mot närmsta intilliggande håla. Hur jag än försökte så gick det inte att få fatt på dem, så det blev till att ge upp försöken. Pizzan på kvällen smakade bra den också men det skall erkännas att det hade suttit bra med Languster.

Dagen efter satte vi segel och seglade till Bonaire och huvudstaden Kralendijk. Vi angjorde i marinan då vi trodde att det skulle gå att klarera in där. Det visade sig att vi fick promenera in till centrum för att sköta inklareringen, en promenad på ca en halvtimma. Hos tullen träffade vi den trevligaste och hjälpsammaste tullaren på hela vår resa, det fanns inga gränser på hans hjälpsamhet. Han till och med följde oss ut på gatan och pekade ut var imigrationskontoret låg. Väl tillbaka i marinan så träffade vi en man som hade varit ute och sportfiskat med sin lilla 4 meters gummibåt. I sundet strax utanför marinan hade det nappat och efter en timmes kämpande med fisken, då de ofta fick köra efter den, hade de lyckats landa en "Blue Marlin" på ca 60 kg som var över 1,5 m lång. Det är kanske tur att man inte lyckas fånga någon sådan best, eftersom vi inte skulle kunna ta hand om den. Innan mörkret lade sig gick vi ut och förtöjde vid en boj alldeles utanför centrum. Här får man inte använda sig av eget ankare, de av naturparken utlagda bojarna som finns ut med hela västkusten måste användas, allt för att skydda korall reven. Nästa dag snorklade vi rakt under båten och kunde simma i kristallklart vatten med en fantastisk mängd olika fiskar. Det var som att simma i ett akvarium med kristallklart vatten och ett siktdjup på ca10-15m. En av dagarna hyrde vi en bil, vi frågade efter ett billigt alternativ och fick en pick-up som var därefter. När vi kört 50 m trillade den bakre kofångaren helt sonika av från det ena fästet. Uthyraren hade hört skramlet och kom och vred av den helt och tog med den till sin firma. Bilen gick dock klanderfritt om än med lite skrammel, resten av dagen. Vi hann köra runt hela ön och fick bl.a. den vackra rosa flamingo fågeln som är typisk för ön. Vi besökte också en naturpark och fick se många leguaner och vackra fåglar. På den södra delen av ön kunde vi bese de stora bassängerna där man utvinner salt ur havsvatten. Det blev också en hel delbad och snorkling utmed kusten.

Efter Bonaire, seglade vi till grannön Curasau där vi gick in genom ett smalt sund till ett litet innanhav, helt befriat från havets dyningar, som heter Spaanse Water. Här ankrade vi utanför Sarifundy´s bar och marina. Det var väl ingen marina i vanlig mening då det inte fanns några kajplatser, men det fanns dusch, tvättmöjligheter, Internet och en lite annan service. Varje dag kom en liten minibuss för transport till supermarketen som låg några kilometer därifrån. Vi besökte naturligtvis även huvudstaden Willelmstadt där vi skötte både in- och utklarering samtidigt. Vi köpte också en ny kamera till vårt undervattenshus som ersättning för den vi lyckats dränka. Sista dagen tog vi bussen till supermarketen och bunkrade upp mat för resan till- och vistelsen i San Blas. Avseglingsdagen bunkrade vi vatten för 50 cent litern och gav oss iväg vid middagstid. Vi hade nu 660 sjömil framför oss till Porvenir i San Blas. Seglingen skulle ta oss förbi Columbias kust som bland långseglare är känt för att vara ett av de hårdaste farvattnen på en jordenrunt- segling med hårda passadvindar och grov sjö. På natten passerade vi Arubas NV-udde och satte kurs mot en punkt som skulle föra oss ca 80 sjömil norr om Colombia. Vinden var hela natten frisk och vi gick för bottenrevat storsegel och lite inrullad fock. Andra dagen på eftermiddagen ökade vinden, innan solen gick ner tog vi ner storseglet och seglade för enbart försegel. I två dygn höll den starka passadvinden i sig och vindstyrkan låg hela tiden på 30-35 knop. Vi hade vinden in från aktern men det blev trots det ganska så blött. Vindrodret skötte hela tiden styrningen men hade i de värsta vågorna svårt att hålla båten på kurs med den påföljden att vissa vågor daskade in i aktersidan och slog in i sittbrunnen. När man en gång fått sittbrunnsbänkarna dränkta i saltvatten så är det svårt att hålla dem torra. På dagen torkar de i solskenet men så fort solen går ner så suger saltet åt sig fukten i luften. Likadant är det för dekuddar som man obönhörligen måste ha för att sitta på om man inte skall få alltför stora problem med baken. De är torra på dagen men våta på natten. Seglingen var ganska obekväm men det hade det goda med sig att det gick fort, bästa dygnsdistancen blev hela 178 sjömil vilket är rekord för båten. Den snabba seglatsen, berodde även på att vi hade lite medström. Det sista dygnet började vinden att avta och vi fick drömsegling i fullmånens sken den sista natten. På middagen den 4: e dagen kunde vi segla in mellan öarna i San Blas och släppa ankaret utan för ön Porvenir, alldeles akter om den Svenska båten Harmony med Peter ombord. På vår babordssida låg ytterligare en Svensk båt som hette Magia med Lisa och hennes katt som enda besättning. Porvenir är en liten ö som rymmer en liten enkel restaurang och ett litet hotell samt en mindre flygplats och en inklarering. På kvällen satt vi allesammans på restaurangen och drack varsin öl och pratade om våra upplevelser och vi fick massor av värdefull information om landet, "Kuna Yala" som vi nu kommit till.
Dagen efter åkte vi med Peter till grannön "Wichubwala" som var en bosättning för Kuna indianerna. Här promenerade vi i gränderna mellan de enkla hyddorna och fick se hur befolkningen levde. Vi såg också mycket vackra handarbeten eller "Molas" som de kallas. Ön är lite av centralort i området och har både skola, sjukstuga och en liten affär. Det finns också ett litet enkelt hotell där vi träffade ett Svenskt par som skulle bo där ett par dagar. Lisa med båten Magia, hade lämnat på morgonen men ersattes av en annan Svensk båt på eftermiddagen. Det var båten "Grizzly" från Råå med Björn och Annika Nordström samt Annikas dotter och sambo ombord. Björn är säkert känd av många Helsingborgare, då han tidigare varit krögare på Ramlösa värdshus. Björn hade vi träffat strax före vår avfärd från Sverige och fått mycket värdefull information av. Det blev nu ett trevligt återseende och vi spenderade eftermiddagen tillsammans i deras båt, med utbyte av erfarenheter och upplevelser. På kvällen hade vi gemensam lunch på restaurangen.
Dagen efter var det allmänt uppbrott från Porvenir. Harmony seglade till Narganá för att tanka vatten, Grizzly gick mot Isla Linton och Porto belo och själva satte vi kursen österut mot ögruppen Holandes Cays. På eftermiddagen ankrade vi i en stilla lagun mellan de palmklädda öarna Banedup och Tiadup. Banedup är obefolkad men på Tiadup bor det ett par familjer som vi hälsade på dagen efter. Vi möts på stranden av några Kunas och deras barn. Vi pratar med händer och fötter samt lite spanska ord och fraser. De frågar om vi har lite krokar och fiskelina att avvara och vi ber dem komma ut till vår båt senare så skall vi se vad vi har. När vi kommer tillbaka efter en rundtur på ön, får Stina lite Citroner och några Platanos (matbananer) och de frågar om deras 3-åriga lilla flicka får åka med i vår dinge ut till båten. Hon sitter snällt i Stinas knä under färden. Pappan kommer strax efter i sin kanot och får sina krokar och en kopp kaffe. Han undrar om vi har några underbyxor till flickan för hon har bara ett par. Stina letar upp ett par spetstrosor och hoppas att mamman kan sy om dem till henne. Vi letar fram lite gamla T-shirts till dem och bollen som vi plockat upp någonstans i Spanien kommer väl till pass. Lite pennor och annat smått och gott plockar vi också fram. Den lilla flickan är som andra barn, hon vill gärna testa toaletten som ser så spännande ut. Efter En stund pekar hon på Stinas tånaglar som har rött nagellack, och sen pekar hon på sina egna fötter. Alltså fram med nagellacket, både tår och fingrar får sig en omgång, vilka ögon flickebarnet har. Sen är det dags för dem att ge sig av, flickan sitter lugnt och stilla och håller i sin påse med grejor medan pappan paddlar iväg.
Dagen efter seglar vi till en ö som heter Green Island eller Kanildup på Kuna. Det är bara 7,5 sjömil dit. Peter på Harmony har berättat att Agape, en Norsk båt som vi träffat flera gånger tidigare i Spanien och Karibien, skall ligga där. När vi kommer i lä bakom ön ser vi att de håller på att lätta ankare. Vi vinkar och de vänder tillbaka och förtöjer utanpå oss för en liten pratstund innan de måste segla vidare till Porvenir för utklarering. De skall segla vidare till Cuba dit deras son väntas komma på besök om 14 dagar. Därefter blir det hemsegling till Mandal i Norge via Bahamas, Bermuda och Azorerna. Det är ett tufft program de har framför sig i sin lilla 9m båt. Ombord är mor och far samt 2 vuxna döttrar så det är nog ganska trångt, men skönt då de kan hjälpas åt med styrningen på de långa överseglingarna. En mera positiv familj har vi sällan träffat.
Medan vi sitter och pratar kommer några Kunas upp längs båten och vill sälja lobster och bläckfisk, vi köper en liten lobster och en bläckfisk, Agape köper fyra lobster. Efter någon timma är det dags att säga farväl, våra vägar skiljs, kanske vi ses i Norge på vår återresa.Sedan vi skilts, tar jag dingen in till stranden där jag rensar bläckfisken. Jag bankar den också mot en trädstam så att den skall bli riktigt mör. På båten kokar Stina först lobstern och därefter kokar hon Bläckfisken i tryckkokaren under 20 minuter. Till sist skär hon den i bitar och steker den tillsammans med vitlök. Det blir en underbart god kvällsmat med varsin halv lobster och härligt mör och god bläckfisk, en fin avslutning på en fantastisk dag.
När vi sitter och äter frukost dagen efter så kommer en Ulu (kanot) med utombordare fram till oss och vill sälja Molas. I Ulun sitter 2 kuna indianer det är Idelfonso och Venacio Restrepo från ön Momake Tupo som ligger 8 sjömil därifrån. Idelfonso är turistguide och specialist på Kuna traditioner och hans bror Venacio syr Molas. De frågar om vi inte vill komma till deras ö och vi tackar ja, eftersom det visar sig att det var just den ön vi hade tänkt segla till. Vi tittar på deras vackra molas och köper 2 av dem. De skall ut till en annan ö innan de vänder hem så de ber oss vänta till de är tillbaka och frågar om de kan få segla med os till ön. Kanoten skall släpas bakefter vår båt. Efter ett par timmar kommer de tillbaka men Venacio stannar kvar för att invänta en båt som skall komma för att köpa hans Molas. Vi ger oss av och seglar med Idelfonso som lots mellan rev och sandbankar till deras ö som ligger ca 15 sjömil bort. Vi ankrar upp i lä bakom den lilla ön och blir mötta av en massa barn i en kanot som badar och leker runt om oss. Det kommer också 2 män i en Ulu och vill sälja King krabb´s. Vi köper 2 st stora krabbor och lägger dem i en stor hink med vatten. Därefter kör vi iland. Idelfonso visar oss först in i det gemensamma kongress huset där ön´s hövding tar emot oss och vi får berätta var vi kommer ifrån och hur vi har tagit oss dit. Han är en liten man med en hatt på huvudet och han sitter i en hängmatta med sina närmaste män runt om sig. Han har besök av en hövding från en annan ö som ligger i en hängmatta bredvid honom. Efter en liten pratstund där vår vän Idelfonso tolkar, så får vi, efter att ha betalt 5 dollar, tillåtelse att besöka ön och fritt vandra omkring. Ön är rund och ca 500m i diameter och nästan varenda kvadratmeter av dess yta är bebyggd. Det är hyddor byggda av enkla naturmaterial som trädstammar, vass och palmblad. Ljuset sipprar in genom väggarna men taken är helt vatten täta. Det finns en liten skola på ön och ett par riktigt små affärer. Varje familj har ett sovhus och ett samlingshus där man tillagar maten och äter. Där ligger man också i hängmatta eller sitter på en pall med sitt handarbete. Vi såg även TV apparater i vissa hus som drevs av bilbatterier, hur man laddar batterierna tog vi inte reda på. Fotografera fick man göra fritt, men de vackert utsmyckade kvinnorna ville ha en dollar för att fotograferas. Det var ett trevligt besök och Idelfonso svarade glatt på alla frågor som vi hade. Efter besöket fick vi flytta båten från vår ankring vid ön. Idelfonso körde före och visade oss en lugn och fin ankringsplats bakom en samling små öar övervuxna av mangrove. Här kokade vi våra krabbor som vi åt till kvällsmat. De smakade fantastiskt gott, till och med bättre än lobstern. Det är bara klorna och benen man äter, i kroppen finns inget ätbart. Men det blev fullt tillräckligt ändå. Efter en lugn och skön natt fortsatte vi att segla bort till en ögrupp som heter Cartí. Här hade vi tänkt stanna över natten och besöka öarna, men då det låg ett stort kryssningsskepp vid sidan om öarna så valde vi att fortsätta tillbaka till Porvenir. Under seglingen fångade vi en liten tonfisk på ca ett kilo. Vädret hade försämrats, solen hade gått i moln och det kom lite regnstänk från och till. På kvällen åt vi kokta langostinos som vi köpt av två män i en Ulu. Dagen efter träffade vi Kurt i den svenska båten Cinderella. Han hade hört ett ryckte om att Stina ibland jobbade som frisör och han ville gärna bli klippt. Stina klippte honom och han blev så nöjd med resultatet att han bjöd oss båda på middag på den enkla restaurangen på ön. Här finns oftast två rätter att välja på, fisk eller kyckling. Det blev stekt fisk med pommes för vår del och en öl därtill. Alltihopa kostar ca 6 dollar för två personer. Peter på Harmony var också tillbaka på ön och vi träffade även Jeff och Cindy, ett par från USA som semestrade med helikopter och bodde på det enkla hotellet. Vi stannade i två dagar på Porvenir och utförde lite reparationer på båten. Vi hade haft lite skrammel från motorn de sista dagarna och misstänkte att någon anod på propelleraxeln hade lossnat och nu låg och skramlade på den. Efter dykning och inspektion kunde vi konstatera att så inte var fallet. Vi öppnade motorhuven och fick se att en av motorupphängningarna hade gängat upp sig och att motorn därför hängde snett. Efter uppriktning, så spann motorn som en katt igen. Även vår utombordare till dingen hade sina problem och ville inte gå på mer än knappt halv fart. Vi fick plocka sönder förgasaren och rensa munstycket från något gruskorn innan vi fick fart på den igen. Vår vindgenerator vägrade att leverera ström och det visade sig att några kablar hade skavts av inuti. Sammanfogning av kablarna hjälpte dock inte så troligtvis har även likriktaren gått i sönder. Vi får försöka skaffa en ny då vi kommer till Colon.
Sista dagen på Porvenir så kom Jeff och erbjöd oss Svenskar en helikoptertur i omgivningarna. Det fick plats tre passagerare och vi var fyra. Eftersom jag flugit helikopter många gånger tidigare så avstod jag men Stina fick en härlig tur och fick se San Blas ur fågel perspektiv.
Dagen efter så sjöstuvade vi och satte kurs mot Panama Kanalen. Framemot kväll tog vi natthamn innanför ön Isla Linton. Här fick vi för första gången se Apor. Stina pekade in mot ön och frågade om jag såg dem. Nej, sa jag det är ingen apa, det måste vara en pojke. Han gick upprätt som en vanlig människa och svängde nonchalant med armarna. När han klättrade upp i ett träd och hängde sig i svansen över vattnet för att fiska upp någonting, så förstod även jag att det var en apa. Vi såg i allt 3 st. som uppehöll sig på stranden.
Då vi angjorde hade vi sett att den Svenska båten Magia med ensamseglande Lisa ombord låg uppankrad en bit bort i viken. Vi kallade upp henne på VHF-radion, bjöd henne över på kvällsfika efter maten och fick en trevlig pratstund.
Dagen efter seglade vi till staden Portobelo, endast 10 sjömil därifrån. Staden har en lång historia från den tid då Spanjorerna erövrade och skövlade indian byarna i de Sydamerikanska Anderna. De guld och silver som erövrades transporterades via Stilla havet till Panamakusten och härifrån med landtransport till Portobelo på Karibiska sidan, där det lastades ombord på segelfartyg för transport till Europa. Då transporterna var som intensivast så passerade en tredjedel av världens guld genom Portobelo. Guldet hölls inlåst och bevakat medan silvret fick ligga i högar utomhus. Det säger lite om det ringa värde man satte på silvret. I dag är Portobelo en liten by med en del kvarlämnade ruiner av de fort som bevakade staden. Man har även restaurerat det gamla handelshuset där allt guld passerade.
Även här låg en Svensk båt uppankrad, det var Sahara med Rolf och Agneta ombord. Rolf med efternamnet Eliasson, har själva konstruerat och byggt Sahara som är en Overseas 40. En fantastiskt fin båt, byggd för att i huvudsak 2 personer skall ha det bekvämt ombord vid långsegling. Vi spenderade en trevlig afton på stadens pizzeria och fick även möjlighet att inspektera deras fina båt dagen efter. På eftermiddagen seglade vi de sista 22 sjömilen in till staden Colon som ligger vid Panamakanalens Atlantsida. På vägen dit hade vi turen att fånga en liten tonfisk, Little tunny som den heter på engelska, på ca 4 kilo. Vi ankrade på the Flats, som området heter där alla långseglare väntar. Ett 40 tal båtar låg redan uppankrade i väntan på kanal passage. Utanför hamninloppet låg det säkert lika många handelsfartyg och väntade. Vi gick till kojs tidigt, i vetskap om att det skulle bli en intensiv morgondag med incheckning och ansökan om kanalpassage.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

ombord på

S/Y Christina