Jorden runt


Brev 44. Varvet fullbordas på Trinidad



Yüklə 1,22 Mb.
səhifə26/28
tarix03.11.2017
ölçüsü1,22 Mb.
#29518
1   ...   20   21   22   23   24   25   26   27   28

Brev 44. Varvet fullbordas på Trinidad.

(2009.03.26. - 2009.04.14.)


Så var vi då tillbaka i Karibien igen, fast till en ö som vi inte besökt tidigare men som vi hört mycket gott om. Fast innan vi kunde upptäcka ön så hade vi några akuta reparationer som måste fixas. Högst prioritet hade stoppet i toalett tanken. Tack vare inspektionsluckan i Septiktanken, som vi fick svetsat dit på Nya Zeeland, kan vi nu ganska enkelt rensa det igensatta inloppet i tanken och lugnet återställs i båten. Den läckande vattenpumpen på motorn fixas ännu lättare, det är helt enkelt bara inloppsröret som inte är tryckt in ordentligt i sitt läge så att packningen tätar.

Vår ankarplats är inte den allra bekvämaste och dyningen rullar enkelt in i viken. Dessutom så har man varnat för hög dyning från norr över de kommande dagarna. Första dagen kan vi låta dingen ligga förtöjd vid bryggan men andra dagen så får jag stanna kvar vid bryggan och hålla ett öga på den medan Stina är inne och handlar. Tredje dagen drar vi upp den på bryggan men fjärde dagen går dyningen över bryggan och vi drar, med chans för ofrivilligt bad, upp den på stranden. Den chansen tar vi på vår 33 åriga bröllopsdag, då vi uppklädda skall försöka ta oss iland utan att bada. Det lyckas oss och vi går på restaurang hos Sharon and Phebe`s som serverar oss några goda drinkar och en utsökt måltid med hemlagad vaniljglass till efterrätt. Vi sitter på en stor balkong på andra våningen och njuter av den fina utsikten över ankarviken. Jag njuter också av att titta på Stina som klätt upp sig i den nya läckra klänningen som hon köpte i Salvador. Inte konstigt att man föll för henne.

Nästa morgon kommer Dave, en av de lokala fiskarna, upp med sin båt och undrar om vi vill köpa fisk. Vi har fortfarande kvar Wahoo och avböjer vänligt. Han erbjuder oss istället en guidad tur i Charlotvills omgivningar och det nappar vi på. Innan han åker iland ber han om lite vatten och han får både vatten, juice och en macka. Det blir sedan en morgon rutin att Dave kommer för en pratstund och en morgonfika efter sin tidiga fisketur. Efter den sedvanliga frukosten nästa morgon, så får vi en guidad tur genom byn upp till Dave´s hus som ligger högt över byn med utsikt över hela Man of War Bay. Han bjuder på en kall öl och berättar stolt att han burit upp allt byggnadsmaterial, upp för den branta stigen från vägen. Dave´s högsta önskan är att få en kvinna i huset, men hon skall vara vit och får gärna vara lite fyllig. Hon skall inte behöva arbeta utan bara ta hand om det lilla hushållet och så skall hon tycka om att sitta med honom på altanen, som omgärdar huset, och njuta av utsikten. Efteråt tar han oss med till Fort Cambelton som ligger alldeles nedanför hans hus. ”Fortet” visar sig bestå utav två gamla kanoner allt annat är borta, ändå stannar den ena turistbussen efter den andra för ett besök. Kanske är det utsikten som är behållningen då de åker därifrån.

När vi, en måndag, har tänkt ta bussen till huvudstaden Scarborough, så visar det sig att det är helgdag och stängt i alla förrättningar. Vi beslutar oss för att åka ändå och köper biljetter i en liten gatuaffär som trots allt håller öppet. Damen i affären, kan inte säga när bussen går men det brukar vara runt klockan nio. Efter att ha väntat i nästan en timma ger vi upp projektet. Då vi skall gå tillbaka så blir vi erbjudna skjuts till Speyside av ett engelskt par i en hyrbil. De hade kört till Charlotteville för att ta ut pengar i en bankomat och för att köpa bensin. Bankomaten fungerade inte och bensinen var slut på macken. Speyside ligger ca 20 minuters bilväg över på vindsidan och kan vara ett lämpligt utflyktsmål, så vi tackar jag och hoppar in. Just som vi skall köra kommer en ljushyad man och frågar om han får åka med. Det visar sig så småningom, att han heter Fleming, är Dansk och kommer från Hellerup. Fleming håller på att bygga en restaurang tillsammans med en lokal kille som heter Tony. Han bjuder med oss upp dit och ringer Tony som kommer och hämtar oss med bil. Restaurangen är inte helt färdig men vi kan se att det kommer att bli väldigt fint och utsikten är fantastisk. Den ligger alldeles bredvid huvudvägen och det finns en stor parkering i närheten, så här kan turistbussarna hålla lunch stopp. Stilen påminner lite om en alphydda och det får sin förklaring när det visar sig att Tony är gift med en flicka från Sweitz. Efter att vi druckit en av Tonys hemgjorda frukt juicer, beger vi oss ut på en regskogspromenad på en stig som börjar alldeles bakom huset. Vegetationen är väldigt tät och det växer vackert blommande Heliconia utmed stigen. Efter en knapp timmas vandring, stannar Stina med ett ryck framför mig. En lång svart slingrande orm har passerat framför hennes fötter och ringlat ihop sig vid sidan av stigen där den ligger och skallrar med svansen, beredd till hugg. Jag får fram kameran och tar några bilder, men antingen är det jag som skakar eller så är det för dåligt ljus, för alla bilderna blir suddiga. Efter ett tag har ormen lugnat ner sig och slingrar iväg i förvånansvärt hög fart. Vi bedömer längden till ca 1,5 m, då den sträcker ut sig och ger sig av. I övrigt ser vi bara några fladdermöss som kryssar fram mellan trädstammarna.

Tillbaka vid restaurangen, får vi en guidad tur i Tonys trädgård som ligger alldeles bredvid restaurangen. För några år sedan var den helt överväxt av träd. Nu har han röjt undan dessa och planterat bananer, citrusfrukter och avokado. Det växer oerhört fort och det viktigaste är att hålla undan oönskad växtlighet så att plantorna kan få ljus och vatten. Sedan vandrar vi vägen ner till Spayside där vi äter en god lunch på en restaurang som ligger alldeles intill strandkanten. Spayside har Tobagos bästa dykvatten och alla hotellen har dykshoppar och arrangerar dykturer. Vi tar oss tillbaka till Charlotteville med minibuss och kan med möda sjösätta dingen och komma torrskodda förbi de brytande dyningarna. Dyningen är nu så hög att Christinas skrov försvinner bakom vågorna då vi kör ut med dingen.

Nästa dag kommer vi iväg på vår busstur till Scarborough. Turen tar 1,5 timmar och går utmed vindsidan av ön med vackra vyer utefter kusten. Bussarna är moderna och bekväma med aircondition så turen upplevs inte som särskilt lång. Scarborough har stort utbud av varor, så här handlar vi på oss mat, grönsaker och frukt innan vi ger oss tillbaka till busstationen. Här är det kaos då ingen vet vilken buss som går vart och så tycks det saknas busschaufförer. Efter en timmas oreda lyckas vi i alla fall få tag i rätt buss och kan efter lite armbågande och knuffande få två säten i den överfyllda bussen. Skymningen har redan börjat falla då vi trötta och nöjda tar oss ut till den troget väntande Christina.

Efter en vecka i Man of War Bay, tar vi dingen in för att klarera ut. Här är det så att man måste klarera ut och in i varje distrikt och Tobago har två distrikt så för att gå till den södra delen så måste man klarera ut. Vi har tänkt gå till Englishmans Bay som bara ligger 8 nm bort och på den norra delen och därefter till Pigeon point på den södra. För att slippa en massa byråkratiskt krångel så klarerar vi ut direkt till Chaguaramas på Trinidad. Vi får dock tillåtelse att stanna i Enlishmans Bay i två dagar på vägen. När vi skall ge oss av har vi problem att få upp ankaret. Det visar sig att ett hemgjort ankare av armeringsjärn har fastnat i vår kätting. Dessutom sitter det en massa trasslig nylonlina insnott i hela härligheten. Vi får gå i dingen och skära loss de trassliga linorna innan vi kan befria vår kätting och få upp vårt ankare. Efter en dryg halvtimma är det klart och vi kan ge oss av med dingen på släp. Vi seglar för enbart genua och passerar Three sisters och Two Brothers, två ögrupper som vi går emellan. Efter mindre än två timma kan vi styra in i en vik och ankra i turkosblått vatten. Några fiskare vinkar till oss och tecknar att vi inte skall komma för långt in. De har nämligen ett stort nät som de lagt nästan tvärs över viken och nu håller på att dra in till land. Efter lunch tar jag på mig snorkel utrustning och ger mig av på en snorkeltur längs med klipporna vi inloppet till viken. Stina stannar i båten och kopplar av med en bok. När solen börjar gå ner, försvinner alla människor och viken är öde och tyst. Endast dyningen, som bryter mot den palmklädda sandstranden, hörs ut till båten. I väster sjunker solen ner bakom horisonten. Det är sådana här kvällar vi skall minnas då vi sitter i vintermörkret hemma i Sverige medan stormen piskar mot fönsterrutorna.

Nästa dag tar vi oss torrskodda igenom de brytande vågorna och landar dingen på stranden. Det finns en liten souvenir shopp med en restaurang i ena änden av stranden. Vi nöjer oss med en förmiddags fika. Turistbussarna brukar stanna till här och låta turisterna bada och shoppa. På vägen ut till båten, tappar jag mina progressiva glasögon som låg i fodralet. Trots idogt letande (fodralet kan ju flyta) så hittar vi dem inte, så nu får jag klara mig med ett par läsglasögon. Efter lunch får jag Stina med mig på en snorkeltur. Det är inte på långa vägar så fint som det är på öarna i Stilla havet men vi ser ändå en hel del revfiskar. En som vi inte sett tidigare är ”French Angelfish” som är oerhört vacker. Under eftermiddagen kommer också två Australiska båtar in och ankrar i bukten. Det är La Barca, en familj med två mindre barn, och Jacarna med ett par i samma ålder som oss. Båda familjerna har vi träffat tidigare i Charlotteville. På kvällen åker vi in till stranden för att grilla. När vi kommer in håller de lokala fiskarna på att dra in sitt stora nät. Vi seglare får hjälpa till att dra in nätet som är ganska tungt. Man drar ett team i varsin ända och då det närmar sig land, ser man fisken hoppa i det. Fångsten består av småfisk stora som sardiner och man fyller en stor trälåda flera gånger så det är säkert nästan 100 kg.

Efter den kraftansträngningen, så tänder vi en brasa och grillar våra medhavda kycklingbröst på glöden då elden falnat. Vi har en trevlig kväll med våra vänner och byter erfarenheter av våra seglingar i respektive länder.

Nästa morgon seglar vi de 20 distansminuterna till Store Bay på södra delen av Tobago. Vi rundar Buccoo Reef och ankrar utanför en udde som heter Pidgeon Point. Revet dämpar all dyning så det är nästan platt vatten på ankarplatsen. Här stannar vi i två nätter utan att gå iland, vi har ju redan klarerat ut för att gå till Trinidad så vår ankring är ju olaglig. En liten incident inträffar första kvällen när jag skall tömma ut lite pasta ur en skål. Skålen slinker ur näven och sjunker som en sten till botten. Nästa morgon ser jag skålen ligga där nere på 8 meters djup. Innan frukost hoppar jag i och lyckas komma ner och hämta upp den. Så man har inte helt tappat förmågan att dyka djupt trots att det inte blivit så mycket snorklande sedan vi lämnade Cocos Keeling Island. Vi snorklar lite på revet men blir inte speciellt imponerade. Vi ser några ”French Angelfish” och några små sköldpaddor. En liten Muräna öppnar sitt lilla gap mot oss, kanske för att skrämma bort oss, den lyckas inte. Senare på eftermiddagen kommer La Barca och ankrar strax bredvid. Vi bjuder på Sundowner ombord i Christina och gitarren kommer fram.

Nästa morgon är det purrning klockan fem och tjugo minuter senare är vi på väg. Vinden fyller i efter ett tag och vi får fin segling i medström mot Trinidad. Redan vid halv tre så kan vi gå in genom Boca de Monos, som är sundet in till Gulf of Paria, vattnet mellan Trinidad och Venezuela. Halvvägs igenom sundet svänger vi av mot babord och går in i Scotland Bay, där vi ankrar bredvid en segelbåt med svensk flagga i aktern. Det är Balladen Balder som säsongs seglas av Rosmarie och Ove, det vill säga att de seglar i Karibien under de mörka vintermånaderna i Sverige och flyger hem då orkansäsongen närmar sig till den ljusa sommaren. Vi har tidigare pratat med dem på kortvågsradion och nu simmar vi över och får träffa dem. På kvällen korkar vi upp en flaska god Sydafrikansk champagne och firar att vi på egen köl seglat jorden runt. När vi seglade in genom Boca de Monos, korsade vi nämligen vårt spår från utvägen och därmed var varvet fullbordat. Även här ligger vi ankrade olagligt, man skall klarera in först inne i Chaguaramas innan man går ut hit och ankrar. Till saken hör att vi mötte tullarna i deras båt då vi svängde in i viken. Vi vinkade glatt på dem och de vinkade lite misstänksamt tillbaka. När vi äter frukost morgonen efter, kan vi höra Vrålaporna skrika i djungeln uppe bland kullarna. En och annan Papegoja skymtar också bland träden och då och då ser vi en sköldpadda sticka upp huvudet i vattenytan. Efter frukost lättar vi ankar och kör de fyra sjömilen in till Chaguaramas där vi, efter inklarering, får tag i en boj i bukten.

Under de senaste seglingarna har vi haft lite läckage från roderaxeln och vi har därför beslutat att ta upp båten på land för att byta den O-ring som utgör tätning. Vi undersöker med de olika varven och får en upptagningstid på onsdagen på Power Boats Marina. De kan lyfta oss på förmiddagen och sätta i oss på eftermiddagen, så det gäller att göra ett snabbt jobb, om vi inte skall bli kvar på land över påsk helgen då de håller stängt. Vi får också en plats vid deras brygga, men där ligger vi bara under dagen. Platsen är hopplöst utsatt för vågorna från förbipasserande stora båtar, så våra förtöjningsknapar håller på att ryckas ur däcket. I väntan på att komma upp på land så köper vi reservdelar i båttillbehörsaffären och reparerar bland annat vår pentrypump. Vi åker också till supermarketen för att fylla på vårt matförråd inför påsken. Vi träffar också Sylvia och Arne som ligger på land med sin båt Chiquetita. Dem träffade vi i Cherbourg 2003, då de var på väg hem till Sverige.

På onsdagen lyfts vi sent på förmiddagen upp på land. Först strax före lunch kan vi sätta igång med arbetet. Att få av rodret går ganska snabbt. Vi byter båda lagren och den tätande O-ringen. När vi skall lyfta tillbaka rodret igen så trilskas det lite. Det är inte lätt att både lyfta upp det tunga rodret och sikta rätt i lagerhylsorna. Vi får hjälp av några lokala varvsjobbare och en domkraft innan vi kan få det på plats. Vi hinner precis klämma fast rodret innan vi åter lyfts i vattnet av travelliften. Vi är dagens sista lyft, så vi kan ligga kvar vid service kajen och montera styrkvadranten och vajrarna innan vi kör ut till vår boj igen. Nästa dag fyller vi upp med vatten och diesel innan vi tuffar ut till Scottland Bay igen. Här träffar vi den svenska båten Rosalinda med Inga och Jan ombord. Dem träffade vi i St Anne på Martinique då vi var på väg ut. På kvällen blir det sundowner och massor av prat i deras båt.

Sent fredag eftermiddag går vi åter in till Chaguaramas bara för att tidigt lördag morgon ta en taxi in till Marknaden i Port of Spain. Där handlar vi frukt och grönsaker samt ett kilo med stora färska räkor. På vägen tillbaka gör vi även ett kort stopp på supermarketen. Vi hinner också med att fixa vår deklaration på nätet. Ingen inkomst men en massa fastighetsskatt som skall betalas. Efter lunch tar vi oss åter ut till vår oas i Scotland Bay. På kvällen äter vi en härlig påskmiddag i Christinas sittbrunn, tillsammans med Ove och Rosmarie samt Jan och Inger. Vi njuter av frästa räkor i limeolja och vitlök, baguette med vitlökssmör, tomater och ostar, ägg med tonfisksallad, kaviar och knäckebröd samt Janssons frestelse. Det hela sköljs ner med öl och en och annan snaps. Snapsvisorna klingar ut över viken i den stilla tropiska natten.

Vi blir kvar på vår ankarplats hela helgen och badar och snorklar och har det skönt. Ett par små underhållsarbeten hinner vi också med. Tisdag morgon efter påskhelgen går vi för sista gången åter in till Chaguaramas. Vi hämtar våra fyllda gasolflaskor och toppar upp vattentankarna innan vi går bort till tullbryggan där vi klarerar ut från Trinidad. Klockan kvart i tre lämnar vi och går för motor ut genom Boca de Monos där vi sätter segel. Ute på fritt vatten får vi bidevind och lite besvärlig sjö, vinden ökar efterhand så till sist har vi två rev i storen och inrullat en hel del på genuan. Vi är åter på väg.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina


Brev 45. Norrut genom Karibien.

(2009.04.15. - 2009.05.02.)


Det blir en jobbig segling med vindar för om tvärs och ganska blött i sittbrunnen. Under natten ser vi ett par oljeplattformar som lyser upp natthimlen och vi möter även några båtar. Från början hade vi tänkt gå till Granada, där vi aldrig varit tidigare, men tiden har sprungit ifrån oss och vi får hoppa över denna ö även denna gång. I stället seglar vi öster om den och siktar in oss på Tobago Cays i Grenadinerna. Tyvärr har vi motström och seglingen går lite långsammare än vi beräknat. Vi passerar i lä om Carriacou Island och kan precis sträcka upp mot Union Island där vi ankrar i Chatham Bay strax före solnedgången. Vi kastar oss i det kristallklara vattnet, innan vi äter en god middag och går sen tidigt till kojs.

Union Island är en ganska hög ö, vilket innebär att det blir ganska byigt i lä om den. Vattnet är dock lugnt och stilla så vi får en lugn natt. Bukten är väldigt stor och det ligger bara ett 10-tal båtar uppankrade här, så det känns inte trångt och det skulle säker få plats med det 10 dubbla. På morgonen kommer det ett par regnskurar, men vi kan ändå inta frukosten i sittbrunnen. Det simmar en del sköldpaddor runt båten så det inbjuder till snorkling. Frampå förmiddagen då regnbyarna dragit förbi, tar vi dingen ut på udden och får en ganska fin snorkeltur med en del vackra fiskar, bland annat French Angelfish och lite små muränor. Stora jättestim av små sardinliknande fiskar simmar vi rakt igenom och då bildar stimmet ett hål där vi passerar. Vi hör också Valsång på ganska nära håll men några Valar ser vi inte. När man dyker ner mot botten hör man Valsången tydligt, ju djupare ju tydligare. Det är vattnets täthet som förbättrar fortplantningen av ljudet. Sent på eftermiddagen åker vi in till stranden och besöker en av de primitiva barerna. Vi beställer vars en rompunch och sitter och njuter och småpratar i solnedgången. Trots att det är happy houer så är vi nästan de ända gästerna. Vanessa, som äger baren, är pratsjuk och berättar att hon tidigare höll till på Tobago Cays men att hon inför denna säsong byggt upp det här stället. Men de känner av den globala ekonomiska krisen även här och har inte många gäster. Det finns dessutom ytterliggare två barer på stranden så hon är inte utan konkurans. När det börjar bli mörkt återvänder vi till vår kära Christina. På vägen in märkte vi att vår utombordare hackade och gick väldigt ojämnt. Det är lika dant på vägen ut och vi tror nästan att vi skall få ro ut. Nästa morgon efter frukost, börjar vi därför med service arbete. Redan när vi tagit av motorkåpan kan vi se att det varit saltvatten därunder och det undre tändstiftet ser misstänkt korroderat ut. Som tur var så fick vi ett reservstift med då vi köpte motorn och det monterar vi nu dit istället. Dessutom får motorn en allmän rengöring och infettning. När vi sen provkör, så går den som en klocka igen.

När arbetet är avslutat så lättar vi ankar och sätter segel för att gå den korta biten ut till Tobago Cays. Efter ett par timmars segling, ankrar vi intill den lilla ön Barradale mellan många andra båtar. Det har skett en del förändringar sedan vi var här sist. Man har gjort hela området till nationalpark och tar därmed ut en avgift för varje person som besöker parken. Avgiften skall tas upp av några parkvakter, men vi såg aldrig några av dem då vi var där. Så snart vi ankrat, tar vi dingen ut till revet för att snorkla lite. Vi förtöjer i en av de utlagda bojarna och kastar oss i vattnet. Vi hinner inte simma långt förrän en stor Barracuda kommer svepande förbi med kall hotfull blick och med munnen lite öppen så att man kan se de sylvassa tänderna. Vi låter oss numera inte avskräckas av en enstaka Barracuda utan simmar den bara till mötes, vilket får till följd att den ger sig av på vidare jakt. Efter en tur på revet, tar vi dingen på släp och simmar runt Barradale. Sikten är lite sämre runt ön men vi ser ändå en del vackra fiskar och ett par helt orädda sköldpaddor. Efter lunch tar jag mig ytterliggare en tur ut till revet och får då se en jättestor Stingrocka som i långsamt mak patrullerar revet. En sköterskehaj ligger och vilar på en sandfläck intill ett koralhuvud och tar absolut ingen notis om mig, fastän jag bara är en meter vid sidan av den. Stina tar under tiden en simtur in till stranden på Barradale och på turen tillbaka, så möter hon Spotted Eagle Ray och ett par sköldpaddor. Vattnet runt Barradale är avspärrat så att man inte skall ankra där, förmodligen för att bottengräset skall kunna växa utan att bli skadat av ankarkättingar som drar över sanden. Det har haft den positiva effekten att det finns mer sköldpaddor här nu än det var för tre år sedan då vi var här senast.

När jag är på väg tillbaka från min snorkeltur, ser jag en av de lokala båtarna som jag känner igen. Det är Larston i sin båt Velocity Lördag, som vi träffade för 3 år sedan. Han känner först inte igen mig men när jag berättar om vårt förra besök så kommer han ihåg de två långa svenska grabbarna som Keitade ute från Barradale. Efter en liten pratstund så kör jag tillbaka till båten och vi gör klart för tidig avgång dagen efter. Passadvinden är ganska frisk, men vi ligger väldigt bra eftersom vinden är väldigt jämn och således håller ankarkättingen lagom sträckt hela tiden. När det är byig vind så vrider sig båten alltid från sida till sida och det blir blåsigare i sittbrunnen med vinden in tvärs.



Nästa morgon är det avgång halv åtta i strålande väder och lagom frisk vind. Vi kan sätta fullt segelställ och gör god fart förbi den ena ön efter den andra. Vi passerar först Mayreau, Canouan och Bequia innan vi på eftermiddagen kommer in i lä av St Vincent, där motorn får hjälpa till under ett par timmar. Senare under kvällen passerar vi St Lucia och trots att vi har 20 sjömil upp till ön så märker vi av vindskuggan och även här får motorn hjälpa till. Martinique passeras på småtimmarna och Dominica under dagen. Här blåser det lite bättre och motorn behöver bara användas under kortare del av passagerna. Efter Dominica så vrider vinden lite emot och friskar i så att vi får ta ett rev i storseglet. Vi kan precis sträcka upp i sundet mellan öarna Terre-De-Bas och Terre-De-Haut som båda tillhör ögruppen Les Saintes och som namnen antyder så tillhör de den franska kolonin Guadeloupe. I sundet bärgar vi seglen och går de sista sjömilen upp till huvudorten på Les Saintes, Bourg Des Saintes. Efter diverse ankarövningar, där en tysk charterbåt med motorproblem ställer till det för oss, kan vi till slut sätta oss till ro med en sundowner och njuta av en härlig solnedgång.

Nästa morgon tar vi dingen in till byn för att klarera in och för att köpa lite färskvaror. Inklareringen går som vanligt väldigt enkelt, eftersom ön tillhör Frankrike. Vi fyller i ett papper och lämnar in och efter en halvtimmas promenad i byn så är det klart att hämta våra stämplade pass. Byn är väldigt pittoresk med smala gator kantade av låga hus i vackra djärva färger i creolsk stil. Det finns massor av turist affärer som säljer kläder och suvenirer men priserna här är i europeiskt nivå så vi får nöja oss med att fönstershoppa. Lite frukt en nybakad baguette och ett par croissanter, så långt kan vi sträcka oss. Sen bär det ut till båten igen, för lunch och lite underhållsarbete. Den här gången är det både soltältet och sprahooden som behöver få lite sömmar omsydda. När nu symaskinen ändå är framme, så passar Stina på att sy ett canvasskydd över ruffnedgången, så att vi slipper sätta i luckorna varje gång det regnar akterifrån. När solen går ner får vi avbryta jobbet och slutföra det nästa dag. På kvällen får vi ett glädjande mejl från våra vänner Jörgen och Ann Margrethe som skriver att de blivit Farfar respektive Farmor. Oskars och Marias lilla Astrid Viola har gjort sitt intåg i denna världen. Det är inte utan att man avundas farföräldrarna lite grann. Nästa morgon börjar som vanligt med ett morgondopp innan frukost. Sen avslutar vi vårt sömnadsjobb, som fick avbrytas dagen innan. På eftermiddagen går vi en lång promenad på ön och får sträckt på benen lite. När vi kommer tillbaka, belönar vi oss med en stor, dyr, men väldigt god glass. När vi kommer tillbaka till båten har en brasiliansk båt ankrat alldeles för om oss, på tok för nära. Eftersom vinden är ganska stabil så bryr vi oss inte om det. Nästa morgon är det med ett litet skadeglatt leende som vi väcker upp brasilianaren och ber honom vänligt att flytta på sig så att vi kan få upp vårt ankare. Halv åtta är vi under segel och sätter kurs mot Guadeloupes syd udde. Vi hade förväntat oss totalt lä bakom Guadeloupe men här står det bra vind nästan hela vägen. Under en kort tid får vi västlig vind, men även då kan vi segla utan att ta hjälp av motorn. Längre norrut bakom ön står vinden stark och vi kan precis hålla båten på kurs. En av oss får sitta med storskotet i handen och släcka av i de hårdaste byarna. Vi går in i Anse Deshaies (uttalas Deä) som ligger ganska långt norrut på västsidan. Bukten är välskyddad och det ligger många båtar uppankrade här, men vi hittar en bra plats ganska långt in. Vindbyarna kommer störtande utmed bergssidorna men vi ligger ändå lugnt och stilla. En tur i byn ger oss inte särskilt mycket, det är siesta och det mesta är stängt. Under eftermiddagen ser vi en bekant båt ankra lite längre ut. En titt i kikaren bekräftar att det är Villvind, som vi inte sett sedan Simonstown i Sydafrika. Vi kör över och blir bjudna på en ankardram och berättar för varandra om alla upplevelser vi varit med om sedan vi sågs senast. De är nu på väg mot Antigua där de skall stanna någon vecka innan de ger sig av mot Azorerna. Vi bestämmer att vi skall dra igång vårt nät på kortvågsradion när vi ger oss av dit.

Många båtar ger sig av tidigt mot Antigua nästa morgon. Kappseglingen Antigua Week skall snart starta och många vill hinna dit för att antingen delta i tävlingen eller också bara i festligheterna på landbacken. Själv så tar vi det lugnt i båten eftersom vi inte skall segla förrän på eftermiddagen. Vädret är ostadigt och det är ganska tätt mellan regnbyarna. Under ett uppehåll så kör vi iland för att handla lite och för att klarera ut. Det visar sig att det bara går att klarera ut mellan kl. ett och två, så vi får ta inhandlingen först och därefter utklareringen. När vi kommer tillbaka så går procedurer som vanligt snabbt och vi kan göra oss klara och avsegla mot St Barthelmy kl. halv tre, i frisk byig vind och en del regnskurar. Under kvällen passerar vi ön Montserrat med sin aktiva vulkan. Senare på natten passerar vi även öarna Nevis, St Kitts och Statia. Saba ser vi också lite längre ner i lä. Montserrat är en brittisk koloni medan Nevis och St Kitts bildar en självständig stat. Statia och Saba tillhör de Nederländska Antillerna tillsammans med Sint Marten (samt Aruba, Bonaire och Curacao). Alla öarna passeras i lovart så vi slipper vindskugga med struliga vindar. Vi möter en och annan segelbåt som är på väg åt motsatt håll och på morgontimmarna passerar ett stort kryssningsfartyg. När det ljusnar ser vi St Barthélémy förut och vi ankrar i lä om ön, strax utanför hamnen i huvudstaden Gustavia. Ön har ett svenskt förflutet så det är av det skälet vi vill besöka den.

Christofer Columbus upptäckte ön under sin andra resa västerut och namngav den efter sin bror Batolomeo, vilket på franska blir Barthélémy. Numera kallas den populärt för St Barth. År 1685 kom ett hundratal invandrare från västra Frankrike och slog sig ner på ön, som in till dess hade ignorerats av alla. Hundra år senare, då plötsligt Engelsmännen började visa intresse för den strategisk väl placerade ön, hade befolkningen växt till ca 600 själar som tappert försvarade sin ö. Då 1784 så förärade kung Louis den 16e ön till Sverige, i utbyte mot ett vagt löfte om att få starta ett Franskt handelshus i Göteborg. Svenskarna gjorde Gustavia (namnet efter kung Gustav den 3e) till en fri hamn för att kunna profitera på de Engelsk Franska krigen. Den karibiska handeln kunde få en fristad i Gustavia, skyddad från krigen på de övriga öarna och Sverige fick ett bra tillskott till stadskassan. Den ursprungliga franska befolkningen fick däremot inte mycket del av intäkterna. Krigen tog så småningom slut och den svenske guvernören på ön tröttnade på situationen. Så 1877 gick Fransmännen med på att köpa tillbaka ön för 80 000 franc och Sveriges historia som kolonialmakt fick ett slut. Gustavia förblev en fri hamn och en del av invånarna fortsatte med handel och försökte sig även på smuggling. Resultatet blev en fin flotta av skonare och duktiga sjömän. Så var det ända fram till 1950, då en Hurricane förstörde större delen av flottan och 10 år senare gjorde ytterliggare en Hurricane slut på resten. Efter det har St Barth, med hjälp av en driftig borgmästare med holländskt ursprung, utvecklats till en turistö av betydande omfattning. Befolkningen har ökat markant på grund av immigration från i huvudsak Frankrike, därför har den förblivit vit. Det gör St Barth lite unik i den karibiska övärlden. För att inte ön skall bli överbyggd så har myndigheterna följt regeln med enfamiljshus på stora välansade tomter. Att följa den regeln blir naturligtvis dyrt och att äga land är därför inte förbehållet var och en. Resultatet har blivit något av ett karibiskt St Tropez som favoriseras av rika Amerikaner och Europeisk jet set. Det har fått till följd att priserna stigit till den grad att även det rika klientelet har börjat tycka att det är för dyrt.

Vi klarerar in i ett flott hamnkontor och får betala en liten avgift för att vi får lov att sätta fast ankaret i deras sandbotten. Sen går vi en promenad runt den rektangulära hamnen och ser många Svenska flaggor vaja från flaggstänger. Många av gatorna har Svenska namn såsom Samuel Fahlbergs gata, August Nyman gatan, Oscar den 2e gatan och Piteå gatan. Utanför museet ligger också Vanadis platsen. En annan kul inrättning är seglarbaren Le Select, som startades av Marius Stackelborough vars förfäder var svenska. Baren är full av svenska dekorationer och med porträtt av Kungafamiljen. Utanför kan man läsa att baren är utlämningsställe för Systembolaget. Med skattefri sprit i affärerna så torde dock beställningarna vara få. Vid sidan av en öppning i väggen som vetter mot uteserveringen kan man läsa på en skylt, ”beställ er dricka här”. Vi följer naturligtvis uppmaningen och tar vars en kall Caribe. Gatorna kantas av vackert målade hus i olika Creolska stilar men med inslag av mer rustika byggnader i gammal nordisk stil. Allt är väldigt prydligt och väl underhållet. För rika Amerikanska turister är Gustavia framför allt Frankrikes affärsfönster med massor av affärer som säljer alla exklusiva franska märkesvaror.

Nästa dag har vi radiokontakt med våra safarivänner från Sydafrika Giff och Patty på båten Phoenix. Vi har inte träffats sedan Simonstown, nu är de på väg från Barbuda till St Barths och kommer in under eftermiddagen. Innan dess hinner jag med jordenruntseglingens sista snorkeltur, runt en liten ö i närheten. Turen ger tyvärr inte mycket behållning. Nästan inga koraller och inte så mycket fiskar. En Barracuda med stora kalla ögon står och blänger på mig i skuggan under en boj. Jag ignorerar den totalt så den ger sig av då jag kommer för nära. Sköldpaddorna som vi sett tidigare från båten, lyser med sin frånvaro.

Phoenix kommer in och ankrar strax bakom oss. Vi gör dem sällskap in för inklarering och passar samtidigt på att klarera ut själva. Sen går vi en promenad i byn som avslutas på Le Select. På kvällen bjuder vi på middag ombord i Christina och har naturligtvis massor att berätta för varandra.



Nästa dag ger vi oss av strax efter lunch och seglar för enbart Genuan de 16 sjömilen över till Sint Maarten. Där ankrar vi i Simpson Bay i avvaktan på Broöppning in till Simpson Lagoon. Det ligger gott om båtar uppankrade och vi ser flera Norska flaggor och även en Dansk. Ägaren till den Danska båten kommer fram till oss och efter ett litet tag så visar det sig att vi träffats på Anholt tidigare. Han äger en båt av samma typ som vår i Danmark som han nu skall sälja, eftersom han köpt en ny Elan 40 i Medelhavet. Hemseglingen därifrån har gått via Karibien och nu skall de snart ge sig iväg mot Danmark. Klockan halv sex så öppnas bron och vi går in i Simpson lagoon och ankrar precis på gränsen mellan den Franska och den Holländska sidan. Det är nämligen på det viset att ön är delad mitt itu och Frankrike äger den norra delen och Holland äger den södra. Nästa dag så tar vi dingen och kör ca 2,5 nautiska mil till Marigot som är huvudstad på den Franska sidan. Här klarerar vi in snabbt och lätt till en kostnad av 5 euro. Klarerar man in på den Holländska sidan så får man betala för broöppning och en daglig avgift för ankring i lagunen så det blir avsevärt mycket dyrare. Det är ganska märkligt att man inte kan sätta sig ner och besluta om enhetliga avgifter. Vid inklareringen träffar vi en Svensk äldre gentleman som heter Sven. Han och hans fru seglar en Hallberg Rassey 39 som heter Nicoline och har samma namn som frun. Det mest imponerande med paret är att Sven är 79 år och Nicoline är 81 år. Nu skall de segla över Atlanten och har därför tagit hjälp av vännen Rolf som även han närmar sig de 80. Det är fantastiskt pigga och trevliga människor och inger en verkligen hopp om en aktiv ålderdom. Efter lunch i båten kör vi till den Holländska sidan för att besöka båttillbehörsbutikerna. Stina har behov av ett nytt seglarställ, nu när vi skall upp på nordliga breddgrader. Vi besöker 2 av de största butikerna men ingen av dem har ställ i passande storlek.

Stina hade gärna velat ha ett ”Gore Tex” ställ men får fortsätta att hålla till godo med sitt ”Wettex” ställ. Lite andra småprylar lyckas vi i alla fall handla på oss. Vi blir liggande i Simpson Lagoon i en vecka och det mesta av den tiden går åt till förberedelser inför den långa turen över Nord Atlanten. På kvällarna hinner vi dock vara lite sociala och är b.l.a. med på en träff med skandinaviska seglare (mest norska) och en annan träff för seglare som skall över Atlanten. Båda ger lika lite om man nu bortser från den sociala biten. I sista stund får vi också reda på att det är helgdagar torsdag till måndag, så vi får snabbt inhandlat allt vad vi har behov av i båtbutiken. Supermarketen har öppet alla dagarna till klockan ett så inköp av färskvaror kan vi göra senare. En annan träff som är trevlig, är firandet av Valborgsmässoafton. Det är ett antal Svenskar som träffas på en liten ö i lagunen för grillning och brasa. Många av dem som är med, bor i sina båtar härnere och har mer eller mindre fasta jobb. Patrik och Sophia kom hit för ca 6 år sedan och har hunnit byta till en större bobåt där de driver sin firma och konstruerar hemsidor till hugade spekulanter. Vi träffar också Per som tillsammans med sin Lena fastnade här sedan deras motor började krångla för 3 år sedan. Det lustiga med dem är att vi bjöd dem på middag på Martinique då vi kom över första gången. Då var de på en ett års tur och skulle återvända hem till Sverige samma år. Men motorproblem gjorde att de blev fördröjda och på den vägen är det. Giff och Patty kommer också in och vi blir bjudna på middag ombord hos dem. På fredagen är det karneval i Philipsburg som är huvudstad på Holländska sidan. Vi tar minibuss in tillsammans med Patty och Giff. Karnevalen startar inte förrän klockan halv tre så vi hinner gå en promenad genom stan och fönster shoppa i alla turistbutikerna. Vi hinner också äta lunch på en trevlig restaurang nere vid strandpromenaden. Karnevalståget går igenom den smala huvudgatan och det är fantastiskt fina kostymeringar som passerar förbi, den ena vackrare än den andra. Stora lastbilar fullastade med högtalare, och calypso- och reaggie band kommer inemellan och vrålar ut musik med en volym som gränsar eller till och med överstiger smärtgränsen. Även om karnevalen kanske inte är i klass med den på Trinidad så tycker vi att dräkterna är väldigt fina och vi är nöjda med att äntligen ha fått sett en karneval om än i lite mindre skala. Innan det blir mörkt så tar vi taxi tillbaka till marinan där dingen ligger. I marinan ligger även den Danska tvåmastaren Roselina som vi träffat flera gånger tidigare. Yaghan ligger också här men de är inte ombord under hela veckan som vi är där. Vi får en pratstund med Poul, skepparen på Roselina och de vill också vara med på nätet som vi skall ha över Atlanten. De tänker gå dagen efter och eftersom väderprognosen är bra så går vi en dag senare, på söndagen. När vi tankar ner Gribbfiler på kvällen, kan vi se att det Azoriska högtrycket ligger sydväst om Azorerna och att väderförutsättningarna ser goda ut åtminstone för den närmaste veckan. På lördagen tar vi dingen in till Marigot och klarerar ut, så snart vi ätit frukost. Sen kör vi tillbaka med båtpappren och fortsätter därefter till den Holländska sidan där vi promenerar iväg till en Stor Supermarket. Vi fyller handlevagnen till brädden och inser att vi måste ta taxi tillbaka. Men när vi har betalt så berättar kassörskan att vi kan få fri transport tillbaka. Vi betalar dock killen som kör någon euro eftersom han hjälper till med i och urlastning. När vi kört ut och stuvat alla inköp och Stina har förberett några middagar till den första veckan på överfarten, så kör vi åter in till land och går på Internet. Via Skype så ringer vi till Johan och till Gittan samt till Evy. Johan visar oss lite av deras nyrenoverade lägenhet, med hjälp av sin webb kamera. Vi blir riktigt imponerade av det vi ser och ser fram emot att snart komma upp till dem och se det med egna ögon.

Åter i båten så tar vi upp dingen och motorn och förbereder båten för avsegling. Vi dricker en sista sundowner och äter en god middag innan vi kryper till kojs för en sista stilla natt innan vi ger oss av.


Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina


Yüklə 1,22 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   ...   20   21   22   23   24   25   26   27   28




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin