En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser


Världsungdomsfestivalernas globala sprängkraft



Yüklə 1,89 Mb.
səhifə6/34
tarix07.08.2018
ölçüsü1,89 Mb.
#67718
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   34

5. Världsungdomsfestivalernas globala sprängkraft



Det är kring den internationella organiseringen av ungdomar och studenter som de stora konflikterna men också allianserna kring frågor om global rättvisa, fred och frihet kommer till uttryck efter kriget. En av de viktigaste samlande krafterna i kampen för global rättvisa har var världsungdomsfestivalerna med början i Prag 1947. De var och är delvis fortfarande betydelsefulla i kampen för kulturutbyte och demokratisering av hela världen, särskilt för tredje världens kamp för frigörelse. Kring dessa festivaler och de ungdomsorganisationer som stod bakom den formerades både vänsterns, mittens och högerns internationella organiseringssträvanden inför 1960-talet.
För deltagare från väst öppnade festivalerna en ny värld. Här kunde en gränsöverskridande solidaritet växa fram och kontakter byggas som undergrävde de officiella hindren eller regelrätta förbuden i västmakterna mot kontakter med socialistiska staters ungdomar. Dessutom fick man kontakt med folk från tredje världen. Via festivalerna knöt man band som ruckade på kalla krigets världsordning på ett sätt som stärkte tredje världen och öppnade för flera alternativa synsätt än kapitalismen och att rika länder ska styra världen.
Men festivalerna hade också ofta ett frigörande inflytande i det tidigare kommunistiska östblocket, inte sällan mot intentionerna hos de kommunistpartistyrda stater som stött festivalerna. De användes för att genomföra kulturella manifestationerna utanför myndigheternas kontroll som sedan blev en tradition. I land efter land lämnade värdlsungdomsfestivalerna bestående spår efter sig som skakade om det auktoritära östblocket.
Liknande verkan hade världsungdomsfestivalerna i global skala. Förmågan att dra samman så många ungdomar från alla delar av världen kring ett kulturellt och politiskt program som ifrågasätter den rådande världsordningen har haft en frigörande effekt i både öst och väst, nord och syd.

Det lyckliga Europa



En av de mest levande skildringarna av tiden när världsungdomsfestivalerna växer fram görs av Stig Claesson i boken Det lyckliga Europa. Slas tar sin utgångspunkt i Gandhis ord i kampen mot brittiska imperiet - Det finns ingen väg till fred, freden är vägen. Han föreställer sig hur han och andra ungdomar inte längre litade på någon regering. Det som nu behövdes var att göra något själva. Det fanns ingen väg till freden, det gällde att bygga den – gärna bokstavligt i sitt anletes svett. I London hade unga socialdemokrater, kommunister och andra radikala ungdomar slagit sig samman och hoppades att det fanns likasinnade i andra länder som var beredda att samarbeta för att bygga freden. Redan 1945 bildades i London World Federation of Democratic Youth (WFDY) med en stor politisk bredd innefattande också liberaler men med avgörande stöd från Sovjetunionen för att kunna bedriva verksamheten. Vid bildandet deltog 437 delegater från 63 länder.
1947 när Europa låg i ruiner och miljontals människor fortfarande var på flykt utan pass och någonstans att ta vägen eller inspärrade i krigsfångeläger startade man två stora projekt. Den första var att samla tiotusentals radikala ungdomar för att gemensamt bygga upp Europa efter kriget. Man ville starta en internationell ungdomsbrigad som frivilligt skulle bygga en 28 mil lång järnväg till Sarajevo i Jugoslavien. För alla som deltog från väst innebar det risk att bli stämplad som kommunist och landsförrädare även om man inte var det. Visserligen hade Titos partisaner i hög grad befriat Jugoslavien på egen hand utan Röda arméns hjälp men landet var kommunistiskt och därför farligt i västs ögon.
Från Sverige reste mer än 100 Brunnsvikssocialister och unga kommunister som våren 1947 hade bildat Jugoslavienbrigaden. Brunnsvikssocialisterna kallades arbetarbarn som gått på socialdemokratiska folkhögskolor och kunde vara både marxistiska socialdemokrater, anarkister, syndikalister och trotskister. Med hjälp av ett förhyrt SJ-ånglok och tre personvagnar tog man sig ner genom ett förött Östeuropa. Redan i hamnstaden Gdynia stötte man på förödelsen efter kriget med ruiner och misär. I Warszawa fanns bokstavligt talat inga hus kvar. Mot slutet av kriget hade polackerna gjort uppror mot tyskarna i hopp om hjälp från de allierade. Men Sovjetunionen avvaktade med sin armé och de västallierade beslutade att inte skicka några flygplan. Tyskarna bombade sönder staden inte bara från luften utan sprängde också med dynamit alla husen på marken så att en polsk huvudstad aldrig skulle återuppstå i Warszawa. 165 Warszawabor överlevde upproret, en kvarts miljon dog. Två år senare var Warszawa fortfarande en stenöken när Jugoslavienbrigaden passerade. Väl framme i Bosnien samlades den svenska Jugoslavienbrigaden tillsammans med en kvarts miljon andra ungdomar sommaren 1947. Främst kom de från Jugoslavien men också i brigader från många andra delar av världen. Amerikaner smugglade sig in och ut i den brittiska delegationen, de var annars förbjudna av USA att komma dit. Den bredspåriga järnvägen byggdes med liv och lust, Fredens järnväg som den kallades. Flera dog av ansträngningen och brister i utrustning och arbetsmiljö i det av kriget utarmade Jugoslavien. Men järnvägen går där än genom Nemiladalen.

Kommunistisk jazz värmer i kallt krig



Sensommaren 1947 brakade det andra av WFDY:s stora projekt loss i Tjeckoslovakien som de organiserade tillsammans med Internationella studentförbundet, IUS. I Tjeckoslovakien hade kommunisterna fått 38 procent av rösterna i valet och hade ett starkt inflytande. Världsungdomsfestivalen samlade 17.000 ungdomar från 71 länder i Prag och firade att andra världskriget var över och kampen mot fascismen vunnen. Många från tredje världen deltog i en tid när avkolonialiseringen knappt hade börjat. Här fanns ett otal konstutställningar, filmförevisningar, offentliga möten, diskussionfora, danskvällar, träff vid lägereldar och internationella arbetsläger för återuppbyggnad att delta i. Kulturellt gör musikerna i det kommunistiska Graeme Bell Jazz Band från Australien succé trots att Stalins främste kulturpolitiker Zjdanov under 1947 bedrev en kampanj mot västerländska kulturinfluenser och särskilt jazzen. Levande jazz i Östeuropa förekom inte alls och även ibland i Västeuropa spelades den nästan enbart av inhemska musiker och inte folk från andra sidan haven. Kulturella utmaningar skulle förbli viktiga inslag i världsungdomsfestivalerna men de politiska utmaningarna var lika viktiga.
Politiskt var budskapet att bygga en hållbar fred men propaganda mot Marshall-hjälpen var också framträdande. Sovjetunionen såg denna amerikanska politik som ett sätt att binda europeiska staterna till sig och motsatte sig hjälpen. Att inte alla på festivalen uppskattade propagandan mot Marshall-hjälpen var påtagligt. Motsättningar mellan kommunister och de fåtaliga närvarande borgerliga och socialister var tydliga. Men också motsättningar inom vänstern och mellan olika kommuniststater fanns där och skulle förbli ett återkommande drag hos festivalerna. Intressen i västdominerade länder sökte också motarbeta deltagande. I Egypten greps den ungdomsdelegation som förberedde sig för att resa av polisen och i det av västmakter ockuperade Tyskland hindrades också deltagandet.
Trots växande motsättningar följdes världsungdomsfestivalen i Prag av Budapest 1949, Öst-Berlin 1951 och Bukarest 1953. Under denna tid etableras festivalerna som en samlande kraft för radikal arbetarrörelse och andra systemkritiker i väst, kommunistländernas organiserade ungdomar och antikoloniala krafter i syd. De stod i motsättning till västmakternas och särskilt USA:s ekonomiska och militära politik. Det händer trots samtidiga till synes oöverstigliga ökade motsättningar i stora delar av Europa och världen mellan länder och inom vänstern. I västeuropa är det bara Norge och Sverige som regeras av arbetarpartier under en stor del av 1950-talet, annars är det borgerligheten som regerar. Det sker i en värld som i efterhand beskrivs som bipolär med två likvärdiga block öst-väst stående mot varandra vilket knappast var sant om man ser till ekonomiska och tekniska resurser. Att det fanns andra motsättningar minst lika viktiga som t.ex. den mellan Nord och Syd märktes tydligt inte minst på världsungdomsfestivalerna som hämtat mycket av sin bestående kraft från denna konflikt.
USA hade gått ur kriget oskadd med över hälften av världens industriproduktion. 1948 hade USA en nationalinkomst som var det tiodubbla mot Sovjetunionens. USA kunde i hög grad diktera den internationella dagordningen. Sovjets ekonomi var sönderslaget efter kriget genom Tysklands förödande förintelse av 25 miljoner sovjetmedborgare, av städer, byar och stora delar av industrin och jordbruket.
USA utnyttjade övertaget. Löften om efterkrigslån och krigsskadestånd till Sovjet förvägrades efter att atombomberna fallit över Japan och amerikaner och britter samordnat sina ekonomiska intressen för sina ockupationszoner i Tyskland. De olika nationella vägar mot socialismen som kommunistpartier i Väst- och Östeuropa börjat söka i en anda av att fortsätta den antifascistiska alliansens folkfrontspolitik stötte på bekymmer från både USA och Sovjet. USA hade bestämt sig för att problemet var inte ett omedelbart hot från ett expansionistiskt Sovjetunionen. Till det fanns inte kraften ekonomiskt efter det förödande kriget. Problemet var risken för vänsterns ökade inflytande i Västeuropa under den rådande ekonomiska krisen. I Italien och Frankrike agerade USA för att splittra arbetarrörelsen och tvinga kommunisterna bort från regeringen med hjälp av öppna ekonomiska påtryckningar och hemligt stöd till allierade.
I Östeuropa och på Balkan skärptes också motsättningarna. 1948 tog i praktiken kommunisterna makten i Tjeckoslovakien genom kuppen i Prag. Terror mot de som uppfattades som ett politiskt hot fick förnyad kraft i hela Östeuropa där kommunisterna tog över den politiska makten i ett område under Sovjets inflytande enligt de allierades Jaltaavtal under kriget. I Grekland kunde västmakterna stödja olika politiska krafter inklusive fascisters terror mot kommunisterna i inbördeskriget där Sovjet höll sig borta enligt samma Jaltaavtal.
Ett kallt krig som för USA och dess allierade kom att pendla mellan att inringa Sovetunionen och dess allierade och befria dem från kommunismen. En vacklan mellan inringing och befrielse som också kom att prägla förhållandet till världsungdomsfestivalerna som vacklade mellan kriminalisering av deltagande från väst till infiltration. För Sovjet och dess allierade minskade acceptansen för nationella vägar och än mer demokratisering i Östeuropa snabbt och drastiskt.
1948 skulle splittringen bli tydlig också inom vänstern vilket snävade in det samlande fredsprojektet med världsungdomsfestivaler och internationella ungdomsbrigader. När ungdomsbrigaderna detta år skulle bygga en motorväg mellan Belgrad och Zagreb skedde samtidigt en brytning mellan Sovjetunionen och Jugoslavien. Alla andra kommunistländer ställde sig på Sovjets sida i kampen mot vad som kallades titoism. Titos Jugoslavien drev en självständig politik gentemot både Sovjetunionen och västmakterna på flera områden. Det kunde man göra inte minst i kraft av att de jugoslaviska partisanerna i hög grad under det egna kommunistpartiets ledning drivit nazisterna ut ur landet. Tito ville satsa på en egen tung industri i alla delar av landet för att inte minst de bondedominerade delrepublikerna i centrala och södra Jugoslavien skulle utvecklas. Han tillät inte heller Sovjets säkerhetstjänst att infiltrera den egna säkerhetstjänsten utan såg till att den yttersta makten fanns i jugoslaviska händer. Både den självständiga hållningen i industrialiserings- och säkerhetsfrågor ogillades av Sovjetunionen. Ett uppbygge av tung industri i alla delar av det fattiga jordbrukslandet Jugoslavien motsatte man sig öppet medan den självständiga hållningen hos Jugoslaviens säkerhetsapparat var nog så hotande men inget som Sovjetunionen talade högt om. Inom kort tid började utrensningar av kommunister i öststaterna anklagade för titoism, utrensningar som inte sällan slutade med avrättningar. En spricka hade uppstått i den kommunistiska världsrörelsen.
Vid motorvägsbygget reste först albanerna, sedan alla ungdomar från övriga öststater och därefter många från väststater hem. Kvar blev britterna och svenskarna. Ungdomsbrigaderna skulle fortsätta men med betydligt snävare sammansättning av deltagarnas ideologiska inställning och betydligt mindre av den utopiska hoppfullhet som präglat det första året när Ungdomens och Fredens järnväg byggdes till Sarajevo. Kalla kriget hade just påbörjats i full skala med handelsembargo mot kommuniststater, kuppen i Prag våren 1948 när kommunisterna tog makten helt och spridning av propaganda i väst om kommunister och kommunistsympatisörer som femtekolonnare och därmed blivande landsförrädare med motsvarande propaganda på andra sidan.
Det kan synas märkligt att den internationella radikala ungdomsrörelsen kunde resa sig och få betydelse igen efter denna splittring men det gick. För festivalerna gick det med kommunisterna som främsta organisatör även om det fortsatte att finnas bredd bland både organisatörer och framförallt deltagarna. Redan 1947 hoppade en del borgerliga organisationer av både WFDY och IUS även om det skulle dröja förrän det fanns någon slagkraftigt alternativ internationell ungdomsorganisering.
Anklagelser riktades mot de auktoritära metoder som användes för att hindra demokratin. Första organisationsmötet för IUS sågs som verkande mot demokratiska principer på flera sätt. Dels inviterades organisationer på ett sådant sätt att kommunister kom i majoritet. Ordföranden på mötet, en kommunist, tillät enbart sådana talare som gjorde att också talarordningen dominerades av den förhärskande kommunistpartisynen. Sovjetiska och öststatsrepresentanter röstade enhetligt medan västdelegaterna ofta var splittrade och inte utgjorde någon motvikt. Följden blev att det arbetsutskott som valdes dominerades av kommunister, ett arbetsutskottet som kunde införa i stadgarna att alla medlemsorganisationer accepterade styrelsens handlingsprogram och riktlinjer. De nederländska delegaterna drog sig undan snart följda av de flesta delegaterna från väst.101
Problemet för kritikerna från väst var att många fokuserade ensidigt på hjälpverksamhet efter kriget utan något politiskt program annat än antikommunism för att organisera internationellt ungdomsarbete. I Nordamerika ansåg de sig sakna det starka stöd som WFDY och IUS fick från kommuniststaterna och vädjade till rika bidragsgivare för att kunna stå emot kommunismen. Det är svårare att hitta försök att bygga upp en folklig organisering från basen för ett eget demokratiskt program i dessa antikommunistiska kretsar. Vädjan till utomstående är en vanlig arbetsmetod.
Men i Sverige fanns andra tankar. Olof Palme blev vald till ledande poster i Sveriges Förenade Studentkårer som sekreterare, internationellt ansvarig och till sist ordförande. För honom handlade det om ”att få de svenska studenterna att överge sin bekväma position som enbart åskådare.” Med Palmes egna ord sattes nu igång ”en stor offensiv mot rasismen i Sydafrika och vi organiserade en insamling genom blodgivning och bidrag till afrikanska studenter. Omkring 1950 var begreppet ’tredje världen’ något nytt i Europa. Sverige t.ex. lade inte ut ett öre på de underutvecklade länderna. Det var nödvändigt att ändra på detta förhållande, och det bästa sättet att göra detta var att mycket konkret övergå till handling. Det var i det stämningsläget, som vi inbjöd sju unga indoneser att komma och studera i Sverige. Åtgärden hade naturligtvis ett drag av ’den gode missionären’ över sig, men det väsentliga målet var uppnått: staten betalade. Vi hade sålunda bidragit till att slå en bräsch i den allmänna opinionen.”102
Palme delade kritiken mot kommunisterna som han såg som oförsonliga och sekteristiska. SFS bröt sig ur IUS som flera andra. I diskussionerna om en alternativ internationell organisation för studenter verkade han för att man inte skulle ansluta sig till ett antikommunistisk synsätt med starkt beroende av USA utan istället inta en oberoende hållning mellan blocken och speciellt ägna sig åt tredje världen. Resultatet blev att ett samordningssekretariat bildades, COSEC, med Palme som ordförande i det verkställande utskottet. I sin nya roll måste Palme resa mycket särskilt i Asien som höll på att frigöra sig från kolonialismen. Det präglade honom:
Det var i Asien som jag konkret fick uppleva vad kolonialismen innebar. Det är speciellt studenterna jag har att tacka för den upptäckten. De förstod att ställa mig öga mot öga med verkligheten. // I Singapore tillbringade jag år 1950 tio dagar i en universitetsstad, där kineser, malajer och indier bodde. Det tysta förakt de alla visade för den berömda ’vita överlägsenheten’ gjorde ett starkt intryck. Självsäkra, övertygade om att segern förr eller senare var deras, väntade de tåligt på att rasismen skulle försvinna, att förtryckarna skulle ge sig av, och de visade t.o.m. ett visst överseende med kolonialklassen excesser. … - vi besökte studenternas familjer ur de mest skilda miljöer, vi pratade om fattigdom, om den asiatiska nationalismen, om hur morgondagens samhälle borde utformas. Det var lätt att samtala: vi hade inte bara samma värderingar, utan vi delade också viljan att vidtaga praktiska åtgärder. Vi ville omskapa världen, visst, men vi ville också veta hur. // I grund och botten utmynnade alla dessa diskussioner i samma tanke: imperialismens dårskap måste besegras, och de fattiga folken måste själva få forma sitt öde.”103
Det skulle dock dröja till stödet för kampen mot imperialismen skulle utsträcka sig längre än till universitetsstipendier och studentutbyte även om det långt senare blev mycket stort humanitärt och politiskt. Dock aldrig så helhjärtat som de kommunistiska staternas stöd redan från början gav till befrielsekampen mot kolonialismen.
Hur det var med oberoendet från USA är också ett problem. De nordamerikaner som trodde att det inte fanns statligt stöd till kamp mot vänsterkrafters fredsinitiativ och kamp för global rättvisa hade fel. Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet byggde särskilt USA och andra närstående västmakter upp en omfattande verksamhet för att i hemlighet bekämpa olika vänsterinitiativ där kommunister hade eller ansågs ha inflytande. Även COSEC blev ett led i denna strategi och finansierades åtminstone så småningom av CIA104
Socialdemokraterna byggde också upp en egen internationell ungdomsorganisering som kunde samla rätt många på internationella träffar men inte lyckades skapa den bredd och den politiska förmåga till massmobilisering för aktuella krav som världsungdomsfestivalerna gjorde.
Trots splittringen kunde problemen övervinnas för världsungdomsfestivalerna med bibehållen förmåga att överbrygga klyftor mellan väst och öst, nord och syd. Men det skedde inte utan steg tillbaka först.

Svart amerikan stödjer tredje världens deltagande



På Världsungdomsfestivalen i Budapest 1949 minskade internationella deltagarna med mer än en tredjedel till 10 400 medan antalet deltagande länder ökade till 82. Man samlades under paroller om fred, demokrati och nationellt oberoende.
Sovjetkommunismens Berlinblockad hade skadat östblockets anseende. Propagandamässigt stod kampen mot titoismens på dagordningen för att motivera utstötningen av Jugoslavien ur de kommunistiska staternas gemenskap. Men det handlade också om kolonialismen i hela världen. Den kände svarte amerikanske sångaren Paul Robeson hade ordnat en stödkonsert för att samla medel för deltagare från tredje världen. En stor demonstration under festivalen genomfördes på dagen för solidaritet med kolonialt förtryckta folkens kamp för sin frihet.

Västtysk polis skjuter för att stoppa deltagare



Sitt stora genomslag med hårda motsättningar fick världsungdomsfestivalerna 1951 i Öst-Berlin. I Korea pågick det första öppna kriget mellan öst och väst som hotade bli till ett anfallskrig mot Kina med atomvapen. I Vietnam led Frankrike nederlag efter nederlag i gerillakriget och hoppades bara på att få till stånd ett öppet slag där de var säkra på att slå vietnameserna. Mottot för festivalen var ”För fred och vänskap – mot atomvapen”. Den nya staten DDR som bildats 1949 skulle visa upp sig som en ”blommande arbetar- och bondestat”.
Världsungdomsfestivalerna fick en stor betydelse för uppbygget av en global solidaritetsrörelse i kampen mot kolonialismen och för fred med många deltagare från Asien, Afrika och Latinamerika. Motståndet i väst var omfattande. I många länder hindrades deltagare att komma till festivalen. I Bryssel drogs den franske fredsaktivisten Raymonde Dien ut ur ett tjeckiskt flygplan och deporterades tillbaka till Frankrike för att hindra hans deltagande i festivalen. Dien hade sökt stoppa en vapentransport till Vietnamkriget genom att hindra ett tåg. Förberedelsearbetet i Västtyskland kriminaliserades. Gränsen spärrades och Västtysk polis sköt mot ungdomar som sökte fly in i öst på väg till festivalen. Över 6000 personer avvisades och 600 personer sattes i fängelse under sina försök att ta sig över gränsen. När flera tillsammans försökte ta sig över gränsen ändå uppstod våldsamma konfrontationer med polisen. När 450 samlades vid Elbe för att ta sig över till öst blev konfrontationerna också stora. Werner Tiegel drevs av polisen ut i floden och drunknade.
Pressen fylldes med skräckreportage om hur deltagarna på Världsungdomfestivalen inte fick tillräckligt med mat och drabbades av sjukdomar. Helsingin Sanomat och andra finska högertidningar skrev om hur de finska ungdomarna insjuknat i tyfus och allmänt var i dåligt skick. När de kom tillbaka med båt till Åbo började de som var på däck högljutt klaga över magsmärtor och berättade att de var allvarligt sjuka. De som väntade på kajen var förskräckta ända tills ungdomarna ropade ”April! April!”105 I Sverige beskrevs de hemvändande ungdomarna som ”En hop rusiga fanatiker skrålande ’för frihet, sanning och ära’”

I Berlin uppgav myndigheterna i väst att de fått upprätta soppkök för några av de två miljoner deltagarna och att gatustrider uppstått mellan kommunistiska ungdomar från öst och den västtyska polisen.106 Motsättningarna var stora kring utrikes- och försvarspolitiken. Västtysklands återupprustning mötte motstånd genom demonstrationer bl.a. i Västtyskland, Danmark och Norge. Västtysk polis sköt ihjäl en demonstrant i Düsseldorf som protesterade mot återupprustningen.
Uppvisningarna under fredsfestivalen i Berlin där varje nation marscherade in bakom sin fana var stora. 26.000 ungdomar från 104 länder deltog och krävde: "Fred och vänskap mot atomvapen!” mitt under det första öppna kriget mellan öst och väst i Korea och pågående krig i Vietnam. 2 miljoner östtyskar deltog i ett program med filmvisningar på 103 biografer, folkfester på gator och torg med danser och sånger från hela världen, opera, konstuppvisningar, idrottstävlingar och en massdemonstration för fred. Trots de stora ansträngningarna från väst att hindra festivaldeltagarna tog sig 35.000 ungdomar från Västtyskland och Västberlin till festivalen. Mitt i festivalen kunde också Raymonde Dien anlända till stort jubel. Omfattande internationella protester hade gjort att han släpptes fri.
Men kritiken var omfattande mot vad som uppfattades som ett kommunistiskt propagandajippo. De unga fredsaktivisterna såg det tvärtom som en nödvändig mobilisering för att hindra ett tredje världskrig med kärnvapen. Den amerikanske generalen som ledde FN-trupperna i Korea övervägde att starta atombombskrig mot Kina. Massmönstringen skulle skrämma ”krigshetsarna.” Efteråt betonar Jan Myrdal som var en av de svenska arrangörerna dock att det snarare var annat än de stora uppvisningarna som betydde något:
det var egentligen inte massuppmarscher och demonstrationer som blev betydelsefull. Det var den direkta kontakten mellan ungdomar från alla länder. Samtalen. Träffarna. Det var det de dåtida krigsherrarna i NATO sökte förhindra med våld och propaganda. Ty i dem bröts rasfördomar i personliga möten. Här i Berlins gator och parker lärde också svenska ungdomar känna verkligheten i de koloniala och avhängiga länderna och här grundlades det världsomspännande antikoloniala och antiimperialistiska solidaritetsarbete som kom att prägla den internationella ungdomsrörelsen under kommande decennier.”107
Ett tredje världskrig med bruk av kärnvapen var hotande nära. Myrdal ser denna bakgrund som det som ”förklarar de rasande angreppen på festivalen. När ungdomar på allvar sökte mötas över järnridån, då ingrep NATO. Med batonger och bajonetter – ja också med skjutvapen – sökte dessa trupper upprätthålla järnridån.” Hans slutsats är att ”Festivalen blev en avgörande insats för att Tredje världskriget då kunde avvärjas.”

ANC och Vietnamaktivister finner vänner från hela världen.



Nya vindar märktes så smått på festivalen i Bukarest 1953. På kvällen före invigningen undertecknades vapenstilleståndavtalet i Korea. Stalin hade just avlidit. I Östtyskland hade ett uppror med omfattande kravaller slagits ner i juni. Men en försiktig anda av optimism rådde.
Fler ungdomar från fler främmande länder än någonsin träffades. 30 000 ungdomar från 111 länder under mottot ”För fred och vänskap”. Särskilt fransmännen utmärker sig. Fredsaktivisten Henri Martin fängslats för sina protester mot Frankrikes kolonialkrig i Vietnam. Tack vare omfattande internationella protester i samband förberedelserna för festivalen släpptes han fri på festivalens andra dag.
Men också andra är där. ANC:s generalsekreterare Walter Sisulu kommer med många kamrater från Sydafrika. Samarbetsviljan över olika gränser är stor. Internationella arbetslag skickar Bill Robertshawe och Ulla Dalin som observatörer från Sverige. 108 Från Danmark kommer Toni Liversage. Från Norge kom 830 deltagare. Möten ordnas för ungdomar från stormakter och religiösa. Mycket tycks vara öppet. Sisulu åker vidare till en lång resa genom Sovjet och senare kamp och fångenskap i Sydafrika tills befrielsen till slut kom. Liversage börjar sitt livslånga intresse för Balkan och fortsatta arbete för freden, feminismen och socialismen. Robertshawe fortsätter sina pionjärinsatser för uppbygget av solidaritets- och miljörörelsen. Han hade kommit från Nya Zeeland till Sverige i början av 1950-talet och fick en central roll i framväxten av en globalt engagerad alternativrörelse. Han var hemma både bland kväkarna och IAL på Lillsjönäs där han bodde i en avställd möbelbuss tillsammans med Ulla och en tid hos antroposferna i Järna på biodynamiska jordbruket i Charlottendal. Robertshawe betonade självtillit och enkel livsstil samt ansåg att världen skulle vara bra mycket bättre utan pengar. I IAL jobbade alla ideellt på läger i Sverige och andra länder för ett fredens Europa med internationella deltagare från många länder vilket passade honom.
Dahlin berättar att pressen skrämde upp deltagarna ordentligt innan de reste om hur de skulle få hungra, hur de skulle bli utnyttjade av propaganda och andra problem. Hon visste inte vad hon skulle tro. Avgörande var känslan att det var viktigt att skaffa sig en egen uppfattning på plats som observatör. Väl framme i Rumänien visade det sig att de snarare fick för mycket mat. Fattigdom fanns påtaglig så mat som var förpackad gavs bort till lokalbefolkningen. Det kändes bra att ha åkt iväg och det skapade intresse för öststaterna. Den påtagliga glädje som fanns över att det kom internationella gäster var något positivt. Det gick också att påverka värdarna. Dahlin åkte efter Värlsungdomsfestivalen i Bukarest med italienarna för att bygga en skola på ett internationellt arbetsläger i Kalabrien på egen hand utan att följa med den svenska delegationen hem, en frihet som storligen förvånade i Rumänien och uppmärksammades. De fick sig en tankeställare! menar Dahlin.
Världsungdomsfestivalerna hade inte bara överlevt utan också visats sig vara fruktbara mötesplatser mitt i en tid av starka motsättningar. Trots splittringar och svårigheter tredubblades deltagandet och breddades på nytt efter borgerliga gruppers avhopp. Världsungdomsfestivalerna hade blivit en central plats som alla bevakade, vänner och fiender. Det var kring världsungdomsfestivalerna som den internationella ungdomsorganiseringen kretsade praktiskt, kulturellt och politiskt.

Warszawa 1955



I Warszawa 1955 hade en mer påtaglig islossning börjat ske efter Stalin död. Festivalens motto var ”Ned med hatet för alltid”. Mer försonliga tongångar började göra sig gällande. I Indokina hade franska generalerna äntligen fått sin öppna kamp på slagfältet mot vietnameserna och lidit nederlag vid Dien Bien Phu. I fredsförhandlingarna verkade Sovjet för att vietnameserna skulle ge efter och tillåta en delning av landet i avvaktan på landsomfattande val, en lösning som ledde till 20 år med fortsatt krig då USA tog över Frankrikes roll och vägrade tillåta val då detta skulle ge kommunisterna segern enligt amerikanska bedömningar.
30 000 internationella deltagare samlades återigen på den femte världsungdomsfestivalen, den här gången från 114 länder. Det folkliga öst-västsamarbetet fick ett stort genombrott. Praktiskt solidaritetsarbete organiserat av Service Civil International kunde starta ett omfattande öst-västutbyte i internationella arbetslag tillsammans med olika ungdomsorganisationer i öst. I anslutning till festivalen ordnades ett gemensamt arbetsläger som snart fick många efterföljare i hela Europa med deltagare från både öst och väst.
På världsungdomsfestivalerna fortsatte antikoloniala ungdomar från hela världen att träffas tillsammans med ungdomar från industriländer både i öst och väst. De många mötena skapade band för resten av livet. I Warszawa träffade sjömannen och poeten Erik Stinus från Danmark och Sara från Bombay World Youth Festival Committee vilket slutade med bröllop och ett liv tillsammans i kampen för fred och solidaritet i Köpenhamn och världen. I öst skapade festivalen bestående minnen av en öppning mellan kulturer som skakade om. Polen skulle aldrig bli sig likt igen. 1956 startade stora uppror som blev återkommande fram till fackföreningen Solidaritet på 1980-talet lyckades välta den auktoritära kommunistiska ordningen i Polen och därmed hela Östeuropa över ända. Upproret i Ungern 1956 som började som en solidaritetsaktion med protesterna i Polen skulle få än mer våldsamt förlopp.

Elgitarrer skakar om Moskva



Under världsungdomsfestivalen brakade den energi som festivalerna skapat löst ordentligt i hjärtat av det kommuniststyrda statssystemet. Efter den sovjetstyrda kommunismens militära inmarsch för att krossa det ungerska upproret var viljan större än någonsin att visa sig tolerant.
Deltagandet slog också rekord, 34 000 från 131 länder och över tusen nationella organisationer. Av dessa kom 25 812 från Europa, 3 571 från Asien, 2 592 från Mellersta östern och Afrika, 1 041 från Latinamerika, 337 från Nordamerika och 269 från Australien och Oceanien. Från Norge kom 770 ungdomar till Moskva,109 från övriga nordiska länder kom också stora delegationer.
På festivalen var det öppnare än någonsin. Diskussion om inmarschen i Ungern och FN-resolutionen i frågan som Sovjet kritiserade fördes öppet även om sovjetiska ståndpunkter dominerade. På gatorna gick internationella deltagare omkring och diskuterade med folk.
Världsmedborgarrörelsen som haft sin första kongress på våren 1957 i Göteborg och fått en nytändning med snart 2.000 medlemmar när Aina Larsson110 kom med nya krafter skickade flera delegater till festivalen i Moskva. De ville med egna ögon se om Sovjetunionen var ett lyckorike och ta reda på om man kunde vapenvägra och propagera för avrustning i Sovjetunionen. Det visade sig att baptister de träffade i alla fall kunde vapenvägra. På Röda torget undersöktes hur det gick att sprida pacifistpropaganda. Inge Oskarsson berättar att det gick lätt att få kontakt med folk och att alltid någon hjälpte till att översätta från tyska eller engelska. Ett tusental personer nåddes av budskapet om nödvändigheten att avrusta både i kapitalistländerna och Sovjet. Men gensvaret hade han märkt förut – ”Jag fick samma reaktion som från många i Sverige, att de bara hade militärmakt till försvar”.111 I Sverige möttes världsmedborgarrörelsen av påståendet att pacifisterna skulle åka till Moskva med sitt budskap, där kom svaret ”att jag skulle åka till USA och predika fred.”
Världsungdomsfestivalen paroller i Moskva var "för fred och vänskap”. Men framförallt var det kulturellt som världsungdomsfestivalen i Moskva orsakade en revolution. Kreml ville visa med festivalen att ”Sovjetunionen hade växt ur den etniska och främlingsfientligheten från de första efterkrigsåren.” Allt släpptes loss. Jazz som setts som ett så stort hot tidigare välkomnades nu med band från både öst och väst som spelade för tiotusentals ungdomar.

I tövädret efter Stalins död blev festivalen en chockupplevelse där elgitarrer, jeans och rock skakar om den auktoritära rådande kulturen i Sovjetunionen. Chrustsjov blev chockad. Dansen som följde musiken tyckte han inte bättre om: ”En känsla av vämjelse väcks också av den så kallade moderna dansen som förts in i vårt land från väst … något otillständigt, galet och gud vet vad!” Chrustsjov hoppades på östyskarnas försök att främja ”socialistiska danser” men förgäves. Det dröjde inte länge förrän twisten spreds som en löpeld i Sovjetunionen och några år senare tvingade militären skingra en samling ”twisters” på Röda torget i Moskva.

Redan i Warszawa och sedan i Moskva blev världsungdomsfestivalerna ett genombrott för ny musik och antiauktoritär kultur i öst som lade grunden för dissidentrörelserna till de många ortodoxa kommunistiska arrangörernas förtvivlan. Även konsumtionsdrömmar om jeans och tuggummi underblåstes. CIA börjar finansiera den amerikanska delegationens deltagande för att få grepp om situationen och högern kände sig manad att starta internationell ungdomsorganisering för att motverka världsungdomsfestivalernas popularitet.

CIA infiltrerar och högern skapar alternativ



1959 blev första gången som världsungdomsfestivalen hölls i ett västland. Det var delegaterna från tredje världen som önskade en sådant val av festivalplats. Det kom 18 000 internationella deltagare, hälften mot i Moskva. Myndigheterna var ovilliga, pressen förutom den kommunistiska tystade ner festivalen fullständigt och västmakternas säkerhetstjänster och de icke-kommunistiska ungdomsförbunden och studenterna hade en ny taktik.
Svenska konservativa studenter hade rest runt till Prag, Berlin och Wien 1958 och knöt kontakter mellan länderna. Internationella studentförbundet IUS sågs som ett stort hot. Holger Thuss, senare generalsekreterare för en konkurrerande framväxande konservativa studentorganisation skriver i sin historia om detta center-högersamarbete: ”Vikten av internationellt samarbete blev uppenbart när IUS organiserade 7:de Världsungdomsfestivalen’ i Wien 1959. Som gensvar, startade höger-center studenter ’Action Committe New Life’, den första (tilfälliga) organiseringen av center-höger studenter i Europa.” Ut ur detta samarbete växte sedan Internationella kristdemokratiska och konservativa studenter, ICCS, fram som senare på initiativ av Carl Bildt döptes om till Europeiska demokratiska studenter, EDS.
USA gick den här gången annorlunda tillväga än vad västmakternas säkerhetstjänster och polis gjort tidigare. CIA agenten C.D. Jackson såg på festivalen i Wien som ”en extremt viktig händelse i det Stora Spelet.”
Resultatet blev en plan. CIA skulle diskret förse en ”informell grupp av aktivister” som konstituerade sig själv som en alternativ amerikanska delegation till festivalen med resurser. CIA skulle inte bara hjälpa till med resekostnader utan också se till att böcker skulle kunna distribueras och en tidning ges ut i Wien.
De fann efter ett tag Gloria Steinem, senare en ledande feminist. Steinem förklarade sitt samarbete när det senare avslöjades 1967 - ”Långt från att bli chockerad av detta engagemang var jag glad att hitta några liberaler i staten i dessa dagar, som var förutseende och brydde sig tillräckligt för att få amerikaner av alla politiska åsiktsriktningar till festivalen.”
För att få stor spridning på material anlitade CIA ytterligare en nyckelperson, Samuel Walker, vice ordförande för den CIA finansierade Free Europe Committe. Han fick 273 000 US dollar till sitt förfogande för materialspridning och Steinem 85 000 US dollar för sin icke-kommunistiska delegation och dess medverkan.
Den officiella hållningen från Österrike var neutralitet. Man ansåg sig inte kunna förbjuda festivalen eftersom man tillät andra arrangemang med politisk anknytning. Men man ansträngde sig för att hålla de officiella kontakterna till festivalen till ett minimum. Desto mer aktiva var man i det privata.
På ett möte i början av 1958 samlades sju nyckelpersoner för att lägga upp strategin. Det var Bruno Kreisky, socialdemokrat, då statssekreterare på utrikesdepartementet, Peter Strasser, ordförande för socialdemokratiska ungdomsförbundet, ytterligare en socialdemokrat som var avhoppad kommunist, en bankir, två från pressen och viceordföranden för Time Lifekoncernen i USA C.D. Jackson, tillika CIA agent.
De kom fram till att bemöta festivaldeltagarna ”inte negativt, men positivt” med konkurrerande program, ge ut en daglig tidning på 7 olika språk under festivalen samt genomdriva att den österrikiska pressen under samma tid inte skrev ett enda ord om festivalen och ingick en ”frivillig tigandets solidaritet”.
I Wien kunde de olika anti-festivalinitiativen testas. Högerstudenternas aktionskommitté spred knappar med budskapet ”Glöm inte Ungern 1956!”. Liberala ungdomar från Västtyskland hade valt att bli delegater på festivalen och skapade debatter på olika håll. Effektivast var Steinems amerikaner. De tillsammans med österrikiska vänner spred 400 000 tidningar under tre veckor som festivalen pågick med väl valda artiklar som gav en amerikansk officiell vinkling men ofta uppblandat med synsätt från vänster och österrikisk antikommunism från höger. De spred också 36 000 böcker av skribenter till vänster men med antisovjetisk inställning som Georg Orwell och Milan Djilas.
Men festivalen kunde öppna i stor stil med 60 000 åskådare på Wiener stadion 26 juli. In tågade de 112 deltagande länderna. Festivalprogrammet var omfattande med över 800 arrangemang. Wien fylldes av god balett, amerikanska protestsånger och otaliga möten mellan ungdomar.
Så fort festivalen var över bröts den österrikiska pressens tystnad. Den antikommunistiska propagandan sågs som lyckad och festivalen beskrevs som splittrad. Den borgerliga västtyska pressen var mindre imponerad än Österrikes. Axel Springer skrev att “hittills kan man inte tala om någon tydlig antikommunistisk propagandaseger”, Frankfurter Allgememeine: “En överraskning för de antikommunistiska ungdomarna från Österrike, Västeuropa och Amerika var att få klart för sig att stora delen av festivaldeltagarna inte var kommunister.”
Den öppna striden mellan två ideologier som till det yttre fördes i det stora hela med fredliga medel utan våldsamma intermezzon gjorde dessa dagar för alla deltagare till en ovanlig spännande upplevelse menar Hans Hautmann som skrivit festivalens historia för Alfred Klahr sällskapet som står hvudarrangören det österikiska kommunistpartiet nära.
Bundeszentrale für Politische Bildung i Tyskland ger en annan bild. Propagandan om en fredlig samexistens tillsammans med Sovjetunionen och världens alla ungdomar var skakad. Visst kan man se det som att festivalerna varit en sovjetisk ”propagandablitz” som nu blivit utmanad av en motsvarande CIA:s propagandablitz även om det skedde i det fördolda, en öppen finansiering hade ”alienerat” ungdomar från andra länder menade Steinem.
Hautmann menar att Wienfestivalen 1959 var det första provtestet i hela världen för den mest förutseende “elastiska” fraktionen av “det antikommunistiska lägret.” Det gällde inte minst CIA:s operation som Hautmann inte tar upp. Det kan dessutom tilläggas att det inte bara gällde sättet att föra ideologisk kamp mot kommunism utan senare också mot folkrörelser av alla de sorter som protesterar mot den rådande världsordningen. Wienfestivalen skulle inleda en lång epok av hur folkrörelsemöten och toppmötesprotetser skulle tystas ner, manipuleras och när det inte ledde någonstans bekämpas med de gamla metoderna från före Wien, kriminalisering och våld. Wien gjorde västmakterna mer flexibla i sin hantering av statliga och civila samhällsmetoder för hantering av systemkritiska rörelser.
Den kanske störste segraren i Wien var Paul Robeson. Han var en av USA:s och världens största bassångare genom tiderna. Robeson hade två stora fel. Han var svart, för vänskap med Sovjetunionen och talade dessutom om vad han tyckte om rasförtrycket i USA och den egna statens stöd till de Europeiska ländernas förtryck av uppror mot kolonialismen i tredje världen.
Ett större hatobjekt fick man leta efter i slutet av 1940-talet när svarta fortfarande saknade rättigheter i stora delar av USA och antikommunismen började härja. När Robeson på Världsfredskongressen i Paris 1949 sa att han inte kunde föreställa sig att svarta amerikaner lät sig ledas i krig mot Sovjetunionen av rasister från Mississipi eller Alabama betraktades det som högförräderi. Han utsattes för ständig bevakning och hans pass drogs in för att hindra honom från att kunna uppträda i andra länder. I USA utsattes minsta lilla svarta församling som önskade ordna en konsert för ekonomisk och annan press från FBI för att stoppa alla uppträdanden för publik. När den världsomfattande kampanjen för att tillåta honom resa där också Indiens premiärminister Nehru och Picasso deltog ledde till resultat var det nästan för sent. Han började få problem med hälsan. Men i Wien kunde han äntligen sjunga “Joe Hill” och andra kampsånger för alla sina bröder och systrar från koloniala länder och hela världen som han så länge kämpat för. Få om ens någon har förtjänat sin publik på världsungdomsfestivalerna som Paul Robeson.
Vem skulle bli avgörande för den fortsatta utvecklingen? Robeson, rockmusikerna och antiimperialisterna från hela världen? Socialdemokratisk och liberal ungdomsorganisering som startat som alternativ till Världsungdomsfestivalerna och kommunistinfluerad organisering eller högerns och kristdemokratiska antikommunistiska ungdomorganisering? Var den icke-kommunistiska alternativrörelsen befann sig var dock klart. De former som en elit av representanter för etablerade ungdomsorganisationer vare sig de var socialdemokratiska eller borgerliga hade för det internationell arbetet erbjöd ingen plats för den spirande alternativrörelsen vilket däremot världsungdomsfestivalerna gjorde, inte minst för nordiska deltagare.
Kring världsungdomsfestivalerna utvecklades ett alltmer polariserat maktspel med sovjetiska statliga intressen alltmer öppna för ett friare kulturutbyte och västmakterna med USA i spetsen alltmer flexibla i sina försök att infiltera och manipulera festivalerna. Samtidigt som icke-kommunistisk ungdomsorganisering etablerades som alternativ eller i öppen motsättning till den antiimperialistiska organiseringen. I det socialdemokratiska och liberala fallet med att konkurrera ut kommunismen med intresse för tredje världen, antirasism och frigörelse från kolonialismen. I det kristdemokratiska och högerns fall med bekämpandet av kommunismen i Östeuropa och hela världen som mål. I bägge fallen med statligt öppet eller hemligt stöd av västmakterna. De hade redan tidigt sökte motarbeta den antiimperialistiska ungdomsorganiseringen genom att förbjuda WFDY och IUS att ha sina högkvarter i London och Paris och de tvingades etablera sig i Prag och Budapest istället.
Hur det alltmer polariserade maktspelet skulle avgöras närmade sig ett avgörande inför 1960-talet. Nästa gång skulle världsungdomsfestivalen hållas i Norden112



Yüklə 1,89 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   34




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin