Rättsstaten

Hur uppstår skuldkänslan?

I varje fall av skuld på grund av ett löfte följer känslan av skuld omedelbart på det oförtäckta tillkännagivandet av skuldens existens eller av viljan att hålla löftet. Det är nu först och främst uppenbart, att det säregna med skuldkänslan icke kan bero på att jag givit yttervärlden en viss makt över min vilja. Detta kan leda till en känsla av avhängighet men icke till någon känsla av skuld. Förutsättningen för den senare måste vara, att man i det ögonblick, då löftet gives, ger det i avsikt att hålla det och att man således känner sig bunden av sitt eget viljebeslut vid detta tillfälle. (Att ge ett löfte med andra avsikter är icke, såsom Hobbes säger, absurt, ty det kan i vissa fall mycket väl motiveras, men det kan då icke leda till någon skuldkänsla.)

Hur är det emellertid psykologiskt möjligt, att en skuldkänsla kan uppstå? Att förklara huru banden knytas är icke svårt, ty det ombesörjer - därom äro de flesta på obligationsrättens område sakkunniga ense - intresset. Men att dylika band, som man själv knutit, hålla även i de fall, då intresset icke synes kräva det, är betydligt svårare att förstå. Och dock behöva vi under vårt sökande icke gå längre än till beslutets psykologiska verkan överhuvud för att finna några av de krafter, som här äro i rörelse. C. Lambek skriver i första delen av sitt arbete Udkast til en sjælelig Bevægelseslære följande: "Vi ha en viss svårighet att frigöra oss från våra föresatsbetonade föreställningar. De ligga liksom ständigt på lur inom oss, och rätt vad det är, träda de på ett skenbart omotiverat sätt fram för vår blick. De ha fäst något av vår uppmärksamhet på sig. När vi föresatt oss någonting, ha vi endast ett halvt intresse till övers för annat än det, som gäller föresatsen." Kraften i föresatsen förklarar Lambek såsom bunden, lagrad energi. Föresatsen uppstår genom att en föreställning liksom understrykes eller framhäves av uppmärksamheten. Här behöva vi icke närmare utreda hela denna psykiska mekanism, ty även om vi fullständigt förstått den, så ha vi icke därmed besvarat den uppställda frågan. Ty det problematiska är icke endast den psykologiska möjligheten att hålla det givna löftet, och spörsmålet är icke utrett i och med påvisandet av att det finns reella drivkrafter, vilka verka hän emot föresatsens förverkligande. Att jag känner en inre tillskyndelse till följd aven föresats är icke alldeles detsamma som det säregna psykologiska tillståndet, att jag anser det vara min skyldighet att verkställa föresatsen.

Det för skuldkänslan egendomliga kan således icke bestå i medvetandet om att man på nåd och onåd utlämnat sig åt of­fentlighetens dom, ty därigenom uppstår endast en avhängig­hetskänsla. Det ligger icke heller i att viljan är bunden avens eget förut fattade beslut, ty härigenom skulle endast ett annat slag av avhängighetskänsla uppstå, nämligen känslan av avhängighet av mig själv, sådan jag var vid ett visst tillfälle; och i båda fallen skulle skuldkänslan icke skilja sig från den ofrivilliga dragning mot förverkligandet, vilken följer med varje föresats. Min känsla skulle med andra ord vara av ett och samma slag, vare sig jag svek mitt löfte om betalning vid en bestämd tid eller mitt "löfte till mig själv" att t.ex. duscha i kväll! Nej, det för skuldkänslan egendomliga är aktningen för det jämbördiga vederlaget såsom den ömsesidiga regel, varpå det sociala tillitsförhållandet vilar. Föresatsen skall verkställas, icke på grund av att den en gång fattats, utan emedan verkställandet är ett av erfarenheten visat riktigt uppförande. Löftets tillkännagivande för den andra parten skall respekteras, icke på grund av att denna därigenom fått någon makt över löftesgivaren (t.ex. genom att stödja sig på offentlighetens dom), utan emedan ett sådant tillkännagivande genom den därmed väckta förväntningen skapar en rättighet, vars fordran positivt tillfredsställes genom löftets infriande. Uttrycket "Löften till oss själva" är icke annat än en fras, ty man kan icke tilldela sig själv rättigheter (en lika omöjlig sak som att komma upp ur ett kärr genom att draga sig själv i håret).

Utom genom löften uppstår skyldighetskänslan, såsom vi förut sett, genom positiva övergrepp. Trots den skuldkänslans skenbara olikhet, vilken beror på att det i förra fallet var fråga om utlovat vederlag och det i senare fallet rör sig om något icke utlovat, är den dock i båda fallen baserad på en och samma grundval, nämligen respekten för vederlagsrätten. I båda fallen utgör den en reaktion mot det sakförhållandet, att jag gjort mig till herre över värden, vilka en annan har ett berättigat krav på vederlag för. Aktningen för löftet är endast en speciell form för aktningen för principen i allmänhet.

Det för skuldkänslan säregna ligger i det värde, som social trygghet har såsom ett mål för livet, såväl för samhället i allmänhet som för den enskilde personligen. Och vidare består detta säregna i aktningen för den princip, nämligen vederlagsprincipen, vars följande erfarenheten visar vara vägen till en sådan trygghet och ömsesidig tillit. Sådan skulden här uppfattas, ingår i densamma både ett grundelement av känsla och ett på erfarenheten vilande resonemang.

Skuldkänslan kan alltså sägas ha sin fasta grund och tillräckliga förklaring i ett av människolivets stora bärande intressen: det trygga tillitsförhällandet mellan människorna. Detta är ett allmänmänskligt mål, vars betydelse man aldrig kunnat på allvar bestrida. Och vill man målet, så måste man också vilja medlen. Någon ytterligare motivering än denna ha vi icke sett oss föranledda att göra, och en sådan skulle också falla utanför planen för detta arbete, som endast åsyftar att visa på de nödvändiga förutsättningarna för en fullt objektiv morallära.

Det förtjänar dock att omtalas, att C. Lambek i flera av sina skrifter sökt påvisa, att själva den mänskliga själens personliga egenart kräver, att det måste finnas sammanhang mellan våra syften. Det finns i vårt inre ett obetingat krav på helhet, och till denna helhet hör också, att vårt förhållande till yttervärlden tillrättalägges genom en ordning, som kan skapa trygghet för realiserandet av våra önskemål och uppgifter. Det visar sig då, att det icke finnes någon annan väg till personlig frihet än rättens och den sociala ordningens, vilken tilldelar individerna handlingssfärer, inom vilka vars och ens personliga frihet har ett visst spelrum. Funnes icke någon social ordning, så skulle alla och envar kräva grundläggandet och betryggandet av en sådan, för så vitt som människorna icke kunna avstå från att uppställa mål och för så vitt som ingen vill se sina förvärvade medel ödelagda eller ryckta ur sina händer, utan att han fått användning för dem. Ingen skulle heller vilja uppföra och upp­rätthålla ett så pass kostbart värn om sina förvärv som det, vilket vore erforderligt under ett allas krig mot alla.

Samhällets ordningsregler äro därför icke bud, som ställas till individerna utifrån, utan de utgöra deras egen vilja till följd av livshelhetens obetingade krav. Endast ögonblicksviljan, kortsyntheten, kan intaga rättsförnekande ståndpunkter. Inom varje en livshelhet utgörande individualitet äro sådana logiskt omöjliga.

Om Lambek har rätt i dessa intressanta betraktelser, så är grundandet av det moraliska sinnelaget fört ännu ett steg längre tillbaka och djupare in i den mänskliga naturen, nämligen från de enskilda ändamålen till dessa ändamåls mötes-och ut­gångspunkt. Tydligtvis stå dessa tvenne grundlägganden icke i strid med varandra, eftersom de tillhöra skilda plan.

Liksom föreställningen om att lämna ersättning för en åtnjuten förmån inpräntas av själva livsförhållandena, så sker det också med föreställningen om att gengälda en oförrätt. Dessa föreställningar ha funnits i alla tider och i alla land och långt innan man började samla de olika lagbestämmelserna. Australnegern får upprättelse för en förbrytelse genom att låta den förorättande individen tillfoga sig själv sår på en eller annan del av kroppen, t.ex. på armarna eller på benen, allt efter skadegörelsens storlek och beskaffenhet. Tanken på vedergällning förkväver alla andra hänsyn, varför också australnegern anser sig berättigad att hämnas ett dråp genom att döda en eller flera individer av dråparens stam. Om hämnden träffar just den skyldige, har icke synnerligen stor betydelse. Detta visar att avskräckande och dylikt spelar en långt mindre roll än tan­kenpå att uppnå jämvikt i det inbördes maktförhållandet, dvs. tanken på skadestånd.