Utrikesutskottets betänkande

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Armenier, assyrier/syrianer och kaldéer (punkt 22)

av Bertil Persson, Liselotte Wågö, Sten Tolgfors, Karin Enström (alla m), Karl-Göran Biörsmark (fp) och Marianne Samuelsson (mp).

Vi anser att det är angeläget att kunskap om Förintelsen, folkmord och andra brott mot mänskligheten sprids och att diskussionen om demokrati och mänskliga rättigheter främjas.

Formen för sådan verksamhet är inte en fråga för utrikesutskottet, men i likhet med våra partikolleger i kulturutskottet menar vi att verksamheten skulle kunna organiseras som en ideell förening innefattande staten, näringslivet och de stora folkrörelserna eller involveras i någon eller några av de befintliga instanser som redan arbetar med dessa frågor, såsom något av universitetens centrum för förintelseforskning.

Oavsett vilken organisationsform som väljs anser vi att det uppdrag som skall utföras skall vara brett formulerat och inbegripa, förutom Förintelsen, även andra brott mot mänskligheten, såsom folkmord.

Det bör t.ex. tydligt framgå att uppdraget även skall innefatta de illdåd som begåtts i kommunismens namn. Likaledes bör religiös intolerans, som många gånger resulterat i massmord och etnisk rensning, uppmärksammas i detta sammanhang.

2. Armenier, assyrier/syrianer och kaldéer (punkt 22)

av Marianne Andersson (c) och Karl-Göran Biörsmark (fp).

Vi vill understryka att de massakrer som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det ottomanska riket med största sannolikhet skulle ha fastställts som folkmord enligt 1948 års konvention om denna hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten. Ur ett moraliskt perspektiv måste det även för dåtiden ha varit uppenbart att det inträffade var ett folkmord.

3. Bombningarna och flygförbudszonerna i Irak (punkt 29)

av Bertil Persson, Liselotte Wågö, Sten Tolgfors, Karin Enström (alla m), Holger Gustafsson, Jan Erik Ågren (båda kd), Marianne Andersson (c) och Karl-Göran Biörsmark (fp).

Flygförbudszonerna i Irak kom till efter Gulfkriget för att skydda civilpersoner från kränkningar av de mänskliga rättigheterna från den irakiska regeringens sida, samt för att hindra militär aktivitet i norra respektive södra Irak. Den norra zonen är ett skydd och en förutsättning för den kurdiska befolkningens säkerhet.

Om skyddszonen i norra Irak skulle upphöra skulle mer än 4 miljoner kurder stå inför en akut risk för mord och övergrepp. Förutsättningen för att upprätthålla skyddszonen är att amerikanska och brittiska stridsflyg kan förhindra regimen att utnyttja luftrummet. Detta kräver i sin tur att piloterna erbjuds skydd. Det bästa vore om FN:s säkerhetsråd kunde ge mandat för skyddet. Denna beklagansvärda brist på mandat får dock inte innebära att skyddet upphör. FN:s medlemsstater måste respektera både FN-stadgan och FN:s folkmordskonvention.

4. Det officiella utbytet med Taiwan (punkt 39)

av Marianne Samuelsson (mp).

Jag konstaterar att Sverige och EU följer Ett- Kina politiken vilket innebär att det inte idag är möjligt att upprätthålla diplomatiska förbindelser med Taiwan.

Officiella besök blir därför inte möjliga. Jag ser det som viktigt att regeringen aktivt arbetar för att kontakterna med Taiwan ska kunna underlättas på alla plan.

5. Tvångsaborter i Folkrepubliken Kina (punkt 50)

av Bertil Persson, Liselotte Wågö, Sten Tolgfors, Karin Enström (alla m), Holger Gustafsson, Jan Erik Ågren (båda kd), Marianne Andersson (c) och Karl-Göran Biörsmark (fp).

Eftersom män anses vara viktigare än kvinnor i Kina har landets ettbarnspolitik lett till att blivande föräldrar aborterat flickfoster för att de skall få en pojke som enda barn. Detta har lett till att det per 100 flickor föds 111,3 pojkar i Kina. Politiken har dessutom lett till tvångsaborter, barnamord och att föräldrarna överger sina flickebarn.

Kina offentliggjorde tidigare i fjol en vitbok om sin befolkningspolitik. Fortfarande gäller ettbarnsnormen, men tvånget skall betonas mindre och belöningarna mer. Respekten för ettbarnspolitiken ska höjas genom förbättrad ekonomisk trygghet i form av pensionsfonder och andra former av bidrag.

Speciellt skall bönderna få fördelar, eftersom de är särskilt angelägna om att få söner och därför föder fler barn. Bland annat skall de få mark till husbyggen och större möjligheter till jobb.

Det är naturligtvis bra att Kina uppger att tvånget skall minskas, men i grunden handlar frågan om att respekt för människors lika värde måste upprättas. Att hundratusentals, kanske miljoner flickor ”försvinner” i Kina är en oacceptabel konsekvens av ettbarnspolitiken och synen på mäns och kvinnors olika värde.

6. Främjande av regionala strukturer i södra Afrika (punkt 66)

av Bertil Persson, Liselotte Wågö, Sten Tolgfors, Karin Enström (alla m), Holger Gustafsson, Jan Erik Ågren (båda kd), Marianne Andersson (c) och Karl-Göran Biörsmark (fp).

Situationen i södra Afrika är långtifrån tillfredsställande. Avvecklingen av apartheid i Sydafrika och freden och försoningen i Moçambique är de undantag som varit gynnsamma för framväxt och stabilisering av demokratin. De första trevande försöken tas nu i Kongo genom den nationella dialogen. Försiktiga steg framåt tas också i Angola. Huvudproblemet för södra Afrika är korruption, avsaknaden av demokrati och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Vi anser att den utbredda korruptionen är ett allvarligt hinder för en utveckling i positiv riktning. Sverige och EU bör därför i dialogen med länderna i södra Afrika agera kraftfullt så att regionala strukturer för mänskliga rättigheter och demokrati skapas. Europarådet kan här vara en förebild.

7. Förhållandena i Zimbabwe (punkt 67)

av Bertil Persson, Liselotte Wågö, Sten Tolgfors, Karin Enström (alla m), Holger Gustafsson, Jan Erik Ågren (båda kd), Marianne Andersson (c) och Karl-Göran Biörsmark (fp).

Bristen på ekonomisk och social utveckling och respekt för mänskliga rättigheter samt korruption, våld och övergrepp är vad som kännetecknar Zimbabwe i dag. Zimbabwe är ett land i sönderfall. Vi anser att Sverige måste bli ännu tydligare i sin kritik mot utvecklingen i landet. Det framväxande parlamentariska samarbetet inom SADC måste ges fastare strukturer när det gäller att övervaka efterlevandet av mänskliga rättigheter och demokrati. Europarådets mekanismer och konventioner skulle här kunna tjäna som en förebild. Vi anser också att verksamheten skulle kunna finansieras genom EU-biståndet då det handlar om regional integration. Vi anser att Sverige bör agera kraftfullt för detta i EU. Vi delar utskottsmajoritetens uppfattning att det är av utomordentligt stor vikt att angränsande länder i södra Afrika måste ta på sig rollen att försöka vända utvecklingen i Zimbabwe.

8. Förhållandena i Colombia (punkt 68)

av Murad Artin och Eva Zetterberg (båda v).

Utskottet har kunnat konstatera att våldet skördat tusentals offer varje år. Vänsterpartiet har i kontakter med företrädare för organisationer för mänskliga rättigheter, fackliga organisationer, vänstern och indiangrupper sett hur förföljelsen ökat.

Presidentens beslut att avbryta försöket med den demilitariserade zonen har ytterligare försvårat fredsprocessen. Bekämpningen av kokaodlingar genom den s.k. Plan Colombia med besprutningar och militära medel har knappast minskat narkotikans betydelse. Däremot har den haft negativa konsekvenser vad gäller både hälsoläget och den sociala situationen. Vänsterpartiet hävdar därför att Sverige såväl bilateralt som i EU och FN till Colombia måste påtala att vare sig våldet eller den destruktiva narkotikaproduktionen kan stoppas med militära åtgärder. Den colombianska regeringen och gerillan måste förmås att respektera internationell humanitär rätt, vilket innebär stopp för kidnappningar, tortyr och repressalier av oskyldig civilbefolkning. Enligt FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Colombia är det klarlagt att militär inte ingripit vid massaker från paramilitär sida. Ett stort ansvar åvilar den nuvarande och kommande colombianska regeringen och presidenten att få ett slut på dessa paramilitära grupper.

9. Allmänt om FN (punkt 72)

av Bertil Persson, Liselotte Wågö, Sten Tolgfors och Karin Enström (alla m) .

Vi anser det inte tillfredsställande att FN:s generalförsamling och kommissionen endast får rapporten om hur mänskliga rättigheter respekteras och inte respekteras för ”kännedom” Vi har i många år krävt att FN:s generalförsamling får en utförlig rapport och redovisning av läget beträffande de principer som organisationen själv är grundad på. Granskningen bör enligt vår uppfattning ske direkt i generalförsamlingen. Vi vidhåller denna vår uppfattning.