En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

14. Var Danmark eller Sverige pionjärerna?

(Detta kapitel behöver bearbetas)
Under 1960-talet är Danmark och Sverige de mest pådrivande i Norden i framväxten av alternativrörelsen men på olika sätt. Uppslutningen på den framväxande rörelsens manifestationer var störst i förhållande till befolkningsmängden på Island men i absoluta siffror påtagligt störst i Danmark. Atommarscherna lockade betydligt fler än i Sverige. Under marschen deltog upp till en och en halv gånger så många i Danmark, vid avslutningen närmare 10 gånger fler. Man gick dessutom 8 mil istället för 3 mil. Den danska Atomvapenkampanjen uppfattade sig som störst i Europa grundat på att man ansåg att man hade den största andelen av befolkningen med i manifestationerna.³⁴⁴ Men detta var fel. Island mobiliserade tre gånger så stor andel av befolkningen i marscherna som i Danmark. I Norge fick mer traditionella demonstrationer uppslutning men marscher startades så sent att det akuta internationella läget hade ebbat ut och mycket få deltog. I Finland var det än svårare att manifestera i nya former, bara att demonstrera som vanligt mötte starka reaktioner och några atommarscher blev aldrig av för den finska fredsrörelsen.
I Danmark växte tidigare än i övriga Norden också fram en ny vänster med mängder av nya grupper, tidskrifter och direkta aktioner. Gruppe 61 hade väckt uppmärksamhet 1961 genom att fasta i protest mot julkommersen på Rådhusplassen i Köpenhamn, mitt framför stadens affärsgata Ströget, den kommunala maktens centrum och de två mäktigaste tidningshusen.³⁴⁵ Snart genomfördes nya typer av mer militanta aktioner som att ockupera en kyrka, kedja fast sig vid en ambassad eller förstöra en utställning som var positiv till dansk militär.³⁴⁶ De genomfördes av en lång rad grupper på vänsterkanten. Nya var förutom Gruppe 61 som efter en tid döpte om sig till Socialistisk Aktion, den trotskistiska Revolutionære Socialister och Socialistisk Folkepartis ungdomsorganisation Socialistisk Ungdom Forum. Men även Dansk Kommunistisk Ungdom fick återuppväckt engagemang när kalla krigets stelnade fronter lättade och var bland de aktiva grupperna tillsammans med en del studentföreningar. En samlande miljö var Studentersamfundet där olika politiska grupperingar kunde debattera och särskilt Clarté som stod kommunister nära och Socialistiske studenter som stod SF nära var aktiva.
Men det växte också fram ett alternativtänkande utanför de etablerade vänstertraditionernas inflytande. Det var Atomkampagnens unga aktivister som sökte något nytt. Under tredje marschen 1962 talade Nils Munk Plum som var medlem i ledningen för Atomkampagnen och ordförande för Studentersamfundet på ett festmöte i Roskildehallen. Plum kritiserade terrorbalansen men menade också att Atomkampagnen måste söka nya vägar om den skulle lyckas få igenom sina krav:
”Vi må gøre os klar, at alle nutidens antidemokratiske foreteelser såsom f.eks. Nato, enhedskommando, fællesmarked, civilbeskyttelse, reklame, pop osv., hænger nøje sammen, og at fordummelsen må bekæmpes under ét.”
Ett annat uttryck var den nystartade tidskriften Alternativ med Eik Skaløe som en av de drivande krafterna. Den spreds under samma marsch och flera försök gjordes att få den erkänd som Atomkampagnens egen tidskrift. Här presenterades flera ledande författare och artiklar om Kuba, socialistiska ungdomsorganisationer, Spanien under Franco, dikter och noveller. Plum och den tillåtna försäljningen av Alternativ fick stark kritik. Någon ändring på Atomkampagnens hållning varken när det gäller den starkt begränsade plattformen eller när det gällde att stoppa spridning av allt annat material än det som hölls inom Atomkampagnens minimumsplattform skedde inte efter det tillfälliga tillåtelsen att sälja Alternativ. Skaløe blev alltmer kritisk och talade om ”ledertyraniet” i Atomkampagnen som förklaring till den avmattning som började under 1963. Alternativ blev aldrig erkänd som tidskriften för Atomkampagnen och i slutet av 1963 fick den lägga ned. Men på Atomkampagnens sommarkurser på St. Restrups Husmandsskole som hölls årligen 1961-65 kunde aktivisterna få diskutera inte bara nedrustningsfrågor och utrikespolitik utan också teman som monopolernes tyranni och afrikansk lyrik³⁴⁷. Bland de många pamfletter man gav ut var frågorna mer snäva men där förekom också Bertrand Russells tankar om icke-våldsmotståndets filosofi.³⁴⁸ En form för civil olydnad som visserligen Atomkampagnens ledning tog avstånd från som taktik för stunden i Danmark men som likaväl hade stort gensvar bland de många pacifister som inte minst hade tagit initiativ till Atomkampagnen.³⁴⁹
Men istället slog den nya vänstertidskriften Politisk revy igenom och fick snabbt en dominerande ställning inom vänstern i Danmark. Här var det inte centrala kretsar inom den nu avmattade Atomkampagnen och inte heller inom partier som var kärnan i att bygga ett lyckat tidningsprojekt. Istället var det en av de mindre uppmärksammade organisationerna inom den underström av växande intresse för u-landsfrågor, antiimperialism och neokolonialism och en ny politisk anda som hade visat på hållbarheten i en samtidigt bred och radikal allians där folk från flera håll kunde komma samman.³⁵⁰ Det var i Algerierkomiteen som personer från den ansedda kulturtidskriften Vindrosen, den kulturradikala tidskriften Dialog, förlaget Gyldendal, DKP och Socialdemokraterna kunde bilda en slagkraftig samling. När Algeriet var fritt och Dialog fick lägga ner trots allt fler abonnenter men utan en form som lockade skribenter fanns utrymme för något nytt. Detta trots motvilja hos Socialistisk Folkeparti och Socialdemokraterna som var oroade för vad en oberoende vänstertidning kunde föra med sig. På kort tid kunde tidningen samla in tillräckligt startkapital och dra till sig ledande skribenter. Det skulle dröja till 1970-talet och Folket i Bild/Kulturfront innan något liknande projekt kunde komma igång i Sverige.
I Sverige kom utvecklingen först igång inom den syndikalistiska rörelsen. Syndikalistiska ungdomsförbundet som varit nedlagt nystartade på i slutet av 1950-talet och lanserade 1958 tidskriften Zenit. Kring tidskriften samlades också syndikalistiska studentklubbar i universitetsstäderna, ett nytt inslag i den annars proletära syndikalistiska rörelsen.³⁵¹ Olika falanger började uppstå i den syndikalistiska studentrörelsen, i Lund fanns många nymarxister, i Göteborg anarkister, i Uppsala syndikalister och i Stockholm lite av varje. Nymarxister var ovanligt i syndikalismen där de flesta sett sig som anarkister i opposition till marxismen. Men nymarxisterna hänvisade till nyupptäckta tidiga skrifter av Karl Marx som bättre var lämpade för frihetlig socialism än den äldre Marx verk. Man hoppades på att organisationen SAC kunde få en stark roll i en ny vänster och att Arbetaren kunde bli dess organ. Men Arbetarens redaktion var helt i händerna på den nyorientering som skett i kalla krigets anda under 1950-talet. Dessa förnyare tillät knappast andra skribenter än den egna falangen att skriva i tidningen. Ideologiskt dominerande förnyare var Helmut Rüdiger som bl.a. trodde på den Framstegsallians för Latinamerika som USA initierat 1961. Den hoppades Rüdiger skulle vara ett sätt att verka för fredlig revolution istället för militärkupper men visade sig leda till ökat USA inflytande och militärdiktaturer. Chefredaktören Evert Arvidsson var bekymrad över kommunisternas aggressiva framfart i tredje världen och hade svårt att frigöra sig från bilden av USA som demokratins försvarare. Hos SAC:s generalsekreterare Herbert Anckar kunde unga hitta mera stöd i en mindre dogmatisk hållning till Sovjet och kommunismen men Arbetarens redaktion var gediget fast i förnyarnas händer. De sökte hindra spridningen och publiceringen av en skrift där Anckar såg positivt på utvecklingen inom Sovjetunionen efter Stalins fall. Dessa den frihetliga antiparlamentariska socialismens journalister i Arbetaren kunde hamna på sådana poster som chefredaktör för Från Riksdag och Departement, chef för Sveriges Radio, redaktionssekretare på TT och andra mindre framträdande tjänster inom journalistiken³⁵² genom sitt hantverkskunnande men kanske också den ideologiska rensning av för det etablerade samhället stötande anarkistiska och revolutionära tankar som härskade på Arbetarens förnyarredaktion. Den enda punkt i Stockholm där Världsmedborgarrörelsen hade hämtat materiellt stöd för att börja sin kamp för att förnya den svenska folkrörelsetraditionen och på gatorna ta strid för avrustning och u-hjälp och mot alla stormakters politik var de gamla anarkisternas tillhåll på Vetegatan om vilka folk på Arbetaren talade ”nedsättande”.³⁵³
Debatten fastnade i låsningar mellan Zenits redaktion och Arbetarens och mellan nymarxister och traditionsbundna förnyare eller anarkister. När konflikten inte gick att lösa tog nymarxisterna med sig tidningen Zenit utan större motstånd. De kvarvarande insåg att de inte själva hade kraft att ge ut tidskriften och lät ”tidningstjuvarna” komma undan.³⁵⁴ Syndikalistiska ungdomsförbundet lades ned och snart också studentklubbarna. Zenit fortsatte att ges ut som nordisk vänstertidskrift i flera decennier.
Många som skriver om nya folkrörelser har betonat atommarscherna som den avgörande vändpunkten som banade väg för något nytt. I akademiska kretsar kallas de nya sociala rörelser. Dansken Peter Gundelach har gjort en historisk beskrivning av danska folkrörelser från 1800-talet fram till det sena 1900-talet³⁵⁵. Han ger en sociologisk förklaring där han betonar de nya sociala rörelserna som ett uttryck för nya mellanskikt eller vad som också kallas medelklass, främst baserad i offentlig sektor inom omsorgs- och undervisningssektorn och andra grupper som inte är sysselsatta i direkt produktion utan med samhällets reproduktion. Skillnaden gentemot den tidigare medelklassen eller småborgerskapet är att den nya är löntagare och inte fria yrkesutövare eller småföretagare. Detta skikt har förstås funnits också tidigare men inte i så stor omfattning och utan att uppträda som särskild från andra klasser med egna intressen och värderingar.
De akademiker i Norden som fått störst internationellt erkännande för sin syn på nya sociala rörelser är Andrew Jamison och Ron Eyerman som utvecklade sina teorier vid Lunds universitet.³⁵⁶ De ställer skarpa krav på vad en ny social rörelse bör uppfylla. I en jämförelsestudie av miljörörelsen i Sverige, Danmark och Nederländerna kommer de fram till att den danska verkligen är en ny social rörelse medan den svenska knappast kan betecknas som en sådan p.g.a. att den är alltför nära förbunden med partier.³⁵⁷ Den danska ses som mer självständig. I övriga nordiska länder är det minst lika tydligt som i Sverige att vad akademikerna betecknar som nya sociala rörelser står nära partier eller är i alla fall inte i närheten av den aktivitet som den danska rörelsen utvecklar, knappast heller den svenska.
Mycket tycks alltså peka på Danmark som det ledande landet för nya folkrörelser med början av 1960-talet som startpunkt. Idag framstår Danmark som det land i Norden där de postmateriella värderingar som tillskrivits de nya sociala rörelserna tycks stå som svagast. I inget annat land är befolkningen så starka anhängare av kriget mot Irak, något man också var i kriget mot Jugoslavien. Ingen annanstans i Europa har lagarna försämrats för flyktingar så drastiskt som i Danmark och främlingsfientligheten är påtaglig. Det förut så starka stödet till miljöinstitut och projekt har över en natt raserats av den nya regeringen och kvinnorörelsen tycks närmast vara osynlig. Högern står stark med sin kritik mot ”miljötyranniet”³⁵⁸ och att andra av de nya sociala rörelsernas påstådda värderingar burits fram av ett expertvälde. Ett expertvälde förknippat med 60-talsvänstern bekämpas med en kulturkamp mot den ofrihet som vänsterns sägs ha befrämjat genom stöd till stalinism och andra uttryck för diktatur och ofrihet internationellt och i det danska samhället. Något som nu inte längre ska skattefinansieras. Det finns anledning att undersöka om det kan finnas en annan tolkning av de nya nordiska folkrörelsernas framväxt än den som varit tongivande bland akademikernas nya sociala rörelseteoretiker där Danmark har framställts som det främsta landet.
Frågan är vad som kan ses som viktigast för att betraktas som en ledande folkrörelse. Resultat är inte oviktigt. Om etablerade institutioner i samhället tillmötesgår de krav som folkrörelser ställer är det viktigt, folkrörelser är inte självändamål utan till för att skapa sådana samhällsförändringar som de som deltar i rörelsen eftersträvar. Men om folkrörelsen knappast behöver anstränga sig och slår in öppna dörrar är det knappast folkrörelsen förtjänst att förändringen går så snabbt. Segrar är viktiga men kan inte alltid ses som folkrörelsers förtjänst även om de bidragit något.
Viktigare är samhällsförändring som stöter på mer omfattande motstånd från etablerade institutioner. Självständighet hos en folkrörelse är här ett viktigt mått för att den ska kunna vara en betydelsefull kraft för att förändra den ordning som de etablerade institutionerna försvarar. Självständighet gentemot etablerade partier som Eyerman och Jamison betonar är alltså en viktig faktor att bedöma.³⁵⁹ Men frågan är om det enbart är partier som är etablerade institutioner som försvarar ordningen eller om det också finns andra etablerade institutioner som lika effektivt eller bättre fyller samma roll. En lika intressant fråga är om det stämmer med verkligheten att danska nya folkrörelser är mer självständiga gentemot partier än t.ex. svenska.
Rasmussens studier över den danska rörelsen kommer till andra resultat än vad de nya sociala rörelseteoretikerna hävdar. Han pekar på att ett av problemen varit att studier som gjorts om deltagandet i rörelser mest fokuserat på vilken samhällsklass och vilken typ av aktion som deltagandet gällt och inte vilka politiska krav och vilken initiativtagaren har varit.³⁶⁰ En sociologisk orsak har överbetonats medan de politiska kommit i skymundan. När Rasmussen tittar mer systematiskt på den emblematiska fredsrörelsen i början av 1960-talet och den samtida EG-kritiken framstår den partipolitiska anknytningen som minst lika stark i Danmark som i Sverige. Skillnaden ligger i att danska aktivisterna ljuger om saken. Ljuger så att de tror sig själva. De vill framstå som icke-politiska neutrala folkbildare eller som det mer betecknande heter på danska oplysning, som upplysare av folket, inte medmänniskor i den politiska förändringen utan medborgarindivider som förändrar genom att motta och sprida upplysning. Rasmussen påpekar inte bara att det egna talet om att inte vara taktiska inte stämmer, han visar också att kopplingen till partier är nog så stark.³⁶¹ Visserligen utestängs kommunister från den självvalda ledningen men istället finns desto fler från det nya Socialistisk folkeparti med i ledande positioner och partiet får stort stöd tillsammans med Radikale Venstre av Atomkampagnens insats i valet för att främja fredskandidater 1964. För EG-frågan var detta än mer påtagligt. Här var det inte bara kommunisterna som skulle hållas borta från breda samarbeten utan också Socialistisk Folkeparti. Desto närmare stod man istället borgerliga partier och Danmarks störste kapitalist A.P. Møller.³⁶²
Men framförallt kan man peka på den ideologiska synen på sig själv som dominerade … tillägg nordentoft och rasmussen…-------------------------
Självständighet gentemot partier är i början av 1960-talet inte något som är mer påtagligt i Danmark än i Sverige. Det större deltagandet i manifestationerna skulle kunna var en faktor som pekar mot att Danmark är ledande. Men det finns två invändningar som talar mot Danmark. Den ena är att den danska rörelsens politiska intresseområde var i huvudsak smalare än den svenska, särskilt när det gällde större kampanjers politiska utformning. Den andra var en strukturering av rörelsen på ett sådant sätt att anpassning till etablerade institutioner underlättades. Det gällde både de påtagliga självmotsägelserna mellan en auktoritär inre struktur som försvarades som sin motsats och att rörelsen styckades upp i subkulturer som var och en för sig kunde inordnas i olika sektorer i systemet utan att utmana systemet som helhet genom mobilisering av en folkmajoritet. En godkänd opposition inom det rådande etablerade systemet som utestängda vissa grupper med odemokratiska metoder även när dessa grupper stod för samma krav och en i det närmaste lika godkänd opposition som fick utveckla en subkultur för sig själv men bägge de två grupperna i opposition fick inte beblandas på ett sätt som folkmajoriteten kunde vara intresserad i. Då satte både interna konkurrensintressen i rörelserna och de etablerade institutionerna stopp.
En påtaglig orsak till problem i att formulera en breda radikal politik fanns i NATO-medlemskapet. Om Atomkampagnen ska ta ställning mot NATO är en återkommande fråga. Redan våren 1961 ställs frågan på sin spets och Carl Scharnberg hotar offentligt med att splittra Atomkampagnen om organisationen blir NATO-motståndare. När ledningen diskuterade ett förslag till uttalande där kravet var att Danmark skulle använda sin vetorätt inom NATO mot att göra NATO till atomvapenmakt – även om det innebar utträde ur NATO. Det går så långt att Carl Scharnberg ensam går emot hela övriga ledningens ställningstagande. Tack vare sitt starka inflytande lyckas han stoppa detta krav om danskt utträde ur NATO. Medan flera fortsatte att i tidskriften Frit Danmark och på andra håll argumentera för att hela fredsrörelsen skulle ta klar ställning mot NATO menade Scharnberg att det inte var taktiskt klokt:
”… Kampagnens betydning ligger i, at den er i offensiv, søger at aktivisere til stillingstagen i et spørgsmål, der endnu står åbent – fremfor at være en protestbevægelse mod noget, der er en politisk realitet. Deri nydannelsen.”³⁶³
Våren 1963 var det Scharnberg som kom med förslaget att Atomkampagnen skulle ta ställning för utträde ur NATO om inte Danmark lade ned sitt veto mot att ge NATO en styrka med atomvapen. Det gjorde inte Danmark men Atomkampagnen satte ändå inte igång en kampanj mot NATO-medlemskapet som man hotat med. Det finns i Danmark ett realpolitisk tvång att ta ställning till ett medlemskap i ett större säkerhetspolitiskt samarbete som har en stor majoritet bakom sig varje gång man vill utvidga och dra tydligare konsekvenser av ett krav som har bred uppslutning. I Sverige saknas detta hinder. Det är lättare att föra fram och kanske också kombinera olika politiska frågor i ett radikalare program för fredsrörelsen utan att behöva vara taktisk eller otaktisk i förhållande till säkerhetspolitiska avtal med andra länder.
I Sverige kom massmobilisering för tredje världen tidigare igång än i Danmark och dessutom i former helt utanför etablerade kanaler genom medlemmar i teosofiska ungdomsgruppen och deras kampanj för hjälp till Algeriet på skolorna 1961. Idag mer än 40 år senare är Danmark det enda land i Norden där Operation dagsverke är under attack från regeringen som förbjuder att denna Nordens största solidaritetsaktion genomförs under skoltid och söker motverka stöd från myndigheterna³⁶⁴, i övriga länder njuter denna aktion fullt stöd. Även i andra former kom framförallt handling i solidaritet med tredje världen igång tidigare i Sverige och ibland med mycket stort stöd från etablerade folkrörelser som den tidsbegränsade Sydafrikabojkotten 1960, ibland i form av nya rörelser som Emmaus 1959. Även miljöfrågan fick uppmärksamhet betydligt tidigare i Sverige än i Danmark bland nya rörelser och etablerade.
Men framförallt skiljer sig Danmark och Sverige när det gäller den politiska inriktningen på den mest omfattande mobiliseringen. Atommarscherna i Sverige riktar sig inte enbart mot atomvapen som de danska, i Sverige önskar man också debattera alternativ användning av militärens resurser. Flera ledande personer pekade på avrustning och satsning på u-hjälp som alternativ till försvaret. De nya folkrörelserna i Sverige anpassade inte sitt program till en snäv sektor utan överskred den etablerade ordningens ramar och hade på så sätt vidare perspektiv än i Danmark, perspektiv som inte så lätt gick att professionalisera i akademiska, massmediala eller för den delen partipolitiska rutiner.
Visserligen hade Danmark en ny vänster tidigare som dessutom startade militantare aktioner än i Sverige för sina frågor men det skedde inom ramen för en strukturering av den politiska kulturen där militansen och de vidare samhällskritiska perspektiven blev till en ensak för vänstern. I Sverige sökte man integrera en bredare samhällsförändrande perspektiv i de nya folkrörelsernas främsta uttryck och dessutom utmanade pacifister och andra vänstern när det gäller militanta aktioner. Militansen i mindre aktioner stod pacifister, TUG-aktivister och andra utanför vänstern minst lika mycket eller mer för än vänstern i Sverige i början av 1960-talet. I Danmark överläts den radikala kampen åt vänsterideologiska grupper och en arbetsdelning började växa fram där man vände sig till den breda allmänheten med upplysningskampanjer där alla samhällsförändrande krav var bortrensade vilka istället överläts till små vänstergrupper eller vänsterpartier som man sökte hålla på så stort avstånd som möjligt. Tydligt i Atomkampagnen, ännu tydligare och negativt för mobiliseringen i motståndet mot EG.
Denna strukturering av de nya folkrörelserna i Danmark bidrar till osjälvständighet gentemot etablerade institutioner. Å ena sidan en publikfriande massrörelse som presenterar sig som upplysande men inte handlingsinriktad för att förändra samhället, å andra sidan militanta smågrupper som går till aktion och vill förändra hela samhället enligt vänsterideologiska föreställningar. Denna strukturering bäddar för professionaliserad integrering i etablerade institutioner som den akademiska, media, professionella politiska eller religiösa sekter och parlamentarism.
Det finns ingen samlad folkrörelse kring ett bredare program som kan utmana partisystemet och parlamentarismen som förblir den främsta integrerande faktorn. Inte heller någon strategi för att få hela samhället att på någon eller några avgörande punkter helt ställa sig på den globala befrielsekampens sida fullt ut vilket i Sverige påbörjas med bl.a. massmobiliseringen på skolorna för hjälp till det befriade Algeriet och får sitt starkaste uttryck i det fulla stödet också från etablerade folkrörelser och institutioner till den våldsamma och terroriststämplade befrielsekampen i Sydafrika. I Danmark är den brett organiserade antiapartheidkampen mer tvekande och tätt knuten till officiella beslut i FN och folketingets ramar för vad som kan accepteras.
En vänsteroffentlighet kring organisatoriskt starka DKP med god förankring i fackföreningsrörelsen och en mängd andra konkurrerande vänstergrupper som manifesterar större radikalitet och militans än i Sverige utgör ett alternativ men en förhållandevis maktlös sådant. I Danmark vaktar man noga den strukturering som utestänger vänstern i det längsta från folkrörelser som söker få folkmajoriteten med sig.
På miljöområdet är skillnaden mellan Danmark och Sverige också påtaglig. I Sverige gryr ett miljöintresse både bland etablerade krafter och i nya rörelser där vegetarianism, ifrågasättande av nedtystande av föroreningsproblemen och de globala miljöhoten kring matförsörjning och radioaktivitet börjar bli underlag för ökat miljöengagemang. Den svenska miljötraditionen har sedan Linnés tid nära förbundit kärlek till naturen med utnyttjande av naturen.³⁶⁵ Svenska Naturskyddsföreningen bildades 1909 för att främja naturskyddsarbete i landet och ”väcka och underhålla kärleken till den svenska naturen”.³⁶⁶ I praktiken blev politiken mest aktivt deltagande i administration av statligt balanserad resursexploatering inom det rådande kapitalistiska systemet. Ungdomsorganisationen Fältbiologerna startad 1948 kunde dock mer uthålligt bibehålla spänningsfältet mellan rollen som naturälskare och pragmatisk påtryckare inom det etablerade systemet. Bland Fältbiologerna och andra fågelskådare fanns den lokala basen för att Carsons bok kunde få sådant genomslag i Sverige i kraft av noggranna egna lokala iakttagelser av effekterna i naturen av miljöförgiftningen.³⁶⁷
En annan av rötterna till miljöengagemanget var hälso- och frisksportrörelsen där misstänksamheten mot förgiftningen av kroppen och naturen funnits sedan länge. Skid- och friluftsfrämjandet fanns sedan … men övergick 1931 till att ägna sig åt allt friluftsliv och inte som tidigare nästan bara skidåkning. Det radikalare Frisksportarna bildades 1935 i protest mot tävlingsidrotten och ville främja folkhälsan genom frisksport och sunda matvanor.³⁶⁸ I början av 1940-talet bildades Hälsofrämjandet genom en utbrytning ur Frisksportarna. En förening som betonade vegetarisk mathållning kompletterad med mjölkprodukter. I Frisksport- och hälsorörelsen fanns en vilja att i praktiken ändra livsstil genom vegetarianism, en kraft som ständigt pånyttföder miljöengagemang i olika delar av världen. Här finns också överlappningar till religiösa grupperingar som teosoferna som främjar både vegetarianism och österländska ideal.³⁶⁹ Det var både SNF och hälsorörelsen som under 1950-talet började protestera mot giftanvändningen i jordbruket.³⁷⁰
Mottagligheten i Sverige för miljöfrågan leder till en i jämförelse med andra nordiska länder omfattande debatt och förstärkning av den traditionella svenska modellens politik genom upprättande av statens naturvårdsnämnd 1963 med Svenska Naturskyddsföreningen integrerad som rådgivande instans. 1964 tillsätts en statlig utredning om miljöforskningen. Det förhärskande synsättet är fortfarande att behandla miljöfrågor som tekniska och vetenskapliga.
I Danmark fick miljöfrågan ett annat mottagande. Danmarks Naturfredningsforening grundad 1917 hade en ordförande 1960 som ansåg att organisationen ”inte har någon begränsad uppgift. Varje naturvårdsproblem är vårt, och vi kommer att ta upp varje problem som är negativt för naturen.”³⁷¹ DN var mindre naturromantiska eller vetenskapligt engagerade i naturen som motsvarande föreningar i övriga nordiska länder var. De hade en tradition av framväxt av en dansk naturvårdspolitik grundad på dialog med socialdemokratin och ett politiskt ideal som byggde på parlamentariskt samarbete i en balanserad, lugn och harmonisk framstegsplan. Den överordnade ideologin för organisationen byggde på en ”dualistisk splittring mellan natur och samhälle, tro på en harmonisk natur, på materiell tillväxt i samhället och teknisk rationalitet som sättet att rädda en balanserad utveckling.”³⁷² I början av 1960-talet gick den väletablerade organisationens ledning till offensiv mot bakgrunden av växande miljöproblem som inte längre kunde lösas genom den tidigare attityden genom att ta upp enbart enstaka frågor. ”Det är nödvändigt att ta upp mer principiella och konstruktiva frågor blev det nya mottot.”³⁷³ Försöken att gå till mer överordnad strid för naturen misslyckades dock. Istället engagerade sig föreningen för frågan om hur naturvården skulle betalas, något som skulle bli för dyrt om staten skulle behöva göra det. Socialdemokraterna nappade på iden och involverade DN i en politisk strid med liberala Venstre om lagen om egendomsrättigheter. Det ledde till en folkomröstning 1963 som förde till ett katastrofalt nederlag för socialdemokraterna och DN. En ny ledning efterträdde den gamla i DN och föreningen gick tillbaka till en än mer dualistisk och harmonisk syn på förhållandet mellan natur och samhälle. I valet mellan natur och politiska harmoniideal valde man de politiska idealen och struntade i naturen. Efter detta kunde miljöproblemen fortsätta att öka i stor takt i Danmark samtidigt som det blev helt tyst och varken myndigheter, allmänheten, universitet eller gamla eller nya rörelsen brydde sig särskilt om saken. Landsforeningen Natur og Ungdom bildades 1959 efter svensk förebild. De har aldrig blivit någon påtaglig kraft i miljökampen som sina motsvarigheter i de övriga nordiska länderna och snarare varit opolitiska än tvärpolitiska.
På ett område är dock Danmark ledande i Norden. När det gäller vardagslivets frågor finns ett betydligt större engagemang i Danmark både i praktik och ideologiskt än i Sverige. Det kommer till uttryck redan under tidigt 1960-tal när de första husockupationerna genomförs och det första kollektivet upprättas. Fundamental kulturkritik och socialt experimenterande ledde till att en motkultur började spira som tycktes bära på stora löften. En av grunderna låg i en tradition av samarbete mellan socialdemokratiska och kommunistiska intellektuella från 1930-talet som utmynnade i en kulturradikalism.³⁷⁴ Den utvecklades med allt från intresse för psykoanalys och Villy Sørensens filosofi om att varken acceptera kapitalism eller kommunism och betonade vikten av folkligt deltagande i demokratin utanför de etablerade politiska institutionerna och kulturens betydelse mot statlig makt och kollektivism. Bland de unga hade den stort inflytande som också kunde komma till massmanifestationer som inte riktade sig mot något utan för något när hundratals ungdomar samlades 1963 för att hylla en av de främsta kulturradikalerna vid hans bostad.³⁷⁵
Bland dessa kulturradikaler och enskilda företrädare för partier och fredsrörelsen fanns personer som startade solidaritetsorganisationer som Algerierkomiteen, Den danske Apartheid-komite och andra som liknade i sin uppbyggnad Atomkampagnen.³⁷⁶ Tillsammans med den bland parlamentariker väl etablerade Mellomfolkelig Samvirke utgjorde dessa organisationer knappast någon god möjlighet för unga aktivister att komma till tals. Medan unga aktivister i svenska Världsmedborgarrörelsen hade en person mitt i krigets Alger som på plats bekämpade militarismen i samarbete med befrielserörelsen, de unga i TUG hade direkt kontakt med ANC:s ledning och Interaktion träffade Martin Luther King och smugglade valpropaganda för de svartas parti in i Zambia eller startade en organisation för unga som bekämpade militarismen genom vapenvägran så hindrades utvecklingen av demokratiska organisationer där unga aktivister kunde ha avgörande inflytande i större politiska frågor i Danmark där makten med ibland något enstaka alibi instoppat delades upp mellan äldre.
Det finns alltså påtagliga problem i den danska nya folkrörelsen. Att ljuga för sig själv om sin demokratiska hållning som den ledande atomkampagnsrörelsen gjorde och vara taktisk är något som de flesta eller alla folkrörelser ägnar sig åt, att skapa ett folkligt engagemang med små resurser är inte särskilt lätt. Utestängningen av kommunister kanske var taktisk nödvändig vilket både AMSA i Sverige 1958 och Atomkampagnen i Danmark 1960 var ett uttryck för. Men den kan också ha varit ett partipolitiskt intresse inte minst från det nybildade Socialistisk Folkeparti sida att konkurrera ut kommunisterna, ett intresse som inte fanns lika starkt i Sverige där inge utbrytning skett ur Kommunistpartiet. Problematiskt var att utstötningen av kommunister presenterades i Sverige inte som en ny mer demokratisk rörelse utan något med begränsad betydelse tvärtemot i Danmark där den elitistiska ledningsformen gjordes till en demokratisk dygd. Den både mer demokratiska utformningen av Kampanjen mot atomvapen och det mer breda politiska programmet i Sverige är bägge viktiga kvalitéer som kan peka framåt mot större förmåga att demokratisera samhället och bredda det politiska engagemanget och kan därför sägas vara tecken på att den svenska rörelsen är mer ledande än den danska.
Den materiella situationen för olika rörelser måste dock vägas in. Skillnaden mellan Sverige och övriga Norden är påtaglig på åtminstone en punkt vid denna tid. Sverige lyckades stå utanför Andra världskriget och var dessutom betydligt rikare och mer industrialiserat än övriga länder. Man var varken med i NATO eller hade en vänskapspakt med Sovjetunionen. Av detta kan följa att hetsen mot kommunister är något mindre i Sverige än i alla fall NATO-länderna och att de finns bättre förutsättningar att vidga frågorna till att handla om mer än försvar mot vapen.
Men även med detta i betraktande så kvarstår en del skillnader som kanske inte helt kan tillbakaföras på materiella omständigheter utan tillhör de möjliga alternativens domän. Om det var taktiskt nödvändigt att hålla kommunister utanför Atomkampagnen kan det knappast ha varit nödvändigt att hålla både dem och socialister utanför EG-motståndet. Om det var taktiskt nödvändigt att ha ett så smalt program för Atomkampagnen kan diskuteras, men att i de närmaste alla kampagner också de som vänstern organiserade hade samma typ av smal inriktning på en avgränsad fråga som NATO-medlemskap, EG-medlemskap eller registrering av politiska åsikter. Mer utopiska krav som förde bortom försvar av den egna självständiga staten eller motstånd i en viss begränsad sakfråga förekom knappast annat än i form av smågrupper som där ideologin om socialism ofta var viktigare än att få med fler bakom vidgade politiska krav som hade utopisk potential. I Danmark skapas en kultur där man antingen är närmast utslätat sakfrågeinriktad på systemets premisser eller mycket radikal där ideologin blir viktigare än sakfrågan vilket ger en stor vitalitet i enskilda frågor och en stark militans och radikal kultur men har svårt för att uppnå bestående segrar och rörelser.
Att taktiken dessutom görs till strategisk princip genom institutionaliseringen av en odemokratisk modell för organisering av de nya folkrörelserna kombinerat med en snäv enfrågeinriktning allt grundat på självbedrägeri där de odemokratiska dragen och snävheten presenteras som sina motsatser, som demokratisering och vital bred gräsrotspolitik är inget som kan ses som tvingande nödvändigt, snarare som självförvållat grundläggande av anpassning till etablerade institutioner och kommande nederlag. Att denna modell dessutom utestänger de unga aktivisterna från ledande poster där de kan skapa sig egna direkta erfarenheter av den globala kamp de ingår i är också en faktor där Sverige är påtagligt mindre auktoritärt. I Sverige tar de unga i de nya folkrörelserna sig egen makt att knyta direkta internationella kontakter och bygga egna organisationer och nya verksamhetsformer, inte sällan med de äldres välvilliga stöd. I Danmark marginaliseras en vänstersektors ungdomsgrupper som är ideologisk radikala men inte har den typ av internationella kontakter och bred kontaktyta med samhället som de svenska har. I början av 1960-talet framstår därför de svenska nya folkrörelserna som mer vitala och mindre självmotsägelsefulla och auktoritära än de danska och därför ledande i Norden. Detta även om de danska på många sätt i militans, radikalitet, massuppslutning i begränsade sakfrågor och kulturellt är föregångare men det är kvalitéer som är snöpta redan från början genom en dualistisk struktur som gör att rörelsen förlorar sig i lättköpta segrar och destruktiv polarisering.
Den svenska å sin sida förlorar sig lätt i lättköpta statliga kompromisser grundade på att släta över problemen genom de resurser den svenska ekonomin har i kraft av sin privilegierade situation på världsmarknaden.