Jorden runt

Brev 18. Tuamotu arkipelagen.

(2006.07.09 - 2006.08.10)

Vi går för motor ut ur Taiohae Bay på Nuku Hiva och sätter segel så fort vinden når oss utanför de höga klipporna. Vinden är ganska svag hela eftermiddagen och natten. Vi har nästan fullmåne och vi vaggar så sakta framåt i den ljusa tropiska natten som är behagligt varm. Den svaga vinden består även andra dagen och vi får vår vana trogen besök av delfiner även på denna överfart. Mot kvällen friskar vinden i och molnen jagar fram under månen. Det blir dags att minska på seglen då farten nu pendlar upp emot 7,5 knop. Vi har ett rev i storseglet och lite inrullad genua hela natten. På morgonen får vi en regnby över oss med mycket vind, så det blir till att reva ytterligare. Hela dagen seglar vi med ett rev i storseglet och hårt inrullad genua. Förhållandena är dock inte värre än att Stina kan baka en härlig banankaka på de allt mognare bananerna. När det mörknar ökar vinden ytterligare och ännu ett rev i storseglet tas in. Vi får en rejäl regnby över oss och för första gången får vi se en regnbåge som är skapad av månskenet. Regnbågen är i svartvitt med olika grå nyanser. Det blir återigen en jobbig natt med många regnbyar med kraftig vindökning. Det tar på krafterna att ständigt behöva rulla in förseglet vid varje vindökning. När frukosten tillagas undrar Stina om man gör av med fler kalorier för tillagningen än vad man får i sig. Mellan regnbyarna är dock vädret soligt och varmt så att man har svårt att vistas under däck. På kvällen då Stina gått och lagt sig, går ett av blocken till vindroderstyrningen av så att jag får ta över rodret och kalla upp Stina igen. Hon ger sig ner i reservdelslådan och fiskar upp ett nytt block så strax efter kan vindrodret åter träda i tjänst. Efter två jobbiga dygn, bedarrar vinden på natten och vi kan åter sätta fulla segel. Den blir också mera akterlig så att vi kan spira ut seglen på var sin sida.. Nackdelen med vindminskningen är att vågorna fortfarande finns kvar och skapar oreda med slående segel som följd.!

Sista dagen gör vi dålig framfart, vilket gör att vår ankomsttid till Kaoehi atollen beräknas ske efter mörkrets inbrott. Vi riskerar då att få ligga utanför passet och vänta tills att det blir ljust. Under eftermiddagen har jag kontakt med Lars på "Hilda" som ligger inne i lagunen, och får god information om tidvatten i passet och om fyrar på vägen upp till ankarplatsen vid byn. Detta gör att vi bestämmer oss för att gå igenom passet in i lagunen. När vi kommer till passet har fullmånen just gått upp och vi anländer då tidvattnet är på väg ut med ca 5,5 knop. Med full kraft på motorn passerar vi passet med ca 0,5 knop över grund. Båten kränger än hit och än dit i de kraftiga strömvirvlarna. Det är dock inte så långt, så efter en halvtimma är vi inne i lagunen. Härinne är vattnet alldeles spegelblankt och vi kan se de höga molnen spegla sig i vattenytan tack vare fullmånens sken. Med hjälp av 2 röda fyrar navigerar vi de sista 9 sjömilen över till atollens enda by som ligger på den nordöstra sidan av lagunen och ger fint lä för de förhärskande östliga vindarna. Strax före midnatt kan vi lägga vårt ankare strax utanför byn Tearavero bland ett halvt dussin andra långseglare. De 432 sjömilen har tagit oss knappt 4,5 dygn och förlöpt utan några större problem, så nöjda kan vi lägga oss i en koj som ligger alldeles stilla.

Fredag och Frankrikes nationaldag, när vi tittar runt har alla båtar utom en gett sig av. Det visar sig att de har legat här länge och nu skall de till Fakarava, grann atollen, där nationaldagen firas. Vi har valt att hoppa över firandet och njuta lugnt söderhavsliv istället. Kaoehi är en riktig söderhavsö som vi minns det från den gamla filmen om Villervalle i Söderhavet. Den är inte högre än ett par meter någonstans och det enda som gör att den syns när man närmar sig ön, är alla höga palmer. Villervalle bodde ju på Raroia som inte ligger särskilt långt bort från Kaoehi. Författaren Bengt Danielsson lät honom bo där, eftersom det var den ö där han själv strandat med Kon-Tiki tillsammans med Tor Heyerdahl. Efter en lugn förmiddag tar vi oss iland med dingen och går en tur i den lilla byn, som tycks sova, då det är helgdag idag. De enda som är vakna är landkrabborna som flyr ner i sina hålor då vi närmar oss. Nästa dag träffar vi ett par män i att litet magasin vid byns last brygga, de berättar att det skall komma en liten lastbåt med varor under natten. Den skall också ta med sig en massa säckar med kopra som de förvarar i magasinet. Vi träffar också ett par unga grabbar som på knagglig engelska försöker att prata med oss. De är 11 år och visar oss deras skola och öns sjukstuga. Vi träffar också Xavier och Tanja som bor i ett hus nere vid lagunen. Xavier har tidigare varit någon sorts chef över Kaoehi och Tanja har varit professor vid ett universitet. De är båda i 70års åldern och Xavier fördriver numera tiden med att göra smycken utav ostronskal som han sågar ut, slipar och polerar till vackra hals- och armband. Besöket blir hastigt avbrutet då det börjar regna och vår båt står öppen. Dagen efter är det söndag men vi avstår kyrkobesöket. I stället blir vi tvingade till en arbetsdag på grund av att toalettsystemet inte fungerar, det förefaller att vara nästan stopp i slangar och rör in till septiktanken. Toalett, slangar och tank plockas ur båten och göres rena efter bästa förmåga. Det är absolut inget trevligt arbete och jag avstår för att gå in på en närmare beskrivning av det. Arbetet tar hela dagen och en bit av kvällen. Jag skall lova att jag hellre hade gått i kyrkan om så jag skulle ha tillbringat hela dagen där. Men med sådana här skitjobb får man ingen hjälp från ovan, de får man allt göra själv.

Dagen efter kommer den Australiska båten Ripple, med Annie och Darren ombord in och ankrar strax bredvid oss. Vi har träffat dem tidigare på Fatu Hiva. De har tidigare arbetat som charterbesättning för Moorings på Virgin Island i 7 år. Nu har de köpt en båt i Venezuela och är på väg hem till Sidney. Tillsammans kör vi in till byn och går på en promenad, den avslutas hos Xavier och Tanja som nu visar sina fina smycken och sin gästbok där alla tidigare besökare skrivit sina hälsningar. Vi finner seglare från alla världens hörn i deras bok, även Svenskar, Danskar och Norrmän. Givetvis skriver även vi i deras bok. Tanja berättar också lite grann om hur pärlodling går till. Stina köper ett vackert halsband och då vi skall gå får vi alla en liten halsmedaljong gjord av ostronskal, som gåva. När vi återvänder till båten, har det börjat skymma och vi ser inte ett korallhuvud som träffar vår propeller. Propellern klarar sig men brytpinnen går av, så vi får bogsering av våra Australiska vänner ut.

Sista dagen vid byn Tetamanu går vi en lång promenad längs med revet på atollens utsida. Vi hittar många vackra små snäckor som vi tar med oss till båten. På kvällen blir vi inviterade till Annie och Darren på middag och får en trevlig pratstund tillsammans.

De sista dagarna i lagunen på Kaoehi, seglar vi ner och ankrar vi upp i den sydöstra delen i lä bakom en Motu ( ö ). Här snorklar vi varje dag och gör också de första bekantskaperna med Haj. Det är "Black Tipped Reefshark" som är en väldigt vanlig art i lagunerna här nere. De blir inte så stora, ca 2 meter, och anses inte som farliga. Det ser dock ganska så respektingivande ut då de kommer glidande emot en och viker av endast på ett par meters håll. Att se dem så här i deras egen miljö är fantastiskt och de är både vackra och eleganta. Vi ser också väldigt mycket revfiskar i de mest skiftande färger och former. Butterflyfish, Surgeonfish, Triggerfish, Parrotfish och den vackra Morish Idol är några av dem. Vi har med oss undervattenskameran och fotograferar så mycket vi kan. Att fotografera under vattnet är oerhört svårt, sökaren kan inte användas och skärmen är väldigt svår att se. Om vi tar ca 100 bilder så blir ungefär 10 acceptabla, så det är tur att digital kameran finns. Vi passar också på att skrapa ren botten från sjögräs i det klara vattnet. Detta gör vi numera nästan var fjortonde dag, då det växer fort i det varma vattnet. Färgen börjar kanske också att mista sin effekt.

Njord är på ingående och vi ger dem positionen där vi ligger och efter någon timma så ligger de uppankrade strax akter om oss. På eftermiddagen dyker vi ner på botten och plockar Conch´s, en stor snäcka med en ätlig snigel inuti. Problemet är att få ut invånaren ur sitt hus, men med hammarens hjälp går det. Det får mig att tänka på Povel Ramels gamla låt, "Far jag kan inte få hål på min Kokosnöt". Djuren kokas i tryckkokaren i 20 minuter, därefter stekes de lätt i olivolja med hackad vitlök och lite citron. De avnjuts i sällskap med Hanne och Bo från Njord och de smakar förträffligt, men är ganska så omständligt att tillreda.

Lördag den 22e juli seglar vi vidare. Den här gången går det lätt att ta sig igenom passet, då strömmen är ganska så svagt utgående. Vi får en lite bråkig segling ner mot vår nästa atoll som heter Fakarava. Det blir bidevind halva vägen tills att det kommer en kraftig regnby, därefter kan vi släcka lite i seglen. Sent på eftermiddagen går vi in i Fakaravas södra pass, där den pyttelilla byn Tetamanou ligger. Detta pass är både smalare och längre än passet på Kaoehi och dessutom finns det ett stort grundflak när man kommer in i lagunen. Det är dock väl utmärkt med enslinjer och prickar så vi har inga problem att ta oss in trots 3 knops motström. Vi rundar grundflaket och kan ankra upp bland några amerikanska och franska båtar. Efter frukost dagen därpå ser jag att en Amerikansk båt "Hawkeye" har problem med att få upp ankaret. Jag kör över och hjälper dem att dra upp det medan Stina ligger i vattnet och dirigerar oss rätt mellan korallhuvuden. De skall bara flytta lite längre in där de kan få bättre ankarfäste. Det är John och Linda som är ombord och de vill att vi skall följa med och snorkla i passet, tillsammans med besättningen på en annan Amerikansk båt som heter Espri. Vi har lite problem att köra emot strömmen i passet med vår lilla utombordare men efter lite kämpande, når vi yttre delen av passet. Här hoppar vi i och driver med strömmen längs med korallkanten in genom passet. En av oss håller linan till dingen och den andra fotograferar. Här är en helt otrolig mängd med revfiskar och massor med "Black Tipped Sharks" och ett par "Grey Sharks" som är betydligt farligare än de förra. Vi ser även en stor Muräna under en brygga. Den är ca 15 cm tjock och säkert ganska lång. Vi ser dock bara den halvmeter som sticker ut ur hålet där den håller till. Muränan kan bitas om man kommer in på dess revir som är ca 1 m runt hålan. Betten är inte direkt giftiga men ger definitivt inflammationer, då den har massor av bakterier i sina skarpa tänder. Vi ser också en stor grön fisk med en stor utbuktning i pannan. De inhems ka kallar den för Napoleon (wrasse) men den heter även Humphead Wrasse. Den är ca 1 m lång och patrullerar i sakta mak längs med revkanten. Efter snorklingen samlas vi inne vid dykcentret för lite snack om vad vi sett. Vi passar också på att ta en förmiddags kopp på den lilla restaurangen som ligger så idylliskt placerad på pålar ute i vattnet. Till kvällen beställer vi middag av Annabell som är ägarinna. Här behöver man sällan boka bord men däremot beställa mat så att de kan förbereda det hela. Man får inte välja mat utan får hålla till godo med vad de har utav havets läckerheter. På eftermiddagen, snorklar vi rakt under båten och ser många stora hajar med sugfiskar som sitter fast på kroppen.

När solen gått ner, blir vi hämtade i båt av restaurangens ägare som kör oss både in och tillbaka. Vi blir bjudna på flera sorters grillad fisk samt marinerad tonfisk med ris och rårivna grönsaker. Ett glas vin, vitlöksbröd och en härlig efterrätt, ingår också. Maten smakar otroligt gott och är mer än väl värt priset, 400 kr för 2 personer. Dessutom bjuder Annabell, som är ägarinna, på frukost dagen därpå. Vi stannar i Tetamanou i ett par dagar och njuter av det härliga undervattenslivet i passet, innan vi tar upp ankaret och sätter kurs tvärs över lagunen mot byn Rotoava som ligger i den norra delen. Vi får en härlig segling över den djupblå lagunen och följer sista biten insidan av atollen fram till byn. Längs med atollen ser vi många palmblads klädda hyddor och pärlodlingar samt några hotell även dessa täckta med palmblad. Den 30 sjömil långa leden är ganska väl utmärkt och eventuellt omärkta grund är lätta att se i det klara vattnet. Rotoava är en av de större byarna i Tuamotus och har lite affärer och ett Bageri. Vi promenerar runt i byn och handlar det vi behöver men blir i övrigt inte speciellt förtjusta i den, så vi beslutar att fortsätta dagen därpå. Innan vi ger oss av träffar vi Rob och Gem på den Amerikanska båten "Orinoco flow", som vi kommer att träffa ganska så mycket de närmaste veckorna. Vi har fått tips om att det på grannatollen, Toau, skall finnas ett fint litet ställe där man kan ankra skyddat och med trevliga människor boende på stranden. Så vi drar upp ankaret och seglar den korta biten till det norra passet och har inga problem med att ta oss ut i öppet hav trots att vattnet virvlar runt som i en älv. Efter ca 15 sjömil kommer vi åter i lä bakom Toau:s rev och vi passerar lagunens ända farbara in och utlopp som av de lokala anses farligt i vissa vädersituationer. Vi följer revets yttersida tills vi når den nordvästra delen. Här tar vi oss in mellan två rev in i en öppning in mot lagunen. Det går inte att segla in på lagunen här, då djupet längre in understiger 1,5 m. Dessutom är det fullt med korallhuvuden som gör det svårnavigerat. Här har de boende lagt ut ett 10 tal bojar för seglarna och vi blir anvisade en. Det ligger 8 långseglare här och vi känner igen Hilda, Blue Marlin, Red Sky och Ripple. Ankringsplatsen heter Anse Amyot och här bor 3 familjer som alla är släkt med varandra. Det är Vallo och Gaston som tar hand om alla seglarna och driver en liten restaurang med hjälp av styvbrodern Dick. Hennes yngre syster Laiza samt hennes man Teahi driver Pension Matariva, som består av 5 st små hyddor byggda i naturliga material och täckta med palmblad. De har god hjälp av de vuxna sönerna, Jean och Tamatea samt av dottern Vaea. Dessutom har de ytterliggare en dotter, som bor på Fakarava, vars son, lille Ariihej som är 11 månader, de tar hand om. Till sin hjälp har de även en anställd som kallas Gaby. Det är mest dyk-turister och "big game" fiskare som kommer dit. På ön bor även systrarnas mor samt deras styvfar. Dagen efter ger vi oss in för att hälsa på alla öborna, som tar emot oss med öppna armar och visar oss runt i deras lilla samhälle där de har Höns, Ankor, Kalkoner och Grisar. En flock hundar och katter finns naturligtvis också. På kvällen blir vi bjudna på mat hos Laiza och hennes familj. Jag och Rune på Blue Marlin åker med Jean och Tamatea ut på utsidan av revet för att harpunera fisk till måltiden. Vi dyker på revkanten och man kan se revet försvinna ner i djupet som här är ca 2000 meter. Jag har kameran med och fotograferar de andra då de harpunerar. De får många fiskar, bland annat Groupers, Kirurgfiskar, Papegojfiskar, Snappers och ett par Jack fiskar. Vissa av de större Grouper fiskarna ratas, då de kan ha ciguatera, ett farligt gift som man bör undgå. De som bor här vet vilka fiskar, och vilka platser som man skall undvika. På kvällen samlas vi alla till ett långbord på stranden, där vi avnjuter den härliga måltiden. Alla har hjälpt till att tillaga måltiden och Stina har bakat en kaka till efterrätt.

Dagen efter måste jag försöka att reparera propellern på utombordaren som inte riktigt vill följa med den roterande axeln. Det visar sig att spåret för brytpinnen är alldeles uppslitet av de många kontakterna med korallhuvuden. Den är gjord av plast, så jag fyller spåret med epoxi och trycker den på plats på axeln. Efter ett par timmar, provar vi motorn och det verkar hålla. Vi får dock försöka att undvika grundkänningar i framtiden. Vi har beställt middag hos Vallo till kvällen och när vi kommer in till dem strax efter lunch så frågar Gaston om vi vill följa med ut på revet i lagunen och samla "Clams" (en stor kammussla), till kvällens måltid. Det vill vi naturligtvis gärna och skyndar oss därför att hämta cyklop och simfötter. Gaston navigerar skickligt över det grunda revet in till ett rev längre in i lagunen. Att samla "Clams", gör man med hjälp av en kraftig skruvmejsel och Gaston visar Stina hur det skall gå till. Man letar upp musslan och sticker in skruvmejseln mell!

an skalen. Musslan stänger sig då om mejseln, sen är det bara att bända fram och tillbaka tills den släpper från underlaget, vilket kan vara nog så jobbigt. Gaston plockar 40 st medan Stina och Lasse, från Hilda, plockar vars 5. Så det krävs lite vana. Jag simmar runt och fotograferar och får bland annat se 3 st Manta rockor som simmar alldeles vid sidan av revet. De är cirka 2-3 meter mellan fenspetsarna och väldigt majestätiska. De simmar runt mellan botten och vattenytan med vidöppen mun, för att på så vis fånga så stora mängder plankton som möjligt. Planktonen gör att sikten inte är så bra, men några fina bilder blir det i alla fall. Gaston och Dick harpunerar också lite revfisk till middagen och sen bär det iväg över revet till en plats lite längre in för att fånga Bläckfisk. Gaston vadar fram i det meterdjupa vattnet och kämpar emot den starka strömmen. Han har cyklop och snorkel på och går böjd med huvudet under vattenytan. Han lyckas fånga en Bläckfisk vilket han inte är speciellt nöjd med. Rob och Gem i Orinoco flow har nu också kom mit in och på kvällen samlas vi alla i den lilla restaurangen för att njuta av de mest fantastiska anrättningarna på ett vackert dukat bord. Vi serveras bläckfisk inlagd i kokosmjölk, currymarinerad bläckfisk, marinerad tonfisk i kokosmjölk och lime, Clams som kokts och grillats över öppen eld, hummergratäng och flera olika sorters grillade och stekta fiskar. Till det hela serveras kokt ris och kokosbröd samt till dessert kokospaj. Kokos och kokosmjölk ingår i stor mängd i nästan all matlagning. Efter kaffet lyssnar vi på lokal musik och Gaston som är i god form visar oss lite Polynesisk dans. Vissa av seglarna gör tafatta försök att följa hans steg, men det krävs nog lite träning för att rista på höfterna och vicka på knäna. En fantastiskt härlig kväll som vi sent skall glömma.

Nu är det inte så att solen skiner alltid och vi får ett par dagar med mycket regn. Det positiva är att vi kan fylla våra vattentankar och även få vatten så att vi kan tvätta upp en del kläder. När regnbyarna kommer, vräker regnet ner och vi fyller lätt upp hinkar och tvättbalja. Vi kan dessutom använda allt vatten som samlas i vår jolle till tvättvatten. En eftermiddag då regnet tillfälligt tagit paus, sitter vi inne vid restaurangen och snackar då Gaston upptäcker en massa fåglar som dyker ute till havs. Han ber mig och Rune att hämta våra fiskegrejor och sen kör vi ut i hans lilla båt och fiskar vid fågeldyket. Inom loppet av 15 minuter har vi fångat 4 st vackra Bonitos på 2-3 kilo vardera. Väl inne så filear Gaston dem och Rune och jag får varsin stor filé att tillaga till kvällens middag.

En dag frågar Vallo om vi vill följa med till en Motu (liten korallö) i södra delen av lagunen för att hämta sand. Det vill vi naturligtvis gärna och Steve och Carol från "Red Sky" följer också med. Dessutom är Ballo, deras Rottweiler, samt lilla valpen Nicky med. Sanden skall de lägga runt sin restaurang så att det blir fint och skönt att gå på. Vi åker i deras stora snabba båt som Gaston byggt själv så det tar inte så lång tid innan vi är där. När vi kommer fram, fyller vi plastsäckar till hälften med sand och lastar i båten. När detta är gjort går vi en promenad runt ön. Ballo hoppar runt i det grunda vattnet och jagar fisk. Han lyckas fånga 2 mindre hajar som han släpar upp på stranden. Jag förbarmar mig över de vackra fiskarna och återbördar dem till deras rätta element. På vägen tillbaka, stannar vi till vid ett rev för att Gaston skall harpunera fisk. Stina och jag hoppar också i för att ta lite bilder av revfisk. Gastons fiske, lockar också till sig en del revhajar. De är väldigt nyfikna och kommer helt inpå oss, v i får kicka till dem då de blir för närgångna. Vi ser också ett par Spotted Eagel Ray´s (Rockor) som elegant glider fram över bottnen på 6 meters djup.

Väl tillbaka går Stina för att lägga om ett finger på Lizas ena pojke som har ett infekterat sår. Därefter blir vi inviterade till lunch av Liza, vi bjuds på en sorts snäckor som flera av seglarna varit med och plockat. Först kokar man dem i 10 minuter över öppen eld, sen bankade man dem i stenarna för att få ut djuret, efter det delas de i två stycken och kokas i tryckkokaren i 30 minuter. En kryddig sås på kokosmjölk och curry över det hela och ris till gjorde lunchen till ytterliggare en festmåltid. Det blev Lizas avskedsmiddag för Blue Marlin, som senare skulle ge sig av mot Tahiti. Alla som var på plats fick mat. När vi skall åka ut till båten, får vi Papegojfisk filéer av Gaston, så middagen är räddad.

Nästan alla dagar är vi ute och snorklar bland korallerna på revet. Det är som att simma i ett akvarium och det formligen kryllar av revfisk. En dag ser vi ännu en gång en Manta Ray på väg in i lagunen. Lizas dotter Vaea, som är med oss, dyker ner till den och klappar den på fenorna. Det inträffar också en lite tråkigare händelse vid ett av våra snorkeltillfällen. Evan, en kille på Amazing Graze en Amerikansk båt, bränner sig illa på en Blue Jellyfish, en slags brännmanet. Vinden blåser den dagen in mot revet och har fört med sig maneterna. Han har väldigt ont och vi åker genast in med honom till land där han kan behandlas med olika medikamenter och efter ett par timmar börjar han att återhämta sig. När vädret försämras under några dagar, så blir Lasse, på Hilda, och jag ombedda att hjälpa Gaston med att sätta upp plywood skivor runt nedre delen på uterummet på deras hus. Det har regnat in där så det finns risk att golvet skall ta skada. Det går ganska raskt, då det visar sig att Lasse har varit byggnadssnickare innan han gav sig ut att segla. Efter ett par timmar är det hela klart. Vallo som har iakttagit våra färdigheter, ber oss då att tillverka ett par hyllor för hennes restaurang. Vi gör en hylla där hon kan förvara alla tallrikar och en annan där hon kan ställa sin snäcksamling. Alla hjälper till att på något sätt piffa up och förbättra i restauranglokalen och den blir vackrare för varje dag som går.

Ett husdjur som jag glömt att nämna, är Vallos och Gastons fregattfågel, som har sin egen plats på en liten plattform vid sidan av bryggan. Det är en ung fågel som ännu inte kan flyga. Gaston fann den som övergiven unge ute på en motu i lagunen och tog hand om den. Han får dagligen 2 fiskar och växer fort. Vid vårt besök var den ca 1-1,5 m mellan vingspetsarna och dunet var på väg att ersättas av riktiga pennfjädrar. När den lärt sig att flyga kommer den att stanna kvar ytterligare några dagar men förenar sig så småningom med andra fregattfåglar i närheten.

En av dagarna, fredagen de 4: e augusti, nås vi av det tråkiga beskedet att min far Ingvar inte längre finns bland oss. Det kommer inte direkt oväntat, då hans hälsa sedan en tid tillbaka bara blivit sämre. Hans kropp orkade helt enkelt inte längre och det blev dags att lämna detta livet. Han gick bort stilla och lugnt utan några plågor och det känns skönt för oss att veta. Min förhoppning var ju att han skulle finnas på kajen då vi kom tillbaka, men innerst inne trodde jag nog inte på det. Det känns naturligtvis väldigt tungt för mig att vara så långt borta då det händer men det är ju naturens gång att så skulle ske. Jag tar ett ljus med mig och åker in till det lilla kapellet där jag får vara för mig själv med mina tankar. Tiden fortsätter trots allt att gå vidare och vi måste följa med. Jag har sedan tidigare beslutat mig för att inte åka hem till begravningen, jag kan ju ändå inte göra mer för min far. Innan vi seglade hemifrån gjorde vi så mycket vi kunde för att han sk!

ulle få det så bra som möjligt, den tid han hade kvar. Nu fick han sluta sina dagar på Råå där han en gång kom till världen och fick växa upp och leva stort sett hela sitt liv.

Dagen efter är det restaurangdag hos Vallo. Vi åker med Gaston ut till hans fiskefälla på revet i lagunen. Fiskefällan är gjord av ståltrådsnät och påminner om en ryssja, öppningen vetter in mot lagunen och den förhärskande strömmen. Det är bara 1 meter djupt där den står, så den är lätt att vittja. Gaston lägger till båten vid sidan av och hoppar in i den och plockar upp det han behöver. Det finns alltid fisk i den så det är som ett skafferi. Den här gången blir det några Papegojfiskar, Kirurgfiskar och några Groupers samt 2 bläckfiskar. Ett par småfiskar till Fregattfågeln tar han också med. När vi kommit tillbaka och rensat fisken, så fångar vi kyckling som också skall ingå i kvällens måltid. Gaston fångar ett par stycken och har god hjälp av hunden Ballo som också själv fångar ett par. Sen hjälps vi åt alle samman och tillagar en god middag som vi avnjuter tillsammans. Gaston är inte med, eftersom han åkt ut till en Motu i lagunen för att spendera natten med att fånga Hummer. Nästa dag äter vi lunch på rester från föregående kväll då Vallo kommer med besked att Gaston har skadat sig. Han har fått en stor trädgren på foten och lilltån är illa skadad. Stina lägger ett tryckförband på den medan Rob, som är läkare, åker ut till deras båt, "Orinoco flow", för att hämta sin utrustning. Sen vidtar operationen, det visar sig att tån är så illa skadad att den måste amputeras. Efter ett par timmar är det stympat och klart och rehabilitering för Gaston återstår. Det kommer att bli en tuff tid för honom som är van att vara i farten från tidig morgon till sen kväll.

Jag har fått höra att Valo kan konsten att preparera Ostron så att det bildas pärlor, så en dag frågar jag om hon inte kan visa oss. Det visar sig att Dick några dagar tidigare varit ute i lagunen och plockat 400 ostron så det passar ganska bra. Vallo plockar fram sina instrument och sätter igång. Först öppnar hon ett Ostron och skär loss den svarta yttre delen av en muskel som hon rengör och skär upp i ca 15 delar. Därefter öppnar hon ett ostron ca 20-30 mm, med speciella tänger och applicerar det i en hållare. Nu tar hon en av de svarta preparerade bitarna och stoppar in i en ficka inuti Ostronet. Den skall ge pärlan den speciella svarta färgen. I samma ficka placerar hon en konstgjord pärla som är ca 6-8 mm. Nu kan Ostronet hängas ut i ett snöre i lagunen och den börjar genast tillverka den svarta pärlan runt den articifiella. Efter ca 18 månader är pärlan klar och kan plockas ut, den är då ca 10 mm. Samma operation kan utföras 2-3 gånger i samma Ostron, varje gång med en något större articifiell pärla. Det är långt ifrån alla Ostron som producerar en pärla och utfallet blir sämre för varje ny operation. För de små pärlorna får man 10-15 US dollar, beroende på kvaliteten. För de större det dubbla och mer. Längre fram under resans gång såg vi stora pärlor bjudas ut till ett pris av nästan 1000 kr/st.

De senaste dagarna så har vädret varit ganska ostadigt och regnigt vilket har uppskjutit vår avgång. Det har visserligen haft det goda med sig att vi fått fyllt våra vattentankar och även kunnat tvätta en del kläder. Mellan skurarna har vi dock hunnit med en hel del snorkling och även en del arbeten hos både Vallo och Liza. Det har dock blivit lite lägre tempo, nu sedan Gaston blev skadad. Sista dagen innan vi ger oss av är han dock på benen och ute och fiskar. Det resulterar i en stor Yellowfin Tuna på 30 kilo som är över metern lång.

Efter 14 underbara dagar i Amyot, bättrar sig vädret och vi förbereder för avfärd. Det blir ett vemodigt farväl, och innan solen går ner släpper vi vår förtöjningsboj och glider ut genom passet med kurs mot Papeete på Tahiti. Någon tutar i den stora Conch snäckan inne från restaurangen hos Vallo och Gaston. Sent skall vi glömma vistelsen här hos alla de vänliga polynesierna.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina