Jorden runt

Brev 25. Kurs mot Fiji.

(2007.05.04 - 2007.06.07)

De första två dygnen har vi ganska så lätta vindar och vi glider fram i 4-5 knop i en behaglig lätt dyning. Natten mot det tredjedygnet, vrider vinden över mot sydost och senare ost och ökar något. Nätterna är svala och det gäller att klä sig rejält för att slippa frysa. Dagarna är något varmare men fortfarande är det långa byxor och långärmade tröjor som gäller. Varje morgon så lyssnar vi och checkar in på kortvågsradion på ett nät som kallas Ragg of the Air. Det är Jim, en amerikan på Fiji som är net-controler. Den här morgonen talar han om ett lågtryck som eventuellt kan bildas uppe vid Fiji. En del väderstationer har med det i sin 72 timmars prognos och andra inte. I vilket fall som helst så börjar isobarerna på väderfaxen att tryckas söderut i en s.k. dipp. Nya Zeeländarna kallar vädersituationen för en ”egg-beater”, fritt översatt äggvisp. Det innebär att, i ett lågtryck norr om oss där snurrar vinden medurs och i ett högtryck söder om oss där snurrar de moturs. Däremellan bildas en ”Squash zon” eller accelerations zon där vindstyrkan ökar. Ett tecken på att vinden ökar får vi då en ung Albatross kommer cirklande runt båten på låg höjd. Det är imponerande att se dessa majestätiska fåglar som glider fram i vågdalarna utan att röra vingarna. Han ser ut att gilla förhållandena betydligt bättre än vad vi gör. Vi får också besök av Svalor vid ett par tillfällen. En av dem letar sig även ner i båten för ett kort ögonblick. Man kan ju undra hur de orkat flyga ända hit ut, 500 nm från närmsta land. Vi undrar naturligtvis också om de orkar ta sig tillbaka till land. Många andra båtar rapporterar också om dessa Svalor, som tycks befinna sig över ett ganska stort område.

Fjärde och femte dygnet fortsätter vinden att öka och når som mest upp till 39 knop med stadig vind mellan 30 och 35 knop. Det blir lite blött och svårt med mathållningen. Vi är 4 båtar som seglar inom 100 nm avstånd och vi har daglig kontakt morgon och kväll. Det är förutom oss själva, Blue Marlin (41 fot), Necessity (39 fot) och Pomona (38 fot) samtliga från Norge. Det känns ganska så bra att ha dessa kontakter, då närmsta land ligger mer än 500 nm bort. När det blåser som mest, plockar vi ner storseglet och rullar in lite på focken. Sjätte dagen börjar vinden att avta och vrida upp mot nordost och vi seglar in en front med en hel del åska och squals. Det är svårt att hålla kursen då natten är becksvart och vinden hela tiden byter riktning. Efter ett halvt dygn har vi kommit igenom fronten och vädret stabiliseras. De senaste dagarna har temperaturen stigit dag för dag och fleecekläderna har stoppats undan för en tid. Även sängkläderna stuvas undan och det räcker med underlakan och kudde. När vi närmar oss Viti Levu vrider vinden ytterliggare, först mot nord och sedan mot nordnordväst. Vi passerar ön Kadavu med Astrolabe ref. Seglar öster om huvudstaden Suva och kryssar upp emellan Viti Levu och en större ö som heter Gau. Tidigt på morgonen den 10: e dagen avtar vinden ytterligare och i lätt bris, glider vi in i den stora bukten som omgärdar Savusavu på den nordligaste av Fijis huvudöar, Vanua Levu. Vi blir anvisade en boj utanför Copra Shed Marina, en av marinorna i Savusavu. De 1051 nm har tagit 9 dygn och 16 timmar och vi kan nöjda sätta oss ner och invänta myndigheterna som skall klarera in oss. Vi behöver dock inte vänta så länge, först får vi besök av hälsovårdsmyndigheter som inspekterar båten och fyller i en massa papper. Därefter är det tull och immigration som representeras av en person och även han har många papper som skall fyllas i. När myndigheterna gjort sitt, är vi fria att gå iland. Det blir dock inte så mycket landgång det första dygnet för det regnar titt som tätt. Mellan skurarna lyckas vi på kvällen att äta gemensam middag på Copra Shed´s restaurang tillsammans med de övriga Norska båtarna. I land möts vi av vänliga intresserade människor som ropar Bula (hej) till oss vart vi än går. Ibland när man passerar en trädgård, hörs ett ”Bula” inifrån buskarna. En man eller kvinna kommer fram och frågar var man kommer ifrån och vad man tycker om Fiji.

På morgonen dagen efter har vårt sol/regn tält lyckats att samla upp så mycket vatten att våra vattentankar åter är fyllda. I Savusavu finns en äldre Nya Zeeländsk, skäggprydd, man som heter Curly. Han har bott på sin husbåt här, i 28 år och har koll på det mesta som rör sig i och kring staden. Han driver ett kombinerat dyk och Internet shopp och arrangerar även olika seminarier om liv, traditioner och segling på Fiji. Vi besöker ett par av dessa och får bland annat lära oss hur man gör sevusevu då man besöker de mesta avlägsna öarna. Sevusevu är en tradition som innebär att man skall överräcka ett knippe med kavarötter (yagona) till byhövdingen på de öar som man besöker. Då välkomnas man till ön och får röra sig fritt var man vill. Man får också all den hjälp man kan behöva. Ofta ingår det även kava drickande i sevusevu ceremonin. Det är dock inte på alla öar som traditionen fortfarande lever kvar, utan bara de som ligger lite mer avlägset.

Torsdagen den 17e maj firar vi Norges nationaldag tillsammans med alla Norrmän. Vi gör en utflykt, äter medhavd pizza och dricker öl på en strand på södra sidan av Vanua Levu. Vi avslutar givetvis med att sjunga den Norska nationalsången. Dagen efter gör vi ytterliggare en utflykt. Den här gången med den lokala bussen till Lambasa som ligger på norra sidan av Vanua Levu. Bussturen går över höga berg ovan molnen och tar nästan 3 timmar, enkel väg. Bussen har inga fönster så det är svalkande då solen skiner. Då det regnar, så rullar man ner en presenning för fönster öppningarna. Turen går genom ett väldigt vackert landskap med en fantastisk grönska. Lambasa är en något större stad med lite mer affärsliv. Nästan all affärsverksamhet bedrivs av Fiji-indier som utgör en stor del av befolkningen. Vi gör en del inköp och äter en god lunch på en restaurang innan vi åter äntrar bussen för färden tillbaka.

När vi kommer tillbaka får vi bråttom att hämta ut vårt cruising permitt och vår inbjudan till Vanuabalavu, som är en av de nordligaste öarna i Lau-gruppen. Vi skyndar oss också att klarera ut innan tullen stänger, för att slippa övertidsavgift. Dagen efter går vi till den lokala marknaden och inhandlar frukt och grönsaker samt bröd och färdiga pizzor i brödbutiken. Vi fyller våra dunkar med diesel och bensin och ger oss därefter av från Savusavu. Vi går bara en kort bit ut till en udde, där vi ankrar upp utanför en ”resort”. Härute är vattnet mycket bättre än inne i stan så det är skönt att slänga sig i det 30-gradiga vattnet. Återigen kan vi simma och dyka bland koraller och fiskar i alla regnbågens färger. På kvällen blir vi bjudna på ”sundowner” hos Blue Marlin. Det blir fullt i sittbrunnen med besättningarna även från Necessity och Pomona. Vegard och jag har tagit med gitarrer så vi sjunger av hjärtans lust. Vegard är en riktig virtuos, både med sång och med gitarr. Vi ligger kvar i 3 dagar och njuter av tillvaron med snorkling och bad. Jag och Vegard spelar lite gitarr tillsammans och vi träffas alla sent på eftermiddagarna för att njuta av solnedgången. Vegard har konstaterat att det är något fel på deras motor, troligtvis en trasig topplockspackning, så de blir liggande här en längre tid för reparation. Vi gör båten segelklar och lättar ankar från Custou resort. Vi har ställt in oss på att kryssa till en liten vik som heter Fawn Harbour lite längre ner längs kusten. När vi kommer ut så visar det sig att vi i god fart kan sträcka till Viani Bay som ligger längre bort. Vi passar på att fiska under seglatsen och i dag har vi turen att kunna bärga en fin Mahimahi på ca 5-6 kg. Under eftermiddagen får vi medström som för oss fram i över 7 knop. Vianni bay ligger på Vanua Levu, innanför en stor ö som heter Taveuni. När vi kommer bakom Taveuni, så lägger vinden av helt och vi får köra den sista biten igenom revet och till ankarplatsen i bukten. Det finns 2 bojar att förtöja vid och Diva, våra vänner från Brasilien, ligger förtöjda i den ena. I den andra förtöjer vi i god tid före solnedgången. Det kostar inget att förtöja i bojarna som ägs av en man som heter Jack Fisher. Han bor med sin familj inne på stranden och kommer efter en stund i sin jolle och hälsar oss välkomna. Vi blir erbjudna guidad snorkeltur till det facila priset av 10 dollar/person (50 sek), vilket vi naturligtvis accepterar. På kvällen grillar vi vår Mahimahi ombord på Diva. Godare mat går inte att uppbringa. Någon dag senare kommer även Blue Marlin in och vi embarkerar alla vår båt och kör ut till revet med Jack som lots. Vi ankrar på sandbotten alldeles innanför revet och spenderar hela dagen med snorkling och dykning. Vattnet är kristallklart och reven är fyllda med korall och revfisk. På kvällen tar vi oss åter in till vår ankarboj. Vi upprepar turen till några andra rev dagen efter, men den här gången med Blue Marlin som bas. Den här gången är även Jan Fredrik från Necessity med, då de anslöt sig till ankarliggarna dagen innan.

På lördagen åker Stina med Diva över till grannön Taveuni för att försöka att handla lite mat och grönsaker. Taveuni´s östra kust är känt för sitt hajbestånd och många hajolyckor har inträffat där. Jack Fisher som är med på resan över, berättar att en av hans många bröder miste sitt ben där i en hajatack, då han skulle förtöja båten. Hans fru och dotter var med vid händelsen och fick säkert även de en skräckupplevelse. De få hajar vi ser ute på revet är dock ganska så beskedliga revhajar och blir endast 2,5 m långa. De attackerar sällan människor och de olyckor som inträffat med dessa, har ofta varit i samband med harpunfiske, då de inte drar sig för att försöka stjäla bytet.

På eftermiddagen är alla bjudna på Kava (yagona) hos Jack Fisher. Damerna är inte så förtjusta i Kava så det blir mest männen som går dit. Ärligt talat så är det väl inte så mycket för kavan som jag går dit, utan mer för den sociala samvaron. Kava ser nämligen ut som diskvatten och smakar endast något bättre. Den ger endast lite lätt bedövning i munhålan. Ceremonin går till så att ceremonimästaren frågar om man vill ha ”low-, half- eller full tide”. Vilket innebär mängden kava i koppen, som består av ett halvt kokosnötsskal. Därefter klappar mottagaren en gång i sina händer, tar emot skålen och tömmer den i ett svep. Lämnar tillbaka den och klappar 3 gånger i sina händer. Proceduren upprepas så för var och en till dess att den stora kava skålen är tom. Ofta blandas en ny sats till och ceremonin fortsätter. Vi palangi, tackar dock för oss efter första skålen och ger oss tillbaka till våra båtar. Ceremonin fortsatte dock säkerligen bland de infödda ett bra tag.

Dagen efter är det söndag och vi blir alla inviterade till gudstjänsten i den lokala lilla kyrkan. Männen klär upp sig i zulu (långt tygstycke nästan som en kjol) och kvinnorna i heltäckande kjol och blus. Knä, midja och axlar måste vara täckta. Vi tar av oss sandalerna och slår oss ner i träbänkarna bland de lokala besökarna. De består mest av kvinnor och barn och några få män. De flesta män är hemma och sover, då de har suttit uppe och tittat på rugbymach på TV till fram på småtimmarna. Kyrkan är enkelt och lite sjabbigt utsmyckad med trasiga mattor och lite sneda ikon bilder. I taket har getingarna byggt bon och jag räknar till över 30. Getingarna surrar ut och in utan att ta notis om vad som försiggår, de jobbar hårt trotts att det är söndag. Församlingsborna tyck dock inte bry sig, utan sjunger av hjärtans lust så jag tror taket skall lyfta. Efter gudstjänsten blir vi bjudna på söndagsmiddag hemma hos Jack där hela hans stora familj också deltar. Vi får smaka på många goda rätter och som gäster blir vi serverade först. Flera olika fiskrätter, kyckling, tarospenat, tarorot och kassava, ingår i den härliga måltiden. Vi passar också på att skriva in oss i Jacks gästbok.

Efter en knapp vecka säger vi farväl till Jack och hans familj och seglar vidare till en ö som heter Kioa, som endast ligger ett par timmar bort. På vägen passerar vi en utriggarkanot för segel. Vi seglar ganska nära och frågar om han skall till Kioa. Då svaret är ja, erbjuder vi honom bogsering i den lätta vinden. Han tackar nej med motiveringen att han fiskar och inte har så bråttom. Det blir vår första kontakt med människor som dagligen använder dessa primitiva men funktionsdugliga kanoter. Befolkningen på Kioa kom för 60 år sedan som invandrare från den Polynesiska ön Tuvalu, som ligger längre nordväst ut. Tuvalu var överbefolkat och man behövde söka sig till nya områden för att kunna överleva. Eftersom man är polynesier, så säger man inte "Bula" här när man hälsar utan "Talofa".

Det bor ca 700 människor på ön, som har både skola och sjukstuga. Kvinnorna på ön är kända för sina handarbeten och kanske mest för sina vävarbeten i pandanus. När vi kommer in tillsammans med Diva så ordnar man visning av sina arbeten i kommunhuset. Vi köper en del vävarbeten och lite träsniderier. Människorna här är också fantastiskt vänliga och vi kommer i väldigt god kontakt med dem. De har ofta ett ganska fint hus med väggar och tak där de sover om nätterna och där de förvarar sina få ägodelar. Dagarna spenderar de för det mesta i ett hus av traditionell typ utan väggar och med tak av vass. I anslutning av detta hus finna en kokvrå där man lagar maten över öppen eld. Husen har ett golv som ligger en halv meter över marken, för att hålla fukt och ohyra borta.

Dagen efter vår ankomst skall öns rådgivande församling för första gången hålla möte på ön. Rådgivarna kommer från olika delar av Fiji och mötena har hitintills hållits på någon av huvudöarna. Efter mötet skall rådgivarna bjudas på lunch i kommunhuset och därefter en dans- och musikuppvisning. Vi gäster blir också inviterade till uppvisningen. Det blir en fantastiskt intensiv show där dans sång och trummor ingår. Tempot stegras hela tiden och det är otroligt medryckande. Så långt från turistjippo som man kan komma. På stranden pågår ett kanotbygge som vi följer. Man hugger helt enkelt ner en kraftig trädstam, rundar den i botten och spetsar till för och akter. Hugger ur den inuti så att bordläggningen blir ca 15-20 mm. Lägger ett litet för och akterdäck på den och höjer friborden lite med 2 plankor som surras fast längs med sidorna. Förr skedde allt arbete med speciella yxor, men i dag kommer även motorsågen till användning. Att bygga en kanot tar mellan en och två veckor. Vid ett av husen nere vid stranden står en gammal frysbox som är fylld med havsvatten. I den bor en halvmeter lång havssköldpadda. Han har bot där i 3 år sedan han endast var en decimeter lång. De som äger den säger att de inte äter sköldpadda och att de skall släppa ut den i havet inom en snar framtid. Man kan dock inte vara säker, eftersom vi såg ett sköldpaddsskal till salu bland handarbetena i kommunhuset. Hur det än blir med det, så kan vi inte påverka sköldpaddans vidare öde.

Efter några dagar på Kioa seglar vi vidare och rundar nordspetsen på Taveuni som heter Naselesele Point. I skymningen passerar vi igenom Matagi Passage och kan ankra upp i Namata Bay på ön Qamea (uttalas Kamea). Här bor öns polischef, som heter George och kallar sig för ”King George”. Han är en trevlig man som bjuder in oss på middag på gräsmattan framför sitt hus. Hans hustru har lagat god mat och vi seglare bidrar med lite av varje. Namata bay erbjuder en svepande bukt med en fin sandstrand men inte så bra snorkling. Så efter ett par dagar flyttar vi ut till en ö som heter Matagi Island där det finns en bukt som kallas för ”Horse Shoe Bay”. Det är en gammal vulkankrater som har en öppning mot havet och där man ligger väldigt skyddad mot de förhärskande passadvindarna. Bukten är ganska liten och det är simavstånd till korallreven som kantar stränderna. En dag på min dagliga snorkeltur, möter jag en meter lång Muräna som passerar mig längs med revet och smiter in i ett hål. Lite senare ropar Stina på mig och jag simmar fram till henne. Hon pekar ner mot botten 3 meter under oss, där en ännu större Muräna sakta slingrar sig fram. Det är den största vi sett hitintills. Den är nästan 1,5 meter lång och tjock som ett lår. Även den försvinner in i ett hål i korallerna. Vi stannar ett par dagar och firar bland annat Svenska Nationaldagen på stranden, med våra Norska och Brasilianska vänner. Därefter ger vi oss iväg till Taveuni för att försöka fylla på vårt matförråd. Vi går till en så kallad "landing" på den nordvästra sidan, där vi ankrar utanför en strand. Inne på stranden får vi hjälp med att lyfta upp dingen av en vänlig Fiji-indier. Det visar sig att han äger en taxirörelse och han erbjuder oss skjuts till affären som ligger ca 30 minuters bilväg norrut vid flygplatsen. Sträckan är inte så lång, men vägen är usel så farten är endast ca 30 km/tim. Efter lite inköp åker vi med den väntande taxin tillbaka till båten där vi äter lunch. Strax före skymningen lättar vi ankar och går för motor söderut, ut genom ”Tasman strait”. När vi passerat revet sätter vi segel och ställer kursen mot Vanuabalavu som är huvudön i Lau-gruppen. Det kommer att bli segling emot passadvinden så vi får kryssa hela natten och räknar med att vara framme under de första morgontimmarna.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 26. Vanuabalavu, Lau Islands (Fiji).

(2007.06.08 - 2007.06.21.)

Till att börja med så är vinden sydsydost och vi kan precis sträcka mot inloppet på Vanuabalavu. Före midnatt har dock vinden vridit emot och vi sträcker inte längre upp. Vi seglar hela tiden med Diva inom synhåll och före midnatt passerar vi strax i lä om dem. De har rullat in genuan och seglar för enbart stor- och stagsegel på kutterstaget. Diva som är över 18 m lång (65 fot) är byggd för snabba överfarter i undanvind, med lång vattenlinje. På kryssen imponerar hon inte men är naturligtvis snabbare än vad vi är. Vid vaktbyte kring midnatt minskar även vi segel, för att inte komma fram före soluppgången. Strax efter soluppgången kan vi styra in i det smala passet och en dryg timma senare ankrar vi upp utanför den lilla byn Daliconi (uttalas Dalidoni). Vi gör klart båten, sätter upp soltältet och sjösätter jollen. Necessity ligger uppankrade en bit ifrån, de har anlänt dagen före oss. När vi är klara åker vi in till byn där vi blir välkomnade av Eroni och hans hustru Biu. Eroni lägger ut en pandanus matta under ett träd och ber oss att slå oss ned och vänta en liten stund. Efter en kort väntan kommer vårt värdpar från vår inbjudan, Coca (uttalas Loka) och Sera, och för oss till byhövdingen. Vi blir inbjudna att sitta på golvet och jag håller ett litet tal om vilka vi är och varifrån vi kommer samt varför vi kommit till deras ö. Därefter överräcker jag paketet med yagona (kava rötter) till byhövdingen. Han klappar i händerna, tar emot paketet och vänder och vrider på det alltmedan han håller ett obegripligt tal på Fiji. I stora drag går det ut på att vi är välkomna till deras ö och att vi kan röra oss fritt och betraktas som deras gäster. Efter denna ceremoni bjuds vi på lite dricka och sitter och samspråkar en liten stund innan ceremonin är över. Så här mitt på dagen känner tydligen chefen inte för att dricka Kava så det slipper vi undan från. När vi kommer ut från sevusevu ceremonin, så träffar vi på en man som presenterar sig som Israeli. Han bjuder in oss till sitt hus alldeles intill, där vi blir serverade juice. Han berättar att han var soldat i den brittiska armén på 1960-talet och var kommenderad till Christmas Island då Britterna företog sina första atombombssprängningar där. Det är fantastiska upplevelser som han berättar för oss från skyddsvärnen under dessa sprängningar. Vad han vet så tog han ingen skada av händelserna, men många av hans kamrater gjorde det och en del har även gått en för tidig död tillmötes. Innan vi går, blir vi inviterade på middag några dagar senare. Innan vi återvänder till båten får vi en pratstund med Coca och Sera samt några andra släktingar. De ger oss ett par fina Tonfiskfiléer samt några Kassava rötter. Det visar sig att fisken fångats av Necessity som skänkte den till Coca när de anlände. Eftersom det är rikligt med fisk, så bjuder vi in Jan-Fredrik och Eva på middag så att de får smaka sin egenhändigt fångade fisk. Kassava rötterna skalar vi och kokar i ca 20 min, därefter steks de lätt på järnet och smaken påminner lite om pommes frittes.

På söndagen har vi blivit medbjudna till kyrkan i Muamua, en av grannbyarna. Det är Eroni och Biu som bjudit med oss. Eroni är präst och skall predika där. De kommer och hämtar oss i en liten båt med en utombordare som måste lockas och pockas med, för att över huvud taget starta. Vi kommer fram till Muamua efter c:a en halvtimma och blir bjudna på frukost hos Eronis och Bius släktingar, innan vi byter om till zulu och går till kyrkan. Församlingen sjunger så att taket håller på att lyfta och Eroni håller sin predikan på Fiji språk. Mitt under denna hälsas vi välkomna och jag får ställa mig upp och berätta vem vi är och var vi kommer ifrån samt varför vi är där. Efter kyrkobesöket samlas släkten till middag. Vi sitter på Pandanus mattor under ett tak av palmblad. Vi blir bjudna på många olika fiskrätter, kokta landkrabbor, Taro- och Kassavarot samt många andra godsaker. Efter middagen tar alla en vilopaus medan vi tar en liten promenad i den vackra lilla byn och i omgivningarna. På vägen hem bjuder vi Biu och Eroni på kaffe i sittbrunnen.

Nästa dag skall vi åka till huvudorten Lomaloma på andra sidan ön. Bussen, som egentligen är en lastbil med bänkar på flaket, går från grannbyn Malaka Village. Bästa sättet att komma dit är med båt. Så vi tar vår dinge och plockar upp Biu, som också skall dit, på vägen. Vi kör runt udden och in i nästa bukt, där vi förtöjer dingen vid den nya fiskmottagningsplatsen. Efter den normala väntan, kommer lastbilen och vi äntrar för en skumpig färd på dåliga vägar. Resan passerar flygplatsen som är en gräsbevuxen bana som ligger i en uppförsbacke. Efter en dryg timma kommer vi fram till Lomaloma som är huvudsäte för hela Lau-gruppen. Vi passar på att handla lite, det blir ganska så sparsamt eftersom utbudet är mycket begränsat. Vykort finns så vi passar på att skicka några. De är ganska kantstötta och ser ut att ha varit använda en gång tidigare. På det lilla postkontoret inhandlas frimärken och killen hjälper oss att slicka på dem på korten. De är nästan lika stora som kortet men han löser det genom att vika fram frimärket på framsidan. Vi tar också en liten promenad i byn, som är mycket proper men i övrigt inte speciellt intressant jämfört med de byar vi varit i tidigare. Efter ett par timmar går ”lastbussen” tillbaka igen. Nu är vi ännu flera och flaket blir fullt. En del av passagerarna får stå upp under den skumpiga återfärden. Tillbaka i Malaka, tittar vi på det helt nybyggda fiskmottagningen, där man har frysrum och ismaskin för att kunna förvara fisken innan den flygs till Suva. En del av de lokala passar på att köpa fisk innan vi äntrar dingarna för hemfärd.

Nästa dag vinkar vi adjö till Necessity och Diva som seglar vidare och vi blir ensamma kvar. På förmiddagen åker vi in till byn med vår tvättkorg. Vi får låna Seras kombinerade tvätt- och duschrum, som består av en betongplatta med väggar av korrugerad plåt. En vattenkran nertill och en upptill för duschning samt ett litet hål i ena hörnet för avrinning, enkelt men helt funktionsdugligt. Sera tycker att vi kunde komma på kvällen när generatorn är på, för då kunde vi fått låna hennes tvättmaskin som hon stolt visar upp. Hon har vävt Pandanus mattor, som hennes syster i Suva sålt till henne, så att hon fått ihop pengar för att kunna köpa tvättmaskinen. På eftermiddagen är vi bjudna till Israeli och hans hustru på middag. Det blir en trevlig stund med god traditionell mat där inget saknas. När vi anländer får jag anledning att be om ursäkt då jag glömt min zulu ombord. Det gör inget, säger Israeli, och erbjuder mig att låna en. Vi får ännu en trevlig pratstund där Israeli berättar om hur han via en korrespondenskurs lärde sig elektronik och fick anställning hos olika företag i Suva. Han berättar stolt att han varit på utbildning i Japan och att han kan reparera det mesta, från radioapparater till radar anläggningar. När det börjar skymma, tackar vi för en trevlig middag och jag lämnar tillbaka den lånade zulun. Israeli tycker att den passar bra på mig och jag får behålla den som en gåva. Vi får också en korg med Papaya och citroner. Eftersom det är vår sista dag i Daliconi, följer Israeli oss ner till stranden där många andra av våra vänner också stöter till för att ta farväl och önska oss en lycklig resa vidare samt även välkomna tillbaka när vi vill. Vi lämnar Daliconi morgonen efter för bara försegel. Vi följer de gamla waypointerna mot inloppet i revet. Strax innan detta viker vi av in bakom några öar, där en märklig liten miniatyr arkipelag visar sig. Här ankrar vi upp i ett lugnt hörn. Arkipelagen består av ett antal små öar med branta sidor som dessutom gröpts ur av tidvattnet i vattenbrynet. Öarna är bevuxna på toppen av ogenomtränglig vegetation. Det går inte att komma iland på någon av dem med undantag av urgröpningen vid lågvatten, där kan man kanske promenera runt torrskodd. Öarna ser ut som små svampar som sticker upp här och var. Påminner lite om öarna på Vaváu, Tonga. Vi tar jollen och kör runt lite i de trånga kanalerna mellan öarna.

Efter 2 dagar seglar vi vidare, rundar den nordvästra udden vid inloppet och viker av utmed nordkusten. Vi seglar innanför ringrevet där det finns många oupptäckta grund, så det gäller att ha ögonen öppna så att man kan upptäcka de ljusa partier som visar att det finns ett rev. Vissa av reven har en järnstång som ger hjälp vid navigationen. Efter ett par timmar kommer vi fram till en djup bukt som kallas Bavatu Harbour. Viken skär djupt in i ön och har höga branta klippor på alla sidor. Dessutom skyddas den av en hög ö som delar av inloppet. När vi ankrat längst in i viken kommer en båt med några lokala Fijier fram till oss. De önskar oss välkomna och inviterar oss upp till plantagen dagen efter. Sedan Stina försett dem med lite färdkost, fortsätter de ut för att fiska på natten. Nästa morgon kommer en liten båt smygande upp längs med sidan, det är Iliesa en av fiskarna från i går. Tillsammans med honom beger vi oss iland för att besöka plantagen. Det finns en väldigt solid brygga som ligger alldeles där en dal mellan klipporna tar vid. Vid bryggan ligger en flytponton förtöjd så det är väldigt lätt att förtöja Dingen. Allting ser väldigt gediget och välskött ut. Upp längs ena sidan av dalen går ett antal trätrappor som leder till plantagen. Det är 273 trappsteg upp så vi blir påminda om vår dåliga kondition på vägen upp. Medan vi går upp berättar Iliesa för oss att plantagen ägs av en affärsman från Suva vid namn Tony Philips. Det visar sig vara samma man som äger Copra Shed Marina i Savusavu samt ytterliggare en marina, Vuda Point, söder om Lautoka. Han använder plantagen som lite av ett semester ställe och har en flott bostad på toppen av berget. Det är 3 familjer som bor på plantagen och arbetar för Tony med att plocka Kokosnötter och bereda kopra. Dessutom tar de hand om en massa kreatur och sköter om underhållet på plantagen. De får en blygsam lön men får bo gratis i hus som byggts och ägs av Tony. När vi kommer upp till plantagen träffar vi Iliesa´s fru Fanne som är Manager och Tonys förlängda arm. Nu blir det lite problem! För att få besöka plantagen skall man ha en personlig inbjudan från Tony och en sådan har inte vi. Men efter några telefonsamtal och efter att jag själv pratat med honom, får vi lov att stanna och gå runt på plantagen. Fanne tar oss med på en rundtur och vi tittar på Tony Philip´s hus som ligger uppe på en höjd över viken. Därifrån är det en vidunderlig utsikt över Bavatu Harbour och den norra delen av Vanuabalavu.

Vid något tillfälle har vi berättat för Iliesa att vi skall besöka en by som heter Mavana och ligger på östra sidan av Vanabalavu. Anledningen är att vi har hälsningar från Jack Fishers svägerska i Viani bay. Hon kommer från Mavana och har bett oss sända en hälsning till hennes syster som bor kvar där. Så när vi kommer tillbaka från rundvandringen kommer det en familj och frågar om de kan få lifta med vår båt dit. Två extra ombord spelar ingen roll så det går bra. Ytterliggare en familj vill gärna åka med och tycker att det vore bra om vi kunde gå dit redan i dag. Så det är bara att planera om och vi ger oss av ner mot båten. När det är dags för avfärd, har ytterligare några anslutit. Så när vi avseglar, har vi 5 vuxna 3 barn och 2 levande tuppar som passagerare. Dessutom en massa grytor, byttor med kokosmjölk, säckar med mat, kokosnötter och väskor med kläder. Tupparna får dock egen coupé i dingen på släp. Det visar sig att de alla skall på någon slags fest som skolan i Mavana anordnar. Deras barn går på skolan där och bor under veckan hos släktingar i byn. Vi går för motor 5 sjömil utmed kusten till en plats som heter Tota där vi ankrar i sjölä bakom ett rev. På turen lyckas vi fånga en liten Makrill av något slag. Efter ett par turer med dingen sätter vi oss alla i skuggan och inväntar den beställda taxin. Den kommer en dryg timma försenad, men ingen tycks ta någon notis om förseningen. Efter en skumpig färd på taxins flak kommer vi fram till byn Mavana, där de olika familjerna skiljs åt för att gå till sina anhöriga. Tupparnas öden har vi ingen aning om men att de inte blev så mycket äldre, är helt säkert. Vi byter om till Zulu och tar fram Yagonan och blir visade till byns chef. Där överräcker vi Yagonan till chefen, som läser den vanliga obegripliga radängan samtidigt som han vrider på paketet. Eftersom det är inslaget i tidningspapper så ser det ut som om han läser ur texten och det kanske han gör också, vad vet vi? När han är färdig med sin ramsa, tar han oss i hand och hälsar oss välkomna samtidigt som han slänger Yagonan i ett hörn på golvet. Det förefaller nästan lite nonchalant och ohövligt, men vi avstår från att tillrättavisa honom. Vi söker upp Jack Fishers svägerska och framför vår hälsning till damen, som blir glad att höra ifrån sin syster. Därefter går vi en tur i byn och inhandlar lite bananer. Vid ett av de finare husen sitter byns män församlade på gräsplanen och tittar på en rugby match på TV. Det är landskamp mellan Fiji och Tonga, där Tonga avgår med segern. Huset ägs av en av Fijis före detta regeringschefer och han sitter själv bekvämt tillbakalutad i en stol på verandan. När det börjar skymma promenerar vi tillbaka till båten. Det tar ca 45 minuter att komma tillbaka till båten som nu ligger och rullar och stampar i vågorna, som nu vid högvatten tar sig över revet. Ute i båten tar vi ett snabbt beslut att flytta till en närliggande vik, för att slippa en orolig natt. Viken ligger bara 1 sjömil bort och har ett smalt inlopp mellan 2 rev. Stina står i fören och håller rätt på reven och dirigerar oss in till en absolut spegelblank lagun. Vi lägger ankaret och tar oss ett bad, precis innan mörkret är över oss. Dagen efter upptäcker vi att vi ankrat i en fantastiskt vacker och välskyddad lagun. Det är höga berg runt omkring förutom mot havet där det är en smal öppning genom revet. På motsatt sida in mot land, går en smal vindlande ravin genom berget och som leder in till en insjö som via ravinen har kontakt med den lagun där vi ligger. På ena sidan av vår lagun ligger en vacker sandstrand med kokos palmer, som emellertid täcks helt vid högvatten. Utanför sandstranden ligger ett rev som vi ankrat lite väl nära vid. Vi ankrar därför om lite längre ut och känner oss tryggare. Efter frukost tar vi dingen in genom ravinen och utforskar vattnet innanför. Ravinen är ca 25 m bred och ganska djup, vid högvatten vore det nog inte omöjligt att gå igenom med segelbåten men det vore nog dumdristigt att försöka så vi avstår. Turen in med dingen är dock betydligt riskfriare och väl inne igenom ravinen öppnar sig en lång sjö med mangroveträsk på båda sidor. Längst in grundar sjön upp och vi kan se en bosättning mellan palmerna. Tyvärr kan vi inte komma in där för mangroven är tät och vattnet grunt. På eftermiddagen, vid lågvatten tar jag en promenad längs med stranden och hittar 3 vackra Cowri snäckor (porslin snäckor). Jag tar dem med till båten och lägger dem i en hink med vatten, eftersom de är levande, för att bestämma deras öden senare. Skymningen blir magisk och det är helt stilla i vår vik. När dagsljuset försvunnit, ersätts det av fullmånen som letar sig fram över bergskanten. Vi njuter av den underbara kvällen och nyper oss i skinnet för att ta reda på om det är dröm eller verklighet. Nästa morgon har samvetet bestämt att snäckorna skall återfå sin frihet, så jag tar dingen och återlämnar dem ungefär där jag fann dem.

Nästa morgon seglar vi tillbaka till Bavatu Harbour, för enbart försegel. På vägen fiskar vi som vanligt och fångar en fin ”King Mackerel”, enligt vår litteratur en mycket god matfisk och det kan vi bara instämma i. Vi ankrar upp på samma ställe som sist och efter någon timma kommer Iliesa ut med båten och pratar ett slag. Han skall köra iväg och hämta våra resenärer tillbaka till plantagen. Själva packar vi en ryggsäck med lite ris, mjöl, socker, kex, och nudlar som vi tar med upp till Fanne på plantagen. Vi har för vana att ta med lite förnödenheter iland då vi besöker någon. Det är ofta välkommet, eftersom supply båtarna har för vana att komma väldigt oregelbundet om dom nu inte uteblir helt. Ofta får vi då Bananer, Papaya och Kassava rot i utbyte. Kassava har blivit lite av en favorit. Vi strimlar den som pommes frites, kokar den och steker den därefter. Påminner lite om pommes och är det närmaste vi kan komma. När vi kommer upp för de 273 trappstegen, bjuder Fanne på te. Tony Philips har ringt och bett oss att kontrollera statusen på hans batteribank till solcellerna i hans hus. Så vi traskar upp till huset och jag fyller på vatten på de celler som har behov och kontrollerar syravikten som verkar helt som den ska. Efteråt promenerar vi vidare till en utsiktsplats med utsikt över Bay of Islands och inloppet till Vanabalavu. Längs med vägen ser vi många kor och får och Fanne berättar att det är Tony som äger alla djuren. De själva sköter djuren och slaktar dem åt honom för att sälja dem lokalt på ön. Vi frågar hur det går till då de slaktar dem, om de har något gevär. Fanne berättar att Tony har ett gevär men att de för det mesta använder yxa eller kniv vid slakten. Vi är nog ganska glada att vi slipper bevittna det hela.

På kvällen skall jag och några av grabbarna ut och fånga Lobster. Jag hämtar upp dem på bryggan med vår dinge och så kör vi ut utmed klipporna utanför viken. Det är helt mörkt, då månen ännu inte hunnit upp. Två man hoppar i vattnet emedan jag kör med dingen endast några meter från klipporna. Jag kan höra vågorna slå mot klipporna men jag kan inte se dem. Däremot ser jag killarna i vattnet som med sin lampa lyser upp klippbottnen. Till en början känns det lite otäckt med klipporna så nära, men efterhand vänjer man sig. Allt emellanåt kommer grabbarna fram till dingen med någon Lobster eller fisk som de harpunerat. Efter någon timma återvänder vi till vår båt med fångsten som består av 5 Lobstrar och 3 fiskar. De vill att vi skall behålla allt samman men vi tar endast emot Lobstrarna. Två av dem är så stora att Stina måste ta av huvudet för att få ner dem i den största grytan. Vi frossar i Lobster men tycker, som vid tidigare tillfällen, att det smakar lite träigt, framförallt de lite större. De skall på intet sätt jämföras med Svensk hummer.

Nästa dag är vi bjudna på middag på kvällen hos Fanne och Iliesa, så Stina bakar en kaka för att ha med. Efter det varma bakandet tar vi dingen ut för att snorkla i inloppet till viken. På vägen passerar vi ett hus som de lokala kallar för Yachtklubben. Det ligger på en liten avsats rakt nedanför Tonys hus och det finns en liten brygga och en slip där. Själva huset ligger mycket vackert upptryckt mot klipporna. Det ligger en Hoby Cat på gräsplanen framför och i en stålställning, vilar 6 st Laser jollar. Vi träffar Emma där som går och väntar på att det skall bli lågvatten så hon kan gå ut på klippkanterna och fiska. Hon berättar att Tonys vänner brukar komma på besök där och vara ute och segla med jollarna på dagarna. Efter en rundtur tar vi Emma med i dingen runt de första klipporna där vi släpper av henne på en klippkant. Hon hoppar vant i det midjedjupa vattnet och fortsätter längs med klippkanten med sin enkla fiskelina. Själv så fortsätter vi ut till ön i inloppet och snorklar under ett par timmar. Vattnet här är kristallklart och klipporna bjuder på massor av olikfärgade koraller och en massa revfiskar. Medan vi snorklar där ser vi en stor 2 mastad segelbåt, en s.k. Yawl, komma in och ankra i bukten.

När vi kommit tillbaka till båten, kommer en stor dinge från den 2-mastade båten fram till oss. Båten heter Beagel 5 och kaptenen ombord är engelsman med Svenskt påbrå, hans mor kommer från Umeå. Han berättar att den Engelskbygda båten är 110 fot lång (ca 33 m) och har 4 m djupgående. Ägaren är ombord så kaptenen har lite svårt för att slappna av. Den handburna VHF-telefonen avlyssnas hela tiden. Att vara kapten på en sådan båt innebär att man hela dygnet måste vara tillgänglig och någon reglerad arbetstid existerar inte.

På eftermiddagen ropar Ram, en av de lokala killarna, till oss inne från bryggan. Jag tar dingen in och Ram frågar om vi inte kan åka ut till ön och skjuta lite fisk. Han har försökt lite runt bryggan med dåligt resultat. Så vi åker ut till båten och hämtar min snorkelutrustning och ut till ön i inloppet. Jag jagar revfisk med min kamera och Ram jagar dem med sitt harpungevär. Han skjuter några stycken som han har hängande i sin lina runt midjan. En White Tiped Ref Shark kommer, lockad av bloddoften, fram och inspekterar nyfiket inkräktarna i hans revir. Den verkar dock inte vara särskilt intresserad och återvänder efter sin inspektion tillbaka ner i djupet. Kanske den redan var mätt och belåten.

På kvällen går vi upp till plantagen och äter en god middag hos Fanne och Iliesa. Fanne har dukat på golvet och vi blir bjudna på currykyckling, stekt fisk, bläckfisk och tarrow rot och ris. Själva äter de inte samma mat som vi utan lite enklare. Maten är mycket delikat och ser väldigt fräsch ut. Rummet i övrigt är väl lite mindre fräscht och en del kackerlackor springer runt på golvet. En kackerlacka ramlar ner i bläckfiskfatet och jag plockar diskret upp den och förpassar den ut genom dörren. Efter maten dyker flera av grannarna upp och sätter sig runt oss. Vi dricker Te och äter av Stinas kaka och får en trevlig pratstund tillsammans. Efteråt får vi hjälp med att hitta fram till trappan i den bäckmörka natten. När vi kommer till båten, rister vi kläderna noga och tar även en dusch. Vi vill ju inte ha några oinbjudna gäster med oss i båten och framförallt inte ner i kojen. Vi har full förståelse för att de som bor i land inte kan hålla ohyra och kackerlackor borta men ombord i båten har vi åtminstone vattnet emellan och det gör det något lättare. Hitintills har vi bara vid ett tillfälle haft Kackerlackor ombord och vi är glada så länge vi slipper dem, även om de är ganska harmlösa.

Onsdagen den 20:e juni är sista dagen på Vanabalavu och vi tar en snorkeltur runt den lilla ön vid inloppet till bukten. Vi ser Beagel 5 ge sig av och vid middagstid går vi upp till plantagen för sista gången. Vi säger adjö till alla våra vänner och skriver in oss i deras gästbok. Det visar sig att vi är deras första besökare för året och vi finner bara en Svensk båt som skrivit in sig tidigare. Båten hette Freja och var här för många år sedan. Det är alltid tungt att lämna de ställen som man besöker men det känns extra tungt att lämna Vanabalavu och alla dessa vänliga människor. Vi lättar ankar klockan 2 på eftermiddagen och går ut genom passet en timma senare. Med ett rev i storseglet och lite inrullat på den utspirade focken, sätter vi kurs mot Savusavu. Fram på natten mojnar vinden och vi sätter fulla segel. Rundar sydväst udden på Taveuni och kan på förmiddagen gå in i Savusavu bukten. Vid 11-tiden kan vi förtöja i en boj utanför Copra Shed Marina. Eftermiddagen ägnar vi åt att bunkra upp båten med mat och vatten. Vi försöker naturligtvis även att hitta något speciellt att äta dagen efter då det är Midsommar. När vi tankar vatten inne vid Copra shed´s brygga, kommer det en Gamefishing båt in med en stor Blue Marlin på väl över 100 kg. Det är imponerande och vackra fiskar. När vi är klara, sent på eftermiddagen, går vi ut till Custou Resort och ankrar upp utanför. Här ligger Blue Marlin. Pomona och Red Sky och det blir ett kärt återseende. Vi blir bjudna över till Vegar och Lisbeth på Pomona och får lite ”kallt” att dricka innan vi söker oss tillbaka till båten för att återta lite förlorad sömn från den gångna natten. Det gäller ju att vara utvilad inför morgondagen.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina