Plenum den 15 april 2013 kl. 13. 00

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Minister Fredrik Karlström, replik

Tack, herr talman! Det som ltl Katrin Sjögren nämner gör vi redan. Vi samarbetar med tredje sektorn, vi träffar kommunerna regelbundet och vi träffar näringslivet, själv gör jag det dagligen. Vi försöker uppmuntra näringslivet att skaffa flera anställda i sina företag.

När det gäller den finska ungdomsgarantin så är inte allt skimrande på andra sidan skiftet heller. I Finland har man dragit ner på antalet studieplatser ganska rejält, det måste man också komma ihåg och det har vi inte gjort på Åland. Vi har fortfarande väldigt många studieplatser för våra ungdomar. När det gäller avhopp så vet jag att minister Ehn fokuserar väldigt mycket på det och prioriterar den frågan väldigt starkt. Jag, som den elaka ministern i regeringen, kan också tycka att man måste bita ihop lite. Man kanske inte ska hoppa av, särskilt i våra tider är utbildning livsnödvändigt. Man måste fortsätta att studera om man ska ha en chans på arbetsmarknaden framöver. Som jag sade i mitt anförande så kommer de kommande tio åren inte att se ut som de tio tidigare. Jag uppmanar ungdomar att inte hoppa av, bit ihop och kämpa genom gymnasieutbildningen som man har påbörjat!

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Inte har jag pratat om någon skimrande saga. Jag har tagit fakta ur statistik som jag har fått, som jag har läst mig till och som jag tycker verkar väldigt, väldigt bra.

Ska man t.ex. ha ansvar över hälso- och sjukvårdsfrågor så förutsätts det att man ha någon slags hum om ekonomin. Ska man ansvar över arbetsmarknadsfrågor så förutsätts det också att man har någon slags hum om verkligheten. Det finns en verklighet där ute. Jag uppmanar näringsministern att prata med de ungdomar som är arbetslösa i mer än tre månader.

Minister Fredrik Karlström, replik

Herr talman! Jag tycker det är viktigt att vi inte får göra det mer attraktivt att hoppa av utbildningen. Det är någonting som vi från politiskt håll hela tiden måste tänka på. Man kanske går i en gymnasieutbildning och så ser man någon som inte gör det och som kanske har möjlighet att köpa bensin till sin bil eller moped tack vare att den personen är i en sysselsättningsfrämjande åtgärd, det är också en viktig aspekt som vi behöver beakta. Utbildning är nyckeln till framgång för dagens ungdomar. Jag är helt övertygad om det. Utan utbildning kommer det bara att bli tuffare om fem, tio och femton år.

Samtidigt vet vi att det finns de som är oerhört duktiga praktiskt och i framtiden behöver vi också praktiker som kan utföra jobb som måste utföras. Det är ett bekymmer och en utmaning som vi måste se till att vi matchar ihop. När det är sämre tider på arbetsmarknaden så är det oerhört viktigt att man skaffar sig utbildning och att samhället erbjuder de utbildningsplatserna.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Näringsministern behöver inte alls gå i försvar, inte alls. Vi har kommit med konkreta förslag här. Man ska inte underskatta problemet. Det står i landskapsregeringens eget svar till lagtinget att ungdomsarbetslösheten under 25 år har ökat 40 procent på ett år. Under år 2012 hoppade 50 studerande på gymnasialstadiet av. Jag tror att vi kanske behöver fundera på att göra saker på ett lite annat sätt. Jag tänker inte sabla ner det arbetet som görs. Vi vill ha den här debatten för att vi ska kunna få konstruktiva förslag och för att man ska kunna gå framåt. Som ministern sade så har vi ett gemensamt intresse i de här frågorna. Men snälla lyssna vad vi andra säger också!

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Petri Carlsson, replik

Tack, herr talman! Ltl Katrin Sjögren var i början av sitt anförande i en bisats lite negativ kring tidsbegränsade anställningar för ungdomar. Jag anser att tidsbegränsade anställningar kan vara just det som är särskilt viktigt för ungdomar. Då vågar arbetsgivarna faktiskt anställa ungdomar som inte har arbetslivserfarenhet och referenser som ungdomar har svårt att få. Jag vet inte om jag uppfattade ledamoten rätt, rätta mig gärna om jag har fel, men jag upplevde att det var lite negativt detta med tidsbegränsade anställningar.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Jag ska gärna rätta ltl Petri Carlsson. Det jag sade var mitt exempel som handlade om anställningar 3-4 dagar i månaden. Jag sade att det friserar arbetslöshetsstatistiken. Det är en omöjlighet att ha en egen bostad. Inte har jag någonting emot visstidsanställningar när det gäller ungdomar, men då handlar det väl om några månader och inte om 3-4 dagar. De berättelser som vi har fått höra är att man känner sig lite utnyttjad. Man anställer tio ungdomar och anställer dem i tre dagar och så kan det ta två-tre månader innan man får lön. Vi kan inte blunda för det problemet heller.

Ltl Petri Carlsson, replik

Tack, fru talman! Nej, det är möjligt att vi inte ska blunda för det heller. Jag tror att man måste komma ihåg att också tidsbegränsade anställningar är viktiga. Varje dag som man får jobba tror jag är väldigt viktigt för självkänslan. Man måste komma ihåg att det är positivt om man får jobba.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Mitt exempel var att man blir anställd 3-4 dagar och det betalar inte en egen bostad. Man hade nog en känsla av lite hopplöshet. Man hade mycket, mycket gärna velat jobba 30,60, och 90 dagar om man bara skulle ha fått. Man uppfattar att arbetsgivarna utnyttjar systemet.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Minister Carina Aaltonen, replik

Herr talman! Ungdomar med psykisk ohälsa är bortglömda i regeringens svar menar ltl Sjögren. Det kanske inte står så fylligt just i det skriftliga svaret. Men det innebär inte att åtgärder saknas, snarare tvärtom. Pelaren är ett exempel där regeringen gått in med 200 000 euro för att trygga verksamheten under det här året. Vi har förordningar som kommer att träda ikraft i höst som bl.a. rör studerandehälsan. Speciellt när det gäller studerandehälsan så är tillgängligheten viktig. Vi för också diskussioner inom landskapsregeringen om hur vi ytterligare skulle kunna stärka upp den sidan eftersom vi vet att behovet finns.

Satsningar inom den tredje sektorn har gjorts och görs under det här året både när det gäller tjej- och killgrupper och fair sex osv. Jag tycker att det finns gott om resurser inom det här området. Sedan är frågan om vi använder resurserna riktigt rätt.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Det kan man fråga sig och det är en relevant fråga.

Tittar man på ungdomsgarantin på rikssidan så är rehabilitering en mycket klar och viktig del i hela ungdomsgarantin. Det handlar om att erbjuda ungdomar som har psykiska bekymmer, som har drogproblem eller som har hälsoproblem att rehabilitering är en del i den här ungdomsgarantin. Man ska vara offensiv när det gäller att hjälpa dem så att de så fort som möjligt klarar av att börja studera igen eller jobba. Jag anser att det är en sak som är bortglömd när landskapsregeringen pratar om sin ungdomsgaranti.

Minister Carina Aaltonen, replik

Rehabilitering finns faktiskt. Mycket av den verksamhet som ltl Katrin Sjögren beskriver görs bl.a. i ungdomsprojektet Katapult där många ungdomar med olika funktionsnedsättningar får stöd.

Det var också tidigare här tal om tidiga insatser. Det finns också mycket resurser inom bl.a. kommunerna när det gäller barnomsorg och skola, men även här kanske vi behöver kartlägga hur dessa resurser ska användas på bästa sätt. Jag tycker att det är lite orättvis kritik att säga att vi inte gör så mycket inom det här området, för det görs väldigt mycket. Vi är seriösa och vi värdesätter alla åtgärder som gör att unga inte marginaliseras.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Jag har inte sagt att ingenting görs. Det jag sade, precis som ministern sade, gör vi rätt saker? I dagsläget är det fullt på Katapult, man har tidvis kö och man ser att man börjar få ett bekymmer. Både ungdomslotsarna och Katapult vittnar om en ökande psykisk ohälsa bland ungdomar. Det måste vi göra någonting åt och kanske göra det på andra sätt än vad vi tidigare har gjort. Vi måste stöda upp de ungdomarna på ett annat sätt.

Ltl Christian Beijar, replik

Herr talman! Jag tyckte att det var bra att ltl Katrin Sjögren i sitt anförande också nämnde klubbhuset Pelaren när det gäller sysselsättningsaktivitet för personer med psykisk ohälsa. Det har också framgått i diskussionen här idag att regeringen aktivt gått in och ekonomiskt stött den här verksamheten. För det är viktigt att framhålla också den gruppen, psykisk ohälsa ökar hela tiden i vårt samhälle. Jag kan konstatera att när det gäller klubbhuset Pelaren så är både ltl Katrin Sjögren och undertecknad aktivt engagerade i verksamheten.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Ja, det är att vår gemensamma babys, ltl Beijars och min. Jag tycker att det finns en stor potential när det gäller Pelaren och när det gäller unga vuxna med psykisk ohälsa. Vi borde ha möjlighet att utveckla Pelaren men det hänger fast vid att få finansiering från kommunerna under nästa år.

Ltl Christian Beijar, replik

I det avseendet är ltl Katrin Sjögren och jag fullkomligt överens.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Jörgen Pettersson

Herr talman! Det är ställt utom precis allt tvivel att arbetslösheten och bristen på arbetsplatser är varje samhälles allra största motståndare och farligaste hinder på väg mot framtiden. Till skillnad mot andra yttre fiender och utmaningar är arbetslösheten med tillhörande marginalisering dessutom ett fenomen som uppstår inom de egna leden vilket alltid är svårare att hantera. Arbetslöshet skapar en känsla av hopplöshet, utanförskap och såklart försörjningssvårigheter. Att inte känna sig behövd sänker självförtroendet hos den drabbade vilket gör det svårare att hitta fotfästet för att komma tillbaka. Inom centern är detta ett problem som vi ständigt diskuterar och analyserar. Bara med hjälp av sysselsättning och framtidstro kan vi fortsätta bygga hela Åland. Alla goda och framgångsrika samhällen börjar och slutar med arbetsplatserna. Hittills har vi klarat det bra. Åland hör enligt Eurostat hemma bland Europas 20 rikaste regioner. Vi har alltså möjligheter och resurser som många andra saknar och vi har ett levande näringsliv som i geografiskt hänseende är förbluffande utspritt på våra öar. Vi ska stödja där det behövs men i ännu högre grad inspirera där vi kan. Här är utbildningen ytterst viktig.

Men allt det där vet ni. När det handlar om arbetslöshet är det lätt att stapla floskler på varandra. Ni vet också att arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet är i stigande. Läget på Åland är långt ifrån katastrofalt men likväl utmanande för ett progressivt samhälle. Varje ålänning ska ha ett jobb och ett meningsfullt liv och där är vi inte för ögonblicket. Några av oss har ramlat igenom skyddsnätet och andra löper risk att följa efter. Därmed når man de definierande frågorna: Vem bär ansvaret för det och vad borde göras? Är det samhällets plikt? Är det näringslivets möjlighet? Är det individens skyldighet och rättighet? Dessa är såklart retoriska frågor för vi bär detta ansvar tillsammans, möjligen med tyngdpunkt på individen som ju är den som både är den drabbade och den som oftast sitter på lösningen. Det borde nämligen aldrig få gå så långt att ansvaret för det egna självförverkligandet vilar på någon annan än en själv, så länge hälsan är god. Svaret är därmed att det handlar om en kombination av olika åtgärder som arbetar mot samma mål.

När det gäller samhällets insatser finns det redan verktyg i lådan. Näringsminister Fredrik Karlström gick i sitt inspirerande och fylliga anförande igenom vilka konkreta åtgärder man i dag vidtar. Inom centern står vi bakom detta. Lösningarna är många och det finns fler. I budgeten finns till exempel medel att använda för olika sysselsättningsprojekt i främst kommunerna. Här är det möjligen en utmaning att samordna dessa projekt men det handlar om administration. Kanske kunde man involvera Ålands kommunförbund för att identifiera projekt och sedan fördela dessa medel över hela Åland. Det är ett praktiskt råd och en kortsiktig lösning som kunde göra stor skillnad. Allt entreprenörskap börjar med ett jobb och möjligheten att bidra. Ibland kan ett litet steg vara början på en lång vandring.

Det saknas absolut inte möjligheter för åländska ungdomar. Vi lever bara några kabellängder från Mälardalen som hör till världens allra starkaste tillväxtcentra. Vid det bordet är vi inom centern övertygade om att även ålänningarna behövs och har plats. I dag kan man till och med bo på ett ställe och arbeta på ett annat eller jobba på distans. Vi kan på Åland erbjuda en av världens främsta grundskolor och vidareutbildningar och ett boende och trygghet som inte finns någon annanstans. Av det skälet borde vi fortsätta investera i denna skola och göra den ännu bättre. Genom att förbättra det som redan är bra kommer även det som är mindre bra att utvecklas. Framgång föder framgång och skolorna och skolning är oerhört viktiga ingredienser i skapandet av framtidstro, både hos individen och i näringslivet.

När det gäller vad näringslivet kan göra tillsammans med det offentliga är möjligheterna långt ifrån utnyttjade. Man kan till exempel tycka att Ålands landskapsregering borde vara ännu mer aktiv när det gäller näringspolitiken. Det är lätt att hålla med om det mot bakgrund av hur det varit tidigare, men vi måste också se verkligheten. Vårt EU-medlemskap gör det extremt svårt att vara med och stödja annat än utbildning och forskning med skattemedel. I stort sett allt annat är reglerat.

På det privata näringslivet vilar därför ett stort ansvar. Vi är 28 000 människor som bor i ett självstyrt landskap. Det ger oss handlingsutrymme och viss frihet men skapar också krav på samarbete. Vi bygger vårt samhälle tillsammans. Jag minns med saknad tiden i början av 1990-talet då 43 åländska direktörer, därtill manade av Ålands handelskammare, gjorde gemensam sak och inom ramen för något som kallades för Näringslivets framtidsgrupp satte sig ner och analyserade och visionerade kring hela Åland. EU-inträdet stod för dörren och var en gigantisk omställning för det åländska samhället. Hoten var många och möjligheterna få, enligt den allmänna uppfattningen. Då slöt sig ålänningarna samman. Viljan från näringslivet att tillsammans med det politiska Åland göra det bästa av situationen var genuin och framåtinriktad. Idag råder av allt att döma nya tider. Här i salen debatterar vi friskt både visioner, möjligheter, utmaningar och lösningar för hela Åland. Inom betydelsefulla delar av det åländska näringslivet verkar andra vindar blåsa. Ibland får jag känslan av att man ägnar minst lika mycket, kanske mer, kraft åt att bekämpa varandra i konflikter om konstgjord makt än att koncentrera sina krafter i konkurrensen utåt. Det är synd, Åland är alltjämt en liten ö i en stor värld och vi borde verkligen jobba tillsammans så mycket som någonsin är möjligt framom att vinna enstaka omröstningar på bekostnad av helheten.

Inom centern är vi övertygade om att hela Åland har att vinna på att fler ungdomar till exempel bereds möjlighet till sommarjobb på åländska företag. Inte minst mot bakgrund av närheten till Mälardalen där det inte saknas arbetstillfällen. Om vi på Åland inte lyckas locka de som studerar i Sverige tillbaka till Åland under sommarloven är risken såklart stor att vi förlorar dem på lång sikt.

Från samhällets sida ska vi bygga infrastruktur i form av skolor, vägar, vård, omsorg och liknande. Inom näringslivet borde man aldrig missa chansen att understryka Åland som en framtidsregion och en plats där både företag och människor tillåts blomstra. Lite övergripande uttryckt finns det viktigare saker att sköta än att strida med varandra och sätta låtsasbetyg på landskapsregeringens arbete.

Vi står inte inför ett nytt EU-medlemskap men vi står inför utmaningar av samma kaliber. Den ekonomiska situationen runt om oss är extremt utmanande och ställer krav på nya åtgärder.

Slutligen, herr talman, några ord om individens eget ansvar och möjligheten att vara sin egen lyckas smed som det heter.

Jag utgår från att alla vill arbeta trots att många hävdar motsatsen. Det är som det har varit i alla tider. De som är äldre har i stort sett alltid tyckt att de som är yngre inte gör tillräckligt mycket eller försöker tillräckligt hårt. Föräldrar och deras jämnåriga har alltid ängslats över den kommande generationen. Ändå kan man inte blunda för att samhället byggts upp och man har fått det att blomstra tack vare exakt samma personer som för 30 eller 40 år sedan anklagades för att göra för lite eller inte passa in i systemen. Vi ska göra vad vi kan för att skapa arbetstillfällen men vi borde ägna mer jobb åt att utbilda modiga individer. Det är som bekant inte fisk man ska ge åt en hungrig, vilket allt oftare sker i dagens curlingsamhälle. Hen behöver ett nät och några ord på vägen. Tack.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, talman! Jag minns också, med en viss saknad, den tid som kollegan Pettersson här hänvisade till. Det var under den verkligt prövande perioden under början av 1990-talet. Jag kunde gå till 1970-talet vid behov och där hänvisa till hur man gjorde då, inte utan framgång, i ekonomiskt råd.

Jag har länge under den här debatten både i presentationen och i debatten hittills väntat att få veta vad den nuvarande landskapsregeringens tillväxtråd gör. Kan inte tillväxtrådet ha en roll i det här sammanhanget? Rådet är förutsatt i regeringsprogrammet och veterligen tillsatt, men var är rådet i den här framtidsfrågan?

Ltl Jörgen Pettersson, replik

Tack, fru talman! Jag önskar jag kunde ge ett råd i det men jag är rädd för att jag först måste fråga råd av dem som vet bättre om detta råd.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Göte Winé

Tack, fru talman! Det här är en fråga som intresserar mig så jag vill tacka oppositionen för den här debatten. Kanske flera borde tacka för debatten, för jag anser att liberalerna och ltl Katrin Sjögren hade mycket konstruktiva idéer.

Jag kan redan nu förvarna om att här blir nog mitt längsta anförande under mina år här i lagtinget.

Att jobba politiskt med de här frågorna ser jag långsiktigt på och då är det inte bara den här regeringen som är ansvarig för det negativa och har del i det positiva här, utan där har även förra regeringen sitt ansvar.

Ser man på detta med att jobba med marginalisering så måste det börjas i ett tidigt skede, desto tidigare man kommer in med insatser desto bättre.

Först tänker jag ta mig tid att se på regeringens svar för det är väl ingen hemlighet att jag och näringsministern har haft lite olika synpunkter kring ungdomsarbetslösheten.

Angående det här med ungdomsgarantin så stämmer det säkert att det inte är så många som är arbetslösa längre tid än 3 månader. De senaste siffrorna jag hörde var 17 eller 18 personer, men att vara en av dem är desto jobbigare. Här måste man se hur man kan hjälpa dem.

Jag kommer längre fram att ha mitt lilla projekt 100 nya jobb, som jag meddelade i budgeten, så jag kommer att återkomma till det senare.

Jag är rädd för att man ibland vill förfina siffrorna eller att man jobbar med korta punktinsatser som t.ex. arbetspraktik, då får man en sysselsättning en tid, men vad händer när praktiktiden där sedan går ut? Man har ju då uppfyllt ungdomsgarantin om man skulle ha den i kraft, genom just att ge den där arbetspraktiken. Det är en kort ”duttinsats som är bra för stunden, men nu behöver vi se vilka långsiktiga insatser vi kan göra för att hjälpa.

Jag är fortfarande rädd för mörkertalet, dvs. de som är bara hemma och inte ens är anmälda hos AMS. Hur ska man hitta dem? Jag vet att ungdomslotsarna jobbar för fullt med det. Men jag tror att det finns ett alltför stort mörkertal.

Så vad vill man med spörsmålet om ungdomsgarantin? Jag känner mig lite osäker. Vi behöver kanske se vad det är vi behöver ge. Jag tror inte att namnet ungdomsgarantin räddar det. Däremot måste vi börja titta vilka resurser vi kan lägga och vilka förändringar kan vi göra för att uppfylla att vi får de unga i sysselsättning.

Genom kännedom i media och tidigare debatter kanske ungdomsgarantin just nu inte har så hög prioritet eftersom det är så få som blir berörda av den. Här behöver vi titta på hur vi kan gå vidare. Att ungdomsgarantin fungerar i praktiken att få ut de flesta ungdomar inom tre månader så det höll ju AMS med om i en debatt i radion tidigare.

På sidan 2 nämns ungdomars hälsa och psykiska och välbefinnande och där ser jag att det ligger mer på kommunernas ansvar, för det är i grundskolan man måste få mera tillgång till skolkurator och skolpsykologer än vad det finns idag. För man hör från flera håll att det är fler unga som mår dåligt psykiskt och det är också något som jag märkte när jag jobbade som ungdomslots. Här har vi en stor utmaning, vilka möjligheter till studier ska vi erbjuda dem som mår dåligt? För de klarar nog inte av de krav som ställs för att studera i t.ex. Ålands gymnasium och Ålands yrkesgymnasium. Här måste man se om man kan bli mer flexibel och frångå det nu beroende systemet av stabilitet och fasta strukturer, men då är det också en resursfråga. Det bör definitivt komma in mer resurser som skolkuratorer och skolpsykologer i grundskolan och då ner i åldrarna som 9-10 års ålder. Idag finns det inte tillräckliga resurser där. Tyvärr så verkar det alltför ofta som om skolans behov är viktigare än barnens.

Om jag nu lite mer ser på spörsmålssvaret så tycker att de som kanske behöver mest hjälp nämns minst i svaret, just de som mår dåligt psykiskt och inte är tillgängliga för den öppna arbetsmarknaden. För den gruppen, tror jag, blir allt större och mer marginaliserad, men inte om man inser sitt psykiska mående och får hjälp av t.ex. klubbhuset Pelaren. Det är en resurs som man borde se hur kan använda sig mera av.

Igen kan man säga; vad kan göra för att t.ex. använda oss mer av och få hjälp av tredje sektorn? Allt behöver inte utföras av den offentliga sektorn.

I stycket om ungdomsgaranti så skriver landskapsregeringen: ”Myndigheterna måste stödja ungdomarna, särskilt de mest utsatta, men också att ungdomarna måste ta aktiv del i processen och ta på sig skyldigheter och ansvar”. Det som skapat debatt och känslor den senaste tiden är näringsministerns generaliseringar om 100-10-1. Tyvärr har vi idag unga arbetslösa som inte ens klarar av att ringa ett enda samtal. Vi kan inte överge dem och där kommer samhällets roll in. Det är för dem som jag har pratat om mitt lilla projekt ”100 nya jobb ”. Vad krävs att få de runt 100 ungdomar, som är öppet arbetslösa, in i en sysselsättning? Jag är övertygad om att flertalet inte fixar att ringa på 100 jobb. Jag funderar på hur många av dem som är i sådant mående att de klarar av att vara tillgängliga för den öppna arbetsmarknaden? Det är så att alla inte klarar av att som t.ex. 14-15 åringar springa och sälja sina nybakta bullar i hyreshus.

Vi på Åland har många duktiga ungdomar som uppfyller alla politikers dröm om unga entreprenörer och unga som snabbt klättrar i karriären. Men vissa klarar inte det. Det är t.o.m. så att vissa klarar det inte utan stöd från samhället och där bör man se hur man kan gå in och stöda.

Projekten sommarlovsentreprenörer och ungt entreprenörskap är nog bra på sitt sätt, men är det bra att vi går in och stöder de projekten med samhällspengar? För många av de här skulle nog klara sig på egen hand. Här behöver vi fundera mera var vi går in och stöder med samhällsmedel. Här behöver vi från politiskt håll få reda på hur läget för de arbetslösa egentligen ser ut. Vi måste ta ansvar för helheten och se vilka som samhället bör gå in och stöda, för alla unga kan inte stöpas i samma form vare sig man vill eller inte.

Fru talman! Idag krävs det en utbildning för att få ett jobb. Utbildning är det första man frågar efter. Det har pratats om vad det står i CV, för det är det första man tittar på. Här är det jätteviktigt att vi ser de långsiktiga insatserna med studierna.

Inom utbildningen så har det gjorts bra saker på gymnasialnivå både av den förra och den nu sittande regeringen. Yrkesstarten är en bra tanke men missen var nog att man aldrig egentligen tänkt på vem som skulle leda den. Det finns tyvärr alltför lite lärarresurser till den. Men när man nu ser på Ålands yrkesgymnasiums hemsida så ser inkommande års möjlighet till valbara yrkesinriktade studier på yrkesstarten intressant ut, och man kanske nu har hittat formen och resurserna för den utbildningen.

Även folkhögskolans nya linje verkar ha hittat sin form i den yrkesförberedande utbildningen. Det är också roligt att samarbetet med de övriga skolorna nu äntligen börjat kommit igång för Ålands folkhögskola. Sedan gläder jag mig att man äntligen hittat ett sätt att läsa upp sina grundskolebetyg.

En sak som är gemensamt med de här nämnda punkterna som jag nyss tog upp är speciallärare. Där måste det börja fungera, för ekvationen av behovet och resurser så blir svaret idag underkänt med alltför lite resurser. Men där har jag förstått att landskapsregeringen ser på möjligheten att förstärka speciallärarresurserna. Som jag ser det här så måste man gå in tidigt och jobba med de här frågorna. Som jag nämnde så behöver man jobba med de resurser tidigt och det gäller barnens behov och inte skolans. Utbildningen måste vara anpassad lite för våra ungdomars utbildningsnivå. På gymnasialnivå så har vi enbart alltför teoretisk utbildning idag vilket gör att alla inte klarar av den. Vad händer sedan med dem som hoppar av? Ger man dem resurser och möjligheter? Det blir Katapult och vad händer sedan, ska man börja om från början? Vad har vi för möjligheter att erbjuda dem som inte är mogna att gå in i gymnasialutbildning när man går ut 9:an? Vi får inte glömma att vissa elever klarat av grundskolan med s.k. nådefemmor.

Vi kan också erbjuda nya linjen och vi har yrkesstarten. Jag nämner inte i det här sammanhanget Katapult för det är ju en sysselsättningsåtgärd för de unga som är arbetslösa. Vi ska egentligen se att man går vidare från nian. Vi måste se vilka utbildningsmöjligheter vi kan erbjuda.

Att jobba med marginalisering är viktigt, så desto tidigare insatser desto lättare kan man komma in senare med åtgärder.

En annan av frågorna i spörsmålet är; ”vilka åtgärder gör landskapsregeringen för att minska ungdomsarbetslösheten”? Där kan det vara att man tycker att man är loj från landskapsregeringens sida. Men ska initiativet komma från dem som jobbar med frågorna eller från politikerna? Nog är det ju de som möter de arbetslösa som ska komma med idéer, synpunkter och förslag. Sedan är det upp till politikerna att se över om möjligheter med resurser och lagstiftning.

Ja, jag vet att vissa tycker jag börjar bli nötig men jag skulle vilja att man inventerar och ser vilka åtgärder som krävs för de cirka 100 unga, som är arbetslösa, för att få dem i sysselsättning. Klarar vi av att stöda projekt som 1000 nya kor, vilket också är en stödjande åtgärd inom arbetssysselsättningen, så måste vi också kunna stöda just en inventering över de unga arbetslösa. Det jag bl.a. skulle vilja veta i den inventeringen är: Dels åtgärder om unga som idag är i sådant skick att de egentligen inte är tillgängliga för den öppna arbetsmarknaden. Behöver man kanske se över andra utbildningsmöjligheter? Det är två av frågorna som jag vill att man gärna tittar på. Här har vi också kunskaper hos AMS, t.ex. en arbetspsykolog, som skulle kunna titta på detta mera. Vi på Åland är så få att vi kan vara flexibla och se möjligheter istället för att gömma oss bakom fasta strukturer.

Kort lite om arbetsmarknadspolitik. Det gäller för oss att skapa arbetsplatser genom infrastrukturella insatser som t.ex. Gullåsen och polishuset. Men här borde man också se andra möjligheter hur man kan främja genom samhällets insatser som främjar näringslivet. Där finns t.ex. näringsministerns satsning på sina 1000 nya kor. Jag pratade nyligen med en person i byggnadsbranschen som berättade om kringeffekterna och vad som hände när det företaget fick ett anbud och fick jobba vidare med en ladugård.

Det finns renoveringsjobb. Klarar vi av att ge stöd och renovera äldre hus, så vad innebär det? Det innebär att små företag, de mindre byggnadsfirmorna med 2-3 anställda, klarar sig. Jag har förstått att det är de som håller på att gå på knäna nu.

Men till sist, fru talman, vad vill jag? Jag vill jobba med att förebygga marginalisering från tidig ålder framförallt ge mera resurser till speciallärare, skolkuratorer och psykologer. Slå ihop åländska skolkuratorer och psykologer till en enhet och se hur man kan få större möjligheter.

Höj statusen på att vara elevassistent, varför kan vi inte satsa på en utbildning där? Kanske det också blir en löneförhöjning då, tänker många. Visst, det blir dyrare för kommunerna. Men jag är helt övertygad om att med de resurserna så kan man spara in pengar på sikt.

Föräldrastöd, förra regeringen tog bort pengarna från Folkhälsan till projektet Föräldrakraft. Jag läste för inte så länge sedan rapporten ”Bättre stämma i bäcken än i ån” gjord av socioekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog. Den rapporten handlade om att i Sverige skulle man kunna få föräldragrupper till fler än 300 föräldrar för den kostnad som det innebär att undvika att en enda etablerar sitt utanförskap i tonåren. Så här bör man se hur man kan stöda föräldragrupper för det är satsning som lönar sig på sikt.

Samorganisera bedömningar i de åländska grundskolorna. Idag finns det 3-4 olika system i våra grundskolor, allt från att curla ut eleven till att jobba med anpassad läroplan. För övrigt börjar jag personligen fundera om man kanske borde nivåanpassa studierna igen hellre än de förbaskade anpassade läroplaner som rent ut sagt utestänger elever från flera utbildningar idag.

Jag funderar på en praktisk yrkesexamen. Här borde man lära sig mer av Yrkesakademin i Österbotten och deras möjligheter till utbildning av praktisk yrkesexamen. Det är utbildningar som de också har non-stop intagning på. Utbildningen sker oftast genom läroavtal eller är arbetsplatsförlagd så att eleven kan göra största delen av utbildningen på en arbetsplats för att få praktisk färdighet inom yrket.

Tidigare har ungdomslagen nämnts här. Jag ser den som viktigare än ungdomsgarantin. Här kan vi ålägga myndigheterna att samarbeta och även i det uppsökande arbetet.

År 2010 gjordes förändringar i riket i ungdomslagen, bl.a. med sektorövergripande samarbete mellan myndigheter och det uppsökande ungdomsarbetet. Nu har inte vi ungdomslag på Åland, men här bör man nog se just på att t.o.m. i lag tydliggöra det sektorövergripande arbetet.

Kanske skolorna borde få betalt per elev? Nu tänker jag på gymnasialstadiet. Hoppar ungdomar av så måste man rapportera det och bidraget minskar till skolan. Då kanske man jobbar mer för att ha eleverna kvar i skolan.

Ltl Katrin Sjögren pratade om en strategi. Min personliga reflektion är att någonting bör man göra. Det nämndes i replikskifte att det är 50 ungdomar som har hoppat av gymnasialstadiet. Det är inte rätt att det ska vara så. Jag vill inte kommentera de siffrorna.

Jag tror att jag har förklarat till lust och leda vad jag menar med 100 nya jobb.

Nytt sysselsättningsstöd som underlättar att få svårplacerade unga att komma ut i arbetsmarknaden. Idag kanske vi ser litet smalt på hur man ska få ut unga i sysselsättning. Här borde man titta på vad som kan göras.

Ska vi förebygga marginalisering så måste vi satsa på våra unga och se över vilka resurser de erbjuds. Sedan måste vi noggrannare se över vad våra grundskolor ger för utbildning och kanske vi där bör kontrollera dem bättre än idag. Vi får inte curla sönder dem utan vi måste ställa både krav och ge stöd. En framgångsrik insats kring barn och unga i riskzon är i stort sett alltid utomordentligt lönsamt. Oberoende av opposition eller regeringsparti så bör vi jobba gemensamt för våra ungdomar bästa.

Ltl Anders Eriksson, replik

Jag tyckte att det var en bra avslutning och det ställer jag gärna upp på.

När vi debatterar ungdomsarbetslöshet så sade ltl Winé att det är viktigt att vi ser helheten. Jag tyckte att ledamoten själv kanske inte riktigt såg helheten utan såg väldigt isolerat på detta med marginalisering. Marginalisering är också viktigt och jag vet att ledamoten har större kunskap än vad jag har.

Om vi pratar om helheten så är det väldigt viktigt att man har en aktiv näringspolitik, det är ju bara så som man skaffar jobb och den delen hade inte alls ltl Winé med i sitt anförande. Ltl Winé frågade vad vi ska stöda. Ska vi stöda sommarlovsentreprenörerna eller ska vi ha understöd med andra åtgärder, det som ibland kallas konstlade arbetsplatser? Det är inte jag som kallar dem för konstlade arbetsplatser, men de brukar klassas så ibland och de är också viktiga vill jag säga, ltl Winé så att inte bli något missförstånd. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man också kan stöda ungdomar att starta företag.

Ltl Göte Winé, replik

Tack, fru talman! Jag håller med ltl Anders Eriksson. Näringslivet är jätteviktigt. Men när ni skrev under det här spörsmålet så fanns det ingenting om näringslivet. Det handlar om ungdomars arbetslöshet och marginalisering. Jag fokuserade på det. Sedan sade jag att ungdomsentreprenörer säkert är bra, men ska vi stöda detta med samhällspengar? Vi behöver se var vi sätter in samhällspengar, men där kanske ltl Anders Eriksson och jag har olika politiska värderingar och synpunkter och det accepterar jag.

Ltl Anders Eriksson, replik

Man kan givetvis se olika på det. Jag ser det på det sättet att det är svårt i dagens läge att starta företag. Det är en enorm byråkrati och ett enormt krångelsamhälle som man ska stånga sig in i. Det är ju givetvis ännu svårare för ungdomar. Därför ser jag projektet sommarlovsentreprenörerna som väldigt väl använda pengar och det säger jag inte bara för att Ålands Framtid väckte idén från första början, utan för att jag tror att det är väldigt bra. Får man ungdomar att starta företag och får de företagen att växa så skapar man ju faktiskt sysselsättning på det sättet.

Det här som brukar kallas för konstlade arbetsplatser, jag ber om ursäkt för att jag använder uttrycket men jag hittar inte på något bra samlat namn, jag tycker inte heller att det är dåligt, det är viktigt för det är många som faller igenom och inte klarar sig annars. Men måste jag välja mellan de här båda så tror jag faktiskt att samhället får betydligt mer tillbaka på sikt genom sommarlovsentreprenörerna om man blir tvungen att göra en strikt ekonomisk kalkyl. Ltl Winé trodde att sommarlovsentreprenörer går av sig själv och det tror jag däremot inte.

Ltl Göte Winé, replik

Tack, fru talman! Nej, ltl Anders Eriksson, jag ser inte att det här går av sig självt. Däremot funderar jag vem som kommer in med pengarna? Sedan kan vi stå här länge och debattera om vart vi ska rikta in våra pengar. Här har ltl Anders Eriksson och jag olika värderingar. Det är helt normalt och ingen fara med det. Vi ser olika på saker, vi sitter i ett parlament. Eftersom vi just nu lever med en begränsad kista så måste vi prioritera och där har vi olika åsikter. Det är ingen fara.