Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Bakgrund

I de inom- och utompsykiatriska diskussioner om psykisk sjukdom och störning som florerat från 1960-talet och framåt har motsättningar mellan olika paradigm, perspektiv och synsätt ibland varit tydliga. I den tidiga debatten förekom flera försök att konkretisera och karakterisera olika grundläggande och mer eller mindre svårförenliga ”models of mental illness”. Den kanske mest kända modelltypologin konstruerades av Siegler och Osmond (1974) som pekade ut och karakteriserade ett dussintal modeller. Senare decenniers psykiatridiskussion, i Sverige såväl som internationellt, präglas emellertid betydligt mindre av öppna motsättningar mellan olika synsätt och modeller. En successivt allt mer framträdande strävan till samsyn och samarbete, såväl mellan företrädare för olika professionella grupper som mellan olika inompsykiatriska traditioner, har kännetecknat transformeringen av den psykiatriska vårdens organisation under den s. k. avinstitutionaliseringens period. En numera vanlig, och kanske lite idealiserad, bild av hur svår psykisk störning bör förstås och behandlas ger vid handen att biologiska, psykologiska och sociala faktorer alla bör tillmätas betydelse (t. ex. Crafoord, Jacobsson & Åsberg, 1997). Ett slags nyanserad bio-psyko-social grundmodell tycks ofta förutsättas delad av läkare, psykologer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, mentalskötare osv. och kanske också av patienter och anhöriga. Det finns emellertid mycket litet svensk forskning kring denna modells förankring hos olika aktörer i vardagligt reellt psykiatriskt vårdarbete.

En del internationella studier pekar på att antagandet om en sådan konsensusmodell kan problematiseras på såväl teoretiska (Fulford, 1989; 1998) som empiriska (Colombo, 1997) grunder. Det förefaller som om icke uppmärksammade skillnader, vad avser de implicita modeller för psykisk störning som finns hos olika aktörer i psykiatrisk vård, ibland kan leda till bristfällig kommunikation och att möjligheterna till ett konstruktivt gemensamt beslutsfattande därigenom kan allvarligt försvåras. Furnham och Bower (1992) framhåller att det förefaller finnas fem huvudparadigm när det gäller att förhålla sig till psykisk sjukdom. Colombo (1997) särskiljer tre modeller (en medicinsk, en moralisk och en psykosocial). Dessa tre, eller snarare någon av dem, ligger enligt Taylor & Taylor (1989) till grund för de flesta program för arbete med psykiskt störda i Storbritannien.
Projektet "Modeller för psykisk störning och deras betydelse för gemensamt beslutsfattande" har inspirerats, och till sin idé och design påverkats, av ett sedan 1998 pågående brittiskt forskningsprojekt som bedrivits vid University of Warwick under ledning av professor Bill Fulford. Utgångspunkten för det brittiska projektet är erfarenheter under 1990-talet som just pekar på att kommunikation och beslutsfattande inom teambaserat psykiatriskt arbete inte är oproblematiska och att det finns tecken som tyder på att en del av svårigheterna kan ha att göra med divergerande och ibland svårförenliga grundläggande uppfattningar om hur psykiska störningar ska förstås och åtgärdas. Warwickstudien har syftat till att belysa och klarlägga föreställningar om psykiska störningars natur, orsaker och lämpliga behandling hos företrädare för olika personalkategorier inom psykiatrisk vård, liksom hos patienter och anhöriga, samt att studera betydelsen av samstämmighet respektive divergens bland sådana föreställningar när det gäller gemensamt beslutsfattande.
Syftet med vårt projekt har varit i stora drag samstämmigt med Warwickstudiens. En ambition har också varit att resultaten från de två studierna skulle kunna jämföras med varandra i några intressanta avseenden.