Utrikesutskottets betänkande

Ärendet och dess beredning

Detta betänkande behandlar huvudsakligen motionsyrkanden som rör frågor om mänskliga rättigheter i enskilda länder och områden samt som avser folkgrupper eller enskilda personer. Betänkandet behandlar även andra frågor, t.ex. speciella hälsofrågor, i ett MR-perspektiv.

En generell utgångspunkt för utskottets arbete är att integrera betänkandearbetet med den verksamhet som bl.a. bedrivs inom områdena för forskning, utvärdering samt omvärldsbevakning. En betydande del av utskottets behandling av motionsyrkanden, t.ex. mänskliga rättigheter, innehåller därför element av uppföljning och utvärdering.

Bakgrund

Regeringen har tidigare i skrivelser (Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik – skr. 1997/98:89 – och Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete – skr. 1997/98:76) framhållit att demokrati och mänskliga rättigheter är både mål och medel i utvecklingsprocessen. Demokrati som biståndsmål har funnits sedan många år, men först efter det kalla krigets slut har ett metodarbete på allvar utvecklats inom utvecklingssamarbetet i syfte att främja demokratisering i ett internationellt perspektiv. Samtidigt har de mänskliga rättigheterna, som de formuleras i de internationella konventionerna, alltmer kommit i fokus. De utgör en värdegrund för världens stater och folk. En viktig uppgift för såväl FN:s generalförsamling som MR-kommissionen är att uppmärksamma och granska missförhållanden i enskilda länder vad avser respekten för de mänskliga rättigheterna. Det kan konstateras att MR-kommissionens arbete under senare år alltmer kommit att förskjutas från normbildande till övervakande verksamhet. Utskottet noterade i förra årets betänkande (2000/01:UU10) att Europaparlamentets utrikesutskott i sitt senaste betänkande krävt att EU överger dagens fragmenterade MR-politik och ersätter den med ett gemensamt heltäckande program för mänskliga rättigheter som omfattar alla politikområden.

Utskottet framhöll i betänkande 2001/02:UU2 Internationellt bistånd att i en värld av globalisering och allt starkare ömsesidiga beroenden måste allas trygghet och välfärd främjas om konflikter präglade av våld skall kunna undvikas. För att respekten för de mänskliga rättigheterna skall kunna bli allomfattande fordras att staterna tar sina internationella åtaganden på allvar. Det kräver att den nationella politikens olika delområden samverkar för att bidra till minskad fattigdom, hållbar utveckling, fred och rättvisa.

Demokratin har i vissa länder vunnit ett allt starkare fäste, även om institutionerna alltjämt är relativt svaga. Många av ledarna i dessa länder är folkvalda, men det folkliga förtroendet för demokratiska institutioner är i flera fall dåligt. Den extrema fattigdomen som råder på många håll i världen är det främsta hindret för varaktig fred och för konsolidering av demokratin.

Handel med kvinnor och barn för bl.a. sexuellt utnyttjande ökar i många delar av världen. Det är en modern form av slavhandel som utgör en grov kränkning av människors värde och av mänskliga rättigheter.

Utskottet konstaterade också att demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat och fungerande marknadsekonomi är centrala delar i ett välfärdssamhälle. Liksom att allt utvecklingssamarbete måste vara resultatinriktat.

Nya möjligheter har skapats för människor att inhämta den information de behöver för att förbättra sin situation. Tillgången till IT i fattiga länder är dock mycket dålig, och den digitala klyftan är en realitet. Utskottet menar att det är viktigt att Sverige i biståndsarbetet ökar användningen av IT som ett instrument inom alla delar av biståndet. En viktig uppgift är att hjälpa fattiga länder att skapa IT-strategier som en del av deras övergripande strategier för fattigdomsbekämpning.

Hiv/aids har förödande konsekvenser för enskilda människor, för tillväxten och för hela samhällsutvecklingen i många fattiga länder och är således en övergripande utvecklingsfråga långt mer än bara en fråga om hälsa. Krafttag krävs därför på ett brett plan för att förebygga och lindra effekterna av denna sjukdom.

Europeiska unionen och mänskliga rättigheter

I ett gemensamt uttalande om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik betonas vikten av att gemenskapen riktar in utvecklingssamarbetet på vissa sektorer. Institutionell kapacitetsuppbyggnad (särskilt för att främja demokrati och god samhällsstyrning) identifieras som ett strategiskt område för gemenskapens verksamhet. Även främjandet av mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män samt barns rättigheter identifieras som principer som måste integreras i biståndsverksamheten. Denna policyförklaring bildar tillsammans med den reform som nu genomförs av förvaltningen av biståndet en ny ram för Europeiska gemenskapens utvecklingssamarbete.

EU:s roll för att främja målen om mänskliga rättigheter och demokratisering blir allt viktigare. Europeiska kommissionen har slagit fast en grundläggande politik om mänskliga rättigheter och demokratisering det senaste decenniet. I maj 2001 publicerades ett meddelande (KOM 2001/252) vars syfte var att ordna in frågan om de mänskliga rättigheterna inom ramen för kommissionens övergripande strategi för yttre förbindelser under de kommande åren. Förändringar i omvärlden och kommissionens interna reformer gör att strategierna för mänskliga rättigheter och demokrati måste omdefinieras, i synnerhet för att säkerställa att dessa frågor genomsyrar alla gemenskapens politikområden, program och projekt. Fastställandet av prioriteringar, inriktning, leveransformer och effekter är dokumentets huvudteman. Kommissionens meddelande handlar främst, men inte uteslutande, om hur Europeiska gemenskapens bistånd till tredje land kan medverka till att främja mänskliga rättigheter och demokratisering. Meddelandet är också ett svar på den begäran som framfördes i Europeiska rådets slutsatser från mötet i Köln om att man skulle undersöka huruvida det vore lämpligt att inrätta ett europeiskt organ för mänskliga rättigheter och demokrati.

Kommissionen menar att förutsättningarna för Europeiska unionens insatser är tydliga. Unionen försöker värna de mänskliga rättigheternas – dvs. medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – universalitet och odelbarhet. EU värnar även principen om att kvinnors och flickors grundläggande rättigheter är en del av de universella mänskliga rättigheterna. Skyddandet av dessa rättigheter är tillsammans med främjandet av pluralistisk demokrati, effektiva garantier för rättsstatsprincipen samt kampen mot fattigdom några av Europeiska unionens viktigaste mål. I artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget – som trädde i kraft den 1 maj 1999 – bekräftades på nytt att Europeiska unionen ”bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna”. I artikel 49 i Fördraget om Europeiska unionen betonas att även de länder som ansöker om EU-medlemskap måste respektera dessa principer. I artikel 7 i samma fördrag införs vidare en mekanism för att bestraffa EU-medlemsstater som allvarligt och ihållande kränker de mänskliga rättigheterna. Genom detta fördrag utvidgades dessutom målet att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna från att ha gällt utvecklingssamarbete till att gälla alla former av samarbete med tredje land (artikel 181a i EG-fördraget).

Vissa FN-konventioner

De rättigheter som anges i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och de olika bindande konventionerna omfattar samtliga människor. Detta gäller oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Även diskriminering på grund av bl.a. sexuell läggning anses omfattas av diskrimineringsförbudet, dvs. att ingen får diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter. För att motverka diskriminering krävs ibland särskilda insatser från statsmaktens sida och att särskilda normer utarbetas för utsatta grupper för att göra dem jämställda med andra.

Den internationella konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och konventionen om barnets rättigheter syftar till att säkerställa att kvinnors respektive barns rättigheter respekteras i praktiken. Det räcker inte med att kvinnor, män och barn formellt ges lika möjligheter. Samma tanke ligger bakom FN:s standardregler om delaktighet och tillgänglighet för människor med funktionshinder. Samhället bör anpassas till den enskildes behov.

Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering ger dessutom statsmakten en skyldighet att respektera reglerna och att skydda den enskilde mot fördomar och negativa åtgärder från andra invånare. Erfarenheten visar att personer som tillhör nationella, etniska, språkliga eller religiösa minoriteter, liksom urbefolkningar, behöver skydd mot diskriminering. För dem är klausulerna om icke-diskriminering och deras efterlevnad av avgörande betydelse. Det har dessutom visat sig nödvändigt att formulera mer detaljerade normer. Tillhörigheten till en diskriminerad grupp blir i sig ett hot mot individen eftersom den enskildes identitet ofta är nära knuten till folkgruppen. Förtrycket av gruppens kultur och livsform kan således bli skadligt för den enskilde medlemmen.