Nyanlända flyktingbarn, huvudsakligen asylsökande barn, och deras föräldrar blev föremål för ett relativt stort antal svenska intervjuundersökningar under andra hälften av 1980-talet. Lars H Gustafsson och Agneta Lindkvist (1986) var först ut när de beskrev en hög barnpsykiatrisk symtombelastning hos chilenska och libanesiska flyktingbarn i Lycksele. Kjerstin Almqvist och Margareta Brandell-Forsberg (1995) gjorde liknande observationer hos iranska flyktingbarn i Karlstad. Hjern & Angel (1998) och Ljungberg-Miklos (1989) replikerade dessa fynd hos flyktingbarn från Chile och Mellanöstern (1998). 40-50% av barnen beskrevs i dessa undersökningar ha en betydande barnpsykiatrisk symtombelastning med inåtvända symtom som separationsångest, nedstämdhet, ängslan och sömnstörningar som de vanligaste. Under 1990-talet beskrev Montgomery (1998) en liknande bild hos flyktingbarn från Mellanöstern på förläggningar i Danmark liksom Ekblad (1993) hos bosniska barn på svenska flyktingförläggningar.
Hur kan man då förstå den höga andelen asylsökande barn med hög belastning av barnpsykiatriska symtom? Angel & Hjern har presenterat en enkel ekologisk modell över viktiga bestämningsfaktorer för asylsökande barns psykiska hälsa och välbefinnande (2004).
