Jorden runt

Brev 46. Åter över Atlanten.

(2009.05.03. - 2009.06.19.)

Söndagen den 3e maj drar vi upp ankaret och går bort till Simpson Bay Marina för att tanka vatten. Det är stängt på bensinmacken men vi får tillgång till vattenslang av en Irländsk båt vid bryggan. Klockan 09.30 öppnar bron och vi kan gå ut i havet och sätta segel. Vi seglar bidevind utmed Sint Maartens sydsida och gör ett slag när vi kommer fria från ön och kan sätta kurs nord ost över för styrbords halsar. Vi seglar med maximal segelyta, det vill säga stor genua och fullt storsegel. Vi har fin segling hela dagen men fram emot kvällen ökar vinden och vi får rulla in lite på genuan och även ta ett rev i storseglet. Sjön är ganska bråkig så det är inte speciellt komfortabelt ombord. Vågorna kommer ofta rullande över däck och en del vatten når även sittbrunnen. Nästa morgon har vinden ökat ytterliggare och vi får ta in ytterligare ett rev i storseglet. Som jag tidigare nämnt så ligger det Azoriska högtrycket väl etablerat ganska långt sydväst om Azorerna. Det innebär att vi måste runda det på västsidan för att behålla vinden från en fördelaktig riktning. Vår förhoppning är att det skall dra sig mot Azorerna så att vi inte skall få en alltför lång omväg runt det. Tyvärr så har det parkerat ganska så stadigt på sin position så vi får snällt sätta en ganska så nordlig kurs. Distansen raka vägen till Azorerna är 2170 nm men nu blir det nog en liten bit längre. Med högtrycket placerat mellan oss och Azorerna, så finns det ingen anledning att segla så högt det går utan vi släcker av lite i skoten och kan göra god fart. Tredje dagens morgon har sjön blivit bättre och vi kan sitta i en torr sittbrunn hela dagen och njuta av solen. Det varar dock bara till kvällen innan det åter börjar bli stökigare sjö med blött i sittbrunnen. På nätterna kommer det en och annan regnby som drar ner på sikten men i övrigt inte ställer till några problem. Varje morgon är vi nettcontroler på ”Homeward Bound Net”. De som rapporterar in är Roselina och Villvind som gick dagen innan oss samt Svenska Harmony som gick samma dag samt Nicoline som gick dagen efter. Villvind och Harmony gick från Antigua och de andra från St Martin precis som vi. Någon vecka senare kommer även Svenska Viking samt de Holländska båtarna Sepia och Rajac med på nätet. De som rapporterar upplever samma stökiga sjöförhållanden som vi. Fem dagar efter avgång så börjar vi närma oss ytterkanten av högtrycket och vinden avtar lite och vrider lite mot sydost. Det innebär att vi får halvvind och kan föra fullt segelställ. Under hela dagen gör vi ca 7 knop, men mot kvällen mojnar det ytterligare något men vi får ändå en natt med ganska god gång i underbart månsken. Under lördagsförmiddagen mojnar det ytterligare och vid middagstid så startar vi motorn i obefintlig vind. Vi är nu bara ca 350 nm från Bermuda och har högtryckscentrat på vår styrbordssida. Den blanka vattenytan breder ut sig åt alla håll och djurlivet är begränsat till lite stormsvalor som far runt och plockar lite ätbart från vattenytan. Maneter finns det också gott om, det är den så kallade Portugisiska örlogsmannen, som med hjälp av sitt vackra uppspärrade segel driver fram över vattenvidderna. De som är lite större, är väldigt vackra att titta men man bör akta sig för att komma i kontakt med deras tentaklar, eftersom de bränns ganska rejält. Hela dagen får maskinen gå på ett ganska lågt och bränslebesparande varvtal, men vid midnatt så kommer det några lätta vindkårar från sydväst. Strax efter kan vi stänga motorn och segla i långsamt ökande vind. Vi seglar platt läns med utspirade segel och kan hålla kurs direkt mot Horta på ön Faial. Vinden ökar långsamt under dagen och vindriktningen tyder på att vi passerat högtrycksryggen och kommit upp på nordsidan. Vi får nu några dagar med fin undanvindssegling och gör goda dygnsdistanser. Emellanåt så ser vi fraktfartyg som passerar och vi har också Delfin besök vid flera tillfällen. Det är både Common Dolphins och den fläckiga varianten, Atlantic Spotted Dolphins. Varje morgon så har vi radiokontakt på ”Homeward Bound Net” och på kvällarna så pratar vi med Skandinaviska radio amatörer på ”Scandinavian Maritim Net”. Där pratar vi med Mats i Spånga och Gustav i Dalarna. Vi får också väderrapporter från Helge i Danmark. Vid ett par tillfällen pratar vi också med Kaj och Marianne ombord i Nabob. De befinner sig nu i Medelhavet, på väg upp mot de franska kanalerna som skall ta dem genom Europa till Östersjön. Radiostunderna är alltid ett trevligt avbrott under dagen.

Våra väderrapporter visar att det Azoriska högtrycket är på väg att försvagas och att vi skall få en kallfronts passage under natten till torsdagen. Så under onsdag kväll, förbereder vi oss genom att ta in ett rev i storseglet och rullar in något på genuan. Strax före midnatt kan Stina se den mörka molnbanken närma sig i raskt tempo. Vinden lägger av helt och regnet vräker ner. När vinden kommer tillbaka så har den vridit 140 grader. Vi får gippa storseglet och bomma om genuan. Det blir lite kaos i sittbrunnen med skot och preventerlinor i en salig röra innan ordningen på den nya bogen infinner sig. Vinden fortsätter dessutom att vrida upp emot nord, så spirbommen får plockas ner och vi får vinden för om tvärs. Kallfronten gör verkligen skäl för namnet och nu är det fleece kläder, mössa, strumpor och varma stövlar som gäller. Vädret påminner om en dålig svensk sommardag tycker vi. Vinden fortsätter att vrida emot och nästa dag så seglar vi bidevind för babords halsar. Den har dessutom ökat så att vi fått ta in ännu ett rev i storseglet. Även genuan är hårt inrullad och det är en blöt och obekväm segling i den grova sjön. Ovanpå allt samman så får vi stopp i toaletsystemet, så hinken får komma till heders igen. På eftermiddagen ser vi en segelbåt föröver och vi kallar upp dem på VHF radion. Det är ett engelskt par i en 34 fots båt som också är på väg mot Horta precis som vi. Vi seglar dock både högre och fortare, så vi lämnar dem strax bakom oss. Det är den andra segelbåten vi passerar på kort tid. Häromdagen var det en skotsk båt som även den försvann akteröver i lä. Vi fortsätter att stånga oss fram i den höga sjön och vinden fortsätter att vrida mot ost. Under eftermiddagen fredagen den 15e så får vi ett vindvrid mot sydost och vi slår och går över på styrbords halsar. Det blir lite omväxling för kroppen att båten lutar på andra hållet. Vinden avtar också så sakta och vi kan slå ut reven efter hand. Det varar dock bara en dag sen ökar det igen och vi får åter reducera segelytan. Vi seglar dikt bidevind och sjön slår över i ett och gör seglingen obekväm. Emellanåt så faller hon ner från en extra brant vågtopp och daskar i förskeppet i vågdalen med en smäll. Söndag morgon den 14e dagen, så råkar jag titta upp i riggen och ser då att en kardel i styrbords undervant har gått av. Någon dag tidigare så hade jag hört ett kraftigt ljud från riggen, ungefär som när man slår på ett vant med ett metallföremål. Jag tittade då över allt men kunde inte upptäcka något speciellt. Nu fick vi alltså svaret. När Stina kommer upp några timmar senare, så vill hon genast gå upp och säkra riggen. Sjön är dock alltför besvärlig och vi avvaktar. Under dagen avtar vinden och senare på eftermiddagen kan Stina gå upp och säkra masten med en kevlarlina som hon surrar fast ovanför vantspridaren. Vi spänner upp den, så mycket vi orkar, ute vid relingen i förtöjningsknapen och kan känna oss lite tryggare då vi fortsätter segla, med reducerad segelyta. Det visar sig vid arbetet att det är 3 av totalt 19 kardeler (trådar) i riggen som brustit. När vi nu är i arbetstagen och sjön är hyfsad, så passar vi även på att fixa problemet med toalettstoppet. Det är ett skitgöra i ordets rätta betydelse men går, tack vare manluckan i septiktanken, relativt snabbt och enkelt. Nästa dag så fortsätter vinden att vrida över och samtidigt avta. På eftermiddagen seglar vi med utspirade segel för sydvästlig svag vind och vi passar på att städa upp lite i båten och att ta en välbehövlig dusch. Vi får besök av Delfiner i omgångar och ser även Valar en bit bort. Stina passar på att förbereda mat för ett par dagar, för väderrapporten spår att det skall bli mycket vind från nord eller nordost. Med tanke på den utlovade vindriktningen, så har vi tagit oss ganska långt norröver och ligger norr om Hortas latitud. Stina hinner knappt bli färdig med matbestyren förrän svarta moln tornar upp sig i norr samtidigt som vinden ökar. Så återigen så seglar vi med 2 rev i storseglet och kraftigt inrullad genua. Nu har vi vinden in från babord, vilket känns bättre med tanke på det trasiga undervantet på styrbords sida. Sjön slår ofta över oss och vågorna dunkar in i skrovsidan men båten sköter sig utmärkt och utan att bråka. Det blir åter en kall, blöt och obekväm natt, med en del regnbyar. Vinden håller sig kring nord ost mellan 25 och 35 knop. Vid ett tillfälle när båten ramlar ner från en vågtopp, så öppnar sig en skåp lucka till skåpet där vi förvarar våra glas. En massa glas far ut, men tack vare att de flesta står i sina förpackningar, så är det bara ett som går sönder.

Onsdagen den 20e maj siktar vi Flores, den nordostligaste ön i Azorerna, mellan regnbyarna. Vi passerar ca 10 nm söder om, men får ändå lite mindre sjö bakom och kan passa på att ta en kall men skön dusch. Sista natten blåser det något mindre men sjön är värre och det fortsätter att vara blött och obekvämt. När det ljusnar på morgonen så har vi Faial föröver och i avtagande vind kan vi runda nordsidan och gå in i Hortas stora väl skyddade hamnbassäng. Eftersom det har blåst mycket sista veckan så har inga båtar lämnat och det är trångt i marinan. Vi blir först uppmanade att ankra i hamnbassängen, men innan vi hinner göra det, så kommer det en av marinans båtar och lotsar oss in och anvisar oss en plats utanpå 2 andra båtar.

Vi har seglat 2470 nm, vilket är 300 nm längre än raka spåret. Seglingen har tagit 18 dygn, vilket innebär en medelfart av ca 5,7 knop. Vi är mer än nöjda och tycker att vi utnyttjat vind och väder på ett väldigt bra sätt. Norska 40 fotsbåten Villvind, som startade en dag före oss, kommer in en dag efter och Nicoline (39 fot) som startade en dag efter, kommer in 5 dagar senare. Vi är heller inte de enda som fått skador under överfarten. Roselina knäckte förstaget, Sepia knäckte ett Baby stag, En tysk katamaran har tappat hela riggen, vilket förövrigt 3 andra båtar verkar ha gjort, eftersom de saknar master. Den danska Elan båten som vi mötte på St Marteen, fick problem med en svajande köl efter ett dygn och fick vända tillbaka och ta upp båten på land för att förstärka botten runt kölen. Dessutom så läckte båten ordentligt i nästan alla luckor och fönster. Att många båtar har problem med läckor då det blir lite barska förhållanden kan man lätt konstatera. Otaliga är de båtar som kommer in med tejpade fönsterskarvar och tejpade luckor. Våra problem verkar oerhört små i jämförelse med de flesta. Våra riggproblem får vi ta på oss själv. Vi skulle naturligtvis ha bytt den stående riggen på Trinidad eftersom vi då seglat nästan 40 000 nm sedan förra bytet. Nu kom påsken emellan och alla riggverkstäder var stängda.

Azorerna
Det känns skönt att åter ha fast mark under fötterna igen. Både Yaghan och Tinto ligger här och de kommer och hälsar oss välkomna. De har varit här sedan ett par dagar tillbaka. På kvällen bjuds vi på ett gott välkomstvin ombord på Yaghan och sen går vi till Peters Café Sport, för gemensam middag. Caféet som väl egentligen är en bar, är nog seglarbaren framför andra på det här klotet. I stort sett alla som seglar från Karibien till Europa besöker Horta och då givetvis också Peters Café Sport. Baren startades någon gång kring sekelskiftet av José Azevedo och drivs i dag av 3e generationens Azevedo. Den har blivit så erkänd av staden att gatan den ligger vid har fått namn av grundaren. Ingen besättning med självaktning, undgår ett eller flera besök på Café Sport. Ovanför baren finns också ett mycket fint s.k. scrimshaw museum med över 100 utställda föremål. Scrimshaw är en konstart där man graverar in i valtänder från främst Kaskelot valar. Den var förr väldigt spridd på Azorerna, men har minskat i omfattning eftersom det i dag är svårt att få tag i valtänder. Det går fortfarande att köpa Scrimshaw men det är väldigt dyrt. En graverad valtand kostar mellan 100 och 1000 euro, beroende på storlek och kvalitet. Vi besökte artisten John van Opstal, som har sitt hem alldeles utanför Horta och fick se hur det går till att gravera en valtand.

De första dagarna i hamn går som vanligt åt för att få båt och besättning i ordning. Helen från Yaghan berättar att det varit kallt och blåst väldigt hårt dagarna innan vi anlände och det kan ju vi bekräfta. Dessutom så kan vi se att det ligger snö på toppen av Pico Alto, på grannön Pico och det är väldigt ovanligt vid den här årstiden. Pico Alto är Portugals högsta berg med sina 2351 m.ö.h.

På lördagen blir vi bjudna på biltur runt ön tillsammans med Bengt och Louise från Tinto. En liten kul händelse inträffar då vi satt oss in i hyrbilen. Bengt menar att det varit någon inne i bilen, trots att den varit låst, eftersom det ligger en solhatt och en vägkarta som inte låg där när han hämtade bilen. Jag läser av bilnumret som står på bilnyckeln och kan konstatera att det inte stämmer med nummerplåtarna. Vår hyrbil står några platser längre bort. Samma typ och samma färg och konstigt nog så passar nyckeln i båda bilarna. Vi hinner köra runt nästan hela ön och får en god uppfattning av dess skönhet. Det är väldigt grönt och frodigt och det växer Hortensior överallt utmed vägkanter och åkrar. Blomningen har ännu inte kommit igång riktigt, eftersom det är lite för tidigt på säsongen. Vi kör även upp till öns högsta punkt, som är en vulkankrater eller Caldeira som det heter här. Öns västra udde tillkom vid ett vulkanutbrott 1957. Den gamla fyren står numera långt uppe på ön och har numera byggts om till ett vulkanmuseum. Lunchen (bläckfisksallad) äter vi i en by på nordkusten som heter Ribeira Funda.

Nästa dag avseglar Tinto mot Spanien och vi tar oss an vårt undervant i riggen. Vi har ett reservvant med, men då vi skall byta ut det gamla, så konstaterar vi att även babords undervant har trasiga kardeler. Det går inte att få tag på vant med Seldén ändstycken på Azorerna, så vi ringer upp vår trogne riggare Lasse Lindh i Helsingborg, som fixar 2 st nya vant och får dem flygfraktade ner till oss. Det tar 10 dagar innan våra undervant anländer och orsaken till det är att ett flyg från fastlandet ställs in. Det går dock ingen nöd på oss och Horta är en trevlig stad att vänta i. Tiden fördriver vi med sightseeing i omgivningarna och besöker b.l.a. valkokeriet i Porto Pim, som numera tjänstgör som museum. Valkokeriet startades så sent som 1943 och var i drift fram till 1974 då världsopinionen tvingade valjakten att upphöra. Vi umgås också med andra seglare och träffar åter igen den fantastiska besättningen på Svenska Nicoline. De hade planerat att segla båten till Spanska sydkusten, men efter att de förhört sig om marina priserna där, så har de ombestämt sig och tänker nu segla båten till Las Palmas på Kanarieöarna. Där skall de ha båten till dess att det är slutseglat. Fantastiska människor som verkligen ger oss inspiration att fortsätta segla när vi blir äldre. Hela tiden så kommer det nya båtar och andra ger sig av. Yaghan sätter kurs mot Rotterdam och Villvind mot Falmoth i England. Sepia kommer in efter en ganska seg överfart.

En eftermiddag ägnar vi åt att göra en målning på piren där vi ligger förtöjda. Traditionen säger nämligen att man skall göra en sådan, för att få en trygg och säker hemsegling. Så vi målar båtens namn i rött på vit botten och dekorerar med en svensk flagga och skriver våra namn och datum.

Dagen då våra undervant förväntas anlända, så tar vi bussen ut till flygplatsen. Vi är några timmar för tidiga så vi promenerar runt lite i omgivningarna. Vid ett tillfälle passerar vi en öppen dörr i ett hus. Därinne ser vi en man som håller på med några ekfat. Vi tittar in och frågar om det är lokalt vin i faten och om vi får köpa lite. Jodå, det är rött Pico vin och visst kan vi få köpa. Efter en provsmakning, så plockar han fram en fem liters Pet-flaska och fyller den för 6 euro. På flygplatsen får vi våra undervant och efter att vi ätit lunch så kan vi ta bussen tillbaka och montera upp dem.

Under tiden som vi legat i Horta så har vi haft för avsikt att åka över till Pico och försöka att klättra upp på toppen till Pico Alto. Vädret har dock inte inbjudit till någon tur. Toppen har för det mesta varit insvept i moln. Den dagen vi hämtar vanten på flygplatsen, är naturligtvis toppen helt molnfri så vi beslutar oss för att göra ett försök dagen efter. Erik som är gast på den svenska Halberg Rassey 48an ”Born Free”, vill också hänga med. Klockan åtta på morgonen tar vi färjan över sundet till Madelena på ön Pico. Här hoppar vi in i en taxi som tar oss till Cabeco das Cabras, som är en bergstation 1223 m.ö.h. Det finns en bergspatrull här och vi får signera in oss i deras liggare innan vi ger oss av. Vi är nio personer som ger oss av samtidigt, vi tre svenskar och fyra tjejer och två män från Norge. De första timmarna är vädret strålande och vi njuter av blå himmel och en underbar utsikt mot Faial, på andra sidan sundet. När vi närmar oss toppen så börjar molnen tyvärr att tätna och sikten blir sämre. Stigen upp är brant och tidvis får man ta händerna till hjälp för att komma upp. Markeringen är heller inte den allra bästa men vi hittar vägen och når efter ett par timmar kraterkanten. Härifrån så går vi ner ett tjugotal meter i själva kratern och går över denna till en ca hundra meter hög pyramid liknande topp på andra sidan. Den sista toppen är brant och består av lösa lavastenar, så här får man vara försiktig så att man inte rutschar ner. Efter knappa tre timmar så är vi uppe på toppen, 2351 m.ö.h. och står därmed på Portugals högsta berg. Sikten är tyvärr nästan obefintlig och det blåser ganska kallt. Det är bara vi båda, Erik och en av Norrmännen som når toppen, de övriga ger upp vid krater kanten. Vi sätter oss bakom en sten i lä från den isande blåsten och intar den medhavda fikan. Norrmannen ger sig av ner och tio minuter senare så följer vi efter. När vi kommer ner i kratern så missar vi markeringarna och går för långt. Vi vänder tillbaka och hittar stigen upp ur kratern. På utsidan möter vi de övriga norrmännen som undrar om vi sett deras kollega. Vi svarar att han gav sig ner 10 minuter före oss och borde vara här nu. Vi misstänker att även han har gått fel i kratern och den andre mannen går för att leta efter honom. Vi fortsätter neråt och följer markeringarna så gott det går. Det är långt avstånd emellan dem så man kan inte se från den ene till den andre i den dåliga sikten. Vid ett tillfälle så inser vi att vi kommit in på fel stig, eftersom vi inte sett några markeringar på ett bra tag. Stigen går trots allt nedåt så vi fortsätter. Efter någon timma känner vi åter igen stigen och är på rätt spår. Nu börjar krafterna i benen att tryta och Stina kan bara med ren viljestyrka ta sig ner. Hon har dock markkontakt med baken vid ett par tillfällen. Mina ben är också sega men i något bättre skick än Stinas. Efter sex timmar på berget, når vi bergstationen och kan sätta oss ner på golvet och vila. Här möter vi de fyra norska flickorna och nu är de av med båda männen. Vi stannar en timma och under den tiden dyker de inte upp. Sikten har förbättrats något och de båda männen från bergspatrullen spanar upp mot berget med kikare. De är nu ganska oroliga och pratar om att börja söka efter de saknade. Den ena av männen har mobiltelefon och sänder ett meddelande om att han nått en väg. Vi ringer efter vår taxi och åker tillbaka till Madelena. På torget hinner vi dricka ett glas vitt Pico vin innan båten skall gå klockan sex. På båten träffar vi de fyra norska flickorna samt han som gick vilse från början. Mannen som gick för att leta har kommit tillrätta men inte hunnit med färjan. Han får vänta till sena kvällsfärjan klockan tio. När vi kommer tillbaka hinner vi precis att få en härlig dusch innan de stänger för dagen.

Nästa dag är det lördag och vi kan med möda gå till supermarketen för att handla. Dagen efter avseglar vi tidigt på morgonen för att ta oss till Terceira, som ligger 70 nm längre öster ut. Vi rundar Picos västra udde och seglar i sundet mellan Pico och Sao Jorge. Den senare har en väldigt brant och vacker sydsida och en del vattenfall störtar utför branterna. I sundet passerar vi en Sköldpadda helt nära och har också Delfinbesök. Vi rundar São Jorges östra udde och sätter kurs mot Terceira som vi kan se i nordost. Strax efter udden får vi syn på Valar en bit bort. Det är troligtvis Kaskelotter som är den vanligaste valen här. Hela dagen har vi haft soligt och fint väder men strax innan vi kommer fram så mulnar det på från väster. Vi angör Angra do Heroismo klockan sju på kvällen och får en plats i den lilla men väl skyddade marinan. Det är ganska fullt då ARC (Atlantic Rally for Cruisers) har valt att göra ett stopp här och de flesta av dem är båtar i femtonmeters klassen, så de tar stor plats. Vi hade bara tänkt stanna här ett par dagar, men vädret försämras och ett djupt lågtryck drar fram utefter rutten till Irland. Vårt väder är lite molnigt och det regnar lite de första dagarna men det syns att det blåser friskt på havet så det blir till att avvakta ett lämpligt väderfönster. Angra do Heroismo är en vacker stad så det är ett fint ställe att ligga inblåst på. Staden är upptagen på UNESCO’s världsarvslista och hyser många vackra hus och kyrkor från femton- och sextonhundratalet. Angra var den första orten på Azorerna som fick status som stad år 1534. En speciell folkatraktion på Terceira är ”Touradas à Corda” eller översatt till Svenska, tjurrusningen. Den går till så, att man stänger av en gata för trafik och sen släpper man ut en stor tjur som man på olika sätt försöker att locka till att anfalla. Man skulle kunna säga att det är som tjurfäktning utan att man sticker tjuren. Tillsammans med Frank och Marejke från Holländska Sepia, så deltar vi på en tjurrusning i Angra. När vi kommer till den avstängda gatan så är det ganska folktomt men vi kan se att det är något på gång för alla husen har förspikade fönster och dörrar och gatan är tömd på bilar. Folk börjar strömma till och vi hittar en fin plats på en mur där vi kan vara åskådare. Klockan sju smäller ett kanonskott som innebär att tjuren är ute ur sin transportbur. Den har ett långt rep runt halsen och 7 st ”pastores” i vita skjortor och ”Mazantino”hattar, försöker att kontrollera tjurens rörelser med hjälp av repet. När den rusar iväg har de inte någon chans att bromsa den. Unga killar med paraplyer eller röda skynken försöker locka till sig tjuren och när den anfaller, är det med minsta marginal som de lyckas springa åt sidan. Där vi sitter finns det en sidogata där det står många människor, både lokala och turister. När tjuren rusar in i sidogatan, blir det lite panik och folk springer åt alla håll för att komma undan. En del slänger sig upp på murar, lyktstolpar och öppna fönster. En turist ramlar ett par meter framför tjuren, men har tur då tjuren, lite förvånad, stannar upp. Föreställningen är inte ofarlig och på turistbutikerna i stan kan man köpa DVDer som visar ganska spektakulära och farliga situationer från tidigare tjurrusningar. Tjuren lockas igenom den avstängda gatan i båda riktningarna och när han utmattad åter kommit in i sin transportbur, så skjuter man 2 st kanonskott. Vid varje tjurrusning så har man fyra tjurar som en och en får löpa gatlopp genom gatan. Tjurarna ser väldigt stressade och utmattade ut men de får åtminstone behålla livet och kan återvända till sin gröna äng där de kan sitta under ett korkträd och lukta på blommorna. Murar, fönster och balkonger är fulla av människor och de modigaste håller till på gatan, det är en riktig folkfest. Det förekommer tjurrusningar nästan varje dag i någon by på Terceira.

Mot Irland
Efter fyra dagar på Terceira så har lågtrycket gett sig av och ett väderfönster öppnar sig för åtminstone de närmaste fem dagarna. Vi checkar ut och ger oss av tidigt på morgonen. De första tre timmarna får motorn hjälpa till i lä bakom ön, sen fyller vinden i från väst. Vi får en fin start för fulla segel i soligt och fint väder. Delfinflockar kommer på besök vid flera tillfällen och vi ser också flera Valar som blåser. Vid ett tillfälle ser vi skuggan av en Val endast 20 meter vid sidan av båten. Vi kan konstatera att det är en Kaskelottval, då den kommer upp i ytan ett par gånger innan den likt en ubåt försvinner ner i djupet igen.

En dag då vi skall skriva det sista på vårt resebrev om Karibien så får vi inte igång vår dator. Det visar sig att hårddisken har slutat att fungera. Som tur var har vi en back-upp på en annan hårddisk som innehåller alla bilder samt övriga resebrev. Det sista brevet är dock inte med så det är bara att sätta sig ner och försöka att skriva om allt samman i den andra fungerande datorn. Hårddisken var bara tre år gammal men havsmiljön tar hårt på all elektronik.

Seglingen till Irland har oroat oss lite grann då vi vet att vi nu kommer in i lågtrycksbanan på norra halvklotet. Vi har förväntat oss frontpassager med ostabilt väder och mycket vind. De första dagarna har vi vind från väst eller nordväst med lite varierande styrka. Ibland seglar vi med fullt segelställ och ibland med ett rev i storseglet. Femte dagen vrider vinden mot syd och det mulnar på och börjar regna. En kallfront passerar och efter fronten så får vi uppklarnande väder med nordvästliga vindar. Vinden ökar något i samband med fronten men håller sig på beskedliga tjugo knop. Resten av seglingen går utan några problem och vi siktar Irland efter sju dagar. Vi hade tänkt gå till Kinsale men vi fortsätter, eftersom det skulle bli angöring mitt i natten. Dessutom så har vi fin vind och prognosen lovar svaga vindar framöver. I stället angör vi Killmore Quay, på Irlands sydostspets. De 1200 sjömilen har tagit lite drygt 8 dagar och gått som en dans även om det har känts väldigt kallt. Dagen vi anländer är det midsommar och vi skyndar oss därför upp till hamnkontoret för att betala och få tillgång till duschar. Det blir den snabbaste och dyraste duschen på hela resan. En euro för en minuts duschning, dessutom tar det 30 sekunder innan det kommer fram varmvatten. Trots priset så var det värt varenda euro. På kvällen så dukar vi upp ett improviserat midsommarbord där det mesta finns med, knäckebröd, grovbröd, kalles kaviar, sardiner, tonfisk, cremefraice, lök och ägg. Det hela sköljs ner med öl men tyvärr med avsaknad av snaps. Vi saknar våra norska vänner som brukar se till att det finns linje akvavit på bordet. Vi kompenserar med ost bricka och ett gått rödvin istället. Vi sänder en tacksam tanke till Louise och Bengt på Tinto som försett oss med grovt bröd, knäckebröd och kalles kaviar.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina