Jorden runt



Yüklə 1,22 Mb.
səhifə25/28
tarix03.11.2017
ölçüsü1,22 Mb.
#29518
1   ...   20   21   22   23   24   25   26   27   28

Brev 42. Out of Africa.

(2009.01.20. - 2009.03.07.)

Tisdag morgon när vi tänkt ge oss iväg så ylar det i riggen och vattnet ryker i hamnbassängen. Det blåser 40 knop med vindbyar på upp till 52 knop och har gjort så hela natten. Stina vaknar med ont i magen och värk i kroppen och vi börjar undra om vi någonsin skall komma iväg. Prognosen pekar på avtagande vind först mot torsdagen men på onsdag förmiddag börjar vinden att avta så vi beslutar oss hastigt för att ge oss iväg. Stina känner sig dessutom lite bättre och solen skiner från en blå himmel, precis som vanligt. Väl ute lägger vinden av nästan helt och vi får ta motorn till hjälp och motorsegla ner mot Cape Point och Cape of Good Hope som vi runder sent på eftermiddagen. Strax efter rundningen så fyller vinden ifrån NO och vi kan sträcka upp utmed kusten. Vi passerar ljusen från Hout Bay och ser på avstånd även ljusen från Cape Town som vi passerar under natten. Här utanför är trafiken av fiskebåtar och handelsfartyg intensiv. Under natten avtar vinden allt mer och vrider emot. När gryningen kommer är det helt vindstilla och vi startar motorn. Det blir en kall natt och det är nog inte så konstigt eftersom vatten temperaturen i Tabel bay endast är 12,3 grader. Det i sin tur beror på Benguela strömmen som för kallt vatten från södra oceanerna upp längs med Afrikas västkust.

Vi får en väderprognos som talar om obefintliga vindar under de närmaste dagarna och beslutar oss för att gå upp till Dassen Island och invänta bättre vindar. Dassen Island är en liten sandö som ligger ca 35 nm norr om Cape Town. Den är naturskyddad och bebos endast av en parkvakt samt av tusentals fåglar, pingviner och sälar. På morgonen rapporterar vi in till vårt radionät, som numera kallas för Anaconda Net, vart vi är på väg. Strax efter rasslar det till på VHF radion och Tinto 3 kallar upp oss. De berättar att de just lämnat Cape Town och är på väg mot Dassen Island för ankring över natten. Vi ankrar upp i en vik i lä av ön tillsammans med ett 30 tal fiskebåtar och fördriver eftermiddagen med att studera Valar som utför sina konster strax utanför viken. De hoppar upp ur vattnet (breachar) och tittar upp med huvudet (sky spying). Det är Southern Right Whale det kan vi se för de saknar ryggfena och har helt mörk stjärtfena. Namnet har de fått av valfångarna som ansåg att det var den rätta valen att harpunera. Det är alldeles i slutet av val säsongen, vilket visar sig 2 dagar senare då de är helt borta. Några timmar senare så kommer även Tinto 3 in och ankrar. Vi bjuder över dem på middag på kvällen. När de ror över till oss så passar de på att försöka byta till sig lite hummer från den närmsta fiskebåten men se det går inte, för de är förbjudna att sälja till privatpersoner och de vaktar väldigt på varandra. Förmodligen är det så att de inte äger båtarna själva utan arbetar som anställda. Louis lämnar ändå över ett par paket cigaretter som hon tycker att de kan få. Nästa morgon då fiskebåten är på väg ut så backar de helt upp till Tinto och räcker över en påse med Hummer. Hela fiskeflottan ger sig ut och vi blir ensamma kvar i viken med Tinto, de skall förmodligen fiska det sista och sen ge sig hem för att leverera och fira helg för det är fredag. Dagen är lika vindfattig som föregående och vi fördriver tiden med att läsa och studera djurlivet. Strax innan solnedgången så sjösätter vi dingen och ror över till Tinto som bjuder på nykokta Humrar. Vi medför nybakade baguetter, kylt vitt vin och melon. Vi får en trevlig kväll och Bengt och Louise är lätta att umgås med, skåningar som de är.

Nästa morgon ligger dimman tät och det är fortfarande vindstilla. Eftersom det är helg så kommer det många fritidsbåtar som trotsat dimman och nu far runt i viken. Vid middagstid så lättar dimman med en lätt sjöbris och vi beslutar oss för att gå 30 dm norrut till Saldana bay. När vi håller på att lyfta vårt ankare så kommer en av fritidsbåtarna fram och undrar om vi nu fyllt båten med hummer. När vi svarar att vi tyvärr inte har några redskap för att fånga dem med så ber han oss vänta en liten stund och så försvinner han iväg. Vi måste tyvärr ge oss av och fortsätter med att göra klart. Just när vi skall sätta segel, så kommer den lilla båten tillbaka. Han ber oss att räcka över en hink som han fyller till brädden med hummer. När vi kommer fram till Saldana Bay, så hittar vi en liten modern marina som heter Mykonos Marina. Där förtöjer Tinto vid bryggan för bränsle försäljning och vi förtöjer utpå dem. Så på kvällen frossar vi åter i Hummer och har det trevligt tillsammans.

Nästa morgon ligger dimman tät och det är fortfarande vindfattigt. Vi kan inte ligga kvar vid bränsle bryggan utan beslutar oss för att gå utanför hamnen och ankra i väntan på att dimman skall lätta. Väl ute så hoppar vi över ankringen och går sakta för motor ut ur bukten. Väl ute på havet så fyller en lätt västlig bris i och dimman lättar så småningom. Tinto sätter kurs mot Namibia och vi sätter kurs mot St Helena och slutligen så är vi ”Out of Africa”.

Enligt pilotbökerna så skall seglingen över Syd Atlanten vara den allra bästa av alla tradevind seglingar och den börjar bra för oss. Vinden är visserligen ganska frisk till att börja med men lättar ut lite efter ett par dagar. Till att börja med är nätterna svala och man får klä sig i varma kläder. Det är ett rikligt djurliv runt omkring oss och vi ser massor av sälar, pingviner och fåglar som liror, petreller, sulor och även albatross. Vi får Delfinbesök vid flera tillfällen och en flock pilotvalar drar också förbi. Vinden ökar och minskar i styrka och segelsättningen måste rättas därefter. Efter några dagar så har vatten temperaturen krupit över 20 grader och vinden har avtagit något och blivit jämnare.

På den här överfarten blir vi återigen påminda om farorna som hotar på havet. Via kortvågsradion får vi besked om att en Sydafrikansk katamaran, med 3 personer ombord, slagit runt i en tropisk storm strax sydost om Madagaskar. En av personerna hittas sittande på kattamranens botten men de andra 2 hittas aldrig. Den lilla Slovenska båten Lunatik som var på jordenruntsegling nonstop från väster till öster, hittas övergiven och starkt beväxt ca 600 nm sydväst om Perth i Australien. Ensamseglaren Jure, hade vi kontakt med på vår segling till Durban och han var en pratglad man som gärna berättade om sina vedermödor och glädjestunder. Hans fru skulle komma och möta honom på Nya Zeeland där seglingen skulle fullbordas. Nu blev seglingen aldrig fullbordad och ingen man finns att möta för hustrun. Den tredje tragedin handlar om en 18 m lång Holländsk stålbåt ”Ultimate” med 2 personer ombord. På segling från Azorerna till Holland så slutar kontakterna med land helt plötsligt. Den sista positionsrapporten, från den 22 januari, bekräftar en position alldeles framför en svår atlantstorm. Rapporten når oss via mejl den 20e februari och någon ytterliggare rapport får vi inte. Om den första och den sista händelsen kan man väl säga att det är att utmana ödet när man seglar vid fel årstid på oceanerna. Vad som hände Jure på Lunatik får vi aldrig reda på. Kanske råkade han ut för en storm, kanske ramlade han över bord.

Dessa tragiska nyheter når oss samtidigt som vi upplever den mest fantastiska passagen på hela vår resa. Den är lika behaglig som pilot böckerna påstår. Efterhand som dagarna går så får vi mer och mer Flygfisk att rensa bort från däck om mornarna. Vårt fiske är det sämre med men efter flera dagars försök så lyckas vi i alla fall få upp en liten Mahi mahi (Polynesiska för guldmakrill) på ca 1 kg. Den räcker till en riklig middag. Efter 11 dagar så dyker St Helena upp på Horisonten. Ön ser karg och ogästvänlig ut från havssidan, med branta vulkaniska klippor som stupar i havet. Vi rundar norra sidan och ankrar utanför huvudorten Jamestown som sträcker sig ett par kilometer upp i en dal. Dalen mynnar i en liten bukt som är full av lokala fiskebåtar. Någon hamn finns inte, bara en kaj der det går att komma iland från den lilla färjebåten som transporterar in oss seglare. Det är ca 20 m djupt och en lätt dyning gör att båten rullar hela tiden. Vi har seglat 1683 nm med dygnsdistanser på mellan 139 och 160 nm. Endast ett dygn droppade distansen till 115 nm. Den bekvämaste passagen hitintills på vår jordenruntfärd, precis som böckerna förutspådde.

St Helena.
Efter en god natts sömn kallar vi upp färjeservicen och ber att få bli upplockade. Det går att ta sig in med egen dinge, men man riskerar att förstöra den mot angöringskajen och dessutom är förutsättningarna för ett ofrivilligt bad ganska stora. Landstigningkajen går i trappsteg så att höjden skall stämma överens med det för tillfället rådande tidvattnet. Över kajen går ett räcke där det hänger ner många rep med flera knutar på. När man skall hoppa iland, så väntar man till dess att båten befinner sig på en vågtopp då kastar man sig som Tarzan i ett av repen och svingar sig iland. Vid vår första landning går det lätt, eftersom dyningen är ganska så moderat. Men det finns säkert tillfällen då det kan vara ett äventyr, vilket vi får ett smakprov på lite senare i veckan. Efter incheckning och bankbesök så besöker vi turistbyrån för att få en uppfattning om vad ön har att erbjuda.

Det bor ca 4000 människor på ön och den största bosättningen är inte Jamestown som man skulle kunna tro, utan Halftree Hollow som ligger på platån alldeles söder om och ovanför Jamestown. Här bor det ca 1130 människor och i Jamestown endast ca 840. Den näst största orten är Longwood med ca 950 invånare. Ön är ca 17 km lång och 10 km bred och har en yta på ca 122 km2 med det mesta av ytan i den högre terrängen. Högsta punkten Dianas peak är 823 m.ö.h.



St Helena har en 500 årig historia som börjar år 1502 då Portugisen Admiral Jao da Nova för första gången landsteg på ön. Portugiserna lyckades bevara öns position hemlig ända till 1588 då Engelsmannen Thomas Cavendish upptäckte ön. Elva månader senare var det den Holländska lotsen Johan van Lindschoten som landsteg med en flotta på ön. Eftersom ön låg strategiskt placerad på segelrutten runt Sydafrika så följde en intensiv rivalitet om ön som slutade med att Engelsmännen tog kontroll över den och byggde St Johns fästning år 1659 och därmed lade grunden till Jamestown. De flesta som känner till St Helena, gör det nog på grund av Napoleon Bonaparte. Efter att han blivit besegrad av the Duke of Wellington vid slaget vid Waterloo, så sändes han som fånge till St Helena i oktober 1815 där han de första 2 månaderna bodde längst upp i dalen, där Jamestown ligger, i en paviljong som heter Briars. Därefter flyttades han längre in på ön till Longwood house där han bodde till sin död 6 år senare. Han begravdes på ön men hans kvarlevor flyttades 1840 till Invalid domen i Paris, där de än i dag finns. Hans första gravplats på St Helena ägs idag av franska Staten som fortfarande vaktar och vårdar den. Tillsammans med Yaghan och några andra båtbesättningar gjorde vi en guidad rundtur i Napoleons fotspår. Den lokale chauffören Robert Peters kör oss runt till de olika platserna där kunniga guider tar hand om oss. Dagen innan hade Robert kört Stina och mig upp på ön och släppt av oss vid en stig som ledde upp till Dianas Peak det högsta berget på ön. Då man kommer in på ön förvånas man över hur grönt det är, långt ifrån den bild man får från sjösidan. Vi vandrade upp till en berg rygg som sträcker sig över en stor del av ön. Vandringen fortsatte längs med ryggen med en vidsträckt utsikt över större delen av ön. Stigen gick i frodig grönska med New Zeeland Flax, Tree ferns, Cabage Tree och massor av andra för oss okända växter, varav många var endemiska. New Zeeland Flax är inplanterad och har tidigare haft stor betydelse för ön. Av den utvann man fibrerna ur de långa bladen och gjorde rep samt textilier. När sedan modernare material kom fram, så dog denna industri ut. Efter en timmas vandring, stod vi högst uppe på Dianas Peak, 823 meter över havsytan. Här uppe fanns en liten postlåda med en stämpel och en gästbok. Här kunde man stämpla sitt medhavda vykort och posta det i lådan. Vi nöjde oss med att skriva i gästboken. Vandringen fortsatte utmed bergsryggen och vidare ner längs sluttningarna. Efter ytterliggare 1,5 timma var vi tillbaka vid vår utgångspunkt. Härifrån fortsatte vi längs den smala vägen ner igenom dalen. Tanken var nog att vi skulle försöka få lift tillbaka men vägen var vacker och vi behövde motion så det slutade med att vi gick hela vägen tillbaka till Jamestown dit vi anlände sent på eftermiddagen efter 5 timmars vandring. En annan attraktion som ger god kondition är ”Jacobs ladder”. En trappa som byggdes 1829, för att kunna transportera varor mellan Jamestown och Ladder hill, 600 fot högre upp. Jacobs stege har 699 trappsteg utan vilplan, så det tar på krafterna att ta sig upp. Men väl uppe så bjuds man på en magnifik utsikt över Jamestown och dess dalgång. Man har också fin utsikt över alla båtar som ligger ankrade och då vi är där så ligger RMS St Helena på redden och lossar sin last av förnödenheter för ön. RMS St Helena är den enda förbindelsen med omvärlden, eftersom det ännu inte finns någon flygplats. Den kommer ca 1 gång per månad och avseglar från Cape Town. Efter att ha lossat så fortsätter den till Ascension som ligger ca 600 nm längre NV och på återresan så stannar den till för att ta ombord last och passagerare till Cape Town. Båten kan ta ca 130 passagerare. Det finns nu planer på att bygga en flygplats på ön, vilket kanske kommer att ta bort en del av öns själ men å andra sidan förenklar livet för öns invånare och kanske bidrar till att öns ungdomar stannar kvar. Många av öns yngre män arbetar på militärbasen på Ascension och är borta i månader i sträck. För dem skulle säkert en flygplats förbättra livet.

Vi uppskattar verkligen vistelsen på ön och det är fantastiskt att kunna vandra på de gator där inte bara Napoleon gick, utan även Capten Bligh, Arthur Hallay (han med cometen), Charles Darwin, the Duke of Wellington och Captain James Cook. Historien sitter i husväggar och gatsten. Innan vi ger oss av från ön äter vi en god middag på Anns Place tillsammans med många av de andra seglarna. Restaurangen är lite av ett seglartillhåll och är dekorerad med många nationsflaggor och klubbflaggor. Vi och Yaghan bekräftar vår vistelse här genom att signera en Svensk flagga som hänger i taket. På kvällen då vi skall ta oss ut med färjebåten får vi uppleva hur det kan vara att ta sig ut då dyningen går hög. Nu är det ett äventyr att ta sig ombord och det blir nödvändigt att ta linorna till hjälp. Allt går dock bra även om man blir lite blöt. Efter 6 dagar på ön lättar vi ankar och sätter kursen mot Salvador i Brasilien. Vi hade gärna kunnat stanna mycket längre för vi tyckte väldigt mycket om den charmiga ön.



Mot Brasilien
Jag (Janne) får äran att vinscha upp ankaret som ligger ute med 55 m kätting på 19 m djup. När vi lyfter på durken som vi brukar gör inför en överfart, så kan vi konstatera att det står ganska så mycket grönfärgat vatten. Vi inser att det är kylvatten som läckt ut men det har smak av salt så det är även saltvatten som läckt in på något sätt. Vi länsar ur men kan inte se att det kommer in något nytt vatten. Vi får helt enkelt hålla det under uppsikt. Vindarna är som vanligt lite besvärliga i lä bakom ön, men efter några timmar så är vi ute i sydost passaden igen och gör god fart. En grupp Delfiner följer oss en bit för att se så vi kommer bra iväg. Vi tolkar det som att det kommer att bli en bra överfart. Frampå eftermiddagen ökar vinden något så vi tar in ett rev. Natten bjuder på härlig segling i månsken. En Brown Noddy Tärna har bestämt sig för att hålla natthärbärge på vår radarskärm. Men han har glömt att komma överens med Stina som kämpar emot. Det blir en tuff kamp innan Noddyn ger upp striden och drar vidare. Den första veckan av passagen har vi god vind och lite ostadigt väder med en del regnskurar. Ibland går vi med fullt segelställ och ibland med ett rev i storseglet. Efterhand avtar vinden något och vädret blir stabilare. Det blir också varmare för varje dag som går och det blir lite svårt att sova på frivakten. När vi närmar oss Salvador så är det 29,3 grader i vattnet. Vi fiskar med jämna mellanrum men resultatet är klent. Det enda vi lyckas få upp är Tonfisk på burk som vi fiskar fram ur vårt matförråd. Dagarna är heta så vi häller hinkvis med havsvatten över oss på fördäck. Den första hinken svalkar något men de andra känns bara ljumna. När sjön blir mindre så passar vi på att försöka hitta motorläckaget. Med motorn igång så kryper vi runt den och inspekterar utan att hitta var det kommer ifrån. Noddy Tärnan dyker upp igen och den här gånge så har Stina gett upp så den får bli sittande på radarn. När det ljusnar så ger den sig av för att åter komma tillbaka när det blir mörkt. Ibland kommer det ytterligare en och då blir det ett jädrans kacklande om vem som skall ha platsen. Det slutar alltid med att inkräktaren får ge sig av. Det förefaller att vara en del bostadsbrist för fåglarna här ute. När vi närmar oss Brasiliens kust så ökar den kommersiella trafiken. Ett containerfartyg som vi har kollisionskurs med kallar vi upp och frågar om vi kan bibehålla vår kurs. ”Behåll ni er kurs så håller vi undan” svarar vakthavande befäl och sen går de strax för om oss. När vi kallar upp för att tacka så mycket, så får vi en liten pratstund. De är på väg till Rotterdam där de skall vara om 8 dagar.

De sista 2 dygnen blir ganska vindfattiga under dagtid och vi gör beskedliga 117 och 101 nm per dygn mot tidigare 121 till 153 nm. Sista natten kan vi se ljusen från Salvador på natthimlen och dy gryningen kommer skymtar vi höghusen ute längs med kusten. Innan vi kommer fram så får vi en riktig störtskur som svalkar av oss ordentligt och även sköljer av båten från allt salt. Klockan 4 på eftermiddagen passerar vi fyren Barra som visar vägen in till Baia de Todos os Santos eller alla helgons bukt, fritt översatt. Vi följer höghusen utmed stadsdelarna Barra och Graca och rundar Fortet Sao Marcelo i inloppet till den kommersiella hamnen där vi förtöjer i marinan. Vi har seglat 1962 nm på lite mer än 14 dagar, vilket ger en genomsnittsfart på ca 5,7 knop.



Salvador- Brasilien
När vi lägger till så får vi hjälp av Harald och Christel på Aurora från Helsingborg som bildar mottagningskommite. Vi har ju haft mejl kontakt sedan en tid tillbaka så vi var väl medvetna om att de var här. På bryggan ligger totalt 4 Svenska båtar så det blir ett riktigt Svenskmöte.

Förutom Aurora så ligger Unicorn med Anna Karin och Håkan, dem har vi tidigare träffat i Scottland år 2001. De 2 andra båtarna, Blue Dame med Jan och Monica samt Flying Penguin med Jalle och Brittis är nya bekantskaper. På kvällen bjuder Harald och Christel på middag ombord i Aurora och vi har naturligtvis mycket att prata om. Incheckningen får vänta till dagen efter. Då följer Harald med oss till alla instanser så det går ganska så smidigt eftersom vi slipper att leta. Vi hinner också med en taxi tur till ett supermarcado där vi kan fylla på med lite färsk mat, grönsaker och frukt. På kvällen tar vi Elevador Lacerda, d.vs. hissen upp till den gamla stadsdelen som ligger strax ovanför hamnen där vi ligger. Vi vandrar omkring lite i de gamla pittoreska kvarteren och slinker så småningom in på en lokal bar med hög sambamusik, som verkar populär. Maten är väl inte någon höjdare, köttet är salt så det förslår men det är väl för att de skall få sälja många öl.

Nästa dag betalar vi hamnavgiften, hämtar vår inlämnade tvätt och ger oss av. Vi skall segla rakt över bukten till Itaparica som är en ö på andra sidan. Men först går vi för motor bort till Bahia marina som ligger en halv sjömil bort. Här ligger Yaghan och vi skall bara säga hej till dem för vi misstänker att de lämnar innan vi kommer tillbaka. Väl där så är ingen ombord men vi hinner inte vända vår båt förrän de kommer på bryggan. Jodå de har tänkt avsegla 3 dagar senare så vi lär väl inte träffas på ett tag. Då vi beklagar att vi missade karnevalen så berättar de att vi inte missat något av värde. De var helt klart ganska så besvikna på den. Bara skränig musik som man fort tröttnade på. Inga vackra kostym parader som de hade förväntat. Vi tar farväl och sätter segel för att segla de 12 sjömilen över inloppet till alla helgons bukt. Det blåser inte mycket men vi har hjälp av tidvattnet som är med oss. Vi rundar en udde och ankrar utanför byn Itaparica som alltså har samma namn som ön. Aurora ligger redan här och efter middagen kommer de över på en drink och lite snack. Gitarrerna kommer fram och stämningen blir hög med sång och musik i den ljumma natten.

Natten är mycket varm och vindstilla så det blir svårt att sova. Det är skönt att kasta sig i vattnet på morgonen, även om det inte ser speciellt inbjudande ut. Det är ganska grumligt och det flyter en hel del skräp och plastpåsar på ytan. Men det svalkar trots allt lite grann, åtminstone för stunden. Senare så tar vi oss iland och tittar lite på byn Itaparica med sina trånga vindlande gator. Vi äter lite lokal mat och dricker en öl på en liten uteservering på torget.

Vi ligger kvar över helgen och kopplar av med lite bad på dagarna samt gitarr och kortspel på kvällarna tillsammans med Christel och Harald. På måndagen tar vi en mini buss till grannbyn Vera Cruz där det finns lite mer affärer samt en lite större Supermarket. Det blir lunch på en liten servering där de serverar grillad kyckling, korv och lamm i samma rätt för en billig peng. Sista kvällen med Christel och Harald äter vi på en restaurang i Itaparica där vi inleder med den för Brasilien typiska drinken Caipirinha. Den görs på en hel lime som snittas upp, socker, krossad is och en lokal spritsort som heter Pirassununga, gjord på sockerrör.

Dagen efter plockar vi ner den lilla genuan, som skall repareras, och sätter upp vår största genua. Sen tar vi farväl av Christel och Harald och sätter segel för att gå tillbaka till Salvador. Vi får kryss i ökande bris och har en härlig segling tillbaka. Medan vi har varit borta så har Holländska Sepia hunnit anlända och vi går bort för att säga hej till dem. De berättar att de hunnit med att bli rånade mitt på blanka dagen och att de blev av med sin kamera, Det är andra gången under ett halvår som de blivit rånade. Första gången var i Durban, men då klarade de sig utan att förlora något.

De sista dagarna i Salvador ägnas mest till att se över båten och proviantera men vi hinner även med lite annan shopping och en rundtur. Vi lyckas spåra vårt kylvattenläkage till färskvattenpumpen som vi lämnar in till en Volvo Penta verkstad och får renoverad. Med rundtursbuss får vi en 3 timmars rundtur genom stora delar av Salvador och får en ganska god bild av staden. Vi får se både fattiga, slitna kvarter och moderna vackra stadsdelar. Turen går delvis utmed kusten där alla turisthotell ligger alldeles invid badstränderna. Vi åker ännu en kväll upp med hissen till de gamla stadsdelarna där vi äter god mat på en liten restaurang och får uppleva sambamusik som spelas i en av gågatorna.

Våra upplevelser av Salvador är väldigt blandade men slutintrycket är nog inte särskilt överväldigande. Kanske gav vi det för lite tid men vi är ju inga älskare av storstäder så det kan ju också vara en orsak. Salvador kändes stökigt och lite skitigt och alldeles för hett. Folk (männen) pinkar längs med husmurarna så fort de har behov så det stinker urin lite överallt och det bidrar ju inte till något positivt intryck. Efter en och en halv vecka i Bahia så klarerar vi ut för att sätta kursen upp mot Karibien. Vi längtar efter lite behagligare temperatur men framförallt efter lite härliga bad och lite snorkling i renare vatten.


Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina


Brev 43. Mot Karibien.

(2009.03.08. - 2009.03.25.)

Söndag middag släpper vi förtöjningarna och ger oss iväg. Vi går utmed Salvadors höghusprydda kustlinje, för både motor och segel och rundar Barra point med sin fyr en timma senare. Kursen sätts mot nordost upp mot Brasiliens hörn vid Nathal. Vi har bidevind och får till och med göra ett par slag för att inte segla upp på ett rev som sträcker sig ut från land. Efter hand så kan vi hålla upp kursen och även släcka lite i skoten i den svaga vinden. När natten faller på så kommer det en Brown Noddy Tern och söker natthärbärge på rufftaket. Den landar på solcellen, där den ser ut som Bambi på hal is, innan den hittar sin plats på rufftaket. Vi har en hel del fartyg och fiskebåtar runt omkring oss men ingen kommer riktigt tätt inpå. De första 4 dygnen har vi lätta vindar som ger oss dygnsdistanser mellan 100 0ch 130 nm. Vi har behållit den stora genuan (förseglet) uppe och den hjälper oss att hålla en hyfsad fart. Emellanåt så kommer det en kraftig regnby med vindökning och då får vi rulla in lite på genuan under någon timma. Nätterna bjuder på fantastisk segling i fullmånens sken. Vinden är då lite starkare än på dagen, men det är trots de inga vågor att tala om. Vi sitter i bara shorts och njuter av den bästa seglingen på hela vår tripp. På dagarna är vinden svagare och det är stekande hett. Vi får hela tiden svalka oss med hinkvis av havsvatten. Vi passerar en sköldpadda som ligger och spanar i vattenytan och emellanåt kommer det Delfiner på korta besök. De kommer kanske för att se till att allt står rätt till med oss och för att se så vi håller rätt kurs. Den Brasilianska kusten har försvunnit bakom horisonten och nästa gång vi ser land blir det Tobagos kust som dyker upp. Vi hade från början tänkt gå till Fortaleza och checka ut där för att sen gå till Il de Salute (Djävulsön) utanför Franska Guyana. Planen reviderades dock då vi tyckte vi fått nog av storstäder och dessutom för att vi hade dåliga sjökort över Ile de Salute. Så vi valde istället att gå direkt de 2450 nm till Tobago och få mer tid för Karibien.

Strax innan vi passerar Recife så får vi ett mejl från Yaghan som berättar att de fått söka nödhamn där. De gick ju från Salvador en vecka före oss och strax innan Recife så gick lovart diagonalstag (D2) mitt av. Som tur var så var vinden svag vid tillfället och riggen blev stående. Med mer vind kunde det ha gått riktigt illa, då kunde riggen gått över bord. Nu väntar de på att Svenske Jonas, med riggverkstad på Trinidad, skall flyga in och reparera skadan. De skriver också att Recifes hamn är som ett kloakdike, så det känns skönt för oss att vi inte valde att gå dit. Seglingen upp till Recife har gått i ganska lätta ostliga eller sydostliga vindar, vilket har inneburit att vinden kommit in från sidan eller lite förifrån. Efter Recife kan vi börja falla av lite grann och få vinden mera akterifrån. Kursen blir mera nordlig och när vi rundat Brasiliens hörn blir den nordvästlig. Här möter vi en hel del fiskebåtar och ser mycket plastdunkar och små flaggor som markerar fiskegarn. Det är ganska grunt, under 50 meter och så fort vi kommer ut på djupare vatten så försvinner alla fiskebåtar. Vårt eget fiske går dåligt men en dag får vi napp. När vi halar in så sitter det en Blackfin Tuna på kroken. Den är mindre än 30 cm så besvikna förpassar vi den tillbaka till havet. Märkligt att en så liten fisk kan gapa över vårt drag, som är nästan halva dess storlek. Det berättar lite om hur glupska de är.

Efter en veckas segling, befinner vi oss mellan 2 och 3 grader syd om ekvatorn. På eftermiddagen kommer det en stor regnby med ganska mycket vind initialt. Vinden lägger dock av nästan genast och regnet vräker ner. Det visar sig vara inledningen till the Doldrums, stiltjebältet strax syd om ekvatorn. Vi samlar massor av regnvatten de första timmarna och startar sen motorn och sätter kurs norröver för att komma igenom stiltjebältet så fort som möjligt. Vi går för motor hela natten och får handstyra hela tiden. Regnet kommer drivande i täta byar och det blixtrar i horisonten hela natten. Vi har Delfin besök vid flere tillfällen och nu på morgonen kommer en jätteflock och hälsar på. Efter ca 14 timmar kommer det en lätt bris från norr och vi kan stanna motorn och segla bidevind för styrbords halsar. Vinden fyller i under dagen och nästa morgon den 17 mars så passerar vi ekvatorn kl 09.00 UTC. Efter nästan 3 år på södra halvklotet är vi tillbaka på det norra.

Under seglingen har vi som vanligt även lite underhållsarbete att pyssla med. Vattenpumpen som vi fick renoverad i Salvador, visade sig läcka lite i skarven på pumphuset. Vi chansade och smetade på lite tätningsmassa på utsidan och det fixade den läckan. Då vi körde motor genom stiltje bältet så upptäckte vi att det fortfarande läkte och nu lite mera. Vi kunde inte se varifrån det kom och lät det anstå till vi kom till Trinidad. Vår Aqua generator la också plötsligt av med att leverera ström och det var allvarligare. Utan den var vi tvungna att köra med motorn som läckte kylarvatten. Så det gällde att hitta felet. En kopplings plint i akterstuven var kraftigt korroderad, så vi började med att byta den. När det inte hjälpte så fick vi ta isär den vattentäta kontakten strax ovan däck. Den före detta vattentäta kontakten var helt igenrostad, men med lite rengöring och kontakt spray så fick vi liv i den igen. Så därmed var strömproblemet löst. Vår kompassbelysning lägger också av och naturligtvis händer det när vi går för motor och måste handstyra. Vi klarar av det med hjälp av ficklampa. Det har hänt en gång tidigare så vi har, visa av skadan, tagit med oss en lampa i reserv. Så problemet är löst nästa dag, då vi lätt kan byta den i dagsljus. När vi har ett par dagar kvar så får vi dessutom stopp i toaletten. Det visar sig att det sitter i septiktanken och det får vi ta i tu med då vi kommer fram. Hinken får träda in som ersättare.

Dagen efter ekvator passagen så ser Stina något vitt som ligger och flyter i vår kurs. Hon ändrar kurs i tron att det är en container men det visar sig vara en stor frysbox som ligger där och guppar. Man undrar vad som hänt om vi seglat på den. Förhoppningsvis så är plåthöljet så pass tunt att det inte skadar skrovet. Någon dag senare, seglar vi in i ett lågtryck som ger lite vind och mycket regn. Vi får fyllt på vårt vattenförråd med ytterligare ca 30 l fint dricksvatten.

Vi passeras av en del båtar på vår segling. En bogserbåt med en pråm på släp, masar sig i sakta mak förbi. En del containerfartyg svischar förbi i betydligt högre fart. Annars är det mest flygfisk som svischar kors och tvärs över båten, under nattetid. Det gäller att ta skydd bakom sprayhooden om man inte vill bli träffad.

Hitintills har vi med några få undantag haft svag motström. När vi passerar Amazonas flodens utlopp vänder strömmen och vi får 1-2,5 knops medström. Den tillsammans med fin halvvindssegling för fulla segel ger fantastiskt fina dygnsdistanser. Vi har 3 dygn med över 190 nm, med ”all time high” på 202 nm. Vädret stabiliserar sig också med endast ett dygn med lite mera regn. Fisket har också varit lite bättre sedan vi passerade ekvatorn. Vi landar en fin Mahi Mahi på ca 4 kg och dagen innan vi kommer fram, får vi en fin Wahoo på ungefär samma vikt.

Sista natten till sjöss kan vi se ljusen från Scarborough lysa upp natthimlen. Efter 17 dagar till sjöss, siktar vi Tobago i gryningen och rundar dess nordost spets där en massa fiskare vinkar till oss. Vi seglar in i Man of War Bay och ankrar utanför den lilla staden Charlotteville. Vi har seglat 2461 nm på 16 dagar och 21 timmar vilket innebär en fin genomsnittsfart på 6,1 knop.

Det ligger några båtar uppankrade i viken och bland annat så känner vi igen den Australiska båten La Barca. Det är en familj med 2 barn, en flicka på 4 år och en pojke på 6 år, som vi träffade på St Helena. Efter sedvanlig uppröjning i båten, sätts dingen i sjön och vi kör in för att klara av inklareringen. Immigration och tull ligger i samma byggnad och vi blir mottagna med vänliga leenden av trevliga myndighetspersoner som önskar oss välkomna. Tullaren delar ut turistbroschyrer till oss och berättar lite om vad ön har att erbjuda, tänk om alla myndigheter kunde vara på det viset. Vi tar en liten tur i byn som ger ett trevligt intryck med sina gröna trädgårdar fulla med blommor. Det är rent och snyggt och stolta färggranna tuppar spatserar runt mellan sina hönor. Utmed stranden är det full kommers när fiskebåtarna kommer in med sin fångst av Wahoo, Tonfisk och Mahi Mahi. Vi tar en kall Carib (öl) på en restaurang innan vi återvänder till båten för välbehövlig vila. Det kan behövas efter den långa turen och i morgon väntar först reparationsarbeten innan vi kan börja se oss omkring.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina


Yüklə 1,22 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   ...   20   21   22   23   24   25   26   27   28




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin