Jorden runt

Brev 37. Kimberly.

(2008.06.16 - 2008.08.11.)

När vi ankrat upp i Fannie Bay, tog vi genast kontakt med Tipperary Waters Marina för att förhöra oss om det fanns plats. Vi fick ett positivt besked men man undrade om vi varit i Brisbane. Det finns nämligen en invandrad mussla där som man vill hindra spridningen av i övriga Australien. Musslan klarar sig inte ute i havet eftersom den har för många fiender där, men i floder och marinor kan den föröka sig som pesten. Eftersom vi varit i Brisbane så skulle vi få vår botten inspekterad och alla genomföringar sanerade innan vi fick gå in i marinan. Hela operationen skulle utföras av en dykfirma och kostnaden skulle myndigheterna stå för. Så sent på eftermiddagen kom det en dykbåt med en tjej och en kille ombord. Tjejen tog på sig heltäckande våtdräkt och syrgastuber och hoppade i vattnet. Hon såg något obekväm ut med situationen. Hon godkände botten och sprutade någon slags gift i in genomföringarna samtidigt som motorn gick respektive toalettpumpen pumpade in vatten. Detta för att giftet skulle sugas in i alla system. Nu skulle giftet stå där i 14 timmar till nästa morgon, då vi kunde gå in i marinan. Vi fick ett protokoll som bekräftade behandlingen och som skulle uppvisas i marinan. När jag påtalade att hon inte såg helt bekväm ut med att dyka ner i vattnet så berättade hon att man sett en krokodil i bukten bara några dagar tidigare och att man hitintills i år fångat 200 krokodiler i och kring Darwin. Ett normalt år så fångar man och forslar bort ca 400 krokodiler om året från Darwin. Hon berättade också att det inte är ovanligt med Irukandji och andra maneter i området och att hon blivit bränd av Irukandji året innan. Då hade hon legat på sjukhus med oerhörda plågor och kämpat för sitt liv under en hel vecka. Hellre blev hon bränd av tio Boxjellyfish än en enda Irukandji. Man undrar varför man fortsätter att dyka med sådana upplevelser och förutsättningar.

Tidigt nästa morgon kör vi på sjunkande tidvatten i motström runt den halvö där Darwin ligger in till Tipperary Waters Marina. Här får vi gå in i en sluss som lyfter oss up till nivån i bassängen. Vi är glada att vi fått plats i marinan så vi slipper att slåss med tidvattnet som här är upp emot åtta meter. Eftersom stranden i Fannie Bay är väldigt långgrund, så innebär det stora besvärligheter då man skall ta sig in för att uträtta ärenden i land.

Marinan är trevlig med vackra bostadshus och trädgårdar runt omkring. Peter är hamnmästare och han hjälper oss tillrätta och svarar på alla våra frågor om Darwin. Här blir vi liggande i tio dagar för att bland annat fira den Svenska midsommaren. Det gör vi tillsammans med Jan Fredrik och Eva på Necessity. Som vanligt har vi laddat upp med alla möjliga delikatesser som hör midsommarafton till och det är inte mycket som saknas. Snapsen till sillen var länge ett problem, men det löstes av Jan Fredrik, som lyckades hitta en Linjeakvavit någonstans i sina gömmor. Så det skålas och sjungs snapsvisor i rask takt medan midvintersolen i samma takt försvinner bakom hustaken.

Tillsammans med Necessity hyr vi bil i två dagar. Den ena av dessa far vi in till Litchfield National Park för att få uppleva naturen från landsidan. Vi ser på Magnetic Termite Mounds, en slags termit som orienterar sina bon så att de utsätts så lite som möjligt för solen. Vi besöker en liten strid flod som heter Buley Rockhole. Den består av flera små vattenfall med lugna poler emellan. Här badar vi i härligt kristallklart, svalt vatten. Vi kör vidare längs med samma flod och kommer till Florence Falls, som är ett lite högre vattenfall med en stor djup pool under till. För att komma ner till poolen måste vi gå 135 trappsteg ner i en ravin. Även här passar vi på at svalka oss i det svala, friska vattnet.

Den andra dagen så kör vi runt och uträttar ärenden och handlade in massor av mat och dricka. Eftersom marinan ligger över en halvtimmas promenad från centrum av Darwin, så känns det skönt att ha tillgång till bilen. Necessitys tillfällige gäst Per Henning, lämnar härifrån Darwin då hans semester är slut. Han bjuder på storslagen middag på en flott restaurang dagen innan han reser.

Efter 10 dagar så har vi avskedsmiddag med Jan Fredrik och Eva. Necessity skall härifrån segla vidare mot Indonesien och senare Filipinerna och själva skall vi fortsätta utefter Australiens nordvästra kust som heter Kimberly.

Vi slussar ut på högvatten och får lite medström ut från Darwin. Den lätta vinden ökar något då vi kommer ut på Joseph Bonaparte Gulf. Under kvällen friskar vinden ytterligare och när vi löser av varandra vid midnatt tar vi in ett rev som vi behåller ända till vi kommer fram. Vi möter en fiskebåt på kollisionskurs under natten. Han kallar upp oss säger att vi kan bibehålla vår kurs, då han girar styrbord och passerar akter om oss. Den fina vinden håller i sig även nästa dag och kväll och mojnar inte förrän sista natten. Vi behåller ett rev trots att farten minskar en del, för vi vill inte komma fram förrän det ljusnar på morgonen.

Klockan sju går vi in i Koolama bay, som är utflöde för King George River. Vi försöker att leta oss över sandrevlarna utanför floden men lyckas inte hitta någon öppning med tillräckligt djup. Istället så ankrar vi upp utanför och intar en god frukost innan vi törnar in i för en stunds välbehövlig vila.

När vi vaknar framemot förmiddagen så sätter vi i dingen och åker bort till flodmynningen för att försöka hitta en öppning in. Tidvattnet är ännu lägre nu men vi tycker oss se en sandrevel som löper på högra sidan av flodmynningen. Vi lodar vid sidan om den och finner en ränna med ca 2,5 m djup in till floden. Snabbt kör vi tillbaka till båten och drar upp ankaret innan vattnet hinner sjunka ytterligare. Med ett par dm under kölen så lyckas vi komma in. Väl inne så är det bra djup och inga problem att fortsätta. Vi går för motor upp genom ett fantastiskt landskap med helt orörd natur. Vi ser Fiskgjusar som patrullerar över floden på jakt efter byte och en White bellied Eagle kommer glidande längs med klippkanten. Floden rinner i en ravin med 50 m höga, lodräta sidor. Den blir smalare ju längre in vi kommer. Efter ca 8 nm tar ravinen tvärt slut. Här störtar sig två små vattenfall utför den höga klippkanten. Strax utanför dessa ankrar vi, en liten bit ifrån en trimaran som redan ligger här. Solen sjunker ner bakom de höga klipporna som i kvällsljuset färgas intensivt röda. Det är stilla och tyst och vi njuter av den härliga kvällen.

Nästa morgon sätter vi dingen och kör över till Trimaranen. Mannen ombord heter Ernst och hans engelska brytning avslöjar att hans ursprung inte är Australien. Han berättar att han ursprungligen kommer från Düsseldorf, men kom till Australien 1967 där han tog sig fram som fiskare. Barbara, som är konstnärinna och tillverkar smycken, träffade han för tjugo år sedan. Båten har han byggt själv och numera så tillbringar de halva året i Kimberly tillsammans med sina båda katter. Medan vi sitter och samtalar så kommer det två st ”Rock Wallebys”, eller Narbaleck som de kallas här, hoppande längs med klippkanten.

På eftermiddagen tar vi dingen in alldeles nedanför vattenfallen och kan konstatera att det kommer mer vatten än man kan tro då man ser dem på lite avstånd. Nu är det torrperiod och vattenfallen är beskedliga. Under regnperioden så lär det vara oerhört mycket mer vatten som strömmar ner. Man kan se att de är mycket bredare då, när man betraktar den mörka färgen i berget. Vi drar upp dingen på en sten lite längre ut. Därifrån går det en brant stig upp genom en ravin till toppen av vattenfallen. När vi kommer upp, har vi en vidunderlig utsikt över floden långt där nere. Alldeles ovanför fallen finns det flera små poler med kristallklart vatten. Vi tar tillfället i akt och badar i det svala vattnet. Ernst hade visserligen sett en sötvattenskrokodil på en meter några dagar tidigare, men vi ser inte skymten av den. Det var förmodligen i en pool lite längre upp. Landskapet här uppe är väldigt platt med låga träd, buskar och klippor som sticker upp. Det är bara flodravinen som ringlar sig ut mot havet som markerar ett avbrott i landskapet.

När vi kommer tillbaka ner så tar vi dingen in under ett av vattenfallen och fyller alla våra medhavda hinkar med färsvatten. Även dingen blir halvfull med vatten. Själva blir vi också genomblöta men det gör inget, för vi är nästan torra då vi kommer tillbaka till båten. Vi använder vattnet till att tvätta av allt salt som bildats på däck och på alla räcken. Det som blir över, häller vi på vattentanken.

Nästa morgon blir det en dusch under fallet och lite mer vattenhämtning för att toppa upp vattentanken. Trimaranen har gett sig av och en kattamaran som heter Ambience 2 anländer. Vi blir bjudna på Te av Jenny och Les och får också lite värdefull information om ankarplatser i Kimberly. Efter lunch drar vi upp ankaren och ger oss åter ner genom floden. Vi spanar ivrigt efter krokodiler längs med turen men ser inga. Strax innanför flodmynningen ankrar vi upp bakom ett par andra båtar som nyligen anlänt.

Morgonen därpå är vi tidigt uppe för att komma över sandrevlarna på högvatten. Vi möter ytterligare segelbåtar som är på väg in och ett litet kryssningsfartyg har ankrat upp i bukten utanför. Vi har nog haft tur, då det varit lite båtar under vår vistelse. Vi sätter segel i den tilltagande vinden och med ett rev i storseglet kan vi i motström och gropig sjö, runda Cape Londonderry och Cape Talbot. Under eftermiddagen avtar vinden igen och vi hinner precis fram till Govenor Island innan solen sjunker ner bakom horisonten.

Nästa morgon fortsätter vi till Freshwater Bay. På vägen dit går vi igenom ett sund där det skall finnas en klippa som är felplacerad på sjökortet. Vi har fått en säker waypoint som skall leda fritt från klippan. Då det är ganska lågt vatten vid vår passage så har vi inga problem att lokalisera klippan som nu syns tydligt. Motströmmen på 3 knop har vi däremot mer problem med och det blir en seg genomfart innan vi når Freshwater Bay där vi ankrar.

Vi stannar här under följande dag och tar det ganska lugnt. Vi gör en liten tur med dingen in i mangroven. Där rinner det ut ett litet vattendrag längst inne i viken. Det är riktig krokodilmiljö, men vi ser inga. Kanske de ser oss?

När vi äter frukost nästa morgon så kommer det två Nurse Sharks och cirklar runt aktern på båten. De är ca 1,5 m långa och väldigt imponerande, men helt ofarliga. Vi fortsätter seglingen och rundar Cape Bougainville. Efter natthamnar i Perry Harbour och Kreit Bay, så kommer vi till Prudoe Island där vi ankrar i viken med det lämpliga namnet Shelter Bay. Det är en liten rund bukt med ganska höga klippor runt om och en ö som skyddar framför inloppet.

Vi stannar i 2 dagar och gör en liten utflykt till grannön där vi ser massor av sköldpaddsspår över sandstranden. De leder till hålor längre upp, där de lagt sina ägg. Från en del av hålorna kan man se massor av små spår, som visar att ungar har kläckts och kravlat sig ner till havet. Sköldpaddor blir könsmogna efter ca 35 år och lägger då 50-100 ägg i hålor högt upp på sandstranden. De lägger ägg upp till 5 gånger på en säsong men endast vart 3-5 år. Av de kläckta ungarna, är det bara 1 procent som når könsmogen ålder.

Nästa dag fortsätter vi i frisk sydostlig bris med revade segel. Vi får bidevind över York Sound och Port Nelson, då vår kurs är rakt mot syd. Vi ankrar i Careening bay och tar dingen i land. Här växer ett träd som kallas för Boab Tree. Det är ett lustigt träd som har en iögonfallande tjock rundad stam med ett lite glest grenverk på toppen. Det ser nästan ut som det står upp och ner med rötterna uppåt. Det lär bara växa här i Kimberly och på Madagaskar. Det är också ett av de få träden här som fäller sina blad under vintern, då det är torrperiod. Just det trädet som vi tittar på här, kallas för The Mermaid Tree. Det har fått sit namn av upptäcksresanden Philip Parker King, som ristade in sitt skepps namn i stammen år 1820. Namnet och årtalet går att läsa än i dag, nästan 200 år senare. Men å andra sidan så lär Boab träden kunna bli 1000 år gamla. Det är i alla fall ett imponerande träd och det finns skyltar uppsatta där det går att läsa om Kings reparationsarbeten på sitt fartyg som drogs upp på stranden här.

Dagen därpå seglar vi en kort bit bort till inloppet till Prince Regent River. Vi går för motor in genom det vindlande strömfylda inloppet, där vattnet kokar och är fullt av strömvirvlar. Vi har över 6 knop medström så vi kommer snabbt in i St Georg Basin där strömmen avtar. När vi passerat bassängen når vi själva inloppet till floden och får åter lite medström. En bit upp går vi in i en biflod som kallas Camp Creek, där vi kan ankra i ett litet hål som skall klara vårt djupgående även på lågvatten. När solen går ner är det alldeles vindstilla och spegelblankt vatten.

På morgonen väcks vi av skrikande fåglar, det är de Kakadua liknande fåglarna ”Little Corella”, som kommer flygande i stora flockar. Vi ser också ett par Fiskgjusar som sveper förbi. Efter lunch när tidvattnet är på väg upp så fortsätter vi upp genom floden. Vi skall upp till ett par vattenfall som heter King Cascade Waterfalls. Vi är kanske lite tidiga, för det är inte mycket vatten under kölen på några ställen. På andra kan det dock vara nästan 20 m djupt. Efter några timmar så kommer vi fram till en flodkrök där vi noga kontrollerar djupet. Här är floden ganska grund, men det skall finnas en djuphåla där det går att ankra även vid lågvatten. Vi hittar den 12 m djupa hålan där vi har tänkt ankra för natten.

Sen fortsätter vi ytterligare några 100 meter, innan vi tar av mot höger in genom en smal och grund ränna in till en liten lagun där King Cascade Waterfalls kastar sig ner från klipporna. På vägen in ser vi en stor krokodil som ligger och solbadar på flodbanken. Intill går en häger helt obekymrad och plockar i dyn. Vi ankrar inne i den idylliska lagunen och sätter dingen i vattnet. Sen kör vi bort inunder vattenfallen och fyller alla hinkar vi har med vatten. Efter ett par vändor är vattentankarna fulla och då tar vi en dusch under fallet. Det är inte utan att man spanar runt omkring för att förhoppningsvis upptäcka Krokodilerna innan dom siktat in sig på oss. Det är inte helt ofarligt att vistas här och vår lilla dinge kan nog lätt vältas av en stor Krokodil. I vår guidebok står det att en Amerikansk kvinnlig turist, blev middagsmål för en Krokodil för några år sedan just här. Så det känns skönt när vi är tillbaka på båten igen.

Vi sitter på däck och njuter av den fantastiska omgivningen när det plötsligt ligger en Krokodil och flyter bara ett par båtlängder bort. Vi har överhuvudtaget inte sett när den dök upp och lika obemärkt så försvinner den efter ett litet tag. Den liksom bara sjunker ner och det blir inte ens några ringar på vattnet då den försvinner. Efter en liten stund så dyker den lika obemärkt upp lite längre bort och så fortsätter det ett tag. Vi inser att den säkert har sett oss, långt innan vi upptäckt den. En gång dyker den upp bara 2 meter från sittbrunnen, men då blir den nog lika förvånad som vi för den försvinner omedelbart ner i det mörka vattnet igen.

Efter någon timma så dyker det upp en turistbåt och då är krokodilen bort. Turistbåten kör fören in under vattenfallet och alla turisterna står där och duschar. Efter ett litet tag försvinner turistbåten igen och vi har lagunen för oss själv.

När solen sjunker ner bakom klipporna så lättar vi ankar och flyttar oss ut till vår ankarplats i flodkröken. Tidvattnet är nu på väg neråt och lagunen vid vattenfallen torkar nästan helt ut. Det går visserligen att stanna kvar där men då står båten med kölen djupt planterad i dyn och friborden nersmetade med dy. På vår ankarplats är det helt stilla och tystnaden är nästan total, om man bortser från fågelsången. Solen går ner bakom de gröna skogklädda kullarna och färgar himlen djupt röd. Strändernas grönskande sluttningar speglar sig i den helt stilla och blanka vattenytan och vi njuter otroligt av ensamheten.

Nästa förmiddag vid lågvatten ser vi ytterliggare en Krokodil som ligger och värmer sig i solen. Ett par andra dyker upp ur floden inte långt från båten, lite då och då. På eftermiddagen går vi åter in till King Cascade och ankrar. Vi passar på att hämta vatten och tvättar av hela båten från salt. Även nu kommer det en Krokodil och cirklar av och till runt båten. Innan vi lämnar så fyller vi alla våra hinkar med vatten så att vi senare kan tvätta upp lite kläder.

Efter ytterliggare en rofylld kväll och natt i flodkröken, ger vi oss av nerströms igen. Vi ankrar ytterliggare 2 nätter i Camp Creek och gör en lång utflykt med dingen in i bifloden till ett litet vattenfall vid flodens ände. Vi spanar ivrigt efter Krokodiler men ser inga, kanske håller de sig undan då de hör bullret från utombordaren.

Efter några härliga dagar ger vi oss av nerströms då tidvattnet står som högst. Det är neep nu, det vill säga att solen och månen motverkar varandra, så att tidvattenskillnaden är som lägst och strömmen därmed också som svagast. Det är precis att vi hinner ut innan tidvattnet vänder och vi ankrar för natten i Hanover Bay strax utanför inloppet. Innan vi kommer fram har vi besök av en flock små valar som jagar fisk runt båten. Vad det är för sort är svårt att se, men vi lutar nog åt att det är Pilotvalar.

I svag vind ger vi oss av nästa morgon. Vi har fiskelinan i som vanlig, dock utan någon större förhoppning om fisk. Vi har ju fiskat nästan dagligen sedan vi lämnade Darwin, utan att få något annat än tång på kroken. I dag har vi dock bättre tur och upptäcker efter någon timma att fiskelinan verkar sträckt och pekar ovanligt brant ner i djupet. Efter en kort fight kan vi landa en fin Bluefin Tuna. Den är ganska stor och vågen stannar på 9 kg. Det känns bra att få byta ut konservmaten mot färsk fisk, de närmaste dagarna.

Vi seglar norr om en stor ö som heter Augustus Island och kommer där in mellan denna och ett par andra mindre öar, som bildar en stor bassäng. Här ser vi våra första Knölvalar som blåser i ytan lite längre bort. Vi ser dem också göra några hopp upp ur vattnet. Vi lämnar bassängen genom ett smalt sund och möter där en Knölval på kontrakurs. Den styr nästan rakt emot oss, innan den dyker för om oss och kommer upp ungefär 20 m vid sidan av båten. Efter att den blåst några gånger så försvinner den akter om oss ner i djupet igen.

Det har gått långsamt under dagen i den svaga brisen, så vi inser att vi inte kommer att hinna fram till vårt tänkta mål. Vi hittar en liten vik på Augustus Island, som ser ut att kunna ge ett visst skydd, för de normalt förhärskande vindarna. Viken visar sig vara djupare och mer skyddad än vad sjökortet anger och vi ligger ganska tryggt.

När vi vaknar på morgonen är det högvatten och vi har 14 m vatten under oss. Vid frukosten i sittbrunnen, får vi hjärtat i halsgropen då en stor Knölval blåser en bit ut i vikens öppning. Den håller god fart och har kurs rakt emot oss. Den dyker och kommer upp strax akter om båten och blåser innan den dyker igen. Vi ser den passera oss under vattenytan på bara en halv båtlängds avstånd. Längre in i viken där vattnet grundar upp tar det stopp, där ligger den och pustar några gånger innan den vänder ut igen. Den passerar för om oss och klarar ankarkättingen med en meters marginal, innan den försvinner ut igen. Med tanke på våra tidigare valkontakter på Galapagos, så är det inte så konstigt om vi blir lite nervösa och hjärtat slår nog lite extra fort.

Efter frukost ger vi oss av och ser förmodligen samma Val ligga och slumra utanför viken. Under vår korta segling till Sampsons inlett ser vi flera Knölvalar som hoppar upp i luften (breaching) och som landar med jätte plask på sidan eller ryggen. Vi ser också många Valar med kalvar.

Knölvalarna spenderar sommaren nere vid Antarktis där de göder upp sig för att på hösten simma upp till Australiens kuster för att föda sina kalvar. Knölvalar föder vart annat år och kalven är då 4-5m lång och väger ungefär 1,3 ton. Mamma val är själv ca 12 m lång och väger ungefär 30 ton. Exemplar på 16 m med vikter på 35 ton, förekommer också. Det svenska namnet har den fått på grund av sina knölar på huvudets ovansida. Det engelska namnet, Humpback Whale är dock mer karakteristiskt, då den lyfter ryggen i en puckel när den dyker. Ofta lyfter den även då sin stora stjärtfena över vattenytan. Knölvalen har också enormt stora sidofenor, som vingar som de håller balansen med. Vi ser dem flera gånger ligga med magen upp och daska med dessa fenor i vattenytan. De gör detta för att bli av med ohyra och sjötullpaner som gärna växer på fenorna.

Vid middagstid ankrar vi i Sampson Inlett i en liten sidovik med höga klippor som ger en perfekt inramning till platsen.

Nästa dag fortsätter valskådningen, men nu har vi slutat att räkna dem eftersom de finns nästan överallt. Nervositeten har också lagt sig något, då de verkar ha full kontroll på var vi befinner oss. Vid ett tillfälle så ser vi en val dyka långt för om oss. Jag står med kikaren i handen för att se var den skall dyka upp igen, när den plötsligt kommer farande i ett hopp bara 25 m för om båten. Långt mer än halva valen är över vattenytan och den landar med ett enormt plask på sidan. Vår överraskning är total och det är en av de häftigaste upplevelserna vi varit med om. Synd bara att det inte var kameran som jag hade i handen vid tillfället. Nåja det gick så fort, att jag tvivlar på att jag hade hunnit med i alla fall. Det blir trots allt några hyfsade bilder på dessa fantastiska djur, trots att de befinner sig med största delen av kroppen under vattenytan.

Vid lunchtid ankrar vi utanför en liten lagun som heter Langi. Här skall det finnas en massa stenstoder, som havet har format så att de ser ut som skulpturer. Vi tar dingen in och ser ett landskap fullt med stenpelare. Några som liknar skulpturer ser vi inte till att börja med. Inte förrän vi skall återvända och tidvattnet har dragit sig undan lite. Då ser vi en del av dem träda fram ur havet och med lite fantasi och god vilja så kan de mycket väl likna skulpturer. De är många gånger väl så fina som de som står uppställda på offentliga platser och i parker i den s.k. civiliserade världen. Platsen är helig för Aboriginerna.

Då vi ankrat oskyddat i havet, så får vi ila vidare till en bättre ankarplats. För motor går vi de 15 sjömilen till Montgomery Reef. På grund av att vi har 3 knop motström så tar det 5 timmar att gå den korta biten. Montgomery Reef är ett stort rev som ligger ungefär mitt i Coolier Bay och är speciellt så till vida att det stiger upp ur havet, varje gång det blir lågvatten. Vattnet som finns uppe på revet, sköljer då nerför revkanterna så att det ser ut som forsar och vattenfall som rinner utför revkanterna. Störst blir effekten då det är Spring tide och vi närmar oss det nu. Det är nästan lågvatten då vi ankrar alldeles utanför revet och vi kan se hur vattnet forsar nerför kanterna precis innan mörkret faller. På morgonen ges vi åter en chans att se fenomenet, även om tidvattnet på morgon inte är lika lågt.

Efter frukost lättar vi ankar och går den korta biten över Coolier Bay till en hög klippudde som heter Raft Point och bildar inlopp till Daubtful Bay. Vi ankrar tillsammans med en fiskebåt i bukten alldeles under klippan. Nästa morgon kör vi över och pratar med familjen i fiskebåten. Jo, det är faktiskt en hel familj som försörjer sig på att fiska Barramundi, här uppe i Kimberly, ett ungt par med 2 små barn och en hund. Fisken filléas och paketeras samt infryses så fort man fått den ombord. När frysen är full, levererar man den till Derby som är närmsta tätort. De ser ut att trivas mycket bra med sitt fria liv.

Vi fortsätter runt Raft Point, in i nästa vik. Här går vi iland och följer en stig upp till en bergig brant som löper utmed en ena sidan av viken. I branten finns det grottor som är fullklottrade med väldigt gamla Aborigin målningar. Vi ser Goana´s, Krokodiler, Dugonger och människobilder. Något dödskalleliknande som skall representera de döda och en pojke som skall föreställa det nya livet. Det är en fantastisk känsla att stå här och beskåda målningar som är gjorda av ursprungsbefolkningen långt innan den vite mannen gjorde sitt intrång på kontinenten. Vi tittar ut på de vackra omgivningarna och konstaterar att det är i stort sett samma landskap som Aboriginerna en gång satt här och beundrade. En del träd har säkert tillkommit men det skulle inte förvåna mig om några av de mäktiga Boab träden fanns här redan då. Knölvalarna födde sina kalvar ute i bukten, då som nu. Det är med beundran som vi tänker på hur de framlevde sina dagar, på ett för oss så primitivt sätt.

Nästa morgon sätter vi kurs tvärs över Coolier Bay och har åter glädjen att få beundra många Knölvalar. Tänk vilken katastrof det skulle ha varit om mänskligheten hade utrotat dessa fantastiska djur. Vi var ju på god väg, men tack och lov så lyckades vi sätta stopp för utrotningen i tid.

Kustbevakningens flygplan kommer förbi och vi får lämna de vanliga uppgifterna om vem vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. De har i stort sett haft kontroll på oss ända sedan vi lämnade Cape York. Nåja även om vi känner oss lite övervakade så får vi väl se det som en säkerhet i dessa ödsliga farvatten.

Sent på eftermiddagen ankrar vi i en bukt på Kingfisher Island. Eftersom det är högvatten och spring tide, så ankrar vi på 13 m djup vilket vi bedömer skall vara tillräckligt. Tidvattenskillnaden är här 10 m så landskapet ändrar sig radikalt från lågvatten till högvatten, vissa av öarna blir 3 gånger så stora vid lågvatten. Under natten vaknar vi av att det ylar i riggen och på morgonen rapporterar väderrapporten att det är strong wind warning, så vi bestämmer oss för att ligga kvar. Det blåser ca 30 knop från syd hela dagen och det rullar och stampar en del vid högvatten eftersom vårt skyddande rev då ligger långt under vattenytan. När vi äter middag på kvällen hör vi plötsligt hur kölen skrapar i bottengruset. Ekolodet pendlar mellan 1,8 och 2,5 m beroende på båtens svängningar. Vårt tidvattenprogram visar att det är nästan en timme kvar till lågvatten och det blir en orolig väntan med en hel del kontakt med bottengruset, innan faran är över. Vi hade ju god marginal då vi ankrade men tänkte inte på att ankarkättingens vinkel till botten minskar vid lågvatten och därmed glider naturligtvis båten längre akterut, mot den strand som ligger akter om oss.

Nästa morgons lågvatten är inte så extremt, så det behöver vi inte oroa oss för. Trots fortsatt strong wind warning så drar vi upp ankaret och ger oss av eftersom vi upplever att det har mojnat något. För enbart fock seglar vi i motström över den sista biten av Coolier Bay och fortsätter in i Talbot Bay, där vi får medström. När vi kommer in mellan de höga öarna i bukten, så dör vinden och vi får gå sista biten in till Horizontal Waterfalls för motor. Horizontal Waterfalls är ett annat tidvattenfenomen där 2 st stora sjöar töms och fylls på sitt vatten 2 gånger per dygn. Detta sker genom 2 st smala klyftor i berget och där vid bildas det en strid ström som i den värsta forsen och detta har gett fenomenet dess namn. Sjöarna ligger innanför varandra i serie, så den inre töms i den yttre och den yttre töms i Talbot Bay. Vi ankrar på 16 meters djup, så att vi skall vara säkra på att inte stöta i botten vid lågvatten. En liten bit längre bort finns en stor flotte, där det ligger en stor katamaran och en stor segelbåt förtöjda. Det är Charterfirman Kimberly Extreme som har en bas här. När vi har ankrat kommer de fram med en av sina dingar och ber oss att flytta, eftersom vi ankrat mitt i landningsbanan för deras sjöflygplan. De anvisar oss en av deras bojar som för tillfället är ledig, och bjuder över oss på kaffe.

Då det nästan är slackvatten, så tar vi först en tur i dingen in mot det första fallet som just nu ser ganska beskedligt ut. Vi sätter bra fart på dingen och kör igenom strömvirvlarna in genom den ca 15 m breda klyftan in i den yttre sjön. Det går bra, så vi fortsätter bort mot det andra fallet som leder in till den inre sjön. Här är det dock alltför strömt för att vi överhuvudtaget skall försöka ta oss igenom så vi vänder ut igen. Strömmen i fallen är som starkast vid låg- respektive högvatten, då nivåskillnaden kan vara upp emot 2 m mellan sjöarna och bukten utanför. Det inre fallet släpar dock efter lite så det är svårt att ta sig in där eftersom man då riskerar att bli fast i den yttre sjön till efterföljande slackvatten.

Efter vår fantastiska upplevelse, kör vi över till charterfirman för att få en kopp te resp. kaffe. Här träffar vi en av delägarna Vaughan och hans besättning på 4 personer. De berättar att de har ca 60 gäster dagligen varav gästerna på den sista turen övernattar ombord på den stora och moderna katamaranen. De flesta av dessa kommer med flyg men en del kommer från Cruising Ship som ankrar längre ut i bukten.

Vi erbjuds att mot 20 dollar per person, delta i kvällens grillning med nattgästerna. Det bjuds på härliga lammkotletter med flera olika sorters goda sallader. När vi skall ge oss tillbaka till båten får vi även med oss all överbliven mat, som annars brukar erbjudas sköterskehajarna som cirklar runt båtarna. Maten räcker i 2 dagar så det blev en billig grillkväll. Vi träffar även ett äldre par från Broome, som erbjuder sig att köra runt oss där om vi skulle vara i behov av det. Det känns tryggt att veta eftersom vi vet att det är långa avstånd i Broome.

Nästa morgon tar jag (Janne) en sista runda in mot vattenfallen. Den här gången är strömmen betydligt starkare och det är med lite tvekan som jag tar mig igenom det första vattenfallet. Det gäller att lita på sitt omdöme, det har hänt att båtar vält här och det har även hänt drunkningsolyckor. Inne i första sjön fortsätter jag in mot nästa vattenfall men här är det inte tal om att ens försöka ta sig igenom. Nivåskillnaden är över en meter och det fullkomligt forsar ut genom ravinen med otroliga vattenvirvlar utanför. När jag åter kommer ut från vattenfallen, är det full aktivitet både i luften och på vattnet. Sjöflygplan landar i strid ström och längre ut har ett lite större Cruise Ship ankrat upp.

Så efter en morgonfika hos charterfirman, så släpper vi vår ankarboj och går med tidvattnet ut ur Talbot Bay. Vi passerar ett smalt sund som heter The Gutter, där vi förväntar mycket stark medström. Det är stora strömvirvlar men mindre ström än förväntat. När vi kommit igenom får vi den svaga vinden rakt emot och får ta till motorn för att hinna fram till vår ankarplats innan det blir mörkt. Vi går i ett sund innanför Koolan Island, där det finns ett stort dagbrott där man bryter järnmalm. Vid utlastningspiren hjälper 2 st bogserbåtar en stor fullastad bulkbåt ut på fritt vatten. Jag sitter på toaletten då det plötsligt hörs en enorm knall och en tryckvåg slår in genom toa- fönstret. Visserligen så kan magen krångla ibland, men det här verkar allvarligt. Jag blir dock lite lugnare då jag kommer upp i sittbrunnen. Vi ser en hög rökpelare inne i dagbrottet och kan konstatera att man sprängde där. I solnedgången ankrar vi i en bukt som heter Silver Gull Creek i Yampi Sound.

Nästa morgon tar vi kontakt med Marion och Phil som bor längre in i Silver Gull Creek, dit man bara kan gå då tidvattnet är över ”half tide”. Vi frågar om vi är välkomna in och fylla vatten från källan som finns där och får ett positivt och välkomnande svar. Så lite senare drar vi upp ankaret och går in i den grunda viken. Vi passerar deras lilla oas och ankrar med aktern förtöjd i några gamla bryggstolpar. Här hänger en slang som vi fyller upp våra tankar och vattendunkar med. När det är gjort tar vi dingen in och hälsar på Marion och Phil. Det är ett speciellt par, han är endast iklädd kalsonger och ett halsmycke med en delfin dinglande i. Han har ett vitt vilt yvigt skägg och krulligt burrigt vitt hår, runda glasögon och påminner mycket om John Lennon i en äldre upplaga. Mary som hon kallas ser liten och sliten ut men är vänlig och har pigga ögon. Båda designar och tillverkar smycken av olika slag och de har en liten trevlig shop, där de säljer sina alster till förbi passerande turister. Huset de bor i har inga väggar utan bara nät för att hålla flugor och annat otyg ute. De kom hit för fjorton år sedan med en segelbåt och fann platsen så charmerande att de bosatte sig här och har sedan dess byggt ut efterhand. Ensamma är de sällan, då det är många som kommer och besöker dem, både seglare, vänner och jobbare från dagbrottet på Koolan Island. De får också besök från många förbipasserande Cruise Ship. Huset är ganska enkelt byggt med öppna väggar men det finns en generator och solceller för att producera ström och en stor parabol ser till så att man har tillgång till Internet. Toaletten består av en closett som står uppställd på en klippa en liten bit från de övriga byggnaderna, utan väggar och tak. Det måste vara en av de vackraste utsikter som jag sett från en toastol. Därifrån kan man överblicka inre delen av viken och bergen där bakom. Bra ventilation har den också.

Besöket kan tyvärr inte bli så långvarigt, eftersom tidvattnet är på nedåtgående och torrlägger stora delar av viken vid lågvatten. Vi tar farväl av ”Squatters Arms”, som de kallar sitt lilla paradis och ankrar åter lite längre ut.

Vi har nu 180 nm till Broome och vi har tänkt avverka det under 3 dagsetapper. Vårt nästa stopp är tänkt att bli Cape Leveque men motström och svaga vindar över King Sound gör att vi kommer fram efter mörkrets inbrott. Eftersom vinden de senaste dygnen har varit starkast under natten och morgonen, så beslutar vi oss för att fortsätta mot Lecepede Islands. Mycket riktigt så ökar vinden under kvällen och natten och vi får god gång med släck i seglen. Fram på morgonen får vi bärga storseglet för att minska farten, annars kommer vi fram innan det ljusnar. I de första solstrålarna, ankrar vi utanför en låg sandö som bebos av fåglar. De flesta är Brown Bobbys (Sulor) men det finns även Lesser Frigatebirds (Fregattfåglar) och Crested Terns (Tärnor). I vattnet simmar många Havssköldpaddor. Det rullar rejält på ankarplatsen men trots det så har vi inga problem att somna efter frukost.

På eftermiddagen sjösätter vi, med lite besvär, dingen och tar oss in till sandön. Vi har lite svårt att hitta ett ställe att landa på eftersom dyningen bryter rejält. Vi följer stranden och kan i ett litet sund mellan 2 öar, komma iland torrskodda. Det finns massor av fåglar med ungar och det stinker Guano, så det råder ingen tvekan om vem som regerar här. Vi ser även massor av färska sköldpaddsspår och gropar där de lagt sina ägg. Det ser nästan ut som ett månlandskap med kratrar. Tidvattnet är på väg upp så vi stannar inte iland så länge.

När solen sjunker i havet så lättar vi ankar och fortsätter mot Broome. Det är ingen vind så motorn får gå på låga varv under kvällen, dieseln börjar nämligen tryta i tanken. Vid midnatt kommer det en svag bris från syd, så vi kan stoppa motorn och kryssa vidare. Vi hör Knölvalar som slår med fenorna i vattnet och vi hör dem blåsa men undgår att segla på dem. På morgonkulan ser vi dem hoppa på lite avstånd. Vinden vrider så att vi kan sträcka upp vår kurslinje och klockan 14.00 ankrar vi vid Gantheaume Point, i södra änden av Cable Beach utanför Broome. Vi blir anvisade ankringsplats av ett par i en segelbåt som ligger vid boj. De ber oss komma över så snart vi gjort klart skepp. När vi fått i dingen kör vi över och träffar Katrina och Phil i deras segelbåt ”Restless Spirit”. De bor och arbetar här sedan ett par år tillbaka. Vi skulle komma att bli mycket goda vänner och vi fick massor av tips och hjälp under den tid vi stannade. Redan dagen efter hämtar Phil oss på stranden och kör oss till Tullen och in till Broome. Vi får också duscha och tvätta hemma hos dem.

Redan innan vi kom till Broome visste vi att det skulle vara besvärligt att proviantera upp båten där. För det första så ligger ankarplatsen 8 km från centrum och det går buss endast halva vägen. För det andra så är det tidvattnet som ställer till det. Tidvattenskillnaden är upp till 8 m och stranden är väldigt långgrund. Det innebar att man vid vissa tillfällen fick släpa dingen 300 m över sandstranden. För vår del fick vi då plocka av motor och tank och helt enkelt gå 2 gånger. När man då dessutom skulle ha med sig dieseldunkar, vattendunkar, matkassar och ryggsäckar så blev det ett slitsamt jobb, mycket värre än vad vi hade föreställt oss. Det hände vid ett tillfälle att vi lagt dingen för långt ner på stranden. När vi kom tillbaka så var den full av vatten och sand från de brytande vågorna. För säkerhets skull så ankrade vi den alltid, även om den låg 200 m från strandkanten då vi lämnade den.

Men allt var inte negativt även om nu logistiken gav oss bekymmer. Broome är en liten trevlig stad där det bor ca 15 000 året runt boende. På vinter tredubblas den siffran, då många flyttar upp från det svalare och fuktigare vädret som råder i södra Australien. Främst är det pensionärer som bor i sk. Mobile homes på de stora campingplatserna men det finns också många turister.

Klimatet är behagligt med varma dagar och svala nätter. Regnar gör det nästan aldrig. Under augusti t.o.m. Oktober kommer det i genomsnitt bara 4,5 mm, men under januari t.o.m. mars så kommer det över 450 mm regn. Broome grundades 1860 efter att man hade funnit stora mängder av pärlostron utanför kusten. Alltsedan dess har pärlindustrin varit dominerande och stan är nedlusad av affärer som säljer smycken gjorda av dessa sk. ”mother of pearls”.

Efter en vecka hade vi bunkrat upp båten för den långa överfarten av Indiska oceanen och var klara att ge oss av. Kvällen innan vi skulle ge oss av så fungerade inte vår SSB- radio då vi skulle tanka ner e-mejl. Den var helt död och vi kunde därmed varken skicka mejl eller få ner väderinformation. Det var bara att skjuta upp avresan och söka upp en elektronik specialist för att få den reparerad. Hans besked var att det skulle ta minst 3 veckor och bli ganska kostsamt att reparera den. Vi raggade runt hos olika återförsäljare och fick ett bra pris på en ny radio av en leverantör i Perth. Det blev åter mycket bärande på dinge över stranden där vi låg, för att bevaka leveransen. På måndagen en vecka efter den planerade avfärden kom så radion och vi ringde genast tullen och beställde utcheckning under eftermiddagen. Radion installerades och testades med gott resultat. Klockan två tog jag dingen in till stranden och hämtade upp tullarna som checkade ut oss. Det positiva med radioköpet var att vi fick skatten tillbaka då vi lämnade landet. Efter att vi satt i land tullarna, så gjorde vi klart och sjöstuvade allt löst och även dinge och motor. Klockan halv fyra lättade vi ankar och satte kurs mot Cocos Keeling Island 1512 nm ut i Indiska Oceanen. Efter över nio och en halv månad, var vår vistelse i Australien över. Vi hade seglat över 6000 sjömil, och längs med lite mer än halva dess kuststräcka. Australien är verkligen ett stort land, eller en stor kontinent för den som så vill.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina