Jorden runt

Jul och Nyår i Sydney.
Sydney Harbour är ett stort skyddat vattenområde. Från inloppet är det ca 5 sjömil till den berömda Harbour Bridge och därifrån kan man med segelbåt fortsätta ytterliggare ca 8 sjömil innan masten fastnar i en bro. Utan masten kan fortsätta ytterliggare ca 5 sjömil upp i Parramatta River. Det är inte så brett, kanske 1 sjömil längst ut för att efterhand smalna av längre in. Eftersom det går bukter och vikar åt alla håll, så förefaller det mycket bredare. Det är en otrolig aktivitet på vattnet med massor av färjor som går kors och tvärs. Stora tankers och containerfartyg går också långt upp till terminaler på insidan av bron. Alldeles utanför där vi ligger ankrade finns en stor Terminal för import av bilar och det kommer ett nytt biltransportfartyg dit nästan varje dag. Själva staden breder ut sig längs med alla stränder i vattensystemet och det ligger massor av fritidsbåtar i nästan varje vik. Så när det är helg så kryllar det av fritidsbåtar överallt. De första dagarna för oss, går åt till att samla information och till julförberedelser. På lördagskvällen före jul är det ett stort musikevenemang i en park som heter The Domain. Det kallas för ”Christmas Carrols in The Domain” och TV sänds i hela Australien. Vi packar picknick korgen och beger oss dit i god tid innan det hela börjar. Väl där kan vi konstatera att det kommer att bli fullt hus. Vi hittar en plats i den främre halvan av parken och när evenemanget startar är parken fylld av människor med tomteluvor och andra käcka huvudbonader. Vi gissar att det är ca 20000 människor där. Det är långt ifrån alla som kan se scenen, men 5 storbildsskärmar ser till så att alla kan ta del. Det blir en trevlig och festlig kväll med fyrverkerier och massor av julsånger av duktiga artister. Eftersom föreställningen är direktsänd i TV, så blir det ett avbrott var 15e minut för reklam. Vid midnatt vandrar vi hem genom stan, väldigt nöjda men trötta.

Dagen efter är det lille julafton och paniken börjar sprida sig, inga julklappar är inhandlade, julstressen infinner sig………..? Nä det är lugnt, hos långseglare finns inte ordet stress i vokabulären. Vi delar upp oss så att tjejerna drar upp i stan och Kaj och jag går till Paddys Market. Paddys är en stor byggnad i flera våningar som är fylld av små enkla stånd och små affärer. De flesta drivs av invandrare och största antalet av dessa är Kineser. Befolkningen i Sydney består till 20 % av dem. Här finns det mesta att köpa och efter en liten rundvandring har vi hittat våra julklappar. På kvällen samlas alla från Blue Marlin och Nabob, för att fira lille julafton på Christina med Glögg, Pepparkakor och lite Choklad. Båten är julpyntad med vår lilla gran på bordet och tomtemössa på kompassen. Vi lyssnar på julsånger från CD och sjunger några själva.

Julafton firar vi tillsammans med Blue Marlin. Kay och Marianne har fått besök av dottern Ofelia med kompis, så de väljer att fira tillsammans i Nabob. Vi startar med julbord ombord i Christina och imponeras av matutbudet. Som vanligt så finns det både sill, kalles kaviar, hembakat rågbröd och lingonbröd, köttbullar, Jansons frestelse m.m. Sillen sköljs ner med Ålborgs akvavit som levererats av Ofelia. Mellan varje hutt sjungs det naturligtvis snapsvisor, ingen snaps utan en visa ombord på Christina. Mätta och belåtna tar vi oss sen över för efterrätt (Ris a´la Malta) ombord på Blue Marlin. Sen skall det bli julklappsutdelning, men först dans kring granen på Blue Marlins fördäck. Massor av klappar till Hedda och Marita och även några till oss vuxna, så man kan se vem som har varit snällast. Jag får en stor julklapp! Nästa dag hjälper Kay och Marianne oss att tömma sillburkarna och snapsflaskan.

Annandag jul heter här nere Boxingday (hur fn. har den fått de namnet?), den stora begivenheten då är starten av segeltävlingen Sydney to Hobart Race. När vi nu är här så vill vi gärna beskåda evenemanget, så vi går till Cirkular quay där vi tar färjan ut till Watsons Bay. Därifrån promenerar vi med tusentals andra intresserade ut till South Head vid inloppet till Port Jacksson. Här sätter vi oss i gräset med vår picknickkorg, bland många vänner. Det är en härlig dag med sol och en NO-lig bris, så ute på vattnet vimlar det av åskådar båtar. När starten gått kommer de tävlande kryssande ut mot inloppet och fältet leds av 2 st s.k. Maxi Racers som är över 30 meter långa. Det är hemmabåten ”Wild Oats” som kämpar sida vid sida med den Engelska Leopard. I kikare kan vi se, att det sitter minst 20 personer uppradade längs med lovarts reling på varje båt. De passerar oss ganska snabbt och efter kommer det resterande startfältet med båtar från 25 m till den minsta som är 10 meter, alltså ungefär som i Christinas storlek. Efter ca en timma har alla passerat ut i havet och påbörjat den 600 sjömil långa färden mot Hobart, där den första båten beräknas anlända om ca 2 dygn. Efter att vi tömt vår matkorg, så tar vi bussen tillbaka till stan via Bondi Beach, där alla surfare håller till.

En av mellandagarna besöker vi några Engelska seglarvänner som tillfälligt bor i en villa i en av Sydneys förorter. Vi är många seglare som samlats för att grilla och ha det trevlig tillsammans. Villan har en stor trädgård och då vi sitter och äter på altanen så dyker det upp många fåglar som också vill ha en matbit. Det är inte Gråsparvar och Koltrastar som hemma, utan här är det Gultofsade kakaduor och olika sorters färggranna Pappegojor och Lorokiter som kommer och sätter sig på altanräcket. Vi ställer fram skålar med frö till dem och de äter gärna även ur handen. För oss känns det ganska exotiskt, men vi vet att många Australiensare betraktar dem som skadedjur då de äter upp stora mängder av frukt från deras träd.

Nyårsafton närmar sig och dagen innan lättar vi ankar för att ta oss ut till en vik i Sydney Harbour som heter Athol Bay och ligger alldeles nedanför Turanga Zoo. Härifrån har man en fin vy över en stor del av hamnen, där ett av värdens största fyrverkerier skall äga rum. Enligt programmet skall det smällas av raketer på 9 olika platser i hamnen och vi bör se de flesta från vår position. Vi är naturligtvis inte ensamma i viken utan delar den med ett hundratal andra båtar men det finns plats för alla. Härute är det fint badvatten och vi passar på att bada och göra rent vattenlinjen på båten, där det gärna vill växa alger och sjötulpaner. Tidigt på Nyårsaftons kväll, samlas vi inne på stranden för gemensam nyårs Pott-luck. Det är det vanliga gänget förstärkta med besättningarna från Jade (som bilat ner från Bundaberg) och Magic Carpet. Det blir grillspett med många olika sallader och massor av annan god mat. Vi ser solen gå ner bakom Operahuset och Downtown från en absolut molnfri himmel och vikens vatten ligger som en spegel. Klockan 9 så drar det första, lite mindre fyrverkeriet igång från 5 olika platser. Man gör så för att barnen skall få ta del av skådespelet och slippa hålla sig vakna till midnatt. Trots att det är det mindre fyrverkeriet, så har jag nog aldrig upplevt något liknande. Alla 5 fyrverkerierna är helt synkroniserade och det är fantastiskt vackert. När det är över och mörkret har lagt sig på stranden så bryter vi upp och drar oss tillbaka til våra båtar. Kay och Marianne med gäster följer med oss ut till Christina där vi fortsätter kvällen med att festa. Gitarren kommer fram och vi sjunger och har det trevligt. Vid midnatt står vi på fördäck och beskådar det största fyrverkeri vi någonsin sett. Från 9 olika platser längs med hamnen skjuts det upp raketer helt synkroniserat. Endast fyrverkeriet från Harbour Bridge skiljer sig och är ännu vackrare där man utnyttjat brons bågformade spann för att förhöja effekten. I nästan en kvart pågår skådespelet innan lugnet åter lägrar sig och vi kan återgå till vårt festande. I Sydney är det helt förbjudet att som privat person avfyra raketer och smällare, det är nog en av orsakerna till att man bjuder på detta fantastiska skådespel.

Nästa morgon är det nytt år och det börjar bra med sol från blå himmel och ett spegelblankt vatten. När brisen kommer vid middagstid, seglar vi åter tillbaka till Blackwattle Bay och ankrar upp.

Vi stannar kvar i Sydney ytterliggare en vecka och besöker bl.a. Botaniska trädgården och dess orkidé hus. Vi tar också en tur förbi Operahuset där vi ser att Jose Careras skall uppträda till helgen. Jag förhör mig om det finns lediga platser kvar till någon av föreställningarna och det finns det. De ”billigaste” platserna, de för strax över 1000 kr, är slutsålda medan det finns för 1800 kr och upp till 3500 kr. Det ligger utanför vår reskassa så det får tyvärr vara. Första lördagen på det nya året så sätter Sydney festivalen igång. Den varar i 3 veckor och bjuder på massor av kultur- och musikevenemang, varav en hel del är gratis. Vi hinner ta del av några och beger oss ännu en gång till The Domain med picknick korgen. I en fullpackad park, lyssnar vi först på en Australisk kändis som heter Paul Kelly som med sitt band agerar förband och gör det bra. Kvällens huvudattraktion är Beachboys legenden Brian Willson med band. När han äntrar scenen är det i form av en äldre gubbe som sett sina bästa dagar. Det är konstigt vad mycket som sker runt omkring en utan att man själv blir en dag äldre, -knepigt? Nåja även om inte Brian Willson gör något djupare intryck, så omger han sig av väldigt bra musiker och det hela blir en fin kavalkad på Beach Boys låtskrivande där vi inte saknar någon av deras hits. Vi får ytterliggare en fantastisk kväll med fin musik, härlig publik, fint väder och skön stämning. Efter nästan 3 veckor i Sydney och stärkta av att ha sett starten på Sydney to Hobart Race, så gör vi oss klara för att lämna denna underbara stad och segla vidare söderut i vårt eget Sydney to Hobart Cruise.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 34. Sydney to Hobart Cruise.

(2008.01.09 - 2008.03.05.)

I fint väder stävar vi ut under Harbour Bridge i kölvattnet på en stor supertanker. Vi har tagit farväl av Kay och Marianne som snart skall åka till Sverige för en kort sejour och av Blue Marlin som skall återvända till Yamba där flickorna skall gå i skola under en termin. Ute på fritt vatten sätter vi segel och rundar South Head med Hornby Lighthouse. Vi följer kusten söderut och passerar den berömda Bondy Beach. Efter att ha passerat Bottany Bay, viker vi av in i Port Hacking där vi ankrar precis innanför sydudden vid Jibbon Beach. Vi är framme i god tid och kan ta ett efterlängtat bad i det klara vattnet. Vi ligger så nära stranden att vi enkelt kan simma in och ta en liten promenad ut mot udden.

Nästa dag fortsätter vi i ökande frisk NO-lig vind ner till Crookhaven River, där vi ankrar en bit upp i floden. Innan vi går in, har vi kontakt med den lokala VMR stationen och förhör oss om förhållandena i och utanför inloppet. De säger att det är OK om än lite ”choppy”.

VMR (Volontery Marin Rescue) är Australiens motsvarighet till våran sjöräddning i Sverige. De har stationer utmed hela kusten och ser gärna att man rapporterar in till dem under seglingen. De upprättar då ett ”tracking sheet” som de faxar vidare till de efterföljande stationerna efterhand som man seglar. De bistår också gärna med information om de lokala förhållandena och med väderrapporter. När man skall angöra ett flodinlopp är det viktigt att man inte går in vid hög inkommande sjö samtidigt som tidvattnet går ut. Det bildas då ofta s.k. stående vågor. Vågor som nästan står stilla och bryter kraftigt över sandreven. Dyningen som på havet är väldigt lång, trycks ihop och blir dubbelt så hög. Den här gången har vi tyvärr tidvattnet emot oss och angöringen blir bråkig, med vatten som sköljer över däck, men går trots det bra.

Nästa dag har vi samma väderförhållande, sol från en klarblå himmel och NO-lig bris. Vinden är ofta ganska så beskedlig på förmiddagen men ökar under dagen och når sitt max på sen eftermiddagen, då det ofta blåser 10-15 m/s. Så med 2 rev i storseglet passerar vi de höga klipporna vid inloppet till Jarvis Bay och kan på eftermiddagen gå in i den skyddade hamnen vid Ulladulla, där förtöjer vi utanpå en långlinefiskare. Nästa dag är det en frontpassage på gång med sydlig vind o även lite regn mot kvällen. Vi stannar kvar och passar på att tvätta och fylla på våra matförråd i den trevliga byn. Följande dag skiner åter solen, det är söndag och marknadsdag. Vi tar en tur på marknaden och tittar på det brokiga utbudet av varor. Därefter går vi in till VMR-stationen och får en färsk väderprognos som berättar om omslag till hård sydostlig bris under kvällen. Vi avgår strax efter kl.10 i NO-lig vind och satsar på att hinna till Batemans Bay innan väderomslaget. Under eftermiddagen dör vinden plötsligt ut samtidigt som den vrider mot väst. Efter cirka 10 minuter kommer syd vinden brakande med full styrka på 12-15 m/s. Det finns inga varningstecken på himlen, som är lika blå som tidigare. Först någon timma senare mulnar det på. Vi får bråttom bärga storseglet och kan med stöttning av motorn, segla för focken de sista sjömilen in emot Batmans Bay. Här blir vi tvungna att ankra bakom en liten ö som heter Snapper Island. Det är nämligen ebb och allt för lågt vatten för att komma över sandrevlarna in till floden och byn. Vi blir liggande i 2 dagar i väntan på att kulingen skall ge sig, innan vi seglar vidare till Bermagui. Här finns en liten hamn alldeles i anslutning till floden. Det dominerande inslaget i hamnen är alla Big Game fiskebåtar som tar ut betalande fiskare på trolling efter Tonfisk och Marlin. Det märks att vi kommit söderöver då vi ser vår första säl lojt simma runt i hamnen. Vädret håller oss kvar i 2 dagar med SO-lig vind och lite regnskurar. Tredje dagens morgon väcks vi av skepparen på fiskebåten innanför oss, han skall ut på fisketur med chartergäster. Det passar oss bra och vi gör oss snabbt klara och avgår samtidigt. I tilltagande vindar seglar vi ner till Eden som är den sydligaste hamnen på ostkusten. Vi förtöjer utanpå en fiskebåt som ser ut att vara under renovering. Kajerna här står på grova stolpar och är svåra att fendra av mot med små båtar. Dessutom skapar dyningarna på havet ett stort sug i hamnen så båtarna åker hela tiden fram och tillbaka. Vi hinner med en liten tur i byn, som ligger uppe på en ås, innan det börjar regna. Vi blir liggande i Eden i fyra nätter i växlande och ostadigt väder. När det efter halva tiden utlovas sydostlig kuling, så går vi över till andra sidan bukten och ankrar i en skyddande vik tillsammans med ett par andra båtar som också de sökt skydd här. Vi hinner precis ankra innan regnet och kulingen kommer. I viken finns också en lång pir, där ett stort lastfartyg ligger och lastar timmerstockar. Dag och natt rullar timmer bilarna ut på piren med sin last. Regnet fortsätter dagen efter och det är bara 10-12 grader på morgonen, så filtar och varma kläder plockas fram.

Sista dagen i Eden går vi i soligt väder tillbaka till hamnen och förtöjer utanpå vår fiskebåt. Vi fyller upp diesel och promenerar upp till byn för att försöka fylla vår Svenska gasolflaska. Det visar sig att ingen vill fylla vår flaska eftersom det saknas en liten evakueringsventil på den. Det slutar med att vi får köpa en Australisk gasolflaska som till vår förvåning kostar under 500 skr. Dessutom så har de Australiska flaskorna samma anslutning som de Svenska. Efter lunch kommer den utlovade ostliga vinden och vi har fått en fin tredagars prognos som ser ut att räcka över Bass Strait. Det blir ett sista besök i duschen på land, innan vi kastar loss på eftermiddagen. Vi går för motor och storsegel de första timmarna i besvärlig gammal sjö. Efter ett tag lugnar sig sjön och vi kan stanna motorn och fortsätta med fullt segelställ. Gabo Island, som är sista utposten på fastlandet, passeras strax efter skymningen och vi kan sätta kurs mot Tasmanien. Vi får en ganska så bra segling över Bass Strait med skiftande akterliga vindar som varierar i styrka. Ibland får vi ta in både ett och två rev i storseglet och ibland kan vi segla med fullt ställ. Sjön är till en början ganska bråkig men lugnar sig då vi kommer ut på djupare vatten. Ett par gånger per dygn rapporterar vi vår position till Eden Costal Patrol via vår kortvågsradio. Vi får besök av de första Albatrosserna och sitter länge och beundrar deras fantastiska glidflykt mellan vågdalarna. När vi närmar oss Tasmanien vrider vinden runt ett helt varv. Från ost till nord sen sydväst och syd för att till slut stabilisera sig kring sydost. Så det blir bidevindsegling och till och med ett slag innan vi kan ligga upp för babords halsar. Den sydostliga vinden är ishavskall, så långa byxor och Fleecetröjor kommer fram. Tredje dagens morgon, ser vi Tasmaniens berg på vår styrbords bog och kan runda Tasman Islands spektakulära klippor under eftermiddagen och segla in på Storm Bay. Vi har ingen chans att nå Hobart innan mörkret så vi tar natthamn i Parsons Bay utanför en by som heter Nubeena. De 421 sjömilen har avverkats på 3 dygn och 4 timmar och utan incidenter, vilket är mycket tillfredställande med tanke på farvattnets dåliga ryckte. Efter en god middag och en fredags drink, somnar vi gått i den spegelblanka viken.

Nästa dag vaknar vi till högtalare röster. Det är någon slags tillställning på land inför Australia Day som är i morgon. Under vår sena frukost är det en racerbåts tävling på viken och båtar med 1000 hk motorer dånar fram i 60-70 knop. Efter frukost lättar vi ankar, som beräknat och seglar de sista 27 sjömilen in till Hobart i svaga skiftande vindar. Vi förtöjer i Royal Tasmanian Yacht Clubs Marina i utkanten av stan. Nästa morgon kommer det en vänlig man och föreslår att vi skall gå in till Constitution Dock mitt inne i Centrum. Det är närmre till händelsernas centrum och även billigare tror han. Han erbjuder sig att köra oss in i sin bil men vi avböjer vänligt hans erbjudande, vi behöver sträcka på benen. Efter en halvtimmas promenad är vi inne och pratar med en båt som ligger där. Allting verkar bra, så vi går bort till hamnens trafikledningskontor som är ett högt torn. Här tar vi hissen upp, pratar med den vakthavande, registrerar oss, får nyckel till duschanläggningen och bestämmer tid för bro öppning. Det finns nämligen en liten vägbro som måste öppnas för att man skall komma in i bassängen. Kostnaden per natt är långt mindre än hälften mot kostnaden på Yachtklubben men vår enda natt där vill de inte ha betalt för. På eftermiddagen går vi för motor in, får broöppning på utlovad tid och kan förtöja i Constitution Dock mitt i Hobart. Vi hinner precis förtöja innan vi hör en Svensk röst på kajen, det är en man som bor i Manly utanför Sydney och som har vänner på Råå där vi bor. Lite senare efter middagen hörs det åter Svenska röster på kajen, det är Sabina och Ingvar från Bjuv som är på långsemester i Australien och Tasmanien. Vi dricker kaffe i båten och får ta del av lite nyheter hemifrån. Vi har mycket att prata om, så det blir sent innan vi kommer i säng. Nästa dag är det måndag, men eftersom det är helgdag efter Australia Day så är nästan allting stängt ändå. Någon större festyra med anledning av dagen märker vi inte av. När vi nu ligger stilla, passar vi på att motionera lite. Så en dag tar vi bussen upp till en liten by som heter Fern Tree, vid foten av Mount Wellington som reser sig alldeles i utkanten av Hobart. Fern Tree ligger ca 500 m.ö.h. och toppen av Mount Wellington är 1270 m.ö.h. så vi har en bit att vandra. Promenaden går genom skog och upp längs ganska brant terräng. På toppen blir vi belönade med en fantastisk utsikt över Hobart och Storm Bay, som breder ut sig under oss. På vägen ner, träffar vi på en Kokaburra fågel som sitter på en gren 2 m över marken. Jag passar på att fotografera den och det tycks den inte ha något emot. Det slutar med att jag står nästan sidan om den, medan Stina fotograferar oss. Efter nästan 5 timmar är vi tillbaka i Tree Fern där vi tänkt belöna oss med en kall öl på tavernan. Tyvärr öppnar den ungefär samtidigt med att vår buss går tillbaka till Hobart så vi får ta vår öl på en pub i närheten av hamnen istället. Vi avnjuter den med en god lax och ost- bricka.

Som vi berättade i resebrevet från Vanuatu så fick vi ju bara 6 månaders visum i Australien. Vi kan naturligtvis förlänga det med ytterliggare 6 månader mot en kostnad av ca 1500sek/pers. För Blue Marlin som ju är 4 personer skulle det bli en ganska dyr kostnad så Rune lät inte nöja sig med detta, utan skickade in en överklagan till imigrationsverket för deras och vår räkning. Nu efter några månader får vi mejl från Rune, som berättar att överklagan har accepterats och vårt visum har förlängts till 12 månader utan kostnad. Så för att även få vårt Cruising permit förlängt så går vi till Imigration och får visumet instämplat i passen och därefter till tullen, som förlänger vårt cruising permit med motsvarande tid. Så nu kan vi faktiskt stanna i Australien till november om vi har lust.

Tasmanien är ungefär lika stort som södra Götaland och för att se lite av ön, så hyr vi en liten bil i 2 dagar och drar på tur. Vi kör västerut från Hobart upp genom en dal mot bergen längre in på ön. Vi förvånas av att det är så torrt överallt. Allt gräs är alldeles gult och det ser inte ut att ha kommit något regn på flera månader. Det är bara grönska utmed vattendragen. Vi hade nog föreställt oss Tasmanien som en ganska regnig plats ungefär som västra Norge eller Scottland. När vi kommer högre upp i bergen blir det grönare och frodigare men något regn får vi inte på vår rundtur. Mitt uppe på ön stannar vi vid en plats där man samlar upp vatten från flera sjöar och leder det ner i stora rörledningar till vattenkraftverk som ligger flera hundra meter ner i en dal vid en flod. Det finns mycket vatten i sjöarna, så det regnar tydligen ganska mycket vid andra tider på året. Det finns många sådana här anläggningar på ön så man lider ingen brist på elektricitet. Vi fortsätter vår tur och kommer ut till västkusten till en by som heter Strahan som är mycket besökt av turister. Härifrån kan man åka med båtar upp för floderna i den vackra orörda nationalparken. Lite för turistiskt för vår smak så vi fortsätter vår färd norrut och tar övernattning i en liten stugby vid Cradle Mountin National Park. Vi får ett 4 bädds rum, men har tur och får ha det för oss själva. Innan vi knoppar in, kör vi en tur upp till parkcentrat och tar del av deras information. Härifrån utgår guidade turer in i parken. Man kan även köra in en liten bit med bilen för att komma djupare in i naturen. Turerna och bilpasset in kostar naturligtvis pengar och så även om man skall promenera in själv. Skog och vild natur kan vi ju se gratis på så många andra ställen så vi avstår från att köra in. Dessutom medger inte tiden några längre promenader. Vi får i alla fal se en liten Enchidna (piggsvin) pila över vägen och sticka huvudet under en sten då jag skall fotografera. Den ser ut som en igelkott men har längre taggar. På kvällen äter vi ”köbepizza” i den gemensamma matsalen och träffar många trevliga människor från alla världens hörn, som är här för att vandra i naturen. Nästa dag fortsätter vi vår tur på den norra delen av ön. Vi besöker en droppstens grotta som blir rundturens höjdpunkter. Den sträcker sig i gångar och salar långt in under ett berg och har bildats under miljontals år, då vatten löst ur kalkskikten i berget. Det finns många fantastiska stallagtiter som hänger ner från taket i grottan. Då vi bara är 6 personer, får vi fin behållning av den guidade turen och får tagit många fina bilder. På ett ställe kan vi se massor av lysmaskar, som bildar en stjärnhimmel i grottans tak. I Australien gör man turism av allt möjligt, så på ett ställe stannar vi vid en butik som säljer bihonung. Det finns honung i flera hundra olika varianter med olika smaker och i olika former, bland annat som glass, hudkrämer och som ljus. I butiken finns även en bikupa med glasväggar och en gång ut till det fria. Här kan man studera binas arbete och beteende. Det finns naturligtvis även massor av suvenirer med anknytning till bin. Besöket kostar inget utan det hela skall finansieras med försäljning. Vi nöjer oss med honungsglass och hoppas att andra spenderar mer. På eftermiddagen närmar vi oss åter Hobart och dess torra omgivningar. Det går massor av får på ängarna, men vad de lever av förstår vi inte då det inte syns någon grönska. Innan vi lämnar tillbaka bilen passar vi på att besöka en supermarket och fylla upp våra matförråd i båten. På kvällen kan vi båda konstatera att det där med att fara runt i bil på landsbygden inte är något för oss. De trevligaste platserna och vyerna finns ändå utmed kusten så då är det bättre att segla.

Vi stannar ytterliggare 2 dagar i Hobart och besöker på lördagen en marknad som heter Salamanca market. Hobart museum får också ett besök och där tittar vi på en mycket intressant utställning som handlar om Antarktis och oceanerna där omkring.

Efter lite drygt en vecka så får vi åter broöppning och kan segla ut från Hobart. Vi kryssar söderut över Derwent River och går in i ett sund som heter D ’Entrecasteaux Chanell mellan Brunny Island och Tasmanien. Vi ankrar i en liten lagun som kallas The Duckpond där vi firar min (Janne´s) födelsedag med kängurubiff och ett gott rödvin. Nästa dag fortsätter vi seglatsen i de skyddade vattnen ner till en ankarplats som heter Buttlers Beach på sydöstra delen av Bruny Island. Här träffar vi en båt med tre killar som är ute på fiskesemester. De skall ge sig ut och vittja sitt nätt och då de kommer tillbaka får vi några Trevally filéer och en fin lobster som blir en härlig middag.

Nästa morgon ligger det en pälssäl och slappar lojt vid sidan av båten. Redan då vi kom igår såg vi ett tält och en aluminium jolle på stranden. Nu på morgonen kommer jollen tillbaks från en fisketur och fram till oss. Det är en familj med två barn och en Golden retriever. Vi bjuder dem ombord och får en trevlig pratstund. De bor på andra sidan av ön där de driver en turiströrelse som gör dagliga turer i stora gummidingar utmed kusten för att se på djurlivet. Nu har de några dagars semester och lever vildmarksliv på denna ödsliga strand, dit det inte går några vägar. Innan de ger sig av ger de oss en lobster och de får ett nybakat bröd med sig. På eftermiddagen fortsätter vi söderut till den allra sydligaste ankarplatsen på Tasmanien som heter Recherche Bay. Här ankrar vi utanför Cockle Creek i den del som heter Rocky Bay. Vi är nu på den allra sydligaste punkten på vår segling på nästan 44 grader syd, endast 1200 nm från Antarktis. Vädret ändrar nu karaktär och tunga moln drar in från väster med en hel del regn. Vi hade egentligen tänkt gå till Port Davy på västkusten men vädrets makter sätter stopp för det. Port Davy är den mest otillgängliga platsen på Tasmanien och kan endast nås med båt. Vi blir liggande i Cockle Creek i 2 dagar och tar oss bara i land vid ett tillfälle, då regnet tar en paus. På nätterna håller sig temperaturen kring 10 grader och på dagen orkar den knappt över 15. De sydvästliga vindarna kommer ju nerifrån oceanerna kring Antarktis och härifrån kan man inte förvänta sig någon värme. Vid fint väder håller sig ofta temperaturen mellan 25 och 30 grader på Tasmanien, kvällarna är däremot nästan alltid kalla med temperaturer mellan 10-15 grader. Vi har det i alla fall torrt och skönt i båten och vi njuter av det vackra, bergiga landskapet som ligger inbäddat i intensiv grönska. När vädret förbättrar sig något tar vi oss tillbaka till Hobart via ankring i Stringers Cove och Alexanders Bay. I Hobart får vi åter Svenskt besök. Det är Staffan Laestadius som har ett projektarbete på universitetet här. Staffan jobbar annars normalt på KTH i Stockholm som professor i Industrial Dynamics (hoppas jag kommer ihåg rätt). Vi får en trevlig kväll tillsammans i Christina, där Staffan bjuder på ett gott vin och goda ostar därtill. Det visar sig att han seglat mycket i sitt liv och numera bor på Möja, dit han inviterar oss på bastubad då vi kommer hem. Det tackar vi naturligtvis för och sparar till framtida planerade seglingsmål.

Vi stannar bara ett par dagar i Hobart medan vi fyller på våra matförråd och får röjt undan vår tvätthög. Under en av nätterna lyckas vi i alla fall sätta temperaturrekord med 6 grader. Vi är nu inne i mitten av februari och det är dags att vända norrut. I frisk vind lämnar vi Hobart och seglar över Storm Bay och tar natthamn i Port Arthur på Tasman Peninsula. Det blir en frisk segling där vi på slutet får stryka storseglet och endast segla med fock i 30 knops vind. Dagen efter mojnar vinden långsamt och vi kan runda Tasman Island och sätta kurs norrut utmed den klippiga kusten. I Fortescue Bay hittar vi en hörna som heter Canoe Bay med nästan platt vatten. Här är det alldeles stilla och fridfullt med lummig grönska ända ner till stränderna. Nästa morgon puttrar vi för motor över ett spegelblankt hav och ser massor av Australiska pälssälar som ligger och latar sig i vattenytan. Vi passar på att fiska och fångar 2 st Albacore (en slags tonfisk) varav den ena lyckas smita. På ett ställe ser vi många lata pälssälar som plötsligt sätter full fart då vi närmar oss. De simmar i en bestämd riktning och hoppar i vattenytan precis som delfiner. Vi följer efter så gott vi kan. Längre fram kan vi se delfiner som simmar runt i ytan. De har fått tag på ett stort fiskstim som de kalasar på. Vi kan köra in mitt över stimmet utan att vare sig Delfiner eller Sälar bryr sig. När vi tittar ner i vattnet kan vi se kanten på det stora stimmet och vi ser hur Sälarna och Delfinerna simmar rakt igenom och äter så mycket de bara kan av gottebordet. Ibland hoppar stimmet i ytan och då får fåglarna också en smakbit. Efter en timma avtar aktiviteten trots att fiskstimmet ser ut att vara lika stort, matgästerna kanske börjar bli mätta. Det kommer lite vind och vi sätter segel och kurs mot Maria Island, där vi ankrar utanför en vit sandstrand i södra delen av Chinamans Bay. Bukten är nästan 2 sjömil lång och vi gör långa promenader utmed stranden. När den sydostliga vinden vrider till nordost och ökar, flyttar vi över i den nordliga delen av viken. Här har vi fortsatt gott sjölä och ligger tryggt, trots att det ylar i riggen. Vi blir liggande i 3 dagar och går promenader på ön. Vi ser många Kängurur och Wallybys och de är inte speciellt rädda av sig. Sista kvällen varslar vädertjänsten om ett vindvrid till sydvästlig vind, vilket innebär att vi kommer att ligga ganska oskyddade. Vi kan inte göra mycket eftersom det fortfarande blåser hårt från nordost. Med ankarlarmet i funktion, går vi till kojs. Vi vaknar klockan 6 av att vindgeneratorn stannat och det är alldeles stilla. Vi går upp och 8 minuter senare så ylar det i riggen med vind från syd. Vi lättar ankare i all hast och kör för motor över till södra änden av bukten. Här får vi ganska bra lä och kan äta frukost innan vi ger oss av i den friska vinden. Vi passar på att fiska och fångar en fin Albacore. Vi lägger i linan igen för att vinda upp den på vår spole. Vi hinner bara få i den så nappar det igen och det sitter ännu en Albacore på kroken. Den får dock sin frihet igen då vi har som regel att aldrig fånga fler fiskar än vad vi kan äta. Efter att vi passerat Schouten Island kan vi segla in i Wineglass Bay som visar sig vara en av de vackraste ankarplatserna i Tasmanien med höga berg i norr och söder och en lång härlig sandstrand i väster. Vinden har mojnat och vi avnjuter en god fiskmiddag i sittbrunnen med de vackra omgivningarna i bakgrunden. Nästa dag seglar vi i ganska svaga vindar utmed ostkusten och har tänkt gå in i Georges Bay till St Hellens. Vi kommer dock inte fram förrän det börjar skymma och dessutom vi lågvatten. Det är mycket grunt på sandrevlarna i inloppet så VMR (Volontary Marin Rescue) råder oss att inte gå in och föreslår oss att ankra i Skeleton Bay strax nordväst om. Eftersom väderrapporterna lovar hårda vindar de närmaste dagarna, så beslutar vi oss för att vänta ut dessa i St Helens. Så nästa morgon ropar vi upp VMR stationen och ber om information för att passera reven. De berättar att det är högvatten och att de kommer ut med en båt och lotsar oss in. Vi är 2 båtar som får lotsning över de grunda reven och in i Georges Bay. Från inloppet är det sen ca 5 sjömil in till St Helens där vi får ligga gratis utanför livräddningsbåten. Vi blir liggande i den lilla trevliga byn i 4 dagar medan vinden blåser av sig. Utseglingen över reven klarar vi själv, då vi har memorerat farleden. Vi seglar upp till Eddystone Point, som är Tasmaniens nordostligaste udde, i ökande vindar. Här ankrar vi utanför Bay of Fires Beach, där den höga dyningen bryter med mäktiga dån. Den starka frånlandsvinden blåser av topparna på brotten och det ser väldigt mäktigt ut. Båten åker fram och tillbaka i den kraftiga dyningen och det rycker i ankarkättingen. Det kommer en katamaran och ankrar i närheten av oss. I skymningen kommer det en fiskebåt upp långsides och säger att det finns en lugnare ankarplats på andra sidan udden. Han skall själv gå dit och erbjuder sig att lotsa oss in. Vi går runt udden och i mörker följer vi i fiskebåtens kölvatten och kan ankra i betydligt lugnare vatten. Visserligen rullar det lite mer här men det rycker inte längre i ankarkättingen. På morgonen har fiskebåten gett sig av och vi upptäcker att vi ligger innanför ett långt stenrev på en ankarplats som kallas Picnic point. Hit in hade vi aldrig vågat gå in i mörker utan hjälp. Vi ger oss av tidigt tillsammans med katamaranen och korsar Banks strait för att segla över till The Furneaux Group i Bass Strait. Vi får en fin segling över sundet och på eftermiddagen kan vi passera öster om Cape Barren Island och segla in i en smal ränna öster om Vansitart Island mellan ön och sandbankarna öster om. Katamaranen som vi haft sällskap med under dagen, ropar upp oss och frågar om vi känner till vägen in mellan sandbankarna. Vi berättar att vi har waypointer in som vi fått bekräftade av andra seglare, så han hänger på bakom oss. Vi korsar Franklin sound med 3 knops ström i sidan och kan strax innan kväll ankra utanför Lady Baron på Flinders Island. Vädret blir återigen blåsigare och vi blir kvar i Lady Baron i 4 dagar. En av dessa dagar går vi en promenad utmed kusten till en vingård som ligger i lä för västvindarna bakom några höga berg. Vi kommer fram till en ganska nyuppförd vacker liten byggnad med en skylt på dörren att man skall stiga in och ropa upp ägaren med en liten kommunikationsradio. Vi får genast svar och efter en liten stund kommer det en pickupp med en Bordercollie på flaket. Det visar sig vara ägaren, barfota och med trasig tröja och sjabbiga byxor möter han oss med ett stort leende. Han bjuder genast på ett glas vin och beklagar att de bara har Riesling och Chardoney kvar. Han berättar att de planterade de första druvorna 1999 och att de bara har skördat i två säsonger. Den första säsongen fick de 100 kartonger och den senaste fick de 200. Denna säsong hoppas de komma upp i 800 kartonger. Vinet smakar ljuvligt, så vi inhandlar några flaskor trots att priset är ganska högt. På kvällen hör vi något som smäller till i masten eller på däck. Vi misstänker att det är en fågel som flugit in i riggen. När vinden bedarrar ger vi oss av utmed Flinders Islands västra sida. Nu ser vi också vad som orsakade smällen i riggen, vår Windex (vindvisare) i masttoppen är borta. I avtagande vind kan vi sakta glida in i Port Davies och ankra upp utanför en fin sandstrand. Nästa dag fortsätter vi i god medström, utmed västsidan och rundar nordväst udden. Vi kryssar utmed den norra kusten och får motström innan vi kan gå in i en skyddande bukt på en liten ö som heter Inner Sister och som ligger alldeles norr om Flinders Island. Härifrån skall vi ta skuttet över Bass Strait till fastlandet igen. Vinden är nordostlig och alltså rakt emot, så vi får avvakta till vi får ett bra väderfönster. Väntetiden fördriver vi med promenader på ön och på den långa sandstranden. Det bor inga människor här men det finns en gammal väderbiten gård mitt uppe på ön. Vi ser också en del får, så förmodligen används gården i samband med fårskötsel. Det verkar dock som om det finns fler Wallybys än får. Flugor finns det också massor av uppe på ön. De ställer inte till någon skada men är oerhört irriterande när de sätter sig i ansiktet och innanför solglasögonen. De drar sig inte heller för att flyga in i öronen och i näsan om de får en chans. På stranden hittar Stina ett vackert litet skal. Det kallas för Paper Nautilus och är ganska så ovanligt att få tag på. Skalet tillverkas och används av en speciell bläckfisk när den skall föröka sig. Av de lokala invånarna har vi hört att det sker ungefär vart 7:e år och då är det ganska vanligt att finna dem. Som namnet anger så är skalet väldigt tunt och de går därför oftast sönder innan de når stranden.

Efter 2 dagar får vi en väderprognos som säger att den nordostliga vinden skall vrida till nordväst, väst och senare syd. Vi ger oss av sent på eftermiddagen i svag motvind och får hjälpa till med motorn i början. Vid midnatt kan vi stanna motorn och i ökande nordvästlig vind sträcka upp mot Eden. Vinden vrider precis som utlovat och vi får en fin segling över Bass Strait. Ett och ett halvt dygn senare kan vi i dagens första solstrålar segla in i Twofold Bay och förtöja utanför samma fiskebåt som förra gången i Edens hamn.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina