Jorden runt

Brev 29. Vanuatu del 1.

(2007.08.02 - 2007.08.14.)

Vi går för motor eftersom det är nästan helt stilla. Efter en dryg timma, då vi passerat Vuda Point, kommer det en frisk bris som för oss emot passet på västra Viti Levu. Vi far ut genom Navulo Passage klockan 8 på kvällen i kolsvart mörker. Ensfyrarna i Momi Bay leder oss igenom så vi har inga problem. Vattendjupet ökar snabbt från 20 meter till över 1000 meter och dyningen fångar upp oss och hjälper oss mot målet. Sjön uppe på dyningen är ganska bråkig och en och annan skickar lite vatten in i sittbrunnen och gör det ganska våt och obekvämt lite inrullat på fockenkar lite vatten in i sittbrunnen. älper oss mot måtet. Vi seglar med 2 rev i storseglet och lite inrullat på focken. Vi har köpt färdig Pizza i Lautoka, så vi slipper att laga mat. Som vanligt är första natten den jobbigaste, med dålig nattsömn och lätt sjösjuka. Den starka passaden står sig även nästa dag och vågorna har inte blivit bättre. Seglingen fortsätter att vara obekväm men vi gör god fart. Nånannan (vindrodret) styr och vi själva försöker att vila så gott det går. Vi pratar med en fiskebåt från Fiji på vår radio. Han varnar oss för Kinesiska Tonfiskebåtar som seglar med mycket dålig belysning eller ingen alls. Det enda vi kan göra mot det är att hålla god utkik. Vi har fullmånen till hjälp om natten så sikten är god även då. Några andra fiskebåtar ser vi inte under hela överfarten. På kvällen då vi laddar ner E-mail, nås vi av den tråkiga nyheten att Stinas far gått bort. Han har lugnt somnat in i sin säng på kvällen. Han skulle ha blivit 78 år 14 dagar senare. Det känns jobbigt för Stina att inte kunna vara närvarande och stötta sin mor. Eftersom hennes far var frisk och väldigt aktiv, så kom bortgången lite överraskande. Vi har naturligtvis snuddat vid tanken att det kunde hända, eftersom min far gick bort året innan. Det är priset man får betala när man vill förverkliga sina egna drömmar. Man kan inte vänta med att göra en sådan här segling till ”rätt tillfälle”, för det kommer aldrig. Eller kanske ändå riktigare, ”rätt tillfälle” är alltid. Hur som helst kan vi inte göra något här ute på oceanen, mer än att tänka på dem där hemma och vi hoppas att de förstår att vi är med dem i tankarna.

Det blåsiga vädret fortsätter och även andra natten blir obekväm. Seglingen går fort och vår beräknade ankomst är mitt i natten till Port Resolution på Tana. Vi fortsätter ändå att segla så fort det går, för vi vet att vinden skall avta rejält. Tredje dagen så börjar vinden att avta successivt, så focken rullas ut helt och efterhand kan vi även slå ut båda reven och segla för fulla segel för akterlig vind. Sjön lägger sig lite grann och livet ombord blir bekvämt och njutningsfullt i det härliga vädret. Sista natten (den 4: e) avtar vinden ytterligare och farten sjunker. Vi passerar ön Futuna, där vår vän Louis på Elysium förliste. Det är en hög ö med branta klippstup och den ser lite spöklik ut i månskenet. Vi kan lätt föreställa oss de dramatiska timmarna, då Elysium strandade där. Det måste ha varit en hemsk upplevelse. Vi ser även ett rött sken på himlen, över den aktiva vulkanen på Tana. Sent på natten, då vi har 15 sjömil kvar, dör vinden helt och motorn får ta oss den sista biten. Vi går in i en djup vik som heter Port Resolution, på ön Tana och lägger vårt ankare strax intill Blue Marlin. Några havssköldpaddor sticker upp sina huvuden över vattenytan, som om de ville hälsa oss välkomna. Vi har seglat 486 sjömil på 3 dygn och 16 timmar, vi är på Vanuatu och nya spännande upplevelser väntar på oss. Första dagen efter en översegling går som vanligt åt till att ställa båten i ordning. Vi tvättar av med färskvatten vid nedgången till ruffen och runt pentry och toalett. Sedan monterar vi soltältet, sjösätter dingen och sätter på utombordsmotorn. Ett par timmars vila, brukar också göra susen. Fram emot eftermiddagen tar vi oss iland för en kort promenad. Vi konstaterar att vi kommit till en annan kultur. Här är folk mycket mörkare och har ofta ett väldigt krulligt hår. Man har mycket mer likhet med invånarna ifrån Nya Guinea än från Polynesierna. Det var också från Sydostasien som invandringen skedde för ca 3000 år sedan. Den första Europé som upptäckte öarna, var Portugisen Pedro Fernandez de Queiros, som år 1606 trodde att han kommit till Australien. Bouganville kom till öarna 160 år senare och döpte då öarna till de Stora Cykladerna. Den 16 juli 1774, var det en annan berömd sjöfarares tur att upptäcka öarna. Det var naturligtvis James Cook, som då ankrade sitt skepp Resolution i den vik där vi nu ligger ankrade, därav namnet Port Resolution. Cook döpte då öarna till Nya Hebriderna, ett namn som de bar under coalitionsstyret mellan Frankrike och England ända till 1980, då Georges Sokomanu valdes till Vanuatus första President.

Port Resolution är ingen inklareringshamn, så detta måste ske i Lénakel på andra sidan ön. Så vi arrangerar med Stanley, en lokal guide, en biltransport över dit. Nästa morgon, då vi skall åka, så ösregnar det och vi ställer hastigt in turen. Under regnvädret så kommer det in ytterliggare några båtar. Nästa dag skiner åter solen och nu är vi 5 besättningar som embarkerar pick-upen som tar oss över ön. Turen i sig är intressant och går genom skiftande landskap. Tät djungel, ökenliknande vulkanlandskap och höga berg passeras innan vi efter drygt 2 timmar kommer fram till Lénakel som är öns huvudort. Tull- och Immigration besöken går fort och lätt, men då vi skall försöka få tag på karantän killen så blir det svårare. Han är tydligen ute i byn och far runt så honom har vi svårt att hitta. Medan vi far runt och letar, så passar vi på att äta lite lunch. Det gör vi i byns enda restaurang, som håller till i en liten hydda invid stranden. Två äldre damer serverar god fisk med sallad och taro för ca 15 kr/portion. Det smakar gott och vi får rikligt med mat. Efter lunchen kör vi åter upp till karantänsstationen. Inget folk där, så vi lägger oss i gräset för att vänta. Efter en timma kommer vår man och fixar pappren för oss, vi får nu stanna i 30 dagar då vi måste ansöka om förlängt uppehållstillstånd hos Immigration. Färden tillbaka går i ett rasande tempo på de skumpiga vägarna. Vi stannar bara vid ett par tillfällen på toppen av berget, för fotografering. I skymningen är vi tillbaka efter den dryga men trevliga turen.

Runt Port Resolution ligger 3 st byar och dagen efter besöker vi den största av demsom heter Ireupuow. Här ligger skolan som har elever för både ”primery och secondary school”. Vi får en pratstund med huvudläraren och han berättar hur det fungerar. Man har 3 terminer på året och varje termin kostar 5000 vatu (ca 350 kr) för primery school och 30000 vatu (ca 2100 kr) för secondary school. I secondary school bor man och äter på skolan så därför är det så mycket dyrare. Pojkar och flickor bor var för sig i olika baracker. Flickorna sover på madrasser på golvet medan Pojkarna sover i lokalt tillverkade våningssängar. De är byggda av bambu i 3 våningar. Jag tror att flickorna bor bäst eftersom de inte får plats så många på golvytan. I pojkarnas sovrum på ca 10-15 kvadratmeter kan man bo upp till 12 personer. I barackerna finns det 3 st sovrum. I vår del av världen skulle barnen aldrig ha accepterat ett sådant boende, men här tycker man att man har det bra och klagar inte. I skolsalarna verkar en fantastisk ordning och disciplin och alla barnen verkar lyckliga för att de får gå i skolan. Det är tyvärr inte alla som har råd, eftersom pengar är en bristvara. Skolan har också en lista på de elever som inte lyckats betala de senaste terminerna och om man inte får in terminsavgifterna så får eleven så småningom lämna utbildningen. Utanför skolsalarna hänger barnens ryggsäckar eller pandanusväskor i en lång rad. . Man gör så gott man kan med de små resurser man har till förfogande. Två kranar med vatten och två skärmar utgör duschen. Man äter utomhus för man har inte haft råd till en matsalshydda. En byggnad är en distriktsköterskemottagning, dock är det sällan man har tillgång till sköterska. Det är ett engelskt par, som strandade här för tre år sedan och blev räddade av byns innevånare, som sponsrat renoveringen utav huset.

Efter skolbesöket är vi bjudna till en liten fest i byn med anledning av att man skall installera en ny bychef. Vi skall också besöka en liten baby som heter Ester och som fyller 2 månader. Man firar ofta spädbarnen månadsvis, eftersom dödligheten är stor de första månaderna. Vi har med oss lite presenter till den lilla. Två fina små handdukar och en flytande tvål. Vi har också bakat en stor chokladkaka som vi överräcker. Kakan delas upp i små bitar och alla barnen får varsin bit. Efteråt bjuds vi på en delikat lunch som består av havssköldpadda, ris, diverse grönsaker och givetvis nationalrätten Laplap, den tillreds av taro eller yamrot som rivs till en pasta och får dra i Cocosmjölk. Man lägger gärna till bitar av gris, biff, kyckling eller fisk om man har. Det hela packas in i blad från Laplap plantan och kokas i en jordugn på heta stenar. Det hela smakar fantastiskt gott och framförallt sköldpaddan som lite grann påminde om kyckling fast med mer smak.

I skymningen är Rune och jag bjudna att vara med på ett bymöte där den nya hövdingen skall insättas i sitt ämbete. Man dricker naturligtvis även kava vid mötet, det gör man för övrigt så snart man har en anledning. Det verkar snarast så att innehav av kava är anledning nog. När vi kommer till platsen för mötet är diskussionen i full gång. Det är väldigt disciplinerat, den som har ordet går ut på den öppna torgliknande platsen och säger det han vill ha sagt. De övriga deltagarna sitter runt omkring och nickar eller rister på huvudet beroende på om de samtycker eller ej. Det är bara män som får deltaga och de som sitter och lyssnar tuggar på kavarötter för att bereda dem för kavan. När roten är tuggad till en tjock gröt, spottar man ut den i ett banan blad. Den nye chefen är en ung grabb på 26-27 år, han sitter lugnt och lyssnar på de råd som de äldre har att komma med. När alla har sagt sitt, så tillreds kavan. Två män sätter sig mitt emot varandra med en skål mellan sig. Den tuggade kava pastan läggs i ett tygstycke och vatten hälls på. När pastan är dränkt i vatten, vrids tygstycket och den mättade vätskan vrids ur i skålen. Proceduren upprepas ett par gånger till dess att kavan fått rätt styrka. Var och en får sin kava ur de rötter som de tuggat. Vi som är gäster slipper att tugga rötter men vi får vars en full kavaskål. Vem som tuggat vår kava, vet vi inte men de man inte vet har man inte ont av. När vi skall dricka kavan så blir vi uppmanade att gå ett stycke bort och vända ansiktet mot havet och ryggen mot församlingen och dricka kavan i ett svep. Så är seden här. Kavan är gjord på färska rötter, till skillnad mot Fiji, där den bereds på torkade rötter. Detta medför att den blir mycket starkare, och en tydlig bedövning känns i munnen. Rune och jag nöjer oss med en skål, innan vi tackar för oss och ursäktar oss med att vi måste ut till båten innan det blir mörkt.

Nästa dag är det tvättdag, och för att få ren tvätt är det bra med varmt vatten. Detta ordnar vi lätt genom att åka in till stranden längst in i bukten där det finns heta källor. Källorna är bara tillgängliga vid lågvatten då de annars är gömda under vattenytan. Det finns olika pooler med varierande temperatur på vattnet. Vi träffar Mary som visar oss var vattnet har den rätta temperaturen. I några av de svalare poolerna ligger barnen och lögar sig och i de allra hetaste där kokar man matbananer och kavarötter. När tvätten är avklarad så kommer Rune, Idun och flickorna in med dingen. Tillsammans går vi upp till en by som heter Mensory och som ligger en bit in i skogen. Vi har tagit med oss lunch som vi skall äta tillsammans med bychefen Filemon och hans familj. Det visar sig att Mary är Filemons dotter. Vi har med oss presenter till både Filemon och Mary som de blir väldigt glada åt. Vi dukar upp och Filemon, Mary och tiotalet barn samt grisar och höns gör oss sällskap. Som tack för vår gästfrihet blir vi bjudna på lunch på söndagen. Då har Filemon tänkt slakta en liten gris. En stor ynnest eftersom grisar är något av det mest värdefulla man har.

En av de största attraktionerna på Tana och på Vanuatu är den aktiva vulkanen Mount Yasur. Det anses vara världens mest tillgängliga aktiva vulkan. På kvällen har guiden Stanley ordat så att vi seglare kan åka upp och titta på den. Vi är många som skall åka så bilen får köra två gånger. Stina och Jag har tur att komma med i första bilen och kommer upp innan det blivit mörkt. Visserligen är vulkanen mer spekulativ i mörker men fotona blir bättre i skymningen då det är mer ljus. Pickuppen vi åker med kör oss nästan ända upp till kratern och vi behöver bara gå en halv kilometer. Väl uppe står vi ända ute på kraterkanten och ser ner i botten på vulkanen. Man ser inte själva huvudöppningen, som är skymd bakom en kant, men man ser hur det lyser kraftigt rött där nere. Några av de mindre öppningarna ser man däremot. Det mullrar dovt där nerifrån. Med jämna mellanrum hörs det en kraftig bang och glödande magma och rök flyger högt upp över våra huvuden. Vi får se det ena utloppet kraftigare än det andra och ett är så kraftigt att guiderna ropar att vi skall springa tillbaka. Till vilken nytta kan man ju undra, det hela sker så fort att man ändå inte skulle hinna undan. Dessutom är det mörkt och farligt att rusa rakt ut i terrängen. Det hela avlöper dock väl och guiderna kan ropa faran över. Smällen är så kraftig att marken skakar och byxbenen fladdrar. Man kan lätt föreställa sig att det är farligt att vara här uppe, då vulkanen är som mest aktiv. Det är en väldigt stark upplevelse och det känns som om man står vid dörren till helvetet och kikar in. Vi stannar i ett par timmar och får se de glödande lavaklumparna flyga som röda projektiler i mörkret, innan de rullar tillbaka ner för kraterkanten

På vägen hem besöker vi en John Frum by. John Frum är en märklig religiös rörelse som uppstod under andra världskriget. Varje fredag natt firar man John Frums förestående återkomst med musik och dans, från klockan 6 på kvällen till klockan 6 på morgonen. Tre olika grupper avlöser varandra, de sjunger tio sånger sen byter de och så håller det på. Vi är väl inte precis imponerade. Visserligen sjunger de och spelar vackert men den ena sången är lika dan som den andra i våra öron. Den fantastiska vulkanupplevelsen tar nog också lite udden av det hela. Efter någon timma och ännu en äventyrlig och skumpig bilfärd i det kompakta kolmörkret är vi tillbaka i båten.

På söndagen äter vi lunch hos Filemon och hans dotter Mary i byn vid hott springs. Vi sitter på bananblad i det med blommor vackert dekorerade mathuset. Huset saknar väggar och är luftigt och skönt. De kommer med den helgrillade spädgrisen uppträdd på två pinnar dekorerad med vackra blommor. Grisen placeras på bananbladen och Peter, ett av barnbarnen, skär upp den i mindre bitar. Vi gäster slår oss ned på pandanusmattorna och de lokala sätter sig runt omkring. De väntar med att äta tills vi gäster är färdiga, enligt traditionen. Vi får laplap, papaya, bananer, tarorot och pumpa till. Allt är väldigt välsmakande! Idun har bakat två kakor, en med choklad och en äppelkaka som blir mycket populära. Peter spelar och sjunger för oss och några av barnen dansar.

Någon kanske undrar hur vi konverserar med de inhemska. De flesta på Vanuatu är trespråkiga. Förutom det i byn lokala språket, så pratar man Vanuatus officiella språk, Bislama. Dessutom kan de flesta antingen Engelska eller Franska, beroende på vilken skola man gått på. De lokala språken är många. På en ö som Tana kan det finnas 10-12 olika språk och ofta skiljer det så pass mycket att man inte kan förstå varandra.

Efter en vecka sjöstuvar vi båten och lämnar Port Resolution och Tana. Det blir segling över natten mot huvudstaden Port Vila på ön Efaté. Vi fiskar första dagen och lyckas fånga en fin Yellowfin Tuna på ca 2 kg. Natten blir bråkig med kraftiga vind och regnbyar som ger oss mycket segelexersis. Det är blött och allmänt obekvämt och det är skönt att efter ett jobbigt nattpass, slänga av sig de våta kläderna och krypa ner i en torr och varm koj. Mitt i natten passerar vi ön Eromango som ger lite tillfälligt lä. Strax för om oss skymtar vi Blue Marlins akterlanterna. I gryningen skymtar vi Efaté mellan regnbyarna och klockan 10.30 kan vi fånga upp en av de fasta bojarna hos Yachting world. Båten görs i ordning och efter en kopp te och en macka så sjunker vi in i lite skön sömn.

Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 30. Vanuatu del 2.

(2007.08.14 - 2007.09.18.)

Efter ett par timmars sömn tar vi dingen iland och går en tur i huvudstaden. Trots att den är liten, så myllrar det av folk och bilar och det är vi ju inte så vana vid. Frånsett biltrafiken, så är staden ganska charmig. Vi har för avsikt att besöka den Australiska ambassaden för att införskaffa visa. Den är inte så lätt att hitta, eftersom den nyliggen flyttat. Vi frågar flera personer som hänvisar oss till den gamla adressen, men till slut hittar vi ändå dit. Väl där berättar en Dansk tjej i receptionen att Immigrationen har stängt på eftermiddagen och efterföljande dag, eftersom det är allmän helgdag. Vi får bråttom handla in eftersom alla affärer är stängda dagen efter. Vi besöker också Internet och Stina får en lång pratstund med sin mor och de får pratat igenom hennes fars bortgång tillsammans. Vi ringer också våra pågar och gläds åt att höra deras röster.

Port Vila är en ganska charmig stad med en vackert belägen ankarplats, som är skyddad mot havet av ön Iririki Island. Storleksmässigt är den som en större by i Sverige med ca 15-20.000 invånare. Det finns massor av turist anläggningar och den är därmed också väldigt präglad av turismen. Det finns en speciell suvenirmarknad och det finns också en stor grönsaksmarknad.

När helgdagen har passerat, besöker vi åter Australiska ambassaden. På Imigrationskontoret sitter en tjej som vikarierar för den ordinarie kontoristen. Hon förefaller minst sagt servicevänlig och uppvisar en ganska uttråkad och nonchalant attityd. Vi lyckas dock dra ur henne att vi bör söka ett 12 månaders visum eftersom vi skall stanna i 9 månader. Det krävs då att vi skall bifoga röntgenbilder av bröstkorgen, ett bankutdrag som visar att vi kan finansiera vårt uppehåll samt försäkringspapper på oss själv och båten. Vi tar våra papper och går till en läkare som ger oss en remiss till sjukhuset. På sjukhuset blir vi snabbt och enkelt röntgade till en väldigt låg kostnad. Tillbaka till läkaren med bilderna, som granskar dem och skriver ett intyg att det hela är som det skall vara. Nästa dag är vi åter på ambassaden och skall lämna alla våra papper. Nu uppstår nästa problem. Bankutdraget är på Svenska och trots att de flesta orden är internationellt gångbara så duger det inte. Det skall vara på Engelska. Jag frågar tjejen om hon inte kan förstå innebörden av kontoutdraget. Jodå hon förstår att det finns tillräckligt med tillgångar, men det hjälper inte, reglerna säger att det skall vara på Engelska. Samma sak gäller för försäkringspappret på båten. Vi lovar att fixa fram pappren, registrerar vår ansökan och betalar avgiften. Sedan blir det en massa korrespondens med bank och försäkringsbolag som slutar med att de får sända pappren med vanlig post. Ett flertal försök med fax misslyckas, vilket bara visar att det är långt till Sverige. Mellan alla besöken på ambassaden, så hinner vi med ett besök på Vanuatus museum och kulturcenter. Där får vi ta del av landet blodiga historia, där kannibalism hörde till ritualerna. Det senaste och förhoppningsvis sista offret lär ha skett 1965 på ön Malekula.

Det ligger en stor vacker båt med Svensk flagga uppankrad i hamnen. Båten har det latinska namnet Gygnus Montangnus och fritt översatt lär det bli Svanberg på Svenska, vilket är ägarens namn. Han lär vara chef i ett Svenskt telecombolag. Ombord är den Norska tjejen Cilia som är heltidsanställd för att se om båten. Ombord är också Nick som är kapten från USA och en Nya Zeeländsk kock. Vi och Blue Marlin blir ombordbjudna en kväll och får beskåda skeppet. Båten är en typ Swan 77 som är förlängd till 83 fot. Vi får en rundtur ombord och kan konstatera att det är en mäktig båt som telefonkillen har. Efteråt blir vi bjudna på våfflor i sittbrunnen och vi sitter och pratar till sent på kvällen. Det visar sig att Nick har seglat Tornado i OS och känner många Svenska seglare, bl.a. Mange Olsson. Vi har massor att prata om och tiden går fort.

På museet i Port Vila fick vi höra talas om en kultur festival som skall äga rum den 22-24 augusti på norra delen av ön Ambryn. Den vill vi gärna vara med på så vi bunkrar båten och ger oss av. Vi har endast 4 dagar på oss att segla de 140 sjömilen till Nopul på Ambryn. Vi ger oss av i frisk vind med 2 rev i storseglet. Seglingen går utmed Efatés västsida och fram på eftermiddagen kan vi ankra i Havanna Harbour på Efatés NV sida. Blue Marlin kommer in och ankrar precis i skymningen. Tidigt nästa morgon fortsätter seglatsen norrut mot ön Epi. Vinden är frisk och det blir en blöt segling. Ungefär halvvägs får vi napp på fisklinan. En Mahimahi på ca 4 kg som stretar emot rejält. Vi vinner dock kampen och Stina får ett styvt jobb då hon skall filea fisken i den grova sjön. På eftermiddagen kommer vi in i sjölä bakom Epi och får en behaglig segling, trots att vindbyarna kommer tjutande genom dalarna. Vi ankrar innanför Lamen Island i Lamen Bay på NV sidan. På kvällen kommer det flera regnbyar, men vi har det torrt och skönt i båten och avnjuter vår fiskmiddag. Nästa dag skiner solen och vi beslutar oss för att ligga kvar. Några stora sköldpaddor simmar lojt runt båten och när vi senare på dagen ligger och snorklar under båten så ser vi flera stycken som verkar helt orädda. De äter lugnt av sjögräset som växer på bottnen. Lamen Bay är känt för att det skall finna Dugonger (Sjökor) där, men vi ser inga under vår snorkling. Någon av de lokala säger att de finns ute runt Lamen Island, men de seglare som varit där på morgonen har inte sett några. Den här gången har vi inte tid att söka efter dem, det får bli på vår väg tillbaka till Port Vila. Nästa morgon smyger vi ut mellan Lamen Island och Epi i totalt stiltje. Väl ute på fritt vatten får vi fin vind. Förut kan vi se Ambryn med sina två aktiva vulkaner, Mount Benbow och Mount Marum, som spyr ut rök från jordens innandöme. Vi går för fullt segelställ och gör god fart hela vägen upp till Ambryns västra udde. Här blir det lä och orolig sjö. Vi får hjälpa till lite med motorn innan vinden kommer tillbaka. På nordsidan av ön blåser det rakt emot och vi får en härlig kryss de sista sjömilen upp till Nopul, där vi ankrar bland ett 10-tal andra båtar. Många av båtarna här känner vi igen sedan tidigare, bland annat Ranger, Windbird, Demon och Diva. Vi blir bjudna på kvällskaffe ombord på Diva och vi har mycket att prata om, då det var över en månad sedan vi träffades senast på Fiji.

Efter frukost dagen efter ger vi oss av in till stranden där vi träffar alla de andra seglarna som också är på väg till festivalen. En av de lokala hövdingarna, som heter Justin, kommer och möter oss för att visa vägen till festplatsen. Det tar ca 45 minuter att gå dit och på vägen träffar vi många av de lokala, som alla vill ta i hand och pressentera sig. Vi går igenom det lilla samhället Olal och kommer slutligen fram till en liten konstfärdigt ihopsatt portal, där vi får sätta oss ner och vänta. Efter en liten stund hör vi en slags sjungande och stampande som närmar sig genom skogen. Ut emellan träden kommer en grupp dansande män endast iklädda penisfodral eller Nambas som det heter här. Nambasen är tillverkad av Pandanus och fäst i en bred maggördel, även den tillverkad av Pandanus. På ryggen har de olikfärgade blad nedstuckna innanför gördeln och runt vristerna har de band med en massa frökapslar upphängda. De åstadkommer ett dovt klingande ljud, då de stampar och rör på fötterna i takt med sången. Danstruppen rör sig sakta framför oss utmed stigen och kommer så småningom in på en öppen plats mitt inne i djungeln. Den öppna platsen kallas för Natsaro och är en helig plats, där man samlas för olika fester och ritualer. Utmed Natsarons ena sida står det många Tamtam trummor eller Slitgonger som det egentligen heter. Slitgongen är ihålig och försedd med en vertikal slits längs med framsidan. Upptill är den konstfärdigt utskuren med ett eller flera huvuden. Ibland är dessa också vackert målade. När man slår på sidan med en pinne, åstadkoms ett dovt trummande. Mitt emot Tamtam trummorna har man gjort provisoriska bänkar av bambu, där vi åskådare får ta plats. Det finns också stånd för matförsäljning och försäljning av träsniderier. Allt är mycket enkelt utfört. Vi blir hälsade välkomna av en av skolans lärare, som berättar att kulturfestivalen har till uppgift att bevara ”kastom”-traditionerna i byn samt att inbringa ett ekonomiskt tillskott till stöd för skolan. Han berättar också lite om de olika ”kastom” dansernas innebörd och ändamål. En del danser är till för fruktbarhet och andra används vid de äldre pojkarnas omskärelse, då de skall bli män. Man har också danser för männens gradering. Man har ett system där fler grader ger högre status. Vid dessa graderingar slaktas det många grisar, vilket är ett tecken på rikedom. Alla danser sker i grupper om ca 10-20 män eller kvinnor. En av dansarna sjunger en eller ett par verser medan de övriga står något hukade vända in mot mitten. Därefter sjunger alla någon slags refräng allt medan de hoppar och stampar med fötterna så att dammet ryker om det. Det hela upprepas ett flertal gånger och en dans tar ungefär en halvtimma att utföra. Kvinnorna har också sina danser och dessa påminner mycket om männens. Kvinnorna är enbart klädda i bastkjolar. De dansar med en lång käpp i handen och även de har bjällror runt anklarna. Under lunch pausen äter vi laplap och andra enkla maträtter som vi handlar i deras små stånd. Det förekommer även flitig handel med träsniderier och bambuflöjter som seglarna byter till sig mot varor som de lokala har behov av. Under den sista dansen för dagen, får alla gästerna delta. Det är en otroligt medryckande känsla, att få dansa mitt ibland de lokala och känna hur marken gungar under fötterna.

Nästa dag fortsätter danserna med ännu mer kraft och energi. Vi bjuds även på lite magiska trollstycken. Bland annat så planterar man ett palmblad i ett djupt smalt hål. Man spottar flera gånger i hålet och stampar till jorden runt ikring väldigt hårt. Därefter är det meningen att bladet inte skall gå att dra upp. Ett antal ungdomar försöker, men misslyckas. När en av de äldre åskådarna tar benen till hjälp så kommer bladet upp ur marken. På en fråga varför det inte fungerade, så svarade magikern bara att gudarna inte var med oss den här gången.

Man visar även upp konsten att göra sand teckningar. Man gör vackra bilder och mönster i slät sand, utan att lyfta fingret man ritar med. Efterlunch blir några av seglardamerna inbjudna att se en ”Kastom Village” av de infödda damerna. Efter en halvtimma kommer de tillbaka och dansar med de lokala. De har helt enkelt blivit utsatta för en trevlig kupp. När de kom ut i skogen till en liten hydda, fick de varsin bastkjol och blev målade i ansiktet. De fick klä av sig på överkroppen och fick även varsin käpp. Inte alla damerna ställde upp på tilltaget, men Stina och Idun och ett par andra damer dansade av hjärtans lust. Även idag avslutas det med gemensam medryckande dans.

Nästa dag är festivalens sista och då får vi se ROM dansen som är en ”grade taking dance” och en av de mest kända danserna på Vanuatu. Den har säkert blivit känd för att dansarna är väldigt utsmyckade. De är klädda i heltäckande dräkter gjorda av Banan blad och har vackra konformade masker på huvudet. Dessa är vackert färgade och försedda med fjädrar och plymer. Dansen i sig är kanske inte så speciell men dräkterna är fantastiska. ROM dansarna kommer från en grannby och för att belöna dessa så slaktar man en gris. En levande gris förs in mitt på Natsaron och klubbas ihjäl med en speciell träklubba avsedd för ändamålet. Många i publiken tycker att det är lite groteskt, men för de infödda är det helt normalt.

Efter tre fantastiska dagar har vi fått vårt lystmäte av lokal kultur för ett bra tag framöver. När vi kommer tillbaka till vår ankarvik, träffar vi några män som vill göra affärer med träskulpturer. Vi blir förtjusta i en som vi byter till oss. På kvällen kommer chief Justin ner till stranden med en stor bytta med Kava. Vi är ett gäng som sitter och pratar i solnedgången och kavaskålen går runt. Efter fyra skålar är det dags att återvända till båten. När jag reser mig upp har benen svårt att bära. Eftersom jag inte känt av något medan vi satt ner kommer det som en överraskning. Jag får verkligen ett bevis på att Vanuatu kavan är mycket starkare än Fiji varianten och fyra koppar var nog två för mycket.

Vi stannar kvar på Ambrym ytterliggare två dagar och besöker en by som heter Ranon, där vi tittar in i en hydda som man gjort om till ett litet museum. Utanför träffar vi en man som är träsnidare. Han tar oss med på en vandring till sin by som heter Fona, där vi får träffa hans familj. Hans son är också en väldigt duktig snidare och de lägger ut sina arbeten på en Panandanusmatta. Vi beundrar deras arbeten och köper eller byter till oss några vackra sniderier. De gör bland annat vackra flygande hundar (fruit batts) som hänger i sovande ställning.

På eftermiddagen lättar vi ankar och går för motor i vindstilla väder de tio sjömilen upp till ön Pentecost. Här ankrar vi i den södra delen i en bukt som heter Homo Bay.

Pentecost är mest känt för sin ”land diving” eller som det egentligen heter N´gol (Nagol). ”Land divingen” sägs ha stått som förebild till det moderna Bungyjumpet och utförs som hyllning till årets Yam skörd. Ritualen sker från april till mitten av juni och går till så att man bygger ett ca 20 m högt torn i en brant sluttning. Männen som utför ritualen, binder en i längd väl anpassad lian som är spiralformad runt vristen. Därefter kastar man sig huvudstupa utför tornet och om allt går väl bromsas fallet upp av lianen strax innan man slår i backen. Det är dock inte ovanligt med skador. Den lokale guide som visade oss tornet berättade följande historia. I mitten av 1970-talet var drottning Elisabeth på besök och ville gärna se på ritualen. Det var inte rätt årstid så man fick bygga ett torn enbart för händelsen. För att drottningen skulle få slippa gå så långt i djungeln, så byggdes tornet närmre byn på en sluttning som var mindre brant. Drottningen tog plats nedanför sluttningen och beskådade föreställningen, som avslutades då en av de lokala hopparna slog i backen och avled. Historien avslöjar inte om drottningen uppskattade föreställningen. I dag så är hoppningen en stor turistattraktion som ger de lokala en årlig fast inkomst. Vi var där som sagt vid fel årstid så vi fick nöja oss med att se tornet kostnadsfritt. När vi kom tillbaka till byn, träffade vi en kille som berättade att han brutit armen då han hoppade från tornet.

Vi såg också några män som arbetade med att såga upp plank, från ett träd som de fällt. Det gör man med hjälp av en bensindriven kedjesåg som givetvis är av fabrikat Husqvarna. De anses allmänt vara de bästa kedjesågarna och finns överallt. Sågen spänns fast i en gigg och förs över trädets längdriktning. Man får plank lika breda som trädet och man bestämmer själv hur tjocka de skall vara ner till ca 15 mm. Det blir givetvis mycket spill, men träd har man gott om.

Dagen efter seglar vi vidare norrut, utmed den västra kusten på Pentecost, korsar Lolvavana Passage och rundar sydväst spetsen på ön Maewo. Vi ankrar i en djup och väl skyddad bukt utanför en liten by som heter Asanvari. Längst inne i bukten hör vi bruset från ett vackert vattenfall. Egentligen består byn av tre olika byar där Asanvari är den som ligger närmast vår ankarplats. De andra två byarna ligger några hundra meter åtskilda men har samma chef och han heter Nelson. Vi hade tänkt stanna ett par veckor här för att koppla av och ta del av det lokala livet, men av olika anledningar så blev stoppet längre än planerat. En av anledningarna var att det regnade mycket första veckan. Varje dag kom det rejäla skurar drivande ner från bergen i bakgrunden. Senare har vi läst att Maewo är den ö som får mest regn av alla på Vanuatu. Nu är det ju inte bara nackdelar med regnet. Vi fick fyllt på våra vattentankar och slapp att köra och hämta vatten i land. Mellan skurarna tar vi oss iland och går lite promenader emellan byarna men det är halt och lerigt på stigarna, så vi sparar de längre promenaderna till det blir torrare. I Asanvari finns det en s.k. yachtklubb där alla seglare samlas tillsammans med många av de lokala. Lokalen är ca 50 m2 och har tre öppna sidor. Det finns ett kök med gasolspis och en frysbox och det finns en TV samt en DVD spelare. Alltsammans är skänkt av en rik amerikansk seglare som varit där på besök. Ström får man från en vattenturbin som en vänlig Australier har byggt i det ständigt brusande vattenfallet. Så den första fråga vi får då vi går iland, är om vi har några DVD filmer. Chief Nelsons yngsta son Nixon, ansvarar för yachtklubben där han också arrangerar middagar till ett överkomlig pris. Senare då vi besökt både sjukstuga och skola, ifrågasätter vi nyttan med yachtklubb och vattenturbin. Elektrisk ström är naturligtvis alltid bra att ha, men går något i sönder på turbinen så har man inga reservdelar. Det vore kanske bättre att satsa pengarna på hälsa och utbildning.

Eftersom regnet ger oss mycket vatten, så passar vi på att tvätta. Problemet är då att få tvätten torr och det blir mycket hänga upp och plocka ner under de nästföljande dagarna. Efter ca en vecka börjar det dock att torka upp och regnet faller med längre pauser. Vi kan då gå lite längre promenader i omgivningarna och besöka andra små byar i närheten. En av dessa byar ligger lite längre upp i bergen på en liten platå. By och by föresten, den består endast av 5-6 hus där det bor 3 familjer. Vi går genom skogen på väldigt smala stigar och måste korsa över den lilla floden på en ytterst tveksam brokonstruktion. Byns läge är fantastiskt med en underbar utsikt över Asanvari bukten och grannön Ambae i väster. När vi når byn möts vi av en gammal krum dam som pratar i ett. Vi förstår naturligtvis ingenting av det hon säger eftersom hon talar en svårförståelig Bislama. Efter ett tag träffar vi även Margrete som pratar lite Engelska. Hon berättar att de kämpar med att få ihop pengar till de 5 barnens skola. Margret väver Pandanus väskor som hon säljer i den lilla suvenirbutiken i Asanvari och hennes man föder upp grisar som de säljer till grannbyarna och till andra öar. Vi förstår att det inte blir särskilt mycket pengar över sedan skolavgiften är betald, något som avspeglar sig i barnens kläder. Husen är väldigt vackra och det är rent och en fin ordning överallt. När det börjar skymma, får vi bråttom tillbaka innan det blir mörkt för det går fort här.

Vi gör också en del utflykter längs med Maewos kust. En dag åker vi med Diva, som också ligger här, upp till en by som heter Nasawa på den östra kusten. Här tittar vi på ett par grottor som ligger utmed kustlinjen. Nixon är med som vägledare och kontaktman med de lokala. Här pratar nästan ingen engelska, för skolan här är fransk talande. Den ena grottan, som väl mest liknar en konkav bergvägg, har många petroglyfer inristade. Varav en skall föreställa Cooks skepp Endevour. I övrigt blir vi nog ganska måttligt imponerade av grottorna. Vi har kanske sett för många vid det här laget. En trevlig utflykt blir det ändå.

Vi har också blivit tipsade om en vik som heter Nalulu Bay, på Maewos östra sida, där det skall finnas gott om Lobster. Det kräver förstås stilla väder, eftersom viken vetter mot den förhärskande passadvinden. En dag när förutsättningarna ser bra ut ger vi oss iväg tillsammans med Blue Marlin. Vi går för motor i det stilla vädret och rundar Maewos sydspets. Fisket ligger i och ute i sundet mellan Pentecost och Maewo så kan vi bärga en fin Skipjack Tuna. Blue Marlin har tydligen också fått fisk, eftersom de stannar upp på samma ställe under en halvtimma. Efter en stund ropar de upp och berättar att de fått en nästan 2 m lång Marlin. Den är så stor att de inte kan få den ombord så de måste återvända till Asanvari och lämna över fisken till de lokala. När jag senare får se bilder på den så kan jag konstatera att det inte var en Marlin utan en Sailfish. När den vägdes i land så stannade vågen på 34 kg. Vi fortsätter upp mot vår destination och Blue Marlin säger att de kommer efter så snart de kan. Vi är inte särskilt hoppfulla om att kunna ankra i viken, för dyningen är fortfarande ganska så hög. Efter ca 2 timmar är vi framme och kan bekräfta våra misstankar. Ankring i viken är nog möjlig men kommer säkert att bli väldigt obekväm, så vi beslutar att återvända. På återvägen får vi ännu en Skippjack Tuna som är lite större än den förra. Vi möter också Blue Marlin och berättar för dem om förhållandena i viken. Så vi gör sällskap tillbaka till Asanvari Bay, där vi ankrar i skymningen. Några dagar senare gör Blue Marlin ytterliggare ett försök och stannar en natt i Nululu Bay. Det är obekvämt men de blir belönade med en del Lobster och lite annan revfisk. De har 4 lokala grabbar med sig som är vana att göra nattdyk. När de kommer tillbaka bjuder vi på Tonfiskmiddag och dagen efter bjuds vi på gratinerad Lobster.

En anledning till att vi stannar i Asanvari längre än vi tänkt, är att det skall bli en lokal festival med besökare från mellersta Maewo och norra Pentecost. Vi blir ombedda att hjälpa till med transport av besökare och musiker från mellersta Maewo så en morgon ger vi oss av dit upp tillsammans med Blue Marlin. Cody som är huvudlärare på skolan och Nelsons äldsta son, är med som organisatör. Efter 2 timmar är vi framme. Vi blir bjudna på laplap med oxkött hos en familj som håller ett års kallas för en dotter. Därefter vidtar lastningen. Vi kör fram och tillbaka med dingen mellan stranden och båten med instrument, människor, matkorgar och klädesbylten och en massa annat. Levande djur slipper vi den här gången. Vi får 17 passagerare ombord och blue Marlin får över 30. I skymningen är vi tillbaka i Asanvari där vi får hjälp av andra seglare att frakta iland allt och alla.

Dagen efter sätter festivalen igång. Det är fotbollsturnering och vollybollturnering på dagarna och dans och samvaro på kvällarna. På långsidan av fotbollsplanen har man byggt upp en scen där de olika banden spelar hela dagarna och långt in på natten. Elektricitet till instrumenten får man från ett bensindrivet elverk som står alldeles bakom och puttrar. Tillsammans med Blue Marlin har vi köpt en fotboll på Fiji som vi nu skänker till fotbollsturneringen som match boll. Förutsättningen är att skolan skall ärva bollen efter turneringen.

En av kvällarna blir vi seglare bjudna på kastom dans på yachtklubben. Den här dansen skiljer sig en del från den på Ambae. Männen har inte nambas och danserna har ett yvigare rörelsemönster och förefaller lite glättigare. Dansarna är dessutom inte vända inåt mitten utan mot oss som tittar på. Vi får se flera fantastiska och kraftfulla danser och mot slutet bjuds några av oss seglare upp och får prova på. Efteråt kommer några grabbar med gitarrer och bas och spelar upp. Basen är väldigt speciell och består av en stor trälåda med ett snöre fastsatt i ett hål i mitten på ovansidan. Andra änden av snöret är fastspänd i änden av en käpp, som i sin tur är låst i ett av hörnen på lådan. Genom att trycka käppen ut från lådan så spänns snöret och man kan åstadkomma bastoner genom att knäppa på snöret och spänna det olika hårt. Det krävs säkert mycket övning för att det skall låta bra eftersom man måste spela helt på gehör.

Vi serveras en delikat middag bestående av kyckling, färskvattenräkor och papayasalad och får njuta av fin musik och sång.

Dagen efter fortsätter festligheterna och de olika turneringarna och på kvällen är det seglarnas tur att visa upp lite västerländsk dans. Men först bjuder några skolflickor på ”kastom” danser och vi får se en uppvisning där det gäller att hoppa på ett ben emellan bambukäppar som man rör i snabb takt fram och tillbaka strax över marken. Det ser inte så svårt ut, men många av oss seglare som provar på, klarar inte av det. En av seglarna har tagit med en musik anläggning och till den dansar vi olika danser till de lokalas stora nöje. De har hjärtans roligt och skrattar högt till våra krumbukter på dansgolvet. När vi bjuder upp dem blir de dock blyga och drar sig undan. Några lyckas vi i alla fal locka upp och de övriga skrattar våldsamt.

Sista dagens festligheter bjuder på finaler i både Volleyboll och Fotboll. Lite smolk i bägaren blir det under Fotbollsmatchen då de båda lagen i halvlek, ryker ihop och börjar slåss. Det blir lite heta känslor men efter ett litet tag kan de lite äldre lugna ner spelarna och det hela ebbar ut. Matchen avbryts emellertid så någon vinnare koras inte. Det visar sig att det är gammalt groll som ligger bakom. På kvällen samlas alla och dricker kava tillsammans och hela händelsen glöms, åtminstone för tillfället.

Dagen efter är det många som skall resa tillbaka till sina byar och två andra segelbåtar har lovat att ställa upp med transporten. Som tur är båtarna ganska stora, för nu har de som skall resa blivit ganska många fler. Den större av båtarna, som är ca 15 m lång, får över 40 personer ombord samt allt deras bagage. Allt går dock bra och i skymningen är de åter tillbaka.

Sista morgonen startar med det nästan obligatoriska regnet, så Stina passar på att baka bröd. Nixon kommer på oväntat besök, eftersom himlen öppnar sig när han är på väg ut till en annan båt i sin kanot. Han berättar att det kommit en ögonläkare och en sköterska dit sent föregående kväll. De har nu mottagning på yachtklubben. När regent upphör fortsätter Nixon och vi får besök utav Christoffer, bagaren som bor i byn längre bort i bukten. Han undrar om vi har lite jäst att ge bort då han kört slut på sin, lite kan vi undvara samt även en halv burk bakpulver. Christoffer är en mycket trevlig man som murat sin egen lilla bakugn och levererar bröd till de olika byarna samt säljer till alla seglare som önskar handla bröd Det är otroligt många seglare som inte bakar bröd själv utan bara lever på kex när de inte kan få tag i bröd. Sen tar vi en tur över till Blue Marlin för att berätta att vi tänker ge oss av mot kvällningen. När vi sitter där i deras sittbrunn ser vi en flock delfiner komma simmande. Chris och Mark, på en av de Australiska båtarna, är ute med dingen och får en oväntad upplevelse. Delfinerna tar satts och hoppar upp i otroligt höga språng framför fören på deras dinge. Sedan leker de strax sidan om Blue Marlin innan de simmar vidare. Vi tar också en sväng in i land för att tacka chief Nelson och berätta att vi tänker avsegla. Vi får ett litet snack med läkarteamet som berättar att de är ute i fjorton dagar, sen avlöses de av andra som tar vid på de öar som de inte hunnit med. De medverkar i ett stort ögon- och diabetes projekt över hela Vanuatu. De personer som behöver glasögon får det och andra skickas för operation till Pentecost.

Efter tre härliga veckor I Asanvari på Maewo, drar vi upp ankaret och ger oss iväg i en mager bris. Det har varit en härlig tid men det känns ändå skönt att söka nya mål. Blue Marlins flickor och några lokala kompisar sjunger tillsammans för oss när vi lämnar bukten, de kommer efter om några dagar. Vi seglar västerut och passerar Ambaes sydspets mitt i natten. Focken är utspirad och storen hårt kickad med preventer för det är inte mycket till vind. En liten månskära lyser på oss och det är en underbar stjärnhimmel. Klockan fem på morgonen får vi ge upp seglingen och starta motorn, efter att ha handstyrt åtskilliga timmar i den svaga vinden. Under förmiddagen passerar vi några större öar strax öster om Espiritu Santo och ankrar upp intill en mindre ö strax utanför en bukt som heter Peterson Bay.

Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina