Jorden runt

Brev 31. Vanuatu del 3.

(2007.09.18 - 2007.10.22.)

Efter en kort tupplur i den tryckande värmen, kastar vi oss i vattnet och får lite svalka. Vi har ankrat bakom ett rev som ger lite dåligt skydd vid högvatten. Det är inte helt lätt att komma in i själva Peterson bay, eftersom man måste trixa sig in i en smal ränna mellan några korallhuvuden. Efter rekognosering med dingen, kan vi konstatera att det ligger några små Coca Cola flaskor förankrade där som visar vägen. Så vi drar upp ankaret och går långsamt in mellan dessa i den lugna lagunen. Här ankrar vi i absolut spegelblankt vatten bakom en lite större ö som heter Malparavu, där det finns en liten resort. Vi ser dock inte särskilt många gäster på resorten och hela platsen andas lugn och ro.

I Peterson Bay finns 2 stycken s.k. ”Blue holes”, de skall inte förväxlas med ”Blow holes” (se kapitel 21 under Tongatapu) som är något helt annat. ”Blue holes” är en mycket liten sjö som får sitt vatten från underjorden, vattnet är kristallklart och ger sjön ett blått skimmer. Från sjön leder ett vattendrag ut till havet. Första dagen vi är där, tar vi dingen upp för det sydligaste av dessa vattendrag. När vi påbörjar färden så kommer det en bil på stranden och några ynglingar hoppar ut i vattnet mot oss när vi kommer körande. De säger att marken runt floden och sjön tillhör deras by och de vill ha en liten avgift för att vi skall få köra upp där. Vi förklarar att vi inte tagit med några pengar och säger att vi kan komma tillbaka nästa dag. Det gör inget säger de, vi kan fortsätta och komma över och betala senare. Vi fortsätter vår tur och får en fin färd upp utmed ån och når fram till blå-hålet. Färden är ganska enkel, eftersom vattnet i ån är kristallklart så alla hinder på bottnen syns tydligt. Egentligen finns det inte någon sjö då vi kommer fram, utan det är väl mer som en fördjupning i själva ån. Senare på eftermiddagen försöker vi hitta byn där vi skall betala men finner den inte. Det var nog lika bra det, för av våra vänner på Demon som varit här några dagar, får vi reda på att det inta skall kosta något. Marken tillhör en lantbruksskola så det var nog bara ett trick av grabbarna att försöka lura till sig lite extra pengar.

Några dagar senare gör vi en tur upp i den andra ån som är betydligt mera vildvuxen. Vattnet i ån är grumligt i tidvattenzonen men blir efter en kort sträcka kristallklart. Båda sidor av ån kantas av tät vegetation och på många ställen växer det så mycket vattenväxter att vi måste stanna motorn och ta oss igenom med hjälp av årorna. På ett ställe sitter det ett kranie från en oxe på en stör under vattnet. När vi kommer fram till blå-hålet, så hoppar vi i vattnet och tar ett uppfriskande sötvattensbad. Det är kristallklart vatten och ser inte så djupt ut, så jag försöker att simma ner till botten. När jag har några meter kvar, inser jag att syret börjar ta slut så jag vänder upp. Det ser ut att vara otäckt avlägset till vattenytan och dingen syns som en liten modellbåt på ytan. Jag inser att det var betydligt djupare än vad jag räknat med, kanske 17-18 meter och det är med stor lättnad som jag fyller lungorna med syre då jag kommer upp. Vi ser en del sötvatten fiskar som simmar mellan grenar på nedfallna träd. Efter det uppfriskande badet tar vi oss åter genom ån, ut till havet igen. I Peterson Bay har vi nästan ingen kontakt med lokala människor. Det känns ganska skönt, efter all den sociala samvaron i Asanvari. Vi snorklar nästan varje dag, på ett otroligt fint rev utanför en liten ö i närheten. Vi ser inga hajar här men väldigt många revfiskar och fantastiskt fina koraller i ett vackert undervattenslandskap. Efter ett par dagar kommer Blue Marlin in och vi hjälper dem att hitta vägen in genom passet till den lugna lagunen. De har med sig Viviane, sambo med Nixon i Asanvari, och hennes yngsta dotter Lady She. Härifrån skall de lifta till Luganville, för att där ta färja över till Malekula. Där skall de besöka Vivians släktingar. Själv stannar vi nästan en vecka och bara njuter av tillvaron. Vädret är växlande och det kommer lite regnskurar då och då. Med Blue Marlin och med besättningarna på Demon från Nya Zeeland och Marchrista från Australien, har vi picknick på den lilla obebodda ön där vi brukar snorkla. Idun på Blue Marlin gör en stor laddning av Risgrynsgröt, som vi avnjuter med russin, kanel och lite socker.

Eftersom vi inte provianterat på över en månad, så börjar det verkligen att tryta i våra förråd. Så vi drar upp ankaret och går för motor i svag vind ca 6 sjömil söderut till en bukt som heter Surundu Bay. Härifrån tar vi taxi in till Luganville som är Esperitu Santos huvudort och även Vanuatus näst största stad. Under andra världskriget hade USA stora flygbaser här och av den anledningen finns det en bred 6-filig väg rakt genom staden, som i övrigt inte har speciellt mycket att erbjuda. För dyk-intresserade är den dock av intresse, då det ligger ett stort passagerarfartyg från andra världskriget (President Colridge) sjunket på ca 40 m djup strax utanför stan. Det finns också ett intressant snorklingsställe som heter Million Dollar Point, där USA under slutskedet av andra världskriget dumpade all krigsmaterial som de använt på Vanuatu. Vi bestämmer oss däremot för en heldagsutflykt till något som kallas för ”Millennium Cave” och som vi hört skall vara väldigt spännande och sevärt. Vi, tillsammans med Rune och Marita, blir hämtade av Terry med minitaxi på stranden och åker först in genom Luganville. Därefter kör vi upp på en högplatå där vägen tar hjälp av den gamla startbanan på militärflygplatsen. Färden fortsätter upp genom djungeln och efter en timma, så tar vägen slut. Härifrån får vi gå till fots på leriga stigar in genom djungeln. Vi passerar en liten by där en av våra guider ansluter. Han är chief i byn och skall leda oss under turen. Vandringen fortsätter genom djungeln och över en primitiv bambu- bro, innan vi efter en timma kommer fram till den by där turen utgår ifrån. Här samlas vi och en del andra turister i Nakamalen, där vi blir serverade te eller kaffe. Det hålls också en enkel genomgång av turen, hur den är upplagd och hur lång tid den skall ta. Man berättar också att Millenniegrottan upptäcktes så sent som 1996 och den första turistgrupp som gick igenom var ett gäng Tyskar år 1998. Grottan öppnades offentligt år 2000, därav namnet Millenniegrottan. Byn är otroligt primitiv, men inte värre än att det hänger en liten LCD-TV i hörnet av Nakamalen. Så det fanns nog både DVD och ett litet elverk.

Färden fortsätter nu med guider, rakt ut i djungeln. Vi rastar på ett ställe, där vi blir målade med ockrafärgade streck i ansiktet. Det skall vara bra för att blidka grottans andar. Efter ca 45 minuter kommer vi fram till en djup ravin, där vi klättrar ner med hjälp av provisoriskt ihopsurrade bambustegar. När vi kommer ner följde vi en fors en bit nedåt längs ravinen. Här försvinner forsen in i grottan. Vi följer naturligtvis efter och får vada i vatten upp till midjan och ibland högre, eftersom forsen tar upp hela grottans bredd. Grottan är hög och det bor många svalor och fladdermöss uppe längs väggar och tak. Det blir efter hand helt mörkt och vi får lysa upp vägen med ficklampor. Som tur är har vi tagit med oss vår egen vattentäta lampa, för dem som man får låna för turen är av ganska dålig kvallitet och med dåliga batterier. Man får hela tiden känna sig för var man sätter fötterna, eftersom strömmen i forsen är strid. Grottan är 350 m lång och tar oss bokstavligt talat rakt igenom ett berg. På andra sidan stöter bäcken på ytterliggare ett vattendrag som kommer ifrån en annan ravin. Här finns en liten gräsbevuxen strandbrink där vi äter vår medtagna lunch. Efter lunchen fortsätter färden ner genom den nya ravinen. Om det varit äventyrligt i grottan så är det ju bara förstavelsen. Den nya ravinen bjuder på vandring i själva forsen, över ravinen på glesa liggande bambustegar, ålande i ryggläge under jättelika stenblock och igenom smala passager. Miljön är som hämtad ur en Indiana Jones film. Till slut kommer vi fram till ett ställe där forsen lugnar ner sig och flyter långsamt. Här blir vi tilldelade en enkel plast badring som vi får blåsa upp och som i bästa fall håller luften. Den skall hålla oss flytande under färden vidare när vi simmar i vattendraget. Stinas badring håller inte luften så hon får klara sig utan. Vattnet är för det mesta djupt men ibland får vi vada över enstaka sandbankar. Ravinen är smal och djup och övervuxen av djungel, så ljuset har svårt att nå ner. Detta gör att det är svårt att fotografera. Dessutom är man naturligtvis tvingad att ha kameran i vattentätt hus, vilket inte heller gör resultatet bättre. Överallt störtar små bäckar ner från ravinens kanter. Efter någon kilometer kommer vi fram till en massa nedfallna stenblock. Efter dessa blir ravinen oframkomlig så vi tar oss iland och klättrar uppför ravinen. Vi får klättra i en liten bäck som störtar ner runt våra fötter. Efter en halvtimmas vandring genom djungel kommer vi åter fram till byn vi utgått ifrån. Vi pustar ut i Nakamalen och byter om till torra kläder. Vi är alla överens om att det har varit en fantastiskt äventyrlig upplevelse, kanske något av det finaste som vi upplevt på Vanuatu. Vi vandrar åter tillbaka genom djungeln till vår väntande minibuss. När vi kommer dit så sitter det en massa människor från byarna som vi passerat och väntar på transport till Luganville. De skall på en katolsk jubileumsfest där. De har även med sig en levande gris, som de bär hängande emellan sig på en bambustör. Har man inte kyl eller frys så får man ta med sig maten levande.

Någon dag senare, kommer Necessity med Jan-Fredrik och nya gasten Tore inseglande i bukten. Sist vi sågs var i Vuda Point på Fiji och sedan dess har Jan- Fredrik passat på att fylla 60 år. Vi har planerat att ge honom en levande griskulting i present, men den enda i byn som har sådana att sälja är bortrest, så den planen spricker. Vi håller i alla fall fest inne på en sandstrand och eftersom det är lördag så bjuder Idun på Risgrynsgröt med kanel, russin och socker. Jag har oturen att trampa på en rostig järnstång som tränger en bra bit in i foten. Så Stina och jag får bryta upp lite tidigare än planerat och ta oss tillbaka till båten för omplåstring av såret. På kvällen fortsätter dock firandet i Blue Marlin med massor av god mat och trevlig samvaro.

Nästa dag tar vi farväl av Necessity som om några dagar skall sätta kurs mot Australien och lägga upp båten där, medan de tillbringar Hurricane säsongen i Norge. Förhoppningsvis träffas vi i Australien igen till våren 2008. Vi och Blue Marlin tar upp våra ankare och sätter segel. Vi får kryss och vi sätter kursen mot norra änden av Malekula. Det blir blöt segling i den tilltagande motvinden och det är skönt när vi fram på eftermiddagen kan ankra upp utanför en vacker sandstrand i lä bakom en liten ö som heter Vao. Sandstranden är full av kanoter och eftersom det är söndag så kommer många av de skollediga barnen paddlande ut till oss, där de hänger som klasar runt relingen. Det bor väldigt många människor på den lilla ön och alla så har de sina odlingar på fastlandet (Malekula). Varje morgon paddlar de över i sina kanoter för att arbeta på odlingarna och återvänder först när det börjar skymma. Vi stannar några dagar på ön och tittar på deras vackra Tamtam trummor som står uppställda på deras Natsaros. De flesta av dessa platser är Tabu, så där får man inte fotografera. Lucy en ung flicka från ön visar oss runt och svarar så gått hon kan på våra frågor. Vi har också läst att det skall finnas duktiga träsnidare på ön och att deras speciallite är masker. Vi hittar en par träsnidare men blir inte särskilt imponerade av deras verk, så någon handel blir det inte. De berättar att de just har levererat de flesta av sina sniderier till Port Vila, där de skall säljas. På kvällen firar vi tvillingarna Heddas och Maritas 8-åriga födelsedag med sång och med tårta.

Efter Vao Island, seglar vi en kort bit ner till en annan liten ö som heter Atchin Island, där vi ankrar i lä av ön. På vägen passerar vi 2 rev som vi håller respektfullt avstånd till. Vi fick i går ett mejl som berättade att den Finska båten Merita hade gått upp på revet utanför Suva. Det hade skett kl 8 på kvällen och i dåligt väder, vilket hade gjort att man missbedömt sitt läge. De båda ombord hade klarat sig bra, men båten låg kvar på revet, utsatt för vågornas påverkan och plundrares framfart. De var helförsäkrade, vilket inte vi är. Så vi får vara extra försiktiga. Det är det 3:e totalhaveriet, vi hör talas om inom bara ett par månader.

Även här på Atchin bor det många människor på ön men det finns också en stor by på fastlandet som vi tänkt besöka. Det är här som Viviane och hennes dotter är och besöker sin mormor och morfar. Vi tar Blue Marlins dinge över sundet till Malekula, där en man möter oss och hjälper till att lyfta upp dingen. Han visar oss också hur vi skall komma till morföräldrarnas hus. På väg dit möter vi Vivian som varit i plantagen och nu är på väg hem. Det blir ett kärt återseende och vi följer med henne hem och får träffa hennes morföräldrar och övriga släkt. De bor väldigt vackert med fina hyddor och väldigt välskött trädgård. Wilson, hennes morfar, håller även på att uppföra ett nytt hus med betong golv och murade väggar. Det skall vara klart om några månader, då de skall flytta in. Vi blir bjudna på frukt och nötter och lovar att komma tillbaka nästa dag, då de skall bjuda på laplap. Nästa dag har vi med oss lite kläder och lite fiskeutrustning som vi ger till Wilson och familjen. Vi äter god laplap som är gjord på den bästa Jamen och den serveras tillsammans med kyckling i kokosmjölk. Innan vi seglar vidare hinner vi även besöka deras lokala marknad. Där säljs det både Pandanus mattor och väskor samt en mängd grönsaker och rotfrukter där Jam dominerar. Vi träffar också Rebecka, en nära släkting till Wilson, som visar upp sin Vaniljodling där årets skörd är avklarad. Lite vaniljstänger köper vi också.

Nästa ankarplats blir Port Stanly, där vi oplanerat tillbringar ett par dagar med att kurera dåliga magar. Stina är den enda som klarar sig undan magbesvär och förklaringen är nog att hon var den enda som inte åt av Wilsons kyckling. Vi andra har magbesvär i olika omfattning. Det är tydligen inte alla bakterier som vi hunnit bli immuna mot. Kuren mot dålig mage heter vatten, vi dricker mycket och efter några dagar försvinner besvären. Under tiden vi ligger där passar Stina på att fylla år, så det är tur att det är hon som klarat sig undan. Tack vare min dåliga mage, lyckas jag denna dag med bedriften att gratulera henne på sängen. Jag måste nämligen på toa tidigt på morgonen innan det börjat ljusna. Jag har också lyckats med konststycket att smuggla ombord 2 vackra träsniderier som hon får i present.

Sista ankringen på Malekula heter Banam Bay. Här hade vi bara tänkt stanna över natten men vi träffar så många vänner att vi beslutar att stanna ännu en dag. Vi blir till slut 3 svenska båtar som ankrar i viken. Det är Lovina med Peter och Ulla ombord som vi träffade som hastigast i Wangarei där de låg uppe på land. Extra trevligt är det också att Hilda med Lars och Lisbeth kommer in. Dem träffade vi senast på Toau bland Tuamotu öarna. Nu har de hunnit ikapp oss efter att ha legat upplagda på Raiatea under cyklon säsongen. Dessutom kommer Amerikanska Seeker med Peter in. Senast vi såg honom var i Opua. Janet träffar vi tyvärr inte, då hon är hemma i USA. Det blir stor ”potluck” på stranden och en väldigt trevlig kväll. Nästa kväll skall byns chif ordna med kastom dans men då vi är lite mätta på kultur, drar vi upp våra ankare och sätter kurs söderut. I den sydliga vinden gör vi ett slag över mot Ambryn innan vi sätter kurs mot Epi Island. Blue Marlin som normalt seglar betydligt fortare än oss, gör 2 slag in mot Ambryn och kommer efter oss till Lamen Bay på Epi. Det är inte vasst att segla fort om man seglar åt fel håll, som Larsson på Ängelholms seglargymnasium brukade säga.

I Lamen Bay har vi gett oss den på att vi skall se Dugonger (sjökor), så redan första morgonen tar vi dingen över till Lamen Island. Väl där kastar vi oss i vattnet och börjar spana. Vi håller på länge och väl men ser inget. Blue Marlin besättningen gör också vad de kan för att försöka få en skymt av dem. Vi börjar misströsta och kör in mot ön för att pausa och få upp värmen. Efter en stund ser vi en man i en kanot som vinkar ivrigt på oss att komma. När vi kör dit ropar han Dugong och pekar neråt. Vi kastar oss i, och efter en liten stund ser vi en Dugong som ivrigt simmar fram och tillbaka mellan koralhuvudena. Jag som hade trott att Dugonger var långsamma och sävliga. Den här far fram med bra fart i sin jakt på något ätbart. Den ser nästan ut som en korsning mellan en Delfin och en Flodhäst. Man kan förstå att forna tiders sjömän i lite berusat tillstånd, trodde att det var sjöjungfrur då de såg stjärten slå i vattenytan. Vårt möte varar inte så länge innan Dugongen drar vidare, men vi lyckas att ta ett par bilder på den. Nöjda kör vi tillbaka och under eftermiddagen snorklar vi under båten och ser massor av Havssköldpaddor. Vi gör ett nytt besök på Lamen Island nästa dag men ser då ingen Dugong, däremot ser jag en stor fin Muräna som jag fotograferar. Så när vi kommer tillbaka, blir det blir snorkling bland sköldpaddorna igen. Det finns minst ett 10 tal Havssköldpaddor i viken rakt under båten, där de äter sjögräs och rötter. En del av dem kan man komma väldigt nära och vi får många fina bilder. Jag lyckas till och med att ta tag i skölden på en av dem och lifta med en bit. Stina som skall fotografera det hela, lyckas tyvärr inte lika bra. Det gör nu inte så mycket, för vi får många fina närbilder ändå.

Sent på eftermiddagen seglar vi ner till södra änden av Epi, där vi ankrar i en bukt som heter Revolieu Bay. Nästa dag har vi 50 sjömil framför oss, så vi ger oss av tidigt i gryningen innan solen gått upp. Fiskelinan ligger i och vi lyckas fånga både en liten Barracuda och en fin Skipjack Tuna, så middagen är räddad. Vårt mål är en liten bukt på västra sidan av Lelepa Island, som är omgärdad av korallrev. Lelepa Island ligger utanför Efatés nordvästra hörn och är en av de öar som bildar Havanna Harbour. Vi får en snabb och fin segling och kan efter hand också släcka lite i skoten. Strax efter lunch kan vi bärga seglen och för motor snirkla oss in emellan korallhuvuden och ankra på ca 3 meters djup på sandbotten i kristallklart turkos vatten. I bukten finns en sandstrand med vit finkornig sand. Det finns också några små byggnader med lite bord och bänkar. Dessa används av hotellgäster från Efaté under dagsutflykter. Under de dagar vi är där ser vi dock inga gäster. Vädret visar sig från sin absolut bästa sida med sol och svaga vindar. På dagarna snorklar vi på de fina reven och på kvällarna lagar vi mat över öppen eld på stranden tillsammans med Blue Marlin. Sista dagen får vi, lite överraskande, kontakt med Red Sky på VHF radion. Det var över 3 månader sedan som vi träffades i Savusavu på Fiji. De ligger ankrade på andra sidan av Lelepa och promenerar över till oss på eftermiddagen. Det är trevligt att träffa Carol och Steve igen och vi har en fin grillkväll tillsammans på den vackra stranden. En dag då vi snorklar ser Stina en stor Titan Triggerfisk och hon kallar på mig som har kameran. När hon så sakta simmar emot den så ser hon att det finns ytterliggare en. Plötsligt vänder Triggerfisken och börjar simma emot henne. Hon bryr sig väl inte så mycket till att börja med, den är ju trots allt mindre än en halv meter. Till slut inser hon att den menar allvar och hon får upp simfenorna och kan sparka till emot den. Triggerfisken inser att attacken har fått avsedd verkan och drar sig i trumf undan. Tyvärr hinner jag inte fram och kan föreviga kampen.

Sista dagen på Lelepa Island snorklar vi under förmiddagen för att riktigt insupa vyerna på de vackra reven. Vi är väl medvetna om att det förmodligen är sista snorklingen på Vanuatu och i varma vatten över huvudtaget på ett bra tag. På eftermiddagen sätter vi segel och kryssar i ökande vind och tilltagande molnighet, in till Port Vila där vi ankrar intill Red Sky. Där vi ligger ankrade, passerar varje morgon små öppna båtar med utombordare som transporterar människor som skall in och arbeta i stan eller alternativt från stan ut till sitt arbete på någon av resorterna ute på öarna. Vi roade oss ofta med att räkna antalet passagerare i dessa ca 7 m långa båtar. Rekordet var 32 vuxna personer i en båt. Undrar om det fanns flytvästar till alla?

Första morgonen tar vi oss iland och knallar upp till Australiska ambassaden för att se hur det gått med vår visumansökan. Vi blir expedierade av en trevlig dam som är raka motsatsen till den föregående surpuppan. Hon ber oss vänligt att lämna in våra pass, så kan vi komma tillbaka i morgon och hämta dem med visumet instämplat. Nöjda promenerar vi till en närliggande stor Fransk supermarket som har ett stort utbud men till ganska höga priser. Vi kostar på oss en saftig kalvkottlet, pommesfrittes, och diverse goda grönsaker. Toppar med ett dyrt men gott rödvin. På hemvägen besöker vi ett Internet, där vi via Skype pratar med våra söner och med Stinas mor. Tillbaka i båten njuter vi sent om sider av en fantastisk måltid.

Nästa morgon är vi tillbaka på ambassaden. Där får vi veta att vi har fått ett 12 månaders visa med multiple entry. Vilket i praktiken betyder att vi får stanna i 6 månader åt gången men däremellan måste lämna landet eller förlänga visumet till ytterliggare kostnader. Vi hade ju sökt ett 12 månaders uppehåll och blir självfallet besvikna. Damen på konsulatet förklarar för oss att hon inte har möjlighet att ge oss något annat och vi inser att det är lönlöst att protestera ytterliggare. Senare har vi fått erfara att andra konsulat har delat ut både 9 och 12 månaders visa. Så vi undrar om det finns några enhetliga regler för visum tilldelning i Australien. Senare besök på Immigrationskontor i Australien har visat att så inte är fallet.

När vi nu hade fått vårt visa för Australien, var vi i princip klara för att segla dit. Vanuatu var ett angenämt men avslutat kapitel för den här gången. Vi hade tidigare anmält oss till en slags eskadersegling som heter Port to Port Rally. Det innebär att man kan välja på 4 olika startplatser (Luganvile, Port Vila, Nouméa eller Koumac) men samtliga skall anlända till Bundaberg i Australien. Man bör dessutom anlända mellan vissa datum, eftersom en festvecka börjar den 31e oktober. Vi tycker inte om det där med att ha tider att anpassa sig till, så normalt gillar vi inte s.k. Rallys. Vi hade hört att det skulle vara smärtfriare att klarera in om man deltog i rallyt, så vi fann snart på en massa andra argument för att delta. På vägen mot Bundaberg passerar man ett par väldigt avlägsna och obebodda rev som vi också gärna ville besöka. Detta innebar att vi borde avsegla senast kommande helg, vilket gav oss en hel vecka för proviantering och andra förberedelser. Den kommande veckan var vädret väldigt skiftande och lagom till helgen, då vi tänkt avsegla, så parkerade ett lågtryck nordost om oss. Vädret blev regnigt och blåsigt. Veckan användes till lite översyn av båten samt till att proviantera gasol, vatten och mat för turen till Australien. Vi träffar en del nya besättningar som också skall segla i Port 2 Port rallyt, bl.a. 3 nya norska. En tråkig händelse inträffar en kväll då vi sitter och har det trevligt i Blue Marlin, den norska båten Celine med Jan och Astrid ombord har inbrott i sin båt medan de sitter tillsammans med oss. Båten ligger nästan bredvid och de har låst den, men gömt undan nyckeln ombord. Tjuvarna har tydligen hittat nyckel, för då de kommer tillbaka är båten öppen och de upptäcker de att det saknas en laptop dator, en kamera, diverse spritflaskor och en plånbok med kontanter och ett kreditkort. Det samlas tyvärr många lycksökare från de kringliggande öarna i Port Vila. De flesta av dessa lyckas inte få arbete och ett fåtal tar då till kriminella metoder för att skaffa sig lite högre standard. Denna typen av människor finner man aldrig ute på öarna.

På fredagen åker Rune och jag över till Tullen och klarerar ut. Vi får ett par papper som visar att vi har rätt att köpa tullfri Diesel och tullfria varor. Så vi passar på att köpa lite goda drycker och jag köper även en ny gitarr som låter betydligt bättre än den gamla Kinesiska. Det blir ingen avsegling under helgen men på måndag morgon, tryter tålamodet och vi ger oss av i hällande regn och mycket vind. Ett riktigt skitväder med andra ord.

Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina