Jorden runt

Brev 32. Mot Australien via Chesterfield Reef.

(2007.10.22 - 2007.11.22.)

Det var väl inget vidare klokt beslut att ge sig iväg i rådande skitväder, men prognosen tyder i alla fall på bättring om något dygn. Med 2 rev i storseglet och lite inrullad fock, susar vi i väg förbi Devils Point. Vilket namn föresten, udden gör verkligen själ för det namnet i dag. Vi har fått klä oss i stora sjöstället för en gångs skull, det händer inte särskilt ofta. Sjön kommer från alla håll i början men blir mer regelbunden på låringen (snett bakifrån) lite längre ut. Däremot blir den högre och även vinden ökar. Vi får plocka ner storseglet och slöra undan för bara focken som vi nu rullat ut. För andra gången på vår jordenrunt segling tar jag beslutet, dock inte frivilligt, att offra till havsguden Ulrik, och se det hjälper. Regnet upphör och mitt välbefinnande förbättras starkt, det är ju alltid något. Vi bjuds dessutom på Val show. Det har inget med politiskt röstfiske att göra, utan det är 2 stora valar som gör höga krumsprång i vattnet. De kommer också surfande på rygg, i de långa dyningarna efter båten. Det är 2 stycket och vi tror att det kan vara knölvalar.

Första natten på en långsegling är alltid jobbig och i det rådande dåliga vädret blir den värre än vanligt. Andra dagens morgon kommer med sol och avtagande vind och sjö. Livet ombord börjar kännas drägligare. Vinden vrider upp mot nordost och fortsätter under dagen att avta och vrida motsols, så att på kvällen ligger vi på dikt bidevind med kurs ner mot Nya Caledonien (New Cal). Vår plan var ursprungligen att segla till Huon reef, som ligger nordväst on New Cal. Men med vårt sydliga läge och med motvind så ändrar vi vår plan och beslutar att segla till Chesterfield reef istället. Detta är ett stort rev som ligger halvvägs mellan New Cal och Australien, strax norr om vår kurs mot Bundaberg. Det innebär endast en mindre omväg och ett intressant stopp på vägen. På kvällen efter vi rapporterat in vår position till Port 2 Port organisationen, har vi kontakt med Blue Marlin som lämnat Port Vila under dagen. Vi pratar även med Helsingborgs båtarna Eos och Nabob som båda lämnat Nouméa för Bundaberg. Det kommer att bli ett fantastiskt återseende där. Tredje dagen har vinden åter stabiliserat sig på sydost. Under dagen avtar den kontinuerligt för att på eftermiddagen helt dö ut. Motorn får arbeta i 2 timmar innan passaden återvänder. Vi passerar Grand Passage, strax nordväst om New Cal, med 2 knop medström. Dagen efter ser vi den Australiska båten Kathy 2, som med hjälp av motorn passerar oss i den svaga vinden. De sista dagarna har vi bekväm segling i skiftande vindar. På nätterna har vi en del korta regnbyar (squalls) där vinden ständigt vrider runt och skapar lite segelexersis. Men däremellan är det fin segling i fullmånens sken. Sista dagens morgon har vi fin segling i strålande solsken. Jag räknar ut att vi måste hålla 6 knop i genomsnitt för att hinna in före klockan 6 på kvällen, och det ser väl ganska så optimistiskt ut. Klockan 7 blir det mörkt och efter det vill vi inte gå in, även om vi har fått bra waypointer. Vi kommer dessutom på att vi skall flytta klockan en timma bakåt så på så vis tjänar vi en timma. På dagen kommer 2 Pilotvalar simmande upp längs med båten och vi känner igen dem på de trubbiga nosarna och deras rundade ryggfena. Kameran ligger som vanligt inte beredd, så innan vi hunnit få fram den så har valarna fortsatt sin färd. På eftermiddagen dör vinden ut och vårt tidsschema spricker. Vi startar motorn och plockar upp vår släpgenerator. Samtidigt lägger vi i fiskelinan för att se om vi har någon lycka. Vi har kommit upp på grundområdet runt revet och seglar på ca 20 meters vattendjup när det plötsligt nappar. Stina som styr kallar upp mig för att hala in linan. Det känns som det är en liten fisk men Stina påstår att det kändes rejält när hon kände efter. När jag får in kroken så sitter det bara ett Tonfiskhuvud kvar. Någon annan best har varit framme och stulit vår middag. Fiskelinan åker åter i och det dröjer inte länge förrän det nappar igen. Nu får jag bråttom att hala in så att vi skall få behålla fångsten. När jag nästan fått in firren till båtsidan så ser vi en 2 meters Haj komma precis efter. Jag gör ett snabbt ryck och lyckas få upp fisken i absolut sista stund mitt framför Hajens gap. Besviket cirklar den runt vår akterspegel i flera minuter innan den ger sig av. Det var en 2 kg Makrill av någon sort som vi fick upp. När vi rundar revet och seglar in i lagunen ökar vinden igen och vi kan stänga motorn. Vi seglar i lä bakom revet de sista sjömilen och ser dryga tiotalet båtar ligga ankrade förut. Klockan 5 på eftermiddagen kan vi droppa ankaret på 10 m djup, precis innan en regnby (squall) kastar sig över oss. Vi har seglat 610 nm på 4 dygn och 10 timmar, vilket innebär 5,7 knop i genomsnitt. Med tanke på omständigheterna är det fullt godkänt. På kvällen bjuds vi över till Kathy 2 på sundowner och grillning. Stuart och Sandra har 2 äldre gastar med sig och en av dem fyllde 70 år dagen innan så det blir tårta och vi klämmer fram en Svensk födelsedagssång.

Nästa morgon är det fullt uppbrott bland båtarna och vi blir bara 2 st kvar sedan alla gett sig av. Förmodligen vill de inte missa den inledande gratis frukosten på Port 2 Port festligheterna. Vi har bestämt oss för att stanna ett par dagar nu när vi ändå har kommit hit. Chesterfield reef består av ett antal låga sandöar som ligger i en rad längs med revet. Många av dess hänger ihop med en smal sandbank, medan andra ligger omgärdade av grunt vatten. Tillsammans bildar de ett effektivt lä mot den rådande dyningen, som vid denna tid på året alltid kommer från öster. Det finns ingen möjlighet för människor att leva på dessa öar så därför har fåglarna helt tagit hand om dem. När vi kommer in till land möts vi av en stark doft av guano och vi ser fåglar precis överallt. Det är Noddys, Blue- och Red fotted Bobbys, Fregattfåglar och olika Tärnor. Massor med små duniga ungar sitter och flämtar i det varma solskenet. Vi hittar en del snäckor och ser även spår efter sköldpaddor som varit uppe på land och lagt ägg. Det känns privilegierat att kunna gå på en så avlägsen och rofylld plats och vi njuter av varje steg som vi tar.

Den andra båten som ligger kvar här, har vi träffat tidigare på Fiji. Det är en 15 m lång Jeanneau som är på leveranssegling med Dick och Peggy som nu seglar båten från Alaska till Fremantle i Australien. Vi bjuder dem på fika under eftermiddagen och bestämmer då att vi skall ta oss iland på kvällen för att om möjligt försöka få syn på någon Sköldpadda. Strax efter skymningen vandrar vi i månskenet längs med strandkanten. Vi får ofta väja för sovande Bobbys som ibland skräms upp och kraxande flyr ut i vattnet. Stranden ockuperas också av stora röda Eremitkräftor, som kryper runt med sitt snigelhus på jakt efter något ätbart. Vi ser samma Sköldpaddsspår som vi sett under dagen, men vi ser inga nya och tyvärr ser vi inga Sköldpaddor heller. Kanske var det inte rätt tid, eller inte rätt tidvatten. En härlig promenad får vi ändå.

Nästa morgon hör vi Hilda ropa på VHF radion, och en timma senare så ankrar de strax bredvid oss. Medan de tar igen lite förlorad sömn, så tar vi dingen iland för att snorkla lite på reven. Vi har tänkt snorkla på revet på utsidan av öarna men då det är högvatten så är det lite gropig sjö där. Så vi väljer att starta på insidan. Vi blir inte direkt imponerade av vad vi ser och skyller på att vi nog är lite bortskämda. Några vackra gula koraller ser vi och ett par riktigt stora Murex snäckor. De är väldigt vackra men vi nöjer oss med att ta bilder då de har levande djur i sig. Vattnet här är betydligt kallare än i Vanuatu och Fiji, så det är skönt att gå upp på en solvarm strand och få upp värmen igen. Snorklingen på utsidan blir lite av en besvikelse eftersom det nästan bara är död korall och inte särskilt mycket liv i övrigt. Det blir istället ännu en rofylld promenad längs med vattenbrynet. Själen har semester.

På eftermiddagen bjuder vi Lasse och Lisbeth på nybakat bröd och sen gör vi i ordning båten inför avseglingen nästa dag, medan de tar sin första promenad på land. På kvällen blir vi bjudna på mat ombord på Hilda. Det blir sill med snaps, många snapsvisor och trevlig stämning. Innan vi går och lägger oss, hissar vi upp motor och dinge samt plockar ner vårt soltält.

Nästa morgon drar vi upp ankaret strax efter soluppgången, samtidigt som en kattamaran kommer in och ankrar. Hilda vinkar adjö, när vi ger oss av över lagunen. Vi har medström genom passet på västra sidan och gör nästan 9 knop över grund. Hela dagen har vi fin passadvind och gör god fart. Vinden kommer snett akterifrån och vågorna är beskedliga. Vi kopplar av i sittbrunnen och låter ”Nånannan” styra. När jag under morgonen skall rapportera in vår position till Port 2 Port, får jag höra ett Mayday över radion. Det är en Fransk båt som gått upp på revet söder om Grand Passage. Ännu en båt har blivit vrak på ett rev. Det ligger en annan seglare i närheten som dirigeras till platsen för undsättning. Larmet reläas vidare till Australiska Coast guard som i sin tur underrättar Coast guard i Nya Caledonien. Natten fortsätter med fin vind och god gång. När morgonen kommer avtar vinden och det blir tryckande varmt i sittbrunnen. De resterande dagarna blir tendensen ganska lik, med fin vind på natten och växlande svagare vindar på dagen. Sista natten passerar vi angöringsfyren strax nord om Fraser Island. Härifrån är det 48 dm in till Bundaberg. Under förmiddagen dör vinden ut mer och mer och strax innan vår angöring startar vi motorn för att gå sista biten in till Burnett River. Det är då olyckan är framme. Vi håller en kurs strax nord om angöringsfyren och har precis plockat ner storseglet och skall vika det på bommen. Stina står vid masten med ryggen mot fören och jag står och viker akterliket i sittbrunnen. När jag böjer mig ner för att plocka upp bandet som jag skall slå om storseglet så finner jag det inte. Efter en kort stunds letande ser jag att det ligger nere på durken i båten. Instinktiv hoppar jag snabbt ner och plockar upp det. Då jag är på väg upp smäller det till rejält i båten. Min första tanke är att det inte kan finnas något grund här som vi kan ha gått på. När jag kommer upp förstår jag vad som skett. Vi har helt enkelt kört rakt in i den bottenförankrade angöringsfyren. Fyren har sviktat rejält och när den sviktade tillbaka så har den skickat oss 3 meter baklänges. Motorn driver fortfarande och jag slänger mig tillbaka och styr undan så att vi inte skall förvärra det hela. Hur kunde det hända? Vi hade ju kurs klart nord om fyren! När vi fått grepp om situationen kan vi konstatera att strömmen sätter oss söderöver med ca 1-2 knop och kanske har det bidragit till olyckan. Att bänselbandet inte låg där det brukar, utan hade fallit ner på durken är naturligtvis en annan olycklig omständighet som bidragit. När vi kontrollerat skadorna och konstaterat att vi kan fortsätta för egen maskin, går vi de sista sjömilen in i floden till Bundaberg Port. Där ankrar vi ute vid karantänsbojen med den gula flaggan hissad, som innebär att vi vill klarera in. Förstämningen ombord har nått sitt lågvattenmärke och det är ett understatement att säga att vi känner oss helt bedrövade och ur gängorna. Vi bara sitter i sittbrunnen och deppar. Efter alla dessa bedrövliga strandningar på rev som vi hört talas om så har vi blivit drabbade av olyckan till sist. Nåja vi ligger ju inte högt uppe på ett rev, utan vi flyter fortfarande. Efter en liten stund när vi deppat färdigt, så besiktigar vi skadorna ännu en gång och kan konstatera följande. Pulpiten (räcket i fören) är totalt hopknycklat, ankarrullen är stukad neråt men kan möjligen gå att räta ut. Det är hål i skrovet längst upp i fören och en kvadratdecimeter stor bit av denna håller på att ramla av. Dessutom så finns det några små skavanker i plasten nära babords reling. Värre än så är det inte. Så för att inte deppa ihop så tar vi itu med att plocka av pulpiten. När detta är gjort så kallar tullen upp oss och ber oss komma in till inklarerings bryggan. Inklareringen går ganska smärtfritt, bortsett för att vi blir av med en ansiktsmask gjord av träs, som uppvisar spår av ohyra. Det var en vacker mask, som prydde sin plats i båten men vi får väl försöka hitta en ny. Efter inklareringen går vi ut och ankrar i floden eftersom marinan är full. Nästa dag tar vi oss in till marinan och förhör oss om båtplats. Vi förklarar vår situation och de talar om för oss att man inte får utföra jobb i hamnen som kan innebära att man påverkar kringmiljön. De erbjuder oss att ta upp båten och utföra reparationerna på land. Det är dyrt att ligga i marinan och ändå dyrare att ligga på land. Dessutom måste vi då hyra en ställning så att vi kan nå upp.

Bredvid marinan ligger der en pontonbrygga där det ligger några fiskebåtar. Där träffar jag en äldre man som heter Max. Han bor i en av fiskebåtarna, som han passar till ägaren. Dessutom håller han ett öga på bryggan. Jag förklarar vår prekära situation för honom och undrar om vi skulle kunna ligga där och utföra våra reparationer. Han lovar att förhöra sig med bryggans ägare men säger att jag kan komma in för en natt, då det skall komma en plastspecialist och lämna pris på plastjobbet i morgon. Priset på plastjobbet blir skyhögt, så vi beslutar oss för att utföra jobbet själva. Killen var nog inte intresserad av att göra det och dessutom så har vi ju själva byggt båten så då borde vi kunna klara av reparationen också. Vi åker med Max in till Bundaberg och får klartecken av bryggans ägaren att ligga kvar, så vida inte marinan har något att invända. Det har dom inte. På hemvägen handlar vi material för plastjobbet så när vi kommer tillbaka är det bara att sätta igång. Vi beställer en ny pulpit och lämnar in ankarrullen för uppriktning. Det är den dyraste delen av reparationen. Men som Mark på Diva påpekar, så kommer det bara att kosta en bråkdel av vad vi skulle ha erlagt i försäkringspremier under tiden vi varit ute. Vi hade varit i Australien nästan en hel vecka innan reparationsarbetet kom igång, men det tar naturligtvis längre tid när man inte känner till alla kontaktvägar. Under den veckan hade vi också många trevliga upplevelser, med de arrangemang som Port 2 Port organisationen arrangerade. Vi träffade även Nabob, Eos och Blue Marlin, som samtliga hade kommit in någon dag före oss. Nabob som i Sverige ligger på samma brygga som oss och som avseglade året efter oss och så Eos som avseglade samma år som oss och som kommer från Helsingborgs hamn som bara ligger 3-4 sjömil nordväst om. Att vi skulle mötas här, på andra sidan jordklotet var det ingen av oss som kunde drömma om innan vi gav oss iväg. Vi träffades nu dagligen och hade massor att prata om. Port 2 Port organisationen hade rest ett stort tält på gräsplanen i land och där träffades alla deltagarna i stort sett varje kväll under första veckan, för olika arrangemang. När festligheterna är över är vi också klara att sätta igång jobbet på alvar. Förseglet har vi redan plockat ner, så nu lossar vi förstaget och lyfter undan det för att lättare komma åt. Ankarrullen demonteras och lämnas upp till killen som skall rikta den. Därefter lossar vi bultarna mellan däck och skrov utmed ca 1,5 m på båda sidor om fören. Vi lyfter däcket från skrovet och avlägsnar den lösa delen av fören och fasar av kanterna runt hålet. En provisorisk form bestående av deg i en plastpåse, trycks upp inifrån så att vi har något att bygga på. Sen vidtar plastjobbet med vinylester och glasfibermatta. Vi lägger lager efter lager med härdning och slipning emellan. Skrovet byggs upp liksom skadorna på däcket. Efter en knapp vecka är båten hel igen och finisharbetet med gelcoat vidtar. Det är ett tålamodskrävande jobb som tar tid. Lager på lager läggs på med härdning och slipning emellan. Till slut är vi nöjda med jobbet och endast en liten nyansskillnad påminner om skadan. Vi hoppas dock att tiden skall hjälpa till att jämna ut nyansskillnaden. När plastjobbet är klart, så vidtar återmonteringsarbetet av däck och förstag. Den riktade ankarrullen kommer på plats och den nytillverkade pulpiten som är finare än den ursprungliga. När allt är färdigt kan vi nöjda konstatera att reparationen har blivit till vår belåtenhet och att man nästan måste känna till skadan för att kunna upptäcka den.

Under arbetets gång har vi haft mycket stor hjälp av Max som hela tiden kommit med uppmuntranden och som alltid ställt upp då man behövt en extra hand. Dessutom har han ställt upp och kört oss in till Bundaberg, som ligger 20 km från vår förtöjning, när det har varit något vi behövt. När vi är klara så har de flesta av våra vänner gett sig av på vidare äventyr. Eos och Nabob har seglat mot Brisbane och Diva har hyrt bil för att köra runt i Australien. Deras båt ligger till försäljning här i Bundaberg Port Marina. Hilda som kom in några dagar efter oss har flyttat upp längs floden till Bundaberg. De skall fira Jul och Nyår här innan de åker hem till Sverige för en månad. Jade från Hongkong pratar vi med på VHF radion när de kommer in för inklarering. De går också upp till Bundaberg, där de tänkt att spendera hela cyklonsäsongen med barnen i skola. Blue Marlin som också de legat inne i Bundaberg kommer ut dagen innan vi skall ge oss av. Vi båda har tänkt att segla söderut längs med Australiska ostkusten för att eventuellt fira Jul och Nyår i Sydney.

Exakt 3 veckor efter det att vi kom till Bundaberg Port, så tar vi farväl av vår nya vän Max och släpper förtöjningarna och seglar ut ur Burnett River. Den här gången aktar vi oss noga för att komma för nära inseglingsfyrarna.
Seglarhälsningar

Stina Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 33. Söderut utmed Australiens kust.

(2007.11.22 - 2008.01.08.)

Det är skönt att i strålande solsken åter få komma ut på havet. Vi går samtidigt med Blue Marlin som också är på väg söderut. Det är svag vind och vi får stötta med motorn hela morgonen. Vi har kurs mot Sandy strait, innanför Fraiser Island. Efterhand avtar vinden helt och Harvey Bay ligger som en spegel. Det är en hel del båtar som är på väg mot samma håll som oss, vilket känns lite ovanligt. Djurlivet på bukten är ganska omfattande och vi ser mycket fisk som hoppar och många Delfiner. Havssköldpaddor ligger och guppar i vattenytan och njuter i solskenet. Runt Harvey Bay finns många sandstränder där sköldpaddorna går upp och lägger ägg. När vi närmar oss Sandy strait, vattnet innanför Fraiser Island, kommer den nordostliga brisen och vi kan stänga motorn. Sandy strait är precis som det låter fullt av sandrevlar och öar. Vi har köpt en speciell Pilot bok med waypointer som vi lagt in i vår GPS. När vi kommit en liten bit ner emellan sandrevlarna, så upptäcker vi att det är något som inte stämmer. Vi befinner oss inte där vi borde. Efter kontroll i GPS en kan vi konstatera att waypointen är rätt inlagd men felaktigt angiven i pilot boken. Koordinaterna anger en punkt 5 nm sydväst om den visade punkten. Vi rundar en sandrevel och kan så småningom komma på rätt kurs igen. Tillsammans med Blue Marlin tar vi natthamn i Kingfisher Bay på Fraiser Island. Ön lär vara världens största sandö och är en nationalpark med namnet Great Sandy National Park. Vi stannar i 2 dagar och går en promenad utmed stranden till en gammal pir som heter McKenzies jetty ruin. Vi ser en Dingo valp som irrar runt på stranden. Vi är lite försiktiga, för föräldrarna lär inte vara långt borta och de kan vara aggressiva om vi kommer för nära valpen. Efter uppehållet fortsätter vi söderut i de vindlande och smala vattenvägarna. Innan sundet åter går ut i havet, viker vi av mot styrbord och seglar ner i Tin Can Inlett till Tin Can Bay där vi ankrar. Namnet låter onekligen pittoreskt, men det finns inte mycket pittoreskt i samhället. Det mest spännande här, är Delfin matningen. Varje morgon kommer 2 st Delfiner in till stranden vid samhället och blir matade med fisk. Turisterna kan köpa vars en fisk och vada ut i vattnet och servera fisken i Delfinens mun. Det är främst barnen som får vara med. Hedda och Marita uppskattar tillfället men Stina får gå med dem ut i vattnet för att stötta dem. Det hela övervakas av guider. På eftermiddagen seglar vi ut till en bukt som heter Pelican Bay och ligger bredvid utloppet till havet. Innan vi går till sängs så tar vi en promenad ut längs med stranden för att se hur det ser ut i själva utloppet. Tidvattnet i utloppet skapar starka strömmar och det bildas sandrevlar utanför. Det är därför väldigt viktigt att man väljer rätt tidpunkt när man skall ge sig in eller ut. Med utgående tidvatten och höga dyningar som går emot, så kan dessa revlar vara mycket farliga. Man bör därför välja att gå ut strax efter att tidvattnet har vänt och börjat gå inåt. Tidigt nästa morgon har vi rätt förhållanden och kan i lite motström passera Wide Bay Bar. Trots att förhållandena är bra, så går sjön hög och en del av dem spolar över däck. Vi kan lätt föreställa oss vilket inferno det kan vara när ström och vågor går mot varandra. Vi har lagt in några waypointer som för oss mellan sandrevlarna. Vår passage går bra och vi kommer ut på havet och kan sträcka ner längs med kusten. Vi passerar Dubble Island Point och Noosa Head och kan mot kvällen gå in mellan pirarmarna i Mooloolaba. Vi går långt in i hamnen där det finns ett område där det är tillåtet att ankra. Här hinner vi ikapp Eos och Nabob som kom hit för några dagar sedan. Under dagen har vi haft tur med fisket och fångat en Skipjack Tuna, så middagen på kvällen är räddad. Mooloolaba är en modern turistort med höga hus och en lång välplanerad strandpromenad, där vi passar på att sträcka på benen. Promenaden går längs med en härlig sandstrand med massor av uteserveringar, där surfarna är det dominerande inslaget. Vågsurfning är en livsstil i Australien och överallt i vattnet ser man surfare som ligger och väntar på den perfekta vågen. En av dagarna åker vi med buss till Australia Zoo Park, som byggts upp av legenden Steve Irwin. Här bekantar vi oss med Australiens vilda djur, varav många är giftiga eller farliga på annat sätt. Till de giftiga hör många av ormarna, varav många är direkt dödande. Farliga är också Saltvattenskrokodilerna som vi lär få akta oss för då vi kommer till de nordliga delarna av landet. Det är skrämmande att se hur snabbt en Alligator kan ta sig upp ur vattnet då det är mat på gång. Till de mera beskedliga hör Kängurur, Wallabies, Wombats och kramgoa Koalor som alla gärna låter sig fotograferas. Tasmanian Devils beskådar vi från utsidan av hägnet även om kanske namnet inte ger djuret rättvisa. Det är ett imponerande Zoo som tar fasta på att vara informativt och lär ut mycket om djurens beteende och hur man skall handskas med dem. Steve Irwin som varit ansvarig för den familjeägda parken, dog vid filminspelning för 2 år sedan av ett sting i hjärtat från en Stingray.

Efter några dagar och sedvanlig bunkring, ger vi oss av tillsammans med Blue Marlin och Nabob. Eos som legat här längst, har gett sig iväg dagen innan. I lätta vindar rundar vi Point Cartwright och sätter kurs mot Moreton Island, utanför Brisbane. Vi går in bakom en sandbank som löper utmed ön och ankrar vid Tangalooma Wrecks. Det är mycket riktigt ett par mudderverk och några pråmar som man sänkt på revet och som bildar en effektiv vågbrytare mot Moreton Bay utanför. Strax utanför går den stora farleden in till Brisbane, så vraken är nog tänkta att göra nytta som vågbrytare där de ligger. De är också yngelkammare för massor av fisk, vilket vi kan konstatera vid snorkling. Vi blir liggande ett par dagar och kopplar av med bad och med promenader utmed stranden, innan vi seglar in till Brisbane. Staden ligger 10 sjömil uppför Brisbane River och där ankrar vi utanför Botanic Gardens alldeles intill centrum. Här lever vi stadsliv med lite shopping, pubbesök och en tur ut till IKEA för att inhandla svensk mat till julbordet. Det blir knäckebröd, kalles kaviar, sill, pepparkakor och lite annat smått och gott. Efter fönstershopping och promenader i stadens parker, fortsätter vi tillsammans med Nabob seglatsen söderut. Vi seglar innanför North- och South Stradbroke Islands i ett vattensystem som i stort liknar de som finns innanför Fraser Island. Efter nattankring vid Tabby Tabby Island fortsätter vi förbi Eden-, Kangaroo- Woogoompha Island och kommer så småningom fram till en del av kusten som kallas Gold Coast med stadsdelar som heter Southport, Surfers Paradise, Palm Beach och Miami. Det påminner också mycket om de Amerikanska städerna Miami och Fort Lauderdale, med höghus och oändliga vattenvägar långt in i stadsdelarna. Det blir bara för mycket för oss, så vi tar oss ut i havet genom Gold Coast Seaway. Strax efter Point Danger går vi in i Tweed River, där vi ankrar för natten. Dagen efter seglar vi förbi Cape Byron, som är Australiens östligaste udde. Vi övernattar i Mobbs Bay, som är en lugn invallad lagun i Richmond River. Här hinner vi ikapp Blue Marlin, som startade någon dag före oss från Brisbane. Eftersom vindarna är med oss så fortsätter vi dagen efter till Clarence River, där vi tar oss igenom Hole-In-The-Wall, som helt enkelt är en öppning i en lång invallning. Vi rundar några små öar och kan ankra alldeles utanför den lilla staden Yamba. Här blir vi liggande en hel vecka i väntan på att den sydliga vinden skall ge med sig. Det gör nu inte så mycket eftersom Yamba är en ganska trevlig liten by. Vi passar också på att fira Lucia med hembakade lussekatter och pepparkakor. Vi skrudar oss i de vitast lakan som vi kan hitta och Kaj och jag får varsin hemmagjord Stjärngossestrut på huvudet. Marianne med glitter i håret och Stina med en konstfärdigt hopsnickrad ljuskrona (läs ljustalrik) på huvudet. Tidigt på morgonen tar vi dingen över till Blue Marlin och överraskar dem, ett välkommet avbrott i vardagsseglandet. Blue Marlin passar på att besöka skolan och får besked att de kan få in barnen där under första höstterminen som börjar i februari.

När vi får ett kort uppehåll i de sydliga vindarna så passar vi på och nattseglar till Camden Haven. Vi har tur med fisket och får en Mahimahi på ca 6 kg. Även Blue Marlin har haft fiskelycka och fångat 3 st små tonfiskar så nu blir det fiske fiesta några dagar. Vi ankrar utanför en by som heter Laurieton. Det är en mycket trevlig by med vackra omgivningar. Vi stannar i 4 dagar och passar på att röra på benen. Vi bestiger det närliggande berget North Brother Mountin som är nästan 500 m högt. Det är en ganska jobbig promenad för våra otränade ben, men vandringen är vacker och utsikten från toppen väl värd mödan. Vi har tagit vandrarkängorna på och det får vi betala för med skavsår på fötterna. De är inte vana vid kängor eller skor överhuvudtaget.

När väderprognosen lovar nordlig vind, ger vi oss av tidigt på morgonen för att segla de sista 170 sjömilen till Sydney. Till att börja med är vinden ganska svag från sidan men ökar under eftermiddagen och vrider så att den kommer mera akterifrån. Vi fiskar som vanligt och kan landa en Skipjack Tuna på ca 2 kg. Ytterliggare en fisk fastnar på kroken men lyckas ta sig loss. Om någon undrar vad vi har för en fantastisk fiskeutrustning så kan jag nämna att den består av en plastvinda med ca 40 m grov sena (240 pund) och en liten plast bläckfisk med en dubbelkrok i änden. Linan sätter vi fast i en gummicord i båten så att det kan fjädra. Vad det är för typ av bläckfisk och vilken färg den har, verkar inte ha någon betydelse. Bara det blänker lite och rör sig så verkar fisken bita. Vi använder ganska små bläckfiskar, ca 10-15 cm och ibland är de rejält slitna, men det nappar ändå. De som använder större bläckfiskar får oftast större fisk och de vill vi inte ha. Vi fångar aldrig mer fisk än vad vi kan äta upp under de närmaste dagarna. När skymningen kommer seglar vi med 2 rev i storseglet och utspirad fock i en sjö som börjar bli besvärlig och obekväm. Senare på kvällen är sjön så bråkig att vi måste plockar ner storseglet så att Nånannan kan få det lite lättare med att styra. Mitt i natten skär ett av blocken till vindrodret och frivakten måste kallas upp så att vi kan montera dit ett nytt. Det går ganska fort men det är ju märkligt att det alltid skall hända på natten och naturligtvis alltid när det är besvärliga förhållanden. Tidigt på morgonen bedarrar vinden och vi kan sätta fulla segel igen. Seglen slamrar och slår i den grova sjön, men strax innan Sydney fyller vinden i och vi kan glida in mellan North- och South Head till Sydney Harbour eller Port Jackson som det egentligen heter. Väl inne så dör vinden helt och motorn får ta vid. Vi passerar det vackra operahuset och går under den mäktiga Harbour Bridge innan vi tar av in i en sidotarm, förbi Darling Harbour och in i nästa vik som heter Blackwattle Bay. Här finns ett ankringsområde där vi ankrar upp alldeles i skuggan av skyskraporna i Downtown. Blue Marlin har kommit in strax före oss och Nabob kommer lite senare. Lite trötta kan vi efter en sen frukost knoppa in några timmar. Med tre dagar kvar till julafton, känns det som vi nått om inte ett mål så i alla fall ett delmål.