Jorden runt

Brev 16. Mot Galapagos.

(2006.04.22 - 2006.05.23)

Den första kvällen på den nya oceanen bjöd på bekväm segling i lätt bris från nordväst. Som tur var hade vi bytt försegel och seglade nu för fullt storsegel och största genuan. Med detta segelställ för vi ca 68 kvadratmeter segel och det ger oss bra fart även i mycket lätta vindar. Det behövs verkligen då båten är tungt lastad och väger över ett ton mer än vid segling hemmavid. Vi fick leta oss fram mellan alla handelsfartyg, som låg uppankrade på redden i väntan på kanal passage. Under natten fick vi hålla skärpt utkik då det i dessa farvatten är mycket trafik. Dagen efter mojnar vinden något och vi får besök av en stor val ca 10-12m lång. Det visar sig vara en Knölval som gör oss sällskap en stund och kommer upp och blåser vid ett flertal tillfällen på båda sidor om båten. Efter en stund ser vi ytterligare en val på avstånd och vårt sällskap ger sig iväg till sin kompis. Vi ser också massor av tonfisk som hoppar i vattenytan. De är lätta att upptäcka då det alltid finns massor avsjöfågel som dyker där de är och tar del av matbordet. Dessvärre finns det även mycket skräp i vattnet, vi ser plankor, halva träd och oljefat komma flytande och vi gör vad vi kan för att undvika dessa. Nattetid får vi lita på turen då det är beckmörkt och det inte går att se något. Någon lätt duns i skrovet hörs vid något enstaka tillfälle. På eftermiddagen vrider vinden till sydsydost och ökar hastigt i styrka, samtidigt mulnar det på och vi får ett riktigt tropiskt regn över oss. Vi plockar ner vårt storsegel och rusar fram för bara revad genua (försegel). Vinden tar dock slut efter någon timma medan regnet fortsätter ytterligare någon timma. På kvällen dör vinden helt och vi får gå för motor. Efter radiokontakt med Karsten, förstår vi att vi kommit in i den s.k. Inter Tropical Convergense Zone eller ITCZ som det förkortas. ITCZ kallas även ibland för Dolldrums eller helt enkelt stiltjebältet. Det ligger längs med ekvatorn och flyttar sig lite norr och söderut från dag till annan. ITCZ bildas då vindarna från södra och norra halvklotet möts, dessa blåser ju in mot ekvatorn. För vår del innebar det motorgång i total stiltje i ca 22 timmar innan vi var igenom. När mörkret föll på kvällen kunde vi se blixtar över hela himlen i söder. Mitt i Natten kom vi in i ett tropiskt åskväder. Vi slog på radarn i ett försök att undvika det värsta vädret men det lyckades oss inte. Regnet forsade ner och att stå i en dusch kan jämföras med ett duggregn. En hink som stod i sittbrunnen fylldes på någon timma. När det var som värst kunde jag inte räkna till en sekund mellan blixt och knall. Blixten slog alltså ner mindre än trehundra meter ifrån oss. Följderna av ett direkt blixtnedslag i båten ville jag bara inte tänka på. Det skulle definitivt innebära att all elektronik slogs ut och vad som skulle hända med Stina och mig vill jag bara inte tänka på. Stina försökte sova i kojen och jag hukade under sprayhooden. Vid sådana tillfällen känner man sig väldigt liten och ödmjuk in f ör naturens krafter. Nåväl, åskan upphörde efter ett par timmar men regnet fortsatte i 10 timmar om än i avtagande styrka. Vågorna från södra och norra halvklotet möts också här och det skapar en oregelbunden toppig och mycket obekväm sjö som sliter hårt på seglen. Vårt storsegel får mycket stryk och det nöts hål där det ligger emot vantspridaren (på masten). Det är inget som vi gör något åt just nu utan hoppas att det klarar sig till vi kommer till Galapagos. Dessutom är det vårt gamla storsegel, ett nytt ligger nedstuvat i båten och väntar på sin tid.

Efter lite mer än ett dygn fick vi de första vindkårarna från sydväst som förkunnade att vi passerat ITCZ. Vi passerade strax öster om den lilla klippön Isla Malpelo som ligger som en stenstod mitt ute i havet. Vi har kontakt med den Danska båten Jonna som ligger på västra sidan om ön, de har gått längre västerut under natten och har sluppit vara i närheten av åskan och endast haft lite regn.

Vi seglar nu för bidevind in på styrbords bog på en kurs som kommer att föra oss in mot Ecuadors kust och förbi Colombia. Det är väldigt vanligt att man konfronteras med båtar från dessa båda länder men långt de flesta är fiskebåtar som vill varna för utlagda fiskeredskap som driver i ytan. Det händer även att de kommer fram och vill byta till sig lite mat eller cigaretter mot fisk. Enstaka rånöverfall har inträffat och tyvärr är det dessa som ofta sätter sina spår hos långseglarna. En natt möter vi en sådan båt som kommer emot oss i full fart. Vi ändrar kurs för att undgå honom men inser att deras båt är så mycket snabbare. Jag går ner och anropar dem och de svarar på knagglig engelska att de har fiskeredskap i vår närhet. Vi frågar om den kurs vi håller för oss bort från dessa och får till svar att de fiskar efter Haj, Tonfisk, Marlin och Svärdfisk. Vi ser att de börjar bärga sina fiskeredskap och vi ändrar kurs så att vi passerar akter om dem. De önskar oss en god fortsatt resa mot Galapagos och vi önskar dem god fiskelycka och så skiljs våra vägar åt.

Vi fortsätter in mot Ecuadors kust ännu något dygn innan vi slår över på styrbords bog ca 80 nm från kusten. Den nya kursen för oss mer direkt mot målet, Wreck Bay på Isla Isabela, på Galapagos. Att vi har motström, förbättrar inte vår framfart. Det är den kalla Humboldt strömmen som gör en utlöpare in mot Panamabukten. Den för med sig kallt, näringsrikt vatten från södra ishavet. Som kallast kan vi mäta upp 23 grader mot Panamabuktens 28 grader. Så det blir långärmad tröja på nätterna och lakan över sig då man sover. Nattsömnen blir dock bättre i det svalare klimatet.

Två dagar innan vi kommer fram, passerar vi Ekvatorn och GPS-en slår om från norra halvklotet till södra. I samma ögonblick kommer en vitskäggig man med krona på huvudet och treudd i handen kravlande ombord. Det är kung Neptun som har kommit för att hålla förhör och se om vi är värdiga att träda över på det södra halvklotet. Efter godkännande och sedvanligt dop i någon mystisk ävja kan vi som fullvärdiga sjömän fortsätta färden på det södra halvklotet och Kung Neptun återvända till sitt rike i havet. Vi blir så glada att vi bestått provet att vi korkar upp en flaska med bubblande innehåll och firar tilldragelsen.

Lite smolk i bägaren blir det dock senare på dagen då Stina skall ut på badplattformen för att göra lite nytta och polera akterspegeln. Under jobbet kommer det en vindpust och lyfter håret som genast trasslar in sig i aquageneratorns roterande släplina. Hennes rop på hjälp får mig att rusa till och få stopp på generatorn så att håret kan lösgöras från linan. Resultatet blev en fruktansvärd smärta och en 3cm bred och 10cm lång fåra tvärs över skulten, kalare än en plockad höna. Hon han få många skrämmande tankar innan Jag får stopp på det hela. Efter lite smärtlindrande och en gråtstund i mitt knä är hon färdig att göra en fläta tvärsöver huvudet för att dölja fåran. Kanske var det Kung Neptun som ville varna för att ta för lätt på segling i de södra farvattnen.

Dagen efter Neptuns besök har vi svag vind och jag passar på och försöka hitta felet på vår vindgenerator. Jag mäter på alla möjliga och omöjliga ställen och kan så småningom konstatera att det är en av kablarna till generatorn som verkar trasig. Den släpper igenom spänning men inte någon ström. Jag lossar kabeln och drar ut den och se, på ett ställe är det ett pyttelitet hål i höljet. I hålet har det trängt in saltvatten och förvandlat koppartrådarna till ett grönt pulver. Efter byte av kabeln, är det kontakt som det skall vara och vindgeneratorn borde fungerar som den skall. Vilket vi även senare kan konstatera då vi monterar den i hamn.

Sista dagen till sjöss, rasslar det till i fiskerullen och efter en kamp som vinns av oss ombord kan vi bärga en Skipjack Tuna på ca 2,5 kg. Tunan säljer sig dock inte billigt och det blir ett mindre blodbad i sittbrunnen. På kvällen siktar vi Isla San Cristóbal och i det första gryningsljuset kan vi runda öns sydsida och ankra upp i Wreck Bay utanför den lilla byn Barqueriso Moreno. Jonna har kommit in på kvällen dagen innan och ligger ankrade en bit från oss. Överallt ser vi sjölejon som simmar i vattnet eller ligger och sover på någon badplattform eller dinge. De 910 sjömilen har tagit oss nästan 11 dygn i den svaga vinden och motströmmen att vi fick kryssa gjorde också resan lång. När vi gjort klart båten är det skönt att törna in för några timmar, det blev ju inte så mycket bevänt med sömnen det sista dygnet.

Efter ett par timmars sömn, plockar vi samman våra papper och tar en vattentaxi in till byn som heter Baquerizo Moreno och är administrationsort för hela Galapagos. Här är det svårt att använda sin egen dinge då det går ganska höga dyningar som hotar att förstöra dingen mot de råa kajkanterna. Vattentaxin kostar dock bara 50 cent per person. Inklarerings procedur inleds hos hamnkaptenen. Vi har hört många historier från båtar som alla har haft olika inklarerings erfarenheter. Alla på hamnkontoret är mönstergillt klädda i vita uniformer och svarta lackskor. Hos en av dessa berättar vi var vi kommer ifrån, lämnar fram vårt Zarpe och frågar om vi kan få stanna 3 veckor och besöka 2 öar. De allra flesta vi pratat med, har endast fått besöka en ö. Vår tjänsteman berättar också att vi kan få stanna i 20 dagar men endast på en ö. Vi vidhåller att vi gärna vill besöka även Isla Santa Cruz men det har han inte fullmakt att bevilja oss. Efter lite diskuterande fram och tillbaka så kommer hans chef in genom dörren och vår tjänsteman vidtalar honom. Det resulterar i att vi får komma med upp på chefens rum och där framställa våra önskemål. Chefen, som har större befogenheter, beviljar vår begäran efter lite diskuterande och vi får ett nytt Zarpe till Puerto Ayora på Isla Santa Cruz. Det hela kostar dock 82 dollar, men då ingår ankrings avgift för vårt uppehåll i Wreeck Bay. Efter hamnkontoret är det dags för Imigrationskontoret på polishuset. Vi kommer mitt i vaktombytet och här råder militärisk disciplin med uppställning i givakt. Besöket går utan några problem och vi får våra pass stämplade för inresa.

När vi kommer ut från Imigrationskontoret möter vi besättningen på Jonna. De har bokat en guidad tur som avgår om 5 minuter och de frågar om vi vill med. Givetvis tar vi tillfället i akt och vi hoppar upp på flaket på en pick-up. Färden går upp till de högre delarna på ön där grönskan är frodig och landskapet påminner lite grann om Scottland. Vi stannar vid ett center för uppfödning av Galapagos Jättesköldpaddor där vi går en promenad och får beskåda ett par av dess bjässar som kan bli 150 år gamla. På vägen tillbaka stannar vi i närheten av öns högsta vulkan där vi promenerar på anlagda stigar upp till kraterkanten. I själva kratern har det bildats en färskvatten sjö där Fregattfåglarna sveper över vattenytan. Vår guide berättar att de gör detta för att rensa bort salt från sin fjäderdräkt med färskvatten. Fregattfågeln har inget skyddande fettlager på sina fjädrar och kan därmed inte landa på vattenytan. Det är ganska mycket moln häruppe så sikten är begränsad, landskapet och naturen är dock mycket vacker. Tillbaka i båten på kvällen, bjuder vi Jonna´s besättning på mycket uppskattad tonfiskmiddag.

Dagen efter går vi igenom båten, vädrar ut all fukt och far iväg med våra dunkar och köper diesel, som här kostar ca 2.10 kr litern. Stina syr en ny dyna till sittbrunnen så risken blir väl att man somnar på sin nattvakt. På kvällen ankommer Njord och ankrar i närheten. De har också haft svaga vindar och gjort av med nästan hela sitt dieselförråd på ca 500 liter. Själva har vi med oss 120 liter varav vi förbrukade ca hälften på vår överfart. Njord är också en mycket tyngre och bastantare båt och hade följaktligen svårt att segla i den lätta vinden.

Nästa dag tar vi oss iland och lämnar in smutstvätt, som skall vara klar för hämtning på eftermiddagen. Vi passar under tiden på att ta en lång promenad ut till en strand på sydkusten som heter "La Loberia". Här skall det enligt uppgift finnas både sjölejon och Havsleguaner. På vägen passerar vi öns flygfällt som har en stor väntsal med fin restaurang där det helt saknas väggar. Framför flygplats byggnaden har man gjort en fin park med statyer av de djur som finns på och omkring öarna. Vid framkomsten till "La Loberia" ser vi mycket riktigt många dåsande sjölejon och vi tar många fina bilder. Men var är Leguanerna? Vi passerar sandstranden och fortsätter ut bland klipporna och upptäcker plötsligt att en av dessa rör på sig. På toppen av en sten sitter en nästan 1 m lång leguan. När vi sen tittar närmre ser vi flera stycken och det visar sig också att vi har passerat många under vår promenad. Leguanerna ser ut som drakar hämtade ur Sagan om Ringen eller som om tiden stått stilla under många tusen år. Det blir många bilder även på dessa och det går att komma så nära som en meter innan de blir oroliga och börjar fräsa lite grann. Vi ser också många vackert röda krabbor på klipporna, dessa är dock inga linslusar och flyr in i skrevorna så fort man närmar sig.

När vi kommer tillbaka till byn äter vi dagens lunch, "almuerzo", som består av en soppa och kyckling med ris och bönor samt ett stort glas saft för 2 US dollar/person, så billigt kan vi nästan inte inhandla ingredienserna. En middag på kvällen kostar några dollar mer och vill man ha en öl till så kostar den 1.50 och då innehåller den nästan 6 dl så den är lagom att dela på 2. Tvätten får vi inte förrän nästkommande dag eftersom tvätteriet saknar en av förutsättningarna för att kunna tvätta, nämligen vatten. På kvällen blir det födelsedagskalas med tårta ombord på Njord. Rasmus, en av gästseglarna har fyllt 26 och även gamlingarna får lov att vara med.

Fria lördagar har vi inte lyckats förhandla fram ombord ännu så vi får allt jobba fast det är lördag. Det trasiga storseglet skall repareras och symaskinen plockas fram och monteras på fördäck. Det är med möda vi lyckas få in all segelduk innanför pressarfoten så att vi kommer åt skadan. Efter ett par timmar då Stina, sittande på en fender, lyckas manövrera pedalen med knäet och jag hjälper till att mata fram, så är skadan reparerad. När det är färdigt blir det bad samtidigt som vi passar på att göra rent vattenlinjen och den övre delen av botten. Det är otroligt som det kan hinna växa bara på ett par veckor, alger och andra djur växer långt upp längs med friborden på båten. Lördag var tänkt som vilodag och det blir det definitivt för mig, magen har nämligen svårt för att skilja på det som skall deponeras ut där bak och det som skall ut där fram. Så jag väljer att hålla mig nära toaletten ombord. Stina åker över till Njord och hjälper Bo att reparera deras storsegel som också har gått sönder.

En av dagarna går vi ut på en strand i närheten för att bada och snorkla lite. Här finns många havssköldpaddor och de liksom alla andra djur är helt orädda så det går att komma dem väldigt nära. Vi bokar också plats på en dyk/snorkeltur hos en lokal guide firma. Vi blir hämtade på morgonen vid vår båt och åker med en snabb motorbåt ut till ett sund vid en ö som heter Isla Lobos. Här skall de som skall dyka prova ut sina viktbälten. Vi andra hoppar i och snorklar i det grunda sundet som har fin ljus sandbotten. Vi hinner bara komma ner i vattnet så vimlar det av Sjölejon runt omkring oss. Det är en fantasisk känsla att vara omgiven av dessa djur och se hur skickligt de rör sig under vattnet. De kommer alldeles inpå oss och är väldigt nyfikna. På båda sidor av sundet ser vi också många häckande Fregatt fåglar där hanen visar upp sin uppblåsta, skarpt lysande röda strupsäck. Efter en timma fortsätter båtturen ut till några klippöar som heter "Leon Dormiente" och som reser sig med lodräta sidor upp ur havet. Åter gör vi oss klara och dyker ner i det djupa vattnet som omger klipporna. Vi följer klippkanten och får se många vackra fiskar. Vi ser också flera havssköldpaddor, en stor prickig Rocka som heter "Tiger spotted Ray", strax innan vi återvänder till dykbåten ser vi även en "White tipped shark" som stryker längs med botten i ett smalt sund. Tyvärr ser vi inga Hammar hajar som annars är ganska vanliga här. Hajarna är nästan helt ofarliga här eftersom de har så mycket fisk att äta och föredrar det framför att tugga på en seg våt-dräckt's försedd människa. På återvägen får båten problem med hydraul- styrningen och vi får gå in och ankra i sundet vi varit i på morgonen. Medan besättningen reparerar styrningen, får vi åter en fin dykning bland alla Sjölejonen. Vi har blivit ombedda att inta röra dem men samma uppmaning har nog inte delgivits Sjölejonen. Ett av dem provar om mina fötter är äkta och nafsar lätt i simfötterna. Efter en härlig dag återvänder vi till vår båt med många härliga minnen. Vid vår dyktur träffade vi ett Holländskt par, Bas och Eelco som gärna ville ha några av de bilder vi tog under vattnen. Då vi träffades över en öl på kvällen fram

kom att de skulle försöka att få en båttransport till Porto Ayora på Isla Santa Cruz, dagen därpå. Då vi skulle segla ditt samma dag bad vi dem följa med och vi bestämde träff vid vår båt kl 08.00 dagen därpå. Våra Holländska vänner kom ombord strax efter uttalad tid och vi tog upp vårt ankare. I samband med det kunde vi konstatera att länken som sitter mellan kättingen och ankaret var nästan mitt av. Det var ren tur att vi inte blev av med ankaret och vi vågade inte tänka på vad som skulle ha hänt om vi mist det mitt i natten. Då kunde vår resa ha slutat på klipporna på Galapagos. Orsaken till skadan torde ha bero på att vi låg ankrade på klippbotten, varvid ankarkättingen ofta fastnade emellan stenarna. Då dyningen sakta lyfte båten upp en halv meter för varje våg, så uppstod det emellanåt kraftiga ryck i kättingen som säkerligen utmattade länken. Det gick bra den här gånge och vi lärde oss att vara försiktiga då vi ankrar på stenbotten.

Vi fick en härlig seglingsdag över till Santa Cruz och fångar en "Bigeye Tuna" på ca 3 kg, på vägen. Vi passerar också ön Santa Fé som ser ut att vara ganska torr och övergiven. På eftermiddagen ankrar vi i Acadamy Bay utanför byn Puerto Ayora. Ankringsplatsen är mycket orolig och båten rullar och stampar i dyningen som rullar rakt in från sydost. Våra passagerare tar en vattentaxi iland för att finna någonstans att bo och återkommer senare på kvällen med kalla öl till den nylagade tonfisken.

Natten blir obekväm, då vinden upphör och båten lägger sig tvärs vågorna med ett väldigt rullande som följd. Vi får lägga ut ett akterankare så att båten kommer att ligga med fören mot vågorna. Flera av de andra båtarna har gjort så.

Efter sedvanlig inklarering hos en vänlig och trevlig hamnkapten, då vi även lyckas klara av utklareringen till Marquesas, ger vi oss av på promenad till Darwin institutet som ligger i utkanten av byn. Här kan vi se på många olika jätte sköldpaddor och även se landleguaner som i mycket liknar havsleguanen men är gulaktig i färgen. Alla går de i stora inhägnader och används för att avla fram nya generationer för att garantera deras fortlevnad. Man räknar med att inga nyfödda sköldpaddor ute i naturen överlever. De faller offer för råttor, vildsvin, vilda hundar som införts av människorna de senaste 300 åren. Därför finns det flera uppfödnings anläggningar på ett flertal platser på öarna. Vi besöker även ett center där vi får mycket information om öarnas utveckling och djurlivets levnadsvillkor.

På lunchen träffar vi Bas och Eelco som bjuder på fika på gården där de bor. Efteråt går vi en lång vacker promenad ut till en sandstrand som heter Bahia Tortuga. I början av stigen måste vi skriva in oss i en vaktkur och får besked att vi skall vara tillbaka före klockan 6 på kvällen. Anledningen är att på natten kryper havssköldpaddor upp på stranden och gräver en grop i sanden där de lägger sina ägg. Vi ser flera spår av dem i den fina sanden. Stranden som är ca 2 km lång är väldigt vacker och inbjuder verkligen till bad. I bortre änden av den hittar vi en liten lagun innanför ett rev där vi badade och snorklade. Medan vi badade så började de blå fotade sulorna att dyka efter fisk i lagunen. De brydde sig inte om att vi var där, utan störtdök från hög höjd ner i vattnet bara 2 meter ifrån oss. Det var en fantastisk syn att se dem komma som projektiler under vattenytan. Tyvärr hade vi inte undervattenshuset till kameran med oss. Även här finns det massor av havsleguaner på klipporna längs med stranden.

Nästa dag går vi en promenad om tar oss förbi en saltsjö, "las Salinas" där lokalbefolkningen förr i tiden samlade upp sitt salt. Vidare går vi igenom kaktuslandskapet upp till en djup vattenfylld ravin med bräckt vatten. Vi badar i det svala, klara vattnet och ser att det finns fiskar av samma typ som i havet som simmar runt i den lilla sjön. Vi kan inte finna någon kontakt med havet, så vi undrar hur de kommit dit. Kanske hjälpta av människan. Efter lunch i byn fortsätter vi att vandra, denna gång följer vi landsvägen in på ön för att titta på en lavatunnel i närheten. En lavatunnel bildas vid vulkanutbrott då lavan rinner ner längs bergssidorna. Den heta lavan gräver sig fram genom landskapet såsom i en ränna. Den svalare ytan stelnar och bildar ett tak över kanalen. Då lava strömmen tar slut bildas ett hålrum inuti som en tunnel. Den lavatunnel som vi var och tittade på var av det kortare slaget men ändå ca 3 m i diameter. På vägen tillbaka mot byn, passerade vi en cistern som såg ut att vara ett vattenmagasin för byn. Till vår förvåning fick vi se en stor Jättesköldpadda komma spatserande i rask takt utmed staketet som omgav cisternen. När vi närmade oss för att fotografera, så lade den sig ned lite avvaktande. Vid cisternens ena sida fanns en ledning som ledde ner mot byn, alldeles utanför staketet läckte den lite och det hade bildats en liten pöl. Här låg det två mindre sköldpaddor och drack vatten. Det var till detta vatten som den större sköldpaddan var på väg.

Dagen efter är det söndag och vi har bestämt oss för en tur in på ön. Efter lite prutande med olika taxichaufförer blir det en åktur med Juan Carlos som visserligen inte talar engelska men väl Spanska med både mun, händer och fötter. Först åker vi upp genom en by som heter Santa Rosa och till en lavatunnel. Vi klättrar ner i tunneln och ålar oss under ett klippblock där det endast är 1 m högt. Vi kommer in i en tunnel som är mellan 2 och 3 meter i diameter och som är 1,5 km lång. Längs med hela tunneln har man satt upp svaga lampor med jämna mellanrum, så att man kan se var man går. Det ger en fantastisk känsla att se den stelnade lavan som omger kanalen. Det är ändå en skön känsla att åter komma upp ovan mark igen. Efter tunnelturen kör vi till en hacienda som heter El Chato. På deras marker har många sköldpaddor funnit en fristad och vi ser många av dem under vår rundvandring där. Det kommer många turister på besök till deras hacienda och det slår man givetvis mynt av. Det finns en restaurang och en liten suvenirbutik där och det kostar 3 dollar att vandra ut på deras mark, då ingår lite förfriskande vattenmelon efter rundturen. När vi kör därifrån stannar Juan Carlos bilen efter ett tag och går av och plockar lite Passionsfrukt till oss som vi läskar oss med. Nästa utflyktsmål är "Los Gemelos", som är 2 så kallade "sink holes". Detta är stora kratrar som bildats av jättelika gasbubblor där taket plötsligt rasat samman. Vi går en promenad runt dessa och tittar på många endemiska växter. Efter dessa utflykter har nästan hela dagen gått och vi återvänder till Puerto Ayora och vår båt och tackar Juan Carlos för en trevlig tur.

Dagen därpå skall vi förbereda oss för seglingen till nästa ö Isla Isabela. Vi öppnar motorhuven för att kontrollera oljenivån. Den är ok men vi upptäcker att motorn hänger lite snett och kan konstatera att ett av de bakre motorfästena har brustit i godset. Med hjälp av storseglets kicktalja hänger vi upp motorn och plockar av fästet. Jag ger mig iland med watertaxi och får tipps av föraren om lämplig verkstad. På turistkontoret, som för dagen är öppet, får jag hjälp med att hitta dit. Verkstaden svetsar ihop fästet snabbt och lätt för den ringa kostnaden av 3 dollar. I Sverige hade man fått lägga till en nolla till beloppet. När beslaget väl är på plats och motorn åter uppriktad, åker vi in och handlar och klarerar ut hos Immigration. Utklarering hos hamnen är ju redan avklarad.

Efter 4 dagar har vi fått nog av gungandet på ankarplatsen och vi drar upp ankarna och ger oss iväg mot Villamil på Isla Isabela. Vi får återigen en behaglig segling och passerar ön Isla Tortuga (sköldpaddsön) på eftermiddagen. När vi närmar oss Villamil ser vi stora brott nästan rakt förut i vår kurs. Vi har fått 3 waypoint av Karsten i Panama som vi skall passera på vår väg in. De tar oss runt reven där de långa dyningarna bryter med oerhörd kraft. Vi kommer in i en stilla lagun bakom några skyddande öar, "Las Grietas"; där vi kan lägga ankaret på ca 3,5 m djup, strax innan solen går ner och det blir kolmörkt. Runt om oss ligger ett 15-tal segelbåtar och de flesta känner vi igen sen tidigare.

Dagen efter tar vi watertaxin in till Piren för att se om det går att använda den egna dingen. Det gör det mycket väl då det finns en sandstrand att dra upp den på. Det är dock ganska långt att köra vid lågvatten, då man måste köra runt några rev och sandbankar. Vid högvatten går det att gena. Vi följer vägen upp till byn som förefaller enkel men mycket trevlig. Vi har fått tips av våra vänner på Jonna, att det finns en bagare, som förutom att göra gott bröd, även arrangerar fina och hyfsat billiga turer upp till en vulkankrater. Vi frågar många efter Julio, som han heter, men ingen tycks känna till honom eller hans bageri. Så vi får handla det vi skall på annat håll. När vi kommer ut till båten på eftermiddagen så har Njord anlänt från Isla Cristobal. Efter ett litet tag kommer en watertaxi med en liten man som presenterar sig som Julio. Det visar sig vara honom vi letat efter. Han presenterar sin tur upp till Sierra Negra som vulkanen heter och vi bokar plats till dagen efter. Även Njord´s besättning bokar plats.

Nästa dag blir vi upplockade med watertaxin för vidare transport på flaket på en pick-up up till en hacienda i bergen. Där står en samling ganska så magra hästkrakar och väntar på oss för vidare transport. Vi blir tilldelade varsin häst och färden fortsätter upp mot vulkankratern på små stigar. Efter en timmes ritt i ömsom skritt och ömsom trav, hästarna tycks själv bestämma vilken gångart som för tillfället passar dem bäst, kommer vi fram till den bedårande vackra och stor vulkankratern "Sierra Negra". Det lär vara världens näst största och den är ca 10-12 km i diameter. 100 meter under oss breder alldeles färsk lava ut sig på en del av kraterns botten. Den kommer från ett utbrott i kraterns ena kant som skedde den 22 september 2005, alltså för mindre än ett år tillbaka. Det är inte utan att man blir lite skeptisk till fortsatt färd, då utbrottet skedde bara ca 1 km från den plast där vi befinner oss. Färden fortsätter trots allt någon kilometer till längs med kraterkanten där vi håller in hästarna och sitter av, det vill säga att de stannar själva och vägrar fortsätta. Härifrån fortsätter färden till fots ut över lavafälten. Till att börja med växer det mycket kaktusar och man vet att dessa växer ca 3 cm per år. De högsta kaktusarna är ca 6 m höga så man vet då att inget utbrott har skett här de senaste 200 åren. Längre fram fanns det ingen växtlighet alls och här var lavan färsk från det senaste utbrottet. Vandringen slutade vid en liten krater, "Volcan Chico", där det kom upp vattenånga från avgrunden. Det var en fantastisk känsla att vandra runt i landskapet och man fick en känsla av att man var på en annan planet. Isla Isabela är en av de yngsta öarna i ögruppen endast ca 3 miljoner år gammal. De äldsta är de som ligger i öster med bland annat Isla San Cristobal och Isla Española som är 6-7 miljoner år gamla. Hela ögruppen rör sig i långsam takt emot öster och det sydamerikanska fastlandet. De västliga öarna är därför de som har mest aktiva vulkaner. Hästarna tog oss efter vilopaus tillbaka till haciendan där bilarna fortsatte transporten tillbaka till Villamil, dit vi anlände på eftermiddagen.

Vi var och snorklade i en liten lagun en av dagarna. Vi träffade på simmande havsleguaner, havssköldpaddor, en liten muräna och ett par sjölejon som nyfiket betraktade oss. En av höjdpunkterna på vårt besök var då vi en eftermiddag tillsammans med Bo, Hanne och Rasmus åkte ut på en av de öar som låg skyddande utanför oss. På vägen ut fick vi, på en liten klippa, se ett femtontal pingviner som stod och soltorkade. De hade sällskap av ett par "Bluefooted Bobbys" och i vattnet nedanför simmade ett par sjölejon. Vi stannade genast motorn och rodde sakta fram till klippan. På bara ett par meters håll kunde vi stilla betrakta varandra och Bo och jag, passade på att ta fina bilder. Vi gick iland på en av öarna och såg många havsleguaner, både stora och små. På ön fanns en bukt som hette "Laguna de las tintoreras", där tintoreras är namnet på hajen med de vit fen spetsarna. I bukten finns en lång klippformation som bildar en kanal mot själva ön. När vi tittade ner i den, upptäckte vi att det simmade ett 10-tal hajar i storlek 1,2-2 m. Det simmade också en havssköldpadda och en liten sjölejonunge. Strax innan vi vände tillbaka fick vi se en stor sjölejonhane som satt vackert i siluett emot horisonten i skymningen. Det beskriver lite grann naturlivet på Galapagos med helt orädda djur som lever i harmoni med varandra, och man har det nästan överallt dit man kommer. Det mest fantastiska är inte de olika djurarterna i sig, utan möjligheten att komma så inpå livet på dem och studera dem på nära håll.

Nästa förmiddag ägnades åt underhållsarbeten och små reparationer. På eftermiddagen tog vi oss iland för att uträtta lite ärenden och för att ta en promenad bort till ett uppfödningscenter för landsköldpaddor. När vi kom in stod hamnkaptenen och frågade om vi varit och klarerat in, vi svarade som det var att det hade vi inte. Han bad oss då att göra det innan kl. 18.00. Vi hade hoppats att vi skulle klara oss undan här utan att behöva skriva ett nytt Zarpe. Det vi hade gällde ju för segling till Marquesas. När vi kom in på kontoret bråkade vi lite och sa att vi redan hade Zarpe för Marquesas och därmed inte behövde ett nytt. Men det accepterades inte utan han var noga att följa sina regler och utfärda ett nytt från Villamil. Nåja han hade ju rätt, det var bara att punga ut med 31 dollar för det nya zarpet och se glad ut.

Vi fick I alla fall en härlig promenad och passerade ett par mangrovesjöar där det stod ett 20-tal ytters färggranna Flamingos. Vi fick också se det finaste sköldpad´s centret utav alla vi sett. Mycket väl illustrerat där sköldpaddornas historia och levnadsvillkor beskrevs ingående.

Vi gjorde ytterligare en promenad ut till en gammal anläggning för straffångar. Anläggningen användes på 40-talet och i dag finns endast en stor mur kvar. Den har fått namnet Muros de Lagrimas (tårarnas mur) och var väl inte så värst sevärd. Enligt uppgift lär det ha varit en tyrannisk plats och inget man är stolt över bland befolkningen. Vägen därute är däremot vacker med många små stigar vid sidan av till vackra miljöer. På en bro som vi var tvungna att passera, låg en meterlång leguan och såg ut som om han ägde bron. Han gjorde inte en min av att vilja flytta sig då vi passerade. Vi såg också pingviner som låg och plaskade i en vik.

Dagen innan vi avseglar kommer watertaxin ut med 8 st 20 liters flaskor med vatten som vi beställt av vattenmannen. Vi tankar över dessa på våra tankar och konstaterar att vi får plats med ytterligare 40 liter. Vi beställer dessa men får själv avhämta dem på bryggan senare på dagen. Vi åker också in till Julio och hämtar omogen frukt och grönsaker som vi beställt tidigare. En klase gröna bananer, en säck passionsfrukt, en liten säck potatis, 3 st papaya, 15 st tomater, 15 st citroner, 1 st vitkålshuvud, 3 st gurkor och 30 st färska ägg. Alltsammans kostade 35 dollar. När vi tagit hand om alltihopa och tvättat av frukt och ägg, hoppar vi i vattnet för svalka och bottenrengöring. Det är bara 14 dagar sen vi gjorde det sist, men redan har det växt bra mycket. Det lossnar ganska lätt men det blir ändå ett drygt jobb för oss båda. Vi får vår belöning på kvällen, då det blir avskeds middag med Njord på en bar där de har beställt mat åt oss tidigare på dagen. Vi äter en alldeles underbar grillad lobster, som smakar otroligt gott.

Avseglingsdagens morgon ser vi att Linda från Finland kommit in och vi kör över för att säga hej. Vi säger också hej till Njord, som har beslutat att ligga kvar ytterligare en dag. Mette har fått en liten halsåkomma och man vill gärna se att den utvecklar sig åt rätt håll innan man ger sig iväg. Båten sjöstuvas och ankaret åker upp. Klockan 11.00 ger vi oss ut på jordens största ocean och förmodligen också vår längsta passage, mot Marquesas.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina