Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Jämförelser mellan kliniker
(Analysen ännu ej helt färdigställd.)

Jämförelser mellan professionella och patienter/anhöriga
(Analysen ännu ej helt färdigställd.)

Jämförelser med Warwickstudien
(Analysen nedan är ännu ej helt genomarbetad och kommer att kompletteras till slutrapporten.)
Den engelska studie som kort nämndes i bakgrundsavsnittet har utgjort inspirationskälla för, och i stor utsträckning fungerat som modell för, vår studie vad gäller design och datainsamling. En av ambitionerna med vårt arbete har också varit att resultaten i någon utsträckning skulle kunna jämföras. En kort redogörelse för Warwickstudiens uppläggning och resultat (Colombo et al 2003) följer här.
Studien har, till skillnad från vår, utgått från en i förväg definierad modelltypologi. På basis av litteraturstudier har sex modeller för psykisk störning karakteriserats: en ”medicinsk” (”organisk”), en ”social”, en ”kognitiv-beteendeinriktad”, en ”psykoterapeutisk”, ”en ”familjeorienterad” och en ”konspiratorisk”. Dessa har antagits skilja sig åt klart när det gäller synen på vad psykisk störning är (antaganden om etiologi, diagnosers betydelse etc), vilka åtgärder som bör vidtas (behandlingsstategier, synen på värdet av psykiatrisk sjukhusvård, relationer mellan sjukhusvård och samhällsbaserad vård mm.) och mera övergripande ideologiska förhållningssätt (synen på patientens respektive samhällets rättigheter och skyldigheter etc). 20 personer från var och en av följande kategorier involverade i psykiatrisk teamarbete har intervjuats: psykiatrer, psykiatrisjuksköterskor, socialarbetare, patienter och anhöriga. Intervjuerna har (i likhet med vår studie) bestått av dels en rad frågor kring en case-vignette ägnade att identifiera implicita modeller för psykisk störning hos responden, dels av en rad frågor kring gemensamt beslutsfattande utgående från beskrivningar av ”critical incidents”.
De viktigaste resultaten från studien är att de olika modellerna får klart olika stöd hos de involverade professionella grupperna och att i patientgruppen en klar uppdelning i två subgrupper som ansluter sig till två olika modeller kan iakttas. De intervjuade psykiatrerna ger den medicinska modellen ett massivt stöd, medan socialarbetarna har en positiv hållning till en social modell. Psykiatrisjuksköterskorna ger starkt stöd till en medicinsk modell men uttrycker också anslutning till psykoterapeutiska och sociala modeller. En grupp patienter ansluter sig relativt entydigt till en medicinsk modell, medan en annan grupp lutar mera åt en psykoterapeutisk eller en social modell.
I sin analys hävdar Colombo et al att resultaten pekar på ideologiska spänningar mellan psykiatrer och socialarbetare som bäddar för samarbetssvårigheter. Psykiatrisjuksköterskor får ofta fungera som ”medlare” och överbryggare mellan olika synsätt och utsätts ofta för kritik från både läkare och socialarbetare. Författarna menar att läkarna i kraft av sin större makt ofta får ett oproportionerligt stort inflytande och att detta skapar en del samarbetssvårigheter eftersom andra grupper känner sig överkörda och upplever att deras kompetens inte tillvaratas. Även i relationen mellan läkare och patienter gör maktobalansen att patientens autonomi och rätt till medbestämmande över sin vård och behandling inte tillgodoses och att patienter ofta tycker att de inte får gehör för sina önskemål och att man inte lyssnar på dem.
Författarna konkluderar att om teamarbete ska kunna bedrivas framgångsrikt så måste ett större mått av hänsyn tas till olika gruppers implicita modeller och patienters rätt att delta i besluten måste tas på mycket större allvar.
Det finns några viktiga skillnader mellan den engelska studien och vår studie som försvårar direkta jämförelser. I de team vi studerat ingår professionella grupper (psykologer och arbetsterapeuter) som saknas i den engelska studien. Dessutom inkluderas som teammedarbetare i vår studie kategorin mentalskötare. Dessa utgör en grupp vårdarbetare som har en lång historisk tradition inom svensk psykiatri, som spelat en central roll särskilt i den psykiatriska slutenvården och som tycks sakna motsvarighet i engelsk samtida samhällsbaserad psykiatri. Ytterligare en viktig skillnad är att de socialarbetare som ingår i Warwickstudiens psykiatriska team förefaller ha en mycket mera fristående ställning i förhållande till psykiatrin än vad som är fallet i Sverige. De kuratorer som ingår i vår studie är knutna till och tydligt inlemmade i den psykiatriska kliniska organisationen, medan de engelska socialarbetarna kommer ”utifrån” och representerar socialtjänsten snarare än psykiatrin i teamarbetet.
Om vi i översiktliga termer jämför resultaten från vår studie med den engelska studiens resultat framträder vissa skillnader relativt tydligt. En viktig sådan skillnad är att teammedarbetarnas resonemang om psykiska störningars karaktär, orsaker och lämpliga behandling i vår studie, i långt större utsträckning än vad som var fallet i den engelska studien, präglas av ett eklektiskt och pragmatiskt förhållningssätt. När det gäller psykiska sjukdomars etiologi manifesteras ofta en vilja att se kombinationer av biologiska och psykologiska eller sociala orsaker. Ofta framhålls t. ex. det troliga i att en kanske genetiskt betingad sårbarhet i kombination med utlösande livsomständigheter av psykisk eller social karaktär förklarar sjukdomen hos den enskilde individen. Likaså framhålls hos många av våra respondenter (oavsett professionstillhörighet) behovet av kombinerade behandlingsstrategier, där såväl medicinering som psykosociala insatser är värdefulla. Detta innebär att den klara skillnaden i stöd för olika modeller hos olika professionella grupper av teammedarbetare som den engelska studien uppvisar inte alls kan iakttas i vår studie. Den skillnad som Colombo et al iakttog mellan läkare och socialarbetare när det gäller förespråkande av en medicinsk respektive en social modell, och som också innebar ett avståndstagande från den alternativa modellen, finns knappast mellan psykiatrer och kuratorer hos oss. Över huvud taget kan sägas att våra respondenters resonemang kring tolkning och behandling av psykiska störningar i mycket liten utsträckning gjordes i termer av avståndstaganden från det ena eller andra synsättet. Ett slags vårdideologisk ”samförståndskultur” framträder i våra intervjuer som tycks starkt avvika från den engelska studiens utfall. Detta innebär också att den medlarroll som de engelska psykiatrisjuksköterskorna starkt framhöll som problematisk, inte alls på samma sätt beskrivs av de sjuksköterskor som ingick i vår studie. Och de inslag av anslutning till en ”konspiratorisk”, psykiatrifientlig modell som Colombo et al finner hos en del av sina respondenter är närmast helt frånvarande i våra resultat.
När det gäller gemensamt beslutsfattande framträder en annan intressant skillnad mellan de två studierna. I den engelska studien framträder själva begreppet gemensamt beslutsfattande som något relativt väldefinierat och välbekant. De studerade personerna diskuterar för- och nackdelar, fördelar och svårigheter, med ett gemensamt beslutsfattande som man inte tycks tveka om vad det i ska innebär. I vår studie framträder ofta en betydande osäkerhet om vad man ska mena med gemensamt beslutsfattande. Samarbetet i psykiatriska team beskrivs mestadels som något som handlar om att olika professioner bidrar med olika specifika kunskaper och färdigheter, medan beslutsfattande i viktiga frågor till stor del uttrycks som något som sker vid sidan detta samarbete. Detta gör också att man ofta har svårt att ge tydliga exempel på gemensamma beslutsprocesser med gott eller dåligt utfall. En närmare analys av dessa skillnader kräver sannolikt ett fördjupat studium av de faktiska beslutsprocesserna i engelsk respektive svensk teampsykiatri. Det framstår dock som relativt klart att gemensamt beslutsfattande på ett mera tydligt artikulerat sätt ingår i idealbilden av psykiatriskt temaarbete i engelsk psykiatri än i svensk, och att problem och svårigheter med teamarbetets realiteter i detta avseende kan uttryckas tydligare i den engelska studien.
Ett tredje område där det finns påtagliga skillnader mellan den engelska studiens resultat och våra egna rör patienters och anhörigas involvering i teamarbetet. I den engelska studien tycks ingå i själva premisserna att patienter och anhöriga bör ha ett mycket stort inflytande. De beskrivs närmast som deltagare i de psykiatriska teamen. I vår studie framträder istället en stor osäkerhet och oklarhet kring frågor om anhörig- eller patientinflytande. De patienter och anhöriga som ingått i studien har ofta ställt sig frågande till de inslag i intervjuerna som handlat om deras deltagande i någon form av beslutsfattande. De har inte kunnat ge några exempel på beslutsfattande där de uppfattat sig vara delaktiga i någon substantiell mening.