Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Patienter och anhöriga
Motala/Mjölby

Anhöriga

När det kommer till erfarenheter av gemensamt beslutsfattande har de båda IP något olika upplevelser. När det gäller den IP som tidigare arbetat inom psykiatrin så upplever denna att de i stort sett aldrig vare sig blivit bemötta illa eller känt sig ”överkörda”. IP tror det handlar mycket om att ställa krav och stå på sig och tycker sig till och med vid något tillfälle haft för mycket inflytande. Det var till exempel på IP:s uppmaning som dennes anhörig blev omhändertagen vid första tillfället. Den inblandade läkaren hade istället bedömt denne som frisk. Den andre IP utgår också från egna erfarenheter och berättar att dennes anhörig det senaste året mått mycket dåligt, men att de fått en läkare som trots allt lyckats övertala denne att höja medicindosen. IP upplever att läkaren på ett bra sätt ändå lyckats att balansera den anhöriges önskan och behovet att få till stånd en höjning av medicindosen. IP menar dock att det i sista hand är läkaren som måste ta över om det ser ut att ”gå åt skogen”.

Frågan om lyckade och mindre lyckade exempel kommer av naturliga skäl att hos båda IP handla om egna erfarenheter av vården snarare än att de rör sig kring rena exempel utifrån frågan. En IP menar att allt var svårare i början, men vet inte om det handlade om att olika personalkategorier var inblandade eller något annat. IP kan inte återge vare sig något positivt eller negativt exempel. Vidare menar IP att teamarbete förmodligen är bra och behövs, men kan heller inte säga sig ha märkt något av det. Och det är ju heller inte säkert att alla är i behov av allt ett team har att erbjuda. På en direkt fråga om existensen av samsyn bland psykiatrins personal, svarar IP bestämt nej, att det är som ”natt och dag”, från den ena läkaren till den andra. Och eftersom grunden till hur man ser på sjukdomar ligger till grund för behandling måste det ju vara så. Detta är något som också fått konsekvensen för behandlingen av IP:s anhörig, då läkarbyten också inneburit medicinbyten. IP antar att det skulle kunna röra sig om nya typer av mediciner, men är ändå av uppfattningen att det mer har att göra med den som gör bedömningen. Den andre IP har delvis helt andra uppfattningar om hur saker och ting fungerat. De flesta av personalen har enligt IP varit ”fantastiska” och verkligen försökt. IP har således inga tråkiga erfarenheter alls, förutom då någon i personalen slutat. IP har heller inga erfarenheter av att det gemensamma beslutsfattande ibland kan skära sig, men tror det till stor del det beror på att personalen på kliniken är ”indoktrinerade” i klinikchefens idéer om att flytta ut vården och teamen, något de flesta i personalen dessutom verkar vara positiva till enligt IP. Den enda egentliga nackdelen med teamarbete skulle i så fall vara om man som klient flyttar och av den anledningen tvingas byta team. Möjligen kan också idén med att samtliga i ett team vid behov rycker ut leda till att alla måste trängas på samma ställe, vilket skulle kunna ställa höga krav på personalen. Men har man tur och kemin stämmer samt att ingen slutar så fungerar teamsjukvården enligt IP mycket bra.

Det som dock fungerar mindre bra och som spontant tas upp av båda IP, är förhållandet mellan kommun och landsting. Bristen på samarbete och oklarheter i ansvarsfrågor gör att patienter många gånger råkar i kläm. Enligt en IP innebar psykiatrireformen att kommunen fick ansvar för en grupp människor man saknade kunskap om, medan landstinget snarast inte verkat bry sig om att uppmärksamma denna kompetensbrist. Psykiatriska team behövs, menar IP, men lika viktigt är att det behöver till mer samarbete mellan kommun och landsting.

Patienter

På frågan om gemensamt beslutsfattande är båda IP osäkra på vad som egentligen avses med termen. En IP menar sig inte ha några erfarenheter av att varit med och bestämt, och vet heller inte om det är flera inblandade när besluten fattas. Förutom vid det tillfälle IP blev tvångsomhändertagen trots att denne ansåg sig frisk, kan IP inte nämna något annat tillfälle där det funnits en egen vilja att vara med och bestämma. Vari samarbetet består och vilken betydelse det har för vården vet därmed IP inte, men anser sig ha fått bra vård. Den andre IP antar att det gemensamma beslutsfattandet innebär att någon anhörig uppfattar behovet av hjälp, och sedan diskuterar detta med personal för att hitta fram till en form att hjälpa. IP har dock upplevt en del vårdpersonal som väldigt bestämmande och inte låtit IP säga någonting själv, medan andra vårdare har fått IP att känna sig friskare bara genom sin attityd.

Ingen av IP har beskrivit några lyckade respektive mindre lyckade resultat. Däremot menar en IP utifrån egen erfarenhet att det trots allt skett en förändring gentemot tidigare. Idag har patienten mer att säga till om och läkaren är inte längre den självklare ledaren. Upplever därför teampsykiatrin som någonting positivt men är ändå kritisk till att mentalsjukhusen läggs ned. IP menar också att de idag skickar hem patienter som inte är färdigbehandlade.