Experthearing om barn med uppgivenhets syndrom, Socialstyrelsen den 21 juni 2005. De apatiska flyktingbarnen/barn med uppgivenhetssyndrom

• 
  Organiserat våld
  
• 
  Invandringskris
  

STRESS

• 
  Familj
  
• 
  Socialt nätverk
  

SOCIALT STÖD

• 
  Asylprocessen och de materiella levnadsvillkor som denna medför inkl daglig sysselsättning
  
• 
  Kulturellt definierade föreställningar om barns behov och psykiska hälsa
  

KONTEXT

Stress

I flyktingsituationen griper olika påfrestningar in i och förstärker varandra. Alla flyktingar har tvingats bryta upp från sitt hem och måste i det nya landet försöka skapa sig en ny tillvaro. Denna tvåhövdade process betecknas ofta invandringskris.

Många flyktingar bär med sig minnen av ”organiserat våld” (krig, förföljelse etc) som färgar den första tiden i den nya landet. Denna ”traumatiska stress” har en stor betydelse för hur flyktingbarnen mår under de första åren i Sverige och ger inte sällan upphov till de sömnstörningar, fobiska rädslor och den separationsångest som är vanlig hos barn i asylsökande familjer.
Socialt stöd

Flyktingsituationen gör att familjens ursprungliga källor för socialt stöd till stor del sätts ur spel. Föräldrar har svårt att stödja sina barn på grund av egna symtom och familjelivet gnisslar. Hög skilsmässofrekvens är en tydlig konsekvens av detta.

Asylsökande har vanligen ett mycket glest socialt nätverk om man över huvudtaget har något alls. Det gamla nätverket har man lämnat i hemlandet och man ställs inför den svåra uppgiften att skapa sig ett nytt i det nya landet.
Kontext = sammanhang

Asylprocessen dominerar de asylsökandes tankevärld och materiella livsvillkor. Rädsla och känsla av osäkerhet inför en eventuell avvisning är en viktig del av denna. Boende och ekonomi bestäms i hög grad av asylmottagningens snäva ramar.

Förskolebarnen står utanför den kommunala förskolan och är hänvisade till det betydligt glesare utbud av förskolor som Migrationsverket organiserar, om det överhuvudtaget finns förskoleverksamhet att tillgå.
De asylsökande skolbarnen har numera rätt till skolgång, men de har inte skolplikt och frånvaron är ofta hög. Gömda flyktingbarn, en högriskgrupp när det gäller utvecklandet av barnspsykiatriska symtom, har i Sverige inge självklar rätt till skolgång alls, trots att Konventionen om Barnets Rättigheter ger dem rätt till det. FNs barnrättskommitté som övervakar staternas efterlevnad av konventionen slog fast detta då Sverige granskades i januari 2005, men regeringen har ännu inte tagit konsekvenserna av detta.
De vuxna är hänvisade till den eventuella dagliga verksamhet som Migrationsverket organiserar. Sammantaget leder detta till att såväl de vuxna som förskolebarnen ofta lever i en händelsefattig vardag utan struktur.
De asylsökandes tankar kring barns beteende och psykiska hälsa formas i första hand av de föreställningar som fanns i det samhälle man lämnat. Dessa föreställningar kommer också i hög grad att styra såväl föräldrars som barnens försök att bemästra symtom på psykisk ohälsa på egen hand och utgör en kulturspecifik ram för mötet med svensk hälsovård och barn- och ungdomspsykiatri. Det finns till exempel högst olika sätt att hantera konsekvenser av traumatiska upplevelser i olika kulturella sfärer (Wellekamp 1997; Angel et al 2001).
De inledningsvis nämnda undersökningarna visar alltså att psykisk ohälsa hos asylsökande barn inte är något nytt fenomen. Det nya under de senaste åren är tillkomsten av ett relativt stort antal barn med mycket svåra symtom där en del barn utvecklat en depressiv devitalisering (Bodegård 2004, Ahmadi 2005).
Den höga andelen asylsökande barn med mindre dramatiska former av psykisk ohälsa och det gradvisa insjuknandet många barn uppvisar talar för att det är rimligt att betrakta de mycket svårt sjuka barnen som toppen av ett isberg snarare än ett isolerat fenomen med specifika riskfaktorer.