Jorden runt

Western Samoa
Det ligger många båtar här, en del som vi träffat tidigare och andra som är nya bekantskaper för oss. Vi vrider klockan ytterligare en timma tillbaka och äter därefter frukost innan vi beger oss in för att klarera in. Vi har hört att människorna här skall vara väldigt vänliga och blir därför lite förvånade då vi får en lätt reprimand av hamnkaptenen för att vi inte kallat upp på radion då vi anlände, utan bara seglat in och ankrat. Proceduren här är att man anropar hamnen som därefter anvisar en plats vid den höga och gummidäcksförsedda kajen. Det såg emellertid ut som om vi väckte hamnkaptenen då vi kom in så det var kanske därför att han var lite sur. Efter en liten stund blir hans humör emellertid bättre och inklareringen klaras av ganska så snabbt även hos karantän, tull och immigration som alla är mycket hjälpsamma och trevliga. Efter vår inklarering träffar vi Doug och Silvia från båten Windcastle, han från USA och hon från Mexico. De berättar att det varje fredag är grillafto n på den lokala fiskeklubben vid dingebryggan. Vi är visserligen trötta men eftersom vi slipper att själv laga mat så åker vi in när det är tid. Alla seglare är där så vi träffar många bekanta och även nya ansikten. Det är grillad korv och stekt lök med bröd och tillbehör som bjuds. För ca 15 kronor får vi en enkel men god måltid. Vi avslutar dock kvällen ganska tidigt och går till kojs för att ta igen lite förlorad sömn. Dagen efter är det lördag och vi ger oss av på den halvtimmes långa promenaden in till centrum för att handla, innan de stänger klockan ett. Vi går till grönsaksmarknaden där de säljer frukt, grönsaker, suvenirer, tyger, lite kläder och skor samt färdiga maträtter. Skor föresten är kanske för mycket sagt, det är mest sandaler eller som vi brukar säga "flipp-flopps". Riktiga skor är svåra att hitta och riktiga fotriktiga sandaler finns överhuvudtaget inte att få tag på. Nästan alla går i "flipp-flopps och några få i gympa dojor. Frukt och grönsaker däremot finns i mä ngder och det är en fröjd för ögat att vandra runt till de olika försäljarna. Billigt är det också, 1.50-6 kr för papaya beroende på storlek och kvallitet. Mango kostar ungefär detsamma och en stor klase bananer ca 6 kr. Blir man törstig så är det svalkande med en kall kokosnöt för 3 kr, sugrör ingår. Suvenirer och smycken finns det också i stor mängd. Örhängen utskurna i kokosnötsskal eller i ben från ko, gris eller val kostar allt mellan 15 kr till 200 kr beroende på hur mycket jobb som lagts ner. Valben är lite ovanligare och därmed lite dyrare. Betar från gris att hänga om halsen, är populära bland män. Efter marknadsplatsen beger vi oss till ett litet torg under tak där det finns många olika matställen, Kinesisk och Indisk mat samt fisk eller lokal grillad mat. Vi fastnar för Kinesisk mat med kokosnöt till mig och Coca-cola till Stina, pris ca 50 kr för båda.

Efter lunchen stannar stan av, affärerna stänger och det är full rush på busstationen för alla som skall återvända hem till byarna längs med kusten. Själva rusar vi i lugn promenadtakt till vår dinge och tar oss ut till båten. Efter en god middag spelar vi yatzy innan ögonlocken börjar att ramla ner.

Söndag är en lugn dag här på Samoa. Inga affärer är öppna men kyrkorna har högkonjunktur. Hur många det finns vet nog ingen, men det förefaller att ligga en var 100:e meter. Endast bensinstationen är öppen så därför hädar vi lite och tar en taxi dit för att inhandla diesel och bensin till dingen. Det skall finnas en Svensk kille som heter Mats och är från Ystad som bor här sedan flera år tillbaka. Tillsammans med sin Samoanska familj driver de ett pensionat här i Apia. Vi förklarar detta för Taxichauffören Louis, som genast vet vem det är. Han förklarar att familjen lagt ner pensionatet i Apia och köpt en "Resort" på sydkusten. De har fortfarande kvar byggnaderna i Apia och han kör oss dit. Tyvärr finns inte Mats där men vi träffar hans svägerska och hans svärmor. Dessvärre lyckas vi aldrig att besöka deras nya pensionat och träffar därför heller inte Mats och hans familj. Vi förstår dock på Louis, vår taxichaufför, att han är väldigt omtyckt av alla härnere. När vi kommer tillbaka till dingydocken köper vi ett par lavalava av Louis. Nästan alla går klädda i lavalava, en slags kjol som de sveper runt höfterna, Till och med poliserna som dirigerar trafiken har lavalava.

Det har regnat en hel del under efternatten men lagom till frukost så skiner solen igen. Då det är måndag så rullar allt på som vanligt. Polisens paradorkester med musikkår vandrar huvudgatan fram till parlamentsbyggnaden där de har vaktbyte och vi hör deras musik ut till vår ankarplats. Vi tar oss åter in till centrum för att se oss omkring och handla lite förnödenheter. Ofta när vi promenerar så blir vi hejdade av lokala människor som frågar vad vi är för några "palangis" och varifrån vi kommer. Palangi är de inföddas benämning på oss främlingar som kommer från andra sidan havet. Alla är väldigt nyfikna och vill veta så mycket som möjligt om oss och även vad vi tycker om deras land. Det är lätt att prata med dem då de flesta, och framför allt de yngre, talar bra engelska. Då vi kommer tillbaka till båten ser vi att den finska båten Scorpio har kommit in och ankrat strax bredvid oss. Vi träffade Henrik och Malla som hastigast på Suwarrow och får nu tillfälle att lära känna dem lite närmre. De har varit ute och seglat i 17 år, först säsongsvis i Medelhavet men sedan 7 år tillbaka på heltid i Karibien och nu senast i Stilla havet. De seglar en 2 mastad 43 fots segelbåt som är tung och robust. Båten är byggd av Nautor i Finland och är av yppersta kvallitet. Inuti är den stor och rymlig som ett mindre hem.

Vi bokar en rundresa på ön tillsammans med dem, men då vi skall bli hämtade på morgonen så dyker ingen buss upp. Vi ringer till arrangören som beklagar att de faktiskt har glömt oss, de lovar dock att komma nästa dag istället. Det är bara att gilla läget och att acceptera det inträffade. Nu gör det inte så mycket eftersom det regnar hela förmiddagen. På eftermiddagen då regnet upphört tar vi på vandrar kängorna och går upp till Robert Louis Stevensons 1800 tals hem som numera är museum. Stevenson var författare och skrev bland annat boken Skattkammarön. Det är ca 5 km att gå så vi får fin motion. Den fantastiskt vackra byggnaden ligger i en mycket vacker park alldeles nedanför Mt Vaea där Stevenson ligger begravd med sin hustru. Efter besöket på museet vandrar vi den branta och slippriga stigen upp till bergets topp där graven finns. Det blir en lång promenad innan vi åter är tillbaka i Apia. På kvällen går vi till Aggie Greys Hotell för att titta på en lokal dans- och musik uppvisni ng. Den utförs av Hotellets inhemska personal och är mycket vacker och trevlig. När vi sitter där så märker vi av att det skakar till lätt i byggnaden och att taklamporna svänger lite. Ungefär som när en tung lastbil kör förbi utanför. Ingen reagerar nämnvärt men dagen efter får vi höra att det varit en kraftig jordbävning, med magnitud 6,7 på Richterskalan, strax söder om Samoa. Inga skador har dock inträffat, eftersom den skedde djupt under jordskorpan.

Nästa dag kommer den lilla bussen som utlovat. Vi är 6 personer på turen så vi har gott om plats. Vi kör österut längs med kusten och stannar till på ett par platser, bland annat vid ett ganska så stort vattenfall. Vi stannar också till vid en strand där vi får tillfälle att bada och snorkla lite. Stina och jag snorklar lite på revet men det är ganska så enformigt med endast en sorts trädliknande korall. På lunchen stannar vi hos en familj som bjuder på en traditionell Samoa måltid med kyckling, gris, tarorot, kokos, grön papaya samt en slags spenat som görs på tarorotens späda blad. Det hela serveras i bananblad och man äter med fingrarna. Alltihop smakar väldigt gott och vi blir särskilt förtjusta i spenaten på Taroblad. Färden fortsätter längs med sydkusten och vår guide och tillika chaufför, beskriver allt som vi passerar och hur livet levs på ön. Det är speciellt märkligt hur man begraver sina döda, det sker i en sarkofag framför husets sovrum i den egna trädgården. Allt för att man skall kunna ha dem i närheten. Samoanerna är väldigt vänliga och delar gärna med sig till andra av vad man har, man är också väldigt stolta över sitt land och håller väldigt rent och snyggt över allt. Kyrkor ser vi naturligtvis också många av och i stort sett alla kristna religioner är representerade. Vi återvänder sent på eftermiddagen till Apia, nöjda med dagens utflykt. Vi blir avsläppta vid taxfree butiken och lämnar in vår beställning. Beställningen kan vi hämta hos tullen då vi klarerar ut. Kvällen avslutas på en gourmetrestaurang, ja de kallar sig så, där vi äter havets läckerheter för ca 60 kr/person, exklusive dricka. På fredagen passar vi på at klarera ut, eftersom tull och immigration är stängda på lördagen. Jag har fått låna en "pilotbook" om Tonga av Henrik på Scorpio som jag lämnar in i en affär för kopiering. Det kostar ca 100 kr och är väl egentligen olagligt, men vad gör man när den inte finns att köpa någonstans (inte ens på Tonga skulle det visa sig). På kväll en är det åter igen grillafton på den lokala fiskeklubben och trevlig samvaro med seglare varav en del nya kommit in under veckan. Nästa dag är vår sista på Western Samoa och vi har bråttom att fylla på färskvaruförrådet. Frukt och grönsaker handlar vi naturligtvis på marknaden där vi också passar på att köpa lite smycken. Jag passar också på att prova den lokala kavan som serveras i kokosskal ur en stor kavaskål. Kava är den traditionella rusdrycken och utvinns av kavaroten. Det ser ut som diskvatten, och den smakar ungefär som den ser ut. Någon rusningseffekt märker jag inte av, det krävs nog ganska stora mängder för det. På "Fleemarket" passar jag på att köpa mig en skjorta med lokalt mönster på. Vi handlar färskt kött i en lokal supermarket där vi handlat ett par gånger tidigare. När kassörskan får höra att vi skall segla vidare, reser hon sig upp ur kassan och ger oss varsin kram. Jag undrar om något liknande skulle kunna inträffa på Konsum i Sverige. Under eftermiddagen gör vi de sista förberedelserna för vår avsegling dagen därpå och på kvällen bjuds vi på köttfärsfyllda crêpes ombord på Scorpio. Det blir en lättsam och trevlig kväll men vi kryper till kojs tidigt för att kunna avsegla nästa morgon.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 21. Kungariket Tonga.

(2006.10.01 - 2006.12.10)

Nästa morgon är det söndag och allt på Samoa står stilla förutom Kyrkorna som har högkonjunktur. Vi står dock inte stilla utan är uppe innan solen går upp. Klockan 6 har vi lättat ankar och stävar ut genom passet strax efter våra vänner i Scorpio. Vi har akterlig vind och gör god fart hela morgonen. Kursen är satt till en av de allra nordligaste öarna i Kungariket Tonga, som heter Niuatoputapu. Försök att säga namnet fort, det är inte så lätt och det tog oss ett tag att lära in det. Strax efter lunch lägger vinden av nästan helt, så det får bli motorsegling för att vi skall nå i hamn innan det blir mörkt dagen därpå. Fram på kvällen ökar vinden igen och vi kan stanna motorn. Nästa dag är det tisdag den 3e oktober. Ja ni läser rätt, vi passerar nämligen datumlinjen och blir av med måndagen. Det var tur att det inte var den 6e, för då hade Stina blivit av med sin födelsedag. Dagen bjuder på ömsom segling och ömsom motorsegling. De sista 25 Nm kan vi dock njuta av en frisk vind. Klockan 5 på eftermiddagen kan vi gå in genom den smala revöppningen och strax efteråt ligger vi uppankrade i den helt skyddade lagunen, utanför den lilla byn Falehau. Scorpio har kommit in någon timma tidigare och vi återser också Janet och Peter på Seeker. De vill gärna ha oss med på en snorkeltur på ett vrak under morgondagen. Henrik har avtalat med myndigheterna att de skall komma och klarera in oss i morgon förmiddag.

Niuatoputapu
Dagen efter åker Henrik på Scorpio in och hämtar myndighetspersonalen och efter att de klarerat in honom så kommer de över till oss. Det är 2 damer från Immigration och Tull samt en man från Karantän. Alla är klädda i svart lavalava och med ett slags förkläde "ta'ovala" utanpå. Den ser ut som en matta och är flätad av torkade blad från Pandanus palmen. Inklareringen går ganska så smidigt även om killen från Karantän, beslagtar lite av vår frukt. Då han fått höra att Stina är Sjuksköterska, så frågar han även om vi kan bidra med lite allergi och astma medicin. Allergi medicin har vi så han får lite av våra piller. När all pappersexercisen är klar så återstår bara att betala en avgift, vilket vi kan göra på deras kontor i byn dagen efter.

Nu kommer Peter och Janet och hämtar oss och vi tar med en matsäck och vår snorkelutrustning och åker ut till vraket som ligger strax utanför revet. Peter har positionen på sin handburna GPS, så med dess hjälp hittar vi snart vraket. Det är en stor motorseglare som ligger på 10-12 meters djup. Vattnet är kristallklart så man ser den lätt från ytan. Efter att ha legat ett litet tag i ytan gör jag ett försök att komma ner till den och jag förvånar mig själva med att enkelt klara av det. Man stannar dock ingen längre stund nere på detta djup och vägen upp till ytan tycks vara väldigt lång. När vi kommer ner under vattnet kan vi också höra Knölvalarnas sång. Den hörs starkare ju djupare vi kommer. Knölvalarna tillbringar månaderna juli-oktober i farvattnen kring Tonga, där de föder sina kalvar. Efteråt åker vi in till en Motu i närheten för att hålla lunch. Där får vi en rejäl regnskur på oss och blir alldeles genomvåta och kalla. För att få upp värmen igen, är det bara att lägga sig i s trandkanten i det över 30 gradiga vattnet och avnjuta den medhavda lunchen och ölen. Lite senare snorklar vi i själva rev öppningen, bland vackra koraller och fiskar i ett fantastiskt undervattenslandskap. En "Whitetipped Reef Shark" kommer också förbi för att inspektera oss. Även här hör vi mycket Valsång och kan då vi åter sitter i dingen, se hur de blåser ut sin utandnings luft och hur de slår med stjärtfenan lite längre ut på havet.

Niuatoputapu har 3 st mindre byar och dagen efter ger vi oss av till den bortersta, som heter Hihifo, där vi betalar vår visum- och inklareringsavgift. Vi möter många vänliga människor och nästan alla är klädda i svarta sorgekläder. Det beror på att deras Kung, Tupou den 5e har avlidit i augusti. Han var väldigt populär och man har utlyst landssorg i 3 månader. De flesta barn som ser oss kommer fram och pratar med oss. De lär sig engelska från första klass i skolan och en del av de lite äldre pratar riktigt bra. De frågar ofta vad man heter och var man kommer ifrån. Många av barnen frågar också efter "lollo" som betyder godis. Vi har aldrig godis med oss men det brukar gå bra med pennor, som vi har ganska så gott om. Alltid när man möter barn så säger de "Godbye", det får mig att tänka på en gammal Beatles låt där de sjöng "You say godbye and I say hello, hello hello………" Jag undrar om Beatles fick inspiration till den låten här nere. Tonga förefaller att vara mycket fattigare än Samo a och Franska Polynesien. Man bor i mycket enkla hus, ofta byggda av Korrugerad plåt och naturmaterial. Grisar och höns springer fritt omkring och ibland även ut och in i husen. En del har dock bilar men problemet är att få tag i bränsle till dem. Det kommer en fraktbåt med förnödenheter var 3e månad, i bästa fall. När vi var där, var det 5 månader sedan man haft besök av den och den förväntades inte in förrän om 2 veckor, så man var i desperat behov av bränsle. Vi kände till situationen, så vi hade tankat upp lite extra bensin i Apia. På vägen tillbaka från Hihifo passerar vi igenom Vaipoa, den mellersta byn. Här möter vi en flicka som vill att vi kommer med in och tittar på deras vävarbeten. Det är stora mattor som är flätade av torkade Pandanus blad. De är väldigt vackra men alltför stora för att vi skall kunna ta med dem i båten. Hon berättar också att hennes far har en båt som kan ta oss över till Tafahi, en vulkanö som ligger ca 6 Nm norrut. Vi har pratat om att ta oss över d it så vi frågar vad det kostar och bestämmer tid för resan. När vi kommer tillbaka till båten får vi se ett par Knölvalar som simmar strax utanför revet där vi ligger. Vi ser deras utandningsluft som sprutar som fontäner upp i luften. De gör också flera hopp upp ur vattnet och faller tillbaka med enormt plask. Nästan hela Valkroppen är ur vattnet så de måste ta fart långt nerifrån djupet. De gör dessa hopp för att rensa bort parasiter från kroppen. Det är ett imponerande skådespel som jag tyvärr inte lyckas fånga på bild.

Dagen efter är den 6e oktober och Stinas födelsedag. Ännu en gång får hon fira den på en liten ö mitt ute i havet. Vi har beställt humrar av de lokala, men de lyckas bara fånga 3 st och de är inte så stora. Efter kokning blir de till en god förrätt tillsammans med blinier. Besättningarna från Seeker och Scorpio kommer över på eftermiddagen och avnjuter alla läckerheter med mousserande vin därtill. Festen avbryts senare på eftermiddagen då en regnby passerar och alla får bråttom hem och stänga däcksluckor som står öppna. Dansk Engelska Sumé kommer in sent på eftermiddagen och ankrar vid sidan av oss. När de får höra att Stina har födelsedag så kommer de över med en present. En kinesisk mobil, en sådan som ger klang ifrån sig då vinden blåser i den. Kim har själv tillverkat den av de tjocka taggarna från en speciell sjöborre. Den är väldigt vacker och klingar fint. Det blir en Sundowner i sittbrunnen och även Henrik och Malla kommer över. En minnesvärd födelsedag tycker Stina. "Hur mån ga år hon fyllde?" Det talar man ju inte om.

När vi vaknar nästa dag så har det regnat hela natten av och till och molnen hänger gråa och mörka på himlen. Vi tar ett enhälligt beslut att skjuta upp den planerade turen till Tafahi till dagen därpå. I stället tar vi det lugnt under dagen och kopplar av. Lite rengöring av botten och vattenlinje hinner vi dock med.

Nästa dag söndag kommer den lokala lilla båten och hämtar oss för turen till vulkanön Tafahi. Det är en 5,5 m lång halvdäckad båt med en 40 hk utombordare. Vi är 9 vuxna och 3 barn i båten så det är inte utan att man kommer att tänka på haverier med överlastade färjor i fjärran östern. Stina och jag har tagit med oss flytvästar så vi bör åtminstone flyta om något händer. Det är Lars och Kim från Sumé samt deras båda flickor, Henrik från Scorpio, Peter från Seeker samt Stina och Jag själv, dessutom en båtförare, en lokal Guide samt en vuxen dotter och en yngre bror till båtföraren. Eftersom bensin är en bristvara på ön så har vi seglare skramlat ihop så att det skall räcka. Färden över går bra efter det att vi satt i proppen i akterspegeln. Det kom nämligen in oroväckande mycket vatten i början av färden. Efter en timma är vi framme och tar oss igenom en smal öppning i revet in till en sandstrand. Där får vi alla hjälpas åt att dra upp båten så att inte den skall glida iväg då det b lir högvatten. Vi gör oss klara för den långa klättringen och följer stranden några hundra meter till en väldigt lång trappa som leder upp till en liten by. Härifrån går färden vidare på smala, steniga och slippriga stigar genom delvis väldigt tät vegetation. Efter en timma tar vi en liten paus och vår guide klättrar med lätthet upp i en palm och slänger ner lite kokosnötter som vi öppnar och läskar oss med. Efter ytterliggare en timma når vi toppen som ligger 610 meter över havet och är Tongas högsta punkt. Härifrån är utsikten mot Niuatoputapu fantastisk och vi ser de kringliggande reven med den smala öppningen in till lagunen där vi ligger ankrade. Vi ser också en del knölvalar som hoppar och slår med stjärten, i sundet mellan de båda öarna. Häruppe passar vi på att äta vår medhavda matsäck innan vi påbörjar färden nedför. Vi går en annan väg nerför som är mindre slipprig men väl så brant. Man får ta hjälp av grenar och ormbunkar att hålla sig i för att inte dratta på ändan. Efte r ytterliggare 2 timmar är vi åter tillbaka i den lilla byn. Här blir vi bjudna på läskande Mangofrukt och Peter och jag blir bjudna in i en Fale där männen samlats för att dricka Cava. Vi får sitta ner och prova deras lokala rusningsdryck dock utan någon märkbar påverkan för vår del. Nere vid stranden hjälps vi åt att sjösätta båten och påbörjar återfärden. Det har börjat att blåsa lite grann så vi får in några vågor i båten, allt går dock bra och sent på eftermiddagen är vi, trötta och slitna, tillbaka i vår båt.

När vi vaknar nästa dag, så smattrar regnet på däck så vi beslutar oss för att skjuta upp den planerade avfärden till dagen därpå. Några delfiner vinkar adjö till oss då vi avseglar mot Vava'u som är en av de större ögrupperna t Tonga. Vi får en mycket fin segling som tar oss ca 30 timmar för de 180 sjömilen. Strax innan vi kommer fram har en Mahi Mahi den goda smaken att nappa på vår fiskelina och vi kan landa en fin fisk på ca 8 kilo. Vava'u skärgård påminner lite grann om Stockholms, fast i mycket mindre skala. Öarna är gröna och frodiga med härliga djupa fjärdar däremellan. Björkarna är utbytta mot palmer och vattnet är nästan 10 grader varmare, dessutom finns det inga otäcka alger. På eftermiddagen förtöjer vi i en utlagd boj i viken utanför Tongas näst största stad Neiafu. Vi klarera in till Vava'u, gör några inköp och går därefter på Happy Hour på Vava'u Yacht Club. Som nyanlända, blir vi bjudna på första ölen. Efteråt bjuder vi Henrik och Malla på Mahi Mahi middag.

Vava'u
Nästa morgon smattrar regnet på däck så vi vänder oss om i våra kojer och tar sovmorgon. Resten av dagen tillbringas ombord med olika göromål. Det ostadiga vädret fortsätter ett par dagar, med regnskurar emellanåt. Det hindrar oss naturligtvis inte från att gå iland och upptäcka byn. Under helgen är det kungligt besök i Neiafu. Den blivande Kungen och hans adopterade dotter samt en prins är på besök. På fredag eftermiddagen är det kappsegling i viken och Prinsen deltar på en av båtarna som givetvis vinner första pris. Prinsen själva är prisutdelare på Yacht Klubben under kvällen. Det delas ut massor av skänkta sponsorpriser och jag tror att alla deltagare får pris. Nästan alla seglare är där så det är trångt om saligheten. På söndagen beger vi oss till kyrkan där den blivande Kungen och hans följe skall deltaga. Kyrkan är fylld till sista platsen och det sitter lika många på utsatta bänkar utanför. Vi får plats inne längs med långsidan i kyrkan. Både kungen och hans adopterade dotter håller tal, vilket också många andra prominenta besökare gör. Det finaste med besöket är dock den fantastiska sången av alla deltagarna. Man sjunger alla psalmerna i flera olika stämmor och när man mot slutet stämmer upp i Händels Messias, så är det så att ögonen tåras och man får ståpäls på armarna. Efter ceremonin samlas vi på gräsplanen utanför kyrkan och många av de inhemska kommer fram och tackar oss för att vi ville deltaga. De ger också bort sina blomsterkransar till de gästande kvinnorna.

På eftermiddagen släpper vi vår boj, sätter segel och seglar ut bland öarna. Vi ankrar alldeles akter om Scorpio, vid en ö som heter Kapa. Nästa dag åker vi på grottfärd med Henrik och Malla. Först åker vi till en grotta som heter "Swallows Cave" som ligger ganska nära. Här kan vi köra in med dingen. Det bor mycket fåglar i grottan och man trodde felaktigt, att det var svalor tidigare, därav namnet. Grottan är ganska stor och på sina ställen öppen upp mot himlen. Därefter kör vi över till en grannö som heter Matamaka, för att leta efter en grotta som heter "Mariners Cave" och vars inlopp ligger under vattenytan. Här träffar vi också Peter och Janet. Tillsammans söker vi efter inloppet längs med den branta kusten. Vi följer det turkosa vattnet utmed klipporna och kan efter lite letande se att det turkosa försvinner och blir svart på en kort sträcka. Peter dyker i för att se efter och kommer upp ock ger klartecken att vi är rätt. När vi dyker i kan vi se en mörk öppning ca 2 meter und er vattenytan. Det förefaller lite otäckt att bara dyka in i det svarta hålet så jag dyker djupt ner för att försöka kika in. Ungefär 5 meter in kan man se en vattenyta spegla sig. Det är bara att ta ett djupt andetag och ge sig in. När vattenytan bryts, är vi inne i en stor mörk grotta där det är högt till tak. Endast ljuset från öppningen ger oss ledsyn. Grottan tycks vara helt tät mot yttervärlden för då dyningen går upp och ned så ändrar sig trycket där inne. Det visar sig så, att i ena ögonblicket så faller fukten i luften ut som dimma och i andra ögonblicket så är luften helt klar. Det är också väldigt djupt (6-8 m) i grottan och det finns en del fisk därinne. Vi simmar ut och in flera gånger och försöker att få en del foton, vilket inte är så lätt i mörkret.

När vi kommer tillbaka till båten får vi se en stor "Moonfish" som tycks ha förälskat sig i vår badstege. Den stannar där hela dagen och låter sig villigt fotograferas. Vi dricker en avskedsöl för Scorpio som nu måste ge sig vidare för att kunna möta sin son på Nya Zealand. Själva så fortsätter vi efter ett par dagar till en liten ö som heter Tapana. Avstånden är korta så det tar bara någon timma innan vi kan ankra bakom en smal landtunga, där vi grillar på stranden på kvällen tillsammans med seglare från ett flertal nationer. Vid dykning dagen efter får vi se en, för oss ny fisk. Det är en "Lionfish" som är mycket giftig. Nu är det inte så att de går till attack, man skall bara undvika att trampa eller ta på dem. För det mesta så håller de sig längs med botten och gärna i skymundan i något litet hål. De är väldigt vackra med många långa strålliknande fenor som skjuter ut åt alla håll. De är också svåra att upptäcka, då de kamouflerar sig väl.

På kvällen åker vi in till en strand i närheten som heter Ano Beach, där skall vi äta Omu som är tillagad av de lokala. Omu är en måltid som är tillagad i en jordugn. Det går till så att man virar in olika maträtter, både kött och fisk, i små paket av bananblad. Paketen läggs på en glödande bädd i en grop och täcks över med sand eller jord. Eftersom Omu normalt är Söndagsmiddag, går man därefter i kyrkan. När man kommer tillbaka efter ca 3 -4 timmar är maten färdig. Vi satt på Pandanus mattor i en öppen Fale och lyssnade på musik och tittade på ungdomar som dansade för oss. Maten bars in på långa plankor och vi satt på ömse sidor och åt med fingrarna på traditionellt vis. Maten som serverades med ris och en mängd olika frukter och sallader, smakade fantastiskt gott.

Vi blir liggande här ytterliggare några dagar då passaden visar sig från den starkare sidan. Inför helgen promenerar vi och några andra seglare, in till Neiafu, för att handla in. Promenaden tar ca 1,5 timma och vi handlar in frukt och grönsaker på marknaden samt bröd i en Australiensares brödbutik. Vi köper också kött och ägg i en säregen butik som heter "Pete The Meat". Butik är kanske för mycket sagt, det är i stort sett ett plåtskjul inne på en gård fylld med gamla bilar och båtar och annat bråte. Köttet är dock av utmärkt kvallitet och det bästa som Neiafu kan bjuda på. Då vi har fyllt våra ryggsäckar så träffas vi alla på ett Café och därifrån tar vi en taxi tillbaka. När vi kommer tillbaka så upptäcker vi att vår båt är förtöjd med en lång lina iland. Den har draggat i den hårda vinden, men Rune på Blue Marlin har hållit ett öga på den och säkrat den i land. Den hårda vinden håller i sig över helgen och vi fördriver tiden med läsning och Yatzzy spel. Blue Marlin tänker segla v idare söderut till Haápai och därefter raskt mot Nya Zealand medan vi tänker tillbringa ytterliggare en månad i Tonga. Vi pratar lite löst om att köpa bil tillsammans med dem på Nya Zealand och de verkar intresserade.

När vinden mojnar drar vi upp ankaret och beger oss till en ö som heter Kenutu och ligger allra längst österut i Vava'u gruppen. På vägen dit skall vi igenom ett rev som skall vara utmärkt med 2 st bojar. Framme vid revet ligger Seeker och väntar på oss, de har inte hittat öppningen. Vi ser inga bojar men går på GPS en in över den mörkare delen av sandbottnen. När vi kommer lite längre in, upptäcker vi 2 mycket små bojar och kan slinka igenom revet. Vi fortsätter ytterliggare några sjömil och ankrar i lä bakom Kenutu tillsammans med Seeker. Vi är de enda båtarna härute. Vi tar oss iland och finner en smal stig som leder över till den östra sidan av ön. Här stupar lava klipporna brant i havet och de stora dyningarna som oavbrutet vräker sig in, bjuder på ett vackert men dramatiskt skådespel. På reven söder om vår ankarplats dyker vi och ser många olika revfiskar. Vi ser bland annat Anemonfiskar som är väldigt vackra och tacksamma att fotografera då de är revirhävdande. Vi ser också en vacker Haj som påminner om en Nurse shark, fast den är fläckig som en leopard. Den ligger lugnt och sover på sandbottnen intill en korall. En eftermiddag åker vi tillsammans med Peter och Janet norr över till en ö som heter Umuna, där det skall finnas en stor grotta. Vi hittar en stig som leder upp på ön och slutar vid grottan. Vi klättrar ner i den ett 15 tal meter tills vi hindras av vatten.

Ett kort stycke söder om Kenutu ligger en mindre ö som heter Lolo, här slår dyningen in i klipporna och brotten ryker över hela ön. Sundet emellan öarna bjuder på ett dramatiskt skådespel och en av dagarna tar vi oss ut på Kenutu's södra udde för att fotografera. Jag får många bra bilder och Stina tar kameran och vadar en bit ut på revet mellan öarna. Då kommer det en osedvanligt hög våg som bryter och kastar undan benen på henne. Hon sträcker upp armarna för att rädda kameran och vräks handlöst omkull bland de skarpa lavastenarna. Det resulterar i flera djupa sår på skenbenen och stora svullnader. Kameran lyckas hon rädda och bilden blev också bra. Sår som man får i tropikerna är ofta svårläkta och särskilt då om man har fått saltvatten i dem. Det visar sig också att Stinas skador skall ta lång tid innan de läkts. Trots den lilla malören så har vi en fin tid härute med många fantastiska upplevelser och ett rikt fågel- och djurliv. När veckan närmar sig sitt slut seglar vi tillbaka t ill Neiafu ännu en gång. Den här gången skall vi bunkra upp, fylla en gasolflaska samt checka ut från Vava'u. Vi måste också förlänga våra visum för ytterliggare en månads vistelse i Tonga. Efter bunkring av mat och vatten ger vi oss av för att upptäcka de västra delarna av Vava'u. Vi ankrar i en bukt utanför en ö som heter Vakaéitu. Här skall det finnas ett rev som heter Coral garden med fin dykning, så dagen efter tar vi dingen dit för att se hur det är. Vi ankrar bakom ett sandrev på öns nordspets och tar på oss cyklop och snorkel. Revet sträcker sig mellan 2 öar och vi måste simma över det för att komma till utsidan där vattnet är mycket klarare. Bränningarna bryter över oss då vi simmar över revet och sikten är obefintlig då vattnet är fullt av skum och luftbubblor. Det är bara ca 0,5 meter djupt så vi får ta spjärn med händerna i bottnen. Efter en lite dramatisk simtur så klarnar plötsligt vattnet och vi ser en fantastisk korallbotten som sluttar brant ner och försvinner i dju pet. Här finns många olika sorters revfiskar och det kommer även en stor Barracuda patrullerande längs med revkanten. Revet gör verkligen skäl för namnet, Coral garden. När vi skall tillbaka in i lagunen är vattenståndet lite högre och vi har strömmen med oss, så det går lite lättare. På eftermiddagen kör vi in till Vakaéitu för att besöka en nyligen nerlagd semesterby som ligger på krönet av ön med en fin utsikt över de kringliggande öarna. Byn ser ut att vara i väldigt gott skick och det är fortfarande ganska uppröjt och helt orört. Det växer många olika sorters frukter som ingen tycks plocka så vi tar med oss några Pumpor och Papaya. Det växer även Bananer och Ananas, men de är inte mogna. När vi är på väg tillbaka så ser vi att en Amerikansk båt har ankrat en liten bit från oss, det är "Aurora" med Pam och Jim ombord. Vi har inte träffats tidigare, men pratat med varandra via SSB-radion. Vi spenderar ytterliggare några dagar tillsammans med dem och dyker vid Coral garden. Tillsa mmans seglar vi därefter till den allra västligaste ön som heter Hunga. Här går vi igenom en smal öppning mellan öarna och kommer in i en stor stilla lagun. Det är ganska djupt så det är lite svårt att ankra. Vi finner dock ett par bojar utanför en fiske-camp där vi får ligga för en billig peng. Fiske-campen som drivs av ett Nya Zeeländskt par, har ett gäng Big Game fiskare från Australien och då de kommer in på kvällen har de fångat en Blue- och en Black Marlin som vardera väger ca 90 kilo. Dagen efter kommer de in med en stor Sailfish som väger 58 kilo. Det är stora bestar, så vi förstår att vi ibland blir av med både lina och fiskekrok då vi fiskar. Vi gör också ett besök i byn på Hunga där vi träffar många trevliga människor och även gör ett besök i skolan, till alla barnens förtjusning. När vi vandrar i byn, kallar en dam in oss i sitt lilla hus och vill sälja nybakat, varmt bröd. Det passar oss alldeles utmärkt då vårt eget bröd är slut.

Vi stannar ytterliggare en vecka bland öarna i Vava'u och avslutar på den allra sydligaste av dem som heter Maninita. Detta är en mycket liten ö med ett stort rev runt omkring där man med lite trixande kan komma in i en liten men välskyddad lagun på västra sidan i lä av ön. Lagunen är inte stor och rymmer bara ca 2 båtar av vår storlek. Den är nog inte så välbesökt och vi är enda båten där. Dykningen är fantastisk här och det är bara att dyka i direkt från båten och simma in till revet och det fantastiska koral landskapet. Trots att det blåser en frisk passadvind så är det lugnt i lagunen. Endast vid högvatten så letar sig lite vågor in och ger lite oro i båten. Vi stannar ett par dagar och njuter av ensamheten och de härliga undervattens vyerna innan vi seglar vidare till Tongas mellersta ögrupp som heter Haápai.