Jorden runt

Brev 19. Society Islands.

(2006.08.10 - 2006.09.04)

Väl ute på havet friskar vinden i och vi tar in 2 rev innan det blir mörkt. Vinden är för om tvärs och den långa sydöstliga dyningen har krabb sjö på toppen, vilket gör seglingen lite obekväm. Stina lagar kvällsmat med lite sjösjuka i kroppen. Natten bjuder på växlande vindar mellan 25 knop och nästan stiltje. Rullfocken åker ut och in som det var en jo-jo, men morgonen kommer med värmande sol. Vi gör god fart hela dagen med små segel. När kvällen kommer minskar vinden men vi behåller de små seglen, för att minska farten så att vi inte kommer fram då det är mörkt. Tidigt den andra morgonen ser vi Tahitis höga berg i det första gryningsljuset. Lite längre bort kan vi även se Mooreas taggiga kontur, avteckna sig vid horisonten. Tahiti ligger strategisk placerat i mitten av ett stort antal polynesiska öar och dess huvudstad Papeete fungerar som navet i denna övärld. Vi går in genom passet till Papeete's hamn och följer revet på insidan förbi den internationella flygplatsen. Just som vi passerar denna, lyfter en stor Fransk Jumbo jet. Vi kan inte låta bli att kommentera kontrasterna i de olika ressätten. Flygplanet är förmodligen i Paris om mindre än 24 timmar, en resa som tagit oss 1 år. Nåväl, upplevelserna under resans gång är naturligtvis olika, på sin höjd får flygresenären uppleva en löjlig film som han i bästa fall inte sett tidigare. Vi fortsätter däremot att fylla på vårt förråd med upplevelser, under hela resans gång. Vi passerar förbi ett par stora hotell och en marina och ankrar alldeles efter denna, invid en liten allmän strand. Här ligger vi tillsammans med många andra båtar från alla möjliga nationer. Efter frukost tar vi igen förlorad sömn ett par timmar, till dess att värmen i båten väcker oss. Vi ligger på läsidan av ön, så det är nästan helt vindstilla och väldigt varmt. På eftermiddagen går vi den korta vägen, 10 minuter, bort till ett stort köpcenter med en stor "Carrefour" supermarket. Här finns allt att köpa om än till ganska så dyra priser. M aten håller gott och väl Svensk prisklass, men öl och vin är betydligt mycket dyrare. Vi köper pomfritt, varsin god entrecote och en flaska rödvin för att fira vår ankomst och att det är lördag kväll. Dagen efter är det söndag, så vi tar det lugnt och kopplar av. Framemot eftermiddagen tar vi dock en promenad så att vi får sträckt lite på benen. På måndagen tar vi den lokala bussen in till Papeet, för att klarera in samt för att utföra en del andra ärenden. Vi finner ett par båtbutiker med mycket begränsat sortiment, men en av dem är återförsäljare för Mercury utombordsmotorer och där får vi inhandlat en ny propeller att ha i reserv för den trasiga som vi limmat fast med epoxi på propelleraxeln. Något nytt ankare i stället för de vi tappade på Ua Pou hittar vi tyvärr inte, så vi får nog klara oss tills vi kommer till Nya Zealand. Lite inköp av kläder hinner vi också med innan vi åker tillbaka. Bussen som tar oss fram och tillbaka mellan ankarplatsen vid Marina Taina och Papeete, är av typ lastbil med överbyggt flak. Längs med varje långsida finns en trä bänk samt en i mitten. Någon ståhöjd för fullvuxna finns det inte, så det gäller att finna en sittplats bland alla överviktiga Tahitier. Nästa veckodag är det åter helgdag, bankholliday och alla affärer är stängda. Vi har tänkt oss en tur runt på ön, men se det visar sig omöjligt då det inte går några bussar. Det får återigen bli en liten promenad. Vi träffar återigen Hanne och Bo på Njord som kommit in tillsammans med den Holländska båten Tradewind och blir inviterade till middag dagen därpå då de hunnit vila ut från seglingen.

Varje dag börjar vi med en simtur in till den allmänna badstranden som ligger strax innanför vår ankringsplats. Här finns det även en Mc Donalds för den som inte orkar laga frukost. Efter simtur och frukost, vidtar de dagliga sysslorna såsom tvätt, reparationer och uppbunkring av båten. Vi besöker också Internet och ringer hem via "Skype" och får sjungit för Stinas Far som fyller år. Vi pratar också med vår yngste son Peter som nu flyttat från Quindow i norra Kina till Hong Kong i söder.

På fredagen tar vi åter bussen in till Papeete och klarerar ut från Franska Polynesien. Vi får ett cruising permit som innebär att vi kan fortsätta den resterande uppehållstiden på Sällskapsöarna utan att klarera ut därifrån.

På lördag morgon är det mulet och det har regnat hela natten. Efter vår dagliga simtur tar vi dingen in till badplatsen och passar på att få en riktig sötvattensdusch med hårtvätt. Efter frukost drar vinden i rejält från sydväst vilket innebär rakt in mot land där vi ligger. Vi kommer att ligga oroväckande nära badplatsen och marinan men det förefaller trots allt som om ankaret har gott fäste. Vi har planerat att avsegla idag och beslutar oss för att fullfölja planen, trots vädret. Så strax före lunch drar vi upp ankaret och kör bort till marinans tankställe där vi tankar skattefri diesel och bensin samt fyller på våra vattentankar. När detta är klart tuffar vi söderut 2 sjömil innanför revet till en revöppning som vetter ut mot väster och där ström och vågor möter varandra och bildar en riktig häxkittel. Sjön bryter hårt på båda sidor om revöppningen men vi kommer ut utan alltför mycket besvär. Härifrån är det bara 12 sjömil upp till Mooreas nordöstra spets, där det åter blir sjölä.

Vi seglar för enbart fock och gör god fart med sjön in akterifrån. Den Amerikanska båten "Hawk Eye" har gått strax före oss och vi har kontakt med dem under överfarten. Sikten är dålig och "Hawk Eye" rapporterar att de inte kan se Moorea trots att de bara har 1,5 sjömil kvar. Då vi närmar oss lättar sikten något och vi siktar ön. När vi kommer in i lä på nordsidan lägger sig dyningen men vinden ökar i byarna som ursinnigt slänger sig ner längs med bergssidorna. Vi passerar revöppningen till Cooks Bay och går in i nästa revöppning som leder in till Opunohu Bay. Väl innanför revet svänger vi babord och ankrar på ca 3 m djup mellan revet och ön. Det mulna vädret fortsätter hela dagen och efter en härlig middag på friterade räkor och kalvbiffar med goda tillbehör, så går vi tidigt till kojs och somnar gott på den lugna ankarplatsen.

Dagen efter har lågtrycket dragit bort och passadvinden från sydost har åter tagit över med sol och blå himmel. Vi tar dingen in till stranden där vi träffar John och Linda från "Hawk Eye" samt Steve och Zindy från "Oz". Tillsammans med John och Linda promenerar vi bort till ett lyxhotell som ligger i närheten för att få lite information om omgivningarna. Hotellet är byggt i typisk Polynesisk stil med öppna väggar och med högt välvt tak belagt med palmblad. Gästerna bor i små palmblads täckta bungalows som är uppbyggda på pålar över vattnet, med egen trappa ner till den inbjudande lagunen. Det ser väldigt enkelt men lyxigt ut. Tillbaka på stranden så träffar vi en familj från den Engelska båten "Sumé". Pappa Lars är från Danmark och mamma Kim är från England, deras båda flickor Samantha och Michele är båda födda och uppvuxna på båten. Föräldrarna har tidigare jobbat med charter segling i Turkiet innan de beslutade sig för att segla västerut. På ankringsplatsen träffar vi också den No rska båten "Checkmate", med Nils och Marit ombord. Vi har tidigare träfats på Tahiti som hastigast, men får nu tillfälle att stifta lite närmare bekantskap med dessa trevliga människor, då vi blir inviterade på en sundowner ombord hos dem.

En av dagarna har vi planerat en långpromenad, men då det är alldeles vindstilla så föreslår John på "Hawk Eye" att vi i stället skall ta våra dingar bort till nästa pass för att titta på Stingrockorna som skall finnas där. Vi har hört talats om dessa tidigare och hur nära de skall komma då man badar. Så vi tankar upp dingen och tar med oss en extra bensindunk, då det är ganska långt att köra. Vi kör iväg tidigare då vi inte håller så hög fart som de andra. Vi puttrar på innanför revet och följer en väl utstakad led som går över mestadels grunt vatten. Under färden ser vi en flock Pilotvalar i passet samt en Spotted Eagle Ray som elegant kommer glidande över sandbottnen. Vattnet är kristallklart och man kan lätt se alla fiskarna på bottnen. Väl framme så ankrar vi på 1,2 meters djup tillsammans med våra vänner samt några andra dingar. Genast då vi hoppar i kommer det fram några stora Stingrockor för att se om vi har något att bjuda på. Linda har tagit med sig en burk ansjovis och bli r mycket populär, Rockorna simmar ända upp i famnen på henne för att komma åt godsakerna. Hela tiden cirklar det ett 20t-tal rockor runt om kring oss och man kan enkelt klappa dem på de stora fenorna. De är ca 1-1,5 m mellan fenspetsarna och tydligen helt ofarliga då det även finns små barn som med stor förtjusning klappar de stora fiskarna. Matningen drar även till sig alla andra sorters revfiskar och vi ser många Butterfly fiskar och Trigger fiskar. En Svartfenad Revhaj cirklar också runt lite längre ut på djupet för att eventuellt få någon matbit som driver iväg, men han får förbli utan. Efter den sällsamma upplevelsen kör vi in till ett av de stora hotellen som ligger utmed stranden och dricker en öl i baren vid polen. Man kan undra varför de har en swimingpool endast 50 meter från stranden då hela lagunen utanför är som en naturlig swimingpool. Hotellet består av en massa små bungalows som är uppbyggda på stolpar ute i vattnet så att man från sin lilla hydda kan dyka rakt ner i en fantastisk undervattens värld. Här finns också alla möjliga vattenleksaker att hyra, från snorkel och cyklop till mera avancerade vattenskotrar. Det är svindyrt att bo där så vi känner oss verkligen privilegierade i vår segelbåt, som flyter på akvarieytan överallt där vi ankrar.

Dagen efter genomför vi den inställda promenaden, som börjar med en lång tur i dingen in till botten av Upunohu Bay. Vi har med oss Thomas, en äldre man från en Tysk båt. Linda och John från Hawk Eye väntar på oss när vi drar upp dingen. Vi promenerar i 2 timmar, först utmed en landsväg och senare genom en skog, upp till en utsiktspunkt. Det blir en svettig tur upp men vi belönas med en bedårande utsikt över både Upunohu - och Cook Bay. På vägen tillbaka köper vi Sorbéglass och Ananas frukt vid en ekologisk lantbruksskola.

En av kvällarna har vi beställt en taxi som tar oss till ett vackert litet hotell i Cook Bay där vi skall se på en lokal dansuppvisning. Förutom Stina och mig är det besättningarna från "Hawk Eye" och "Oz". Vi bjuds på en färgsprakande show med dans och sång från en lokal grupp. De är vackert klädda i traditionella kläder och prydda med vackra blomstergirlanger gjorda av Frangipani blommor. Mot slutet av showen bjuds en del av besökarna upp till dansen och Stina får visa sin talang i Polynesisk dans. Höfterna vickar fram och tillbaka men det återstår nog en del träning innan hon når upp till de lokala dansarnas förmåga.

Efter en knapp vecka på Moorea, lättar vi ankar en eftermiddag för att segla vidare över till Raiatea. Vi har hört att det skall finnas möjlighet, att fylla vår gasoltub där. Vi avgår i relativt lätta vindar från nordost som ger oss vind in från sidan. Vinden mojnar mer och mer under kvällen och vi vaggar fram i 2-3 knop i dyningen från ost. Den svaga vinden består under natten och är stundtals så svag att vi får hjälpa vindrodret med handstyrning. När solen stiger över horisonten, startar vi motorn som får hjälpa seglen resten av vägen. Vi försöker även fiska under dagen, vilket endast resulterar i att vi blir av med ett fint drag då något stort monster hugger. Under eftermiddagen passerar vi in genom passet till ringrevet som omger både Raiatea och Tahaa. Lite senare förtöjer vi längsmed den kommunala kajen i Uturoa, som är huvudort på Raiatea. På kajen välkomnar oss "Checkmate" och "Blue Marlin" och vi ser många andra välbekanta båtar. Vi blir bjudna på välkomst drink ombord på d en Danskengelska båten "Sumé".. På kvällen går hela gänget ut och äter gott, på en Kinesisk restaurang. Vädret ändrar sig nu till det sämre och vi blir kvar på Raiatea längre än vi tänkt. Gasoltuben får vi inte fylld i Uturoa, utan jag måste lifta till en marina som ligger på nordvästra sidan av ön. Där kan man med hjälp av en slang fylla över från en större tank. Tyvärr får vi bara över knappt 5 kg gasol, förmodligen därför att den stora tanken är tom. Vi bör dock kunna klara oss med detta tillskott tills vi når Tonga. Vi går också en del promenader i omgivningarna och tar oss bland annat upp på en närbelägen bergstopp där vi har en bedårande utsikt över Raiatea och Tahaa samt över den smaragdgröna lagunen däremellan. Måndagen den 28: e augusti begravs min Far och vi tänker naturligtvis mycket på honom. Under tiden då vi ligger vid kaj, inträffar en tråkig händelse, då vårt fiskespö blir stulet. Tjuven måste ha gått ombord i sittbrunnen, då spöet satt på babordssidan som vette ut från kajen. Det representerade inte något större värde, men vi hade trots allt nytta av det. I fortsättningen får vi fiska med handlina vilket torde gå det också även om det är lite besvärligare.

Efter en knapp vecka lättar vinden något och solen börjar titta fram. Vi skyndar oss upp till affären för att inhandla de sista färskvarorna och ger oss därefter iväg. Det känns skönt att lämna kajen där vi legat ganska så gungigt och obekvämt de senaste dagarna. Vi seglar, innanför revet, från Raiatea över mot Tahaa där vi passerar ut genom revet på västsidan. Under hela seglingen ser vi Bora Bora som är nästa mål. Det blir en härlig segling med fullt segelställ i den friska vinden. En och annan våg smäller in i sidan och ger oss en liten dusch men det gör inte så mycket då vi torkar snabbt i den nu härligt strålande solen. Vi välkomnas till Bora Bora av några Delfiner och kan efter ca 5 timmars segling gå in genom Teavanui pass, på västra sidan av ön. Väl inne i lagunen viker vi av mot styrbord och ankrar på västsidan av en lång ö som heter Toopua. På kvällen blir vi bjudna på Chili Con Carne ombord på Blue Marlin, tillsammans med Nils och Marit från Checkmate. Bora Bora anses av m ånga, vara en av världens vackraste öar. Om det råder det säkert delade meningar. Att den är väldigt vacker, skriver vi gärna under på. Det som gör den lite speciell för oss seglare, är att det går att segla runt nästan hela huvudön innanför revet. Att den är omtyckt bland turister syns också på de många hotelkomplexen. Vi räknar till 12 st större hotell på vår karta över ön. Det drar naturligtvis med sig att de som bor här är lite blasé på alla oss turister och seglare. Detta visar sig också dagen efter då vi kör ut till en liten ö som heter Motu Tapu. Den visar sig vara privat och vi blir vänligt men bestämt avvisade. På tillbakavägen tappar vi vår gamla trasiga propeller men lyckas hoppa i och fiska upp den. När vi fått den på plats, vägrar motorn att gå så vi får ro tillbaka. Det är lång väg tillbaka så vi får slita vid årorna. Vi har tur då vi möter Nils och Marit som är på väg för att snorkla. Vi passar på att göra detsamma och får därefter lift med dem tillbaka till båten. Ef ter gemensamt kaffe så ger jag mig i kast med motorn. Det visar sig att förgasaren är full med vatten och att det finns vatten även i tanken. Det måste ha kommit dit vig det ihärdiga regnandet på Raiatea, då luftningsskruven förmodligen stått öppen. Efter rengöring går motorn som en klocka igen. Vi passar också på att byta till den, på Tahiti, nyinköpta propellern.

Blue Marlin och Checkmate ger sig av mot Suwarrow och vi åker iväg med familjen på Diva för att dyka på södra sidan av Toopua. På vägen passerar vi Bora Bora Nui Resort, som är ett stort hotell med massor av bungalows uppbyggda över vattnet. Vi får ett par fina dyk och på ett av ställena är det så mycket fisk att det är svårt att fotografera. Fisken kommer helt enkelt för tätt på linsen och skymmer det objekt man tänkt plåta. Tyvärr tar batteriet i kameran slut så det blir inga foton den dagen. På eftermiddagen lättar vi ankar för att segla in till Vaitape som är huvudort på Bora Bora. Från Diva följer alla med utom Mark. I Vaitape kan vi tyvärr inte lägga till så jag får släppa iland alla och ligga och vänta utanför medan de handlar. Efter shoppingturen återvänder vi till Toopua och sedan vi lämnat Diva gänget fortsätter vi till den södra delen av ön, där vi ankrar strax utanför Bora Bora Nui Resort. Härifrån är det inte så långt ut till det fina dykstället där vi var dagen innan. D agen efter dyker vi där och den här gången har vi friska batterier i kameran. Då vi kommer dit, ligger det en turistbåt där med Japanska turister. Nästan alla av dem har flytvästar då de snorklar. En av guiderna dyker ner och lockar fram en stor Muräna med hjälp av lite fisk som han matar den med. Han lockar ut den en bit ur sin håla och kan klappa den över ryggen. Jag försöker att fånga det på bild men det är inte så lätt då det också cirklar massor av revfiskar runt oss hela tiden. På eftermiddagen drar vi upp ankaret och seglar upp över Povai Bay, som är vattnet mellan Toopua och huvudön. Då vi kommer strax öster om Toopua ser vi en mast sticka upp ca 1,5 m över vattenytan. Det är en segelbåt som sjunkit på 30 meters djup, ett par veckor tidigare. Båten som är 30 m lång är bevakad av en liten bevakningsbåt som skall skydda den från ovälkomna dykare. Det visar sig att besättningen var iland då båten sjönk. Orsaken lär ha varit en kylvattenslang till en generatormotor som hoppade av och fyllde båten på någon timma. Vilken mardröm för besättningen då de kom tillbaka. Nu ligger den där i väntan på att försäkringsbolaget skall besluta om bärgning. Det är ju inte världens lättaste plats att hitta ett lämpligt bärgningfartyg för en sådan stor båt. Enligt ryktet var båten helförsäkrad. Vi lägger oss vid en boj vid yacht klubben, 3 km norr om Vaitape. Här ligger vi i 2 nätter och fyller upp vatten och diesel samt kompletterar vårt matförråd. Vi inväntar också bättre väder innan vi ger oss av vidare västerut. På lördagen är det "Happy houer" och grillafton på klubben. Vi åker in och deltar på "Happy houer" men avstår från grillaftonen då priset är 400 sek per person. Vi är i gott sällskap då flera andra båtar också inser att det, för den summan, går att få flerdubbelt så många restaurangbesök, på andra öar längre västerut. Efter en regnig söndag, skiner solen åter på måndagen. Vi kompletterar med de sista inköpen och släpper vår förtöjningsboj strax före lunch. Passera r ut genom passet och sätter kursen mot Suwarrow som är en av de nordligaste öarna i Cook arkipelagen. Vi har drygt 700 sjömil dit, och vi räknar med ca 5 dagars segling.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina

Brev 20. Suwarrow och Western Samoa.

(2006.09.04 - 2006.09.30)

Första dagen bjuder på fin segling i sydlig vind, vilket innebär att vi har vinden in från babord sidan. Dyningen är behaglig och vindrodret sköter styrningen, så vi kopplar av och kommer snabbt in i rutinerna. På kvällen passerar vi norr om den lilla ön Maupiti och vinden drar i något så att vi tar in ett rev. Det varar dock bara någon timma innan vi åter kan segla för fullt segelställ. Månen tittar fram en kort stund innan den försvinner bakom ett tilltagande molntäcke. Under natten avtar vinden successivt och den elektriska styrningen får överta jobbet från vindrodret. Vid middagstid är det helt stiltje och motorn startas då vi även behöver ladda våra batterier. Efter en dryg timma kommer vinden tillbaka och motorn kan åter stoppas till förmån för seglen. Vi frestar fiskelyckan under eftermiddagen, utan något resultat. Under natten skall vi passera strax norr om en liten ö som heter Motu One och på kvällen sätter jag på datorn för att se hur vi ligger till för passagen, i vårt sjökortsprogram. Till min förvåning ser jag att vi har kurs rakt emot ön. Jag lägger omedelbart in en waypoint norr om ön och ändrar kursen. Felet beror på att datorn lägger ut en rak kurs mellan 2 punkter, men då vi för över dessa till Navigatorn så lägger den istället ut en storcirkelrutt mellan dessa punkter. Storcirkeln bildar en båge söderöver här på södra halvklotet, vilket beror på att jorden inte är helt klotformad. I vårt fall avviket storcirkeln med ca 5 sjömil mot den raka linjen, vilket innebar att ön kom att ligga i vägen för vår kurs. Jag kände till fenomenet sedan Atlanten, men tänkte inte på det eftersom vi inte hade några öar ivägen då. Under natten har vindarna ökat på och även vridit lite akteröver. Vid vaktskiftet under morgonen sätter vi upp bommen för att hålla ut förseglet mot lovart och vid lunchtid så tar vi in ett rev i storseglet. Brödet är slut så Stina sätter igång att baka havrebullar. Under eftermiddagen har vi lite problem med en låsning (clam-cleat) till en av vindrodrets styrlinor. Den andra låsningen har vi justerat tidigare genom att montera en sned platta under, så att linan kommer in i en gynnsammare vinkel. Att vi dröjt med den som nu bråkar, beror på att vi måste montera ner innertaket i styrbords akterkoj för att komma åt muttrarna. Nu har vi dock inget val om vi skall få en lugn natt. Det blir full fart på arbetet och precis innan det blir mörkt kan vi avsluta jobbet och sen fungerar låsningen utan problem. Vi har fin gång i den akterligga vinden och gör fina dygnsdistanser mellan 135-147 sjömil. Den tredje dagen gippar vi storseglet och bommar om genuan, dvs. vi byter sida på de båda seglen. De sista 2 dygnen bjuder på friska vindar med en del regnbyar och vi får ofta justera segelsättningen genom att rulla in eller ut på genuan. Vi pressar också upp farten lite då vi ser att vi har möjlighet att komma in i lagunen på Suwarrow innan det blir mörkt på lördagen. Missar vi måste vi ligga utanför under hela natten och invänt a gryningen. Sista natten ökar vinden ytterliggare och vi får en ofrivillig gipp (Vinden på fel sida av seglen). Med hjälp av motorn får vi åter över henne på rätt kurs och vi beslutar oss för att plocka ner storseglet. För endast utbommad fock fortsätter vi i 7 knop med vindar på mellan 25 och 30 knop och kan lördag kl. 15.00 passera in i lagunen på Suwarrow. Efter 5 dygn och 4 timmar ankrar vi i lä bakom Anchorage Island efter ytterliggare en fin överfart, då vi seglat 706 nautiska mil på 5 dygn och 4 timmar.
Suwarrow
Suwarrow är en atoll utslängd mitt i havet flera hundra sjömil från närmsta ö och ännu längre från närmsta bebodda ö. För ca 50 år sedan var ön utsatt på sjökortet 100 sjömil från sin verkliga plats och därmed seglade också många fartyg upp på de låga reven som omger lagunen. Många människor har stannat på ön i kortare perioder och försökt att livnära sig på pärlfiske, pärlodling och kopra beredning. Men inte förrän 1952 kom det en Nya Zeeländare som hette Tom Neale och slog sig ner på ön för att där leva ett fritt och annorlunda liv långt från civilisationens stress. Tom stannade i 16 år innan han tvingades att återvända till Nya Zealand för att bota någon sjukdom han ådragit sig. Innan han lämnade, hängde han upp en skyllt på dörren som talade om för gästande båtar att han snart skulle återvända. Nu blev det inte som han hoppats, utan han dog under sin vistelse på Nya Zealand. Innan han dog hann Tom Neal ge ut boken "An Island to Oneself", vilket starkt bidrog till att sätta Suwarr ows namn på världskartan. Namnet Suwarrow kommer från ett ryskt skepp som besökte ön vid ett tillfälle. Skeppet hade sitt namn från en Rysk Amiral med detta namn.

När vårt ankare grävt ner sig och vi kommit till ro, så bjuder vi över Checkmate och Blue-Marlin, som ligger ankrade här sedan ett par dagar tillbaka, på en drink. Senare på kvällen blir det födelsedagskallas på stranden med alla besättningar inbjudna. Det är Jeremiah, som fyller 11 år. Jeremiah är äldsta sonen hos den familj som är installerade här som parkvakter under den del av säsongen då det inte förekommer några Hurricanes. Familjen består i övrigt av pappa John, mamma Veronica, mellansonen Jonathan (9 år) och yngsta tvillingarna Augustino och Giovani (7 år). De kommer från Rarotonga och blir avsläppta i mitten av April och upphämtade i Oktober. Däremellan får de endast besök av gästande seglare och får klara sig så gott det går på det förråd som de medfört. John och Veronica har varit här en säsong tidigare och trivdes så pass bra då, att de denna gång även tog med sig barnen. Det blir en s.k. "Pot Lock" fest, där alla har tagit med sig lite av varje och värdfamiljen har laga t flera olika sorters fiskrätter. Det blir massor av god mat och trevligt umgänge i strålande väder. Några enkla presenter lyckas vi också knåpa ihop till födelsedagsbarnet. Dagen efter är det söndag, så det passar bra med en vilodag. På eftermiddagen vinkar vi av Checkmate och Blue-Marlin som seglar vidare västerut. Toaletten börjar bråka igen så vi får plocka fram hinken. På måndagen åker vi in och checkar in hos John och Veronica och betalar parkavgiften 50 US dollar. Efter en kopp kaffe och lite snack, åker vi tillbaka och tar itu med toalett bekymren. Den här gången går det lite lättare att fixa och efter ett par timmar kan vi åter använda den. På kvällen får vi några fina fiskfiléer av John, han och Peter på Seeker har varit ute och fiskat och fått ett pär Groupers och några Parrot-fiskar. Vi bjuder in Tyske ensamseglaren Jens på en härlig middag. Nästa dag åker vi tillsammans med John och Veronika deras barn och några andra seglare på utflykt till en "motu" längre bort längs m ed revet. Vi har skramlat ihop till bensin, eftersom det är en bristvara på ön. Väl framme går vi en lång promenad ut till en avlägsen ö som heter Turtle Island. Vi ser massor av häckande fåglar, Noddys, Tärnor, Bobbys och Fregattfåglar, En ung Fregattfågel svävar endast en meter över våra huvuden i hopp om att kunna få något gott att äta. Vi ser också en del små Hajar som simmar i det grunda vattnet innanför revet. Tyvärr ser vi också massor av skräp från den s.k. civillicerade världen. En hel dataskärm samt några oskadda lysrör har lyckats passera bränningar och klippor och ligger på stranden som fula påminnelser om världen utanför. Efter att vi ätit den medhavda lunchen, åker vi ut till några korallrev och dyker. Det är fantastiska koraller i många olika färger även om grönt och gult dominerar. Jag ser en sköldpadda och en Blacktipped Reev Shark som sakta patrullerar längs med revet. En hel del revfiskar ser vi också men inte så många som på de öar vi besökt tidigare. När vi komme r tillbaka på eftermiddagen upptäcker vi att en båt har draggat en bit ut i lagunen. Det är ensamseglaren Fred:s båt. Hans dinge har dessvärre också vänt sig upp och ner så att motorn hamnat under vattnet. Det blir en livlig aktivitet att återställa det hela och jag tar mig an hans motor, som är av samma fabrikat som vår. Jag tar in den till land där vi plockar i sönder den och sköljer allt med färskvatten. Efter uppsmörjning och montage startar den snällt igen och går som en klocka.

Det ligger några små öar alldeles nordväst om vår ankarplats och det går låga rev mellan dessa och Anchorage Island. Vi går ofta ut på reven vid lågvatten och tittar på det marina livet. Det finns massor av fisk i gölarna och många Papegojfiskar som äter av korallerna i det grunda vattnet. Vi ser också många vackra, vinröda sjöborrar med tjocka piggar som sticker ut. Vi plockar några och tar med oss tillbaka. Man plockar ut rommen ur dem som äts rå med lite pressad lime. Det är fantastiskt rogivande att vandra härute och lyssna till de brytande bränningarna som hela tiden sköljer in över revet med friskt näringsrikt vatten. På de närliggande öarna studerar vi det rikliga fågellivet med många häckande sjöfåglar. Det finns många fregattfåglar, sulor och olika sorters Tärnor och Noddys. En del tärnor bygger inga bon, utan lägger sitt enda ägg i en grenklyka. Vi ser en liten dunig unge som sitter i sin grenklyka, den har nästan samma färg som de grå grenen och är ganska svår att upptäcka . Fåglarna är helt orädda och låter sig gärna fotograferas. Det är dock inte bara intressanta utflykter som står på programmet, utan även dagligt arbete med klädtvätt, brödbak och segelreparationer. Dagarna går och efter lite mer än en vecka är det dags att segla vidare. Vi hinner dock med ännu ett grillparty på stranden med fisk som Patric, på en fransk båt, harpunerat under eftermiddagen. Alla båtbesättningarna har med sig något att äta till. Sista dagen går vi en promenad på revet innan vi klarerar ut och tar farväl av John och Veronica samt deras pojkar. Vi gör båten klar och äter därefter lunch, därefter tar vi upp ankaret och seglar ut ur passet. Vi är 3 båtar som går samtidigt så det tunnar ut lite på ankarplatsen. De 2 andra båtarna sätter kurs mot Pago-Pago på American Samoa medan vår kurs sätts mot Apia som är huvudstad på Western Samoa.

Första natten blir lugn och vi har fin segling med ett rev i storseglet och focken helt utspirad. Farten ligger hela tiden runt 6-7 knop. Under eftermiddagen den andra dagen frestar vi fiskelyckan och sent på eftermiddagen får vi en stor Mahi-Mahi på kroken. Den är en bra bit över en meter och väger ca 10 kg. Det blir blodigt och söligt i sittbrunnen innan vi fått rensat ut den och lagt den i kylen. Det tar nästan 2 timmar innan allt är återställt och rengjort. Ibland undrar man om det är värt besväret, men fisk är ju så gott och i synnerhet Mahi-Mahi. Vinden försvinner vid ett par tillfällen men bara för korta perioder. Vädret är vackert största delen av seglingen men näst sista dagen ser vi tunga regnmoln i nordväst och i norr. Det visar sig vara en konvergenszon som vi måste passera. Det är en slags front där vindar från 2 riktningar möts. Dessa zoner ger ofta upphov till mycket regn och så blev det också i detta fall. Hela sista natten har vi regn av och till och ibland ihållande . Sista morgonen då vi passerat igenom zonen ser vi Wester Samoa resa sig ur havet och en flock Delfiner kommer oss till mötes. Vi glider in genom revöppningen och ankrar i den stora bukten utanför huvudstaden Apia. Vi har klarat av 525 sjömil på 3 dygn och 20 timmar och lagt ytterliggare en fin passage bakom oss.