Jorden runt

Brev 10. Kap Verde öarna.

(2005.11.08 - 2005.11.25)

Seglingen mot Kap Verde började trögt med motorgång i 8 timmar innan vinden började friska i från NO i skymningen, då vi satte segel. När det närmade sig midnatt fick vi reva storseglet först en gång och sedan ytterligare en gång för att strax efter midnatt ta ner det helt. Vinden var nu uppe i kuling styrka och vi seglade i 4 dygn för enbart focken som vi stundtals fick rulla in så att vårt vindroder skulle klara av att hålla kursen. Andra till och med fjärde dygnet skall jag erkänna att jag inte mådde särskilt bra, om det nu var sjösjuka eller en infektion det vet jag inte men troligtvis en kombination av det hela. Jag var ganska orkeslös och hade lite problem med magen. De första dygnen undrade jag om det skulle vara så här under hela Atlant överfarten. Turligt nog mådde Stina bra och hade också varit flitig före avfärd och förberett middagar för de första dygnen. Vågorna var höga och väldigt oregelbundna och flera gånger avlade de visit ombord och dränkte sittdynor och besättning.

Vid ett par tillfällen kom det Delfiner på besök och vi såg även en liten grupp med Pilotvalar som passerade alldeles för om oss. Fantastiskt att vi kunde upptäcka dem i den höga sjön. Flygfisk såg vi mest hela tiden och vi fick också slänga en del tillbaka i havet då de om natten förirrade sig ur kurs och buklandade på vårt däck och i sittbrunnen. Det är fantastiskt att se dessa små sardinliknande fiskar när de tar sina luftfärder. Jag hade föreställt mig att de skulle göra lite längre hopp över ytan, kanske en 3-4 meter. Men nejdå, de formligen flyger fram över vågorna, ibland ända upp till 30 m. När de startar så piskar de med stjärten och drar iväg en halv meter över ytan och de svänger som det behagar dem. Tappar de farten kan de mycket väl ta ny sats med stjärten piskande i vatten ytan. Ibland kommer det stora stim precis som en flock gråsparvar.

Två dygn före oss hade Lovisa gått och ett dygn före hade en båt som heter Mayflower från Göteborg gått. Varje kväll var vi i kontakt med varandra på kortvågsradion och vi fick höra att de framförvarande båtarna seglade i betydligt mindre vind än vad vi gjorde. Mayflower rapporterade också om en Norsk ensamseglare som hade skörat sitt storsegel och liksom vi bara seglade för focken. Två dygn senare hade vi kontakt med den Norska båten, som heter Glipp, via VHF-radio. Vi fick lugnande besked av André, som ensamseglaren heter, att han klarade sig bra trots att han var sjöblöt och fick hand styra mycket. Hans vindroder hade svårt för att klara jobbet i den grova sjön. Även vi hade våra problem med vindrodret då en styrlina gick mitt av samt att två kullagrade block skar och fick ersättas med nya.

Sista dagen till sjöss, avtog vinden och vi kunde åter hissa storseglet med två rev. På kvällen, precis i skymningen den femte dagen, kunde vi ankra i bukten utanför den lilla staden Palmeira på ön Sal i Kap Verde arkipelagen. Vi hade då avverkat 755 sjömil på 5 dygn och 8 timmar och var väldigt nöjda med att vara framme och den natten sov vi väldigt gott. Dagen efter, vid frukost, kunde vi se att också André i Glipp lyckligt hade anlänt. Efter frukost kom Anders och Ann-Christin och hämtade oss med jollen och tillsammans körde vi in till den lilla byn för att klarera in hos de olika myndigheterna. Det märktes nu att vi kommit till en helt ny miljö, helt skild från den Europeiska. Detta var mycket likt Afrika med väldigt mörkhyade människor som bodde i enkelt byggda stenhus som låg utmed bygatorna. Överallt låg det hundar och det sprang höns, tuppar och getter lite överallt. Nere vid kajen i bukten skedde en intensiv handel med fisk efterhand som båtarna kom in. Fisk utgör basfödan för de flesta människor på Kap Verde och man får en känsla av att det finns gott om den varan och att det bara är att åka ut och hämta den. Huvudorten på Ilha Do Sal heter Espargos och ligger 5 minuters bilresa från Palmeira. Dit åkte vi flera gånger då det fanns ett större utbud av matvaror där. Resan går till så att man ställer sig i utkanten av byn och väntar på en bil där föraren ropar Espargos. Sen kommer man överens om priset som ofta är lågt, ca 15 kr för 4 personer, och sen är det bara att hoppa in och åka med. Resan företas ofta i privat bil eller i en minibuss som man fyller så gott det går. Inte så sällan sker turen på ett pickupp flak på hemmasnickrade trä bänkar. Från Espargos tog vi en dag en mini buss eller "aluguer" som det heter här, till byn Santa Maria som ligger längst i söder. Här har man uppfört en del hotell med hög standard och som till stor del bebos av tyska turister. Stranden i Santa Maria är underbart vacker med vacker vitgul sand och baden fantastiska i klart varmt vatten.

I Palmeira på vår ankarplats var vattnet också fint och vi badade och snorklade nästan varje dag. In mot land fanns det en del sten rev med korall och massor av olika fiskar, bla. såg vi små Muränor som låg och gapade i sina hålor. Stina hade även turen att få se en havssköldpadda. Andra dagen i Palmeira, då vi behövde starta motorn för att ladda batterierna, upptäckte vi att generatorn inte gav ifrån sig någon ström. Vi bestämde oss därför för att segla ner till Kap Verdes huvudstad Praia på ön Santiago, för att försöka lösa problemet. Anders och Ann-Christin på Lovisa hade samma önskan och tillsammans tog vi en nattsegling och anlände till Praia dagen efter. Efter inklarering gav vi oss ut på stan för att finna en lösning på vårt generatorproblem. Någon ersättnings generator fann vi inte som passade men en trevlig reparatör, Abdoul, från Senegal lovade att fixa problemet. Dagen efter kom det 3 man ut till båten för att montera den nu reparerade generatorn och den fungerade faktiskt under provtiden. En dag senare var det åter samma problem, ingen ström från generatorn, alltså RH-garanti (runt hörnet). Vi hade nu lagt 3 dagar på att försöka fixa vårt problem och fick se oss nödsakade att ge upp. Vi fick i fortsättningen lita på att solceller och vindgenerator skulle klara strömmen. Det var bara det att nu gick solen i moln ett par dagar och vinden uteblev. Vi fick lov att prioritera kylen och avstå från dator och kommunikationsradio. När spänningen var nere i 11 volt tyckte Anders att det räckte och lånade ut sin reserv generator till oss till dess att vi löst problemet. Det var med stor lättnad vi åter kunde se att våra batterier fylldes med ström. Vi sänder ett varmt tack till Anders och Ann-Christin för hjälpen och vi kommer aldrig att glömma det. Med ett problem undanröjt gav vi oss nu, alla fyra ut för att upptäcka ön.

Om ön Sal påminde om Afrika så var Praia och Santiago ännu mer likt Afrika. Här bor nästan bara helt svarta människor och i stort sett alla har sitt ursprung från något Afrikanskt land. Den fria företagsamheten blomstrar för fullt och att gå på någon av marknadsplatserna var oerhört intressant och spännande. Här säljer man allt som överhuvudtaget går att sälja, från kläder och skor till fisk, grönsaker, grisar och höns. Grisar och höns förvaras levande och slaktas på platsen då någon handlar. Det var rätt makabert att se hur man plockade fjädrarna på hönsen innan man tog död på dem. Det fick mig att tänka på en låt av Cornelis Vreeswijk. Överallt försökte folk att sälja till oss och man fick verkligen värja sig. Ingen var dock direkt påflugen och alla var vänliga och trevliga. Vi gjorde även här utflykter på ön och besökte bla. den gamla huvudstaden Cidade Velha och fiskebyn Tarrafal. Vi åkte med aluguer och var som mest 21 personer samt en massa marknadsvaror i bilen, dock inga höns och getter. I dessa mindre byar var tempot mycket lägre än det var i huvudstaden Praia. I Tarrafal träffade vi en man som pratade bra Svenska. Det visade sig vara en man som var gift och bosatt i Göteborg och som nu var på semester i sitt hemland där han höll på att bygga sig ett litet semesterhus. Han arbetade som undersköterska i Sverige och vi fick en trevlig pratstund tillsammans.

På kvällen bjuder Anders och Ann-Christin på avskedsmiddag. Vi skall segla på olika håll i övermorgon, då vi ger oss av över Atlanten. De skall segla till Barbados och vi går till Martinique, där vi skall hämta upp våra pågar den 18:e december. Det blir en härlig kväll med god mat och ett gott Portugisiskt vin därtill samt kaffe med en liten whiskey efteråt. Dagen därpå är stora bunkrar dagen men innan dess klarerar vi ut och betalar 500 escudos (50 kr) för att få våra papper. Därefter går vi till en stor Supermercado i andra ändan av stan. Det blir en fullproppad taxi tillbaka med alla matvaror och med 40 liter dricksvatten på 5 liters flaskor. Lyxigt med taxi? Det är inte dyrt som hemma, kostar bara 20 kr för 4 personer tvärs genom stan. Efter lunch blir det promenad till marknaden, där frukt, grönsaker och ägg handlas in. Det blir Bananer, Apelsiner, Citroner, Äpplen och Papaya, alla skall vara gröna så att de håller ett tag. Även lök och vitkål inhandlas, vanlig sallad går inte att förvara ombord i värmen, den ruttnar med detsamma. Efter Internet och en bira på stamlokuset vid torget knallar vi mot hamnen. Det finns en massa escudos kvar och dessa går inte att växla tillbaka. Det gör nu inte så mycket för på vägen mot hamnen ligger mycket lägligt en importör av Portugisiska viner så det får bli en låda av det mycket utmärkta vinet. De sista överblivna mynten ger vi till personalen på macken, där vi lägger dingen då vi är iland. De håller alltid ett öga på de dingar som ligger förtöjda där.
S/Y Christina den 1:e December 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 11. Atlantöverfarten.

(2005.11.26 - 2005.12.12)

Lördagen den 26:e november stuvar vi undan jolle och motor samt monterar vatten generatorn, som håller oss med det mesta av vår ström. Vi tar upp och sjöstuvar ankaret och är så klara att ge oss iväg över Atlanten. Det blir lite pill med loggen då den inte vill fungera, trots att vi dagen innan dykt ner och rengjort impellern. Efter lite pillande går den dock igen. Lovisa sätter kurs mot Barbados en timma före oss och vi ser dom på horisonten hela första dygnet. Vi går med revat storsegel då vinden är ganska kraftig och vi vill komma in i rytmen i ett lugnt tempo. Strax utanför Santiago möts vi av ett stim Delfiner som kommer för att önska oss lycklig resa, tror vi. Hur som helst med de, så ser vi det som ett gott tecken inför överfarten. Redan under eftermiddagen, i sundet mellan öarna Santiago och Fogo, dör vinden och vrider emot. Vågorna lägger sig inte så fort, så för att skona segel och rigg plockar vi ner dessa och tuffar vidare för motor ett par timmar, innan vinden återkommer. Innan solen går ner hinner vi också få besök av tre pilotvalar som dyker upp helt nära båten. Det är gott om småfisk som hoppar runt båten så det är inte så konstigt om Delfiner och Valar trivs i dessa farvatten.

Vinden återkommer och vi seglar i ganska svaga vindar söder om öarna Fogo och Brava och lämnar därmed Kap Verde öarna bakom oss. Fogo, som föresten betyder eld på Portugisiska, är den ända av de vulkaniska öarna som fortfarande har en aktiv vulkan. Den var senast aktiv år 1995, då den spydde ut aska och lava under ett helt år. När vi nu passerar under natten, är det lugn och ro och vi ser inga tecken på aktivitet, i den 2829 meter höga käglan. Nu ligger Atlanten framför oss med 2200 nautiska mil en segling som vi beräknar skall ta 17-20 dagar. Den andra dagen på havet, präglas av svaga vindar som mot natten nästan upphör helt. Då storseglet slår fram och tillbaka i den besvärliga dyningen, så plockar vi helt enkelt ner det. Vi tänder ett första adventljus och njuter av vår middag i mörkret. För mörkt är det, månen är på väg mot nedan och dyker inte upp fören sent på natten och då som en tunn liten skära. Vi får handstyra hela natten och glider fram i en halv till en knop ända till kl. tre då en svag bris börjar fylla i. Efter några timmar kan vi sätta vindrodret, "Nånannan", och låta honom ta över styrningen. De två första dygnen blir distanserna mycket beskedliga med 89 resp. 60 nm.

Måndag den tredje dagen, har vinden ökat och vi gör god fart. Vinden kommer in snett akterifrån och det är ingen tvekan om att vi nu kommit in i nordost passaden som skall blåsa oss över till Caribien och Martinique. Våra papayor börjar nu mogna och vi njuter av dessa fantastiskt goda frukter. Med kortvågsradion har vi kontakt med våra vänner i Lovisa, morgon och kväll. Just i dag pratade vi även med Mayflower som låg utanför Brasiliens kust med kurs mot Salvador. Det är fantastiskt trevligt att man kan hålla kontakt med andra båtar som man träffat, även om avstånden är ganska stora. Flygfisk ser vi dagligen och dom ser säkert oss också. Men på natten ser varken vi dom eller de oss och det händer därför nästan varje natt, att någon eller några hamnar ombord. Så när det ljusnar på morgonen så får man inspektera sittbrunn och däck och slänga felnavigerarna överbord. En stor segelbåt passerar för om oss med kurs mot Brasilien. Dygnsdistansen blir betydligt bättre med 127 nm.

Under tisdagen ökar vinden och vi får ta in två rev på storseglet (minska segelytan), I samband med denna manöver upptäcker vi att en av de genomgående lattorna (pinne som styvar upp seglet), är på väg ur sin ficka. En skruv i fästet har släppt, så detta repareras. Vi ser tre pilotvalar under förmiddagen och senare en trålare som passerar akter om oss, dragande på sin trål. Plötsligt, med en smäll, så brister ett av blocken till vindrodret. Det är bara att plocka fram reservdelarna och byta till ett nytt, samtidigt som vi byter parallellblocket. Efter dessa reparationsarbeten, sätter vi oss ner och avnjuter en papaya i tysthet, snacka om njutning för gommen.

Sjön har varit bråkig ända sedan vinden ökade på, det verkar som att vi har motström, sjön reser sig och blir brant. Vi äter middag vid 19 tiden och det har börjat skymma. Jag sätter ifrån mig skålen med köttgryta samtidigt som vi får en rejäl överhalning och allt samman far i durken, en härlig röra av ris, kött, bönor och kantareller. Men man har väl vanan inne sedan tidiga Själland runt seglingar att plocka mat från durken, som tur är har vi rejält med mat. Vinden ökar ytterliggare men det är sjön som är besvärligast, vi river storen och seglar på bara genua, loggar 5-6,5 knop, så farten är där inget fel på. Natten blir dock rullig och slingrig så sömnen blir lite störd. Nätterna delar vi upp i tre timmars skift och jag tar första kl. 18 till 21 därefter Stina till midnatt och så rullar det på natt efter natt.

Vi har valt att inte skifta på vakterna utan funnit att fasta vaktsystem passar oss bäst för då kommer man in i en bestående rytm. Klockan 9 på morgonen äter vi frukost och därefter delar vi på vaktandet som det passar oss ända till klockan 18 då systemet åter tar vid. Under nattvakterna bär vi alltid flytväst med säkerhetssele då vi är i sittbrunnen eller på däck. Dagtid då vi båda är uppe, bär vi endast flytväst med sele då vi är uppe på däck. Det blir för varmt och klibbigt att ha på den hela dagen om inte vädret tvingar oss till det.

Onsdagen den fjärde dagen tar vårt inhandlade bröd slut så nu får vi själva baka. Stina sätter deg till jäsning och vi får varmt Solrosbröd med den sista delikata Papayan till lunch. Det är också dusch dag, vilket går till på så sätt att man går fram på fördäck och häller en hink havsvatten över sig. Därefter tvålar man in sig och tvättar håret och så några hinkar havsvatten igen. Avslutningsvis får man spendera en liter färskvatten för att skölja bort saltet. Stina har fått dispens för en och en halv liter då hennes hår är tjockare och längre. Hela denna övning sker medan däcket rullar och lutar 20 grader åt båda hållen. Det brukar vara en rolig sysselsättning att se på när någon duschar och dansar rundor på fördäck.

Under eftermiddagen har vi släpat på vårt fiskedrag och när det börjar skymma ser Stina att det hugger på kroken. Det är en 2 kg Guldmakrill som, efter sedvanlig dos med alkohol i gälarna, rensas och filéas och blir till en delikat middag på kvällen.

Efter de två första vindfattiga dagarna så kommer nordostpassaden med frisk bris och krabb sjö. Vi har svårt att hitta rätt segelsättning och provar först med revat storsegel och fullt försegel. Vid ett par tillfällen får vi då ofrivilliga gippar, båten vrider sig i vågorna och storseglet får vinden in på baksidan. För att förhindra att segel och bom kommer farande och river med sig allt i sin väg, så har vi en så kallad preventer kopplad. Det är en lina som går från änden på bommen och fram till fören på båten och som är hårt uppspänd för att förhindra bommen att skifta sida ofrivilligt med eventuellt skador som följd. Vid ett tillfälle då vi får en ofrivillig gipp, går preventern mitt av och bommen och seglet kommer farande över sittbrunnen och river med sig vårt soltält som får lite skador. Detta gör att vi de första dagarna i passaden endast seglar för försegel, vilket naturligtvis reducerar farten något. Efter ett par dagar, bättrar sig dock vågorna och vi får ställt in vindrodret bättre, vilket gör att vi åter vågar sätta storseglet. Dygnsdistanserna ökar då också och vi anpassar segelytan för en fart på 6-6,5 knop. Detta är en fart som vindrodret klarar av utan problem och som reducerar slitaget på styrlinorna. Den sista veckan gör vi inga dygnsdistanser under 145 nm, med det bästa resultatet på 165 nm.

Dagarna går ganska fort och man har tid att läsa lite böcker och, om nätterna, ligga och fundera lite grann på sådant som man kanske inte har så mycket tid till hemma. Det är lätt att tankarna glider in på existentiella frågor, när man tittar upp på himla valvet och ser dessa miljarder stjärnor som liksom vår egen kanske också har ett planetsystem. Vi seglar ca: 150 nm varje dygn och flyttar vår position på sjökortet 2-3 cm. Samtidigt ligger vi om nätterna och tittar på stjärnor, som är flera miljoner ljusår bort. Ljuset från stjärnor som har tagit så oerhört lång tid att nå oss, att stjärnan kanske inte existerar längre. Hur i all världen skall man kunna begripa något av det.

Mycket av vår tid upptas av kontroll av utrustning och reparation av sådant som förslits. Linorna till vindrodret är ett ständigt problem. Vi har nog fått in vissa linor av sämre kvalitet och de slits mycket fortare än de linor som är gjorda av materialet Spectra. Det händer att linor går av i brytblocken utan något yttre synbart slitage. Vi tror att det beror på saltkristaller som bildas inne i linan då denna torkar och skär sönder fibrerna inifrån. Vi får köpa nya linor av Spectra kvalitet då vi kommer fram. Vi skall också bygga om linornas låsningar (Camlocken) så att inte linorna kan glida upp ur dessa och släppa. Nu måste vi hela tiden vara på vår vakt och trycka fast linorna med jämna mellanrum. Vindrodret är ju ett av de viktigaste hjälpmedlen vi har ombord, utan det skulle vi få styra själva hela vägen. Det kan man bara inte tänka sig.

Vi ser lite segelbåtar då och då och hör många seglare kommunicera på våra radioapparater. Det är båtar som deltar i evenemanget ARC (Atlantic Rally for Cruisers). Det är ca 250 båtar som har startat i Las Palmas en vecka före vår avgång från Kap Verde. De flesta av dessa båtar ligger nu strax nord och väst om oss. Några av de större båtarna har gått långt söder ut och passerar nu oss. De har sin slutdestination i Rodney Bay på St: Lucia, som ligger söder om Martinique och skall således korsa vår rutt.

En kväll när Stina gått och lagt sig, så hör vi en duns på durken. Jag reagerar inte så mycket då det ofta faller ner någon bok eller något annat. Stina vaknar till och tänder men hittar inget. Då jag går ner, känner jag en svag doft av fisk. Efter lite letande hittar jag en stor flygfisk på durken intill kojen där Stina ligger. Jag kan se att den landat på slinger skyddet till kojen och hade den kommit 10 cm högre upp så hade Stina fått sällskap i sängen. Jag har hört talas om lättfotade damer som har en Torsk i sängen men aldrig hört att man kan ha flygfisk i sängen. Skillnaden mellan Torsken och flygfisken skulle då vara att Torsken, i motsats till flygfisken, betalar för sig. Vi har även upptäckt att vi har andra små husdjur ombord. En kväll mitt ute på Atlanten kommer en 2 cm lång Kackerlacka spatserande över pentryt. Det visar sig vara ett misstag att så nonchalant ignorera besättningen ombord och det får bli den sista promenaden som den gör. Nu är bara frågan, finns det fler?

Dagen efter hittar vi 2 små djur på toaletten som är misstänkt lika Kackerlackor. De får gå samma väg som den förra. Vi har sedan länge placerat ut ett antal små matskålar till dessa husdjur, innehållande en blandning av kondenserad mjölk och borsyra. Detta skall vara en delikat rätt för Kackerlackor med förödande resultat på deras hälsa. Några fler djur ser vi inte under resan och vi hoppas att de håller sig borta. Trots att vi är mycket noggranna med allt vi tar ombord och t.ex. avlägsnar allt emballage innan, så är det ändå lätt att det slinker med någon. Vi misstänker att de kan ha kommit med bananerna som vi köpte på Kap Verde och/eller med toalettpapper och hushållspapper. Man kan ju inte linda upp rullarna och kontrollera dessa.

Vi provar att fiska vid ett par tillfällen till, men får inte upp någon mer fisk under resan. Däremot blir vi av med flera krokar och vid ett tillfälle har vår flätade 300 kg lina slitits helt av. Så det finns några stora bestar där nere i djupet. Vi får nog se över vår utrustning när vi kommer fram.

Då vi seglat i en vecka och ännu inte kommit mer än drygt en tredjedel, inser man att Atlanten är ett stort hav. Vi har ofta sol med lite små vita molntussar som drar fram om dagarna. På nätterna är det ofta betydligt molnigare och det kommer allt som oftast regnbyar. Man hinner för det mesta bara sätta i alla luckorna innan regnbyn dragit förbi och man måste öppna igen. Ofta ökar vinden framför regnbyn och vrider på ena eller andra hållet och då man kommer in under molnet avtar vinden drastiskt. Mot slutet av seglingen önskar vi att det skulle komma en rejäl regnskur så att vi fick sköljt av allt salt från däck och rigg. Tyvärr blir vi inte bönhörda så även om det kommer rejäla skurar, så är de så korta att de endast hinner fukta däcket och saltet torkar fast igen.

Dagarna försvinner i ett ganska så snabbt tempo och när vi så småningom närmar oss slutet så undrar man lite stillsamt vart tiden tagit vägen.

Måndagen den 12e december klockan 12.00 lokal tid, siktar vi Martinique på horisonten. Vi har under förmiddagen sett många fregattfåglar, vilket är ett tecken på att vi närmar oss land. Det kommer också en mycket stor flock Delfiner och hälsar oss välkomna, det är minst 50 djur som hoppar och leker runt båten en liten stund för att sen dra vidare. Ja de har väl många båtar att välkomna i dessa dagar.

Vi hade planerat att gå till huvudorten på ön, Fort de France men inser att det kommer att vara midnatt då vi kommer dit. Däremot ser vi en chans att komma in till Cul du Sac och den lilla byn Le Marin som ligger på sydsidan, innan det blir mörkt, så vi satsar på det. Det är en underbar känsla att närma sig ön, kontrasten mot Kap Verde är slående. Här är en grönska som nästan är otrolig, man blir helt fascinerad av vegetationen. Vilken skillnad det är från det karga och torra Sal på Kap Verde. Vi rundar den södra udden och skotar hem för att segla de sista 5 sjömilen upp till inloppet till Cul du Sac. Där bärgar vi seglen, startar maskinen och går de sista 2 sjömilen in genom den bojade rännan. Vi låter ankaret gå klockan 18.00, alldeles utanför marinan i Le Marin och hinner precis se solen försvinna bakom horisonten.

Vi har seglat nästan 2200 sjömil på 16 dagar 10,5 timmar. Vi sätter oss ner i sittbrunnen och äter middag och dricker en kall öl och känner oss mycket nöjda med överfarten och oerhört stolta på de sätt som vi genomfört den. Champagnen ligger till kylning men den får anstå till i morgon kväll då vi kan njuta av den i lugn och ro. Just nu ser vi fram emot att få sova ostört ända tills vi självmant vaknar, förhoppningsvis ända till i morgon bitti.

S/Y Christina den 15:e December 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina

Brev 12. Caribien del 1.

(2005.12.13 - 2006.01.08)

Den första natten för ankare blev underbar, med nästan 10 timmar sammanhängande sömn. Det var luciadagen men vi firade den utan luciamorgon på TV och utan lussekatter och pepparkakor. Det fick bli ett härligt bad i stället, under vilket vi konstaterade att det växte långhalsar över större delen av botten och en bit upp på friborden. De var ganska så lätta att skrubba bort så vi tog varsin sida innan frukosten. Under förmiddagen tar vi dingen in till marinan och klarerar in, en enkel procedur som består av att fylla i ett papper med lite data på båten och oss själva. Det hela går på 10 minuter. Vi passar också på att gå en tur längs med hamngatan och förser oss också med lite färska matvaror. På kvällen sätter vi oss med en god middag och skålar i champagne som vi fått i avskedsgåva av våra vänner B.G. och Hanne. Vi höjer också våra glas mot Barbados och skålar för våra vänner på Lovisa för en lyckad överfart.

De nästföljande dagarna ägnas till underhåll av båten, bl.a. måste allt det rostfria poleras eftersom det rostar mer eller mindre i det salta vattnet på Atlanten. Vi lämnar också in tvätt och fyller på våra dessimerade matförråd. Maten här på Martinique är inte speciellt billig, tom. dyrare än i Sverige.

På torsdagen går vi över och tankar vatten vid sjö macken, här är det inte gratis som i Europa utan kostar ca 1 kr för 10 liter. Vi avgår kl. 14.00 för att segla de 25 sjömilen upp till huvudstaden på Martinique, Fort De France. Vår vana trogen, hinner vi precis få fast ankaret innan det blir hel mörkt. Hit till Fort De France har vi gått för att möta våra pojkar som kommer med flyg på söndagen. Tiden fram till dess fördriver vi med att bekanta oss med den trevliga staden. Det blir inköp av lite julklappar till grabbarna och ytterligare lite påfyllning av matförråden. På söndagen är alla affärer stängda och det är ganska tyst i den annars så livfulla staden. Det vill säga ända fram till kl 16.00 på eftermiddagen. Då drar en gokart tävling i gång mitt i centrum. Man har helt enkelt stängt av ett par gator och med hjälp av en uppsjö av gummidäck ställt i ordning en racing bana. Det blir en spännande tävling som vi och alla andra, helt gratis bjuds på. God propaganda för sporten skulle man väl kunna säga. Under eftermiddagen har en Svensk båt ankrat i närheten av oss, det är Crusader från Göteborg med Ingela och Lasse ombord. De bjuder på kaffe i skymningen och vi får höra om deras seglatser i Brasilien under föregående år.

Vi hade tänkt åka ut till flygplatsen och möta våra grabbar, men det går inga flygbussar på söndagen så vi har kommit överens om att de skall ta taxi in till stan. På kvällen dingar vi in till stan och möter dem, det blir ett kärt återseende. Det ser ut som de reser lätt, men det visar sig att allt deras bagage kommit bort redan i Köpenhamn. Inte så förvånande då Köpenhamn har Europas sämsta mark personal enligt min mening, är det inte strejk, så uppvisar de en total nonchalans mot resenärerna. Nåväl, en fördel var det med att bagaget inte dök upp, de slapp att betala övervikt för ca 15 kilo mellan Paris och Martinique. I väntan på att bagaget skall anlända ett dygn försenat så tar vi en runda på Stan och shoppar lite badshorts och t-shirts till grabbarna. Lite bad och snorkling längs med fortet hinner vi också med. Nästa förmiddag så anländer bagaget och vi kan klarera ut och göra klart för segling söderut. Medan jag och Stina är i land för utklarering, så räddar Johan och Peter en Finsk Bavaria 47 som har börjat dragga med stadig kurs rakt mot en lång pir arm. Besättningen, som inte är ombord, har förmodligen lagt ut alldeles för kort ankarkätting. Grabbarna förtöjer båten i en lots-boj och båtens besättning blir, vid återkomsten, något förvånade då de hittar båten där. De blir dock väldigt glada då de får höra anledningen och kommer över med vinflaskor, glögg och lite godis som tack för båträddningen.

Efter lunch sätter vi segel och seglar i frisk halvvind söderut och passerar St Lucia och St Vincent under kvällen och natten. Vinden är god nästan hela tiden, vi behöver endast använda maskinen ett par timmar i lä bakom St Vincent. Under förmiddagen nästa dag, seglar vi in i Admirality Bay på Bequia och ankrar alldeles utanför Port Elizabeth, som den lilla byn heter. Här stannar vi ett par dagar för att fira jul med många vänner som vi träffat tidigare. Lovisa och Blue Marlin ligger här samt Stefan och Emma med sin nya båt Ace of Spades som de köpt i Trinidad samt många Norrmän som vi träffat tidigare. Alla kommer över och hälsar oss välkomna och i solnedgången bjuds hela besättningen på sundowner i sittbrunnen på Lovisa. Efter kvällsmaten blir det inspektion av Ace of Spades. Dagen efter far grabbarna iväg på jakt efter en lämplig strand att Wind-Kita ifrån, de kommer tillbaka lite besvikna då de inte blev som de tänkt sig. Visserligen blev det några åk, men det var inte så bra för hållanden. På eftermiddagen får det bli dykning på ett rev som heter Devils Table istället, och det går betydligt mycket bättre. Förhållandena för detta är mycket bättre och det blir många fina kort med kameran i undervattenshuset.

På kvällen lille Julafton blir vi bjudna på Julbord hos Lovisa, det blir en fantastisk kväll där många rätter trängs på bordet. Det blir glögg då vi anländer, därefter julmat med både löksill, matjesil, gratinerad skinka, korv, ägg, ost, omelett med trattkantareller m.m. samt snaps efter behag. Vi sjunger snapsvisor och har en mycket gemytlig kväll tillsammans och vi känner äntligen av lite julstämning.

Dagen efter, har vi julklappsöppning efter frukost. Stinas syster Birgitta, har varit flitig och skickat med julklappar till alla. Ett stort tack till henne. Det är små träpussel som, efter isärtagning, skall återmonteras så att de hänger ihop i sin ursprungliga form, utan att använda alltför mycket våld. Av oss får grabbarna varsin T-tröja och varsitt instrument. Johan får en liten Afrikansk trumma och Peter ett par maracas. Så det blir knep och knåp samt lite musicerande under förmiddagen. Efter lunch tar vi oss upp till Marianne som bor högt uppe på berget. Marianne är en Svensk dam som kom till Bequia för många år sedan, tillsammans med sin Norske man, efter att ha strandat med deras båt på ett rev i närheten. Hon bor numera ensam och har som tradition, sedan många år tillbaka, bjudit in alla Skandinaver som på julafton ligger i Admirality bay, på glögg i sitt lilla hem. Varje båt tar med sig en flaska rödvin som används till glöggen. Sålunda var vi ca.150-200 Skandinaver som träffades och hade en trevlig gemenskap. På kvällen har vi anmält oss till grillafton på stranden tillsammans med många andra Skandinaver. Det är lokala invånare som arrangerar det hela och fast vi får vänta en liten stund på att det skall bli klart så får vi njuta av gott grillat griskött och grillad kyckling med en massa olika exotiska sallader. När det börjar lida mot midnatt så får vi skjuts tillbaka med Anders och Ann-Christin, grabbarna tar vår dinge in till byn och fortsätter festandet.

Vi har bestämt att vi skall segla vidare dagen efter och det är med lite sega gastar som vi ger oss av söderut under förmiddagen. Vi passerar ön Mystique, där många berömdheter håller till. Mick Jagger i Rolling Stones lär vara en av dem. Senare på eftermiddagen seglar vi in i en samling rev och småöar som kallas Tobago Keys och ankrar alldeles intill en liten ö som heter Baradal. Det hela omgärdas av Horse Shoe reef, som skyddar mot Atlantens dyningar. Vid middagen på kvällen kommer en rejäl regnby, så vi får flytta ner i kajutan. Efter maten så roar vi oss med trumma och maracas och sång därtill. Evert Taube´s sångböcker kommer fram och det är kul att höra grabbarnas uppskattning av de gamla balladerna om Ernst Georg Johansson och Fritjof Andersson.

Dagen efter börjar med morgondopp i det kristallklara, turkosa vattnet. Efter frukost lastar grabbarna sin wind-kiting utrustning i gummi dingen och far in till stranden på Baradal. Sen wind-kitas det mellan ankarliggarna så att ägarna nästan får skrämsel hicka, grabbarna har dock allt under kontroll. Efter lunch ger sig hela familjen ut för att dyka på reven runt Baradal. Vi ser massor av vackra fiskar och koraller och en Baracuda kommer sakta glidande för att se vad det är för gäster som inkräktar på hans revir. Han nöjer sig som tur är med att inspektera oss. Det blir för oss föräldrar en oförglömlig upplevelse att få dyka med sönerna och även här får den undervattenshus försedda kameran komma till användning. Första dagen vi är här kommer en hel del lokala s.k. boat boys fram till oss och erbjuder sina olika tjänster och varor. De säljer allt från bröd och fisk till frukt och "ganja", det senare röks med resultat att man blir hög och får simmiga ögon. Allt är svindyrt och vi tackar artigt och bestämt nej. Efter ett tag lär de sig att vi inte är intressanta kunder och besvärar oss inte mer utan återvänder till charter båtarna, där det förmodligen är mer att hämta. En av dagarna träffar Peter på en seglarkompis från Danmark som han tävlat emot många gånger de senaste åren, så världen är inte så stor. Han är här med sin tjej, Tina och sina föräldrar och seglar ett par veckor i charter båt.

I fyra dagar njuter vi av sol, bad och snorkling och en av kvällarna med grillning på stranden. Vi får också tillfälle att dyka med sköldpaddor som vi även fotograferar. Lite tristare är det en dag då vi dyker bland tusentals små brännmaneter, som strömmen fört med sig. Det blir ett kortvarigt dyk och det svider över hela kroppen men går ganska fort över.

Vi träffar också en inhemsk kille som heter Larston och som varit flera gånger i Sverige och har många vänner där. Hans lilla båt heter "Velocity lördag" och har Svensk flagga i aktern. Han försörjer sig på att sälja smycken som han tillverkar själva av bla. korall.

När matförrådet börjar ta slut och soporna börjar hopa sig, seglar vi den korta biten in till byn Clifton på Union island. Här gör vi av med soporna och handlar det absolut nödvändigaste. Vi hittar också ett litet lokalt hak där vi äter en god lunch till ett överkomligt pris. Då vi på eftermiddagen seglar vidare fångar Johan en fin Baracuda på sin nyinköpta fiskekrok. Vi ankrar för natten utanför den lilla ön Petit st Vincent som är den sydligaste som tillhör St Vincent Grenadinerna. Grannön i söder heter Petit Martinique och tillhör Grenada vilket innebär ut- och inklarering om vi vill segla dit. Vi avstår därför vidare seglats söderöver och vänder åter norrut.

Tänd av fiskelyckan dagen innan, så önskar Johan att vi skall segla lite längre ut i Atlanten för att se om det kan finnas någon Tonfisk eller Guldmakrill som intresserar sig för hans drag. Vi bestämmer oss därför för att segla öster om Horse Shoe reef, vilket innebär kryss med revade segel mot vind och sjö. Under seglingen upptäcker Peter att 4 (av 19) kardeler i vårt babords undervant har brustit. Vi får bråttom vända och plocka ner storseglet och återvänder till Clifton där vi tankar vatten och förhör oss om riggverkstad. Någon riggverkstad finns inte i närheten så vi bestämmer oss för att återvända till Tobago Keys för att fira Nyårsafton. Vi ankrar på ungefär samma plats som förra gången och det blir ytterliggare några dagar med wind-kiting (för grabbarna) och snorkling. Nyårsafton firar vi med Stefan och Emma (Ace of Spades) som gäster, det är ganska blåsigt och en och annan regnskur passerar. Nyårsmiddagen inleds med rompunch som välkomstdrink, därefter hummersoppa och vitt vin. Till huvudrätt, får vi stekt färsk tonfisk med potatisgratäng, ärtor, sparris, ananas samt 2 olika såser och rött vin därtill. Till efterrätt äter vi färsk Ananas. Det är en fantastisk måltid som Stina lyckas åstadkomma med de möjligheter som står tillbuds. Vid 22 tiden drar ungdomarna iväg på vidare äventyr. Vi sitter uppe till midnatt och ser några raketer och ett par nödbloss stiga till väders. Trots den goda maten och det trevliga sällskapet så saknar jag ändå de Nyårsaftnar som vi firat samman med våra goda vänner Jill och Jan i så många år och jag skänker dem en tacksam tanke och går till sängs med lite hemlängtan.

När vi vaknar på morgonen, blåser det fortfarande hårt och många regnbyar passerar. Grabbarna som kom hem sent på natten, sover längre än vanligt och avstår från kiting och dykning. De var på en annan ö och firade Nyårsafton tillsammans med några Italienska ungdomar (läs tjejer). När de skulle återvända, var det mot vind och sjö, så de blev genomvåta av all stänksjö i den lilla jollen. På eftermiddagen spelar vi spel och lyssnar på musik.

Dagen efter avgår vi kl. 11.00 med två rev och stormfock Masten är säkrad med en spectra lina runt spridarna. Vi kan precis sträcka ön Canouan och trots det korta avståndet beslutar vi oss för att gå in här för natten. Det hårda vädret gör att vi inte når nästa ö som är Bequia. Byn i land bjuder inte på några större sensationer, båtuthyrningsföretaget Morings är det största inslaget här. Vi fortsätter dagen efter med samma segelsättning och samma väderförhållanden upp till Bequia. Väl framme i Admirality Bay, letar vi upp en ankarplats tätt på land. Lovisa, Babette och Blue Marlin hälsar oss välkomna precis som många andra Scandinavier vi sett tidigare. Efter utklarering från Grenadinerna dagen efter, fortsätter vi till Chateubalair på St Vincent, Vi kommer fram ganska tidigt, så det blir tillfälle till fina dyk vid den lilla ön Chateubalair. Vi har kameran med, men tyvärr har kamerahuset inte blivit riktigt stängt och det läcker in vatten som förstör kameran. Trots omedelbar spolning med färskvatten och torkning därefter går den inte att rädda.

På morgonen då vi sitter och äter frukost kommer en inhemsk kille som heter Fitzroy utpaddlande till oss på en surfingbräda. Han hänger i mantåget hela frukosten, Stina har bakat nytt bröd så det är väl doften som lockar. Han berättar att de odlar mycket marijuana uppe i bergen, men att det inte är legalt. Många av männen åker båt till en annan del av ön, de tar sig upp i bergen där odlingarna finns och säsongsarbetar där. När vi skall avsegla frågar han om vi kan undvara lite pasta eller ris, han får en liten påse av vart och resterna av brödet. Som tack frågar han om han kan ta våra sopor iland. Nästa dag seglar vi vidare till St Lucia och den djupa viken Marigot Bay. Mellan öarna är vinden frisk och som vanligt från ost, men bakom dessa är den relativt svag och kan till och med vara nordvästlig. Lite motorgång bakom öarna får vi ta till, för att komma fram innan solen gått ned. Vi tar oss iland för att klarera in, men finner att Tullen är stängd för dagen. Vi trotsar bestämmelserna, som säger att man inte får vistas iland förrän man klarerat in, och tar oss en liten promenad. Själva viken är underbar och otroligt skyddad men iland blir vi inte lika imponerade. På södra sidan är det mest en stor byggarbetsplats, där ett nytt semesterkomplex uppföres. Lite synd på en så vacker plats, men det skapar kanske bättre förutsättningar för de boende här. Här finns det många boat-boys som far runt på många olika flytetyg och erbjuder sina varor. Ibland blir det kappkörning till någon nyanländ båt, och det visar sig att windsurfing paddlaren är snabbare än den lilla roddbåten. Bara han kan hålla sina varor kvar på brädan vilket inte alltid lyckas. Ändå känsligare är det på morgonen då han erbjuder bröd.

Vi ger oss av tidigt, innan tullen öppnar, för att slippa in- och utklarering. I frisk vind och solsken, seglar vi med två rev i storseglet upp till Le Marin på Martinique. Johan gör ett sista försök med fiskeutrustningen och nästan framme, rasslar det i rullen ett par sekunder. Fisken släpper men vi kan se att den fortfarande följer vår bläckfisk. Efter ett par sekunder rasslar det rejält i rullen. Nu drar fisken ut ändå mera lina, men innan Johan hinner kroka den så har den släppt. Vi tror, av det vi såg, att det var en sailfish eller Marlin, då dessa är väldigt hårda i sin spjutformade mun och därmed svåra att få fast på kroken. Vad det än var så fick vi inte upp den och kan därmed spekulera och fantisera fritt om storlek och sort. Som plåster på såren fick vi besök av en stor flock Delfiner och så var humöret på topp igen. Vi söker oss långt in i bukten så nära marinan vi kan, på så vis blir det inte så långt att köra då vi skall iland. Vår gummijolle "Zodde", har börjat ta in vatten ganska rejält så det är skönt att ha kort väg in. Vi tar oss iland för att handla och det är skönt att kunna välja och vraka bland varorna och till rimliga priser dessutom. Sista middagen med grabbarna ombord, blir det Laxmacka med lite vitt vin, pommesfrittes med grishalskotletter och bernaisås samt en krispig sallad, creme karamell med grädde till efterrätt.

Sen blir det allsång, sånghäftena plockas fram, maracas och trumma får ackompanjera, en härlig afton.

Dagen efter är det lördag och näst sista dagen på grabbarnas besök. Efter frukost åker vi in och klarerar och passar på att boka en hyrbil för Söndagen. Vi pratar också med riggverkstaden och blir ombedda att komma in med undervanten på måndag morgon. Efter en promenad i byn tar vi oss ut till båten och passar på att bada lite innan solen sjunker under horisonten. I solnedgången sitter vi i sittbrunnen med en "sundowner" och pratar lite om det som varit och det som komma skall. Johan åker tillbaka till flygledare jobbet i Visby och Peter till Kristianstad där han blir färdig civilekonom om 2 veckor. Månaden efter åker han till Kina för att studera det Kinesiska språket på ett universitet där. Kvällen avslutas med avskedsmiddag på restaurangen invid dingebryggan.

Söndag morgon tar vi ett sista dopp allesammans och därefter blir jag skjutsad in för att hämta hyrbilen. Johan och Peter lastar dingen full med sin packning och kör in den till bryggan. Sist upphämtad blir Stina och soporna. Den lilla bilen blir stuvad proppfull och med Stina vid ratten ger vi oss av på sightseeing. Vi kör ut med den östra kusten där vi äter lunch på en liten trevlig restaurang. Vi kör också upp till en parkering som ligger högt upp vid det 1397 m höga berget Montagne Pelee, som är en slocknad vulkan. Den hade sitt senaste utbrott 1902 då den utplånade den närliggande staden Saint Pierre och hela dess befolkning. Den enda överlevande var en fånge som hette Cyparis, som tack vare fängelsets tjocka murar klarade livhanken. Vi påbörjar en promenad upp mot toppen, men tvingas vända då tunga moln drar in och gör sikten obefintlig. Vi fortsätter utmed läkusten i väster och passar på att ta ett sista bad tillsammans. Här kan man stå i 20 cm djupt vatten på sandstranden och dyka i med huvudet före. Dyningen har bildat en kant i sandbottnen så att det 2 m ut är ca 1,5 m djupt. Vi svänger in om Fort de France på återvägen och cirkeln är sluten. Det var ju härifrån vi startade för tre veckor sedan. I dag är det söndag och staden är tyst och stilla, så vi fortsätter nästan genast till Le Lamentin där flygplatsen ligger. Efter incheckning och en liten fika, tar vi med stort vemod farväl av grabbarna. Det blir kramar och pussar och lite fuktiga ögon för nu dröjer det nog ganska länge innan vi ses igen.

Under tystnad kör Stina och jag tillbaka i mörkret till Le Marin. Det känns tomt utan grabbarnas glada och rappa kommentarer. Vid kvällsmaten pratar vi lite lågmält om de senaste veckornas härliga upplevelser och går därefter tidigt till kojs.
S/Y Christina den 20:e Januari 2006
Seglarhälsningar

Janne och Stina

Kommentar till resebrev:

Så skedde det som vi hade hoppats slippa men kanske ändå befarat, datorn rasade ihop och en stor mängd information försvann. Alla inkomna mejl, alla skickade resebrev, samt även det sista som inte ännu var skickat. Dessutom har vi haft problem att lagra tillräckligt med ström i våra dåliga batterier, för att kunna använda vår nya, moderna, strömslukande dator. Ja det bara bekräftar att det är en sårbar liten värld vi lever i. Följande resebrev är skrivet långt i efterhand och fritt ur minnet samt med inte så lite vånda. Men nu är det äntligen avklarat och vi är komna ikapp med skrivandet. För tillfället är de flesta problemen undanröjda men jag ber alla läsare att ha förståelse för de problem som kan komma även i framtiden. I vår värld finns inte obegränsat med ström i 2 hål i väggen ej heller finns det service att få runt hörnet. Just nu är allt på topp och vi seglar vidare.
Välkomna ombord!