Plenum den 9 januari 2009, kl. 09. 30

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Ja, det kunde man ana att det till stora delar handlar om den kommunala ekonomin. Detta är en uppgift som man igen vill föra över till landskapet. Jag tycker att det är mycket oklart i dagsläget på vilka grunder man skall åtgärda detta. Sedan kommer ltl Åke Mattsson och tar upp detta med skuldbeläggande av föräldrar. Det är otroligt viktigt att vi som politiker håller oss ganska på långt avstånd från att göra det. Det är som jag sade, det värsta som man kan råka ut för som förälder är den ångest och plåga man ändå är satt att genomlida att se sitt barn i missbruk. Det är alldeles tillräckligt.

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman! Det var ett mycket gripande anförande som ltl Camilla Gunell höll och till vissa delar närmast hjärtskärande beskrivande hur många barn och ungdomar upplever framförallt julhelgen. Jag skulle vilja säga det beträffande skuldbeläggning av föräldrar, eftersom jag också kan sättas på den listan som man kan uppfatta som skuldbeläggande, att det är inte min mening. Däremot måste man vara väldigt tydlig med att föräldraskapet är en otroligt viktig roll. Mina åsikter om det riktar sig inte till dem som har hamnat i missbruk utan det är framförallt i preventivt syfte. Man måste förstå att det är en allvarlig sak att bli förälder, att det innebär ett stort ansvar och att det framförallt är kunskapsintensivt. Det är mycket mer kunskap som behövs där än att vara ingenjör, statsvetare eller någon annan yrkesutbildning. Det är mycket mera avancerat och det måste man lära sig själv och att förstå det tror jag är viktigt. Sedan är det säkert så att fastän man gör allting rätt kan det gå fel. Men jag tror att i huvudsak förstår nog de föräldrar som det sist och slutligen drabbar, vad man har gjort och vad man skall göra. Man måste också bearbeta sådana saker som förälder.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag tror att ltl Danne Sundman och jag inte har så stora skillnader i synpunkterna på den här frågan, men för min del var det viktigt att påpeka att de flesta föräldrar gör sitt absolut yttersta för sina barns välmående och en kärleksfull och trygg uppväxt. Går det snett kan man inte skuldbelägga föräldrarna för det inte. Deras plåga är tillräckligt stor. Jag tror jag har sagt detta från mitt håll klart och tydligt.

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman! Nej, tvärtom. Man skall inte skuldbelägga de föräldrarna utan har det gått på tok måste man tvärtom från samhällets sida stöda dem. Det är jag helt enig med ltl Camilla Gunell om. Missbrukaren själv måste man också stöda men framförallt måste man stöda dem som skall stöda den som skall hjälpas ur ett missbruk. Det är den absolut viktigaste länken finns, att man har någon som försöker ta en ur missbruket. Återigen tror jag att det är ett tecken på välfärdsförgiftningen om man lastar en stor del av ansvaret på samhället. I preventivt syfte måste man som politiker vara tydlig med att föräldrarna och hemmet har ett stort ansvar i dessa frågor. Går det snett är det en annan sak. Pratar man inte om det här utan samhället bara tar på sig och tar på sig, skolan och dagis och då går det garanterat snett.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Det är väl som det mesta här i samhället. Det är ett delat ansvar. Som föräldrar har man ansvar för sina barn. Dagis och skola har också en annan typ av ansvar för barnen och det är någonting som följer med från vaggan till graven.

Gun Carlson, replik:

Fru talman! Nu fick vi höra det som inte förvånar, att man inte får skuldbelägga föräldrarna. Jag talade mycket om föräldrarna och nödvändigheten av föräldrastöd. Vi hörde också ltl Camilla Gunell säga att föräldrarna gör så gott de kan och det är väldigt synd om föräldrar till missbrukare för de lider oerhört. Ja, det är sant, och att de lider oerhört och att det är synd om dem och att de gör så gott de kan. Varför jag tog upp den här frågan var att jag anser att i förebyggande syfte skall man utveckla föräldrastöd och det måste vara tillåtet att göra. Man måste våga säga vad man kan förbättra i samhället. Det anser jag att föräldrastödet bör. Det är precis samma sak som om vi inte skulle tolerera att rådgivningarna ger allehanda råd om mat och mediciner, vaccinationer och hur man sköter barn på alla möjliga sätt. Den fysiska skötseln kan man mycket bättre idag än den mentala skötseln, om vi säger så. Det där håller inte. Jag säger att man måste våga säga åt föräldrarna vad de skall göra.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Ja, tycker att det är viktigt att konstatera att vi alla är olika och det som ltl Gun Carlson tycker är bra för sin familj, behöver en annan mor eller far inte tycka att är bra för dem. Vi lever alla med olika syn och värdegrunder hur man hanterar olika problem. Det som är bra för mig behöver inte vara bra för någon annan. Jag tror alla föräldrar utgående från sin egen situation gör det bästa man kan för att ge sina barn en fullgod uppväxt. Att sedan uppfatta det så även om ledamoten Gun Carlson inte har menat så att blir ditt barn missbrukare har du som förälder misslyckats i ditt föräldraansvar. Det tycker jag inte man kan säga. Man skall vara väldigt försiktig på den arenan.

Gun Carlson, replik:

Fru talman! Det handlar inte om varken min familj eller någon annans specifika familj det jag har sagt utan det handlar om det som också ltl Camilla Gunell föräldrar gör så gott de kan. Ja! Men om de inte kan, så vad skall man göra åt någon som inte kan någonting. Är det inte då man skall sätta in förebyggande resurser, förebyggande stöd, hjälp och råd? Är det inte så? Så har jag uppfattat det. Om det finns en brist i kunskapen så skall vi från samhällets sida kunna tillgodogöra det. Det är en uppgift för samhället så god som någon.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Ja, men vem skall bedöma vem som kan och vem som inte kan. Det där är väldigt svårt. I så fall måste det vara att man själv som förälder upplever en brist, att nu kan jag för lite om det här med droger. Ge mig mera information. Då måste jag som förälder ta det ansvaret att ta fram den informationen. Jag tycker att vi brukar tala om vad som är individens ansvar och vad som är samhällets ansvar. Här tycker jag också att det blir en lite otydlig gränsdragning. Nog har man som individ också möjligheter att tillgodogöra sig information och att man i så fall kan bota de brister man upplever att man har som förälder.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Vicelantrådet Britt Lundberg:

Fru talman! Det är en intressant och givande debatt som vi ägnar oss åt och det är ju ett mycket svårt ämne som också har sagts. Jag skall försöka att inte upprepa så mycket av det som har sagts förut i mitt anförande. Det är kanske också väldigt svårt det här ärendet eftersom vi har att göra med knark och bakom knark finns sådana otroliga krafter och det finns sådana stora pengar. Det finns också många olika intressen bakom knark. Till och med krig finansieras med knark. Knark glorifieras via nätet och via musiken till oss alla och våra ungdomar. Det gör inte den här frågan något enklare och den här problematiken som man kanske för drygt 10 års sedan inte upplevde var så nära oss alla. Även på Åland börjar man se av den här "undre jorden" verksamheten som man också kanske har velat blunda för hittills och trott att inte riktigt finns här. För den sakens skull får man inte tappa modet och bli bekymrad. Jag tycker också att det är viktigt att man inte heller lyfter upp frågan och för fram den som om det skulle vara någonting som alla ägnar sig åt. Då bidrar man också till normaliseringen av detta på något sätt. Det är viktigt att man framhåller att detta är en kriminell verksamhet och att det är någonting, tack och lov, som inte någon majoritet ägnar sig åt.

Inom mitt ansvarsområde, utbildning och kultur är det väldigt intressant att fördjupa sig i dessa frågor när det gäller skolperspektivet och som jag har sagt här i tidigare replikskiften, har jag haft mycket kontakt med elevvårdspersonal och diskuterat dessa frågor under det här året som jag har haft ansvaret. Frågan är förstås hur de jobbar med dem och vad de ser för behov och vad de har för bekymmer och hur man på olika sätt skulle kunna stöda. Det första är att förebygga att elever inte skall hamna i missbruk men sedan också stöda dem om de väl har hamnat där. Egentligen kan man säga när det gäller grundskolan så har det nämnts ganska mycket kring det här programmet "Stegvis". Också de tankar som framförs från elevvårdspersonal är att just föräldranätverk, information och stöd tror man att skulle vara viktigt och att det borde komma in tidigt. Även om jag har respekt för allt det som ltl Camilla Gunell sade att man har ett eget ansvar och att man nog kan skaffa sig information om man upplever att man inte har det, men samtidigt är det så att för att veta vad man behöver för information måste man ha ett visst mått av kunskap. Många av de elevvårdsansvariga säger att narkotikan är vinnare av den orsaken att alla är osäkra. De flesta av oss vuxna vet så väldigt lite om narkotika. Hela den här utvecklingen går så snabbt. Det kommer nytt. Då och då läser man om nya narkotiska preparat som ungdomarna har använt där inte heller det offentliga har hunnit med och narkotikaklassat ens innan ungdomarna har dem redan. Det är massor med kunskap som man skulle behöva och för att få den kunskapen skulle man behöva veta vad man skall fråga efter.

Men sedan när man tittar på gymnasialstadiet, vad gör man om man upptäcker att någon använder droger? Då pratar man förstås med ungdomen. Att prata med ungdomen ser man från missbrukarvården och elevvårdspersonalen som någonting oerhört viktigt. Det är viktigt att alla vuxna pratar med sina ungdomar. Pratar och pratar ännu mera det är en viktig förebyggare. Om man misstänker att någon använder och får bekräftat att någon använder eller om man gärna behöver få bekräftat att någon gör det, uppmanar man ungdomarna att bevisa att de inte använder droger. Många går villigt med på att rentvå sig och genom att lämna urinprov. Ibland tar man knarkhundar till skolan.

Det man vill ha från skolans sida är ett förebyggande gemensamt program. Detta kommer vi att samlas till idag kl. 14 för att diskutera från gymnasialstadiets sida. Sedan en annan sak som är otroligt svår är ungdomarna över 18 år. De är myndiga formellt, men skulle verkligen behöva ha ett starkt nätverk omkring sig. Där skulle föräldrarna gärna vilja vara mera engagerade än vad de kan vara eftersom myndighetsåldern också innebär att man inte längre får informera föräldrarna om inte den här personen själv går med på det. Detta är en problematik som är väldigt svår och väldigt viktig.

Det som ungdomar själv säger och som jag skulle vilja koppla till det som social-och miljöminister Katrin Sjögren sade i en tidigare replikväxling, att det i hälsoundersökningen kom fram att våra ungdomar kände sig i högre grad ensamma. Det säger 16-åringar att de känner sig ensamma. De frågar efter gränser och engagemang från föräldrarna och det tycker jag är intressant som förälder att få höra. Att det faktiskt är så att ungdomarna själva vill ha gränser, fastän de inte alltid gör sig till tolk för det om föräldrarna frågar. Jag tror också precis som elevvårdspersonalen säger att det skulle vara viktigt att föräldrarna också får informationen och får det modet att man våga kontakta missbrukarvården eller skolhälsan eller vem det vara må med sina frågor för att kunna försäkra sig om och få svar på oro o.s.v.

Jag tycker inte att det på något sätt har handlat om att skuldbelägga föräldrar det som har tagits upp här idag utan jag tycker att det mera har handlat om att föräldrar också behöver stöd i förebyggande syfte för att kunna bidra till och kanske upptäcka missbruk tidigt.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Tack fru talman! Det här hur man hanterar alkohol och droger på skolorna infördes 2005 och det har gett en bra grund. Avser ledamoten Britt Lundberg att man nu skall revidera det här programmet eller är det ett nytt som skall införas? Jag skulle också efterlysa att man skulle ha ett sådant här program på tidigare stadier. Har man övervägt något sådant projekt?

Vicelantrådet Britt Lundberg:

Fru talman! Vad man menar och vad man vill ha in i det här förebyggande programmet som de efterlyste från skolorna, så kommer jag att få veta kl. 14.00 idag. Men om vi utgår från det program som finns så handlar det mycket om roller och vem som skall göra vad och ganska konkret och att man har samma åtgärder och gör precis på samma sätt. Kanske ännu konkretare än det står i programmet. Det är det man vill prata ihop sig om och få en bekräftelse på det sätt man gör. Att de andra tycker att det är bra och tycker man från landskapets sida att det är bra. Jag tror att det även här är väldigt viktigt att kommunicera och komma överens om gemensamma linjer.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Det här handlar om ett förebyggande program om jag har förstår det rätt. Det är en komplettering till det program som redan finns. Det är säkert angeläget att ha samma hantering på alla skolor, att alla elever hanteras på ett likvärdigt sätt. Jag slutar där.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Fru talman! Det handlar både om förebyggande åtgärder men också om hur man hanterar frågorna väldigt konkret om man har en elev som har hamnat i missbruk eller ungdomar som man misstänker missbruk eller liknande situationer. Att man i de fall man känner sig osäker diskuterar hur man skall hantera dem. Erfarenheten och kunskapen har ökat i skolorna därför är det viktigt att stämma av och på det sättet utvärdera vad man har gjort hittills och vilka åtgärder som behövs till. Jag kan tänka mig idag att vi också får önskemål om samarbetsnätverk. Det kan vara polisen eller missbrukarvården. Man vill utveckla verksamheter åt olika håll. Det är viktigt att vi går vidare med et.

Ltl Roger Slotte:

Fru talman! Jag tänkte inte uttala mig flera gånger i den här drogdebatten. Det som kom att ändra mig var en insändare i torsdagens bägge tidningar. Jag kom att tänka på orden "Alla säger att Jeppe super, men ingen säger varför." I insändaren talas det om ålänningar som mått dåligt så länge de kan minnas. De har hamnat utanför samhället och blivit föraktade av sin omgivning.

Fru talman! I debatten för jul sade jag att missbruk nästan alltid beror på bakomliggande orsaker. Problem som kan ha startat redan under barn och ungdomsåren. Därför måste vi samtidigt med hjälpinsatser till de redan drabbade sätta fokus på de unga. Det är bevisat att det finns ett klart samband mellan psykisk ohälsa och drogmissbruk. Därför är det viktigt att utreda varför unga mår dåligt och försöka rätta till de underliggande orsakerna.

Fru talman! Barn och ungdomar skall känna sig trygga i alla sammanhang, i hemmet, på dagis, i skolan. De som har med barn och ungdomar att göra skall behandla alla lika. Visa att alla är lika mycket värda.

Idag kommer dator och tv in som barnvakter i hemmen. Vet föräldrarna alltid vilka tv-program deras barn ser på och vilka spel de spelar. Våra barn borde få vara barn längre och leka en längre tid. Barn borde få använda sin fantasi t.ex. att bygga kojor m.m. Sport och idrott är bra så länge tävlingen inte är det viktigast.

Fru talman! Vi vuxna borde föregå med gott exempel genom att visa våra unga att alla människor, även de som har olika slag av problem har samma värde och att ingen är mera värd än någon annan. Tack!

Ltl Barbro Sundback, replik:

Tack så mycket fru talman! Jag har stor respekt för ltl Roger Slotte och tror att ha är en god man och vill alla det bästa. På den här frågan, varför Jeppe super, framför han en teori om att bakom allt missbruk skulle ligga, om jag förstod honom rätt, psykiska problem och tillkortakommanden på olika sätt. Det är möjligt, men det är inte någon sanning i vetenskaplig mening, utan missbruket i sig uppkommer genom att man tillräckligt ofta missbrukar tillräckligt mycket av ett medel. Det s.k. beroendet är en problematik som inte nödvändigtvis behöver ha med någonting annat att göra.

Ltl Roger Slotte:

Fru talman! Jag håller med ltl Barbro Sundback till stora delar. Det är klart att det finns många olika orsaker till att missbruk uppstår. Det är säkert också på det sättet att när man en gång har missbrukat och har en hög frekvens av olika intag av droger så blir det ett missbruk. Men det som jag vill peka på att när man hamnar i ett utanförskap som man läste i den här insändaren, då känns allting så svårt och då kan det bli olika följder av olika typer av utanförskap. Därför skulle jag vilja att alla skulle jobba för ett innanförskap i stället för ett utanförskap.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman! Jag önskar också att inte människor hamnar i utanförskap. Men om vi diskuterar missbruk och drogberoende så finns det otaliga exempel på väldigt framgångsrika människor som lider av ett kraftigt beroendeskap. Det jag vill säga är att man på någon punkt liksom måste begränsa problematiken. Annars blir allt beroende av allt och allt är så komplext och allt är så svårt och det blir svårare och svårare att bestämma sig för vad man skall göra. Det finns en sådan tendens i den här debatten. Jag tror att en sådan begränsning man skall göra är att missbruket som blir beroendeskapande i sig själv, en problematik, den skall man fokusera på och den skall man behandla. Sedan finns det andra som sysslar med trauma och med andra bekymmer som folk kan tänkas ha.

Ltl Roger Slotte:

Fru talman! Jag vet mycket väl att det är en väldigt komplex fråga detta om drogmissbruk. Vi vet också att även de bästa människor som har de bästa förutsättningar på olika sätt, som har en trygg och bra position i samhället, ändå kan hemfalla åt missbruk av olika orsaker. Därför är det så svårt att komma tillrätta med dessa problem. Jag har nog den uppfattningen att alla olika faktorer tillsammans samverkar. Därför måste vi förbättra oss på alla plan för att lyckas med den här frågan.

Ltl Folke Sjölund:

Fru talman! Det börjar bli sent på den här debatten och det finns inte så mycket att tillägga. Det finns en sak som är rätt klar och det är att kännedomen om vad som händer med en missbrukare och framförallt med en missbrukares hjärna. Den kunskapen är kanske inte så vitt spridd som man kunde önska att den skulle vara. Om man börjar i den ändan vad som är orsak och vad som är verkan när man kommer in i ett missbruk, ägget och hönan som det heter. Är det att man mår dåligt att börja med eller något annat som gör att man börjar använda stimulantia av olika slag? Det kan man spekulera mycket om. Det som händer i hjärnan på en missbrukare är att drogdjävulen kidnappar hjärnans belöningscentrum och det sker inte bara psykiskt sätt utan det sker också rent fysiskt. De signalsubstanser som normalt utsänds av belöningscentrum förändras så att de präglas på droger. Det är det som gör att det fruktansvärda stora suget kommer. När man har kommit så långt att man är i behov av behandlingshem så finns det ingen snabb bot utan den behandlingen som man genomgår måste också leda till att man kommer så långt att hjärnans fysikaliska funktioner i belöningscentrum förändras och normaliseras. Helt normaliseras det aldrig men åtminstone så långt att man kan leva med det och leva utan drogbruk. Jag kommer in på det här därför att det tidigare under debatten talades om önskemål om ett eget behandlingshem på Åland. Den tanken är helt orealistisk. 1999 gjordes det en utredning av socialnämnden i Mariehamn som behandlades i socialnämnden år 2000 och de förhållanden som gällde då gäller precis lika mycket som idag. Det visar att det inte finns några möjligheter av olika orsaker. Jag skall kort bara nämna några orsaker: En orsak är att en behandling alltid har en behandlingsmetodik. Samma behandlingsmetodik passar inte alls alla missbrukare. Som det fungerar idag, fungerar det väldigt bra hos oss därför att vi har ett smörgåsbord av behandlingshem som vi har tillgängliga framförallt i Sverige men också i Finland. Där finns det möjligheter att göra en individuell bedömning av varje klient och se vilket behandlingshem motsvarar bäst den klientens behov. Något sådant går aldrig att uppnå om man har ett behandlingshem på Åland. En annan orsak är att den som skall genomgå behandling på behandlingshem behöver ryckas upp med rötterna och omplaceras på en annan plats så att man inte har ett lätt umgänge med sitt gamla ungdomsgäng. Det är helt nödvändigt. Sedan handlar det också om kostnaderna för ett behandlingshem det skulle bli fruktansvärt dyrt, men det kanske vi kan bortse ifrån. Det skulle inte bli billigare än det nuvarande systemet. Sist men inte minst, kan man fråga sig, var skall vi få den personal som har en tillräckligt hög kunskap och kompetens för att driva ett sådant behandlingshem. De människor som sysslar med detta vill jobba hela tiden men den, skall vi kalla det för tillgång på klienter till ett behandlingshem som finns på Åland är ganska ojämn och tidvis skulle det hända att det finns bara någon enstaka klient på behandlingshemmet. En tillräckligt ambitiös personal är inte nöjd med det. De vill jobba hela tiden med full besättning. Det här är åtminstone den bestämda uppfattningen hos alla inom missbrukarvården och som sysslar med att remittera människor till behandlingshem.

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! Till skillnad från ledamoten Folke Sjölund så vet inte jag, men när det gäller behandlingshem har jag två gånger besökt Tolvis i Österbotten och jag har haft närstående barn på flera behandlingshem både i Finland och Sverige inkluderande Tolvis. Det att vi skulle ha ett eget behandlingshem i den åländska skärgården skulle inte utesluta att använda oss av andra behandlingshem med andra metoder i Sverige eller Finland. Det är i princip lika nära till ett behandlingshem i Gävletrakten som det är till ett behandlingshem på Brändö eller Kyrkogårdsö från Mariehamn åtminstone. Jag hoppas att inte landskapsregeringen har den konservativa och inskränkta inställning till en sådan fråga eftersom många anhöriga har efterlyst det och många som jobba med särskilt drogmissbruk har visat önskemål åtminstone gentemot mig.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Det är också så att det är oerhört mycket svårare och mer komplicerat att ha ett behandlingshem där klienterna känner varandra på förhand. Redan det att det finns två ålänningar exempelvis samtidigt på Tolvis ställer till stora problem för behandlingen. Alltså det är så nödvändigt detta att rycka upp den med rötterna som behöver vård på behandlingshem och placera om att det kan man inte underskatta. Det är helt nödvändigt.

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! Det är så här säger ltl Folke Sjölund väldigt ofta och det tror jag man skall akta sig för, att alltid veta bäst när det gäller dessa frågor. Jag har upplevt situationer där ett par ungdomar från Åland, tyckte man både på Tolvis och här hos oss, att de var bra att det tillsammans skulle vara där. Resultatet blev som i många sådana här fall, inte så bra, men det var sakkunskapens önskemål i det fallet. I andra fall kunde man säkert ha haft en annan uppfattning. Men dessa ungdomar var så nära varandra att de stöttade varandra i sin egen vilja att komma bort ifrån missbruket. I det sammanhanget var det helt "okey". Det passar kanske inte så ofta, de har väldigt bestämda och förutfattade åsikter om vad som inte går. Nog tror jag det är värt att diskutera den här frågan också framöver när man diskuterar den totala paletten av vad vi behöver göra för att förbättra situationen på Åland.

TALMANNEN: Tiden är ute.
Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Inte är det på det sättet att jag företräder den enda allsmäktiga sanningen i det här sammanhanget men jag baserar min erfarenhet på dels fyra år i socialnämnden med intensivt arbete med dessa saker men dels också på kontakter med missbrukarvården där de säger just precis dessa saker. Jag tror på dem. Det är klart att man säkert kan hitta kanske enstaka fall det har lyckats bättre men tyvärr hittar man alltför många fall där det inte har lyckats bra. Det är i och för sig inte något ovanligt att folk har behandlingsperioder i flera omgångar. Det behöver man inte nödvändigtvis se som ett misslyckande heller utan det kan också vara så att det ingår i den långsiktiga behandlingen att man har fler behandlingsomgångar.