Plenum den 9 januari 2009, kl. 09. 30

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Det var ju tur att ltl Fredrik Karlström förespråkade dödsstraff. Det hade blivit svårare för oss andra att följa med då. Det jag ville säga först att de som mår verkligt dåligt som skär sig själva och den typen av åtgärder, för dem spelar det ingen roll hur straffen ser ut. Men den som kallades för chef för subutexförsäljningen stod det så här om i Tidningen Åland senaste onsdag: "I oktober 2007 dömdes han i tingsrätten till 1 år och 7 månader fängelse för ett liknande brott men rätten valde att inte hålla honom häktad i väntan på att domen skulle verkställas. Jag vet inte varför, så fort han var på fri fot började han igen, säger åklagaren" Jag har själv åtta års erfarenhet som nämndeman och ser den fullständiga nonchalans som många av dessa visar inför rättssystemet just på grund av att man vet att påföljderna är minimala. Där behövs det strängare straff. "Huvudpointen" med min replik var att det inte är den enda lösningen med strängare straff och jag uppfattar att ltl Fredrik Karlström delar den uppfattningen.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Ja, vi är helt överens om det. Däremot vill jag nämna när vi kommer in på olika straffskalor hur samhället ser på detta. Om man smugglar snus uppe i Österbotten är det 1 miljon euro i böter och hårt straff med fängelse från samhällets sida. Misshandlar du din fru eller knarkar du är det lite samhällstjänst om det ens är det. Det visar vad man accepterar från samhällets sida. Jag säger att vi måste ge annorlunda signaler. Vi måste förändra systemet för signalerna är fel från samhället sida. Vi måste ha strängare straff för dem som langar och för dem som tar in för försäljning och kanske titta över de andra straffsatserna för mopedkörning och körning mot stoppskylt. Jag förespråkar inte att man skall sälja snus för 1 miljon euro heller.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Ltl Fredrik Karlström frågade hur många gånger man skall hjälpa en missbrukare? Det är så att en myndig missbrukare blir inte skickad på behandlingshem mot sin vilja. Det är frivilligt och det är klart att missbrukaren är till någon mån motiverad annars skulle den inte fara dit. Om behandlingen inte fullföljs är inte bra men ofta är det så att man behöver flera behandlingshemsbesök för att lyckas. Statistiken visar det när man talar med missbrukarvården här på Åland.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Det är ett problem. Givetvis är det så att en 18 årig myndig person måste medge att man vill åka på behandlingshem men många gånger kanske den personen övertalas att nu borde du åka iväg på behandlingshem och så tar man gärna emot den hjälpen man får. Det är naturligtvis rätt och det skall den personen göra, men vart jag ville komma är att förändringen i den här personens beteende kommer inte förrän den här personen verkligen vill göra det själv. Från samhället sida kan vi skicka dem på behandling många gånger men de facto återstår problemet att när man kommer tillbaka till sin umgängeskrets på Åland hamnar man in i samma cirkus igen. Frågan är vad man borde göra då? Man kanske borde se till att personen inte får komma tillbaka till Åland på ett tag eller att personen skriver på ett sådant avtal när den skickas iväg att den skall bryta sin umgängeskrets de kommande två åren efter behandlingshemmet. Att vi verkligen får någon effekt på den hjälp vi från samhället vill ge.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Det var intressanta åsikter. Det där med att personen inte skulle få komma tillbaka till Åland det är svårt att skriva sådana papper som håller, i alla fall juridiskt. Att sluta med missbruket är en mognadsprocess och det är inte bortkastat att personen far flera gånger. Men det är ytterst viktigt att personen själv är motiverad. Jag har skickat några till behandlingshem när jag jobbade i Helsingfors och det är inte lätt att få en person motiverad det kan jag säga.

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Återigen glömmer vi bort det första jag sade i mitt anförande. Att knarka är olagligt. Det är en handling som jag absolut inte kan acceptera men från samhällets sida accepterar vi det och så hjälper vi gång på gång och så vill vi gå vidare. Vi vill ju bara väl. Alla vill givetvis bara väl. Ingen önskar att någon skall hamna in i det här träsket och det på det viset men de facto fanns det ett personligt ansvar från den personen någon gång när man började och som jag sade, knarka är olagligt. Därav måste vi från samhället sida leva upp till att båda hjälpa men också hitta de alternativen för att förebygga att flera hamnar in i det.

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman! I praktiskt taget hela världen är straffmyndighetsåldern 15 år. Jag tillhör dem som brukar varna för en övertro på straffrättsliga sanktioner. All forskning visar att effekterna av sanktioner är mycket begränsade. Till exempel dödsstraff som fenomen har en mycket begränsad avskräckande effekt. Dessa två iakttagelser tillsammans förstärks av den undersökning jag själv hänvisar till i mitt anförande. Det vill säga att det oftast är det som sker före 15 års ålder som avgör hur personen mår vid 32 års ålder. Därför vill jag avråda från en övertro på straffrättslig sanktion. Framförallt när de överhuvudtaget inte kan riktas till dem som är mest utsatta, de som är under 15 år.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman! Det har varit många intressanta inlägg och det är på ett sätt fascinerande hur starkt engagerande detta med droger och beroendeskap är. Många, för att inte säga alla människor har många åsikter och förklaringar till hur problematiken uppkommer och man vet också vad som borde göras. Samtidigt uppfattar väl alla på något vis att det är att kämpa mot övermäktiga krafter och att det är begränsat vad vi kan göra. Men allt det vi kan göra skall vi göra.

För mig är alltid den grundläggande frågan, vad är detta för ett slags problem? Att vara beroende av alkohol att vara beroende av narkotiska preparat, är det en sjukdom? Är det en beteendestörning? Är det en karaktärssvaghet? Vad är det egentligen att vara beroende av alkohol eller knark? Det finns ingen entydig definition men jag tror att man skall utgå ifrån det som ltl Mika Nordberg här inledningsvis talade om, den fria individen. Jag skulle hellre säga, människans fria vilja. Vi gör ständigt val i våra liv. Vi väljer också, kanske inte helt frivilligt men sist och slutligen avgör vi själva när vi dricker alkohol eller när vi prövar på narkotika. Hur fri den där viljan är, det diskuteras mycket här. Det talas om gäng och uppfostran och t.o.m. hjärnans fysiologiska och kemiska processer. Den fria viljan är kanske ändå inte total utan den påverkas av många faktorer.

Men i alla fall är det så med alkoholen att det är fullkomligt accepterat beteende, t.o.m. ett uppskattat beteende. Ett beteende som vi alla själva omhuldar. Det flesta av oss dricker alkohol säkert en gång i veckan, kanske t.o.m. flera. Inte så att vi nödvändigtvis berusar oss men det är ganska vanligt förekommande i de allra flesta åländska hem. Det uppfattas inte som om man har tappat sin fria vilja när man tar sitt vittvinsglas, kanske oftast inte bara ett utan åtminstone två glas till fisksoppan eller rödvinet till innerfilén eller snapsen till sillen. Det finns oändliga alkoholriter som vi omhuldar med största kärlek. Alkoholen är ett kärt ämne i vår kultur och de flesta av oss njuter ganska mycket av det.

Men när det blir ett beroende och det kan vi inte heller vetenskapligt avgöra. När har någon blivit beroende av alkohol? Det avgörs ofta väldigt olika egentligen och vanligtvis sist av den som själv upplever det här beroendet som ett problem. Men när det en gång har blivit ett problem både för individen och samhället, vem är det då som har ansvaret för att reda upp det här? Är det ÅHS? Så är det om man får gallsten eller diabetes eller så vidare. Det är fullkomligt legitimt och man förväntar sig att då skall vården och läkarna sköta om en när man kommer. När man kommer till akuten i fyllan och villan på fredagkväll eller någonting sådant så plåstras man om och får ligga där en stund och lugna ner sig och sedan far man hem igen. Det förekommer ingen medicinsk bedömning av det här beteendet. Det beror på det att för att man är berusad är man inte sjuk. Det är ett socialmedicinskt tillstånd som man befinner sig i. Numera som vi diskuterade senast är det också helt legitimt att vara berusad, offentligen, hemma och nästan överallt får man vara berusad. Men när det blir ett beroende som av något skäl av individen själv ytterst upplevs som besvärande ett hinder för den fria viljan, skall man då till sjukhuset? Skall man komma in där och be att få tid hos läkarna för nu har jag tappat min fria vilja. Jag klarar inte av att reglera det här mera. Nej, det går inte. Man skall inte medikalisera beroendet. Då tar man ifrån individen det personliga ansvaret för sin egen framtid och hälsa. Därför är det så viktigt att A-kliniken inte överförs till ÅHS. Det är min utgångspunkt i den här diskussionen.

Dessa fantastiska vårdkedjorna som vi hör talas om är vackra teoretiska modeller också inom äldreomsorgen och alla andra former men det är mycket teori. I praktiken förutsätter det att den som är sjuk, själv eller har anhöriga som ser till att man får sina behov tillgodosedda.

Med knarket är det som ltl Fredrik Karlström var inne på, att det är ett kriminellt beteende. Det finns många olika uppfattningar om det skall vara kriminaliserat eller skall det inte? Hos oss i Norden och speciellt i Sverige har man en bestämd uppfattning att det skall vara kriminellt och att det i sig syftar till att motverka användningen. Nu förefaller inte heller det riktigt fungera, men det ger samhället, om man har den utgångspunkten, en lättare position att veta hur man skall jobba med de här frågorna. Visst skall vi fortsättningsvis kriminalisera det men beroendet, beroendeskapandet det är ändå ganska oberoende av om det är kriminellt eller inte. Det har samma problematik som med alkoholen.

Den här debatten resulterar i bästa fall till att vi får den här parlamentariska kommittén som regeringspartierna har beslutat redan över ett år sedan att skall tillsättas. Den 10 december fick vi veta att den skall tillsättas inom kort. Nu har det gått en månad. Jag vet inte vad regeringen menar med inom kort, men jag tycker att den borde ha tillsatts om det skall ske inom kort. Nu blir det kanske inte inom kort utan vi hoppas att det blir snart. Jag skulle vilja understöda vicetalman Gun-Mari Lindholms förslag att kommittén skall formulera sitt uppdrag och att man där i den parlamentariska kommittén skall fundera på uppdraget.

Till slut herr talman i ett av de senaste inläggen talades det om ett behandlingshem på Åland. Jag har tidigare haft den uppfattningen som flera liberaler här har gett uttryck för, men jag är inte så säker mera. Tanken på att den som är missbrukare skall lyftas bort från sin omgivning, föras någon annanstans där det icke är möjligt att missbruka, på något sätt renas och få en annan vilja, ett annat ansvar en annan syn på sin tillvaro, motivation eller vad vi skall kalla det och komma tillbaka och sedan fortsätta nytt liv. Den är i vissa fall realistisk men det behöver inte vara så. Man kan resonera precis tvärtom. För att en människa som är i ett beroende skall bli fri från det måste det ske just i den miljö där beroendet skapas. Alla är vi ändå individer som hör till en primärkrets, de anhöriga. Det är alltid de som är det viktigaste stödet för varje individ. Det ena behöver inte utesluta det andra men jag tycker att man skall vara öppen för en diskussion om att någon form av behandling också kunde ges på Åland.

Allra sist tycker jag att den här frågan med anhörigas engagemang på något sätt med landskapets stöd skulle involveras i ett projekt. Kanske ett möjligt uppdrag är att engagera anhöriga i samband med att man skall återintegrera personer som ha varit i fängelse eller på institutioner för behandling och alltså skapa arbete och bostad och sådant som krävs för att man skall kunna fungera i samhället.

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman! Jag uppehåller mig bara vid det som kollegan Sundback nämnde på slutet i ett övrigt välformulerat anförande. Beträffande erfarenheter av behandlingshem på Åland har vi två inte likartade men närstående erfarenheter. Det ena från 1950-talet med arbetskoloni vid flygfältet och den andra på 1970-80-talet med motsvarande fångkolonier i Kastelholm. Avsikten med dem var under de våldsamma rattfylleriperioderna som vi hade framförallt efter kriget på 1950-talet men också senare att i en lindrigare form än frihetsberövande rehabilitera rattfyllerister. Det visade sig då såväl på 1950-talet vid flygfältet som på 1980-talet vid Kastelholm att egna rattfyllerister ogärna ville avtjäna sitt straff i de egna kolonierna. Detta är bara ett exempel på erfarenheter vi har. Detta utesluter naturligtvis inte nyare rön och en ny diskussion.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag är osäker om jag fullt ut uppfattade analogin i det här tänkandet. Den öppna vården har visat sig vara det ena fungerande långsiktigt vad gäller personer med missbruk. Att bygga upp ett annat liv, skapa ett annat livsinnehåll tar väldigt länge. Jag kan förstå, som jag sade att man har ett lite "asylum-tänkande" som man hade i början av 1900-talet att den som bär på problemet skall tas bort och placeras någon annanstans. Jag tror att de där modellerna inte egentligen fungerar utan människan är en relationell varelse. Hon är det hon är i belysning av sina relationer. Därför tror jag också att tillfrisknandet finns i den relationella miljön.

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman! Jag kan förtydliga att arbetskolonierna var öppna anstalter där just så att säga straffet nedtonades och rehabiliteringen framhävdes. Det var kanske inte i motsvarande skala fallet i fångkolonin i Kastelholm, men det berodde på att i fångkolonin i Kastelholm så sonade huvudsakligen andra rattfyllerister. Den parallell vi har och den som vi kunde lära av är just arbetskolonin på flygfältet under 1950-talet. Den var öppen.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Det är som sagt var möjligt att det finns paralleller. Helst skulle jag nog vilja se några andra modeller än fångkolonin i Kastelholm eller något arbetsläger för rattfyllerister vi flygfältet.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Herr talman! Jag vill tacka lagtinget för en engagerad och konstruktiv debatt. Det finns många synpunkter och infallsvinklar och konkreta idéer och tips och det tar landskapsregeringen till sig. Många kloka ord har sagts och jag tycker att mitt i prick var ltl Carina Aaltonens reflexion över att när kvinnor tar sina vita månader och förhåller sig avhållsamt till alkohol så är inte det så dramatiskt. Jag konstaterade själv att jag under mitt vuxna liv har varit alkoholfri under ungefär 6 år. Det var en ögonöppnare.

Jag vill också säga att jag delar synpunkter med de lagtingsledmöter som har framfört senast efter lunch, ltl Camilla Gunell och ltl Fredrik Karlström, att de understryker att det inte finns någon patentlösning på det här stora och komplexa problemet som faktiskt missbruk är.

Jag tänker tillåta mig att vara lite personlig och min egen politiska profil i den här frågan har alltid varit och kommer alltid att vara ganska låg eftersom den är så stor och besvärlig den här frågan. Det finns inga patentlösningar. För den skull inte sagt att man kan jobba mycket aktivt med de här frågorna och man kan jobba på bred front. Jag känner mig ödmjuk inför de här frågorna och faktiskt när man insikt om vilket stort och enormt problem det är med missbrukarfrågor i vårt samhälle. Före jag blev politiker var jag sjuksköterska inom akut- och intensivvården och har jobbat med det på Åland, Finland, Norge och Sverige. Jag har åkt ambulans och helikopter med patienter som i berusat tillstånd har kört till skogs med bil och jag har otaliga nätter talat med missbrukare som har ångest och känner sig ensamma. Tagit hand om minderåriga barn på akuten när föräldrarna har varit redlösa. Jag har gjort mackor och kokat kaffe åt Ålands mest grava alkoholister och jag har behandlat otaliga benbrott, sårskador, skallskador förorsakade av fylla. En grov uppskattning och min egen uppskattning är att ungefär 80 procent nattetid till akuten är berusade människor. Jag har hävt abstinenskramper, jag har skött respiratorpatienter och jag har behandlat störtblödande magstrupsåderbråck förorsakade av alkoholism och återupplivat personer som tagit överdoser. Man blir lite matt när man tänker på det här stora och komplexa problemet.

Jag har också sett människor som har befunnit sig på botten som har rest sig och som mår hyfsat bra idag. Som är yrkesverksamma och har bildat familj. Så med det vill jag bara säga att vi skall fortsätta att försöka dra åt samma håll och målmedvetet jobba vidare. Den parlamentariska kommittén skall tillsättas och vi kommer att utforma uppdraget tillsammans med gruppledarna och de respektive lagtingsgrupperna.

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman! Jag får tacka social- och miljöminister Katrin Sjögren för sammanfattning av debatten och de positiva slutsatser hon har kommit till. Vad gäller frågan om ett behandlingshem här på Åland, är det så att ministern konsekvent utesluter att vi kan titta närmare på möjligheterna att skapa ett eget hem utgående från de tongångar ltl Barbro Sundback just anförde. Det finns ju skäl att förutsättningslöst titta på alla möjligheter eftersom vi vet att individer är olika. För en del kan det passa att vara borta från Åland en längre tid men för andra kan det vara hårt att helt avskiljas från familj och den närmaste omgivningen. Så varför skulle vi inte titta positivt på frågan om ett eget behandlingshem.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Jag utesluter ingenting och det är en konkret fråga som den här parlamentariska kommittén kan titta på och ta fram de utredningar som har gjorts i den här frågan. Min uppfattning är att de synpunkter som har framkommit är att man tycker att det är ett gynnsamt läge, att man faktiskt kan skräddarsy behandlingar. Behoven är så olika och det är ett brett spann när det gäller åldern på missbrukarna. Man har också framhållit det från missbrukarvårdens sida att det har varit en stor fördel att kunna skräddarsy behandlingshem åt dem som har tagit beslutet att pröva på behandlingshem. Jag vill inte utesluta någonting utan vi kan gräva fram det material som finns så att alla får bilda sig en egen uppfattning.

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman! Tack för det beskedet! Det låter positivt. Jag har stora förhoppningar om att den här kommittén som ministern nu aviserar blir tillsatt och skall få förutsättningslöst mandat att titta på den här frågan ur rätt perspektiv och säga vad som är bäst och framförallt sätta individens bästa i centrum. Vi måste komma ihåg att det är dyra behandlingar som vi satsar stora belopp på från samhället sida så eftervården är en otroligt viktig bit. Vi skickar iväg folk från Åland, men sedan måste vi också ta hand om dem när de kommer hem till Åland. Då kunde de ha varit bättre att vi har haft ett eget hem som passat vissa individer och kunnat ha dem med i skolan, med i arbetslivet, med i föräldra- och vänskapsmiljöer. Då tänker jag på den positiva delen av vännerna, alla är inte missbrukare som ingår i vänskapskretsen. Vi borde ta tillvara de positiva dragen av ett sådant eget hem.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Just eftervården skall vara ett fokusområde för år 2009 när det gäller missbrukarvården. Där finns det brister och det finns saker som man kan förbättra. Detta är ett arbete som kommittén kan följa och få rapporter. Jag tycker också det som ltl Barbro Sundback tog upp att anhöriga borde bli en viktig del i hur man bäst får eftervården att fungera.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag vill tacka social- och miljöminister Katrin Sjögren. Jag är inte förvånad att hon tar den här diskussionen till sig. Hon har också i andra sammanhang visat på positiv anda när också oppositionen har kommit med kritik som inte alltid behöver vara negativ. Den bör åtminstone inte uppfattas så. Jag tycker för min egen del att det känns bra att gå hem idag och har fått det här beskedet från ledamot Sjögren att man kommer att formulera uppdraget med hjälp av alla lagtingsgruppers hjälp i det här viktiga arbetet. En annan sak som jag också skulle önska att jag skulle få höra någonting om är angående meddelande jag önskade att landskapsregeringen skall formulera och komma med till lagtinget så att vi återigen har en möjlighet att följa upp detta angelägna ärende.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! När det gäller meddelandet får vi sätta igång och jobba i den här kommittén och se hur vi bäst når ut. Har alla lagtingsgrupper en plats i den parlamentariska kommittén så kan alla förmedla ut och diskutera ärendet i lagtingsgrupperna. Det där en diskussion som vi också kant a när vi sätter igång arbetet. Jag utesluter ingenting där heller.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag tycker att det viktigt att man tar tillvara det engagemang som man har visat i den här debatten i salen idag. Jag tror också att den kommer att finnas fortsättningsvis även om det nu idag känns att vi har kommit en bit på väg, kommer vi ändå att få ta del av insändare på insändarspalterna. Vi kommer att få ta del av anhörigas berättelser och förtvivlan så därför tycker jag att det är bra att man återigen för upp detta på agendan och vi får ha en större debatt som också sätter sina spår ute i samhället.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Jag tror också att det är vikigt. Det är lätt att också uppfatta att det inte görs någonting i de här frågorna. Det är ett av de stora problemen, att när det är tyst tror man att ingenting görs i de här frågorna. Där tror jag att vi gemensamt politiskt kan svara när alla är insatta i frågorna och man vet vad som händer och är nästa steg, då kan man förmedla ut det till oroliga anhöriga. Att gruppledarna och lagtingsgrupperna får vara med och utforma uppdraget är på initiativ av vicetalman Lindholm och talman Roger Nordlund och det omfattar jag tillfullo. Alla äger den här frågan.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Diskussionen och därmed hela debatten är avslutad.

Nästa plenum hålls på måndag den 12 januari 2009 kl. 13.00.
Plenum är avslutat.
(Plenum avslutades kl. 14.48.)