Plenum den 9 januari 2009, kl. 09. 30

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman! I vissa fall är det bra att folk pratar också. Jag uppfattar inte den här debatten som tomt prat utan jag tycker att varje ledamot som går upp hit och ställer sig i den här stolen bekräftar att man verkligen vill göra det som går att göra för att få bort missbruket. Därför är det bra. Det är en bekräftelse på att här finns det en väldigt stor enighet för landskapsregeringen att jobba vidare och komma med konkreta förslag som vi inte kan få den här gången eftersom det varken är ett meddelande eller en framställning. Min åsikt beträffande missbrukarvården, jag erkände redan i slutet av mitt anförande att jag inte är expert på dessa frågor. Men jag tror att det kan finnas fördelar men jag vill kanske se ett förslag på hur det skulle se ut. Jag vågar inte svara på om det är bättre eller sämre.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Ja, herr talman jag vet inte om jag tycker att det är så märkvärdigt att väljarna får en bekräftelse på att vi har i lagtinget enhälligt arbetar för att minska missbruket. Jag tror att det skulle vara mera förvånande om någon tyckte att vi inte skall göra så. På något sätt känns det som om den ena öppna dörren efter den andra slås upp. Men inte vill jag förmena någon att stå här och framföra sina förhoppningar om en bättre värld. Men det är trots allt genom beslut och konkreta handlingar som man förändrar och där hade jag en konkret fråga där ltl Torbjörn Eliasson inte riktigt visste vad han tyckte och jag får nöja mig med det.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman! För det första vill jag säga beträffande den här debatten att jag upplever den annorlunda än debatterna har varit tidigare när vi har diskuterat droger. Det känns nu som om ingen egentligen utnyttjar den här debatten i politiskt syfte. Ja, faktiskt jag tycker så. Det har varit mycket mera tidigare. Ltl Barbro Sundback må gärna skratta men det är min uppfattning och det är min förhoppning. När det gäller missbrukarvården så är jag inte expert. Så mycket vet jag att i organisatoriska sammanhang är det alltid viktigt att någon har huvudansvaret men jag tror det var ltl Gun Carlson som sade tidigare att det kan finnas fördelar och det kan finnas nackdelar och naturligtvis behöver man inte ta bort det som redan finns bara för att man omstrukturerar. Jag vill se ett förslag.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Det tycker att det var ett bra anförande som ledamot Eliasson hade. Speciellt det här med spegeln tyckte jag var intressant. Det är alltid på det sättet att det är någon annan som har problem och jag tycker att det lite tangerade den dialogen som utspann sig mellan vicetalman Gunnar Jansson och ltl Barbro Sundback den 10 december. Just det här med hur normalt det har blivit att vara berusad. Det åländska samhället skulle ta ett gigantiskt steg framåt om den vuxna befolkningen skulle säga att man avhåller sig från att visa sig berusad där det finns barn och ungdomar med, på julkalas, på älghippor, på födelsedagskalas och på nyårsfester. Bara en sådan liten sak att inte vara berusad i barn och ungdomars sällskap skulle vara ett stort steg framåt och det där med spegeln.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman! Jag har faktiskt testat den här metoden och det är tungt. Jag lovar att ställa sig framför en spegel och titta rakt in i sina egna ögon och så ställer man ett antal svåra frågor som man där i det slutna rummet för sig själv skall besvara. Man kan inte ljuga för sig själv. Det går inte. Det här är en metod som alla borde göra bara för att få en ödmjukare inställning till det hela och på lång sikt måste egentligen hela befolkningen ändra inställningen till droger. Det är en väldigt stor och lång process men man kan kanske starta den exempelvis på det sättet, hos sig själv.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Jag satt på läktaren och diskuterade den här debatten med en anhörig som efterlyste att lagtingsledamöterna kanske skulle titta sig själva i spegeln och medan jag lyssnade med ett halvt öra på ledamotens anförande så kom just precis det. Jag tänkte inte ta replik men jag kunde inte låta bli att ge en eloge för ett mycket bra framförande och framförallt att man lyfte fram de här olika åsikterna. Man tar gärna till att det är fel någonstans, att det är sjukt och att man mår dåligt. Min kollega och jag namngav och gick igenom, de sista åren jag jobbade som polis, 180 missbrukare på tre år som hade använt narkotika och frågade samtidigt varför började du? Varför använder du? Naturligtvis biktar man sig inte framför en polis men det de anförde var ganska naturligt. Man gjorde det för att det var så kul och kompisarna gjorde det och även andra. Man behöver inte vara sjuk och må dåligt.

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Det var mycket bra anförande av lagtingsledamot Torbjörn Eliasson. Speciellt det att vi skall se på oss själva i spegeln. Undersökningar visar att barn som har en eller båda föräldrar som röker, röker oftare än icke-rökares barn. Därför är föräldrarnas exempel ytterst viktigt.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det var ett bra och genomtänkt anförande som vanligt. Det var som vanligt kan jag säga för det är vi vana vid att höra från ltl Torbjörn Eliasson. Det är precis som Eliasson säger, det finns enkel lösning på detta. Det finns en djup klyfta i åsikterna kring missbruk och missbrukarvård. Jag hade faktiskt reagerat på samma sätt som ltl Torbjörn Eliasson när jag läste de två insändarna. Den ena var åt ena hållet och den andra var åt andra hållet och det var ganska intressant att sätta dessa bägge bredvid varandra. Det är ofta det som är bekymret i den här debatten att det finns olika uppfattningar. Det tror jag är jättebra med den här debatten att de som hör på lär sig en hel del. Jag tycker själv att jag under min tid i lagtinget har lärt mig mycket genom att höra på andras åsikter om detta. Jag håller också med om det som sades här, kanske det var i ett replikskifte att den här debatten är annorlunda. Den är inte lika extremt politisk som den har varit. Alla förstår att man inte skall lova alltför mycket när det gäller den här problematiken utan tvärtom ta ett steg tillbaka och tillsammans med sina kollegor försöka komma små, små steg framåt. Det kan vi lova och det gjorde också Eliasson. Mycket bra!

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman! Jag tackar ltl Danne Sundman för de orden och att det finns andra här i salen som uppfattar att debatten om missbruket den här gången är lite annorlunda än den har varit tidigare. Åtminstone jag har den känslan att nu är vi alla beredda att satsa tid och resurser och lägga politiska slagträet åt sidan. Det är ett fåtal gånger som vi lyckas bli helt eniga i lagtinget. Det är alltid lika roligt de gånger vi blir det. Jag tror att det här kan bli en gång.

Tack!

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Debatten avbryts nu för lunchpaus och återupptas kl. 12.45.

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman! Också jag vill säga några ord i den här debatten som nu har pågått länge. Mycket klokt är redan sagt och en av de konkreta åtgärder som blir ett resultat av den här debatten att den parlamentariska kommittén nu tillsätts. Det som väldigt lite har diskuterats är vad denna parlamentariska kommitté riktigt skall göra. Det kanske också behöver klargöras så att kommitténs arbete resulterar i konkreta resultat. För min del tycker jag att man skall fokusera mycket på det förebyggande arbetet. För som så många sakkunniga har sagt så kan vi inte vårda bort det här problemet.

Jag tycker att vi måste vara realister. Här har vi talat om ett drogfritt eller narkotikafritt Åland. Visst, det kan vara ett mål men det som måste sägas är nog att det är en vision. I verkligheten är alkoholen och narkotikan här för att stanna. Drogfrågan är problematisk i ett samhälle som Åland som lever på tax-free. Där den åländska välfärden till stor del vilar på försäljning av sprit. Det är klart att det påverkar vårt samhälle. Det är klart att vi ständigt kommer med dubbla budskap.

Problemet är här för att stanna. Det vi kan göra är att försöka hantera det så bra som möjligt. Det finns ingen frälsning att få utan bara hårt strukturellt arbete och tydlig arbetsfördelning mellan olika enheter. Politikerna kan inte heller fixa allting. Vi behöver tydliga avgränsningar.

Vad skall landskapsregeringen riktigt göra i den här frågan och vad kan man göra? Blir det t.ex. bättre att landskapsregeringen skall överta missbrukarvården från kommunerna? Att säga att den måste övertas är ju att säga att den idag inte sköts bra. Så vilken är då regeringspartiernas kritik mot missbrukarvården såsom den är idag och vad grundar den kritiken sig på och på vilket sätt kunde det bli bättre om landskapsregeringen tar över verksamheten? Sedan kommer det också lagstiftning som behöver ändras om man skall klara att faktiskt kunna genomföra detta. Hittills har jag inte hört några glasklara och goda argument för varför landskapet skulle överta den här verksamheten. För i motsats till många andra frågor där man har velat utreda saker och ting så vill man i den här frågan överta. Så står det. Så jag ställer mig frågan är detta verkligen det man skall lägga krutet på först? Jag tror att det i den här frågan finns många fler angelägna saker att fokusera på. Därför vill jag uppmana landskapsregeringen att prioritera mellan sina åtgärder, lägga fokus där det faktiskt är som mest angeläget. Av dem som har uttalat sig hittills i den här frågan tycker jag inte att det verkar vara verkligt angeläget.

Jag tror också att det är viktigt att man från landskapsregeringens sida tar ett principiellt ställningstagande till vad landskapet riktigt skall ha ansvar för och att man på intet sätt går in i enskilda enheters operativa arbete utan att man har ett tillsynsansvar, man har ett övergripande ansvar. Sedan skall de olika enheterna sköta sitt med den kompetens som de har.

Det är så att för många blir reaktionen när man har en anhörig som har hamnat i missbruk så ter sig situationen och sorgen så hopplös och man känner sig så förtvivlad att man ofta riktar sin förtvivlan mot politikerna att de ingenting gör. Trots att det görs mycket och att man också tidigare har gjort mycket.

Ändå skulle jag vilja ta upp det som många talare här har talat om idag. Föräldrarollen. Jag tycker att det är en väldigt problematisk diskussion. De föräldrar jag känner som har barn i missbruk lever i enorm ångest och vånda. Vad har jag gjort för fel? Hur kunde det gå så här mitt barn? Om jag bara hade gjort si eller så? Att vi politiker sedan står här och ytterligare skuldbelägger dem, tycker inte jag är konstruktivt. De flesta föräldrar gör så gott de kan. Sedan är vi alla olika. Många har kanske egna problem som gör att de tidvis inte orkar vara så goda föräldrar som man skulle önska. De skall man hjälpa och stöda och inte skuldbelägga och tala om att blir ditt barn missbrukare så är det för att man har misslyckats i sitt föräldraskap. Man har misslyckats i att kunna ge sitt barn en tillräckligt kärleksfull och trygg uppväxt. Det är inte heller så. Många unga hamnar snett trots att de har fått allt som föräldrar bara kan ge till barn. Sedan finns det också barn som har kämpat i hem där det både har funnits missbruk och psykisk sjukdom och ekonomiska problem som klarar sig väldigt bra i samhället. Jag tror att det värsta som man kan som förälder råka ut för är ett se sitt barn lida. Att se sitt barn i abstinens och plågor orsakade av droger. Det är tortyr och vanmakt av högsta rang. Jag skulle vilja komma med tre konkreta förslag som jag hoppas att landskapsregeringen kan fånga upp och ta med sig i det vidare arbetet.

Vi kan konstatera att drog- och narkotikaproblematiken idag finns i alla åländska kommuner. I alla kommuner finns det problem bland barn och unga i skolor och det betyder att det måste finnas kompetens att se den här problematiken, överallt. Där tror jag att det vore bra om kommunförbundet kunde arrangera fortbildning för skolpersonal och hälsovårdare i alla kommuner för att skapa sig en bild av vilka signaler man skall se efter för att kunna hantera det här problemet. Jag tror att kunskapen om frågan idag är mycket varierande. Debatten om droger initierades före jul och vi önskar alla en vit jul och då är det inte vara snö man önskar sig. Många barn vars högsta önskan till julen är att mamma eller pappa eller båda skall vara nyktra. För många barn är julen en skräckens och ångestens högtid. Då blir det ledigt, då blir det tid att ta till flaskan. Dessa barns utsatt het och illamående går inte nog att betona. Tänk dig att sitta på dagis eller i skolan och pyssla med julpynt ända från november och upprätthålla samma glädje och förväntan som de andra barnen inför högtiden. För barn är lojala med sina föräldrar till 100 procent. De gömmer och bevarar sin hemlighet inom sig. De berättar sällan om sin situation för den är så präglad av skuld och skam. Detta är en uppväxt som följer en genom hela livet. När julhelvetet sedan bryter ut, så vart skall man vända sig?

I Sverige så ringer barnen till Bris. Det finns i dagsläget 385 000 som lever i missbrukarhem och telefonerna rings ned. Men hur är det här på Åland? Kanske åländska barnen också kan ringa till den svenska Bristelefonen? Det här är för dåligt marknadsfört och jag tror att det är väldigt få som känner till att man har den möjligheten. Detta behöver lyftas fram ytterligare. Man kanske också skulle överväga att Rädda barnen eller någon annan organisation kunde ha en åländsk jourtelefon aktuell under högtider. Det är mitt andra förslag som jag hoppas att man kan fundera över. Det tredje skulle vara när den parlamentariska kommittén jobbat ett tag så kan det vara på sin plats att landskapsregeringen kommer tillbaka till lagtinget med ett meddelande så att man får en uppföljning av den debatt som nu har hållits i dagarna två. De konkreta förslag som jag har var denna fortbildning via kommunförbundet till alla kommuner i fråga om skolpersonal och hälsovårdare. En bättre marknadsförd och synlig jourtelefon för barn och unga och ett uppföljande meddelande i frågan till lagtinget om ungefär ett år eller så. Tack fru talman!

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! Tack till ledamoten Gunell för ännu ett alldeles ypperligt anförande i den långa raden som vi har hört idag och som vi hörde i december. Engagemanget är stort och gott. Socialdemokraterna kritiserar med all rätt landskapsregeringens skrivning om att man skulle skapa en huvudman för missbrukarvården och man nämner i det sammanhanget ÅHS. Jag förstår den kritiken men jag undrar hur socialdemokraterna ställer sig till behovet av en koordinerande och en särskild ansvarsfunktion. Också en funktion dit man kan vända sig när krisar till sig för de anhöriga och också för missbrukarna så att man känner som om det funnes en dörr fastän det inte finns bara en dörr. Genomförandestrukturen kunde fortsätta i stort sett som idag med den kommunala socialvården, med hälso- och sjukvården, med polisen och de övriga myndigheterna. Men att man skulle ha en enhetlig ansvarsfunktion.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag måste fundera över det lite grann. Jag tycker att det viktigaste är att de myndigheter som har ansvar för ett särskilt område, att de är tydliga och klara i sin uppgift och att de hantera det så gått som möjligt. Jag tror ju att det jobb som har gjorts under en längre tid för att synliggöra den här vårdkedjan och få det att fungera mellan instanserna, att det arbetet har varit bra. Men jag tycker att missbrukarvården idag fungerar som den är tänkt att göra och som anhörig i de fall jag känner, så har man i alla fall ganska klart för sig att det är dit man ringer om det är någonting man vill veta och att de också i de fallen kan hänvisa till andra instanser i så fall att det är behov av någon annan typ av rådgivning eller så.

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! I stort sett håller jag med om resonemanget men ändå nämnde ltl Camilla Gunell själv, vart skall barnen vända sig? Till Sverige? Det är inte rimligt eftersom det är här som problematiken skall hanteras. Nu har vi under en lång följd av år byggt upp, där de hundra blommorna får blomma, alltså organisationer som är ansvariga och vicetalman Lindholm räknade upp dem på ett mycket tydligt sätt hur svårt det kan vara för den enskilda att veta vart man skall vända sig. Nog finns det väl orsak att ändå försöka förbättra den organisation vi har idag så att det blir lättare att samarbeta mellan de aktörer vi har idag och också enklare för klienterna som är av många olika slag?

Ltl Camilla Gunell, replik:

Ja, det kan jag hålla med om, men jag ser inte att övertagande av missbrukarvården av landskapsregeringen skulle lösa den problematiken utan i så fall är det mera en informationsfråga över vilken instans som skall ligga först i kön. Vart är det jag allra först? Då tror jag det mera handlar om en informationskampanj eller dylikt. I den kampanjen kunde man också lyfta fram också jourtelefonverksamheten för barn och unga.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman! Det var ett engagerat anförande som ltl Camilla Gunell höll och i mångt och mycket håller jag med. Det jag ställer mig lite tveksam till, är vad det är i landskapsregeringens intentioner som är så farligt när man tangerar missbrukarvården? Det verkar på något sätt i ltl Camilla Gunells anförande som missbrukarvården är det enda saliggörande och den får man absolut inte nämna på något sätt eller på något vis försöka ändra på. Målsättningen med den här diskussionen och med landskapsregeringens arbete är naturligtvis att förbättra för den enskilda. Det är det man vill göra. Inte bevara en institution för institutionens skull. Däremot inte sagt att de gör ett dåligt arbete. Jag har inte och inte någon annan har heller har lagt vikten vid hur arbetet utförs utan vad man försöker göra är att försöka skapa en samordning som skall underlätta för den enskilda, både vad gäller det förebyggande arbetet och behandlingen.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag tycker att bevisbördan ligger just på regeringspartierna som skriver i sitt handlingsprogram att missbrukarvården skall övertas och då frågar jag varför? På vilka grunder har man kommit fram till att det skulle bli bättre för den enskilda om landskapsregeringen var huvudman för den här verksamheten? Det har faktiskt ingen från regeringspartierna hittills kunnat klargöra vilka argument och vilka fakta ligger i botten för det. Bevisbördan ligger nog hos er att komma med förklaringar helt enkelt, varför det här skulle vara en vettig åtgärd.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Fru talman! När det gäller missbrukarvården vill jag understryka att det absolut inte är något misstroende mot missbrukarvården. Ett av de första studiebesöken jag gjorde var till missbrukarvården. Jag fick ett mycket gott intryck av verksamhetsledaren och hur man jobbar med frågorna. För den skull vill jag inte säga att det inte går att förbättra. Jag har stort förtroende för missbrukarvården. Men det som ligger till bakgrund för det här är kanske också till stor del missbrukarnas och anhörigas åsikter. Man upplever att man faller mellan stolar. Man blir bollad mellan instanser. Man söker hjälp hos kommunen, man söker hjälp hos ÅHS, man söker hjälp hos missbrukarvården. Det är det som är bakgrunden till skrivningen i handlingsprogrammet. I budgetförslaget för 2009 står det faktiskt att vi skall utreda ett övertagande och se på hela vården.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Det tycker jag är synnerligen viktigt att utgå ifrån ett brukarperspektiv. Det är klokt och det behöver man göra. Titta på den enskildas väg mellan olika instanser. Men i och med att landskapsregeringen har varit så klar och tydlig i sitt handlingsprogram över att det här är en tydlig målsättning så förvånar det mig lite att man tror att det här är den enda vägen. Tidigare har man jobbat mera med samverkan att försöka klargöra den här vårdkedjan och hur olika enheter skall förhålla sig till varandra. Jag kan inte förstå hur det bara skulle lösa sig i ett trollslag och bli mycket bättre om landskapsregeringen också fick missbrukarvården under sitt paraply.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Fru talman! Nej, det tror inte jag heller och det vi skall försöka göra nu är att ta fram för och nackdelar, ett beslutsunderlag helt enkelt. Vad är fördelarna och nackdelarna med situationen idag och vad skulle möjligtvis kunna bli bättre. När det gäller anhöriga och barn och ungdomar som anhöriga har landskapsregeringen etablerat kontakter med Sverige. Det finns speciella chatforum för barn som har missbrukande föräldrar. Missbrukarvården tänker också starta stödgrupper för barn och syskon till missbrukare. Barn och ungdomar som anhöriga är och har varit ett fokusområde.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag tycker att det skulle vara bra om det fanns en egen hemsida för barn till missbrukare där man på egen hand kan gå in och söka information och där det är viktigt att barnet får veta att du inte behöver må så här dåligt som du göra idag och du behöver inte leva i en sådan här livssituation samt att du är inte ensam. Det vore väldigt bra. Men vad gäller missbrukarvården, -frågan blir det klart att man inte vet idag om det här är ett riktigt bra beslut att överta missbrukarvården, utan nu skall man utreda frågan. Jag tror vi får vänta och se hur det blir med det här också.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Det har varit en bra och konstruktiv debatt hittills och det var stora delar av ltl Camilla Gunells anförande också. Lite smolk i bägaren kommer det när man försöker få till från olika ledamöter att man kritiserar och skuldbelägger föräldrarna. Det handlar inte om att man skuldbelägger föräldrarna, utan det är många av föräldrarna som säger, att bara jag skulle ha vetat och känt till, kunde jag ha gjort så här och hjälpt mitt barn. Det är det vi tycker att man skall ha den information som förälder, som man behöver ha till ett barn, att man inte efteråt tycker att man saknat kunskap. Det är det som är det centrala. Det finns ingen här som anklagar någon. Det är samma sak med missbrukarvården. Man läser mellan raderna och sliter ut någonting som man tror att finns där som inte är skrivet. Att man kritiserar missbrukarvården. Man kan lyfta ut den som ett ägg och få en annan ledning av den och det finns ingen kritik överhuvudtaget i handlingsprogrammet mot missbrukarvården.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman! Jag tycker att man kan konstatera att hela den här problematiken kring droger är enormt stor och det finns mycket, mycket som vi behöver lägga vårt krut på och tycker att vi behöver lägga vårt krut på rätt saker och då verkar övertagandet av missbrukarvården hamna ganska långt ner på den listan. Det finns angelägnare saker att titta på.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Anledningen till att detta började diskuteras är ju inte att man helt plötsligt får en idé att detta behöver vi göra någonting åt utan det kommer från anhöriga, utifrån kommunerna o.s.v. som tycker att samarbetet inte fungerar. Man förväntar sig att landskapsregeringen skall ha förmåga och möjlighet att påverka, att de skall kunna ge riktlinjer, resurser och övervaka missbrukarvården. Men nu är den under Mariehamns stad och ligger på sidan om fastän man har betalat in tjänster och har del i den. Detta är ganska otydligt och framförallt utifrån kommunerna tycker man att det är problem mellan socialsekreterare och missbrukarvården mellan ÅHS-avgiftningsavdelning som inte fungerar och man ifrågasätter också annat. Därför bör man titta på hur ledningen skall vara. Är det ändamålsenligt att det är Mariehamns stad som drar detta och det föranleder också stora kostnader för kommunerna ute på fältet som betalas till staden nu. Därför skulle kanske landskapet ta över och gå in finansiera en stor del av den här verksamheten. Då skulle det vara enklare att få vård. Det är därifrån det finns anledning att titta på detta.