Plenum den 9 januari 2009, kl. 09. 30

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Den här debatten har vi alla varit bredda på nu och genomför. Det jag menar med arbetsro så är att efter den här debatten finns det tid och möjligheter att smälta de intryck som debatten har gett och där behövs sedan faktiskt arbetsro. Det kommer 172 inspel från olika håll runt omkring. Det gör inte saken mycket bättre utan man måste ju se till att hitta metodiken för hur man skall hantera hela drogproblematiken. Det är ingen lätt sak. Jag har full förståelse för Sundmans synpunkter som hör på oroliga och förtvivlade föräldrar o.s.v. Det är självklart att de är helt förtvivlade. Det finns inga patentmediciner.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag känner väl till ltl Folke Sjölunds engagemang i Mariehamns stad som ordförande för socialnämnden. Han har vet jag, stora insikter och kunskaper i den här frågan. Det som jag därför skulle vilja få klarlagt är huruvida ltl Folke Sjölund tycker att det som regeringen skriver i sitt handlingsprogram skall förverkligas? Det vill säga att huvudmannaskapet för missbrukarvården skall överföras från kommunerna till landskapet och att ÅHS får det operativa ansvaret. Är det här någonting som ltl Folke Sjölund tycker att skall förverkligas och i så fall hur skall det här vara i tidtabellen? Det här betyder stora förändringar för kommunerna och speciellt Mariehamn. Omfattar ltl Folke Sjölund det här förslaget, kategoriskt sagt?

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Jag har varit med om att godkänna det här regeringsprogrammet så jag omfattar skrivningen så till vida att det här är någonting som man måste titta på. Det är ändå, trots att det är ganska kategoriskt skrivet att kommer man i den fortsatta beredningen fram till att det inte är bra så skall man naturligtvis inte genomföra det. Det är självklart. Jag är själv uppriktigt sagt ganska tveksam. Jag har varit det hela tiden. Det har jag också sagt. Jag har inte heller på något sätt velat frondera mot regeringen.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Också jag är väldigt skeptisk till den här skrivningen. Den utgår ifrån att den nuvarande ordningen, d.v.s. att A-klinken inte fungerar såsom man önskar sig från regeringsparternas sida. Det är inte fråga om någon utredning utan det är sagt som så att det här skall genomföras. Tycker faktiskt ltl Folke Sjölund att det skall göras eller tycker han det inte? Hos den personal som jobbar med de här frågorna en ganska stor oro och dessutom så måste man förstå att de inte heller kan känna att de får respekt för sitt arbete som jag ändå tyckte att ledamot Sjölund ändå gav uttryck för. Om man skriver på det här sättet.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Som jag sade redan tidigare är utgångspunkten för mig en lite sund skepticism. Men det är klart att man måste göra en beredning på det hela och se om det faktiskt är så att det blir bättre genom att överföra missbrukarvården till landskapet eller blir det inte bättre? Då måste man ta ställning till det då. Så är det för mig.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Jag håller till fullo med om att det är väldigt viktigt att man går in med insatser i skola och dagis. Men efter att ha varit mycket i kontakt med elevvårdspersonal som jag talar med kontinuerligt med i dessa frågor när det gäller våra skolungdomar så saknar jag en punkt i ltl Folke Sjölunds uppräkning eller jag skulle åtminstone vilja komplettera när det gäller stödet till föräldrarna. Elevvårdspersonalen säger och ger kanske en hälsning till föräldrarna att det förebyggande arbetet skulle gynnas mycket av om man skulle våga prata mycket om de här frågorna. Föräldrarna borde diskutera mera med sina ungdomar men det är också det att föräldrarna tenderar att vara väldigt osäkra i dessa frågor. Det har vi alla föräldrar gemensamt och det gör ofta drogerna till vinnare. Skulle vi våga fråga, kommunicera med ungdomarna mera, men också våga vända oss till de sakkunniga med våra frågor skulle vi vinna väldigt mycket på det och få drogerna att hamna i ett sämre läge.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Ja, herr talman det är alldeles riktigt. Det är helt självklart att föräldrakontakten och diskussionen, informationen skall utan vidare ingå i hela programmet naturligtvis.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! En annan hälsning som skolvårdspersonalen ger är att det ofta är så att det är i de trygga sammanhangen som man också borde vara orolig som förälder. Det vill säga att det har visat sig att ungdomarna prövar på droger i sammanhang där de är trygga, tillsammans med sina kompisar, tillsammans med pojkvännen o.s.v. i sammanhang där man räknar med att det inte är någon som vill en illa. Det är också bra om vi vågar störa våra ungdomar mer och också våga engagera oss mera i vad de gör och med vem de gör o.s.v. och framförallt hämta upp dem och följa med i allt de gör och sätta gränser. De säger också att det är många 16 åringar som känner sig ensamma för att de inte får tillräckligt tydliga gränser av sina föräldrar.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Det här är naturligtvis alldeles riktigt. Det är därför hela skolan, hela dagiset, alla föräldrar, alla som berörs behöver omfattas av hela det här programmet. Det är precis som vicelantrådet Britt Lundberg säger, det finns ingen liten enklav som är helt hermetiskt tillsluten för påverkan utifrån när det gäller droger. Alla är i farozonen, varenda en. Därför är det viktigt att man verkligen tar fasta på attitydfostran ända från mycket tidigt ålder och genom pedagogiska metoder. Förr använde man sedelärande historier men det gör man inte idag mera. Men på motsvarande sätt hela tiden få uppfostran och uppfattningen om att droger är ingenting för mig och för oss.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! När det gäller barnomsorgen och grundskolan finns det en metod och ett program som är väldigt omtyckt och som man kan börja med redan på dagis och det heter stegvis. Det är ett allmänt program som syftar till att barnen kan säga nej, kan sätta sig själva i ett sammanhang. Det är ett arbete som har inletts och som kommer att fortsätta för att vi skall få en enhetlig metod som vi jobbar med i hela landskapet.

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman! Jag tackar minister Sjögren för det här. Det är precis exakt det här jag är ute efter. Sedan kan man alltid titta på själva innehållet också, om det behöver utvecklas på något sätt. Det är en annan fråga. Jag tycker att det är jättebra att det redan har kommit igång. Men det behöver som sagt vara ett program som går, inte bara genom dagis, utan också genom hela grundskolan.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Veronica Thörnroos:

Herr talman! Jag var personligen tveksam när jag hörde om det initierade förslaget av talman Roger Nordlund att ha en debatt utan anknytning vad gäller droger. Det visade sig att jag hade fel. Debatten har väckt många frågeställningar ute i vårt samhälle och det har visat sig att den har varit verkligt nyttig.

Herr talman! Förr i världen om jag karikerar lite, då hade vi en tv som var svart-vit. Gränserna för rätt och fel skarpare. Samhällsmönstret tydligare. Jag karikerar. Vi hade missbrukare och icke missbrukare. Missbrukaren kom vanligtvis från dåliga familjeförhållanden. Missbrukarna kände man igen när man mötte dem på staden. De såg lite kantstötta ut, om uttrycket tillåts. Missbrukaren var endera en alkoholist annars var han en narkoman. Observera det var oftast en han. Narkomanen rökte alternativt eldade lite under ner en sked och injicera. Förr i världen hände det andra men det hände inte oss. Idag, bästa ledamöter idag, är samhällsbilden komplexare. Utbudet av allt, allt bredare. Attityderna förändrade både på gott och på ont. Idag kan man inte säga, det här är en missbrukare eller icke missbrukare. Idag kan man inte karikera och säga att en missbrukare kommer från dåliga förhållanden. Det är inte sant. Idag kan man inte säga att en missbrukare ser lite kantstött ut, det kan man inte. De droger som finns tillgängliga idag kan du injicera, du kan sniffa dem, du kan ta dem på i princip hur många sätt som helst. Du kan inte se på en människa att de har tagit droger många gånger.

Från centerns sida vill vi ha ett drogfritt Åland. Det vill vi och vi är fortsättningsvis beredda att arbeta för det. Vi vågar ha den visionen fortsättningsvis. Vi vet också att det inte finns någon universal formel, ingen enkel lösning. Det finns det aldrig i komplexa frågeställningar. Igår bästa ledamöter fick jag ett Maili. Jag citerar och lämnar bort svordomarna: "Så hände det man inte trodde. En bekant till mig som har en 19-årig dotter var på Arken i helgen. Någon "hm kork" satte drog i hennes grogg och flickstackarn blev helt borta (fick någonting som liknade epileptiskt anfall). Vi vuxna som tycker och tänker och kan så mycket och vet allt. Hur kan vi vuxna stoppa och begränsa detta skit?".

Jag tror inte, som jag har sagt tidigare att det finns en standard lösning. Det krävs ett helt batteri en hel palett av olika lösningar. Men det första är attityder. Attityder, bästa ledamöter, attityden nej, det här är inte acceptabelt. Vi gillar inte det här. Om man tar t.ex. bilkörning, vem av oss skulle tillåta, vem av oss skulle acceptera att en 14-åring provkörde på Gölbyrakan bara för att den är ganska bred och det är lite trafik där? Ingen bästa ledamöter skulle acceptera det! Attityden i vårt samhälle säger, detta är inte acceptabelt. Det är samma attityd som vi måste förstärka och jobba mot när det gäller användningen av droger. Därmed inte sagt att det är lätt.

Herr talman, bästa ledamöter! Vår nuvarande vårdkedja är inte optimal. Vår nuvarande vårdkedja är inte optimal. Det är modigt till och med dumt att sticka ut hakan och säga så. I vårdkedjan finns promotivvård som riktar sig till den stora allmänheten, preventiv mot enskilda grupper, terapeutisk alltså behandlande och rehabiliterande. För att en vårdkedja skall kunna fungera optimalt måste det finnas en huvudman. Åtminstone när det gäller drogproblematiken är det min fasta övertygelse att så måste ske. Så gjorde man på Gotland redan 2003. Där insåg man att den samlade kompetensen, när det gällde drogproblematik måste finnas under ett huvudmannaskap. Därmed inte sagt att olika organisationer inte kan samverka och arbeta tillsammans men någon måste ha det övergripande ansvaret. Därför att komplexiteten i drogproblematiken återspeglas i den enskildes vårdbehov. Det gör att det är omöjligt om man inte arbetar med dessa frågor dagligdags att kunna förstå, att kunna hjälpa så att den som verkligen behöver få en speciell vård har möjlighet att få den. Därför att man helt enkelt inte har möjlighet att ha kunskap om allt som behövs. Ett annat argument som jag också står för är att vården av missbrukare är dyr. Den är långvarig. Okey, det får kosta jag har inga problem med det, men det blir olyckligt tidvis i våra små kommuner när någon behöver längre vård och det direkt avspeglar sig i den kommunala budgeten och det är lätt att den som är drabbad blir utpekad.

Herr talman, bästa ledamöter! Jag hoppas att vi tillsammans, inte opposition och regering är skilda läger utan att vi tillsammans skall försöka nå en lösning vad gäller drogfrågorna. Tack!

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman! Jag får tacka för ett bra anförande ifrån centern och tänkte att jag skulle begära ett klargörande när det gäller Thörnroos uttalande att centern gärna ser ett drogfritt Åland. Menar då Thörnroos narkotika eller även alkohol?

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Ja, vad menar ltl Veronica Thörnroos? Ja, ltl Veronica Thörnroos avsåg nog med drogfritt samhälle i första hand narkotika. Jag borde ha formulerat mig på ett annat vis. Det tillstår jag gärna. Det är narkotikan som jag i första hand ser som det största problemet i vårt samhälle.

Ltl Mika Nordberg, replik:

Varför jag frågar detta är att debatten blir väldigt omfattande när man delvis talar om narkotika och delvis alkohol. Som jag ser det är det två skilda saker när det gäller bearbetning, behandling och åtgärder för att stävja det. Att komma åt alkoholmissbruk och narkotika missbruk kräver olika åtgärder som jag ser det.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Jag delar helt ltl Mika Nordbergs synpunkter beträffande det. Jag borde kanske ha varit tydligare i mitt eget anförande. Där har vi en samsyn det är sant.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Drogfritt Åland, det är lite som nollvisionen inom trafiksäkerheten i Sverige. Man får vara glad om det bara dör 400 personer i trafiken per år, vilket man är i Sverige nu. Siffran är den lägsta sedan 1940. Vi skall alla ha en sådan vision att Åland skall vara narkotikafritt annars vore det konstigt. Men det är lite märkligt att de som avstår från droger blir kallade populister. Hur går det här ihop?

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Den kulan visste var den tog. Det måste erkänt bli. Den kulan visste var den tog. Den visste mer än vi. Den lät hans panna bli ifred ty den var klen och arm och höll sig till vad bättre var hans tappra starka barm. Jag ber om ursäkt ltl Danne Sundman om jag kallade er populist i drogfrågor.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jag tänkte hålla mig till det uttalande om att vår nuvarande vårdkedja inte är optimal. Jag förstår att ledamot Thörnroos är en av skribenterna bakom handlingsprogrammets förslag att huvudmannaskapet för missbrukarvården överförs från kommunerna till landskapet. Blir det optimalt då? Kan vi vara säkra på det? Och vad är det som är fel på den nuvarande missbrukarvården enligt ledamot Thörnroos?

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Vad gäller den nuvarande missbrukarvårdens behandlingsprinciper så ser jag inget fel i den. Det som jag ser som problem är att det saknas en huvudman. Den promotiva och preventiva vården sätts över på andra organisationer vilket gör att det inte finns ett helhetsgrepp. Det är ingen som håller i alltihop. Det är därför jag är en förespråkare av att Ålands hälso- och sjukvård och landskapet skall stå som huvudman för missbrukarvården. Därmed inte sagt att den vård explicit den terapeutiska vården som bedrivs i missbrukarenheten är dålig. Det har jag inte påstått men jag tror att det finns samordningsvinster att göra genom att sammanföra allt i ett.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Det är möjligt att det är så, men min erfarenhet är att kunskapen inte finns på ÅHS idag. Känner ledamot Thörnroos till att det står en avgiftningsavdelning helt tom, nyinredd på Grelsby sjukhus som knappast används idag. Av någon anledning förmår inte ÅHS ta hand om avgiftningsfallen. Jag är lite rädd för att den där kolossen också förstör missbrukarvården om man för över den dit. Det är min syn. Nu har man en öppenvård som inte är förknippad med ÅHS eller Grelsby som gör att missbrukare vars motivation är problematiken när det gäller vården, tröskeln som det pratades om, är mycket lägre när man har det såsom nu. Jag tror att den finländska modellen skall man studera noggrant i det här sammanhanget. Den har bättre resultat än den svenska.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Det är det här som är så typiskt för den här debatten. Jag tror att vissa ledamöter aktivt försöker missförstå varandra här. Det som är viktigt att komma ihåg är att missbrukarvården är en del i en hel lång vårdkedja. Och för att en vårdkedja skall fungera optimalt måste alla länkar sitta samman. Det gör det inte i dagsläget eftersom missbrukarvården explicit sysselsätter sig med behandlingsåtgärder medan det finns andra organisationer och föreningar som sysselsätter sig med det förebyggande arbetet och det oaktat, det rehabiliterande arbetet när man kommer tillbaka efter vård inte är optimalt i dagsläget. Det är min bestämda uppfattning. Men jag respekterar också ledamotens åsikter men jag delar dem inte. Tack!

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Det var ett bra och konstruktivt anförande men det är vissa meningsskiljaktigheter vi har här och det är väl vilket som är det största problemet. Jag hävdar bestämt att alkoholen är ett betydligt större problem än narkotikan på Åland just nu. Får vi bort alkoholen så kommer vi att få betydligt bättre resurser. Det är kanske någonting som man inte vill angripa så mycket från centerns sida. Där ser man också att det här med attityder är viktigt när man pratar om droger. Skall man lyckas framförallt med lite äldre missbrukar och äldre ungdomar att ta det här på allvar så måste man vara ganska konsekvent. Där kommer promillehalten på sjön in. Man tycker att det är okey att man skall få köra med en promille alkohol i blodet på sjön med båt och raljera omkring för att man behöver göra det i skärgården. Det är viktigt för skärgårdsborna att få göra det och att det inte är så noga. Man tror på personers omdöme i det sammanhanget. Men mitt i alltihopa i dessa sammanhang fungerar inte folks omdöme. Skall man lyckas med det här så gäller det att man konsekvent är en linje.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Jag funderar vad jag skall försöka svara på i allt det som Ltl Åke Mattsson framförde. Jag tror jag kopplar tillbaka till Mika Nordbergs inlägg tidigare som sade, att vad gäller vården så bör man nog ha en åtskillnad vad gäller alkohol och vad gäller narkotika. Vad sedan gäller centerns attityd till alkohol så ser jag inte att vi skulle ha något problem från vårt partis sida. De insinuationerna förstår jag överhuvudtaget inte. Att koppla in promillehalten i sjöfarten känns en aning långsökt i den här debatten. Jag tror att vi får ta den diskussionen vid ett annat tillfälle.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Nej, det är inte alls långsökt utan det handlar om trovärdighet. Där måste man ge en eloge till ltl Danne Sundman. Han gör avkall och är beredda att stiga av för sina egna behov och demonstrera. Det kanske vi också måste göra. Det är en attitydfråga om man tycker att man skall köra i fyllan i skärgården. Att man tycker att det är helt okey att köra rejält påverkan med dessa stora muskelbåtar och inte har något intresse att göra någonting åt det. Vi hade Anders Karlsson som föreläste om attityder och då hävdade han att attityderna som man har när man går in i puberteten dem har man kvar till 80 procent när man går i pension. Det är ingenting man ändrar på hur som helst utan man skall börja väldigt tidigt och vara tydlig. Vi är inte tydliga härifrån lagtinget när man säger att det är okey att hålla med alkohol och att alkoholen är viktig för vårt samhälle och man kan även köra i fyllan i skärgården. Men däremot är knarket ett stort problem. Ungdomarna har inte samma åtskillnad på alkohol och narkotika som vi vuxna har utan de tycker att skall de där få supa när de kör båt, då har jag rätt att knarka.

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Nu måste jag tillstå att tycker att ltl Åke Mattsson börjar bli något ostrukturerad i sina repliker. Men det vill jag klart och tydligt säga härifrån talarstolen att centern har aldrig, som ledamoten påtalar vid tre tillfällen i sin replik, sagt att det är okey att köra berusad ute i skärgården. Det uttalandet får ledamoten stå för själv. Tack!

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Vtm Gun-Mari Lindholm:

Herr talman! Skolan, skolkurator, fältare, PUB, socialkansli, hälsocentralen, polisen, tullen, rättshjälpsbyrån, Fri från narkotika, Grelsby-akuten, ÅHS-medicinska avdelningen, tingsrätten, kronofogden, arbetsförmedlingen, Folkpensionsanstalten, behandlingshemmet Tolvis, Vuxenpsykiatriska, ÅHS-akuten och slutligen ÅHS-krisgrupp, begravningsbyrån, församlingen och obducenten. Detta mina vänner är ett axplock ur en anhörigs kontakter för att få hjälp. Talmannens initiativ till den här debatten är lovvärd. När vi diskuterade detta i talmanstrion var jag positiv till debatten men jag hade också mina dubier vad det skulle utmynna i. Jag ville inte att den här debatten bara skulle komma till för att vi här i salen skulle kunna bedöva vårt samvete och sedan gå vidare och arbete med någonting som vi tycker, för den dagen mera viktigt.

Det skulle vara bra om vi gemensamt ifrån denna debatt och från denna sal kunde göra någon form av gemensam manifestation eller någon form av meddelande. Nu är detta tyvärr inte möjligt under en sådan här debatt men det skulle vara bra om vi gemensamt skulle få till stånd någon form av manifestation så att de som verkligen lever i den här världen, som många av oss inte har en susning om vad det egentligen rör sig om, skulle känna att förhoppningar inför framtiden. När man talar med anhöriga eller personal så är det det man skulle vilja få ut ifrån den här debatten. Det är bra att man lyfter frågan ånyo men vad resulterar det i? Vad är det konkreta vi får ut av det här? Vi sitter här i timmar och diskuterar och debatterar och alla får, ursäkta uttrycket men spy ut det som ligger närmast hjärtat, och sedan går man vidare. Det skulle behöva komma till att vi gemensamt tar ett ansvar och gör någon form av resolution i den här frågan. Initiativet var dock väl och det är säkert bra. Det görs en hel del arbete i den här frågan och det är ingen lätt fråga att ta tag i. De människor som arbetar med dessa frågor gör säkert ett jättebra arbete med de resurser som de har tillhanda. De får sällan positiv feed-back för det arbete de gör, snarare tvärtom. Man precis som många av oss här i salen, ger negativ kritik och är väldigt kritiska till det arbetet och man har andra funderingar på hur det kunde göras bättre.

Jag har också några konkreta förslag. De kanske finns på en del områden idag, men jag vet att det inte finns på andra områden. Därför kommer jag att ta dem allihopa. Från obundnas sida har vi under många år, senast var det inför budgeten 2007 talat om en samordnare. Att man skulle få någon form av endörrs-princip, att man kunde vända sig till en person. Att man kunde ha en person att gå till som skulle vara anhörigrådgivare. Den personen borde finnas på heltid. Det borde också alltmera strävas till att vi skulle få en s.k. endörrs-prinicip att man har ett ställe dit man vänder sig och där man kan identifiera alla de kontakter man skall ha och få hjälp med det. I stället för att man på det sättet jag inledde mitt anförande med måste hitta alla dessa olika instanser och ånyo ha kontakter och berätta sin historia för.

För det första är det viktigt att arbeta med det förebyggande arbetet. Där ingår både attitydförändringar och där ingår föräldrastödsprojekt. Folkhälsan hade ett projekt som avslutades och det var ett väldigt bra projekt har jag fått berättat för mig. Jag undrar om det här har utvärderats? Har man värderat det och vad har man i så fall kommit fram till i den utvärderingen? Det var väldigt uppskattat av dem som vände sig dit och som kunde få stöd därifrån. Attityder är ingen lätt sak att ändra man behöver bara gå till sig själv och det man signalerar ut. Man försöker redan när ungdomarna söker sig till olika jippon att ha dem alkoholfria och att man förutsätter nykterhet på dessa jippon det har man försökt och man skall inte avsluta det bara för att det är väldigt få deltagare nu i början. Vilket det är. De är bra och de som söker sig dit ger positiva signaler från de olika jippona och det sprider sig säkert. Jag tycker att man skall fortsätta med det och stöda dem också från landskapets sida.

Skolvärdar eller lotsar har man på försök på norra Åland och jag har förstått att det är väldigt positivt. Detta är också någonting som man kunde göra ännu mera ute i de åländska skolorna. Att det finns en vuxen som inte är en lärare och som man inte är beroende av på det sättet utan en vuxen som finns på ett annat plan att vända sig till.

Försöket med, jag vet inte om det blir ett försök utan man försöker få ett permanent förhållande till elevvården. Att man skulle ha ett elevvårdshus. Är det vara positivt att man centraliserar all elevvård eller kan man svänga på kakan och tänka att det är lättare och närmaregeringen att ta sig till sin hälsovårdare på skolan som man känner på ett annat sätt än att man har det centraliserat? Det är en fråga som jag kastar ut som jag tycker det är värt att diskutera. Det är lättare om det finns i närheten och man behöver inte ta sig till fots, med cykel, eller med buss för att komma dit utan det är lätt att slinka in till rådgivningen.

När det gäller tredje sektorn skulle det vara viktigt att få en samordning och ett samarbete däremellan. Idag upplever man nog att samarbetet är obefintligt. I stället försöker man göra en splittring i stället för att samordna.

Det som vi också har talat om från obundnas sida att stoppa knarket vid gränserna. Detta har vi förstått ifrån andra grupper, speciellt från liberalt håll att det inte har så stor betydelse att ha knarkhundar. Det är inte det enda allena saliggörande men det är en viktig kugge. Det sades också från ltl Åke Mattssons sida att man stoppar väldigt lite. Men det som man ändå stoppar är det viktigt att man stoppar. Det är bättre att man kastar knarket i sjön, om det är så att man ringer till varandra och säger att nu står knarkhunden här kom inte i land. Då är det bättre att man kastar det över bord för då gör det ingen skada där det ligger på botten.

Anhörigstöd ropar de anhöriga själva efter. Det är därför jag också vill lyfta anhörigrådgivaren i den här debatten. Samordning, anhörigrådgivning och så tycker jag också att landskapsregeringen verkligen skall sätta manken till och få den parlamentiska gruppen tillsatt. Det är inte heller den som löser den Gordiskaknuten men det är ett sätt att bjuda in hela lagtinget inklusive oppositionen till diskussioner och samarbete. Det är ett viktigt led i det här arbetet. Det finns också mycket kunskap ute bland oppositionens medlemmar och som känner frustration. Bara det att man inte är med i det här arbetet gör att man också öppet kritiserar det. Vi har tagit del av många insändare eftersom insändarspalterna är fulla av kritiska röster. Får man vara med i ett arbete så ser man på det på ett annat sätt. Tack talman!