Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Motala/Mjölby
Läkare

Vad beträffar det gemensamma beslutsfattandet så menar en IP att det kännetecknas av att man inte är ensam om att fatta beslut, utan att man är flera om att diskutera sig fram till vad som är bäst för patienten och beslutar därefter. Här menar IP att det är viktigt att man som team strävar åt samma håll och försöker att jämka i den mån man inte är överens; att man försöker hitta fram till den lösning som är bäst för patienten och låter eventuell prestige stå tillbaka. En annan IP är inne på delvis samma linje när denne beskriver det gemensamma beslutsfattandet som en gemensam ideologisk syn på patientens problem och hur man skall jobba med dem. Enligt IP kan man ha olika kompetenser och inriktningar i sitt arbete men ändå ha den gemensamma grundsynen att lösa patientens problem. En förutsättning är dock att det inte finns någon konflikt mellan personer och olika metoder, utan att man delar ett problemlösningsperspektiv. En tredje IP besvarar frågan om gemensamt beslutsfattande med ett något skämtsamt ”Att jag får bestämma”. Som IP ser det är denne med i teamet och har det medicinska ansvaret. Det skiljer sig enligt IP också väldigt lite bland teammedlemmarna i synsätt, vilket denne menar kan bero på att de flesta arbetat länge inom psykiatrin. Diskussioner kan bitvis vara omfattande men man kommer ändå oftast fram till ett gemensamt resultat. De gånger IP varit oenig med någon har det varit med en psykolog, vilken har sett problemen ur ett psykologiskt perspektiv medan IP med sina medicinska kunskaper sett problemen ur ett biologiskt perspektiv. De gånger man inte kommit överens så har resultatet oftast blivit i enlighet med IP:s uppfattning, eftersom denne har längst erfarenhet. Den fjärde IP uppger sig inte ha hört termen ”gemensamt beslutsfattande” tidigare, och får denna förklarad för sig av intervjuaren. Fenomenet som det framställs är dock inte okänt för IP, som beskriver det som en ”ronddiskussion” där målet är att alla som har en åsikt skall få komma till tals och att man sedan summerar resultatet av diskussionen. I det gemensamma beslutsfattandet ser IP gärna att man också har med patienter och anhöriga, men menar själv att de är dåliga på det. Till dels är det en tidsfråga men IP menar att det kan bli ”bökigt” då vissa anhöriga kan ha en annan uppfattning än både teamet och patienten. Det kan förstås vara positivt för helheten, men riskerar enligt IP att bli krävande och kan till och med bli negativt för patienten i slutänden.

När det kommer till frågan om att rekapitulera ett lyckat respektive mindre lyckat behandlingsresultat, ger ingen av IP något konkret exempel som svar. En IP menar sig uppleva lyckade exempel varje dag, att samarbetet för det allra mesta fungerar mycket väl och att man oftast når en gemensam ståndpunkt och jobbar vidare utifrån den. IP understryker också att det kanske inte är ens egen första tanke som är den bästa. Man tvingas jämka sig – något IP beskriver sig trivas med. IP framhåller dock vikten av att ”personkemin” i teamet stämmer och erinrar sig tillfällen då man inte kommit överens, där någon i teamet strävat åt ett motsatt håll och inte lyssnat. Ofta handlar det i dessa fall om prestige, vilket i värsta fall kan leda till att patienten inte får den vård den behöver. Erfarenhet menar IP är viktigt. Både av kliniskt arbete och av teamarbete. Som ny bör man därför, enligt IP, inte sträva efter att ta så stor plats, utan att sitta med för att lära.

Att händelseförlopp blir lyckade eftersom man arbetat länge tillsammans framhålla också av ytterligare en IP. Man utvecklar ganska likartade synsätt vilka det inte råder några egentliga spänningar emellan. Ingen försöker framhäva sitt synsätt som det viktigaste och olika synsätt är inte ”fula” i andras ögon. Det handlar enligt IP om en bra grundsyn på helheten och en avsaknad av revirtänkande. Alla accepterar samtliga behandlingsmodeller, men kan naturligtvis förorda det ena framför det andra. IP menar dock att man sällan är särskilt många med vid en teambedömning, oftast ett par stycken samt patienten. Enligt IP fungerar det i stort sett bra, men då IP enligt egen utsago är dålig på vissa diagnoser finns risk att en del behandlingar blir långdragna, samt att det även föreligger en risk för ”övermedicinering”. De gånger utfallet inte blir så lyckat menar IP att det handlar om att relationen mellan patienten och behandlaren/teamet inte fungerar. Olika åsikter inom teamet är väldigt sällsynta. Istället kan patienten ha andra förväntningar än vad som erbjuds. Ibland riskerar man också att gå för fort fram i behandlingen, vilket kan leda till att en patient känner sig kränkt. Har man då som ett helt team ”klampat in” är det mycket svårare att starta om på nytt. I det fallet kan det vara en nackdel med team, eftersom man uppfattas vara flera mot en.

Även de båda andra IP diskuterar lyckade händelseförlopp mot bakgrund av hur teamet fungerar, att samtliga har ett lösningsperspektiv och ser saker och ting på samma sätt. I de få fall som blir mindre lyckade menar en IP att det aldrig rör sig om oenighet inom teamet, utan att man missat någonting. Kanske har patienten inte varit tydlig eller också undanhållit någonting väsentligt som behövts för att göra en bedömning av rätt slags behandling. Enligt den andre IP så kan ett misslyckande vara följden av att bärigheten i läkarens beslut minskar om denne t.ex. är på semester, vilket IP uppfattar som tragiskt eftersom det då bygger för mycket på läkarens ord, vilket också kan skapa splittring.
För- och nackdelar

Det måste finnas en vilja att samarbeta, en vilja att sträva mot samma mål. Men då gäller det också att det finns tid för detta. Är man överhopad av arbete hinner man kanske inte sitta ned och diskutera utan måste rusa vidare. IP ser egentligen bara fördelar med teamarbete och kan egentligen inte tänka sig att jobba på något annat sätt. Enda nackdelen skulle i så fall vara detta med tiden: man måste försöka ta sig tid. Teamarbete passar kanske inte alla, men de som inte är lämpliga brukar enligt IP ändå söka sig därifrån efter ett tag. Om IP tänker sig möjliga förändringar så skulle det bestå i mer lugn och ro, att hitta formerna för teamet, inte så många personalbyten då man ju utvecklas gemensamt i ett team. Däremot behövs förstås sådant som studiebesök och erfarenhetsutbyten.

Också ytterligare en IP kan egentligen bara se fördelar med team. Man får som läkare inte en lika dominant position utifrån ett medicinskt perspektiv. Man behöver heller inte följa upp lika mycket eftersom man kan delegera behandlingen och ha kvar det medicinska ansvaret. Dessutom är det bra att kunna diskutera om man kör fast. Enda nackdelen är att det kan vara ”tungrott”. Det skulle också kunna bli till en nackdel om teamet utvecklades och blev mera en organisation än en arbetsgrupp och inte förmådde reflektera över sin egen utveckling. Detta kan i sin tur innebära att olika team utvecklas åt olika håll och IP skulle därför vilja ha mer erfarenhetsutbyte mellan teamen och kanske också någon form av ”rotation”, även om ett team behöver en stark gruppdynamik.

En tredje IP anser fördelen med teamet vara kraften och stödet; man delar ansvar och bördor. Det ger dessutom en större arbetsglädje. IP uppfattar detta som det bästa sättet att arbeta på inom psykiatrin och efterlyser mer av det. Det finns, enligt IP, en del personer som motarbetar teamarbete genom sitt beteende eller sin övertygelse. IP påpekar också att det finns en kategori patienter som är krävande i vården, som splittrar arbetsgruppen och försöker smutskasta personalen inför varandra.

Den sista IP ser fördelarna som just existensen av flera perspektiv och skilda yrkeskompetensers bedömning av samma sak. Teamarbetet har också utvecklats eftersom erfarenheterna lärt dem samarbeta. Några nackdelar med teamarbete kan IP inte se, men skulle gärna önska en vidareutveckling av bättre och mer biverkningsfria mediciner mot såväl depression som psykos, av vilka det kommit ett antal under 90-talet. Men ytterligare förbättringar vore önskvärda