En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

3. Internationella arbetslag - Alternativrörelsens osynliga kitt

Det osynliga sammanhållande kittet i alternativrörelsen består av praktisk solidaritet. Som ingen annan organiserad kraft är det den internationella arbetslägerrörelsen eller som den till en början kom att kallas Internationella civiltjänsten som representerar denna praktiska solidaritet. Den finns i alla nordiska länder men fick särskilt i Sverige tidigt en stor bredd i sin verksamhet. Redan på 1950-talet har internationella arbetsläger organiserade av svenskar blivit ett flerårigt stöd för ett land i Afrika, kommunistland i Östeuropa, fattiga länder i Sydeuropa och samer och antroposofer i Sverige.

Internationella civiltjänsten

Överallt i Europa kom främst ungdomar tillsammans för att bygga upp länderna efter kriget. Vad som från början varit en liten rörelse med början i verksamhet i Verdun 1919 med ungdomar från olika länder som tillsammans deltog i praktiska återuppbyggnadsinsatser för att bygga förståelse mellan folken efter första världskriget blev alltmer omfattande. Den Internationella Civiltjänsten - Service Civil International, SCI, fick avläggare i flera nordiska länder. SCI blev först i världen med att sända volontärer till Syd på sekulär och inte religiös grund. Rörelsens grundare Pierre Cérésole träffade och inspirerades av Gandhi under hans Europabesök i början av 1930-talet.⁶⁹ Tre år senare tog Cérésole med sig tre andra för att röja upp efter en naturkatstrof i delstaten Bihar i Indien. De levde där på jämlika villkor tillsammans med de drabbade i tre år. Till Norden kom tankarna snabbt. Danska kvinnliga missionärer hade byggt upp kontakter med Gandhi redan 1917 och fortsatt med utvecklingsprojekt för att stödja uppbygget av ett nationellt skolväsen för landsbygdens behov. Ellen Hørup tog sedan initiativ till den första internationella solidaritetskommittén med Indien i början av 1930-talet. När Cérésole kom till Köpenhamn fanns redan stark mottaglighet för hans vision:
”Jag önskar mig den frid och glädje, som kan bli min endast om den samtidigt tillhör alla människor, och som jag i annat fal medvetet avstår ifrån. Nationell tillfredsställelse och trygghet bara för mitt land, medan nöd och elände råder i andra – det är avskyvärt.”
Till Sverige kom idéerna med den tysk-judiske flyktingen Erich Steinitz 1934/35 som hade Birkagården i Stockholm som bas. En annan tysk politisk flykting, radikalpacifisten Ulrich Herz engagerade sig också för idén och startade snart en liten verksamhet med Lennart Bergström och Inga Thorson som förvaltare av rörelsens kontor bestående av en liten ask med medlemskartoteket. Pengar samlades in och snart kunde Cérésole bjudas in till Sverige, medlemmar värvas till Svenska sektionen av Internationella Civiltjänsten och svenska deltagare sändas iväg till internationella arbetsläger runtom i Europa som drabbats av lavinkatastrof i Schweiz eller arbetslöshet i Wales. 1937 hölls ett första civiltjänstläger i Tostarp i Skåne som övningsläger för de som skulle ut i Europa. Men sedan kom kriget och den svenska sektionen tynade bort. Herz internerades av svenska tyskanpassade myndigheter som 7:e person i arbetsläger eller snarare fångläger som statsfarlig radikalpacifist tillsammans med kommunister och oppositionella socialdemokrater i avvaktan på ett osäkert öde om tyskarna invaderade Sverige.⁷⁰
Till en början var det behoven i Europa efter andra världskriget som samlade stora skaror med tiotusentals ungdomar på arbetsläger för återuppbyggnad och fred. Kväkaren och den tysk-judiske flyktingen Wolfgang Sonntag var en av de pådrivande. Under sin flykt runt Europa kom han i kontakt med den engelska grenen av Internationella civiltjänsten. Där fann han något av den gemenskap och öppna anda och livsglädje som han upplevt i tyska Wandervögelrörelsen som förkvävts av nazismens främlingshat och herrefolksmentalitet.⁷¹ Han fortsatte till Norge och reste runt på folkhögskolor och höll föredrag om nazismen under sin flykt från Hitler. Där lyckades han organisera ett arbetslag som på våren 1940 skulle resa över till Finland för att delta i återuppbyggnadsarbetet efter vinterkriget. När tyska överfallet kom på Norge i april måste han istället fly vidare till Sverige.

Folkrörelsen Internationella arbetslag

I detta neutrala land försökte han förkunna sitt budskap och mobilisera människor i kamp för fredens sak. Det var inte lätt. Sonntag var påpassad av myndigheterna och bland ungdomsorganisationerna var det svårt att hitta något intresse för hur freden skulle byggas utanför Sveriges gränser efter kriget. Sverige verkade vara ”landet utan frivilliga.” Men Sonntag hittade till slut Frisksportarna, en folkrörelse som betonade en enkel livsstil och inte hade något emot praktiska insatser. På en studieledarkurs i Norhyttan i Dalarna 1942 ingick en frivillig studiecirkel om fredsfrågan. Sonntag reste dit och hade snart 19 frivilliga som sa sig villiga att genomgå 6 månaders studier för att förbereda sig för frivilliginsatser efter kriget.
Den första entusiasmen svalnade snabbt. De få som ändå startade kursen fick stora problem i avsaknad av erfarenheter av samverkan i kollektiva frivilliga grupper och en finansiering som byggde på att arbeta åt skogsbolagen. 1943 togs nya initiativ, först till en konferens i Viggbyholm om efterkrigsproblemen med hundra deltagare och sedan 13 personer till en nystart av arbetslagsidén med unga och medelålders som bara företrädde sig själva men med stöd av kväkarna.⁷² En ny kurs kunde dras igång i närheten av ett danskt flyktingläger i Nissafors med de ”tretton fredsfrivilligas” programförklaring som grund. Man hoppades på att svenska ungdomar skulle kunna göra en sådan insats för att lösa efterkrigsproblemen att det kan leda ”till en rörelse som griper hela folket.”⁷³ Metoden var att sända ut arbetslag som var förberedda genom kurser där både ökad kunskap om fredsfrågan och kroppsträning samt praktiskt arbete ingick. Det gällde att ge ”avkall på sina privilegier och sin mätta trygghet i det ’neutrala’ svenska samhället.” Tanken var att ”De skulle förbereda sig för att dra ut i det krigshärjade Europa när det stora kriget var slut. Där skulle de arbeta tillsammans i små grupper och bygga upp nya huis och nya samhällen, där kriget hade rasat. Dessa små grupper skulle bli en skola för det fredliga sinnelag som skulle göra krig omöjligt.”⁷⁴ Vid fredslutet 1945 hade 20 kurser redan genomförts som praktiskt hade tagit hand om flyktingar och offer från koncentrationslägren och arbetat i jordbruket och skogen. Den nya organisationen Internationella arbetslag för återuppbyggnad som ville bli en folkrörelse stod beredd att sända ut fredsfrivilliga.
Men det var inte lätt. Det fanns en motsättning mellan de som ville bygga en folkrörelse med sökande efter kunskap kombinerat med praktiska insatser och de som tycktes mer vara intresserade av att komma ut på äventyr. Det tog många vedermödor och mycket lång tid innan en modell för att lösa konflikter genom familjeråd för alla lägerdeltagare och andra metoder växte fram så den inre sammanhållningen blev bättre. Problemen späddes på när ockupationsmakterna i Europa inte ville ta emot erbjudande om hjälp från en liten okänd organisation. Det ledde till beslutet att starta ”hemarbetslag” som skulle ta itu med hjälpbehov i Sverige. IAL kunde etablera ett centrum i ”Kråkslottet” Lillsjönäs i Ulvsunda 1946. I detta område bodde många barnrika familjer och behovet av IAL:s hemhjäpsarbetare var stort. Snart kunde IAL också skicka volontärer till återuppbyggnaden av Finnmark där tyskarna bränt ner alla hus när sovjetiska armén befriade Nord-Norge. Sedan började man skicka folk till återuppbyggnadsarbetet på kontinenten, först till Polen i samverkan med Inomeuropeisk mission och sedan i egen regi till Tyskland⁷⁵.Ambitionen att både vara praktisk hjälp och idébärande folkrörelse för fred fortsatte att skapa både inre problem och yttre. Myndigheterna motsatte sig idén om brett internationellt sammansatta arbetsläger från många länder och eldsjälarna som önskade att deltagarna öägnade tid åt både praktiskt hjälparbete och studier fick allt svårare att få med sig andra deltagare och till slut också styrelsen för IAL. 1950 avslutades det mest ambitiösa projektet i Tyskland och IAL övergick från att försöka vara en folkrörelse till att bli ett kontor för organisering av arbetsläger.⁷⁶ Men trots detta skulle det visa sig att IAL hade förmåga att vara en pionjär för en folklig solidaritetsrörelse över alla gränser.

Dansk frivillig radikalism stöds av staten

Radikalpacifisterna i Aldrig Mere krig som var en avdelning av War Resister’s International startad 1926 och kväkare tog liknande initiativ i Danmark. Aldrig mere krig såg militarismen som både omoralisk och ett slöseri med statens resurser som kunde gå till andra bättre föremål.⁷⁷ Alternativet var den enskildes samvete som kunde lägga grunden för en ny rättfärdig och fredlig världsordning. Varje medlem avgav ett löfte om att motarbete alla former för krig vilket också innebar vapenvägran. Tolstojs individualistiska och religiösa pacifism var huvudinspirationen. Men att bygga en folkrörelse som handlade pacifistiskt var länge en oupptäckt möjlighet till dess att den indiska frihetskampen under Gandhis ledning utmanade den västerländska individualistiska pacifismen. Gandhi inspirerade till att passivt motstånd började bytas ut mot satyagraha – ordagrant översatt sanningsstyrka som innebar ett krav om att kämpa utan våld, men dock att kämpa och att ge denna kamp en konstruktiv sida.
I februari 1942 beslutade Aldrig mere Krig på ett styrelsemöte att dra igång en insamling till ”et fælles hjælpefond” med hjälp av försäljning av brevmärken. Efter en del byråkratiska problem med godkännande kunde insamlingen till Fredsvenners Fond starta 1943. Pengarna skulle gå till återuppbyggnad särskilt av de hem som inte fick stöd från annat håll. Hoppet fanns också att det skulle kunna organiseras frivilligt: ”Hjelpearbejdet udføres saa vidt muligt ved Udsendelse af og underhold for Arbejdshold af Fredsvenner i Lighed med International Civil Service.”⁷⁸ På sina årsmöten och sommarläger började Aldrig mere Krig att värva frivilliga och ordna kurser i praktiska färdigheter för den kommande frivilliginsatsen. Samtidigt hade de övriga fredsorganisationerna slutit upp bakom idén tillsammans med Vennernes Samfund, vilket ledde till bildandet 1944 av Fredsvenners Hjælpearbejde. I maj 1945 hade man 150 utbildade hjälparbetare förberedda för efterkrigsinsatsen, de flesta kvinnor. I februari 1942 beslutade Aldrig mere Krig på ett styrelsemöte att dra igång en insamling till ”et fælles hjælpefond” med hjälp av försäljning av brevmärken. Insamlingen till Fredsvenners Fond kunde starta 1943. Pengarna skulle gå till återuppbyggnad särskilt av de hem som inte fick stöd från annat håll. Hoppet fanns också att det skulle kunna organiseras frivilligt.⁷⁹ På sina årsmöten och sommarläger började Aldrig mere Krig att värva frivilliga och ordna kurser i praktiska färdigheter för den kommande frivilliginsatsen. Samtidigt hade de övriga fredsorganisationerna slutit upp bakom idén tillsammans med Vennernes Samfund, vilket ledde till bildandet 1944 av Fredsvenners Hjælpearbejde. I maj 1945 hade man 150 utbildade hjälparbetare förberedda för efterkrigsinsatsen, de flesta kvinnor. I Aldrig mere Krigs tidning Pacifisten kunde Uffe Hansen skriva samma månad skriva:
”Danmark er vist idag et av verdens rigeste land i verden, et av dem, der virkelig kan yde betydelig hjælp. Selv om vi blivet tappet for varer og værdier i disse besættelseår i en grad, som vi aldrig hade tænkt os mulig, så har vi dog ikke blot fået vort dagliga brød i den tid, men mange har levet ret uberørt av de inskrænkninger, der blev foretaget … der var sikkert adskillige, der sukkede over, at de ved kapitulationen ikke fik lov at vise den knækkede tyske militærmagt, hvor godt de hade lært den kunsten af. Selv om det kun været liten ære at vinde ved at nedskyde de sidste rester av Hitlers en gang så vældige hær, så kløede det nok manges fingrer derefter … Over for sådanne tendenser i vort folk og andetsteds i verden vil der være god bruk for fredsvenners forkyndelse av de virkeligt skabende og bevarende kræfter i et folk og menneskeslægten. Der vil være brug for, at vi forkynder retfærdighet og barmhjertighed som de midler, hvorved vi skal sikre verdensfreden, mens vi advarer mod nationalegoisme, herremoral, militarisme […]”⁸⁰
Det visade sig när socialdepartementet sammankallade Röda korset och andra humanistära organisationer att pacifisterna var bäst förberedda. Det gav prestige och utbidlningen kunde nu skötas av staten. Den omedelbara uppgiften blev att ta hand om tyska flyktingar i Danmark. I juli 1945 kunde man skicka iväg den första gruppen utomlanmds soim tog hand om 600 f.d. tyska krigsfångar och sjuka ryska soldater i Nordland i Norge. Till skillnad från det svenska initiativet som lade tonvikt också på att vara en idébärande folkrörelse så var den danska insatsen inställd på det praktiska och blev snabbt en del av statliga ansträngningar. Att det överhuvudtaget kunde tas berodde på att den danska radikalpacifistiska organisationen inte förbjöds som sina motsvarigheter i Norge och Tyskland. Aldrig mere Krigs politiska linje sammanföll med både den egna regeringens och tyska intressen. Officiellt framställdes Danmarks läge som att landet stod utanför kriget vilket pacifisterna stödde. I Norge hade regeringen motsatt tyska ockupationen och hellre flytt landet än att samarbete som den danska gjorde.
Fredsvenners Hjælpearbejde blev snabbt väletablerat och fick det nya namnet Mellomfolkelig Samvirke 1949 som fortsatte att hjälpa till med att bygga upp Europa efter kriget genom att sända volontärer och stöd till krigsdrabbade länder.⁸¹ Det radikalpacifistiska ursprunget lämnade man snabbt bakom sig. I Norge startades redan 1939 verksamhet som ledde fram till bildande av Internasjonal Dugnad.⁸² I Finland tog kväkarna initiativ till bildandet av organisationen Internationella arbetslag, IAL 1947, på finska Kansanvälinen Vapaeeitonen Työleirijärjistö, KVT..⁸³

Kristen solidaritet blir politisk

Det skulle dröja innan Cérésoles biståndsarbete i början av 1930-talet på jämlika villkor med lokalbefolkningen i länder utanför Europa fick efterföljare. Det skedde först i liten skala på 1950-talet och i stor skala på 1960-talet. De första som sände sekulära volontärer till tredje världen i större omfattning var Australien 1953 som gav yngre människor ett mycket litet resebidrag för att de sedan på små villkor skulle bidra med sina kunskaper och arbete i Indonesien. Men även inom kyrkans ram reste människor ut sedan länge i främsta syfte att hjälpa till praktiskt. Det kunde dock snart leda till en mer bred utvecklingsdialog mellan syd och nord och ibland även till politiska förändringar.
Från Finland hade redan en manlig missionär rest till Indien och samarbetat med Gandhi sedan 1930-talet på liknande sätt som de danska kvinnliga missionärerna. Under kriget kunde inte pengar komma fram till den danska skolan för utbildning av kvinnor. Den fick då stöd av Gandhi själv så den kunde överleva och sedan bli ett viktigt inslag i uppbygget av en nationellt skolsystem. Både finnen och danskan verkade i Indien fortfarande under 1950-talet.
Marja-Liisa Swantz reste 1952 till Tanzania för att vara lärare i 13 ämnen, med främst Swahili men också engelska som undervisningsspråk. Hon hade ägnat flera år för att förbereda sig genom att studera språk och pedagogik för att sedan åka ut för Finska Missionssällskapet med finansiellt stöd av Nationella Lutherska rådet för USA. Hon betonar de tänkare som ser på lärarrollen i Afrika inte som en fråga om undervsining utan kamratskap. Lärargärningen 1952-56 grundade ett livslångt engagemang för att i praktiken och genom deltagande aktionsforskning stödja landsbygdens utveckling och ungas växande, ständigt i konflikt med och karriär inom akademisk forskning. ”Vetenskap skapar hierarkiska världsstrukturer” säger hon i boken Dreams of Solidarity om den finska solidaritetsrörelsen samtidigt som hon själv blivit professor.
Barbro Johansson blev missionär i Tanganyika 1946. Hon blev vän med Julius Nyerere i mitten av 1950-talet och anslöt sig till TANU och blev vald till regionala parlament 1959 och 1960.⁸⁴ Johansson spelade en viktig roll för att skapa kontakter mellan Sverige och befrielserörelserna i Södra Afrika och för solidaritetsrörelsen i allmänhet. Tanzania lyckades tidigt bli självständigt och blev på så sätt ett stöd för befrielserörelser i hela Södra Afrika där majoritetsstyret skulle dröja länge och först kunde genomföras efter långa befrielsekrig.
En annan missionär som gjorde avgörande insatser i befrielsekampen var Gunnar Helander.⁸⁵ Han sändes till Natal/Zululand 1938. Under andra världskriget 1941 försökte han få artiklar publicerade i svensk press som kritiserade apartheid men blev refuserad. Ingen trodde att en nära allierad med Storbritannien som förde krig med Nazisttyskland kunde vara rasistiskt. Till slut lyckades han få en artikel publicerad i en mindre tidning och blev genast varnad av ledaren för Svenska kyrkans mission för att han hotade relationen till sydafrikanska myndigheter och därför skulle hålla tyst.⁸⁶ Helander blev nära vän till Chief Luthuli som 1941 valdes av alla missionärer i Natal, vita som svarta till ordförande för Natals missionärskonferens. 1952 valdes Luthuli till ordförande för ANC, en post han behöll till sin död 1967.
Helander fortsatte skriva kritiska artiklar i svensk press och väckte en allt starkare opinion som bidrog till att Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten gjorde en resa till Sydafrika där han träffade Helander tillsammans med en av ledarna för ANC.⁸⁷ Resan resulterade i 20 artiklar i DN. De blev till en bok som även utkom på engelska och skapade uppmärksamhet inte minst bland svarta i Sydafrika. Tingsten som var en mycket uttalad antikommunist och motståndare till kyrkan såg i Sydafrika rasfrågan som den helt avgörande. Han framställde både det sydafrikanska kommunistpartiet som länge var ensam om att vara öppen för medlemskap från alla folkgrupper och missionärerna i mycket positiv dager, som liberala krafter eller uttryck för demokratisk humanism. Mellan förtryckta folk och herrefolket stod några tusen missionärer som barriär och medlare i ett land splittrat av fattigdom, sjukdom och hat. Tingsten lyckades skapa en bred förståelse för kampen mot apartheid och ANC. 1957 vägrades Helander återresa till Sydafrika efter en semester i Sverige. Han blev nu den främste sydafrikaaktivisten i Sverige.

IAL överbryggar klyftor

Den främsta kraften i förnyelsen av det praktiska engagemanget med länder i Afrika, Asien och Latinamerika var internationella arbetslägerrörelsen. I praktiken genomfördes redan frivilligt arbete för att stödja utveckling i fattiga länder genom olika projekt i Syd- och Östeuropa. Särskilt stora hade internationella kommunistiska ungdomsbrigader varit i öststater.
Det var viktigt för den långsiktiga internationella ungdomsorganiseringen med frivilliga internationella arbetslag eller brigader. Denna frivilliga arbetslägerrörelse lyckades övervinna splittringen med hjälp av pacifisternas och solidaritetsaktivisternas Gandhiinspirerade globala rörelse för frivilligt konstruktivt arbete, ofta samordnat av organisationen Service Civil International (SCI). Här kunde en icke-kommunistisk basorganisering utan statligt stöd från varken väst eller öst överbrygga klyftorna och växa fram som ett reellt alternativ att i handling visa solidaritet globalt.
Motivet för SCI att engagera sig i socialistiska stater för att ordna internationella arbetsläger där var desamma som när organisationen växte fram efter andra världskriget, att arbeta för försoning utifrån en självständig pacifistisk hållning fri från statliga band i både väst och öst men med vilja att överbrygga klyftor mellan länder och folk genom praktiskt frivilligt solidaritetsarbete. 1946 började schweizare och britter att bygga upp förstörda delar i schlesiska delar av Tjeckoslovakien tillsammans med tjeckoslovaker i ett mindre projekt. Typiskt för denna tid var att först anklagades SCI volontärerna för att vara kommunister vilket sågs som illa när den tjeckoslovakiska regeringen fortfarande var vänsterliberal 1946, året därpå under ny regering utfärdades en häktningsorder för den schweiziske lägerledaren som anklagades för att eventuellt vara en kapitalistspion. Han hade dock redan åkt hem.
Annars var svenskarna pionjärer i uppbygget av blocköverskridande internationell arbetslägerverksamhet vilket skedde redan 1946 med stödet till projekt i Polen. 1947 och 1948 skickade IAL volontärer till vattenkraftsprojekt i Vinodol i Jugoslavien. De följande åren lyckades inga SCI kontakter få tillstånd att deltagare från både väst och öst kunde delta i gemensamma arbetsläger när kalla kriget på allvar fick genomslag. Men 1952 kunde IAL bryta isen med ett arbetsläger vid ett dammbygge i Jugoslavien med Wolfgang Sonntag som ständigt pådrivande för att överbrygga klyftorna mellan blocken. Det fanns tveksamheter kring vilka villkor inhemska volontärer arbetade under och syftet med projektet. De inhemska volontärernas villkor beskrevs som närmast träning inför militärtjänstövningar vilket oroade pacifisterna. Syftet med dammprojektet i Jugoslavien såg pacifisterna som möjligt kopplat till militära intressen. Men IAL ansåg att jugoslaverna var öppna i sina samtal och att det var värdefullt att fortsätta försöka överbrygga klyftorna och valde därför att satsa ändå.
Snart fick man med sig både hela SCI och ungdomsorganisationer i kommunistiskt styrda stater i sin hållning även om det skulle dröja några år innan först öst-väst arbetsläger och sedan nord-syd arbetsläger fick stort genomslag. Som få andra krafter lyckades den internationella arbetslägerrörelsen i handling och ideologisk övertygelse överbrygga klyftorna och rasera de murar som stater satte upp mellan folk. Det kan tilläggas att Jugoslavien tjänade som den plats där utvecklingen först tog ett avgörande steg till försämring när Sovjetkommunismen vägrade all avvikelse från den sovjetiska politikens intressen men därefter blev den plats där förbrödringen och systerskapet kunde ta en avgörande vändning till det bättre.
I Västeuropa fanns också stora behov. I Italien fick byar bara statligt stöd till lärartjänster om det fanns en skollokal vilket flera inte hade råd med. IAL samlade in pengar och bidrog med volontärer till ett skolbygge i Donisi i Kalabrien i södra Italien. och flera andra projekt i Grekland och på andra håll i Europa.
Metoderna för att lösa konflikter på lägren utvecklades med inspiration från kväkarrörelsen. Morgonsamlingar med en stilla stund före frukost var obligatoriskt på IAL-läger och besluts togs i enighet på familjeråd eller husmöten.⁸⁸ Arbetsläger blev ett sätt att leva. Många kunde vara ute i över ett år engagerade i olika läger överallt från Jugoslavien, Frankrike och Mexiko. Där hade amerikanska kväkarna startat byutvecklingsprojekt som svenska IAL-are deltog i i början av 1950-talet. Den pådrivanda Sonntag reste redan i mitten av 1950-talet till Sudan för att förbereda ett läger där. 1957 kunde IAL sända en hel grupp volontärer till tredje världen som byggde en skola för flickor.⁸⁹
Samma år som IAL började engagera sig i utomeuropeiska länder startade också långvariga engagemang till stöd för samer och antroposofisk verksamhet i Sverige. I Påståvare byggdes en spångväg till en väglös sameby som början på 20 års internationella arbetsläger till stöd för samer och i Dormsjö i Dalarna började 13 års insats för den antroposofiska pedagogiska verksamheten där.
Även i andra länder började den internationella volontärverksamheten att bredda sig även om det inte skedde lika brett som i Sverige. Mellomfolkelig Samvirke i Danmark utvecklade från 1950 ett internationellt arbetslägerprogram med Magleås Folkehøjskole som centrum. Verksamheten utökades. 1952 publicerades den första artikeln i Kontakt som diskuterade ”dansk hjælp til underudviklede lande”. 1956 tog man hand om ungerska flyktingar och var med om att starta Dansk Flygtningehjælp. Samma år kunde samarbete med bl.a. UNESCO och lärarföreningar leda till en mer långsiktig biståndsinsats även utanför Europa. 1956 skickades de första danska volontärerna till Ghana. 1959 sändes en första grupp med 7 danska volontärer till Indien. MS blev känd som den danska u-landsfrivilligorganisationen.

Tillför:
Källor för SCI-IAL Jugoslavien
Årtal för Ceresole i Köpenhamn