En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

6. Civil olydnad bryter samförståndet

Medan Världsungdomsfestivalerna skapade förutsättningarna för en global antiimperialistisk rörelse för global rättvisa skedde i Europa och Nordamerika en mer snäv mobilisering mot atombombshotet. Den kunde med sina direkta aktioner tillsammans med den antikoloniala kraften i kampen mot imperialismen bereda vägen för alternativrörelsens genombrott mot det samförstånd som etbalerade organisationer byggt upp.

Operation Gandhi

Den starka antikommunismen i väst skapade allvarliga problem för motståndet mot atombomben. Varje koppling till kommunister stämplade protester och organiseringsförsök som led i Sovjetunionens propaganda. Metoden för att komma ut ur detta blev att organisera små slutna sällskap för fred där ett urval av personer med bred förankring i samhället men utan att vara kommunister förenade sig i krav mot atombomben. En metod var organisering av kritiska vetenskapsmän som mynnade ut i starten av den internationella Pugwash-rörelsen 1955 med ett upprop som Bertrand Russell och Albert Einstein stod som huvudförfattare till.¹¹³ Initiativtagarna såg FN som otillräckligt och såg ett behov av och att det skapades en bro mellan öst och väst kring kritisk vetenskap om atombomben och andra fredsfrämjande kunskap. De sökte och fick stöd hos vetenskapsakademin och statsminister Erlander i Sverige.¹¹⁴ Ordförande under hela 1960-talet blev professor Hannes Alfvén.
Intellektuellt och i den allmänna opinionen banade de små slutna grupperna av kulturpersonligheter tillsammans med fredskommittérnas massmobiliseringar och den lilla men aktivistiska Världsmedborgarrörelsen vägen för radikalare krafter. I Storbritannien fick civil olydnad stort genomslag med början i Operation Gandhi 1952. Denna kampanj samlade in 136 000 underskrifter för en fredsdeklaration och blockerade gatan framför brittiska krigsministeriet. Utlösande faktor för en ny massrörelse mot atomvapen blev atmosfäriska explosionerna av vätebomben. 1954 spreds radioaktiv aska efter USA:s provsprängningar över 23 besättningsmedlemmar på japanska fiskebåten Lyckliga draken. 32 miljoner namn samlades in i Japan i protest som krävde totalförbud för atomvapen.¹¹⁵

Atommarscherna

En folkrörelse började växa fram som hade sina rötter i två traditioner. Den ena var den lilla subkulturen av radikala pacifister som påverkats starkt av Gandhi. Via det kristna Fellowship of Reconciliation (FOR), som knutit samman bland annat sit-ins mot rassegregation och protester mot tvångsarbete för fängelsedömda pacifister under kriget spreds en aktivistkultur efter kriget från USA till England. Det var denna aktivistkultur som startade ett nytt uppsving genom påskmarscher till atombombsanläggningen i Aldermaston utanför London. Det började med att en person ensam vandrade dit med plakat i protest 1957¹¹⁶. Året därpå marscherade 800 ungdomar 87 km samma väg under flera dagar påsken 1958 mobiliserade av fredsorganisationer. 1957 startade också kväkaren Lawrence Scott, call to Non-Violent Action Against Nuclear Weapons som höll en protestvaka vid testområdet för atombombssprängningar i Las Vegas. 1958 permanentades aktionsgruppen med stöd av kristna pacifister, Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet, War Resisters League och kväkarnas fredskommitté i Philadelphia genom bildandet av the Committee for Nonviolent Action. Kommittén började genomföra aktioner till lands och sjöss mot atombombsprov i hela världen och förenade sina ansträngningar med indiska gandhianer, afrikaner och européer i gemensam kamp mot upprustningen av atombomber.¹¹⁷ 1959-1960 samlades fredsaktivister i Ghana varifrån tre grupper skickades genom öknen för att protestera mot atombombstestningarna på franskt kolonialområde i Sahara. Alla greps av fransk militär. Protestaktionen hade stöd av flera afrikanska stater och fredsorganisationer i väst
Den andra traditionen bestod av grupperingar närstående till Labour-partiet inom kvinnorörelse, kooperationen och kyrkorna. Det var inom denna tradition Campaign for Nuclear Disarmament, CND, bildades 1958. Organisationsformen var elitistisk med en nationell kommitté med självutnämnda och självsupplerande celebriteter med syftet att påverka Labourpartiet för att få det att avskaffa de brittiska atombomberna. Man förutsatte att det sen bildades självständiga men underordnade kommittéer lokalt.
Påskmarscherna blev stora framgångar som CND snart blev med och organiserade. 1959 vände man marschvägen och tågade från Aldermaston till London. Nu anslöt 40.000 vid målet efter fyra dagars marsch. Dessa atommarscher fick alltmer uppmärksamhet genom att pågå i flera dagar vilket fick stort genomslag i det samtidigt framväxande TV-mediet. Höjdpunkten nåddes 1960 med 100.000 deltagare vid avslutningen i London.
Många ansåg att det inte räckte med demonstrationer. Bertrand Russell som då var 85 år startade de hundras kommitté för att med direkt aktion och civil olydnad stoppa atombomben. Rörelsen fick snabbt massivt gensvar. 20.000 samlades för att göras en sit-down aktion på atombombflygets startbanor vid Weathersfield.¹¹⁸ De bröt sig igenom kedjor av poliser, hundra och taggtråd och lyckades inta startbanorna. Sex av aktionens organisatörer fälldes i domstol och fick 18 månaders fängelse och de direkta aktionerna mattades av. Men rörelsen hade fått genomslag. I Västtyskland hade Kampf dem Atomtod med en appell om atomvapenfri zon i centraleuropa fått massiv uppslutning i samband med beslut om att godkänna västtysk atombeväpning under amerikansk kontroll 1958¹¹⁹. 83% av befolkningen gick emot beslutet enligt opinionsundersökningar och strejker genomfördes för att protestera mot beslutet. Inget hjälpte men en ny aktivism växte fram som inspirerade hela Norden. En aktivistkultur spreds över hela centrumvärlden, vars för- och nackdelar vi ser ännu idag menar folkrörelseforskaren Jan Wiklund. En ”medelklassradikalism” ger fokus på individuell moral, okänslighet för ekonomiska realiteter och inte minst oförmåga att knyta an till andra redan existerande oppositionella grupper. Men kallakrigsideologin föll i vanrykte vilket var ett stort framsteg.

Passiviserade folkrörelser

1950-talet saknade inte folklig mobilisering. I Danmark genomfördes 1956 den största massdemonstrationen i Danmarks historia när 200 000 arbetare protesterade framför folketinget med facket och kommunisterna som de främsta organisatörerna. I Norge genomfördes mjölkleveransstrejk 1955 av Bondelaget som i övrigt var passivt under hela årtiondet. I Sverige hade Centerns olika grenar ett samlat antal medlemmar med ungdoms- och kvinnoförbund som närmade sig antalet röstande på Centerpartiet i valen. Brist på radikalitet saknades inte heller. Varken före eller efter 1950-talet har Socialdemokratiska kvinnor i Sverige så radikalt hotat moderpartiet med splittring i en politisk fråga som när Inga Thorson gick till kamp mot atombomben med ultimatum att om inte partiet följer oss lämnar vi det.
Men formerna var traditionella eller förbehållna väl avgränsade platser i tid och rum. En fanatisk anti-fanatism var rådande. I ett utstött och marginaliserat hörn kunde kommunistpartiet bibehålla en systemkritisk hållning. På vissa håll med viss uppslutning också i fackföreningsrörelsen men isolerat från samhället i övrigt och med lika traditionella arbetsformer som de organisationer som stödde den korporativa modellen där näringsliv, fack och stat verkade för samförståndslösningar. Men efter Sovjets krossande av Ungernrevolten 1956 fick kommunisterna än svårare att göra sin röst hörd.
Även de mer partipolitiskt oberoende organisationerna som SAC Syndikalisterna i Sverige eller Norges Bonde- og Småbrukarlag, bägge med ungefär 20 000 medlemmar inordnade sig i den rådande ordningen. SAC frångick sin tidigare militanta hållning och grundade en arbetslöshetskassa som andra fackföreningar och anslöt sig till ideologin om stegvisa samhällsreformer.¹²⁰ NBSL som företrädde de mindre jordbruken som var mest drabbade av rationaliseringspolitiken på landsbygden och hade mer att vinna än Bondelagets mer välstående medlemmar tog inte strid mot satsningen på allt större jordbruk.¹²¹ De hade förhoppningar om socialdemokratin och ansåg inte att de kunde ta en konfrontation.
Folkrörelserna nådde kring 1950 höjden av officiellt erkännande. Det manifesterades bl a i boken Nordisk demokrati där alla skandinaviska statsministrar skrev varsitt förord och de olika ländernas folkrörelsehistora beskrevs ingående som en grund för demokratin. Men folkrörelser, som ända in på 1950-talet i Sverige kallats lekmannarörelser, började ändra karaktär. Det var inte längre medlemmen som var i centrum för förståelsen av folkrörelsen som hon varit som läsare, en som lovar vara nykter, kamrat och proletär som förenar sig med andra proletärer. Även de mest radikala organisationerna anpassar sig. Inge Oskarsson beskriver syndikalisternas nyorientering i början av 1950-talet som

……..

En grundläggande förändring hade skett inom folkrörelserna. Lena Hellblom beskriver det nya språket som växer fram i fackföreningsrapporter från Söderfors till förbundsexpeditionen. ”Fr o m mitten av 1930-talet ändras i stort sett tilltalsorden ’Du’ och ’Kamrat’ till ’Ni’, ’Eder’ och ’Kollega’, dvs kommunikationen blir vad jag kan se mer opersonlig.”¹²² Organisationen blir alltmer ett urholkat skal. På fackets sammankomster i Söderfors som förut samlat 200 deltagare kan en besökande fackföreningstalare 1953 rapportera att det kom 35 personer.¹²³ Fackliga studiecirklar som fram till 1941 hållits ett flertal nämns sedan överhuvudtaget inte i rapporter till förbundsexpeditionen under 1950-talet. ¹²⁴
De krafter i fackföreningsrörelsen som sökt omvandla folkrörelsen med aktiva deltagare till en effektiv förhandlingsapparat hade i hög grad lyckats. ”Behövs handlingsdeltagande för att man ska leva med och intressera sig för det som händer och skall ordnas? Nazismen anser från sina utgångspunkter, som äro demokratins renodlade motsats, menar att så är fallet.”¹²⁵ Individuellt ställningstagande och decentralism sågs som ett hot som kunde ”verka direkt demoraliserande på ledningen, dvs organisationens experter.” som hade ”en bättre överblick över helhetsförhållanden än den enskilde medlemmen.” Förhandlingsmetoden hade ersatt handlingsmetoden i fackföreningsrörelsen. De krafter som betonade arbetarrörelsen kulturuppgifter hade förlorat. Hellblom drar i sin studie av arbetarrörelsens utveckling i stort och den lokala fackföreningen i Söderfors slutsatsen ”att facket i bruket inte längre var en organisationsform vari arbetarnas erfarenheter kom till uttryck.”¹²⁶
På liknande sätt omvandlas partierna och särskilt den mest centrala socialdemokratin i hög grad från folkrörelser till delar av ett teknokratiskt styre. En utvecklingsmodell växer fram för planering uppifrån med strategisk forskning för storföretagens behov och diskussion inom samhällseliten bland statliga och privata tjänstemän. Tidigare motstånd mot att anpassa hela samhället efter individualistisk konsumtion ersattes av en samhällsplanering där den amerikanska massbilismen blev samhällsideal. Mest tydligt skedde omsvängningen i Norge där över en natt Arbejderpartiets ledning utan diskussion såg bilismen och inte kollektivtrafik som modellen för det framtida samhället. I Sverige drömde samhällseliten om atombomber och atomkraft. Kring grunderna för den utvecklingsmodell med rationalisering av industri och jordbruk och individualisering som lanserades fanns mycket litet utrymme för att diskutera i offentligheten eller inom partierna. Samhället skulle styras av samförstånd mellan regeringen och stora organisationer som företrädde storföretagen, fackföreningsrörelsen och bönderna.

Ungdomskravaller

Någon annanstans fanns knappast heller att ta vägen med viljan att ge uttryck åt sina erfarenheter och sitt engagemang för samhället utanför de representativa organisationsapparaterna. Ungdomarna sökte sig istället andra vägar. Ungdomskravallerna var många på 1950-talet i både Sverige och Danmark.
Musiken som de rebelliska ungdomarna samlades kring kom från USA, en musik som byggde på de svartas kultur men först framförd av vita kunde spridas kommersiellt till många. I USA rörde det sig inte bara i musiken och på dansgolvet. Från mitten av 1950-talet gick de svarta i sydstaterna till direkt aktion mot segregeringen. De fick så småningom allt större stöd av alltfler både från svarta i Södern och unga vita från norra USA. Vid samma tid möttes befrielserörelsen FLN i Algeriet av omfattande förtryck av Franska staten och konflikten utvecklades till ett fullskaligt krig. Det började väcka unga människor till desertering i Frankrike och andra sätt att protestera.

Vapendelar till FLN i Algeriet

I Norden var det i Danmark som det mest välorganiserade illegala och legala stödet till algeriska befrielsekampen växte fram. Det var en trotskistisk grupp som var centrala för solidaritetsarbetet. Gruppen var ansluten till Fjärde Internationalen och med i Revolutionäre Socialister, ett parti med 500 medlemmar startat 1957. Det sovjettrogna kommunistpartiet i Frankrike ställde sig på den egna regeringens sida i kampen mot befrielserörelsen medan den trotskistiska Fjärde internationalen hade nära kontakter med FLN. Tyske trotskisten Georg Jungclas som varit politisk flykting i Danmark undan Nazityskland på 1930-talet satt i ledningen för internationalen och tog kontakter för att mobilisera stöd. Snart startade både en utåtriktad stödkommitté för Algeriet och ett hemligt arbete för att leverera material till den underjordiska befrielsehären 1959-1962. Den viktigaste uppgiften var leverans av mekaniska delar som precisionsborr och fjädrar till magasin. Dessa kunde de danska trotskisterna tillverka eller köpa i Danmark och exporterades via pappersfirman Erges som de ägde.¹²⁷
Det fanns få men några små tecken på att något höll på att hända. Erik Stinus som deltog på Världsungdomsfestivaler och solidaritetsrörelsen berättar att det fortfarande på 1950-talet saknas ungdomar som engagerar sig men att det i början av 1960-talet skulle dyka upp överallt. Bland kommunisterna fanns i alla länder en aktivistisk tradition men det började också växa fram rörelser som sökte en tredje väg bortom valet mellan öst och väst. Mest tydligt ideologiskt uttryck hade den fått i Norge med starten av tidningen Orientering 1952. Olika partigrupperingar som inte hade utrymme inom kommunisterna och socialdemokraterna samlade här sina krafter för den så kallade alliansfriheten som alternativ till blockpolitiken. Nedrustning, stärkande av FN och utvidgat nordisk samarbete var idealen.¹²⁸ I Norge fanns också en viss bibehållen demonstrationsvilja som riktade sig mot högerkampanjer som MRA, Moralisk upprustning. Här fanns också en stark antimilitaristisk tradition med intellektuell bredd i Folkereisning mot krig utöver radikala akademiska kretsar och vänsterpolitiska miljöerna där kommunistpartiet jämfört med övriga nordiska länder stod förhållandevis svagt. I Danmark var situationen likartad med Aldrig Mere Krig som en samlande kraft utöver övriga freds- och nykterhetsrörelsen samt vitala vänsterpolitiska och kulturradikala miljöer. En viktig liten kärna i den radikala rörelsen fanns i vapenvägrarlägret Oksbøll där pacifister vidmakthöll en kritisk hållning till militarism och åsiktsförtryck medan de avtjänade sin civila värnplikt.¹²⁹ I Sverige fanns både Världsmedborgarrörelsen som med sina dubbla krav på global rättvisa och avrustning och aktivism inspirerade till en förnyelse samtidigt med en folkrörelsetradition för att ta upp bredare frågor både inom fredsrörelsen och arbetarrörelsen och en center-och vänsterpolitisk miljö. I Finland arbetade många rörelser vidare på brobyggandet mellan öst och väst.
Den passivitet och partiernas dominans över politiken som kännetecknat mycket av 1950-talet var på väg att brytas med hjälp av tvärpolitisk organisering på gatan och bland intellektuella. Vad akademiska studier av folkrörelsernas historia betecknar som nya sociala rörelser var nära sitt genombrott, det som också kan kallas nya folkrörelser eller alternativrörelsen. Början var lagd i hela Norden till horisontell aktionsriktad organisering med direktdeltagande i politiken, en folklig organisering som även började ifrågasätta den rådande utvecklingsmodellen i både väst och öst.
7. Genombrottet i regn, snö och spottloskor

Atommarscherna
Det var 1960 som många nya unga aktivister slöt upp i regn, rusk och snö för att bryta upp kalla krigets och samförståndsandans förlamning av politiken. Under flera dagars mångmilamarscher bröt man igenom hånet i pressen där aktivisterna jämfördes med medeltidens flagellanter som piskade sig offentligt och korstågsfanatiker. I Finland gick det så lång att demonstranterna möttes av spottloskor. Men snart byttes hånet med viss respekt. Högt upp i partierna och till och med i regeringen ställde allt fler krav om att stödja den framväxande rörelsen. En ny generation av aktiva människor började ta itu med både internationella och in hemska samhällsproblem som gömts undan.
I hela Norden startade nya folkrörelsers politisering och mer direktdemokratiska former för kampen i större skala. I bussar åkte nordbor med färjor över till atommarscherna i England där mötet med folk från hela världen inspirerade till att genomföra liknande aktioner hemma och starta organisationer som brittiska Campaign for Nuclear Disarmament, CND. Den första nordiska marschen hölls på Island i juni 1960 i protest mot amerikanska Keflavikbasen¹³⁰, den andra atommarschen i Norden genomfördes i Danmark på hösten 1960 mellan Holbæk och Köpenhamn¹³¹, i Sverige genomfördes Ursviksmarschen hösten 1961¹³² och i Norge marsch från Tönsberg 1963¹³³ med krav om stopp för atomvapen.
I Finland startade finlandssvenskar Kampanjen för nukleär nedrustning enligt modell från Storbritannien i januari 1963. De följs snart samma år av den mer framgångsrika Sadankomitea - De Hundras kommitté.¹³⁴ Denna organisation har liknande krav som atommarscherna i övriga Norden. Men utan att arrangera marscher utan bara mer sedvanliga demonstrationer och anpassat till finska förhållanden. Inspiration kom från Bertrand Russells kommitté i Storbritannien med samma namn men i praktiken var man inte lika inriktad på civil olydnad som Russells kommitté utan liknade mer kampanjen för nukleär nedrustning, CND, men i mindre skala.
Finland som inte hade sett demonstrationer med studenter överhuvudtaget efter andra världskriget och än mindre direkta aktioner och civil olydnad förutom strejker chockades. Demonstranterna möttes av spottloskor. Intresserade folkmassor mötte upp vid paneldebatter samtidigt som genomslaget via det samtidigt etablerade TV nätet var stort. En medvetenhet spreds om globala problem med krav på inte bara internationell nedrustning av kärnvapen utan också unilateral nedrustning av finska försvaret. Det satte sinnen i brand i en nation som genomlidit stora förluster under Andra världskriget mot Sovjetunionen. De Hundras kommitté begränsade sig inte heller till försvarsfrågor utan tog också redan från början upp frågor om global rättvisa. Detta med argumentet att orättvisor var de en förekommer är ett hot mot världsfreden.¹³⁵
På Island fick de nya idéerna snabbt gensvar. 1951 hade isländska regeringen utan lagligt godkännande i alltinget upplåtit Keflavik åt amerikanarna för en militärbas. 19 juni 1960 marscherade 200 personer i regnväder från basen 50 km till Reykjavik där 5.000 personer slöt upp i Keflavikurgangan. Det var mer än tre gånger så stor andel av befolkningen som det kom som mest på atomprotestmanifestationer i början av 1960-talet i något nordiskt eller annat land. Keflavikmarschen skedde i protest mot den amerikanska militärens närvaro och för ett neutralt Island. I september bildades den nya organisationen Samtaka hernámsandstædinga, i september samma år med flera framträdande medlemmar.¹³⁶ 1961 marscherade 400 personer Keflavikmarschen den fem mil långa vägen.
I Norge startade atomdemonstranter hösten 1960 Aksjon for Atomavrustning parallellt och delvis i samarbete med Protest mot atomvåpen – de 13.¹³⁷ Den senare var en självutnämnd grupp på 13 personer i ledande positioner i fackföreningsrörelse, universitet, kulturliv och självständiga yrken. De 13 startade en namninsamling som samlade 223 000 underskrifter. 19 mars 1961 ordnades demonstrationer på flera håll i landet på uppmaning av De 13. I Oslo blev uppslutningen den största sedan andra världskrigets slut, enligt närstående press 10 000 deltagare. Men De 13 var mycket försiktiga till skillnad från nya antiatomvapenorganisationer i andra länder. När NATO hade möte i Oslo i maj 1961 uppmanade den danska Kampagnen mod Atomvåpen till gemensam demonstration mot kärnfysisk upprustning. Aksjon for Atomavrustning blev direkt medarrangör medan De 13 var tveksamma av rädsla för att uppfattas som kritisk till NATO-medlemskap men till slut stöddes demonstrationen. Året efteråt bildades norska Kampagnen mot Atomvåpen som genomförde påskmarscher från Tönsberg till Oslo både 1963 och 1964 med få deltagare.
I Danmark fick den nya folkrörelsen snabbast och bredast genomslag i Norden. Den hade ett förhållandevist smalt tema med krav riktade enbart mot atombomben. Här inleddes demonstrationer mot atomvapen redan i augusti 1959 och januari 1960 i protest mot lossandet av ett skepp i Århus hamn som påstods vara lastat med foder. Aldrig mere Krig hade skaffat sig upplysningar om att skeppet egentligen kom med Nike och Honest John raketer. Bägge var av den typen att de kunde medföra atombomber. Ett år tidigare hade stuveriarbetare i Köpenhamn vägrat lossa Nikeraketer i Köpenhamns hamn vilket gjorde att lasten nu dirigerades om och gick under falsk benämning.
Redan 1957 hade frågan om Nike och Honest John raketerna varit en valfråga. Regeringen som tillträdde med Socialdemokrater, Radikale venstre och Retsforbundet förklarade att USA inte hade erbjudit någon atomammunition med raketerna och att de därför kunde bli en del av det danska försvaret.¹³⁸ Den tillträdande regeringen och särskilt Radikale venstre sågs som mindre försvarsvänliga än högern och ville minska militärbudgeten. Det ledde till att försvarschefen, Venstre och Konservative 1959 menade att detta endast kunde göras om de nya raketerna fick atombeväpning. Regeringen avvisade kravet om atombeväpning men fortfarande var det oklart om det gällde för tillfället eller alltid. I detta läge gick rörelsen till aktion.
För att hindra att raketerna kom in i landet organiserades en Sit-down aktioner i 36 timmar så nära skeppen som möjligt av den antimilitaristiska organisationen Aldrig Mere Krig. Henning Sørensen skriver om aktionen:
“Om natten nåede temperaturen ned på 17 graders frost, og selv om vi havde en gasvarmer, gik kulden til marv og ben. Vi var seks, de deltog fra først til sidst. Blants disse var Svend Haugaard, højskollæer Car Scharnberg og mig selv. Om natten fortalte Carl Scharnberg, at han en måneds tid inden hade deltaget i en protestmarch mod atomvåpen fra Aldermarstone til London, og vi besluttede derefte, at vi ville forsøge noget lignande I Danmark.

Den nat fødtes Kampanjen mot Atomvåen.

I øvrigt hade vi det hyggeligt, og vi fik også success med en meget stor pressebevågenhet. Midt på natten kom sognepræst Garn Larsen og hans hustru Emmy med suppe til os. Tidligt om morgenen kom min afholdsmedarbjder, typograf Kaj Rasmussen med en plade chokolade til mig, og lidt senere kom Thomas Christensen med en pakke cigaretter til Carl Scharnberg. ‘Du har ikke godt af den, men du ville jo gerne have den,” sagde han.

Da jeg kom hjem, havde min forbavsede arbejdskammerat, Tykke Peder, set mig I fjernsynet. “Sateme”, var hans eneste kommentar.”¹³⁹
Aktionen hindrade inte lossningen av raketerna som placerades i Holbæk men frågan uppmärksammades. Utöver raketerna så skapade också en annan fråga oro kring Danmarks möjliga bruk av atombomber. Aktuellt var att skapa ett tyckt-danskt enhetskommando inom NATO. Då den västtyska regeringen 1958 beslutat att ställa sig bakom atombeväpning under amerikansk kontroll på västtysk mark fanns oron att detta innebar en risk för en gemensam taktik med bruk av atombomber om det blev ett enhetskommando.¹⁴⁰
En lång rad möten följde under sommaren. Efter att ha misslyckats på årsmötet med att få sin organisation Aldrig mere krig att stödja tanken om att starta en kampanj fick initiativet främst bygga på personliga kontakter. Folkhögskoleläraren Carl Scharnberg lyckades övertyga många om behovet av en ny rörelse. Han önskade sig vad han kallade ett ”icke-våldsligt befrielsekrig” mot militären och fick det snart. Scharnberg hade inspirerats av den Aldermastonmarschen där han deltog påsken 1960. 10 000 deltog i den 9 mil långa marschen och 100 000 på den avslutande demonstrationen i London vilket var den största demonstrationen i Storbritanniens historia. Flera fredsorganisationer ställde sig bakom bildande av Kampagnen mod Atomvåpen som kortfattat kallades Atomkampagnen, nämnas kan Aldrig mere krig, Kristelig Fredsforbund, Komiteen til oplysning om Atomfaren, Danmarks Demokratiske Kvindeforbund och Vennernes Samfund. Intresset för fredsfrågorna hade mattats av i slutet av 1950-talet i Danmark. Var och en för sig kunde inte fredsorganisationerna få genomslag men genom att stödja en kampanj mot atombomben kunde de föra sin sak framåt.¹⁴¹ Men organisationsmodellen blev att kampanjen styrdes av ett självsupplerande råd utan möjlighet för medlemmar, lokalavdelningar eller organisationer att demokratiskt bestämma vad kampanjen skull ha för politik och göra. Det var individen själv som inom ramen för de gemensamma minimiparollerna skulle skapa rörelsen och dess aktiviteter, en föreningen där man valde representanter skulle innebära att engagemanget försvann var ideologin bakom denna organisationsmodell som i realiteten blev toppstyrd.
Initiativet till en dansk atommarsch sammanföll med intressen hos det nystartade partiet SF där samma idéer togs upp. 21-23 oktober kan den andra nordiska atomprotestmarschen starta fem långa mil från Holbæk till Köpenhamn. Kraven man samlades bakom var fyra: Inga kärnvapen på dansk jord, klara besked till befolkningen om radioaktivt nedfall, den danska regeringen måste göra allt för att säkra att Danmark inte blir ett bombmål och på internationellt plan aktivt arbeta för förbud mot alla former för kärnvapen. 800 deltog i marschen och 5 000 vid avslutningen. De bemöttes med stor misstro från pressen och riksdagspartierna eller tystades ner. En av de få tidningar som i förväg skrev om saken var den kommunistiska dagstidningen Land og Folk och det socialdemokratiska regeringsorganet Aktuelt. I ledaren under marschen föreslog Aktuelt att marschdeltagarna lika gärna kunde fortsätta till Moskva. Organisationen Konservative Studenter fick god spridning i både Aktuelt och den konservativa mogontidningen Berlingske Tidende för sin beskrivning avmarschen: ”Med den mørke himmel rugende over de danske landeveje vandrer ’atomhæren’ mod vor hovedstad. Marxistiske medløbere og den defaitiske skare ønsker hellere en skæbne under totalitært styre.” Men riktigt kunde inte Aktuelt bestämma sig. Rubriken på nyhetsreportaget om marschen var: ”En stilfærdig højskolemarch”. Men i stor utsträckning förtegs eller avfärdigades Kampagnen mod atomvapens första manifestation som kommunistisk. Det hela framstod som självmotsägande för marschdeltagarna. En återkommande tema i pressdebatten var att ungdomen saknade politiskt engagemang samtidigt som när det visade detta engagemang så tegs det ihjäl eller stämplades som kommunistiskt.
En rörelse hade börjat växa fram. När NATO:s överbefälhavare, general Laurids Norstad i november 1960 lanserade förslaget om att göra NATO till den fjärde atommakten protesterade Atomkampagnen till regeringen och fick stöd av ett massmöte på Grundtvigs hus med 700 deltagare. När Frankrike meddelade 27 december att man hade genomfört en atomprovsprängningen i Sahara ordnade Atomkampagnen på en dags varsel protestdemonstration vid franska ambassaden i Köpenhamn och konsulaten i Århus, Ålborg, Fredrikshavn, Esbjerg, Horsens, Fredericia och Odense. Rörelsen visade sin styrka att på kort varsel och utan hjälp av massmedia mobilisera över hela landet, i Köpenhamn deltog närmare 1 000 personer.
Fortsatta demonstrationer och möten gjorde att frågan tvingades upp på den politiska dagordningen. Året därpå startade under påsken 2 000 Atommarchen från Holbæk. De fick huka sig fram i snöstorm men tog sig fram under entusiasm i flera dagar till det avslutande mötet på Rådhusplatsen i Köpenhamn där 20 000 människor samlades.
I pressen visste man besked både om vad marschen egentligen handlade om. Ledaren i Information skrev.
”Kender vi atommarchdeltagerne ret, har de nydt det dårlige vejr … her er tale om en moderne form for bodsøvelse, besværgelse, ritualhandling. Forskere kan måske endda kommet til det resultat, at marchen er det rene hedenskap, og de kan så have en særlig fornøjelse af, at kirkeministern skal tale til deltagerne. … Hvor besindig den enkelte deltager måtte være – som masse er atommarchdeltagere at sammenligne med flagellanter, svøbebrødre og korstogsdeltagere.”¹⁴²
Socialdemokratin stod under stark press. Samtidigt som partiet gick ut och varnade sina medlemmar för att engagera sig i Atomkampagnen talade den socialdemokratiska kyrkoministern Bodil Koch på påskmarschens avslutningsmöte. Statsminister Viggo Kampmann och socialdemokratiske utrikesminister J O Krag var starkt kritiska till marschen. Men i Århus hade Atomkampagnen desto starkare stöd med hjälp av LO, den socialdemokratiske borgmästaren och den socialdemokratiska tidningen Demokraten. Pressen öppnade nu för debatt om atombomben men i stort stämplades fortfarande Atomkampagnen som kommunistisk.
Mobiliseringen fortsatte samtidigt som Berlinmuren byggdes, Kubakrisen pågick och stater genomförde atombombsprovsprängningar. När Frankrike gjorde en ny provsprängningen mobiliserades på nytt närmare 3 000 personer på en dag runtom i landet 26 april men utan att rörelsen budskap nådde ut. Desto lättare blev det när motsvarande aktion genomfördes mot Sovjetunionen. När detta land drog sig ur förhandlingarna om provstopp och sprängde en atombomb genomfördes en aktion i många delar av Danmark 1 september. Återigen på en dags varsel. 3 000 personer deltog den här gången också men gensvaret blev desto starkare. Helgen 9-10 septmber genomfördes en 24 timmars sit-down aktion på Rådshusplatsen och när Sovjetunionen genomförde provsprängningen av en 50 megatons bomb 29 oktober lyckades Atomkampagnen samla en demonstration på en halv dags varsel i Köpenhamn med 5 000 deltagare. Nu blev pressen lyrisk. Demonstranterna och Atomkampagnen hyllades på första sidan för vad som beskrevs som en insats mot sovjetiskt människoförakt i den konservativa Berlingske Tidende. Den kommunistiska Land og Folk försvarade provsprängningen som sovjetiskt nödvärn och förteg helt Atomkampagnens massaktion.
För Atomkampagnen var det inga problem med att protestera lika mycket mot både atombomber i öst och väst. Det ingick i den grundläggande hållningen. Man fick den bekräftad också när kampanjen sände en delegation till Berlin sommaren 1961 för att blanda sig i krisen kring byggandet av Berlinmuren. 15 aktivister åkte till både Öst- och Västberlin för att demonstrera utanför de två stadsdelarnas rådhus och dela ut flygblad som manade till besinning i den högspända situationen. Myndigheterna i både öst och väst avvisade ansökningarna om att dela ut flygbladen, men då hade redan 20 000 spridits. Atomkampanjen fick sin bild av att öst och väst var lika ensidiga bekräftad.
Atomkampagnen satsade på en informationsmetod som sedan skulle återkomma när en folkrörelse var på topp i Danmark. Som motvikt till den officiella upplysningen om följderna av ett atomkrig trycktes broschyren Hvis krigen kommer som ”Tillægskapitlet” och delades ut i 1,2 miljoner exemplar av frivilliga till 70 % av alla danska hushåll. Inte nog med att detta var en mobilisering som få rörelser klarat av, en gallupundersökning visade att Atomkampagnens broschyr lästes mer än den officiella skriften.¹⁴³
”Min drøm er, at alt det praktiske bryder sammen.”
Så uttryckte sig Scharnberg inför påskmarschen 1962. När den gick av stapeln hade det politiska intresset blivit så stort att samtliga folketingspartier tackade ja till att hålla tal vid avslutningen på Rådhusplatsen där 30 000 personer samlats. Scharnberg drömde om att uppslutningen skulle bli så stor att den praktiska organiseringen skulle bryta samman under trycket. Det blev höjdpunkten på kampanjen. Metoderna för att mobilisera folk användes till det yttersta. Hela 377 danska konstnärer och författare gav sitt stöd till marschen och många kända personligheter användes i propagandan för att delta. I pressen blev den tredje atommarschen rikligt beskriven, diskuterad och framstod som en succé. Men Atomkampagnens egna deltagare såg med mer delad syn på resultatet. Mobiliseringen hade varit stor, men inte överväldigande. Scharnbergs dröm hade inte gått i uppfyllelse trots optimala betingelse med god förhandsbevakning i massmedia och Atomkampagnens eget mycket effektiva rikstäckande distributionsnät för information. När väl uppståndelsen lagt sig visade det sig att politikerna stod kvar vid sina gamla ståndpunkter. I juni meddelade USA att man planerade en ny serie provsprängningar. Atomkampagnen demonstrerade på samma sätt som man gjort mot Sovjetunionens provsprängningar och fått sådan uppmuntran för i pressen. Men nu var allt tillbaks vid det gamla nedtystandet av provsprängningar och protester.
På FN-dagen planerades nya demonstrationer med parollen ”For FN – mod kernevåben”. Meningen var att protestera mot återupptagna provsprängningar men situationen skärptes ytterligare av den pågående krisen mellan USA och Sovjet om raketbaser på Kuba. 13 000 deltog på Rådhusplatsen och hörde Helge Foghmar ta avstånd från USA och Sovjetunionens ”farliga spel”. Efter det avslutande mötet gick en del demonstranter vidare till amerikanska ambassaden under parollen ”Cuba Si, YankeeNo” och en del bråk med polisen uppstod. Verkställande utskottet i Atomkampagnen tog omedelbart avstånd från denna ”ekstrademonstration” och menade att den var ”kommunistisk”. Cuba Si demonstranterna hade redan i Atomkampagnens demonstration brutit mot förbudet mot paroller som gick utöver Atomkampagnens plattform genom att ha med och dela ut sitt material på demonstrationen på Rådhusplatsen. Därmed fanns en grund för kritik som Atomkampagnen riktade mot alla som spred material som gick utöver de gemensamma parollerna. Men att också kritisera vad andra demonstrationer som man inte själv organiserade gjorde stred mot Atomkampagnens normala linje som var att alla skulle bilda sig sin egen uppfattningen och dra egna politiska slutsatser so kunde gå längre än kampanjens minimumskrav. Att kritisera någon för kommunism var alltså inte inom ramen för kampanjens principer. Trots avståndstagande från kommunister blev reaktionen i Berlingske Tidende självklar: ”Den burde skifte navn til Kampagnen for kommunistisk Verdensherredømme.”
Året därpå hölls den sista danska påskmarschen med 2.500 deltagare mellan Haderslev och tyska gränsen i protest mot NATO-planer på en atomvapenstyrka där också Västtyskland skulle ingå. Vid gränsen skulle västtyska demonstranter slut upp och sedan skulle man tillsammans marschera till Flensburg. Men vid gränsen mötte en tysk polistrupp med över 100 man beväpnad med maskinpistoler och marschen fick sluta i Danmark. Marschen skapade uppmärksamhet på atomfaran igen och väckte viss kritik mot tysk militarism men i dominerande media med undantag för i socialdemokratiska Århus fick man kritik. Man lyckades fortsätta bedriva en stark opinionsbildning mot atomvapen men i och med provstoppsavtalet 1963 mellan stormakterna föll mycket av underlaget för rörelsen med dess starkt begränsade mål bort.
I Sverige fick den nya fredsrörelsen ett närmast utopiskt program och startade tidigare än i övriga nordiska länder. Deltagandet var inte lika stort i manifestationer som i framförallt Danmark men politiken var bredare, nya aktionsformer användes tidigare och förankringen i bredare organisationer var lika stor som i övriga Norden om inte större. Framförallt var denna förankring i etablerade organisationer mer beslutsam. Direkta aktioner redan 1957, stora debatter 1958 och böcker med kraftigt genomslag i massmedia underströk visionen om att avrusta Sverige och istället satsa på bistånd till u-länder. Kampanjen mot Atomvapen och långa protestmarscher startade också i Sverige. Men skillnaden gentemot Danmark var att här öppnades för ett samarbete med både kommunister, pacifister och andra i ledningen som var demokratiskt möjlig att välja för medlemmarna. 1961 samlade marschen till Ursvik 300 deltagare i tåget och betydligt fler vid det avslutande mötet. 1962 gick 600-800 den 32 kilometer långa sträckan från Södertälje till Stockholm och 3 000 samlades vid avslutningen. Svenskarna fortsatte sedan att marschera varje år även efter 1964 när övriga Norden för en tid avbröt denna tradition.

Pacifistpartier och EU-motstånd

De nya rörelserna påverkade också det parlamentariska systemet eller blev påverkade av det. 1960 startade fredsaktivister partiet Framstegsunionen, en förelöpare till dagens miljöparti.¹⁴⁴ Framstegsunionen fick bara några tusen röster och försvann sedan snabbt. Men den nya rörelsen vinner ändå framgångar både när det gäller sveriges politik i frågan om atombombsbeväpning och bistånd till u-länder. Ett försök av pacifister att starta Fredspolitisk Folkeparti sker också i Danmark 1963 men helt utan framgång.¹⁴⁵ Partiet fick 9 000 röster. Kritik väcks när det visar sig att enbart 200 röster till på Socialistisk Folkeparti hade lett till att en av de ledande i Aldrig mere krig, Pacifistens redaktör Otto Mathiasen, behållit sin plats i folketinget.¹⁴⁶ I Finland stärks vänstern i riksdagen och socialdemokratin blir populär bland den nya generationens fredsrörelse på universiteten.¹⁴⁷ I Sverige sker en förnyelse av kommunistpartiet som ändrar namn till Vänsterpartiet kommunisterna 1964. I Norge och Danmark skedde förändringar genom bildande av Socialistiska partier som bröt sig ur socialdemokraterna respektive kommunistpartiet. Socialistisk Folkeparti bildades i Danmark redan 1958 ur DKP efter den kris som Sovjets invasion av Ungern 1956 förde med sig. Revolutionære Socialister bildades redan 1957 av trotskister och andra socialister och fick redan då hundratals anhängare som sedan anslöt sig till det nya större partiet. Socialistisk Folkeparti vann platser i Folketinget 1960 på nedrustningsfrågan och en mer aktivistisk socialistisk politik. Sosialistisk Folkeparti bildades i Norge 1961 efter flera års motsättningar inom Arbeiderpartiet i utrikespolitiska frågor kring atomvapen och NATO-medlemskapet. Men också kring bristande demokrati inom det socialdemokratiska partiet som uteslöt oppositionella ur partiet och anklagades för att vara ”et auktoritært byråkrati med liten takhøyde” där partiledningen använde ”antiintellektualismen som effektiv middel i kampen om maktposisjonar i arbeiderrørsla”.¹⁴⁸
I både Norge och Danmark blev frågan om anslutning till EG grund till bredare tvärpolitiska diskussioner i början av 1960-talet. I Norge avlöstes atomvapenrörelsens kortvariga kommitté De 13 av Aksjon mot norsk medlemskap i Fellesmarkedet – de 143.¹⁴⁹ I Danmark fanns en stor skepsis hos fredsrörelsen gentemot EG, i viss grad också i fackföreningsrörelsen och bland ett fåtal partier och enstaka politiker. Två nya riksorganisationer startade, Kommiteen til bevarelse av Danmarks frihed på ett möte i Århus och Komiteen til oplysning om Rom-unionen som bildades i Köpenhamn. De två kommittéerna bildade härefter Samarbejds-utvalget for komiteerne mod Danmarks indlemning i Rom-unionen.¹⁵⁰ Ett kontor startades med anställd personal men fick snabbt kraftigt skära ner och baseras på frivillig arbetskraft och någon utåtriktad verksamhet blev inte av. Istället uppstod Oplysningsfonden om Danmark og Rom-unionen välfinansierad av en av Danmarks ledande industrimän, A.P. Møller. Fonden gav ut informationsmaterial och arrangerade möter. Kommittéernas försök att skapa folkligt engagagemang misslyckades, inte minst beroende på att vänstern hölls utanför samarbetet av rädsla för kommuniststämpling. Frågan om anslutning till Europeiska gemenskapen blev snabbt inaktuell när Frankrike 1963 sa nej till utvidgning.
Det fanns dock fler frågor än atombomben och EG som väckte intresse. I Danmark blev den nya organisationsmodellen med en självvald ledning och supportrar som stödd en kampanj stilbildande för en rad frågor. Algerierkomiteen bildades med folk från olika håll inkluderat Scharnberg och Jørgen E. Petersen från Atomkampagnens ledning för att leda kampen för Algeriets självständighet. Den Danske Anti-Apartheidkomite bildades på samma sätt med Jørgen E. Petersen, andra från Atomkampagnens ledning och ytterligare personer som ledande. ”U-landsproblemene” diskuterades allt mer. Men organisationsmodellen användes också för mobilisering i inrikespolitiska frågor. Mest genomslag fick Sjællandsskomiteen mod de hemmelige kartoteker och Komiteen av 5. Juni til forsvar for Grundlovens frihedsrettigheder. Det hade avslöjats att danska underrättelsetjänsten hade kartotek över hundratusentals danskars politiska verksamhet. Mads Nissen Stryk som var med i Atomkampagnens ledning och skrivit boken Aktiv Ungdom om deltagarna i kampanjen blev så engagerad att han 1963 startade de två kommittéerna. En mobilisering kom till stånd för att gå emot denna registreringsverksamhet med Kartoteksmarscher och distribution av kartoteks-orientering till alla supportrar. Verksamheten utvecklade sig och pågick några år även om den aldrig nådde upp till Atomkampagnens slagkraft.
Men formerna ändrades också och blev mer militanta. I Norge gick unga aktivister mest radikalt tillväga genom flera direkta aktioner. 1961 stoppades den västtyske försvarsministern Strauss kortege genom ockupation av Skedsmokorset.¹⁵¹ 1962 belägrades en handelsmässa för Spanien i Oslo och fick ställas in efter den stora manifestationen.¹⁵² I Sverige bildades Kommittén för icke-våldsaktioner som startade 1961. Den genomförde protester både vid USA:s, Sovjets och Frankrikes ambassar mot atombomben och riktade sedan också demonstrationer mot rasförtrycket i Sydafrika och Francoregimen i Spanien samt mot försvarsmakten och värnplikt.¹⁵³ Kommittén bestod av unga aktivister, hade ingen styrelse eller fasta medlemmar, ingen fast adress och ingen egen tidning men genomförde protesturnéer runtom i hela landet samt till NATO-högkvarteret i Oslo. Världsmedborgarrörelsen fortsatte med olika aktioner. De satte sig också framför stormakternas ambassader i protest mot atombomben.
I Danmark uppstod en mängd aktionsgrupper som utmanade inte bara det etablerade Danmark utan också Atomkampagnens ledningen. I november 1961 bildades Gruppe 61 av personer som alla hade tilknytning til Atomkampagnen och ofta också någon av de många vänstergrupperingarna som Socialistisk Ungdomsforum, det trotskistiska Revolutionære Socialister, Danmarks Kommunistiske Ungdom, Danmarks Socialdemokratiske Ungdom och andra.¹⁵⁴ Gruppen betecknade sig själv som motståndare till atomvapen, militarism och danskt medlemskap i ekonomiska blockbildningar och för att nå sitt mål var man beredda att ta till både lagliga och olagliga metoder. Gruppe 61 genomförde en hungerstrejk på Rådhusplatsen julen 1961 ”som protest og solidarietstilkendegivelse overfor de to tredjedele af Jordens befolkning der sulter”. Den fick rätt positivt bemötande i pressen men annars väckte aktionerna stor upprördhet. Gruppen demonstrerade i Folketinget mot förslaget om ett danskt-tyskt enhetskommando i NATO och på ett möte arrangerat av den antikommunistiska världsorganisationen Moralisk upprustning, hängde plakat för avrustning i träden utanför Folketinget, och delade ut flygblad mot det kristna dopet i Vor Frue Kirke. Nästan varje aktion medförde gripandet och domar. I maj 1962 beslagtog dessutom polisen gruppens medlemskartotek och kontorsutrustning. Atomkampagnens ledning gjorde flera gånger klart att man inte kände till vad Gruppe 61 gjorde och att man tog avstånd från dess metoder.
Mindre politisk men lika betydelsefull direkt aktion startade när kristna började fira Gemensam jul med hemlösa 1962 i Stockholm.¹⁵⁵ En spirande alternativrörelse börjar ta form där det också handlar om att förändra vardagen. Den första husockupationen i Norden genomförs i februari 1963 i Köpenhamns innerstad som polisen avbryter raskt¹⁵⁶. Samma år startar det första kända kollektivet i Norden som kom att kallas Huset i Odense fyllt av aktivister i Antiatomvapenrörelsen och senare Vietnamrörelsen¹⁵⁷.

Global antiimperialistisk center-vänsterallians

Politiskt fick tre frågor som avgjordes genom folkligt engagemang i Norden i början av 1960-talet stor internationell betydelse. Den ena är den kända atomvapenfrågan, den andra solidaritet med de svarta i Södra Afrika och den tredje den nästan helt okända som är genomslaget för en internationell antiimperialistisk center-vänsterallians med folkrörelsestöd.
Hur en blocköverskridande allians för fred kunde utvecklas kom att få ett tydligt uttryck kring organiseringen av Världsungdomsfestivalen 1962. Hur skulle festivalerna vidareutvecklas efter att den första hållits i ett västland 1959 i Wien med enbart stöd från kommunister och närstående organisationer? Växande försök från västmakterna att öppet och i hemlighet motverka festivalerna med antikommunistiska kampanjer eller alternativa försök till internationell ungdomsorganisering var en utmaning. Fanns det någon annanstans festivalerna kunde hållas i väst där de kunde lyckas bättre? Valet föll på Finland. Trots stora avstånd för många i Europa lyckades man samla 18 000 internationella deltagare igen, denna gång från 137 länder vilket var rekord.
Den politiska isoleringen bröts delvis. För första gången var FN representerat. Bakom festivalen slöt inte bara kommunister och vänster upp utan också partier från centern i Finland. Från Danmark kom Atomkampagnen –
”det næste som står for døren er utdelingen av 15-20.000 løpesedler til alle deltagere ved Festival i Heslinki. Herved håber vi at komme i kontakt med mange tusind unge også fra østlandene – det bliver nok derovre som her ungdommen man skal sætte sin lid.”¹⁵⁸
Massmedia tystade ner det stora evenemanget som vanligt i väst. Motpropagandan blev mer aggressiv. I tre dagar förekom anti-festivaldemonstrationer med konfrontationer med polisen. Den sedan Wien heltidsanställda amerikanska feministen Gloria Steinem kom återigen med en CIA-betald delegation från USA av icke-kommunister som spred en tidning, organiserade en nyhetsbyrå, en kulturutställning och två jazzklubbar under festivalen när de inte försökte övertyga ungdomar från Asien, Afrika och Latinamerika att det fanns amerikaner som förstod deras vilja att bli självständiga.
Steinem insisterade på att CIA aldrig försökte ändra organisationens inriktning. ”Jag blev aldrig tillfrågad om att rapportera om andra amerikaner eller bedöma personer från främmande länder som jag träffat” hävdade Steinem. Men som svar på en enkät från CIA-agenten Jackson svarade hon detaljerat om amerikaner som var kopplade till den konkurrerande amerikanska festivalkommittén där kommunister ingick. CIA utvecklade vid världsungdomsfestivalerna i Moskva 1957, Wien 1959 och Helsingfors 1962 en modell för amerikansk påverkan som sedan skulle föras vidare i samband med senare internationella möten. Steinem försvarade att hennes organisation fick pengar från CIA när det avslöjades i slutet av 1960-talet - ”CIA:s stora misstag var att inte listigt ersätta sig själv med privata fonder tillräckligt snabbt.”
Istället för de motsättningar som var tydliga mellan högern och festivalarrangörerna var de långsiktiga effekterna av Helsingforsfestivalen intressantare utöver de nyss nämnda CIA-strategierna. I Finland blev festivalen upptakt till decennier av folklig samverkan för fred och solidaritet inte bara mellan öst och väst utan också nord och syd med en ideologiskt unik spännvidd från center till vänster. Tack vare finska ungdomars starka engagemang för solidaritet över alla blockgränser och att centern bröt med politiken att vägra samarbeta med kommunisterna kunde så småningom en center-vänsterregering göra avgörande insatser för fred och avspänning genom Helsingforsavtalet 1975. Andra världskriget kunde avslutas med ett fredsfördrag som innefattade både respekt för existerande gränser och mänskliga rättigheter.
Men det var främst mot tredje världen festivalen riktade blickarna på 1960-talet. Det var dit festivalen nu ville dra genom att söka länder för arrangemanget i Afrika.
En av pionjärerna i den finska solidaritetsrörelsen, Johan von Bonsdorff, skrev vid millenieskiftet att festivalen 1962 troligen fortfarande är det största internationella möte som hållits i Finland. Det kan jämföras med folkrörelsemötet i anslutning till EU-ordförandeskapet i Tammerfors 1999 som samlade 2.000 deltagare. von Bonsdorff beskriver också talande problemen för det tidiga 1960-talets solidaritetsarbete. Trots det stora deltagandet från hela världen skrev massmedia nästan inget om ungdomsfestivalen:
”De verkade sällan erkänna existensen av någon verklig värld utanför den som tillhör den Vite mannen, med undantag för krigsrapporter, eller serierutor där negrers okunnighet och ineffektivitet och färgade och snedögda människor idisslande i tropikernas loja hetta porträtterades med förakt och häpenhet.”¹⁵⁹
Finland var mer högerinriktat än övriga Norden och kamp mot rasism låg efter de övriga länderna. Likafullt kunde här etableras en blocköverskridande antiimperialistisk avspänningspolitik med stark förankring i arbetar- och bonderörelse och kyrkan som kom att fylla en viktig global roll.
Solidaritet med kampen mot rasåtskillnadspolitiken och för majoritetsstyre i Södra Afrika blev snart en massrörelse med hjälp av de flesta etablerade kulturella och politiska krafterna i samhället i Skandinavien och snart också i Finland. De stora tidningarna, kyrkan, författare, LO, kooperationen, alla etablerade ungdomsorganisationer, liberaler, socialdemokrater, centerpartister, kommunister och en och annan värdekonservativ slöt alla upp i kampen. Efter Sharpevillemassakern då ickevåldskampen mot Sydafrikas passlagar slutade i polisens massmord på demonstrerande svarta startades bojkotter, stora insamlingar till rasförtryckets offer och växande politiskt stöd för de framväxande befrielserörelserna i hela Södra Afrika.
I den i hela Norden framväxande rörelsen blommade snabbt ett engagemang för fred och global rättvisa, för Algeriets och Sydafrika befrielse och för bistånd och vapenvägran. Den nordiska alternativrörelsen hade fått sitt genombrott.