En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

27. nordisk summering 1967?

Varför indela 4 år 1960-63, tre år 1964-66, ett år 1967 och tre år 1968-1970? Är 1967 ett övergångsår i sin egen rätt, i så fall hur uttrycker sig det och är det så i alla länderna+ Eller är det inte bäst att göra en summering för hela slutet av 1960-talet 1967-70?

Slaget om demokrati hemma och internationellt

28. Kampen för demokratiska rättigheter i Sverige 1967 - 68

I Sverige gick solidaritetsrörelsen i konfrontation med makten i samhället och lyckades vidga demokratin. Den utvidgning av svensk demokrati som blev följden fick sin avgörande impuls från Gandhi enligt de demonstranter som drev igenom förändringen. Märkligt nog blev det den antiimperialistiska rörelsen som beslöt sig för att använda sig av Gandhis idéer för att utmana den svenska statmakten och dess oförmåga att föra en politik i strid med en imperialistisk världsordning. Pacifisterna hade inte modet att konfrontera det imperialistiska systemet på det sätt som Gandhi såg som centralt för en ickevåldsrörelse som stod upp för sanningen genom Satyagraha, att bygga på den andliga överlägsenheten hos den fysiskt svagare parten. Medan många pacifister allierade sig med regeringen bakom en politik och toppstyrd kampanj som inte likt Gandhi utmanade imperialismen blev det FNL-rörelsen som tog till sig de indiska lärdomarna.
Jan Myrdal beskriver situationen hösten som alltmer militant. Polisingripanden skedde allt oftare mot FNL-demonstranter och blev brutalare. Det uppfattades av aktivisterna som att regeringens syfte var att slå ned FNL-rörelsen. Vid ingången av 1968 räknade DFFG med att 150 demonstranter blivit gripna. Spänningarna ökar. Minister Alva Myrdal meddelar enligt sonen Jan Myrdal att hennes kontakter med honom ses som en belastning inom regeringen och att det därför inte var så lämpligt att träffas. Deras kontakter upphörde därmed för alltid. Alltför öppet solidaritetsarbete hade blivit en belastning för regeringen att bli förknippade med. I detta läge kallades Jan Myrdal till FNL-kontoret.
”Det höll på att utvecklas en situation där vissa var fina och anständiga och höll tal och skrev artiklar och där andra pryglades av polisen och omhändertogs och ställdes inför rätta. Om detta fortsatte då skulle rörelsen snabbt delas upp i en anständig och en ’oanständig’ del och så oskadliggöras. Alltså borde jag och andra som var kända och hade ett visst internationellt anseende satsa just detta kapital i solidaritesarbetet genom en satyagraha-teknik. … Det är en beprövad politisk taktik. Då regeringen fortsatte att trappa upp angreppen skulle det på detta sätt bli möjligt att göra den politiska kostnaden så hög för den att den tvunges ändra politiken i frågan.”⁵⁹⁵
Det gälld att byta taktik och inte låta polisen angripa mindre manifestationer som kunde ses som uttryck för ungdomlig aktivism och därmed marginaliseras. Det gällde att samla många och gemensamt bryta polisens och regeringens strävan att motarbeta rörelsen.
20 december 1967 hade rörelsen fått nog. Polisen förbjöd 1.500 deltagare på ett möte på Folkets hus i Norra Bantorget att marschera till USA:s ambassad för att där demonstrera mot kriget i Vietnam.⁵⁹⁶ Polisen har istället anvisat demonstranterna att gå till Gärdet istället för ambassaden, något som rörelsen uppfattar som inskränkning av demokratiska rättigheter. FNL-rörelsen har träffat statminister Erlander dagen innan för att söka häva förbudet men han hänvisar till polisens motiv att inte störa julhandeln. Deltagarna på Folket hus vägrar att lyda order. Kommersiella intressen anses inte vara skäl att hindra framförandet av protester. De rusar ut genom dörrarna och bryter sig igenom polisens kedjor. När de inte lyckas få med sig alla bryter sig de återigen igenom polisleden bakifrån för att befria sina kamrater och börjar sedan ta sig mot USA:s ambassad. Vild kalabalik utbryter mitt i julruschen när polisryttare rider in efter demonstranter bland köande bilar och demonstranter genomför fritagningar av personer som polisen ringat in. Slaget står över hela staden fram till Djurgården där kvällstidningen Expressen liknar scenerna vid en kosackattack där polisen till häst piskade demonstranterna. Många slås blodiga. 40 personer grips av polisen och nio fälls i rättegångar mot demonstranterna och får milda bötesstraff.
Att inte acceptera inskränkningar i rätten att föra fram sin åsikt var viktigt för FNL-rörelsen. När frågan blev alltmer brännande i början av 1968 deklarerade förbundsstyrelsen att FNL-rörelsen principiellt skulle följa lagen. Men om myndigheterna förvägrade genomförandet av en aktion skulle den genomföras enligt målsättningen i alla fall. Lagbrott motiverades med högre etiska regler. Polisen ansågs inte ha rätt att sätta julhandeln eller USA ambassadens rätt att vara ostörd före rätten att uttrycka sin protest mot USA-imperialismen.
Redan från första början när polisen gick till attack mot stillastående enstaka FNL-demonstranter på Hötorget 1965 som inte störde någon trafik pågick en kamp om de demokratiska rättigheterna mellan FNL-rörelsen och statsmakten. Trots att lagen inte föreskriver att en demonstration måste ha tillstånd ansåg polisen att demonstranter utan tillstånd omedelbart skulle gripas och bötfällas. Först efter ett uttryckligt förbud som vid decemberdemonstrationen 1967 är en icke-tillståndsgiven demonstration olaglig. Statsbärande krafter i både massmedia, organisationer och privilegierade grupper i samhället har ständigt försökt stämpla demonstrationer utan tillstånd som olagliga vilket framställer protester som kriminella och ger polisen friare händer att tänja tolkningen av lagen så att demokratiska rättigheter inskränks. Det drabbade inte minst motståndet mot Vietnamkriget. Vid årsskiftet 1967-68 hade 150 personer i FNL-rörelsen dömts till böter för deltagande i demonstrationer enligt deras egen uppgift. Konfrontationerna var ett växande problem.
FNL-rörelsen betraktade sig som förföljd av både polisen och säkerhetspolisen. Ett konfidentiellt informationsmaterial ”Att komma ihåg vid polisförhör” utarbetades. Här påpekades att polisen inte hade rätt att ställa frågor om politiska åsikter som ”Vad tycker du om USAs Vietnampolitik?” Det betonades att man inte behövde svara på frågor och polisen inte hade rätt att använda psykiska eller fysiska påtryckningar. Försökte polisen få dig att identifiera personer på fotografier eller svara på om man kände till namngivne personer var det fullt naturligt att man inte kände till dem. Vid telefonsamtal uppmanades man vara försiktig, det kunde finnas ”tre på tråden.”
Att Säkerhetspolisen bevakade FNL-rörelsen och hade den som sitt främsta övervakningsobjekt vid denna tid har senare framkommit genom Säkerhetstjänstkommissionens rapport Den farliga fredsrörelsen. Med felaktiga påståenden förnekade Säpochefen Vinge detta både internt när det skedde och i sina memoarer. När Säkerhetspolisen anklagades för att filma och registrera deltagarna på ett FNL-möte påstod Vinge att detta inte alls skedde. Det var kriminalpolisen som genomförde filmningen och det hade inget med Säpo att göra som aldrig enligt honom registrerade FNL-aktivister. Det var inte sant. Visserligen var den filmare som dokumenterat mötet från kriminalpolisen men samtidigt hade Säkerhetspolisen flera andra agenter på plats som noggrant fotograferade och identifierade varje deltagare för att sedan föra över informationen till Säpos register. Säpo hyrde lägenheter utanför både FNL-rörelsens kontor och ledande aktivisters hem i flera år med regelbunden övervakning, buggade möten, avlyssnade telefoner och antecknade noga alla uppgifter man fått tag på om vem som någon gång skänkt pengar 5 kronor till insamlingen för FNL, däribland en kartongarbetare född 1904.
I en av de bevakade lägenheterna bodde en person född i Indonesien med fingerade namnet Ritchie i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. SÄPO misstänkte att han var den hemlige ledaren för FNL-rörelsen i Sverige. Inte bara hans lägenhet övervakades utan man följde också hans postturer som brevbärare och avlyssnade hans telefon. Möjligheterna för att utvisa honom undersöktes. Men resultatet var att man kom fram till att han inte gjort något brott och att hans ”verksamhet är i huvudsak antiamerikansk och torde i och för sig ej nämnvärt skilja sig från uppfattningar som svensk ministrar offentligen fört till torgs. Anledning finns sålunda att anat att ”Ritchies” politisk verksamhet ej strider mot statens intresse. Så länge man inte veta mera om ”Ritchies” samröre med utländsk makt torde ej heller hans verksamhet strida mot rikets säkerhet.”
Kontakter med främmande makts ambassader såg Säpo som mycket allvarligt. Ett obekräftat rykte från en kurator som hade hört att kinesiska ambassaden spridit knark till ungdomar i Dalarna blev till sanning när Säpochefen rapporterade i försvarsrådet 1968 där statsministern var med. Inom en FNL-grupp påstods Falu Gymnasium Top Secret Pipe Smoking Club ha bildats. Säpo hade lyckats fotografera medlemslistan och hade då upptäckt att en av medlemmarna också var aktiv i stadens FNL-grupp. Nationen stod i fara när maoismen enligt obekräftade uppgifter förenades med knarket från Kinas ambassad. Säpos och rikspolischefen Carl Perssons hotbild var alarmerande. Persson hävdade att man visste att rörelsen var beredd att gå fram med större våld än hittills och ”vad som helst kan inträffa”. Säpochefen Vinge utpekade den marxist-leninistiska rörelsen som i skydd av FNL-rörelsen och ”aktivistpropaganda” i Sveriges radio och TV som hot om alltmer samhällsomstörtande verksamhet. Inom Säpo togs hotbilden på stort allvar och en lista på 450 personer upprättades ”över personer med extremistisk vänsterinriktning.” Syftet var att i ett hotande läge kunna omhänderta alla vilket skulle ske samtidigt över hela landet.
Reaktionerna mot FNL-rörelsen var ibland starka. När FNL-rörelsen efter Decemberdemonstrationen 1967 krävde att statsministern eller en representant för regeringen förklarade det ”illdåd” som polisen begått på ett offentligt möte svarade Erlander att det inte gick att föra en saklig diskussion med en rörelse som arbetade med våldet och anarkin som metod. Justitieminister Kling talade om nazistiska ideal hos demonstranterna.
Under 1967 hade protesterna eskalerat. Utanför US Trade Center i Stockholm hade 300 personer samlats och ett hundratal satte sig ner. Bara hälften lydde polisens uppmaning att lämna platsen, resten bars eller släpades med visst våld och bruk av batong in i polisens bilar. Ett 80-tal av demonstranterna ställdes inför rätta för att inte ha lytt polisens order. Demonstranterna såg på rättegången som politisk. Syftet var inte att skydda ordningen på Stockholms gator utan att skydda USA-imperialismen. Bråken fortsatte vid US Trade Center. Det förekom stenkastning och att skyltfönster krossades men i liten omfattning. I Sundsvall och Norrköping genomfördes protester mot flottbesök från USA. Flaggbränning som vid några tillfällen förekom väckte mycket stor uppmärksamhet och förde till kraftiga fördömanden. Det skedde efter 1 maj firandet 1966 på Stockholms Stadion då 300 demonstranter direkt efteråt tågade mot USA:s ambassad. 28 maj samma år arrangerade FNL-grupper, Demokratisk Ungdom, Clarté, Forum Vänster, SSU Bredäng, SSU City och Progressiv ett antikrigsmöte på ABF-huset i Stockholm. Det avslutades med att flera personer brände små amerikanska pappersflaggor på gatan för att därefter gå till USA:s ambassad. DFFG försvarade rätten till flaggbränning principiellt men spred inte denna form för protester allmänt och den blev allt ovanligare när FNL-rörelsen organiserades fastare.
4 januari 1968 väckte en ny protestform uppmärksamhet. USA hade fått en allt desperatare ekonomisk situation p.g.a. kostnaderna för kriget i Vietnam. De drog på sig skulder till europeiska stater. I slutet av 1967 drog det ihop sig till kris och USA:s ekonomiska företrädare åkte runt för att få stöd till dollarna. USA:s OECD ambassadör Philip Trezise och en delegation amerikaner var på besök i Sverige och anfölls av äggkastning, tomater och snöbollar vid kanslihuset av ett femtiotal FNL-aktivister. De fick sin kläder nedsmorda och en av dem fick ett ägg i ögonen. Inga poliser var på plats men media som varskotts av aktivisterna. Statsminister Erlander tog mycket kraftigt avstånd från äggkastningen. FNL-grupperna försvarade den. Ägg kunde tvättas bort men det kunde inta napalm uttryckte en av deltagarna saken. Aktionen fick dock inga rättsliga följder.⁵⁹⁷ Pressen upprördes över att demonstranterna blandade ihop ekonomi och krig, Trezise var ekonom och inte militär framfördes som ett självklartargument mot protesterna mot USA:s OECD företrädare. Politiskt lyckades USA få stöd från Sverige för dollarn som deras sändebud önskat.⁵⁹⁸
I januari 1968 bildas Svenska Kommittén för Vietnam, SKfV. Grunden är uttalandet från Russelltribunalen som innebär stöd till FNL och Nordvietnam och krav på att USA ska ut ur Vietnam. Fortfarande är de pacifistiska fredsorganisationerna pådrivande men också alltfler socialdemokrater och andra företrädare för riksdagspartier, fackföreningar, frikyrkor och andra folkrörelser med vad det tycks regeringens goda minne. Inga partier är medlemmar i organisationen eftersom det är dessa som ska påverkas men socialdemokratiska partiet ger en rejäl summa för att stödja kommittén.⁵⁹⁹
FNL-gruppen i Malmö såg SKfV som ett försök från regeringen att styra in Vietnamopinionen in i ”gängse byråkratiska och borgerliga fållor.” Kommitténs ordförande Gunnar Myrdal påstod i en sorts programförklaring i DN att de som demonstrerat mot den svenska regeringen och ordningsmakten var ”en del förvirrade hjärnor”. SKfV skulle inte alliera sig med ”element” som använde sig av dramatiska protester som att krossa fönster, bränna flaggor eller kasta ägg. Uttalandet väckte inte bara protester från FNL-rörelsen och dess sympatisörer utan också en känd statsvetare som visserligen var kritisk mot vad han såg som odemokratiska tendenser men också menade att rörelsen inte var förvirrad utan där fanns både ungdomig idealism, politiskt medvetenhet och sakskunskap i Vietnamfrågan.⁶⁰⁰
I slutet av januari spetsades läget till. FNL startade Tetoffensiven över hela Vietnam och erövrade städer som Hué och lyckades för en stund även inta USA:s ambassad i Saigon. Offensiven var politiskt motiverad och gav USA dess största militära prestigenederlag genom tiderna. FNL visste att de inte kunde hålla de intagna städerna särskilt länge men hade visat sin styrka för att sätta press på USA att komma till förhandlingsbordet. I mars mördade amerikanska militärer 567 civila i byn Song My. I maj inleddes fredsförhandlingarna i Paris. Men det skulle dröja ytterligare 7 år innan USA:s nederlag var definitivt och fred inledas när befrielserörelsen intog Saigon.
Situationen på gatorna i västländer såg ut att kunna bli alltmer polariserad och få allvarliga följder inför 1968. I Tyskland hade polisen skjutit ihjäl demonstranten Benny Ohnesorge i samband med Shahens besök från Iran 1967. Först hade polisens version spridits om att demonstranten angripit ordningsmakten men det kom efter ett tag fram att han blev skjuten i ryggen. Istället för att kritisera polisen ledde det dock till att de flesta tidningarna i Tyskland oroade sig för statens stabilitet. Demonstrationer och blockader genomfördes i protest särskilt mot den dominerande Springerpressen som gick i spetsen för hets mot demonstranter. I Berlin uppmanade Springerpressen medborgarna att ta lagen i egna händer och våren 1968 sköts studentupprorets ledare Rudi Dutsche ner på öppen gata. Han överlevde men fick bestående skador som han avled av tio år senare. I USA eskalerade våldet mot de protesterande nya folkrörelserna och många dödades som Martin Luther King, Malcolm X och senare flera Vietnamdemonstranter.
Men i Sverige tog utvecklingen en radikalt annorlunda väg. Den 21 februari 1968 marscherar ett fackeltåg från Humlegården till Sergels Torg. I tåget går många FNL-aktivister som statsministern bara några veckor tidigare förklarat tillhöra en rörelse som använde våldet och anarkin som metod. I täten går utbildningsminister Olof Palme tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör, Nguyen Tho Chan, Gunnar Myrdal, Barbro Alving och Bertil Svahnström. Den pacifistiska fredsrörelsen, regeringspartiet, andra riksdagspartier, nordvietnameser och de radikala FNL-aktivisterna marscherar sida vid sida, 5-6 000 personer i demonstrationståget arrangerat av SKfV.
(Tillägg från Salomon om hur DFFG sökte avråda Nordvietnams ambassadör från att delta.)
USA kallade hem sin Stockholmsambassadör. Detta ledde till att den inhemska debatten tog fart. Högerledaren Yngve Holmberg krävde Olof Palmes avgång. Han tog upp att Palme gått sida vid sida med Nordvietnams ambassadör och att i tåget funnits banderoller som ”Krossa USA-imperialismen!” Centerns gruppledare Torsten Bengtsson anmärkte på att desertörer från USA:s krigsmakt i Sverige togs emot som hjältar. Erlander stödde Palme och gick till motangrepp för att Holmberg först när USA sänt hem sin ambassadör reagerat på Palmes tal.⁶⁰¹
Situationen fortsatte vara spänd under 1968. Inte bara FNL-rörelsen utan också andra rörelser gick till aktion. Särskilt radikal och framgångsrik var den första gemensamma nationella protestaktionen som solidaritetsrörelsen genomförde.⁶⁰² I Båstad skulle Sverige spela en tennismatch med rasistregimen i Rhodesia 3 maj. Bättre val av politisk måltavla gick knappast att få. Sedan tio år hade kampen mot rasistregimer i Södra Afrika varit både liberalers och socialdemokraters stora internationella solidaritetsfråga. Hundratals grupper hade arbetat runtom hela Sverige för bojkotter och böcker kunde säljas i nästan hundra tusen exemplar som kritiserade apartheidpolitiken. I mars hade Smithregimen fortsatt sin repression av nationalisterna och fortsatt avrätta tre befrielsekämpar. Det gjorde ett brett samarbete bland präster, ungdomsförbund och utomparlamentariska grupper möjligt för att protestera och visa sin åsikt eller att handgripligen försöka stoppa matchen. Folkpartiordföranden Sven Wedén och andra protesterade men regeringen ingrep inte. I april bildades en tillfällig aktionsgrupp i Lund, en ”anti-fascistisk, anti-imperialistisk enad front av individer som såg som sin plikt att stoppa matchen.” Samtidigt protesterade Zimbabwes nationalister till den svenska regeringen. Det svenska svaret till ZAPU blev att ett privat organiserat sportevenemang inte innebar ett officiellt erkännande av den stat som sportutövarna representerade. Zimbabwe-studenter i Lund från ZANU fyllde på ZAPU:s protester och tillsammans entusiasmerade detta starkt den Lund-baserade aktionsgruppen.
Ett polisuppbåd fanns på plats för att hindra demonstranterna att störa den vita sporten i den idylliska lilla skånska orten vid havet. Mellan 500 och 1 000 hade kommit för att delta i protesterna. Med bland de som protesterade var medlemmar i Zimbabwes befrielserörelse.⁶⁰³ Centerns, Folkpartiets och socialdemokratiska ungdomsförbund ordnade en demonstration id vad som kom att kallas den torra grinden. Stora demonstrantskaror ryckte också närmare den nedre grinden väl förberedda. Polisen hade också förberett sig och använde vattenslangar och tårgas mot de framträngande demonstranterna vid nedre grinden. Aktivister med pilbågar sköt oljepåsar fästade vid pilar över huvudet på alla som sprack när de träffade tennisbanan. Därmed blev den omöjlig att spela på. Demonstranterna pressade också på mot vattenstrålarna och trängde sig allt längre fram mot tennisstadion. Mitt i allt ropar Lunds polismästare genom larmet – Var är ni mina kära barn! Han försökte få kontakt med de demonstranter som han hade kämpat med under så lång tid på gatorna i Lund som han kände att han kunde få en personlig kontakt med. Visst våld användes. En Göteborgare slog med järnrör och skadade en polismans arm allvarligt. Batongerna ven mot blöta demonstranter. Plötsligt upphörde vattenbesprutningen. Någon hade skurit av brandslangen. Tumultet pågick under några timmar. Men polisen kunde inte stå emot. Ett tiotal personer hade gripits av polisen. Matchen fick ställas in.
Reaktionen blev snabb och visade var olika grupper stod. Dagen efteråt förekom bråk med kvarvarande demonstranter. Båstadsungdomar demolerade en aktivistbuss från Uppsala. Ett teach-in på temat Zimbabwe, sport och politik i Båstad dagen efter organiserat av lokalavdelningen av Folkpartiets ungdomsförbund med ZANU-studenter från Lund som talare avbröts av högeraktivister. Tidningarna fylldes av journalister och politiker som anklagade aktivisterna för att inte kunna skilja på sport och politik. Sydsvenska Dagbladet skrev om att ”terrorism”⁶⁰⁴ förts in i den politiska debatten genom demonstranternas våld, andra om huliganism. Men eftersom en rad ungdomsförbund uttryckte stöd till demonstranterna fick man snart erkänna att demonstranterna representerade ett ”brinnande engagemang hos ungdomen”. Hård kritik riktades inte minst från unga socialdemokrater som attackerade statsledningen – ”Den svenska regeringen var paralyserad trots sitt uttalade stöd för internationell blockad av Rhodesia. Detta kan vi inte ursäkta, eller ignorera.”⁶⁰⁵
Den socialdemokratiska regeringen var pressade och efter en vecka kom man fram till ett sätt att hantera situationen. 14 maj ordnade regeringen en konferens med 59 inbjudna ungdomsorganisationer varav flera från vad som då kallades yttersta vänstern. Det skedde tre dagar efter de dittills värsta sammandrabbningarna under Majrevolten i Paris med hundratals sårade och många utbrända bilvrak som använts som barrikader. De radikala på ungdomskonferensen riktade sin kritik främst mot regering och press. Flertalet på mötet hyllade icke-våldsprincipen vid demonstrationer. Meningarna gick starkt isär om vilka som skulle ge tillstånd till demonstrationer, flera föreslog en parlamentarisk grupp. Debatten gick i riktningen av att vidga de demokratiska rättigheterna. Diskussionen tog också upp Vietnamkriget medan Zimbabwe var en fråga som knappast berördes. DFFG, Vänsterns ungdomsförbund och Clartéförbundet kritiserade regeringen hårt som de menar stödjer USA-imperialismen och storfinansen. I riksdagen tog debatten också fart. Diskussionen fördes om samma teman och dessutom om högern är ett större hot än vänstern. Statsminister Erlander drog paralleller till 1930-talet och kritiserade vänsterkretsars våld. Han hävdade att vänstersidans våld kan föda våld på annat håll. Högerns gruppledare Gösta Bohman reagerade skarpt och kritiserade Erlander för att vara mer intresserad av att kritisera vad som kallats reaktionära krafter än att ta avstånd från våldsmetoderna i Båstad. Högerledaren Yngve Holmberg tyckte att statsministern skulle utestängt de radikala grupperna från konferensen - ”Regeringen har verkligen ingen anledning att slå sig ner för att underhandla och diskutera med dem som genom sitt lagtrots och sitt förakt för demokratin skapar just de problem, som det gäller att lösa.”⁶⁰⁶ Regeringen utsåg Ingvar Carlsson att leda en arbetsgrupp som skulle se över lagstiftningen kring demonstrationsrätten. Straffen för den som skadat en polisman i Båstad blev mycket milt.
En aktion som inte var så betydelsefull för de demokratiska rättigheterna och inte heller särskilt radikal och målinriktad var den så kallade kårhusockupationen i slutet av maj. 400 studenter förlängde ett möte om universitetsreformer på sitt eget kårhus och kallade det ockupation samtidigt som man kallade på den ansvarige utbildningsministern Olof Palme. Mötet väckte starka motreaktioner bland högerungdom som protesterade utanför och stor uppståndelse i massmedia. Protesterna gällde strömlinjeformning av studierna så att studenterna inte längre kunde välja fritt vilka kurser man ville gå utan måste följa på förhand uppgjorda linjer. Men diskussionen tog snabbt också en bredare vändning mot kritik av hela samhället. Olof Palme kom mycket snabbt på begäran och debatterade universitetsreformen. Han försvarade förslaget med fasta studiegångar och ”den fredliga samhällsomdaningens metod”. När han sa att den ”visat sin slagkraft” kom protesterna från publiken och svårigheten att föra en diskussion vidare blev uppenbar. Efteråt genomfördes en marsch genom centrala Stockholm där idéer fanns om att ockupera Operan. Men det hela slutade med att man gick tillbaka till sitt eget kårhus där man efter ytterligare några dagars diskussion tröttnade och gick hem.
På sommaren hölls Världskyrkomötet i Uppsala med 730 delegater och lika många ackrediterade journalister. Förändringens vind råder. Ungdomar marscherade från Stockholm till Uppsala till mötet. Ungefär en tredjedel av de över 80 i Kyrkornas världsråds generalförsamling som sammanträder samtidigt kom från tredje världen. I förberedelsedokumenten togs brännande aktuella socialetiska världsproblem upp. 134 officiella ungdomsdelegater var på plats men än mer märktes ungdomens röst på Club 68 på Värmlands nation organiserad av teologistudenter och i tidningen Hot News. Inledningspredikan skulle ha hållits i domkyrkan av den mördade Martin Luther King.
För många blev Världskyrkorådet i Uppsala ett möte av historisk och stark personlig betydelse. Ingrid Nyborg-Fjellander vittnar om hur mötet med de många ungdomarna blev särskilt betydelse fullt. Hennes man var biskopen Sigfrid Fjellander i den lilla Liberal Katolska Kyrkan vars närstående teosofiska ungdomsgrupp blivit en plantskola för så många aktivister under 1960-talet däribalnd deras som Jan. Redan 1925 drömde biskopen under det pågåpende ekumensika världsmötet om att ekumeniken skulle utsträckas också till ”främmande religionerna”. Vid Världskurkomöet 1968 var han officiell observatör:
”På kvällarna fann man honom ofta bland de informella grupperingar av ungdomar som mer rakt på sak gick på kyrkans och världens problem – ofta med gripande inslag av unga delegater från U-länderna. Jag var själv med en kväll och lyssnade på en ung sydamerikansk teolog som tog upp den då oerhört brännande frågan om en präst inte måste ta till vapen när han ser människor hindras i utövandet av sina fundamentala mänskliga rättigheter, ser dem kastas i fängelse, ser dem försvinan för alltid. Kan inte vår sklydighet att inripa, att bryta detta system även tilhöra det som Mästaerne talade om när han Han sade: - Vad helst I haven gjort den minste av mina bröder, det haven I gjort mej. Han skulle samma kväll återvända till sitt oroliga hemland – och de unga studenterna kunde knappast hålla gråten tilbaka. Sigfrid sa till mej efteråt: - Jag kände att liakfullt som jag måste välsigna vår Jan när han vapenvägrar, så måste jag också välsigna Juan när han gör vad hans samvete kräver!”⁶⁰⁷
Vid avslutningsgudstjänsten demonstrerade ungdomar med plakat. Inne i själva domkyrkan bars budskapet fram mellan stolsraderna. I täten höjs över församlingen orden ”Churches work for elimination of racism in institutions” och ”The longing for a just society is causing revolutions all over the world.”⁶⁰⁸ Ett omfattande uppsving sker inom kristna kretsar för solidaritet och samhällsförändring. Kristna studentrörelsen i Sverige får snart 4.000 medlemmar.
21 augusti invaderade Sovjetunionen och Warzawapakten Tjeckoslovakien. Den förändringens vind som rådde under Pragvårens framdriven av tjeckoslovakiska kommunister skulle krossas. En protestdemonstration ordnades omedelbart på Sergels torg av Socialdemokraterna. Hela centrum fylldes av människor och bilarna kunde inte komma fram. Den Vietnamrörelse som säkerhetspolisen oroade sig för gick i Moskvas ledband eftersom det fanns kommunister i både den mer aktivistiska FNL-rörelsen och den mer etablerade SKfV visade sig inte vara positiva till Sovjets politik. Tvärtom tog SKfV avstånd från ockupationen och bland FNL-rörelsens kommunister var de flesta mer kinavänliga och snarare kritiska till det mesta Moskva gjorde än positiva. Fördömandet av ockupationen var vida spridd.
En inte tilltänkt sidoeffekt för demokratin i Sverige blev att demonstrationsfriheten upprättades. Socialdemokratiska partiet hade glömt lämna in demonstrationsansökan. Att protesterna i högsta grad blockerade trafiken var otvivelaktigt och alltså kunde lagens skäl för att inskränka demonstrationer sägas vara påtagligt aktuella. Efter Tjeckoslovakiendemonstrationen slutade FNL-rörelsen lämna in demonstrationsansökningar. Man meddelande enbart polisen var en demonstration skulle gå så det skulle vara känt men vägrade acceptera polisens myndighet att på förhand inskränka rätten att demonstrera. Det tog några år innan den nya ordningen fick genomslag och i praktiken accepterades av polisen. Länge fortsatte regelbundet påstått eller verkligt ansvariga för FNL-rörelsen demonstrationers böta för att tillstånd saknades. Men till slut accepterades den nya situationen att demonstrationsrätten gäller.
Det skulle bli i Lund som kampen för demokratiska rättigheter nådde sin kulmen 1968 och en ny epok inleddes bort från ytterligare polarisering. Synen på demokrati och yttrandefrihet skulle ta ett stort steg framåt och bli bestående för flera decennier. Polis och rättsväsendets försök till inskränkningar skulle bli alltmer undantag nästan fram till att socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds 1998 utpekade nya aktivistiska rörelser som ledda av folk med enbart kriminella syften och därmed polisen återigen ansåg sig och fick fritt fram att bekämpa demonstrationsrätt, mötes- och yttrandefriheten.
I Lund hade organiseringen av nya folkrörelser börjat tidigt. Här fanns flera freds- och u-landsgrupper med många aktiva och nyvänsterns starkaste fäste i Sverige. Här hade Zenitgruppen som gav ut nyvänsterns främsta tidskrift Zenit sin bas. Här fanns Studerande för ett demokratisk samhälle, SDS, inspirerade av studentrörelser i Västtyskland och USA med samma namn. Även i äldre vänsterorganisationer som Clarté var den politiska bredden större än på andra håll. Dessutom fanns en stark högerfiende som redan 1963 började infiltrera vänstern vars kartläggning av det kommunistiska hotet skulle hjälpa säkerhetspolisen i kampen mot försvarsfientlig propaganda.
Redan 1965 förekom ett flertal demonstrationer i Lund mot värnplikten. På sommaren 1968 arrangerades demonstrationer mot universitets klasskaraktär i samband med 300-årsjubileet. I slutet av september 1968 hade situationen skärpts. Att inskrivningar pågick samtidigt med 200-årsjubileet för Lunds lasarett då statsministern skulle närvara 26 september gjorde att många planerade demonstrationer och aktioner. 24 september började inskrivningarna. Flygblad med uppmaning att vägra värnplikt delades ut. Efter anmälningar till polisen kunde tre medlemmar i Fredspolitiska föreningen PAX gripas dagen därpå misstänkta för uppvigling. Tidigt på morgonen dagen därpå ockuperade 40 personer inskrivningslokalen som befann sig i Folkets hus. SDS hade utlyst i alla hast ett stormöte till kl 23 kvällen innan. 300 infann sig till mötet för att diskutera och besluta vad man skulle göra åt det som uppfattades som övergrepp på yttrandefriheten. Det fanns delade meningar om Pax’ aktion. Bara en minoritet var pacifister men alla var eniga om att yttrandefriheten måste försvaras och militarismen bekämpas. Till slut sent på natten beslöt man att gå till inskrivningslokalen tidigt nästa morgon för att värna om yttrandefriheten och de värnpliktigas demokratiska rättigheter. Ett 80-tal personer kom dit och fann gården framför lokalen öde. Hälften gick in och mötte inget hinder. De tog plats i inskrivningsnämndens lokal, öppnade ett möte, konstituerade sig som en symbolisk inskrivningsnämnd och började en diskussion om krigsmakten roll i samhället och vägran att göra militärtjänst.⁶⁰⁹ Några värnpliktiga fanns i lokalen och snart dök befäl upp men stämningen var lugn.
När polisen kom gavs order till demonstranterna om att lämna lokalen. Men de satte sig ner och länkade sig fast i varandras armar. Med hjälp av en schäferhund och milt våld mot de passiva demonstranterna kunde lokalen utrymmas. Väl ute samlades demonstranterna med andra på Akademiska föreningen. Vid middagstid återvände 300 demonstranter till Folkets hus fast beslutna att uppträda defensivt och enbart begära att få dela ut information till de inskrivningspliktiga på gården utanför byggnaden. De möttes av en större poliskedja utanför gården. På sin begäran fick de inget svar. Folkmassan blev stående på trottoaren. Efter ett tag började några ge sig tillbaka till Akademiska föreningen när plötsligt polisen gjorde chock med 8 polishästar. Flera skadades av hovar och ridpiskor i den oordning som uppstod efter polisens attack. Fem demonstranter greps och fördes till polishuset. Göran Skytte och en kvinna anhölls misstänkta för våld mot tjänsteman och de andra släpptes.
Vid ett nytt möte på Akademiska föreningen beslöts att gå till Polishuset och kräva deras frigivande. Polisens informatör var övertygad om att beslutet var att ockupera polishuset.⁶¹⁰ Lundapolisen kallade på förstärkning från Malmö. 700-800 marscherade nu iväg till polishuset. Med megafon och talkörer ställde man sina krav och skickade också en delegation för att framföra dem. Man begärde att polismästaren och länsåklagaren förklarade gripandet av de fem och att de två anhållna släpptes. Länsåklagaren vägrade komma ut och motiverade sig med att ”med lagbrytare förhandlar man icke. Mot dem ingriper man.” För att undvika en ny polischock återvände demonstranterna till AF. Istället för att kräva svar att ordningsmakten valde man nu att kräva svar av de politiska företrädarna.
På kvällen skulle statsminister Tage Erlander delta i en bankett i Akademiska föreningens festsal på övre våningen. Därmed drog det upp till konfrontation. Demonstranterna krävde att statsministern skulle komma ner till dem på bottenvåningen för att informeras om dagens händelser och ta ställning till myndigheternas handlande enligt en handbok i icke-våld utgiven av Pax.⁶¹¹ Först vägrade Erlander bestämt. Men när demonstranterna förklarat att om han inte var villig att komma ner, så skulle de kunna tänka sig att komma upp gav han med sig. Villkoret var att talarstolen skulle ställas när utgången. Inför 2 000 församlade studenter ställdes statsministern inför samma krav som länsåklagaren och polismästaren. Han förklarade att han inget kunde göra åt saken. Pressad på hans syn på det åtalade flygbladet medgav han att i hans syn var orden ”vägra döda – vägra värnplikt” ofarliga.⁶¹² Säkerhetstjänstkommissionen avslöjar att med 8 polismän som livvakter kunde Erlander sedan tas ut bakvägen i en situation som uppfattades som hotfull.⁶¹³ Rykten spreds om små vänstergrupper som önskade gå betydligt mer kraftfullt tillväga och kidnappa statsministern.⁶¹⁴ Säkerhetstjänstkommissionen undviker dock att fullt ut bekräfta att Erlander verkligen menade att uppmaningen till värnpliktvägran var ofarlig.⁶¹⁵ Men Tage Erlander skildrar händelsen med egna ord i boken Tage Erlander 1960-talet vilket helt bekräftar uppgifterna på denna punkt och i övrigt också tycks samstämma med icke-våldshandboken:
”Vi satt i Akademiska föreningens stora sal och åt någon slags festmåltid när det kom bud från studenterna att de ville träffa mig. Landshövding Gösta Netzén avrådde bestämt. Han menade att det bara skulle trassla till saken, om jag blandades in. Men jag gick i alla fall ner och fick träffa ungefär ett dussin studenter. Vi satt och pratade en stund, och sedan gick jag upp och fortsatte måltiden. Studenterna som jag mötte klarade inte upp det hela, så det blev fortsatt bråk. Då gick jag ner och mötte ett par tusen studenter, som hade lagt beslag på Akademiska föreningens bottenvåning. Det var rätt så trevligt. Protesten var riktad mot samhället och mot mig som representant för detta förhatliga samhälle. De frågor som riktades till mig gällde främst om jag tyckte det var rätt att lägga beslag på demonstrationsplakaten. Jag svarade att det tyckte jag inte, eftersom plakaten var helt betydelselösa.”⁶¹⁶
Länsåklagaren reagerade starkt på statsministern uttalande i en tidningsintervju.⁶¹⁷ Men dagen därpå när 80 demonstranter gick ner till inskrivningslokalerna för att dela ut flygblad med samma budskap som tidigare möttes de av en tålmodig poliskommissarie som lugnt antecknade var och en men lämnade dem ifred.⁶¹⁸ Yttrandefriheten hade segrat, ordningsmakten var på reträtt. Åratal av strider med indragningar av flygblad och affischer med budskapet Vägra döda – vägra värnplikt! var över. 500 personer kunde samlas i Lunds konsthall och i en gemensam resolution protestera mot polisens ingrepp i yttrandefriheten och dess brutala framgångssätt.⁶¹⁹ Kulmen var nådd i 1960-talets kamp för demokratiska rättigheter och unga aktivister hade drivit saken till sin spets vilket statsministern avslutade med att ge de som protesterat rätt.

Konfrontationerna slutade inte men de mattades av. FNL-demonstranterna fortsatte ropa ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer!” som knappast särskilt rättfärdigt utpekade både statsministern och LO:s ordförande som springpojkar åt USA:s president. Men Sverige på 1960-talet gick inte den västtyska vägen. Grunden hade lagts för att undvika våldseskalering gentemot nya folkrörelser. Yttrandefriheten och rätten att demonstrera var säkrad även i sådana frågor där statens våldsmonopol ifrågasattes. Ordningsmaktens godtyckliga inskränkningar sattes åt sidan. Därmed låg marken öppen också för utvidgning av demokratin i många andra samhällsfrågor än rätten att säga vägra värnplikt och demonstrera i utrikespolitiska frågor.