En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

26. Lumpkriget och enande solidaritet

(I detta kapitel ska text om Lumpkriget i Sverige tillföras.)
Medan 1967 kännetecknas av splittring inom vänstern och fortsatt klyfta i Vietnamrörelsen så var det tvärtom för solidaritetsrörelsen med andra delar av världen. Åtminstone i Norge, Sverige och Finland blev 1967 ett år där man med bred uppslutning kunde ta nya politiska, organisatoriska och praktiska initiativ som radikaliserade solidariteten med tredje världen. Ibland med hjälp av utmanande kritik av etablerade organisationer som kom till uttryck under Lumpkriget i Sverige.
År 1967 blev Operation dagsverke på allvar nordiskt. På många hundratals skolor i Danmark, Norge, Finland och Sverige satsades nu gemensamt på stöd till Peru genom att eleverna avsatte en dags arbetsinkomster, i Norge 500.000 norska kronor, i Finland 600.000 finska mark och i Sverige 875.000 svenska kronor. I Peru anslöt sig också skolor till aktionen och samlade in 100.000 genom dagsverken inspirerade av det nordiska exemplet. 130 skolor kunde byggas på landsbygden bland höglandsindianer i norra Peru. I Finland övertog man effektivt modellen från Sverige och översatte inte ens namnet utan stavade det bara annorlunda, som Taksvärkki. Men kritik från vänster i Sverige gjorde att det nordiska samarbetet inom Operation dagsverke följande år skulle avstanna för att sedan 1969 ta en mycket radikal vändning.

Finland

I Finland fick de Hundras kommitté en central roll för att förnya den känsliga utrikespolitiken. 1967 kunde de bygga vidare på den lite försiktiga uppluckring som aktivisterna i FN:s studentförbund påbörjat föregående åren. I Kehitysmaat ja kehitysapu/Sadankomite puheenvuoro klargjorde Ilkka Taipale De hundras kommittés ståndpunkt om utvecklingsländer och utvecklingsbistånd och kritiserade regeringen:
”Finland har tagit del i internationellt utvecklingsbistånd under ungefär sex år. Vårt bidrag är dock fortfarande oändligt litet både i absoluta termer (FIM 13,4 miljoner) och relativt (0.04 procent av BNP). Mest oroväckande är dock att ledarna för utrikespolitiken inte tycks ha någon insikt i varför vi deltar i utvecklingsarbete. De saknar också en vision om utvecklingsländer, för att inte tala om att ha en handlingsplan. Grundläggande är att utvecklingsländernas problem är både politiska och ekonomiska.”⁵⁷⁶
Därmed angreps något av det heligaste i finsk politik, att på alla sätt undvika att sammankoppla olika utrikespolitiska frågor så att den särskilda säkerhetspakten med Sovjetunionen på något sätt blir indraget i diskussionen. Det gällde att till varje pris se till att Finland ansågs varken vara utrikespolitiskt aktivt så att Sovjetunionen kunde ifrågasätta landets hållning till avtalet men också lika mycket att undvika att Finland ansågs bedriva en utrikespolitik som ifrågasatte västmakterna. Finlands geopolitiska läge ansågs vara sådant att både större delen av höger och vänster slöt upp bakom denna formel som ansågs vara realistisk.
Nu utmanades den av den av De Hundras kommitté som krävde en mer aktiv politik i Vietnamfrågan och mot vitt herravälde i Södra Afrika. Man föreslog ett volontärprogram för utvecklingsländer efter mönster från USA och Sverige och att man skulle kunna välja en sådan tjänst istället för att göra militära värnplikten.
Vid denna tid var mycket få i Finland för ökat bistånd. Inte ens bland yngre männsskor 15-40 år var bara 23 procent för en ökning oavsett om man stod till vänster eller höger medan 45 procent var emot och resten osäkra.
Ytterligare en kollektiv text från De Hundras kommitté om nationella befrielsekrig skapade omfattande debatt 1967 i media. Till en debatt kring ståndpunkten om befrielserörelser samlades tusen personer i en sal för 500 i gamla studentkåren. Budskapet var att ge helhjärtat stöd till den nationella befrielsekampen och att skilja mellan de metoder som var möjliga att använda för människor som kämpade mot förtryck i utvecklingsländer och för de som i länder som Finland ville stödja dem:
”Även om vi ser att i vissa utvecklingsländer våld ofta är det enda alternativet till fortsatt förtryck så står vi inför samma möjlighet. Vår uppgift är att stödja befrielsekampens sociala och politiska mål: Folkets frihet, utveckling av demokratiska institutioner och ekonomiska framsteg. Vi är mest effektiva genom att inte stärka våld men genom icke-våldsliga metoder för kamp.”⁵⁷⁷
Dokumentet varnade också för möjligheten att en väpnad kamp skulle bidra till våld även efter en seger som skulle störa en demokratisk utveckling. Tyngdpunkten i förslaget var utbildning och annat humanitärt bistånd och att staten skulle stödja folkrörelsernas bistånd.
Hösten 1967 gick Sydafrikakommittén till handling. Ett särskilt ”Solidaritetskonto” öppnades för att ge stöd till befrielserörelserna. SWAPO i Namibia hade omedelbara behov för stöd för att försvara 37 aktivister ledda av Herman Toivo ya Toivo⁵⁷⁸ stod anklagade för terrorism. Snart bidrog staten med medel till till FN:s fond för offer för apartheid och hade på eget initiativ kritiserat illegala rättegångar mot namibier som hölls av Sydafrika i Pretoria. Sydafrikakommittén ökade sina kontakter med befrielserörelserna. Ett offentligt möte ordnades med representanter för ANC som också sände en ansökan om stöd till finska regeringen utan att få något svar.⁵⁷⁹
Sydafrikakommittén sökte nya vägar och etablerade en nationell avdelning av den internationella fonden till försvar för apartheidpolitikens offer, IDAF som lyckades skapa en bred uppslutning också bland äldre personer från fackföreningar, kyrkan och kulturlivet.

Norge

1967 kom Eduardo Mondlane, ledaren för befrielserörelsen FRELIMO i Mocambique till Oslo en andra gång. Kritiken mot Portugals kolonialpolitik hade ökat när ungdoms- och studentmiljön radikaliserats i Norge. Mondlane fick ett välorganiserat och varmt välkomnande på ett massmöte med mer än 300 deltagare arrangerat av en för ändamålet bildad kommitté med 15 politiska och kulturella ungdomsorganisationer. Mondlane attackerade skarpt Portugal och dess förbindelser med NATO där också Norge var medlem. Det gjorde att den konservativa regeringen. utrikesdepartementet och riksdagsledamöter från alla andra partier än Sosialistisk folkeparti avstod från att trädda honom. I pressen fick mötet och budskapet stort genomslag både före och efter den kraismatiska FRELIMO-ledaren besök.
Mondlanes besök inspirerade också till en förnyelse av organisering av solidariteten med Södra Afrika. Det två sydafrikaorganisationerna Norsk Aksjon mot Apartheid och Krisefondet for Sør-Afrika som bägge var paraplyorganisationer med en hög grad av överlappning bland medlemsorganisationerna slås samman till det nya Norsk råd for Sør-Afrika. Den mycket breda uppslutningen från samtliga politiska ungdomsförbund och många andra bibehölls. Från början var de ungefär 20 organisationer, främst ungdomsorganisationer men gradvis anslöt sig fackliga och studentorganisationer samt organisationer engagerade i internationella frågor. Samtidigt som många organisationer var anslutna drevs organisationen ideellt utan ett profesionellt kansli av aktivister. Även om det inte fanns något individuellt medlemskap hade aktivisterna därmed ändå ett betydande inflytande. Den mycket stora kontaktytan via landsomfattande organisationer skapade stora informationsmöjligheter men samtidigt krävdes att aktiivsterna skaffade sig förtroende hos alla medlemsorganisationerna vilket ofta innebar en extra arbetsbörda.
Härmed blev 1967 startåret för två lika omfattande solidaritetsverksamheter i Norge som bägge saknade i sin kontinuerlighet under flera decennier motstycke i Norden - Operasjon Dugnad och Norsk råd for Sør-Afrika. Tidvis kunde det folkliga engagemanget för Södra Afrikas befrielse vara större i Sverige och svenska regeringens hållning ha ett större och kontinuerligt engagemang än den norska. Men Norsk råd for Sør-Afrika lyckades på ett unikt sätt samla både aktivister och folkrörelseorganisationer från alla kanter i ett stabilt växande samarbete som inte genomgick de tidvis starka motsättningar och ryckighet som fanns mellan olika solidaritetsinitiativ för Södra Afrika i övriga Norden.
Norsk råd for Sør-Afrika skapade medvetenhet hos allmänheten om problemen i Södra Afrika genom en hel rad av aktiviteter. Genom demonstrationer, informationsstånd på gatan, utställningar, kampanjer, folkbildning, deltagande i debatter i massmedia och pressuttalande påverkades den allmänna opinionen. Målet var att påverka norsk politik genom att mobilisera ideellt engagemang hos aktivister som både skapade former för folkligt deltagande, spred kunskap till allmänheten och påverkade politiker direkt.
Ett viktigt verktyg för att sprida information var tidskriften Afrika Dialog som började ges ut 1967. Rådet gav också ut studiematerial, informationsbulletiner, broschyrer och flygblad. Särskild studiematerialet var centralt för att sprida kunskap bland alla medlemsorganisationer och den allmänna opinionen om de mest aktuella frågorna så att dessa togs upp på den politiska dagordningen och norska ståndpunkter diskuterades. Ledande Afrika experter som Tor Linné Eriksen skrev det aktuella studiematerialet medan aktivister såg till att genomföra centralt planerade kampanjer som engagerade det mycket stor antalet lokalavdelningar som gick att engagera genom rådets stora kontaktnät. Man hade också goda kontakter med massmedia och fortsatte bjuda in ledare för befrielserörelserna till Norge.

Sverige

I Sverige fick unga teosofers och andras solidaritetsengagemang i U-aktionen ett genombrott 1967. Ett välbesökt teach-in ordnades kallat, U-67 om handelsfrågor, bistånd och andra aktuella teman. Intresset för u-länderna ett språng framåt. U-aktionen fanns snart på alla universitetsorter i Sverige. En kampanj för 1 % bistånd startade. Bröderna von Malmborg tog fram en svart kampanjknapp med vit 1 % text på svart botten som U-aktionen betalade och som spreds i stora upplagor. På Stockholms universitet startade Jan Fjellander, Roland von Malmborg och Josef Engel också kårpartiet u-gruppen.
Också andra former för solidaritetskamp börjar ta form i Sverige. Invandrare och politiska flyktingar börjar spela en roll i politiken. 300 inflyttade greker från hela landet genomförde i Stockholm 11 september 1967 den första demonstrationen mot militärkuppen i Grekland.⁵⁸⁰ På grekiska nationaldagen 28 oktober samma år demonstrerade 1.000⁵⁸¹ och året därpå samlades 2.000 i en protestmarsch med bred uppslutning för grekerna i april i Stockholm⁵⁸² strax efter att lika många demonstrerat mot Vietnamkriget i samma stad. Kampen för demokrati i Grekland fortsätter mobilisera demonstranter både på 1:a maj och andra dagar med politiska flyktingar som framträdande krafter. I Greklandsfrågan väcktes nordiskt samarbete till liv. De nordiska Amnesty-avdelningarna fick riksdagsmän från Danmark, Finland, Norge och Sverige att resa till Grekland på sensommaren för att undersöka tillståndet för de mänskliga rättigheterna där efter militärdiktaturens införande.⁵⁸³ De nordisk gruppens rapport ledde till att det av militärjuntan styrda Grekland utestängdes från Europarådet. Aktivisterna som kämpade mot fascismen i Sydeuropa hade dock vissa problem med den svenska diplomatin. När Pierre Schori knuten till socialdemokratiska partistyrelsen och utskickad av Socialistinternationalen till Portugal för att skaffa information kom han över en lista över alla politiska fångar i landet. Han bad svenska ambassaden att skicka det unika dokumentet till Amnesty International. Det vägrade ambassaden med argumentet att det var emot instruktionerna från UD och att det var oegentligt att beblanda sig med revolutionärer. Schori fick smuggla ut brevet i underkläderna istället.⁵⁸⁴
1967 blev också det år som initiativförmågan att samla den svenska solidaritetskampen bakom en enande linje som förde till segrar fick Skåne som bas. Maoisterna teori om en brännpunkt med ett enda stormcentrum i den anti-imperialistiska kampen fick allt större inflytande bland engagerade ungdomar och bidrog till en massiv framväxt av FNL-grupper över hela landet. … Nedläggning i Uppsala? Men senare ombildning??…. Men Lunds Sydafrikakommitté tog strid med brännpunktsteorin. Som alternativ lanserade man i Aftonbladet 29 januari 1967 att ”en enande? Mångsidig? Comprehensive syn, där rasförtrycket i Sydafrika och kriget i Vietnam utgör två sidor av samma fenomen, [nämligen] den rika världens excesser gentemot fattiga, färgade folk.”⁵⁸⁵ en synen skulle snart föra till att det tidigare starka engagemanget mot apartheid kunde integreras med stöd till kampen mot vita regimer i Zimbabwe och portugisiska kolonier och bidra till radikalisering av svensk politik som också bidrog till allt tydligare ställningstagande mot USA:s krig i Vietnam. Tidningen Syd- och Sydvästafrika bytte namn till Södra Afrika Informationsbulletin och införde flera artiklar om MPLA, FRELIMO och PAIGC. Fokuset kom att läggas alltmer på befrielsekampen i Mocambique, Zimbabwe, Angola och Guinea-Bissau vilket inte bara berodde på intresse för väpnad kamp. Efter sydafrikanska regimen våldsamma förtryck av antiapartheidrörelsen i Sydafrika och befrielserörelsen i Namibia hade det blivit svårare att göra motstånd i dessa länder vilket gjorde att befrielsen av Sydafrika alltmer blev avhängig befrielse i hela Södra Afrika.
Stödet till FRELIMO växte. I riksdagen lade Lars Werner från Kommunistpartiet fram en motion om stöd till FRELIMO i januari 1967. I samband med EFTA:s ministermöte i Stockholm i mars stod det ”Sverige stödjer Portugals utrotningskrig i Afrika”, ”Svensk industri profiterar på fascistiskt förtryck” och ”Volvo i Angola medhjälp till folkmord” på gatudemonstranternas protestplakat. Den portugisiske utrikesministern Franco Noguieras reaktion på demonstrationen var att hota Sverige med en bojkott.⁵⁸⁶ Den kanske starkaste rösten för ledaren Mondlanes krav om uteslutning av Portugal ur EFTA kom från Per Ahlmark som redan 1961 ställt samma krav. 1967 gick han till hårt angrepp i riksdagen mot handelsminister Gunnar Lange. Det skedde samma dag som kommunistpartiet fick sin motion om att sätta press på Portugal behandlad av utrikeskommittén. Både liberalen och kommunisterna stödde sig på citat av Mondlane. Ahlmark hävdade att ”passivitet i EFTA kan inte ursäktas med möjlig aktivitet … i FN.” I alla internationella organisationer måste Sverige söka få slut på tragedin i Portugals kolonier. Lange såg Ahlmarks inlägg som ”demagogisk förolämpning” och avslog som utrikeskommittén varje agerande inom EFTA. Lange hoppades på att handel och industriell utveckling skulle leda till en demokratisk utveckling, inte genom att pressa fram en sådan utveckling genom ekonomiska sanktioner⁵⁸⁷ Varken Werner eller Ahlmark fick ännu sin vilja igenom. I oktober 1967 kunde Eduardo Mondlane göra ett nytt besök i Sverige som bl.a. ledde till att alla ungdomsförbund utom moderaternas gjorde ett gemensamt uttalande där man krävde att svenska regeringen fördömde Portugals förtryck i Afrika, gav stöd till befrielserörelserna och arbetade för Portugals uteslutning ur EFTA.⁵⁸⁸
Stödet växte också till andra befrielserörelser. Men särskilt i Angola där befrielsekriget pågått som längst sedan 1961 var läget splittrat. Efter ett besök hos Mao Tse Tung i Kina kom Jonas Savimbi, ledaren för UNITA till Sverige på inbjudan av socialdemokratiska partiet i maj 1967. UNITA hade inte så gott rykte i Sverige efter att Ehnmark i Expressen intervjuat några av organisationens företrädare i högkvarteret i Zambia. De gav uttryck för blint hat mot alla portugiser. Men Savimbi framstod som betydligt mer politiskt klok och flera engagerade i Södra Afrika inom partier och solidaritetsrörelsen kunde tänka sig ge UNITA en chans. De framställde sig själva som ett alternativ till FNLA som sades vara USA beroende och MPLA som sades vara nära knutna till Sovjetunionen medan de själva sökte en mer oberoende ställning och kontakt med alla villiga att stödja en kamp för ett oberoende och fritt Angola. Men UNITA skapade problem. De hade sitt högkvarter i Zambia, ett land beroende av Benguelajärnvägen genom Angola för export från sina gruvor. Det ledde till att Savimbi arresterades och utvisades till Egypten när han kom tillbaka till Zambia då UNITA började attackera järnvägen. Något stöd i Sverige fick aldrig UNITA efter den inledande perioden annat än från maoistiska grupper.⁵⁸⁹I slutet av 1967 satte Vänsterns ungdomsförbund i Storstockholm knuten till Vänsterpartiet kommunisterna upp en särskild arbetsgrupp för befrielserörelserna i Afrika som stödde MPLA.⁵⁹⁰
1967 blev också det år då motsättningarna mellan Sydafrikarörelsen och regeringen skärptes. När statsminister Tage Erlander i början av året kom ner på sitt årliga besök till sitt gamla universitet i Lund möttes han av ett flygblad från Lunds Sydafrikakommitté:
”I kampen mellan förtryckta och förtryckare kan ingen förbli likgiltig. Det är nödvändigt att ta ställning. Den svenska regeringens ställningstagande är klart. Den har förrått sina gamla [ideal], och solidariserar sig istället med svenska storfinansens intressen, det vill säga samma intressen som oupphörligt kräver sin tribut i form av livet på kämpande Angolaner och Vietnameser. … Statsminister Tage Erlander har kommit till Lund för att motta studenternas hyllning i en traditionell vänlig atmosfär. Låt oss istället motta honom med vårt öppet visade förakt på grund av [hans] regerings förräderi mot svensk arbetarrörelse och av förtryckta folk.”⁵⁹¹
Tonfallet var helt nytt i den svenska Sydafrikarörelsens historia och visade på en mer beslutsam konfrontation med etablerade krafter i samhället. Det fick snart också genomslag i myndigheternas behandling av rörelsen. I Uppsala fick Sydafrikakommittén i maj 1967 avslag på en rutinansökan om att samla in pengar för Södra Afrikas befrielserörelser med motivet att pengarna kunde komma att användas till inköp av vapen. Pengarna skulle gå till ANC, PAC, SWAPO, ZAPU, ZANU, COREMO, MPLA, FNLA/GRAE, UNITA och PAIGC, i praktiken alla kända befrielserörelser i Södra Afrika. Kommittén samlade in pengar i alla fall samtidigt som man hävdade att det var ”utanför polisens kompetensområde att göra ett moraliskt ställningstagande i favör för pacifism och ickevåld”.⁵⁹² De pekade på inkonsekvensen efter som tidigare insamlingar till ZANU och ZAPU accepterats av polisen. Dessutom var det omöjligt att avgöra om pengarna skulle komma att användas till vapen eller inte. Kommitténs överklagande av beslutet lyckades men två av medlemmarna i Uppsala Sydafrikakommitté greps av polisen under insamlingen och fick betala böter. För aktivisterna var myndigheternas behandling av frågan något som sågs som ett tecken på ökad vilja till konfrontation med rörelsen.
Sydafrikakommittén i Uppsala genomgick en allt mer stark radikalisering och spårade närmast ur eller rättare sagt bytte spår. I början av 1967 beslutade man att stödja befrielserörelsen FNL i Vietnam. Den tidigare ordföranden Ulla Byegård för kommittén i Uppsala skrev diskussionsinlägget Dödförklaring av Sydafrikakommittén till styrelserna i Lund och Uppsala. Hon menade att ett korrekt långsiktigt mål för Sydafrikarörelsen inte kunde vara den ursprungliga humanistiska utan måste vara att folken i Afrika tog makten vilket bara var möjligt genom revolutionärt våld som är riktat mot huvudfienden USA-imperialismen och dess lakejer. Hon menade vidare att brännpunkten för huvudmotsättningen mellan denna imperialism och folken i tredje världen stod i Vietnam. Därmed innebar solidaritet med Södra Afrika en splittring av den anti-imperialistiska rörelsen. Det var en anledning för Sydafrikakommittén att ta upp en diskussion om sin fortsatta existens.⁵⁹³ Men kommittén fortsatte dock sin verksamhet om än också med fokus på Vietnam mer än Afrika.
Engagemanget för Sydafrika fortsatte i Sverige trots att förföljelserna gjort att det öppna motståndet fått allt svårare villkor. Inte minst tack vare flera ledande skribenter bevakades frågan i pressen. Den gamle ANC-ledaren Luthulis mystiska död under en tågfärd död i juli 1967 uppmärksammades stort inte bara i Sverige utan också av Norge och Danmark som skickade officiella representanter till begravningen med alla tre skandinaviska fanorna.⁵⁹⁴ Men i stort minskade engagemanget. ANC hade stora problem med sin kamp därför att det inte fanns något grannland till Sydafrika som man kunde operera från. För att överhuvudtaget komma någon vart med sitt väpnade uppror behövde man samarbeta med befrielserörelse i något av grannländerna vilket gjorde att ANC och ZAPU genomförde en gemensam militär operation 1967 under svåra omständigheter med långa försörjningslinjer. Stödet från Sovjetunionen och dess allierade var inte tillräckligt stort och man sökte allt desperatare stöd från andra håll, däribland liberaler, socialdemokrater och regeringen i Sverige men utan något påtagligt resultat.