En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser



Yüklə 1,89 Mb.
səhifə16/34
tarix07.08.2018
ölçüsü1,89 Mb.
#67718
1   ...   12   13   14   15   16   17   18   19   ...   34

15. Ny radikalism 1964 - 1966




Vid mitten av 1960-talet tog förnyelsen av folkrörelseengagemanget nya vägar. Förmågan att få genomslag i samhällsdebatten växte samtidigt med en polarisering inom rörelsen mellan de som lade tonvikt på ekonomiska maktförhållanden, kamp mot imperialism och hierarkiska organisationsformer och de som betonade samband mellan lokala och globala frågor, miljö, livsstil och direktdemokratiska organisationsformer. Återigen var det i Sverige som utvecklingen först tog fart både när det gäller politisk organisering och framväxten av en ny ungdomskultur där självständigheten gentemot äldre generationer betonades. Men snart fick de nya folkrörelserna och ungdomskulturen stor uppslutning i andra nordiska länder, särskilt i Danmark och Norge.
Brännpunkten blev Jönköping. Här sammansmälte det framväxande lekmannaengagagemanget som bröt med inre organisatorisk toppstyrning och splittring av folkrörelser efter kalla krigets skiljelinjer med den bredaste solidaritetskampanjen i Norden. Centrum för kampen flyttade ut från huvudstäderna och riksorganisationernas huvudkontor.377
Det var i Jönköping avgörandet stod, en stad känd för sitt starka kristna engagemang. I samband med SUL:s kampanj för handelsbojkott av Sydafrika 1963 hade det uppstått lokala sydafrikakomittéer först i Lund och Jönköping, sedan i Stockholm, Uppsala och Västerås. Kommittén i Lund bestod mest av studenter med Billy Modise från ANC och senare andra studenter från Namibia, Zambia och Zimbabwe som aktiva medlemmar. I Jönköping startade Södra Vätterbygdskommittén för Ungdomens Sydafrika-Aktion bestående av lokalavdelningar till medlemmar i SUL och elevråd på gymnasierna på initiativ av Anders Johansson. Johansson kom som många andra i området runt Södra Vättern från frikyrkohem. Hans församling var Fribaptistsamfundet där alla var radikalpacifister som vägrade militärtjänst. Kontakten med Afrika kom tidigt eftersom Fribaptissamfundet hade som hade missionärer i Sydafrika, Nord-Rhodesia och Mozambique. Under sin vapenfria tjänst i Stockholm hade Johansson deltagit på ett offentligt möte 1961 ordnat av Svenska Sydafrikakommittén som bestod av kända opinionsbildare men saknade ett politiskt program och möjlighet att ansluta sig demokratiskt som enskild medlem.
I februari 1964 ändrade lokalkommittén i Jönköping sitt mål, namn, form för deltagande, politiska bredd och kritiserade skarpt ungdomsorganisationernas bojkottkampanj för att vara alltför passiv. SUL anklagades för att vara för byråkratiskt och sakna intresse och förmåga att ta initiativ. Kommittén i Jönköping ville vidga organiseringen utanför ungdomsorganisationerna och få med partier, fackföreningar och kvinnoorganisationer. Förebilden var Anti-Apartheid Movement i Storbrittanien. Kommittén i Jönköping ombildades och inbjöd också individuella medlemmar från alla generationer och gick därmed emot SULs centraliserade och ungdomsinriktade inställning. Den nya organisationsformen gjorde det också möjligt att engagera riksdagsledamöter från tre partier. Namnet ändrades till Södra Vätterbygdens Sydafrikakommitté.
Politiskt ändrades målet. Nu gällde det att stödja de krafter som strävade efter att genomföra demokrati i Sydafrika och att övertyga regering, riksdag och allmänheten att göra samma sak. Från att ha haft en inriktning på information och humanitär hjälp till offer för apartheid över kravet om handelsbojkott som inte tycktes gå i uppfyllelse ändrades nu inriktning till fullt stöd för befrielserörelserna. En utvidgning skedde också till länder utanför Sydafrika, till en början till Sydvästafrika.
Jönköping blev snabbt centrum för Sydafrikaaktivitet i landet. Det var här som både mobiliseringen av människor och resurser, information och politiska initiativ kom till stånd och de avgörande konfrontationerna skedde inom både det politiska partisystemet och kyrkorna. På gymnasierna i Jönköping och Huskvarna samlade eleverna in 40.000 kronor för att sydafrikanska studenter skulle kunna studera i Sverige. Flera offentliga möten ordnades med ledande aktivister från SWANU, ANC och dess militära gren MK. Redan i november 1963 publicerade man det första nyhetsbrevet med namnet Sydafrika i 76 stencilerade exemplar. I januari 1964 publicerades ett nytt nyhetsbrev på samma sätt men i 700 exemplar med namnet Syd- och Sydvästafrika i samarbete med Lunds Sydafrikakommitté på uppmaning av SUL. Särskilt viktig blev Södra Vätterbygdens Sydafrikakommittés undersökningar av Sveriges ekonomiska relationer med Sydafrika. De ledde till en rad initiativ och aktioner som gick utöver SUL:s kampanj och ledde till konflikter med Landsrådets ledning.
Med sig i sin kritik mot SUL och dess kampanj hade man de övriga lokalkommittéerna. Mot sig hade man inflytelserika medlemmar i både socialdemokratiska och folkpartiets ungdomsförbund i Stockholm. I en hemlig rapport skrev Ingvar Kindblad från SSU och Bo Kuritzén från FPU att en riksorganisation för Sydafrikafrågan ledd av kommunister eller infiltrerad av kommunister måste ”naturligtvis”378 förhindras. Kampanjen måste fortsätta vara kontrollerad av SUL och lokala kommittéer fick inte ha individuella medlemmar utan bara bestå av ungdomsförbund och studentorganisationer som var medlemmar i SUL där kommunister fram till 1968 var uteslutna. Det var viktigare för dessa ledande ungdomspolitiker att bekämpa kommunism än att solidarisera sig med folkmajoriteten i Sydafrika. Därför motsatte de sig en demokratisering av kampanjen som kunde ge den större kraft och ville också att deras synpunkter bara skulle vara kända i slutna kretsar.
I juni 1964 hölls en första informell rikskonferens i Jönköping för de alltmer aktiva lokala kommittéerna och den nationella Sydafrikakommittén som varit mindre aktiv en tid. En process började som ledde till en förnyelse av solidariteten med Sydafrika.
Placerade mitt i bibelbältet kom Södra Vätterbygdens Sydafrikakommitté i centrum också för uppgörelsen inom svenska kristenheten i förhållande till Sydafrika. Svenska Alliansmissionens ledare Knut Svensson att ..
(Missat ord i texten) och att det var bäst för bägge parter om de levde skiljda åt. Denna typ av politiska uttalanden kopplades ofta till angrepp på Gunnar Helander, Sveriges ledande Sydafrikaaktivist och f.d. missionär i Svenska kyrkan som ansågs för engagerad i världsliga frågor. Till skillnad från sin egna ställningstaganden för åtskillnad mellan raserna ansåg man att det var de som var motståndare till rasåtskillnad som var politiska och politik var inget missionärer skulle ägna sig åt. Alliansmissionen med 15.000 medlemmar och 30 missionärer i Sydafrika fick visst stöd av Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet. Ingen av samfunden ville delta i den konferens i Jönköping som SSAK önskade att lokalkommittén skulle organisera för att de olika kyrkorna skulle göra sin inställning till apartheid känd.. Bara Svenska Kyrkan var villig att ta avstånd från rassegregation och accepterade inbjudan, de andra vägrade delta och konferensen fick ställas in.
Vid denna tid politiserades kristenheten i Sverige. I kampen för bevarad kristendomsundervisning i skolan hade 1 miljon namn samlats in runtom i Sverige. Ett nytt parti startade, Kristen demokratisk samling med Jönköpingstrakten som sitt starkaste fäste. En av grundarna till KDS, frikyrkopastorn Lewi Pethrus bidrog till att göra rikspolitik av frågan när han tog Alliansmissionen i försvar och kritiserade vad han kallade skällandet på Verwoerdregeringen. Södra Vätterbygdens Sydafrikakommitté kritiserade Alliansmissionen för att vara mutade av apartheidregimen. Även om konferensen fick ställas in blev det en offentlig debatt som gjorde det klart att bland en del små frikyrkosamfund som lokalt kunde ha starkt inflytande fanns de som inte delade idealet att stoppa rassegregationen, en synpunkt de delade med Svenska kyrkans medlemmar i Sydafrika som vägrade tillåta en diskussion i Lutherska församlingen i Johannesburg om kristna och rasfrågan om en svart man deltog. För Anders Johansson ledde konflikten till en brytning med den församling där hans engagemang hade startat. Han ansåg att Fribaptistsamfundet samarbetade för tätt med den sydafrikanska regimen. För många pacifister blev diskussionerna om kampens medel som blev tydliga i och med ANC:s svängning från icke-våld till att också starta en militär gren en vändpunkt. Alla icke-våldsmedel hade redan prövats av de svarta i Sydafrika och det hade inte hjälpt. För alla som var engagerade i kampen mot rasförtrycket framstod det som en nödvändighet och frågan handlade om hur man pedagogiskt skulle förklara för allmänheten varför våldsmetoder var nödvändiga. Pacifismen hade visat sig vara otillräcklig.
Bland allmänheten var opinionen mot apartheid växande och stark. Det märktes inte minst på gensvaret på den appell som den Londonbaserade World Campaign for the Release of South African Political Prisoners under den pågående Rivoniarättegången mot Mandela och hans 7 medanklagade. SUL, SSAK, Svenska FN-förbundet och lokala Sydafrikakommittéerna samarbetade för att samla in namn bakom appellen. När kampanjen avslutades i juni 1964 hade 470.500 svenskar skrivit under.
På andra områden gick det också framåt. Södra Vätterbygdens Sydafrikakommitté fick med Jönköpings landsting på en bojkott av sydafrikanska varor, något som tidigare bara hade skett i Aberdeen i Skottland. Kontakter togs sedan med alla landsting i Sverige och till juni 1965 hade 20 av 24 anslutit sig. Inga sydafrikanska varor köptes in till de sjukhus, skolor och offentliga institutioner som landstingen drive. Samtidigt fick frågan också stöd i riksdagen. 139 av 384 ledamöter uttryckte sin sympati för kravet om handelsbojkott varav 83 socialdemokrater, 22 centerpartister, 20 folkpartister, 10 kommunister och 4 moderater.
Uppmaningen att ändra på regeringens politik att inte fatta unilaterala beslut utan bara delta i en handelsbojkott beslutad av FN sattes under tryck. Inte minst från regeringspartiet självt tillsammans med växande kritik från centerpartiet, folkpartiet och kommunisterna. Kritiken blev tydlig i samband med en internationell konferens om ekonomiska sanktioner mot Sydafrika som hölls i London i april 1964. Ola Ullsten, ordföranden för FPU som senare blev utrikesminister och statsminister, kritiserade skarpt regeringspartiet och hävdade att socialdemokraternas påtagliga frånvaro på konferensen skapade en påtaglig irritation och besvikelse bland de afrikanska och asiatiska deltagarna. Han lade till att det var ett misstag att låta kommunisterna hamna ensamma på det Afro-asiatiska blockets sida i Sydafrikafrågan.
Några dagar senare gjorde Olof Palme sitt första radikala internationella solidaritetstal på första maj i Kramfors inför 9.000 åhörare. Vid sin sida hade han Charles Kauraisa från Namibia. Motståndet mot radikal kritik av apartheid fanns delvis starkt inom arbetarrörelsen. I diskussionerna mellan partisekreteraren Sten Andersson och de lokala arrangörerna av första majfirandet i början av 1960-talet hade man stött på problem. Den nya kravet att ta upp internationella frågor på första maj hade man inget emot utom på en punkt, ”vi vill inte ha någon djävla neger häruppe!”. Nu stod negern där sida vid sida med Palme. I sitt radikala tal om vikten av solidaritet över gränserna attackerade han den krassa och förnedrande ideologin om de vita som en överlägsen ras. Han illustrerade sitt tal med Rivoniarättegången i Sydafrika där Mandela och andra ANC-ledare hotades med dödsstraff hotades med dödstraff ”på grund av färgen på deras skinn”. Apartheid menade Palme driver svarta till desperation och det leder till våld. I kontrast till den socialdemokratiska regeringens officiella politik hävdade Palme att apartheid och rasism är ett hot mot internationell fred. Han varnade för växande klyftor mellan rika och vita, fattiga och svarta.
Kontakterna med aktivister från befrielserörelserna växte, särskilt med de från SWANU. Bertha Ngavirue, hustru till Charles kunde på 1:a maj tala till demonstrationen i Stockholm sida vid sida med statsminister Tage Erlander till 20 000 åhörare. Tillsammans ställde alla kravet till Sydafrika att apartheidpolitiken upphörde, de politiska fångarna släpptes fria och frihet för Sydvästafrika.379 SWANU blev den befrielserörelse som socialdemokraterna först kom att stå nära. Redan 1963 träffade ordföranden Jariretundu Kozonguizi statsminister Erlander och unga socialdemokratiska studenter som Pierre Schori och Bernt Carlsson delade vardagsliv med SWANU studenterna. Men även studenter från SWAPO var välkomna och kunde övernatta i Carlssons studentlägenhet. Det fanns en öppenhet för nya intryck och direkta kontakter med alla som arbetade för Södra Afrika befrielse. Det tog sig också materiella uttryck som när SSU 1964 skänkte 2 000 kronor till SWANU.
Men det var inte bara socialdemokrater som knöt vänskapsband med svarta afrikanska aktivister. Centerfamiljer fortsatte bjuda in svarta studenter till jul och nyårsfirande. Riksdagsmannen Thorbjörn Fälldin bjöd in Alexander Chikwanda från Zambia som sin gäst till sin gård i Ramvik i Ångermanland 1964. Chikwanda var en ledande medlem i Kaundas parti UNIP som sedan två månader styrde Zambia. Chikwanda kom att bli vän med Fälldin och de fortsatte sedan dess att ha kontakt.380 Denna typ av personliga kontakter är en av förklaringarna varför centerpartiet som vanligtvis inte engagerade sig utrikespolitiskt särskilt starkt blev starka förespråkare för både utvecklingsbistånd till länder i Södra Afrika och politiskt stödde deras befrielserörelser. En annan är gemensamt intresse för landsbygdens villkor. Chikwanda blev senare minister för jordbruk och befrielserörelserna i både Afrika och andra delar av världen var i första hand baserade på bönder. Chikwanda öppnade vägen inte bara för bistånd till Zambia utan också för att befrielserörelser som ZANU i Zimbabwe fick stöd i icke-socialistiska miljöer.
I riksdagen fick Sydafrikafrågan alltmer uppmärksamhet. Först var centerpartiet som i april 1964 krävde att den svenska regeringen tog initiativ till en gemensam nordisk ståndpunkt mot apartheidpolitiken där internationell handelsblockad och andra medel skulle övervägas. I januari 1965 lade folkpartiet och kommunistpartiet in motioner som krävde sanktioner. Kontroversen hettade till med Mandelas försvarstal under hot om dödstraff vid Rivoniarättegången i april 1964, och besök av ANC företrädare samtidigt som Volvo och Avesta Järnverk ökade sina investeringar i Sydafrika.
Men allt var inte bara svenska framgångar i Sydafrikafrågan under 1964. I januari förrådes det första försöket att smuggla ut förföljda politiska aktivister. Konservativ legalism från den svenska diplomatins sida och gemensamma intressen hos svenska företag och apartheidstaten ledde till tortyr och misär. Trevare hade gjorts i mars och april 1963 från en vit man som uppgav sig tillhöra oppositionella kretsar nära Nelson Mandela som tillsammans med hela ledningen för ANC satt i fängelse.381 Besökaren sade sig vilja höra sig för om möjligheten att frita Mandela från fängelset i Pretoria och önskade svensk hjälp för att smuggla honom ut ur landet, möjligen på en svensk båt. Den svenska legationen meddelade efter instruktioner hemifrån att korrekta diplomatiska regler innebar att avstå från att etablera relationer med grupper som arbetade för att störta den sittande sydafrikanska regeringen. Det gjorde att kontakterna upphörde. Mandela nämner i sin självbiografi att planer för hans flykt ut ur fängelset fanns men att de lades på framtiden då utsikterna för att den skulle lyckas framstod som små.
Men den färgade Gerald Giose försökte. På uppdrag av National Liberation front, också kallad Yu Chi Chan Club, ett av namnen på en av flera grupper som vid denna tid startade väpnat uppror sökte han kontakt med svenska regeringen via den svenska envoyen i Sydafrika, Eyvind Bratt. Organisationen såg på Sverige som ”Frontstaten för vår frigörelse i Europa”.382 Giose fick kontakt med Bratt vilket blev avgörande när Sydafrikanska säkerhetspolisen slog till mot allt motstånd i juli 1963 då högkvarteret för ANC:s militära gren MK stormades och elva av Yu Chi Chan Clubs ledare greps. Bratt lät Giose stanna i sitt residens och skickade en förfrågan om att anställa honom som en fiktiv trädgårdsmästare inför hans flykt. Giose sökte också politisk asyl. Utrikesdepartementet i Stockholm gav honom dock inte asyl och rådde Bratt att inte anställa honom. Bratt gjorde som han blivit rådd men lät Giose fortsätta gömma sig i residenset där han stannade till slutet av januari. Bratt lämnade Sydafrika hösten 1963 men innan sin avresa arrangerade han Giose flykt ombord på ett svenskt fartyg. Förklädd som en stuveriarbetare smugglades Giose i januari ombord på Transatlantics skepp Sunnaren, det första skeppet som skulle föra säsongens druvor och äpplen till Sverige. När Giose lämnade sitt gömställe och presenterade sig för kapten Lars Saltin krävde denne pengar av Giose och beslöt sedan att informera Sydafrikanska myndigheter om hans närvaro på skeppet. När Sunnaren gick i hamn för ovanlighetens skull i Walvis Bay i Namibia som styrdes av Sydafrika lämnades han över till sydafrikanska säkerhetspolisen. De tog honom till Kapstaden för att tvinga honom med tortyr vittna mot sina vänner i motståndskampen och om vem som hjälpt honom fly. Han lyckades motstå torterarnas syften men spärrades in flera år på ett sjukhus för psykiskt sjuka.383
När Sunnaren anlände till Göteborg möttes den av aktivister från den lokala Sydafrikakommittén. De hade ingen kännedom om tragiken ombord på båten men kom för att protestera mot importen av sydafrikansk frukt. Göteborgs Sydafrikakommitté började snart med hjälp av Anders Johansson att studera intressena bakom sydafrikansk fruktimport och Transatlantic särskilt. En tät gemenskap mellan Transatlantic, Sverige och Sydafrika upptäcktes. Både Sveriges vice-konsul i Kapstaden och Sydafrikas generalkonsul i Göteborg hade ledande positioner i rederiet. Detta ledde till hård kritik från Göteborgs Sydafrikakommitté mot sammanblandning av kommersiella intressen med Sveriges konsulära representation som skulle företräda ”kunskap om Sverige och svensk förhållanden”.
Protester mot Sveriges främjande av handel med Sydafrika genom officiella representanter var aktuella. Tack vare kritiken hade handelsminister Gunnar Lange instruerat legationen i Pretoria att inte delta på en mässa i Sydafrika där många svenska företag var med. Men genom hela 1960-talet fortsatte dock Sveriges representation och konsulat i Sydafrika i det dolda att främja svensk handel även om man avstod från de mest iögonfallande aktiviteterna. Så sent som 1970 sammanfattade svenske envoyen till Sydafrika, Carl Johan Rappe i ett strikt hemligt memorandum sina instruktioner på ett sätt som godkändes av utrikesminister Nilsson:
När det gäller handel mellan Sverige och Sydafrika, har jag mandatet att genomföra en rad aktiviteter för att främja export, men det ska göras på ett sådant sätt att de kretsar och nyhetsmedier i Sverige som motsätter sig ökning av svensk-sydafrikansk handel inte alarmeras.”384
Politiskt skulle paret Eduardo och Janet Mondlanes besök 1964 bli betydelsefullt.385 Eduardo var ledare för FRELIMO som bildats av tre regionalt baserade befrielserörelser 1962. Janet hade med stöd av FRELIMO bildat Mozambique Institute för att främja utbildning av flyktingar. Institutet var formellt fristående registrerad som en tanzanisk organisation men i praktiken en del av FRELIMOs humanitära verksamhet. Janet var amerikansk medborgare och hade lyckats få stöd från amerikanska Ford Foundation för projektet. Men efter Portugals påtryckningar på USA hade pengarna dragits in. Det skedde med hänvisning till att FRELIMO var på väg att starta en väpnad befrielsekamp och det kunde Ford Foundation inte förstå. Institutet stod nu inför en ekonomisk kris utan långsiktig finansiering. FRELIMO stod inför starten av den väpnade kampen men ansåg att utbildning var en av de mest omedelbara angelägna uppgifterna.
Besöket i Sverige skedde på eget initiativ. Janet hade svensk påbrå och hoppades på stöd. Den aktiva studentföreningen Verdandiföreningen i Uppsala kom att fungera som värd åt Mondlanes. Det gjorde att Eduardo Mondlane blev den förste blivande ledare för den väpnade befrielsekampen i Södra Afrika som direkt presenterade sina synpunkter för en bredare svensk allmänhet. Målet för resan var att bilda opinion mot Portugal med syftet att Sverige införde ekonomiska sanktioner mot kolonialmakten, få stöd för deras sak i FN och materiellt bistånd särskilt till utbildning. Eduardo Mondlane menade att det var lättare att få vapen än bidrag till utbildning.
Besöket kom lägligt. Sven Hamrell som var aktiv i Verdandi hade redan god kännedom om läget i de portugisiska kolonierna. Han var också knuten till Nordiska Afrikainstitutet och medlem i Svenska Sydafrikakommittén. Han satte Mondlanes i kontakt med både NIB och den nyligen upprättade Beredningen för stöd till utbildning för afrikansk flyktingungdom som hade 1 miljon kronor till sitt förfogande. Det ledde till att Sverige 1965 gav 150 000 till allmänt stöd åt Mocambique institutet vilket var den största enskilda satsningen som gjordes i början av beredningens arbete. Det blev det första statliga svenska stödet till någon befrielserörelse i Södra Afrika även om institutet formellt var skilt från FRELIMO. Därmed banade Mondlanes besök i Sverige vägen för vidare humanitärt stöd till befrielserörelserna. Beslutet ledde inte till några kontroverser. Det stöddes till fullo av Folkpartiet vars ledande politiker engagerad i Södra Afrika, David Wirmark redan etablerat kontakt med Eduardo Mondlane och Folkpartiets ungdomsförbunds ordförande Ola Ullsten redan före beslutet togs i oktober 1964 besökte institutet. Folkpartiet som i allmänhet stödde västs positioner i kalla kriget kom att fortsätta stödja befrielserörelser i Södra Afrika och tog ingen hänsyn till FRELIMOs socialistiska visioner eller att Sovjetunionen försedde dem med vapen. Istället krävde man att Portugal skulle uteslutas ur EFTA och framstod som kritiker av socialdemokratin från vänster. Lika lite som i fallet med ANCs övergång till väpnad kamp ledde FRELIMOs start av väpnat uppror i september 1963 till att den svenska opinionen ändrade mening och det svenska officiella stödet till FRELIMOs humanitära verksamhet kunde bli av.
I andra nordiska länder utvecklades också solidariteten 1964 om än inte lika avgörande. Detta år flydde namibiern Nickey Iyambo ut ur hemlandet där han suttit i fängelse för sin politiska verksamhet.386 Han hamnade som student i Finland senare samma år som sedan 1870 haft starka band genom missionen till norra Namibia där Iyambo gått i en av de finska missionsskolorna. Det var studenter som genom solidaritetsorganisationen World University Service gav honom stöd till studierna. Med studenterna kunde han dricka te och kaffe, åka skidor och berätta historier om egna upplevelser av rasförtrycket. Studenterna var angelägna om att söka ny kunskap utanför den europeiska horisonten. Genom studenterna fick han snabbt kontakter i det finska samhället och tillsammans kunde de bygga kontakter med massrörelserna inom fackföreningsrörelsen och partierna. Iyambo var SWAPO:s enda representant i Norden fram till 1971 och en ledande kraft i solidaritetsrörelsen för Södra Afrika i Finland. Han blev en auktoritet också för andra befrielserörelser när det gäller att första den nordiska politiska kulturen och vad som var möjligt att göra. Mer fakta och mindre slagord var hans metod samtidigt som han fick bestående vänskapsrelationer med en hel generation finska politiker som sedan nådde landets ledande positioner. Med Iyambos ankomst till Finland inleddes ett skifte i synen på befrielserörelser genom ökade kunskaper och inte minst den personliga kontakten som lade grunden för en ändrad syn både hos studenternas riksorganisation och sedan bland många andra.387

Svarta tennisbollar



I Norge går man till direkt aktion mot rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika på ett radikalt sätt. En Davis Cup match skulle hållas mellan Norge och ett vitt lag från Sydafrika. 200 aktivister från Norsk Aksjon mot Apartheid hade köpt biljetter och satt beredda på åskådarbänken när öppningsmatchen skulle börja. När den vita sporten som den kallas i Norge började sitt spel kastade antiapartheiddemonstranterna in svarta tennisbollar på banan. Sedan stormade 30-40 aktivister in på banan där de länkande varandra samman med nätet i fast grepp.388 20 personer greps av polisen och en av demonstranterna måste föras till sjukhus.389 Konfrontationerna med polisen som var satta att sköta ordningen blev dock inte så hårda. Dessa var äldre konstaplar med erfarenhet av att ha satts av tyskarna i koncentrationsläger bara 16 år tidigare under kriget. De hade god förståelse för ungdomar som protesterade mot förtryckande regimer.390 De förklarade för aktivisterna att de måste göra sitt jobb. Matcherna måste ställas in men spelades senare på samma plats under stark polisbevakning. Aktionen fick stor genomslag inte bara i norsk press utan ocksåp internationellt. Den konservativa Aftenposten var upprörd över att männen hade jeans och bar skägg. Den radikala norska aktivismen mot Sydafrika blev internationellt pådrivande.391 I Sverige hade protester också genomförts vid David Cup matcher mot Sydafrika 1960, 1962 och 1964 men inte alls så beslutsamma som de norska.392

Internationell konferens om stöd



Det humanitära stödet till Södra Afrika skulle också växa. 1964 bildar nationella stödkommittéer från Danmark, Norge, Sverige och Storbritannien International Defense and Aid Fund, IDAF med bas i London. Norden skulle bli den ekonomiskt starkaste kraften för detta arbete. Norge var redan ledande i Norden när det gäller humanitärt stöd till Sydafrika 1963 då man satsat 500 000 norska kronor. Av budgettekniska skäl hade dubbla bidrag avsatts det första året. 1964 blev det därför enbart 10 000 till den norska specialfonden men fr.om. avsattes årligen 500 000 som 1968 höjdes till 1 600 000. Under trycket från den växande kampanjen till stöd för Sydafrika 1963 började regeringen också ge efter i Sverige. 1964 beslutade regeringen att satsa 1 000 000 kronor på humanitär hjälp, den så kallade flyktingmiljonen till stöd för stipendier och utbildning åt personer som flytt Sydafrika och Namibia.393 Året därpå avsattes det dubbla och sedan fortsatte ökningen. 1965 tillkom också en liknande växande summor för humanitärt stöd för förföljda av apartheidregimen som kanaliserades genom IDAF. Sverige blev också huvudfinansiär för en mängd internationell projekt till stöd för flyktingar i Södra Afrika som drevs av FN, studentorganisationer och kyrkan. Även när det gäller allmänt bistånd till Södra och Östra Afrika blev Sverige och Norden ledande internationellt och stod för närmare en tredjedel av allt bistånd till länderna i regionen.
Beslutet om flyktingmiljonen hälsades med glädje av antiapartheidrörelsen på sitt möte i Jönköping i juni. De fem lokala Sydafrikakommittéerna i Jönköping, Lund, Stockholm, Uppsala och Västerås skrev till biståndsministern Ulla Lindström att det var viktigt att pengarna delades ut av ett oberoende organ och önskad att inga diplomatiska eller andra officiella hänsyn togs när pengarna skulle användas på lämpligaste sätt. Lindström tog i hög grad hänsyn till synpunkterna. I en kommitté med NIB-chefen Ernst Michanek som ordförande fanns inte bara näringslivet och fackföreningar företrädda utan också flera framstående medlemmar i antiapartheidrörelsen. Ernst Michanek beskrev att Lindström:
ville nästan alla så kallade gräsrotsorganisationer i Sverige skulle involveras. Kommittén skulle representera ett genomsnitt av det svenska samhället. En stor del av arbetet måste ske under olika grad av sekretess. Mot den bakgrunden var det viktigt att företrädare, inte minst för ungdomsorganisationer hade kunskap om arbetet, utan att samtidigt ha rätt att offentligt berätta om det.”394
Sammansättningen av kommittén och den pådrivande kraften i den folkliga opinionen och särskilt hur studentrörelsen utvecklade synen på Södra Afrika ledde till en speciell situation. Särskilt i kontroversiella frågor var det inte regeringen som tog initiativet utan genom initiativ nerifrån.395
Danmark följde Norges och Sveriges exempel och tillsatte också 1966 en kommitté för att ge humanitärt stöd till Södra Afrika.396 Det nordiska och inte minst det svenska stödet skulle öka avsevärt. På sin avslutande konferens i London 1991 efter att fredsprocessen påbörjats i Sydafrika avslöjades att sammanlagt 100 miljoner brittiska pund slussats i hemlighet genom IDAF till stöd för juridisk hjälp och överlevnad till de som drabbats av apartheidregimen förföljelse. Av dessa hade 70 procent, närmare en miljard kronor, kommit från svenska staten. Det till en början ideella och folkliga engagemanget fick resultat.
Även på andra områden än solidariteten med Södra Afrika utvecklades rörelserna 1964.

I Norge gick en man upp i talarstolen på Norsk Gymnasistsambands landsmöte 1964 och sa att ”nå var det på tida at norske elever så ut i verden”. Att bara arbeta för att förbättra sin egna villkor i skolan blev fel när ungdom i andra länder inte ens hade möjligheten att gå i skolan.397 Det blev början för spridning av Operation Dagsverke från Sverige till Norge med namnet Operasjon Dugnad. På initiativ av Tore Linné Eriksen och andra startades en insamling samma år som landsmötet hölls. Den gav 103.000 till Den norske Kvekerhjelpens projekt för att rusta upp skolor i Kabylien i Algeriet. På 1970-talet skulle Norge bli den främsta kraften i Operation dagsverke i Norden.
I Finland kunde den nya organisationsformen som kallades ensaksrörelse och betraktades som opolitisk eftersom den inte var del av partiers program erövra nya angelägna områden. 398 Den nya andan skapar Novemberrörelsen som 1964 går till aktion för att stödja hemlösa och alkoholiserade. Initiativtagare var Ilkka Taipale som också var aktiv i De Hundras kommitté.399 Praktisk hjälp organiserades samtidigt med kamp mot en lagstiftning som gjorde det kriminellt att vara hemlös genom att beteckna det som lösdriveri.
I Danmark blev 1964 snarare den stora finalen för det tidiga 1960-talets organisationsmodell där Atomkampagnens styrka och inneboende svaghet och självständighet gentemot etablerade politiska system kom till uttryck. I valrörelsen 1964 gick fredsrörelsen in för att påverka partipolitiken. Ordförande för Aldrig mere krig, Svend Hausgaard som varit pådrivande kraft bakom framväxten av Fredssvenners hjelpearbejde efter kriget som ledde till bildande av Mellomfolkelig Samvirke ställde upp som kandidat för Radikale Venstre i dess starkaste valkrets Skive och blev invald. Atomkampagnen bedrev ett omfattande informationsverksamhet om var kandidaterna stod i atomvapenfrågan. Planen var ambitiös. Atomkampagnens lokala grupepr skulel mobiliseras, aktivisternas skulle skolas i nedrustnings- och avspänningsförslag samt de olika partiernas ställningstaganden, samtliga valmöten skulle täckas i hela landet där kandidaterna skulle utfrågas om sin hållning och partiernas och kandidaternas svar skulle publiceras genom pressen och egen utgivning av material.400 67 lokalgrupper mobiliserades, kampanjens ledning besökte samtliga och flera kurser ordnades för aktivisterna. Fyra informationsbroschyrer togs fram Genomslaget blev rätt stort. Det blev det klart att inget parti längre gick in för att atomvapen på dansk jord. Antiatomvapenrörelsen hade segrat på sin mest mobiliserande punkt. Internationellt hade en avspänning inletts och mobiliseringen avstannade.



Yüklə 1,89 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   ...   12   13   14   15   16   17   18   19   ...   34




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin