En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

17. Vietnam kommer till torget

1965 började det jäsa alltmer i samhället. I Sverige var ett av statsmaktens sätt att hindra protester att ingripa mot varje offentligt uttalande som tolkades som försvarsfientligt. Polisen stormade in på ett galleri i Stockholm och beslagtog ett plakat som konstnären, pacifisten och esparantisten Jarl Hammarberg hade hängt där med den förbjudna uppmaningen Vägra värnplikt – vägra döda!⁴⁰⁹ Det väckte protester bland kulturpersoner som försvarade yttrandefriheten. Senare fick Hammarberg 20 dagsböter i straff för plakaten som dömdes vara uppvigling. Kampen om yttrandefriheten fortsatte kring denna fråga under resten av 1960-talet. Under 1:a maj skrev många samma budskap på sina plakat igen och blev alla dömda till samma dagsböter som Hammarberg. Men för Världsmedborgarrörelsen gick det annorlunda. De tryckte 2.000 plakat med budskapet ”Allmän värnplikt är allmän mordplikt” och satte upp dem i hela landet men fick inga böter alls. Tryckta medier omfattades av tryckfrihetsförordningen.⁴¹⁰
Vid nyår skeppade stora amerikanska truppstyrkor över till Vietnam och i februari 1965 startade USA upp bombningarna av Nordvietnam. Det ledde till direkta aktioner i liten skala mot Vietnamkriget framför USA:s ambassad i Stockholm samtidigt med liknande aktioner i Köpenhamn. ((Det förekom mindre demonstrationer mot Vietnamkriget redan 1964 i Sverige?? Osäker källa)) Hösten 1964 hade Clartéförbundet fördömt USAs inblandning i Vietnamkonflikten⁴¹¹ men det var framförallt i Danmark där protester fördes fram. Först 1965 väckte frågan större intresse i Sverige. Ett tiotal Clartéister i en Sydostasienstudiegrupp protesterade mot kriget framför USA:s ambassad i en serie demonstrationer. Världsmedborgarna ordnade sit-ins och släpades så de blödde mot asfalten bort därifrån.⁴¹² I radion kunde Sara Lidman och Arthur Lundkvist ta upp kritiken mot USA och stödja Vietnameserna.
Det fanns både stöd från breda kretsar och ett fantastiskt eller om man så vill fanatiskt motstånd mot allt som kunde verka vara för fred om det inte skedde med USA:s medverkan.
”Avspänningen mellan USA och Sovjet hälsades överallt med glädje, … Den allmänna meningen var att det kalla kriget nu hade ersatts av en era med evig fred.

- Även inom vänstern betraktades USA:s ledare som förnuftiga män som övergett alla krigiska planer. Antikärnvapenrörelsen och den nuvarande VPK ledningen propagerade ivrigt för den här avspänningsidyllen.

- Inspirationen till den nya linjen kom från Sovjetledarna som ansåg sin ’fredliga tävlan’ med USA som den bästa formen av kamp mot imperialismen. Enligt Chrustjev gällde det att ’släcka alla gnistor som kan tända en präirebrand’ – i klartext förhindra väpnad befrielsekamp mot imperialismen, eftersom den kunde äventyra världsfreden.”⁴¹³
Att då hävda att man måste anstränga sig eller göra uppror för att få fred kunde uppfattas som en provokation när det enda som behövdes var att förlita sig på att samhället makthavare i samförstånd skulle lösa alla problem.
På väg till en av världsmedborgarnas minidemonstrationer vid USA:s ambassad våren 1965 stod fredstrubaduren Roland von Malmborg och liftade i Saltsjöbaden.⁴¹⁴ Han blev upplockad i en bil som visade sig vara körd av Alice Babs på väg till TV-programmet Hylands hörna. Det blev upptakten till att fredstrubaduren hamnade som artist i Sveriges populäraste program genom tiderna. Denna gång hade 5 miljoner flockat sig framför TV:n för att titta på Hylands hörnas insamling till Röda Fjädern. Lennart Hyland var påtagligt nervös för att Roland von Malmborg skull utnyttja tillfället och säga eller sjunga något olämpligt. Fredstrubaduren vill sjunga en hyllning till FN:
Förenta nationerna bildar en kedja

Skapad fram i frihetens smedja

Håll din hand kvar på plogen

ej med svärd, ej med svärd.

Alla människor hand i hand

Plöj på. Plöj på. Plöj på.
Räck din hand till den som blöder.

ty vi mänskor är alla bröder. Refr.
Alla människor hand i hand,

av alla sorter, från varje land. Refr.
Med de hungrande bryt ditt bröd.

Åt de kunskapstörstande ge ditt stöd. Refr.
Redskap har du fått i hand.

Låt ej ditt liv rinna ut i sand. Refr.

Lennart Hyland sa sig riktigt höra hur kommunisterna kom klampande när han i förväg fick höra texten berättar Roland von Malmborg. Sådan ”propaganda kan man inte ha i program om hur man ska hjälpa människor.” Fredstrubaduren fick klara besked – ”Du har din fulla frihet att sjunga något annat eller avstå”. FN-propagandasången censurerades och Roland von Malmborg fick sjunga en gospel istället. Med ett extra stort fredsrockmärke fäst högt upp nära halslinningen för att komma med i bild och noga påpassad så ingen farlig uppmaning kom över läpparna..
Freds- och antikrigsvåren fortsatte. I mars ordnade Socialdemokratiska studentklubben en demonstration med opinionsmöte efteråt.⁴¹⁵ 13 april ordnade Svenska Fredskommittén, Clarté, KMA och Svenska kvinnors vänsterförbund fackeltåg mot kriget.⁴¹⁶ Världsfredsrådets presidium sammanträdde 24-25 april i Stockholm och uppmanar USA att upphöra med aggressionerna i Sydvietnam.⁴¹⁷ En lista med namn för fred överlämnades till statsminister Erlander av en delegation bestående av Andrea Andréen som talat på den gemensamma demonstrationen i april, Bertil Svahnström och Siv Jakobsson.⁴¹⁸
I samband med Världsfredsrådets möte tog några vietnameser kontakt med Clartés Sydostasienstudiegrupp och de träffades. De hade fått inresevisum på villkor att de endast deltog på Världsfredsrådets möte och inte träffade några andra svenskar så träffen skedde i hemlighet. Mötet blev viktigt för den svenska gruppen. Tidigare hade bara kommunisten John Takman i hela Sverige tillgång till vietnamesiska tidningar och de hade gruppen inte kunna få låna. Nu fick de tillgång till material. Men något var än viktigare:
”framför allt stärktes vi i den politiska uppfattning vi var så ensamma om. Vietnameserna betonade nämligen att allt solidaritetsarbete måste skilja mellan angripare och angripen och att ’USA ut ur Vietnam’ därför var den grundläggande paroll man aldrig fick kompromissa bort.”⁴¹⁹
Samma månad som Världsfredsrådet möte hölls kom första numret av Vietnambulletinen. Det krävde en hel del slit och en ny aktivistkultur börjar växa fram i brist på pengar och etablerade kanaler för att föra ut sitt budskap.
”De första numren stencilerade vi på Tekniska högskolan. Vi kände en kille som hade nyckel dit. När ljuset var släckt i alla fönster, gick vi in och stencilerade hela nätterna. Så vi betalade inte ett öre för papper och el-stenciler.

- Att vi alla deltog direkt i produktivt arbete stärkte sammanhållningen i den lilla gruppen och var viktigt för att forma den fina arbetsstil som alltid präglat FNL-grupperna och skilt oss från de flesta andra organisationer.”⁴²⁰
På första maj tar utrikesminister Torsten Nilsson upp det ”tragiska skeendet” i Vietnam. Den årliga pingstmarschen 5-7 juni med 1 000 deltagare ordnad av KMA kombinerades med en fasta och hade Fred i Vietnam och Förhandla nu som ett huvudtema. En clartéist bar plakatet ”FNL säger nej, vi säger nej” för att stödja FNL:s krav på att inga förhandlingar skulle starta förrän USA:s trupper lämnat Vietnam. Det stred mot arrangörernas krav om omedelbara förhandlingar och en schism uppstod där clartéisterna angreps för att inte förstå syftet med demonstrationen⁴²¹ Den konflikten skulle växa alltmer mellan pacifism stödd av alla etablerade krafter i samhället och en linje som tog avstånd från fred till varje pris och ansåg USA vara angripare.
Den 14 juni skulle något mer banbrytande hända. Då genomförde Sköld Peter Matthis, Åsa Hallström och några till en demonstration på Hötorget.⁴²² De gick längre än pacifisterna och krävde USA måste lämna Vietnam och stöd till FNL, en paroll som från och med nu skulle få sitt historiska genombrott i Sverige. När demonstrationerna vid ambassaden inte skapade tillräckligt med uppmärksamhet och färre slöt upp efter hårda angrepp från polisen sökte clartéisterna sig till centrum.
”Vi gick till Hötorget med några plakat och en bunt flygblad. För att undvika polisövergrepp var vi inriktade på maximalt tillåtna metoder. Vi ställde oss i alla fyra hörnen av Hötorget för att vi inte skulle störa ordningen, och vi var klara över att lyda alla polisens uppmaningar och att flytta oss några meter. Så kom två poliser fram och sa till oss att vi måste ta ner plakaten. Tre grupper lydde uppmaningen. Sist kom de fram till mig framför Konserthuset. Jag visste ju att vi hade vår lagliga rätt att stå där med plakat, så jag försökte diskutera med poliserna. När de var orubbliga, krävde jag att få tala med polisbefäl och få kvitto på mitt plakat om de beslagtog det. Då kom plötsligt ett tiotal polisbilar med tjutande sirener. Jag överfölls och två poliser bar mig till bilen.”⁴²³
Polisen hade med våld sökt föra bort Sköld Peter Mattis. Han fick ett armgrepp runt halsen som fick medicine studerande Åsa Hallström att reagera eftersom strupgreppet var livsfarligt som hon såg det.⁴²⁴ När hon rusade fram ansåg polisen att hon hade bitit dem i örat, något som var ett påhitt av polisen vid närmare granskning men spreds i pressen. Det som däremot var sant var att polisen med våld krossade handledsbenet i Åsa Hallström hand genom att långsamt vrida sönder handen. Senare fälls Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström i domstol, bägge får 12 dagsböter för våldsamt motstånd och Matthis dessutom 75 dagsböter för obefogat åtal mot polisen. Fyra år efteråt fastställdes underrättelsernas dom mot Matthis av Högsta domstolen. Han fick också betala skadestånd och rättegångskostnader.
”Handgemänget” vid Hötorget fick stor uppmärksamhet i massmedia som ”Slaget om Hötorget.” Kulturpersonligheter som Maria Wine, Stig Carlsson och Arthur Lundqvist slöt genast upp bakom demonstranterna den följande lördagen för att värna om demokratin. Med såna personer bakom sig kunde inte polisen fortsätta sin godtyckliga tolkning av demonstrationsrätten utan fick sluta med trakasserierna. Det blev fullpackat med folk nyfikna på bråk men också många som var upprörda och ville hjälpa till. På ett ungdomshotell tillverkade några under veckan små pappersnålar med texten ”USA ut ur Vietnam” som de kom med till lördagsmanifestationen. De delades ut gratis och många tog dem på sig. Därmed fick rörelsen den paroll som sedan blev bestående – ”USA måste lämna Vietnam” ändrades till ”USA ut ur Vietnam”. Efter den första uppbackningen genomfördes regelbundet demonstrationer på Hötorget mot USA.
De spontana reaktionerna blev orsak till en ändrad taktik från rörelsens sida. Dittills hade Clartégruppen sökt få till stånd kontakt med flera organisationer för att bilda någon typ av Vietnamkommitté. Nu övergavs dessa idéer. Organisationerna hade mött dem med kalla handen. Istället hade det gått att få stöd från folk direkt. Den första FNL-gruppen växte fram ur möten efter Hötorgs-demonstrationerna varje lördag med ett tjugotal utan politiska erfarenheter och ett tiotal clartéister.
I det lilla påbörjades allt det osynliga arbete som ger en folkrörelse liv. Hjalmar Montelius var född 1891, en kristen marxist och med från allra första början i FNL-rörelsen: ”Jag blev uppringd av Sköld Peter Matthis på sommaren. De skulle starta en insamling till FNL i Sydvietnam och bad mig ta hand om revisionen. Jag svarade självfallet ja.” Montelius skulle förbli arbetet med insamlingen trogen under alla åren och kunde följa varje skede i rörelsens utveckling. ”Insamlingen är en känslig opinionsmätare. Den speglar tydligare och snabbare än något annat varje förändring.”⁴²⁵ Montelius noterade noggrant varje förändring i hur bössinsamlingen och andra metoder påverkade det samlade resultatet. Tillsammans med Gunnar Inghe och Evert Kumm skötte han uppdraget. Det första året samlade man in 152 380 kronor. Till slut blev det närmare 10 miljoner kronor.
På broderskapsrörelsens kongress i Gävle i juli tog också det konsultativa statsrådet Olof Palme upp frågan om Vietnamkriget.
”det vi bevittnar är en folkens resning mot de privilegierade grupperna. Det vi lyssnar till är samma krav på frihet och jämlikhet för de stora massorna av befolkningen som en gång tände hoppet och stimulerade framtidstron hos den framväxande arbetarrörelsen i Europas länder. Skillnaden är att kraven i dag åtminstone delvis riktas mot oss. Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktar oss i varje fall att stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna, på de eländigas och fattigas sida mot deras utsugare och herrar … Jag vet inte om bönderna i Vietnams byar – för det är ju om Vietnam jag mest talat – har några utopier, några drömmar om framtiden. Det intryck man får förmedlar en känsla av hopplöshet och resignation, av förvirring och förtvivlan över en maktpolitisk kamp som går ut över deras livsbetingelser. Drömmer de om framtiden, sker det förmodligen i enkla kategorier: en tillvaro i fred, utan svält och där deras människovärde respekteras.”⁴²⁶
Talet väckte positivt gensvar inom arbetarrörelsen men kraftiga protester från borgerliga partiledare och ledarskribenter. Palme ansågs gå Kinas ärenden och äventyra Sveriges oberoende gentemot Sovjetunionen. Med tanke på att Palme redan året innan på 1:a maj i Kramfors varit lika tydlig i sitt stöd till det berättigade i förtryckta folks kamp för sin befrielse så är de starka reaktionerna anmärkningsvärda. Men i Kramfors stod Palme sida vid sida med en svart från Södra Afrika och sammanhanget kunde ses som stöd till kampen mot apartheid som hade bred uppslutning. Nu nämndes uttryckligen Vietnam och det innebar att det inte var en liten minoritet vita i ett avlägset afrikanskt land som kritiken främst riktade sig mot utan USA. Det gjorde den borgerliga reaktionen mycket skarp vilket också förstärktes av att Palme under utrikesministerns semester fyllde dennes post.
I pressen startade en mer kritisk debatt mot USA anförd av Lars Forsell, Sven Lindqvist och Göran Palm. Forsell protesterade i humanitär anda, Lindqvist hävdade att USA och dess asiatiska stödregeringar sökte militära lösningar på social, ekonomiska och politiska problem och Palm angrep det kapitalistiska globala styrelseskicket.⁴²⁷
Helt annan masskaraktär än slaget om Hötorget i juni fick händelser på samma plats i slutet av sommaren. I augusti växte den allmänna oron bland ungdomar i Stockholm mot ett auktoritärt samhälle. Hötorgskravallerna med tusentals deltagare bröt ut som resulterade i att över 622 personer greps.⁴²⁸ Flera skyltfönster krossades och bränder anlades på gatan. De flesta släpps från polisstationerna efter att man antecknat deras namn. En del fälls i senare rättegångar i vad som betecknas som särskilt graverande fall. En 18-årig finländare fick 1 månad ovillkorligt fängelse för stenkastning mot polismän. Det var ungdomskravaller i en sådan omfattning att man fick gå tillbaka till 1940-talet för liknande händelser. Dessutom upplöstes inte ungdomarna efter kravallerna och försvann in i mängden. Mods i militärjackor hade kommit för att stanna.
Parallellt med ungdomskravallerna i Stockholm fick FNL-rörelsen ökad uppslutning. Men först med att starta en organisation blev kretsar i de etablerade fredsorganisationerna i augusti som bildade Vietnamkommittén.⁴²⁹ Deras gemensamma paroll var Fred i Vietnam och tonvikten lagd på humanitärt bistånd via hjälporganisationer. Denna politiska inriktning fick genast kritik av den Clartégrupp som var engagerad i Vietnamkriget. Att ingen åtskillnad gjordes mellan angripare och angripna sågs som ett förräderi mot det vietnamesiska folket.⁴³⁰ Vietnamkommittén ansåg att kritikerna förlängde kriget genom avståndstagande till fredstanken. I Tidningen Freden hävdade Bertil Svahnström att tanken att FNL skulle vinna kriget mot USA militärt hade ”ingen kontakt med verkligheten.”⁴³¹ Vietnamkommittén tog också avstånd från kränkande plakat och bråk vid demonstrationer.⁴³²
Det fanns motsättningar, ofta mellan personer som tidigare gått i samma demonstrationståg mot atombomben eller rasförtrycket i Sydafrika. FNL-aktivisten Claes Sundberg beskriver stämningen målande: ”Gamla vapenbröder blir lätt oförsonliga. Tidigare hade dom gott gått tillsammans i demonstrationer men när dom skulle markera olika linjer i Vietnamfrågan så blev dom så inihelvete bittra och oförsonliga. Det var nästan lite av separerade äktenskap över det.”⁴³³
I september splittrades Vietnamkommittén och flera anslöt sig till bildandet av landets första FNL-grupp som kunde startas samma månad i Stockholm, Arbetsgruppen för stöd åt Sydvietnams Nationella Befrielsefront.⁴³⁴ Det som snabbt blev en samlingspunkt under hösten var Ateljé 3 på Södermannagatan. Här ordnades en konstutställning med verk som flera konstnärer skänkt. Pengarna gick till FNL-insamlingen. ”Folk kom dit och snacka och sa: vi måste göra något, vi måste organisera oss.”⁴³⁵
Gruppen i Stockholm fick snart efterföljare 1965 i Uppsala, Göteborg, Örebro och Söderhamn. I Linköping hade riktaren Rudolf Skandevall läst om överfallet på demonstranterna på Hötorget. Han skrev till Stockholm efter insamlingslistor och började tillsammans med andra samla in pengar i november och bildade en grupp i januari. De förbjöds under ett års tid att samla in pengar i Linköping av polisen då det inte gick till ”ideella ändamål”. Desto lättare gick det på andra orter i Östergötland som de åkte runt till. De sålde också Vietnambulletiner. Skandevalls personliga rekord var 91 ex på 4 timmar. Han såg också vem som gjorde mest arbete: ”Här liksom på så många andra orter är det flickorna som gått i spetsen.”⁴³⁶
Bakgrunden var olika. Skandevall i Linköping var gammal Spanienfrivillig och motiverade sitt ställningstagande med att han ville ”stödja det folk som så tappert kämpade för sin frihet och sitt oberoende mot en europeisk stormakts förtryck. Jag hade lite erfarenhet från Spanien och visste att, att kampen blir ytterligt hård och även ojämn, när den ena sidan lider brist på ,allt och den andra är oerhört överlägsen särskilt ifråga om vapen och ammunition. Idealism och kamplust i alla ära, men den är inget skottsäkert pansar. Jag förstod, att folkets segrar i Vietnam kostade oerhörda uppoffringar och otaliga kämpars liv.”⁴³⁷ Men de flesta var ungdomar. I Lund var det medlemmar i socialdemokratiska studentklubben och Clarté som bildade Lunds Vietnamkommitté i januari 1966, i Örebro SSU-are och medlemmar i SKP:s ungdomsförbund, i Uppsala var det Clartésektionen som bildade en grupp och i Göteborg startade en grupp närstående SKP:s ungdomsförbund bössinsamling, bulletinförsäljning och s.k. punktdemonstrationer. I Umeå fick FNL-gruppen en bred bas där många folkpartister och andra deltog i ett enhetsfrontsarbete som först på 1970-talet blev en modell också för hela riksorganisationen.⁴³⁸
I början av 1966 fick de välorganiserade marxist-leninisterna majoritet i Clartéförbundet på årsmöte och nyvänstern marginaliserades. Därmed fick de radikala Vietnamaktivisterna en organisation som stödde vikten av att mobilisera en självständig rörelse i motsättning till befintliga partier snarare än att vara en förening för diskussion om reformering av partier och vänstersocialistisk idédebatt.
Våren 1966 startade Vietnamkommittén Nationalinsamlingen för Vietnam som var tänkt att gå till både FNL och regeringen i Sydvietnam. Insamlingen stöddes av samtliga riksdagspartier, delar av näringslivet och föreningssverige. Insamlingen kritiserades hårt av FNL-rörelsen som vände sig särskilt mot att de insamlade medlen skulle gå till båda sidor i konflikten, både befrielserörelsen och USA-stödda Saigonregimen. Insamlingen nådde till en början viss betydelse men somnade snart in⁴³⁹
FNL-grupperna vändes sig emot Nationalinsamlingen. Att bägge parter skulle gå till bägge parter i konflikten, både Saigonregimen och befrielserörelsen. Angripare och angripen måste skiljas åt enligt FNL-gruppernas syn som motsatte sig både den USA-stödda Saigonregimen och USA.
En motsättning som dominerar analysen av polariseringen i Vietnamrörelsen ställer pacifism och humanism mot politisering en antiimperialistisk syn på världen. Kärnvapenmotståndare i det tidiga 1960-talets fredsrörelse påstås se Vietnamkonflikten som en konflikt mellan Öst och Väst där det var viktigt att inte ta ställning för att undvika ett världskrig. FNL-aktivisterna verkade för ett villkorslöst stöd till befrielserörelsen.
Detta är till viss del sant. Men i FNL-rörelsens egen bok om sin historia betonas en helt annan konfliktlinje som kan ge bättre förklaring till varför FNL-rörelsen lyckades vinna över så många aktivister och snart bli dominerande bland unga samhällsengagerade. Jan Myrdal menar att det skedde en uppgörelse med 1950-talets arbetsstil inom Vietnamrörelsen. Den var samtidigt en uppgörelse med kommunistpartiet. Solidaritetsrörelsen med FNL gick på tvärs med den politik som Sovjetuniuonen förespråkade vid denna tid däer det gällde att förorda avspääning med USA och undvika konfrontation. Därför ställde sig majoriteten inom kommunistpartierna bakom kravet Fred i Vietnam och gick emot ett partitagande för befrielserörelsen.
En strid uppstod som tog sig i uttryck av en uppgörelse med den i flera solidaritetsorganisationer dominerande kommunisten John Takman som stod för partiets linje om fred i Vietnam. Myrdal fortsätter sin utvärdering:
”John Takman representerade dock inte bara en felaktig politik; han representerade en förlamande arbetsstil. På gott och ont var han typisk för femtiotalets fredsrörelse. Han ger en förklaring till hur detta arbete kunde utföras i det kalla krigets Sverige och varfr det aldrig blev riktigt framgångsrikt.

Hans personliga kvaliteter var stora. Han hade charm. Han var under de hårdaste åren en av bjudkommunisterna; de som kunde tas emot och vias upp på middagar och ammankomster även utanför den officiella radikalismen. Han hade vidsträckta internationela förbindelser. Han var en arbetshäst. … Han skötte själv Clarté nästan på egen hand och bar själv upp såväl organisation som tidning. Med fantastisk glöd bekämpande han också fiender i de egna leden.”⁴⁴⁰
Den hierarkiska modell som förhärskade i kampanjer styrda av organisationskarteller saknade attraktionskraft och förutsättningar när kalla kriget inte längre var lika intensivt. Det hade basgruppernas påbörjade uppgörelse med toppstyrningen i Sydafrikarörelsen under 1964 redan visat som beredde marken för mer aktiviststyre i solidaritetsrörelsen och liknande tendenser på annat håll. Den betydlig radikalare linjen som stödde FNL och USA ut ur Vietnam visade soig också vara den linje som bröt med en arbetsstil som redan antiatomvapenrörelsen redan börjat bryta med. I valet mellan att fullfölja den brytningen med toppstyrda organisationer styrda av outtalade hänsyn eller hemliga uppgörelser och en rörelse där aktivisterna diskuterade sig samman till en gemensam linje valde även många pacifister att gå med i FNL-rörelsen.
Den 26 mars organiserades Internationella Vietnamdagen på flera platser i landet ofta av FNL-grupperna på amerikanskt initiativ. I Stockholm tågade 1 600 människor. I Norrköping blir det uppståndelse:
”Klockan halv ett när jag kliver av utanför Domus. Det är mycket folk i rörelse utanför varuhuset. Men jag ser omdelbart plakaten. Över människohavet vaggar stora svarta bokstäver: USA UT UR VIETNAM! STÖD FNL! USA MÖRDARE!

Det är stor uppståndelse. Jag står omtumlad på trottoaren och ser hur folk samats kring plakatbärarna. Jag skymtar också ett par polisuniformer i vimlet. Det verkar som något har hänt.

Men det är ingen fara. Jag upptäcker Kurt i hörnet under trafikljusen och han ler och vinkar lugnt åt mig. På magen bär han ett plakat med texten USA MÖRDAR I VIETNAM. I handen håller han en bunt Vietnambulletiner.

Ingenting allvarligt har hänt. Uppståndelsen gäller demonstrationen. Den första Vietnamdemonstrationen i Norrköpings historia. Det är alldeles nytt och enastående. Mitt på Drottninggatan i Norrköpings centrum ställs i dag för första gången parollerna USA UT UR VIETNAM och STÖD FNL.

Vad bra at du kom så tidigt, säger Pär. Nu blir vi tjugofem. Folk står över halva stan, men det behövs fler här vid Domus. Klockan tre ska alla samlas här och sedan ska vi gå Drottninggatan ned i ett litet demonstrationståg. Det blir väl fint.

Jag får tag i en bunt bulletiner och hänger på mig ett plakat som det står ”STÖD FNL PG 400 499 STOCKHOLM K” på.”⁴⁴¹
Den nya rörelsen fortsätter skapa uppmärksamhet. Efter första maj tåget i Stockholm gick 700 personer gick till USA:s ambassad och brände amerikanska flaggan. Hoogendorn beskriver det som framsprunget ur en förändring bland pacifisterna som fortfarande dominerar aktivistkulturen i stora delar av landet – ”under den här tiden började många pacifister bli osäkra. De kände till vad som hände i Vietnam, och de kunde inte fördöma vietnamesernas befrielsekamp. Så föddes idén till den första flaggbränningen. Vi ville att folk skulle uppmärksamma vad som hände i Vietnam.”⁴⁴² Konstnären Sten Fransson fick ytterligare på folk som kom och diskuterade när han hungerstrejkade på Hakberget. Metoderna kritiserade men att vara mot krig gillades. Rörelsen mötte en hel del motstånd. I juni hade det just bildats en FNL-grupp i Kramfors som bjöd in Arthur Lundkvist till att hålla tal. Det blev inte riktigt som tänkt i vad som betraktades som det röda Ådalens centrum.
”När jag steg av tåget i kramfors möttes jag av en uppskakade ordförande i den nya föreningen. Och jag fick veta att socialdemokraterna hade hoppat av efter påtryckningar från Stockholm, med motiveringen att man fruktade för att jag skulle kritisera regeringesn hållning i Vietnamfrågan. Tidningarna hade vägrat ta in annonser om mötet, anslag hade rivits ner och en hel sabotagekampanj dragit igång.

I det rymliga Folket hus hade samlats ett fentiotal personer som möjligen var modiga men verkade förskräckta där de krupit ihop längst bort med väggarna. Ordföranden presenterade mig milt ursäktande och förklarade att jag skulle hålla ett ’upplysande’ föredrag om Vietnam. Jag var ganska arg och sade genast ifrån att jag inte tänkte hålla mig till något sort neutral ’upplysning’ utan sjunga ut ordentligt om det amerikanska banditöverfall de var fråga om.”⁴⁴³
I FNL-rörelsen byggdes allt upp från grunden. Sommaren 1966 skaffade FNL-rörelsens tryckare och allt-i-allo Cales Sundberg lokal i ett gammalt bageri på söder.
”Så gällde det att bygga om lokalen.

Det var gott om bageridjur som vi måste utrota. I det inre rummet stod ugnar. Vi behövde en källare – pressen måste stå skyddad för sabotage och annat. Vi fick hyra en källarlokal precis under.

Det var knepigt att öppna golvet. Vi behövde en måttlig glugg i golvet och en måttlig lejdare. – en trappa skulle ta för stort utrymme.

Betong är svårt. Det upptäckte vi snart när vi skulle peta hål i golvet. Jag började med enkla handverktyg och slutade med en bensindriven Kobraborr som förd ett fasligt oväsen och pruttade och spydde avgaser. …. Det var trängt men välordnat därnere: Två pressar. Två dupliceringsmaskiner. Under trappan skärmaskinen. Ovanpå skärmaskinen papper. Och ovanpå pappret brukade Janne Smith ligga och slagga.”⁴⁴⁴
Det skulle visa sig välbetänkt att skydda sig mot sabotage. Under kårhusockupationen 1968 slängde någon in en bomb i lokalen. Men med tryckeri på plats kunde FNL-rörelsen stärka sitt grepp om gator och torg och göra sin röst hörd. På kort tid kunde riksorganisationen De Förenade FNL-grupperna bildas, DFFG när 12 grupper samlades på rikskonferens i augusti 1966.⁴⁴⁵ Men någon politiskt plattform enas man inte om. I Stockholmsgruppen som är mest radikal är man oroad för att det inte finns majoritet ens för kravet USA ut ur Vietnam.
Den regelbundna Vietnambulletinen blev en motor i organiseringen som både gav stora inkomster och stadga åt lokalgruppernas verksamhet. Snart stod ungdomar utanför många systembolag i hela landet med insamlingsbössor och sålde bulletiner på fredagar. Varje vecka hade lokalgrupperna möte och två gånger om året ordnades utåtriktade Vietnamveckor med början 1966 med utställningar, demonstrationer och andra aktiviteter.⁴⁴⁶ Studiecirklar var allt oftare en grund för att bilda FNL-grupper. De bildades också på mindre orter, ofta med ett påtagligt stort inslag av gymnasie- och högstadieelever samt ibland även äldre folkrörelseaktivister till skillnad från i andra länder där universitetsstudenter dominerade Vietnamrörelsen.

Sympati för yxman som stöder USA

I Norge reste sig representanten Björn Skogstad Aamot för Arbejdernes Ungdomsfylking upp på Arbejderpartiets landsmöte i maj efter att socialdemokratiske utrikesminister Lange hållt ett föedrag om den utrikespolitiska situationen utan att nämna Vietnamkriget:
”Amerikas bombing i Vietnam og president Johnsons inngripen i Domingo-republikken har rystet oss. Det har ødelagt mange illusjoner blant oss unge. Partiet bør ge uttrykk for sin sterke fordømmelse av disse aksjoner. En utrikespolitisk uttales bør klart si ifra om vår skuffelse over USAs politikk her.”
Utrikesministern kommenterade inte utmaningen och uttalandet från landsmötet öppnade inte för någon omvärdering av USAs utrikespolitik. För att främja möjligheter till förhandlingar pekades på ett stopp för bombningarna av Nord Vietnam och att Kina och stoppade infiltrationen från Nord. Hösten 1965 började de första små demonstrationerna mot Vietnamkriget.⁴⁴⁷
Det sker också uppmärksammade aktioner. Konstnären Kjartan Slettemark hade målat bilden ”Rapport från Vietnam. Barn overskjylles med brennende napalm. Deres hud brennes til svarte sår og de dør.” Målningen ställdes ut i en fast utställningsmonter framför Stortinget på Eidsvolls plats men krossades senare med yxa av en USA-vän. Flera ledande norska tidningar uttryckte sympati för yxmannen och indignation över den anti-amerikanska bilden.⁴⁴⁸
Den norske solidaritetskomite for Vietnam bildades i december 1965 med uppslutning från medlemmar i flera organisationer bl.a. AUF, socialdemokraternas ungdomsförbund. Organisationen fick snabbt namnet Solkom. Fred, förhandlingar, tillbakadragande av trupper och fria val var de krav som plattformen tog upp.⁴⁴⁹ I mars 1966 rapporterade tidingen Orientering om att ett meddelande som Arbeiderpartiets centralstyrelse sänt till partiavdelningarna. Om bildandet av Solkom hette det att ”dette er ett rent kommunistisk opplegg som våre medlemmer må holde seg vekk fra.”⁴⁵⁰ Massuppslutning började rörelsen mot Vietnamkriget få genom att ordna ett teach-in på Oslo universitet i april 1966 med 2 000 deltagare. I juni 1966 demonstrerade 2 000 vid amerikanska utrikesministern Rusks besök i Norge. På hösten demonstrerade 6 000 mot kriget i Oslo. Ledande tidningar började kritisera USA:s giftkrig i Vietnam. I Sydvietnam sprayade USA djungeln med gifter för att avlöva den så att FNL inte skulle kunna skydda sig.

Hænderne væk fra Vietnam

I Danmark genomfördes en demonstration redan 5 augusti 1964 utanför USA:s ambassad med parollerna «USA væk fra Vietnam» och «Hænderne væk fra Vietnam».⁴⁵¹ Det blev den första Vietnamdemonstrationen i Norden. Dansk Kommunistisk Ungdom protesterade mot att USA startat bombningar av Nordvietnam. Detta efter att USA anklagat Nordvietnam för att ha angripit amerikanska flottfartyg i Tonkinbukten som motiv för att starta bombkriget, något som senare visade sig vara medvetet falska anklagelser. Men först att ta ställning är Kommunistisk Arbejdskreds i ett uttalande 7 februari 1964 där man kräver att USA drar sig ur Sydvietnam och överlåter åt vietnameserna att själva avgöra sin framtid. Men någon spridning utanför organisationen får uttalandet knappast. Även om Politisk Revy uppmärksammar Vietnam med en notis redan i sitt första nummer 1963 och flera andra vänstertidningar tar upp frågan 1964 så sker det fortfarande som del av en samlad utrikespolitisk situation och någon samlad mobilisering kommer inte till stånd. När USA i maj 1964 vände sig till sina NATO-allierade med uppmaning om bistånd till Sydvietnam var den danska regeringen avvaktande positiv. Utrikesminister Per Hækkerup ugttalade på ett pressmöte att:
”Regeringen har ikke taget stilling til USAs henvendelse, som vi først lige har fået. Amerikanerne bærer jo store byrder i Sydvietnam, så det er meget forståeligt at man ønsker at blive aflastet”⁴⁵²
DKP och SF protesterade men saken rann snart ut i sanden när regeringen skyllde på att den hade stora andra u-landsförpliktelser och därför inte råd med fler. Efter att USA startade bombningarna av Nordvietnam efter den påstådda ”kommunistiska aggressionen” mot amerikanska krigsfartyg i Tonkinbukten uttalade Hækkerup att president Johnson ”gjorde det rigtige … med ordrerne til et begrænset modangreb”. Återigen protesterade samma kretsar och Dansk Fredskonference men saken försvann snart i en valrörelse.
Under 1965 fortsatte USA att trappa upp kriget i Vietnam. Regeringen förhöll sig passiv men alltfler deltog i aktioner och möten. 7 februari startade USA omfattande bombningar av Nordvietnam som kom att pågå nästan oavbrutet under resten av året. De skedde som gensvar på FNL:s attacker på amerikanska förläggningar i Sydvietnam. 8 februari demonstrerade en handfull ungdomar utanför USA:s ambassad, 9 februari Kommunistisk Arbejdskreds och 10 februari 3-400 på initiativ av Socialistiske studenter, Clarté, Socialistisk Ungdomsforum och Dansk Kommunistisk Ungdom. Bombningarna fördömdes och man uppmanade USA att upphöra med kriget innan det utvecklades till ett storkrig. Den kommunistiska dagstidningen Land og Folk började systematiskt att uppmärksamma Vietnamkriget under våren 1965 och bland ungdomar fanns en allt större beredvillighet att gå till aktion vilket man blivit van vid i samarbeten som Gruppe 61 och Socialistisk Aktion.
Spänningarna ökade i Danmark mellan rörelsens olika grenar. Ett skifte sker bland många från Atomkampagnens betoning av Gandhis och Bertrand Russells principer om icke-våld till betoning av rätten att försvara sig mot imperialistiska angripare.⁴⁵³ När tysk trupp för första gången sedan andra världskriget korsade den danska gränsen för att delta i en dansk-västtysk militärövning och ankom till Randers i det nordligare Jylland 16 mars 1965 väckte det protester både i fredsrörelsen, inom vänstern och bland motståndsmän från andra världskriget.⁴⁵⁴ En kommitté med Scharnberg i ledningen kallade till demonstration mot de tyska trupperna vilken enligt planerna skulle skötas i god pacifistisk anda. Hövliga demonstranter skulle sätta sig i vägen för militärfordonen och förklara för soldaterna att de inte som personer var oönskade utan den bakomliggande politiken. Därefter skulle deltagarna genomföra en demonstration och därefter lugnt dra sig därifrån. Den pacifistiske veteranen och sopåkaren Henning Sørensen berättade hur det gick till:
”Den 1. April 1966 blev jag ringet op i frokostpausen i skraldemændenes velfærdsbygning. Jag arbejdede på den tid som skraldemand. Det var Carl Scharnberg, der spurgte om jeg havde mulighed for at kommet til Randers, hvor man for første gang siden besættelsen ventede tyske militærkøretøjer. Jeg var straks med på idéen om en ikke-voldelig protest, og eftersom min arbejdsformand var særdeles forstående, sad jeg lidt senere i toget.

…

Vi kom til stedet, Vi var vel 50. Harald Knudsen fra Skive, der var ivrig kommunist, havde jeg arbjedet med i 1963, da kvælstoffabrikken i Grenå blev bygget. Ellers genkendte jeg bare to ansigter, Carls Scharnberg og pastor Harald Søbye. Harals Søbye ver blevet fyret som præst i folkekirken for sine pacifistiske, republikanske og stærkt venstreorienterte synspunkter. Og så var han i øvrigt folketingskandidat for SF i Grenåkretsen i 1964.

Næppe havde jeg hilst på de tre, før en meget stor politistyrke ankom med en række biler, som de begyndte at fylde med os demonstranter. Som aftalt gjorde ingen modstand, men blev liggende på vejen. Harld Søbye lyste dog højlydt velsignelsen over såvel demonstranter som politi. ’Herren velsigne dig og bevare dig.’

Vi sat i arresten i Randers en times tid, så kom en venlig arrestbetjent og sagde, at nu var de tyske tropper inde på kasernens område, så nu kunde vi godt tage hjem.”⁴⁵⁵
Huvuddelen av aktionen försiggick alltså som planerat. Men vad Sørensen inte nämner var att även icke-pacifistiska vänstergruppen hade siktet inställt på protester mot den tyska militären. Det ledde till kravaller. Redan när militärfordonen anlände slet en aktivist en nyckel ur en jeep och kastade bort nyckeln medan andra slogs med soldater och dansk polis. Dagen därpå blev det slagsmål med raggare i läderjackor som kommit till demonstrationen knappast i välmening. Scharnbergs vädjan om att bevara lugnet och låta sig slås ned för den goda sakens skull lyckades inte. Scharnberg riktade efteråt chockerad kritik mot de små grupperna som genom sitt extrema uppträdande skadat den gemensamma saken. Två dagar efteråt sprängdes ett hus i Randers och jämnades med marken vilket ansågs vara en vänsteraktivist som stod bakom. Nya tider hade kommit.
I Vietnamfrågan dominerade dock under en tid traditionella former för mobilisering. Socialistisk Folkeparti markerade sin protest genom en demonstration 9 april, på årsdagen av tyska ockupationen av Danmark. Kommunisternas paroll 1:a maj var ”Med kommunisterne for fred i Vietnam og arbejdersklassens krav om bedre løn- og arbejdsvilkår.” Århus fackliga samorganisation där socialdemokraterna var starka stödde ett större möte 28 maj 1965 som satte tryck på den socialdemokratiska regeringen. Socialdemokratiska ungdoms- och studentorganisationer satte också press på regeringen. I Aldrig mere krigs tidning Pacifisten publicerades allt fler artiklar om Vietnam och visade på en oro också hos fredsrörelsen.
Men regeringen fortsatte att inta samma hållning. Den uttalade önskemål om fredsförhandlingar men ville inte ta avstånd från bombningarna och utrikesminister Hækkerup betonade att:
”… det for Danmark, som medlem av NATO, må være af afgørende betydning, at USA lever op til sine trakatmæssige forpligtelser til forsvar for andre lande.”
En gång USA, alltid USA i hela världen var linjen. Under hösten fortsatte mobiliseringen. Störst uppslutning fick teach-ins där experter svarade på frågor från publiken och förde en diskussion som mynnade ut i mer humanistiska och mindre politiska budskap med avståndstagande till krig och kravet Fred i Vietnam.⁴⁵⁶ De organiserades i flera stora städer med fackföreningar som pådrivande kraft. En rörelse började växa fram och med den kravet på att ta ställning för och emot de som orsakat kriget och därmed också intresset för organisering. Allt oftare ställdes kravet att ta ensidig ställning för FNL och Nordvietnam mot USA.
Öppet ställningstagande började när Socialistisk Aktion tillsammans med enskilda personer från Revolutionære Socialister, SUF, SF och DKP startade V-dags-komiteen till stöd för FNL. Samtidigt startade Kommunistisk Arbejderkreds en pengainsamling till ett sönderbombat nordvietnamesisk sjukhus under parollerna ”Befri syd, forsvar nord, genoforen fædrelandet” och ”Vietnams folk kæmper for os”.⁴⁵⁷ Stöd fick man från 43 framträdande personer framförallt till vänster och kunde under höstren fram till 15 november samla in 6 000 danska kronor.
En demonstration arrangerad 18 december av Studentersamfundet, Radikal ungdom, Frit Forum, DSU och SUF samlade 2 000 deltagare och blev den dittills största manifestationen mot kriget. Här poängterade en talare från Studentersamfundet mot de som tog ensidig ställning att den demonstration som nu hölls riktade sig till den breda opinionen och inte var en ”obändig anti-amerikansk protest” präglad av ”rabiata paroller”.⁴⁵⁸ Därför hade man valt att inte bjuda in flera vänstergrupper och DKP som medarrangörer och hade som talare bl.a. en f.d. radikal venstreminister och en USA-vänlig socialdemokrat.
Skiljelinjerna var dragna om det än skulle dröja tills de fick organisatoriskt uttryck i större skala. 14 januari 1966 startades Vietnam Komiteen på initiativ av Kommunistisk Arbejderkreds som sedan i juni startade tidningen Vietnam-aktuelt som utgavs fram till januari 1967.⁴⁵⁹ Den första lokala Vietnamkommittéen startades 2 mars på Nørrebro under våren och följdes av 10 till under året.⁴⁶⁰ Målet för kommittén på Nørrebro var att USA skulle dra sig ur Vietnam och att den danska regeringen skulle ta ”klar og utvetydig afstand fra såvæl USAs som andre magters indblandning i Vietnams indre problemer.” Kommittén bestod av enskilda medlemmar, fackföreningar, ungdosmorganisationer och partier. 14-15 maj organiserade Nørrebrokommittén en ”Vietnamweekend” uppbackad av 21 fackföreningar och 10 politiska föreningar med bl.a. rundabordskonferens med politiker och journalister på programmet. I hela landet var intresset stort för teach-ins. Redan i januari kunde i Helsingör den lilla stadens politiska ungdomsförbund och fackklubben på Helsingør Skibsverft samla 500-600 deltagare på ett möte. Intresset fortsatte växa och vara stort i hela landet för information om Vietnamkriget. Även om det var vänstern som i huvudsak organiserade ett motstånd var den folkliga opinionen på kritikernas sida. Sommaren 1965 var 46% emot och 13% för ”den amerikanske politik i Vietnam”, i februari hade motståndet ölkat till 51% mot och 10% för.
I maj 1966 blev Storkspringbrunnen på Ströget i Köpenhamn symbol och samlingspunkt för upprorisk ungdom där det utbröt en del bråk⁴⁶¹ Men än händer inte så mycket i Danmark varken när det gäller ungdomskravaller eller organiserandet av en politiskt mer tydlig rörelse för FNL mot kriget. En grupp med anarkister, trotskister och socialister genomförde en militant aktion i samband med den årliga Rebildfesten 4 juli som firades för att hylla de dansk-amerikanska förbindelserna. Gruppen brände av 1 500 kvadratmeter ljung med kemikalier och avbröt en gudstjänst för dansk-amerikaner genom att kasta ett järnrör över högspänningsledningar. 19 i gruppen greps. Vietnamkriget skapade starkt engagemang hos inte minst ungdomar. I den allmänna massiva organiseringen av opinionsbildning där experter bland akademiker, journalister och politiker stod i centrum för folkbildning utan klara ställningstaganden blev flera aktivister allt militantare. Ett ytterligare uttryck var Foreningen for Vietnam-frivillige som startade på hösten 1966. Syftet var att sända frivilliga som soldater till FNL. Man var beredd att sända frivilliga till befrielsefronten om FNL så önskade. I oktober avslog dock en delegation från befrielserörelsen anbudet. FNL ansåg att det var bättre att danskarna arbetade med opinionen hemma.⁴⁶²
I juni 1966 sammankallade trotskister från Revolutionære Socialister till ett möte där flera vänsterorganisationer samt studenter knutna till det borgerliga Radikal ungdom enades om att starta Giro 1616, en insamling till FNL och Nordvietnam som de kunde använda villkorslöst. Meningen var att sända ut insamlingslistor till landets alla större arbetsplatser efter att justitieministern gav dess tillstånd. Men tillståndet avslogs trots en ström av protester från många fler än insamlingskommittén när justitieministeriet på förhand aviserade att det kunde bli avslag p.g.a insamlingens ”militära och politiska” syfte. Insamlingen sattes igång ändå och protesterna fortsatte. ⁴⁶³
Att insamlingen skedde på mottagarens villkor och även kunde användas till vapen gjorde en del grupper stor poäng av. Detta motsatte sig kretsar inom bl.a. socialdemokratin som inte önskade gå utöver vad som kan ses som ett humanistiskt grundval. Den splittring som legat på lur under ett år blev nu uppenbar. De önskade en insamling för humanitära ändamål till både FNL och regimerna i Syd- och Nordvietnam.
I september 1966 samlades de olika riktningarna inom Vietnamrörelsen till ett möte i Odense. Hit kom 150 personer från fackföreningsrörelsen, de flesta vänsterorganisationerna, Socialdemokraterna, De Radikale och Den kirkelige Vietnamkomite. Den tvärpolitiskt sammansatta arrangörsgruppen i Odense hade som syfte att få till stånd bättre koordinering av arbetet för att förändra regeringens hållning till Vietnamkriget. Arrangörernas förhoppning var dessutom att man skulle kunna uppnå enighet om ”at den solidaritet, som det vietnamesiske folk ønsker, må formuleres som humanitær hjælp, og som en fra regeringshold utvetydig avvisning af den af Amerika i Vietnam førte politik.”
Därmed sattes fokus på oenigheten kring om en Vietnaminsamling bara skulle gå till humanitära ändamål eller vara villkorslös och om den skulle gå enbart till FNL och regimen i Nordvietnam eller också gå till regimen i Sydvietnam. Mötet delade upp sig i två läger, den ena som förordade en taktik för att nå ut till breda grupper, en annan som anklagade den första gruppen för att bli för urvattnad för att kunna skapa politisk klarhet när det istället var nödvändigt att kort och gott säga USA ut ur Vietnam. Ingen enighet uppnåddes om något gemensamt arbete. Det enda resultatet blev att en ny grupp tillsattes för att ordna ett nytt möte som skulle hållas vid årsskiftet. På detta nya möte i Odense med 200 deltagare kom man heller ingen vart och försöket att samla både mer humanitärt orienterade initiativ och de som hade en markerad politisk linje rann ut i sanden. Splittringen av Vietnamrörelsen blev allt tydligare där bara enstaka initiativ tillfälligt kunde samla hela opinionen. En gren ställde markanta politiska krav och ifrågasatte myndigheternas förbud mot att gå utanför humanitära och andra ramar för politiskt arbete. En annan såg det som viktigt att uppnå en stor bredd i arbetet och ta avstånd från kritik som utpekade Vietnamkriget som ett resultat av USA:s ekonomiska och politiska system.

”Vi är inte intresserade”

I Finland rycktes ungdomar också med i protesterna mot USA:s krig. Viveka Hedengren berättar hur hon plötsligt en dag 1965 ”steg ner från trottoaren på Mannerheimgatan och anslöt till en tyst begravningsprocession mot USA:s krig och aggression i Vietnam. Jag blev en del av rörelsen och det har inte blivit något slut på det.”⁴⁶⁴ Drivande kraft bakom protesterna mot Vietnamkriget i Finland var de Hundras kommitté. Den första demonstrationen hölls 16 mars 1965 bakom kravet ”USA till förhandlingsbordet!.” 130 deltog i demonstrationen medan polisuppbådet var än större.
Protesterna är inte så omfattande som i de skandinaviska länderna men tätare kopplad till en uppgörelse med ingrodda inhemska politiska motsättningar. Den politiska, vetenskapliga och kulturella debatten dominerades fortfarande av konservativa kretsar även om presidenten och väljarna börjat sträva mer vänsterut mot mitten. Den radikala skillnaden gentemot övriga nordiska länder kom till uttryck när Nguyen Van Dong som representerade FNL höll en presskonferens i Helsingfors i slutet av oktober 1965. Trots att de stora finska tidningarna skickat reportrar dit så skrev dessa tidningar ingenting om besöket eller det budskap som fördes fram. Van Dong talade om att FNL inte krävde att USA:s trupper skulle ut ur Vietnam som förutsättning för fredsförhandlingar. Genom en radiointervju spreds dock nyheten som hade stort internationellt intresse. Den spreds sedan vidare av Stockholms-Tidningen, The Guardian och annan press. Nu tog finsk press upp saken på sitt karakteristiska sätt, ”Nyhetsvärdet av Dongs uttalande tillbakavisas av Washington.” För USA gällde det att framställa sig själva som ständigt beredda till fredliga lösningar och motparten FNL som oförmögen att ta nya initiativ, en bild som finsk press ville skulle ha monopol finsk offentlighet. Helsingin Sanomat som beredvilligt gav Washingtons syn på saken efter att den skapat internationell uppmärksamhet förklarade varför man inte ville skriva om FNL:s presskonferens i Helsingfors med påståendet att ”Vi är inte intresserade.”⁴⁶⁵
I Finland blev Vietnamrörelsen starkt integrerat med en allmän uppgörelse med högerklimatet i samhället. Lappooperan blev en banbrytande kultursatsning i mitten av 1960-talet som en uppgörelse med högerns våld. Operan gjorde upp med den fascistiska Lapporörelsen i Finland på 1930-talet och öppnande för medvetenhet om arbetarkampens historia och inbördeskriget. Etablerade sanningar skakades om och protester började växa fram på många områden.