”…om man vill komma ifrån denna utsugning, får man förändra äganderätten till produktionsmedlen”

1.5 Den svenska socialdemokratins självförståelse

1.5.1 Marx och Lassalle

Det hör inte till uppgifterna för den här uppsatsen att närmare utreda olika former av marxistisk samhällsuppfattning, men för att förstå det som skedde inom SAP under 1900-talets första decennier måste vi ha en viss bakgrund. Denna bakgrund är i första hand socialdemokratins egen förståelse av sitt idéarv under den tid Möller var aktiv. Då man tog sin självklara utgångspunkt i marxismen, ska vi se närmare på huvuddragen i det marxistiska idéarvet.
Marxismen bygger på en dialektisk materialism, vilket innebär att världen förändras genom motsättningarna i den materiella produktionen. Historien om alla hittillsvarande samhällen är en historia om klasskamp. Samhällets produktivkrafter tas tillvara genom de produktionsmedel i form av maskiner, kunskaper, byggnader, kommunikationer med mera som utvecklats vid varje tid. Dessa produktionsmedel är förbundna med produktionsförhållandena, det vill säga vem som äger produktionsmedlen. I kapitalismen är det kapitalisterna som äger produktionsmedlen, medan arbetarna är en del av produktivkraften. Målet för det kapitalistiska produktionsförhållandet är största möjliga vinst. Striden mellan arbetarnas krav på arbetslön och kapitalisternas krav på kapitalavkastning är en dialektisk process och den stora konflikten i det kapitalistiska samhället.
Den mänskliga kulturen och levnadsformerna är delar av samhällets överbyggnad, som formas av förhållandena i den materiella basen. I denna överbyggnad ingår saker som staten och dess strukturer, religion, filosofi, konstyttringar och allehanda levnadsvanor. Samhällets socialisationsprocess, i betydelsen hur vi anpassar oss till det rådande samhällets normer, är självfallet en del av överbyggnaden. En växelverkan sker mellan bas och överbyggnad, även om basen enligt Engels var avgörande i sista hand.
Den marxistiska arbetsvärdeläran innebär att priset för produktivkraften arbete är kostnaden för att upprätthålla denna produktivkraft. Det innebär att arbetaren endast får vad som krävs för sin egen överlevnad, och arbetar så länge som han kan för att hinna återhämta sig till nästa arbetspass. Det som ”blir över” efter att alla produktionskostnader (inklusive arbetet) är betalda utgör mervärdet, som främst består av räntor och vinster till banken och till företagets ägare. När agitationen för åtta timmars arbetsdag skedde under 1900-talets början var det med argument hämtade från Marx – arbetarna jobbar i tolv timmar men får bara betalt för kanske åtta, resten går till dem som inte annat gör än att äga kapital (en arbetsfri inkomst). Och vad är då kapitalet, annat än tidigare generationers arbete, utsuget av tidigare generationers arbetare?
Medan det kapitalistiska samhället utvecklas försalltfler in i kapitalistisk produktion, vilket leder till att de gamla mellanskikten av bönder, hantverkare m.fl. proletariseras. Kapitalet koncentreras på allt färre händer, medan hungern efter ökat mervärde driver kapitalismen att söka alltfler nya marknader och mer omsorgsfullt suga ut de befintliga marknaderna. Detta leder till en allt mer växande utarmning av arbetarklassen, relaterat till de ekonomiska resurser som tillkommer kapitalägarklassen.
I takt med att arbetsdelningen fortgår och arbetaren bara blir en kugge i det kapitalistiska hjulet, främliggörs också arbetaren från sitt eget arbete och från det samhälle han lever i. Överbyggnadens passiviserande massmediala kulturyttringar motverkar den nödvändiga samhällsförändringen, och bidrar ytterligare till arbetarens främlingskap, alienation, till produktionsförhållandena och samhället som helhet.
Kapitalismen skapar sina egna dödgrävare, menade Marx, genom skapandet av det industriella proletariatet, som inget annat äger än sitt eget arbete. Dessa arbetare skapar motkrafter genom fackföreningar och politiska partier, som syftar till att kapa åt sig så mycket som möjligt av arbetsprodukten och till att i grunden avskaffa det kapitalistiska systemet genom den sociala revolutionen.⁶
Samtida med Marx var Ferdinand Lassalle, som kom att spela en viss betydelse som inspiratör, bland annat för det socialdemokratiska ungdomsförbundet som startade 1903 (och där Gustav Möller kom att sitta ordförande under ett år). Lassalle menade att det fanns en ”järnhård lönelag” som ledde till att arbetarnas reallöner aldrig skulle nå över existensminimum, då kapitalisterna skulle höja priserna så fort lönerna ökade. Därför var hans modell arbetarkooperativ där arbetarna själva styrde över fabrikerna. Samtidigt var Lassalle i grunden positiv till den borgerliga staten. Detta är också den främsta grunden till att Lassalle inte kan räknas som marxist, då Marx betraktade staten som en del av överbyggnaden och därmed som något av kapitalismens väpnade gren, med uppgift att bevara det rådande samhället.
För att få en tydligare bild av marxismens statsuppfattning kan det vara värt att citera ett uttalande från den tyska socialdemokratiska partikongressen i Berlin 1892, ett år efter att SPD genom Erfurtprogrammet, författat av Karl Kautsky, ställt sig på en helt igenom marxistisk grund:
”Socialdemokratin har intet gemensamt med den s. k. statssocialismen, som blott går ut på att låta staten träda i stället för enskilda kapitalister och så ge den tillfälle att hålla det arbetande folket under ett dubbelt ok, både ekonomisk utsugning och politisk omyndighet. Statssocialismen är ett system af halfheter, som uppkommit genom fruktan för socialdemokratin och har till syfte att genom små eftergifter och halfmesyrer aflägsna arbetare från socialdemokratin och så förlama denna. Socialdemokratin tar gärna emot sådana förbättringar, som kunna höja arbetarnes läge under den nuvarande ekonomiska ordningen, men betraktar dem blott som små afbetalningar, hvilka icke kunna ha någon inverkan på dess sträfvan till en socialistisk nybildning af stat och samhälle. […] Socialdemokratin är till sitt väsen revolutionär, statssocialismen konservativ. De båda äro oförsonliga motsatser.”⁷
Det som Kautsky då benämnde som ”statssocialism” var en riktning hos ledande tyska konservativa. Bismarcks socialförsäkringssystem kan ses som en exponent för denna statssocialism. Med detta ska vi inte förstå att marxismen är fientlig till staten på det sätt anarkismen är det. Marxismen är fientlig till den borgerliga staten, och vill ersätta den med en socialistisk stat genom en social revolution.

1.5.2 Socialdemokrati

Begreppet socialdemokrati skymtar för första gången i samband med en socialistisk rörelse när det tyska arbetarpartiet bildas 1864. Genom Erfurtprogrammet 1891 ställde sig detta parti definitivt på en marxistisk kurs, efter att tidigare genom Gothaprogrammet 1875 varit inspirerat av Ferdinand Lasalles idéer. Det tyska partiet kom att bli ”den organisatoriska och teoretiska grunden för alla de unga partier som ställde sig på den marxistiska grunden”⁸.
På Hotell Stockholm i Malmö höll August Palm söndagen den 6 november 1881 ett anförande med titeln ”Hvad vilja socialdemokraterna?”⁹. Detta kom att bli början på den socialistiska agitationen i Sverige, som ledde till att Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP) startades 1889. Dess första program skrevs 1897 av Axel Danielsson, och var mycket inspirerat av Erfurtprogrammet.
Alla partier som stod på marxistisk grund kallade sig fram till första världskrigets slut socialdemokratiska. Begreppet ”kommunistisk” återuppstod vid denna tid som partibeteckning när Lenin gav sitt ryska parti ett nytt namn p.g.a. vad Lenin såg som den internationella socialdemokratins svek vid första världskrigets början – att inte genom generalstrejk hindra krigets utbrott. Begreppet kommunism har sedan dess kommit att identifiera de rörelser som uppkommit i den leninistiska idétraditionen, och har samtliga karakteriserats av en organisationsteori präglad av avantgardism; d.v.s. att den skolade och upplysta eliten inom arbetarklassen skulle leda revolutionen, som måste vara snabb och därmed våldsam.

1.5.3 Bernstein och Kautsky

De marxistiska uttolkare som var mest betydelsefulla i Sverige under tidigt 1900-tal var Eduard Bernstein och Karl Kautsky, båda aktiva inom den tyska socialdemokratin. För att komma förbi de vanföreställningar av de olika tänkarnas ståndpunkter som ofta kommer till uttryck vid skildringar av dem ska jag låta en med dessa tyskar samtida kännare av socialistisk idédebatt, Hjalmar Branting, komma till tals. En fördel med att sila de båda tänkarna med Branting som filter är att detta också ger en bild över hur de sågs i Sverige under början av seklet. Branting redogjorde för striden inom tysk socialdemokrati, där Bernstein enligt Branting bestämt sig för att:
”underkasta den gällande vetenskapliga socialismens teorier en ’revision’, en förnyad granskning, afseende att skilja ut det oväsentliga, som han ansåg föråldradt, för att kunna framlägga det väsentliga och bestående i desto mer oangriplig form. Att hans egen form härvid ofta brast i klarhet och att kritiken stundom slog öfver på ett sätt, som var direkt ägnadt att framkalla missförstånd, det lära väl numera icke ens hans närmaste meningsvänner vilja förneka.”¹⁰
I en till synes paradoxal formel sammanfattade Bernstein sina tankar; ”För mig är rörelsen allt, hvad man vanligen kallar slutmålet intet.”¹¹ Bernstein skrev till kongressen i Stuttgart 1898:
”[Kommunistiska] Manifestet har rätt i sin framställning av utvecklingens allmänna tendenser, men misstog sig om tiden och därför också om formerna för densamma. Samhällsförhållandena ha icke spetsat till sig så där som förutsäges. Antalet besittande har icke blifvit mindre, utan större; den enorma ökningen av samhällets rikedom åtföljes icke af ett minskande antal kapitalmagnater, utan af ett växande antal kapitalister af alla grader. Mellanlagren ändra karaktär, men försvinna icke ur samhällsskalan. Produktionens koncentrering fortgår icke öfverallt med samma fart ens inom industrin, och i jordbruket visar ingen grupp tendens att försvinna.
Politiskt vika bourgeoisins privilegier för demokratiska institutioner. Med dessas hjälp har arbetarrörelsen kunnat sätta i gång med en samhällets motverkande rörelse mot kapitalismens utsugningstendenser. Och demokratiseringen minskar behofvet af och utsikterna till stora politiska katastrofer. Marx och Engels ha själfva, efter [Paris]Kommunen och om den tyska socialdemokratin, framhållit att arbetarklassen ’icke kan helt enkelt ta ett färdigt statsmaskineri i besittning och använda det för sina ändamål’ samt anbefallt ’omstörtningspartiet’ laglig verksamhet och ’det parlamentariska arbetets långsamma propaganda.’ I stället för att spekulera i det stora sammanstörtandet, har socialdemokratin ännu så länge fullt upp med att organisera arbetarklassen och kämpa för alla reformer, som äro ägnade att höja denna och demokratisera samhället.”¹²
I sin bok Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter angrep Bernstein vad han såg som kvarvarande utopistiska drag hos marxismen. Han menade att politiska, ideologiska m.fl. faktorer måste få plats i historiebeskrivningen, även om de stora rörelserna i historien alltid avgjorts av de ekonomiska omgestaltningarna. Han angrep det hegelianska schemat, som han menade lätt leder till godtyckliga konstruktioner som inte svarar mot verkligheten, och som är grunden till de flesta av de felbedömningar Marx och Engels gjort. Han menade att blanquismen, d.v.s. det revolutionära våldets skapande kraft, fått för stor plats i marxistiskt tänkande. Värdeläran ansåg sig inte Bernstein kunna säga något bestämt om, och den s.k. gränsnytteteorins förtjänster påpekades, även om han tydligt deklarerade att ett socialt ”mervärde” existerar då samhällets totalproduktion långt överskrider arbetarnas lönesumma. Bernstein hävdade att Marx synsätt på den ekonomiska utvecklingen i stort är korrekt, men att han förbisett de motsatta faktorerna. Aktiebolagssystemet motverkar en förmögenhetskoncentration till allt färre, även om detta är ”principiellt likgiltigt” för det stora flertal som arbetar och får ”betala kalaset” – det är rentav billigare att försörja en liten privilegierad klass än en stor. Bernstein menade att mellanskikten kommer att finnas kvar länge än, men att det faktiskt är arbetarna själva, inte ”kapitalet”, som har till uppgift att skaffa parasiterna ur vägen. Oundvikligheten av de ekonomiska världskriserna är också något Bernstein ifrågasatte utan att ge något bestämt svar.
Förutsättningarna för socialismen var enligt Bernstein 1) att produktionen centraliserats, vilket ännu inte skett fullt ut, och 2) att proletariatet erövrat den politiska makten, genom parlamentet eller genom en revolution. Nu fanns de två problemen att arbetarna dels överallt är ett mindretal av befolkningen, och dels inte var fullt ut socialistisk överallt. Bernstein argumenterade för konsumentkooperativ, fackföreningar och parlamentarisk reformpolitik för att skapa förutsättningar för socialismens förverkligande. Fraser som ”proletariatets diktatur”, som ekade från en förgången tid, skulle läggas bort. Argumentationen för överförandet av kapitalet i samhällets händer borde, snarare än hävdandet av klassdiktaturen, vara grundad i kampen för en högre kultur, och man skulle inte sky för att erkänna sig som den legitima arvtagaren till liberalismens stora program för individens största möjliga frihet.
Avslutningsvis menade Bernstein att socialdemokratin skulle våga synas vara vad den är. Man bör erkänna sig som stående på en nationell grund, men med ett internationellt sinnelag. Nödvärnsrätten till revolution ska man inte avsvärja sig, men man ska öppet utropa sig till ett demokratiskt-socialistiskt reformparti. Traditionen strävar mot detta, men praxis har alltid tvingat socialdemokratin att utan hänsyn till doktriner ta hänsyn till arbetarklassens omedelbara intressen. Man bör även ta arbetarklassen för vad den är – formad som den är av sin ekonomiska och sociala tillvaro. Vi ska glädjas över de förmågor arbetarrörelsen dels dragit i ljuset, dels skapat hos arbetarklassen, men inte heller kritiklöst se bort från vad som ännu felas.¹³
Branting berättade hur de borgerliga bemötte boken med jubel, men de ”totalt förbisåg, att det kapitalistiska samhällets bestånd allt icke var bättre garanteradt efter det Bernsteinska än efter det Marx’ska utvecklingsschemat”.¹⁴ I de s.k. Bernstein-debatter som härjade i SPD under mer än tio år var partiledaren August Bebel och Karl Kautsky de främsta motståndarna till Bernsteins revisionism. Branting skriver att:
”Somliga gåfvo honom [Bernstein] rätt i ett, andra i ett annat, men det bildade sig också kring Kautsky, Bebel, Mehring m. fl. en riktning, som under meningsstridens fortgång alltmera utformade en ’ortodox’ Marxism med anspråk på att vara den enda radikala och äkta och vetenskapliga socialismen. Om Bernstein ställt sig tviflande äfven där han icke själf var på det klara med sin kritik, så fick däremot försvaret lätt en benägenhet att hålla fast vid både viktigt och oviktigt i mästarens läror och att genom borttolkning skyla öfver satser, som nog en gång varit ordagrannt menade.”¹⁵
Kautskys försvar för sin marxtolkning kom i Bernstein och det socialdemokratiska programmet i september 1899. Han menade där att metoden att söka de yttersta orsakerna till händelserna i den ekonomiska utvecklingen ligger fast, även om resultatet blir annorlunda nu än i exempelvis Kommunistiska manifestet. De andra faktorer Bernstein vill föra in har också i grunden ekonomiska orsaker, vilket leder till att hans materialism blir inkonsekvent i stället för konsekvent. Kautsky medgav att dialektiken felaktigt använd kan vara farlig, men fortfarande kvarstår att den är ytterst fruktbringande rätt använd. Han menade också att Bernstein i sin eklekticism vad gäller ekonomisk teori hamnar i en position där en fullständig ändring av uppfattning av hela det kapitalistiska produktionssättet blir nödvändig, då denna bygger på värdeläran.
Kautsky förnekade också att ”katastrofteorin” någonsin varit socialdemokratisk doktrin. Han pekade på hur Marx beskrivit hur proletariatet tilltar i mogenhet och makt. Kautsky skrev att ”Den Marx’ska teorins riktighet beror inte på större eller mindre sannolikhet för katastrofer, utan endast på utvecklingens riktning”¹⁶. Han förde fram statistiska argument för att stordriften i Tyskland ökat och att allt färre är anställda i den smådrift som finns kvar. Han pekade även på att mycket av smådriften proletariserats och faktiskt beroende av storkapitalet. Kautsky erkände att jordbruket ännu var präglat av smådrift, men menade att dess samhälleliga betydelse var i avtagande. Han beskrev hur truster och karteller tilltar, som ett bevis för Marx’ koncentrationsteori.
Samtidigt som antalet kapitalister växte, något Marx enligt Kautsky aldrig förnekat (vilket han dock inte sade i Stuttgart ett år tidigare), växer också proletariatet, och därigenom ökar klasskonflikten. Aktiesystemet innebär, tvärtom mot vad Bernstein sagt, att de stora lättare kan suga upp småkapitalet. Han pekade på slöseriet i det kapitalistiska samhället, men medgav att arbetarklassen har det bättre nu än för femtio år sedan. Dock har det sociala eländet vuxit, även om det fysiska avtagit, då motsatsen mellan kulturbehoven och medlen att tillfredställa dem ökas, och då arbetarnas relativa andel av produktionsresultatet sjunker. Kautsky medgav också att en ny mellanklass uppstått, ”de bildade klasserna”, men också den proletariseras, och är föga stöd för den kapitalistiska ordningen. Kriserna fortsätter att skärpa klassmotsättningarna, oavsett om de fortsätter komma periodiskt som förr eller antar delvis nya former, men ingen socialdemokrat väntar på en stor världskris som den stora förlossaren.
Branting menade att Kautsky var överens med Bernstein om det sociala reformarbetets nödvändighet. Vid industriellt uppsving och politisk reaktion betonas detta starkare, vilket Kautsky såg Bernstein som en exponent för. Dock är det en orimlig optimism att se dagens situation som ett normaltillstånd. Däremot bör man alltid anpassa sin taktik efter situationen. Man bör fortsätta vara det kämpande proletariatets klassparti, och inte genom att göra sig till klassparti för även bönder och småborgare förlama angreppskraften och enigheten hos partiet. Brantings fortsättning av Kautskyreferatet förtjänar att citeras:
”Ett folkparti, där bonde- och småborgarintressen öfvervägde, måste med all sin arbetarvänlighet dock stanna på den fria privata produktionens mark, medan däremot ett proletariskt parti, hur fredligt och ’organiskt’ det än gör sin makt gällande, måste sträfva till att ofverföra de stora kapitalistiska monopolen i samhällets besittning och att afskaffa den arbetslösa reservarmén, tvänne åtgärder som träffa det kapitalistiska produktionssystemet i hjärtat och innebära en social revolution, icke blott en demokratisk-socialistisk reform. Så se vi att uppfattningen om slutmålet återverka äfven på ögonblickets taktik. Arbetarklassen är visst icke fri från fel och svagheter, men här är icke fråga om en ideal måttstock, utom om jämförelse med andra klasser, och då håller den måttet. Låt ej i dagens småomsorger blicken bli skymd för dess historiska uppgift, och må ingen ängslan att möjligen segra för tidigt förlama kampens energi!”¹⁷
Brantings redogörelse för den konflikt inom tysk socialdemokrati, som pågick i hans samtid, präglas av en nedtoning av åsiktsskillnadernas vidd. Han påpekade att alla faktiskt kämpade gemensamt mot de härskande klasserna, och att man tänkte olika om detaljer om den lämpligaste vägen mot socialismen (som ju faktiskt var Bernsteins mål, trots hans märkliga uttalande om att ”målet är intet”). Det handlade i mycket om en temperamentsfråga, menade Branting. Och som avslutning av sin redogörelse, kanske för att klargöra för en möjlig mellanposition mellan Bernsteins betoning av medlen och Kautskys betoning av målet, citerade Branting Liebknecht:
”Hvad menar man egentligen med det sällsamma ordet – ’framtidsstat’? Hvar börjar framtiden och hvar upphör nutiden? Jag hör så ofta den längtansfyllda frågan: skola vi upplefva att se vårt ideal förverkligadt? Därtill kan svaras både ja och nej, ty intet ideal går i uppfyllelse. Då vi nått det, som för ögonblicket förekommer oss vara det högsta, så visar sig redan för oss något ännu högre och aflägsnare, som vi måste nå. Målen växa ständigt. ’Framtidsstaten’ har hvarken början eller slut. Ända tills jorden frusit bort kommer det att framför den uppåtsträfvande mänskligheten att ligga en framtidsstat. Och ändå skola vi själfva upplefva den, eller rättare: vi upplefva den redan nu, den blir till rundt omkring oss. Vi stå midt uti den sociala revolutionen.”¹⁸
Angående genomslaget för Bernsteins och Kautskys idéer i svensk socialdemokrati under 1900-talets första decennier, menar Jan Lindhagen att:
”Striden om revisionismen, som rasade i Tyskland och andra länder kring sekelskiftet, hade då inte spelat någon större roll för vår debatt. Den svenska rörelsen var inte klavbunden av teoretiska hänsyn och man hämtade vad man ansåg sig behöva lika mycket från den ’ortodoxe marxisten’ Karl Kautsky som från revisionisten Bernstein, oftast utan att ta ställning för någondera.”¹⁹
Jag utgår, med stöd från Brantings tendens i sin text, från Lindhagens tes i denna uppsats, dock i medvetenhet om vad som anförs i Sigurd Klockares Den unge Per Albin – marxisten angående det myckna läsandet av Kautsky i det ungdomsförbund Möller verkade i.

1.5.4 Revolution och reform

Begreppet revolution används i två betydelser inom arbetarrörelsen. I Gävletalet 1886, det tal många i Zeth Höglunds efterföljd utropat till ”den svenska arbetarrörelsens självständighetsförklaring”, sade Hjalmar Branting apropå revolution:
”Ja, socialismen är revolutionär i den meningen, att det är en helt ny princip, broderskapet, solidaritetens princip, som den bringar till heders i motsats till den ’liberala’ grundsatsen att en var skall söka slå sig fram själv; dukar han under, så mycket sämre för honom! Den är revolutionär, ty den lämnar den gamla grunden och bygger på en ny, en bättre och av utvecklingen själv anvisad.
Men menar man med revolutionär vad kälkborgarna förstå med detta ord, något som har förbindelse med gatukravaller, mord och plundring, då är socialismen som sådan så långt ifrån revolutionär, att den tvärtom måste betecknas som i äkta mening konservativ. […]
Socialismen är sålunda revolutionär i princip, dvs. den sätter en helt ny princip i stället för den gamla, icke bara lappar upp denna; men den är icke revolutionär i den mening, att den skulle egga till planlösa attentat mot enskilda motståndares person eller egendom. Härmed är dock naturligtvis icke sagt att vi under alla förhållanden skulle vilja förbinda oss att gå den väg våra motståndare kunna behaga kalla laglig; väl att märka, det är de själva, som stiftat lagen.[…]
Vill emellertid överklassen respektera folkviljan, även när den fordrar upphävandet av dess egna företrädesrättigheter, så icke blir det socialisterna, som i onödan vädjar till våldet. Men första förutsättningen för en fredlig arbetarrörelse är, att den skall ha några medel att göra sig gällande. Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisin kan få köpa sig avveckling medelst administration, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol.”²⁰
Detta citat visar på lite av komplexiteten i arbetarrörelsens förhållande till revolutionen. Branting gjorde en distinktion mellan revolutionen som mål och som medel, liksom de flesta vid hans tid. Revolutionen, i sin bokstavliga betydelse ”genomgripande förändring”, var socialismens självklara mål. Vilka medel som skulle användas var däremot en betydligt mer öppen fråga – i själva verket menade Branting att det var de borgerliga snarare än socialisterna själva som avgjorde vilka medel socialisterna skulle använda. Under hela sin långa tid som partiledare var Branting en stor förespråkare av demokrati och reformernas väg mot socialismen, samtidigt som han ofta klargjorde att ifall denna väg stängdes skulle man söka sig andra vägar; d.v.s. en revolution.
Begreppet reformism har också i grunden två olika betydelser, som förklaras av Walter Korpi:
”Inom arbetarrörelsen menar man med reformism den reformistiska (i motsats till den revolutionära) vägen till socialismen. Men reformism kan också syfta på den liberala typen av sociala reformer, som vill bevara det kapitalistiska systemet men mildra vissa av dess verkningar, dvs socialreformism.”²¹
Med andra ord kan man sätta in den reformistiska socialismen på en höger-vänsterskala där den har den revolutionära socialismen till vänster och socialreformismen till höger om sig. Hjalmar Branting beskrev i en kommentar till partiprogrammet 1907 skillnaden mellan de bägge formerna av reformism:
”Det är den stora illusionen hos alla socialreformatoriska riktningar, vilka trots sin radikalism på ena eller andra punkten dock rygga tillbaka för en ändring i samhällets grundvalar och därför drömma om ett jämviktsläge, där arbetarna själva och den av den påverkade staten så klippt klorna på kapitalismen, att dennas förmåga att skada neutraliserats, men dess initiativkraft behållits. I det praktiska dagliga arbetet att stärka arbetarklassens motståndskrafter gå vi socialdemokrater ju oftast hand i hand med dessa. Men inför storkapitalets sammanslutningar i trusternas tidevarv borde det bli allt tydligare, att själva egendomsmonopolet på de väsentliga produktionsmedlen måste upphävas för att kunna radikalt bryta den osunda och absurda klassklyvningen. Först när dessa produktionsmedel, i den nya, gigantiska omfattning de nått under kapitalismens skede, överföras till att vara allas egendom genom den stora, alla omslutande organisation som samhället utgör, är källan tillstoppad, ut vilken nu flyter oförskylld fattigdom för det stora flertalet och lika oförskylld meningslös rikedom för ett privilegierat fåtal. Då är socialismens jämlikhetskrav i dess huvudsyfte förverkligat: intet privilegium för en klass av rika, lika litet som för en klass av bördens utvalda”²²
Begreppsparet reform och revolution har nu format sig till fyra separata begrepp, som kommer att hjälpa oss att belysa utvecklingen i svensk arbetarrörelse:

1. 
   Revolution som medel
   
2. 
   Revolution som mål
   
3. 
   Socialistisk reformism
   
4. 
   Socialreformism
   

Begreppen 1) och 3) utgör ett motsatspar, liksom begreppen 2) och 4). Däremot har begreppen 2) och 3) förenats många gånger i arbetarrörelsens historia. Jan Lindhagen, en av de nu levande personer som är mest bevandrade i arbetarrörelsens historia, går till och med så långt att han ser det nuvarande SAP:s program som uppdelat i två delar; de allmänna grundsatserna som till sin karaktär är revolutionära, och det politiska programmet som är reformistiskt²³. Detta tydliggör partiets strävan på lång respektive kort sikt.

Rune Nordin går i sin bok Socialismen, Idéer och utveckling igenom två huvudinriktningar inom SAP under 80-talet, som kan hjälpa oss med vår karakterisering också av den tidiga socialdemokratin, då tillkomsten av dessa kan förläggas till 20- och 30-tal.

• 
  Den klassiska socialdemokratin/den socialistiska reformismen är den som fastlades i partiprogrammen fram till 1944, som bygger på den dialektiska materialismen. Den verkar för ett kollektivt ägande av produktionsmedlen, då makten är intimt förknippad med ägande. Socialiseringen ska ske till staten, eller till andra demokratiska organ (landsting, kommuner, konsumentkooperationer…). Socialiseringen sker vid en socialdemokratisk majoritetssituation i parlamentet. Staten är ett verktyg för folkviljan, och ett uttryck för den politiska majoriteten i samhället, och de åsiktsbildande organen ska syfta till ett socialistiskt innehåll. Sociala reformer har ett begränsat egenvärde, och är medel i en total socialiseringsprocess. En levande arbetarrörelse, där medlemmarna utövar kontroll över sina företrädare, är nödvändig för att rörelsen ska vara demokratisk.
  
• 
  Socialreformismen är den dominerande uppfattningen inom socialdemokratisk praktisk politik. Reformerna har för denna riktning ett egenvärde. Vem som äger är inte det centrala, utan fördelningen av produktionens resultat. Ett marknadsekonomiskt system ska finnas, men regleras genom lagstiftning och offentlig produktion för att tillgodose humanitära och kulturella behov. Staten, liksom kommunerna, är neutrala organ, som ska erbjuda medborgarna olika tjänster. Socialism och sociala reformer är synonyma begrepp. Många socialreformister menar att man genom de många sociala reformerna ”styr” över den privata sektorn. Socialreformismen skiljer sig från socialliberalismen genom att ha fördelningspolitiska mål med rättvisekrav, till skillnad från socialliberalismens grundtrygghet i en ”socialt anpassad marknadsekonomi”. Striden med borgerligheten gäller fördelningen, snarare än ägandet.²⁴
  

Nordin menar att:

”Socialreformismen har kommit att tolkas som liktydigt med reformism i socialdemokratisk tappning. De klassiska socialdemokratiska idéerna med socialistiska utgångspunkter har betraktats med misstro och som liggande utanför den egentliga socialdemokratin. […] De två grundläggande [idériktningarna inom socialdemokratin], nämligen den klassiska socialdemokratin och socialreformismen är inte nya. De har också genom åren kunnat leva sida vid sida i olika grader och involverade i varandra.”²⁵
Vidare påpekar Nordin angående SAP:s idédebatt att:
”Både den idépolitiska skolningen och den prövande debatten har varit svag under flera årtionden. Något förenklat kan sägas att efter 1921 överlät man från SAP hela den teoretiska skolningen till kommunisterna. Det förstärktes efter 1926 och Nils Karlebys bok[.] ”Verkligheten” och politisk teori kom på något sätt i motsättning till varandra. Av den anledningen fick också många gånger socialdemokraterna det svårt i debatten med de teoretiskt kunniga kommunisterna.”²⁶

Vad Nordin syftade med detta kommer at framgå så småningom. Nu är det dags att studera Gustav Möllers tillämpningar av den socialdemokratiska idétraditionen. Vi börjar på ”Tattargatan” i Malmö …