”…om man vill komma ifrån denna utsugning, får man förändra äganderätten till produktionsmedlen”

III.ARVET EFTER MÖLLER

3.1 Folkhemmet och marxismen

Som jag tidigare nämnt, påstås det i Politik och kärlek utan vidare hänvisningar till varifrån detta är hämtat, att:
”Möller använde inte Per Albins term folkhem – han ville påverka utvecklingen mot ett nytt samhälle och i den processen var ”folkhem” en för passiv och kanske också för idyllisk symbol.”²²⁶
Då jag utgår från att författarna gjort ingående studier av Möllers liv, något som också framgår av deras digra bibliografi, så kan ett sådant påstående vara värt att testa. Detta ställer en del intressanta frågor; fanns det en spänning mellan partiledare/statsminister och partisekreterare/socialminister angående den grundläggande begreppsvärlden, och som följd även angående politikens medel och mål?
Något som talar emot något sådant är Per Albins inlägg i partiprogramdiskussionen 1942;
”Jag gjorde i ett nyårsuttalande ett försök att kombinera klasskampsideologin med folkhemsideologin. Jag förstår nämligen inte dem i vår rörelse, som här försöka skapa en nästan ohjälplig motsättning och säga: nu ha vi övergivit klasskampsideologin och gått över till folkhemsideologin. Såvitt jag kan förstå, är skillnaden snarare den, att vi använda andra termer. Naturligtvis ha förhållandena också möjliggjort en större förståelse mellan klasserna och ett ökat samarbete. Men bakom folkhemstanken ligger ju intet uppgivande av klasskampsideologins krav på att motsättningarna i samhället skola undanröjas. Det går inte att bygga samhället som ett folkhem på basis av bibehållna orättvisor, utan det är snarare så, att folkhemstanken mycket starkare betonar, att förutsättningen för samarbetet måste vara lika rätt för alla och omsorg om alla. Då tror jag inte det är svårt att komma fram till ett verkligt överbryggande och finna ett uttryck för vår verkliga åskådning.”²²⁷
I detta sammanhang tål det att också åminna sig vad Per Albin egentligen sade i riksdagens remissdebatten 1928, i det anförande som kommit att bli känt som ”Folkhemstalet”:
”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade och tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker inte ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade. […]
Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.”
Vad Per Albin gör är egentligen två saker:

• 
  Han byter grundbegrepp från klass till folk. Detta gör inte att han på något sätt förnekar klasskampen eller förnekar att SAP är ett klassparti, utan han söker möjliggöra en klassallians som gör det möjligt att på allvar föra Sverige mot socialismen efter den trista 20-talspolitiken.
  
• 
  Han går från begreppet ”socialisering” till begreppet ”ekonomisk demokrati”, i ett försök att dels minska de borgerligas möjlighet att ta fram kosackaffischerna igen, och dels göra socialiseringen till en naturlig följd av rösträttens införande genom att den inlemmas i demokratibegreppet.
  

Angående kosackvalet och den följande omprövningen skriver Lindhagen att:

”Per Albin skulle aldrig mer tala så offensivt om socialismen. Men vad som försiggick hos honom var en taktisk och inte en idépolitisk omprövning. [...] Det här ger en blixtbelysning av bolsjevikstridens verkningar. De kom att prägla de unga i socialdemokratin, långt mer än Per Albins ålderskamrater.”²²⁸
Schüllerqvist försöker sig på att förklara folkhemsideologin med hjälp av Gramsci och hans hegemonibegrepp, och det är en synnerligen intressant tanke. Den italienske kommunisten Gramsci kom ju i Mussolinis fängelse fram till att strategin man brukat i Ryssland, med en revolutionär statskupp, inte skulle fungera i Västeuropa då det civila samhället var starkare. Och vi har ju sett på 1900-talet att i stater med monolitiska maktstrukturer har man kunnat gripa den totala kontrollen så fort man plockat in sig själv på den högsta pinnen i maktstrukturen. I länder med starka maktgrupperingar vid sidan av staten måste man vinna en samhällelig hegemoni genom att dominera idéklimatet. Per Albin lyckades erövra begreppet ”folk” framför näsan på både de konservativa och nazisterna, och ta patent på begreppet demokrati genom att göra den till något som bara kunde garanteras av en stark socialdemokrati.
Men inbyggt i begreppets styrka finns också dess svaghet. Folkhemsbegreppet är till för att knyta allianser, inte för att vara en grundideologi för ett parti. Spänningen mellan klass och folk kvarstod i den socialdemokratiska idévärlden, även om Per Albin gjorde ”försök” att bryta den. I artikeln ”Folk och klass” 1929 argumenterade Per Albin för folkbegreppet genom att peka på att ”Kautsky angav mellanlagrens proletarisering såsom den väg, varpå socialdemokratin skulle växa till folkparti”²²⁹. Han utgick från 1920 års partiprograms skrivningar om alla de utsugna klassernas kamp mot den kapitalistiska diktaturen, och menade att det utvidgningen till ett folkparti inte alls innebar någon utsuddning av det socialistiska kravet. Tvärtom, om andra klasser anslöt sig till kampen skulle det ju vara just för att de också ville avskaffa utsugningen, det vill säga ett krav på ökad socialistisk aktivitet. Denna argumentation, i all sin briljans och korrekthet i den ortodoxt marxistiska traditionen, faller platt till marken i ett parti där många av medlemmarna fått lära sig att man ska se ”verkligheten” fri från förblindande ”teorier”. Risken finns helt enkelt att man fastnar i sin egna retorik, särskilt om man till skillnad från Per Albin Hansson saknar en god teoretisk skolning i bakgrunden. Dessutom finns en annan nackdel hos folkhemsidealet, enligt Lindhagen:
”Folkhemsidealet har inte bara en släng av nationalism, det är den goda faderns ideal. Och därmed missar det något väsentligt i marxismen. […] Hos tidiga socialister och dess föregångsmän är proletariatet ännu bara historiens offer. Hos Karl Marx och Friedrich Engels var de en historisk kraft. Däri ligger risken i Per Albin Hanssons återgång till förmarxistiska tankar i folkhemsidealet.”²³⁰
En marxistisk teori som tycks ha haft svårt att vinna gehör i Sverige är dess statsteori, som i grunden utgår från den materialistiska uppfattningen om bas och överbyggnad. Svensk socialdemokrati har på ett ganska lättvindigt sätt förklarat sig vara ett ”statsbärande parti” utan att reflektera över vad detta innebär. Patriarkalismen i folkhemsidealet, kombinerad med en brist på analys av den borgerliga statens funktioner, måste ses som bidragande orsaker till att socialreformismen fått en så pass framträdande roll i svensk socialdemokrati. Och detta så mycket mer då partiets ledande skikt sedan den av Schüllerqvist återgivna novemberöverenskommelsen 1931 varit en stabil kader i ett hårt parti där avståndet mellan gräsrötter och ledning är stort.
Lindhagen pratar om politiska generationer, vars politiska hållning i stor utsträckning i stor utsträckning bestäms av det perspektiv på samhället och på sin egen roll som hon bibringas då hon inträder i vuxenlivet. De förhållanden som råder då ger henne en bestämd politisk prägling. Händelser senare i livet kan modifiera uppfattningar och handlingar, men ger sällan ett helt nytt perspektiv.²³¹ Den tredje generationens socialdemokrater, präglad av kampen med kommunisterna, satte dagspolitiken i främsta rummet och många av dem satte i Rickard Lindströms efterföljd ”verkligheten” före ”teorin”. För Per Albin var triptyken politisk, social och ekonomisk demokrati en genial lösning för att hålla samman partiet – så länge den ekonomiska demokratin är placerad i framtiden så kan man i fullt samförstånd genomföra en handlingskraftig dagspolitik för välfärdspolitik och planhushållning. Men problemen i detta framstegsrecept kom senare. När reformtakten stannade av, och samhällsarbetet för socialreformisterna gled in i ett förvaltande skede, uppkom spänningar som sedan dess förföljt den svenska vänstern.
Ett exempel på detta är den debatt som pågick inom SSU under sent 70- och tidigt 80-tal kring tradition och förnyelse. I det av vänstervågen ännu påverkade debattklimatet betydde förnyelse att genomföra ett uppbrott från förvaltandet av välfärdskapitalismen – att gå från socialreformism till det Jan Lindhagen i Tiden och i den radikala SSU-falangens antologi Det nödvändiga uppbrottet kallade ”frigörande reformer” – ”strävan att så långt möjligt befria arbetarklassen eller ’folket’ från den existerande ordningens materiella och andliga bojor. Alltså en strävan, att dels vinna utrymme för en självständig, välorganiserad och socialistiskt medveten arbetarrörelse, och dels främja folklig bildning, demokratisk skolning och ett utbrett självansvar”²³². Redaktörerna för Det nödvändiga uppbrottet menade att ”Den politik som utvecklades i partiets praktik kom också att bli rörelsens ’officiella’ ideologi. Den genomtänkta marxistiska kritik och idéuppfattning, som bland andra Ernst Wigforss representerat, blev allt ovanligare i partiets ledning därför att dess praktik var annorlunda”²³³.
Uppbrottsdebatten under 80-talets början kom dock av sig, och detta decennium kom i stället i efterhand att symbolisera en rad kapitulationer från centrala punkter i planhushållningspolitiken. Avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna innebar att det statliga inflytandet över kreditgivningen inskränktes till att staten de facto blev den siste garanten för kreditsystemet. På det kommunala planet inleddes en marknadsanpassning av det ekonomiska styrsystemet genom beställar-utförarsystem och rena konkurrensupphandlingar av de offentliga verksamheter Möller ansett det som självklart att det offentliga var bäst skickat att lösa. Skattereformen innebar att progressiviteten i skattesystemet avtog betydligt, och att de indirekta skatter socialdemokratin motsatt sig i de första partiprogrammen steg kraftigt. När socialdemokratin återfick makten 1994 kom man att fortsätta de borgerligas privatiseringspolitik. Diskussioner förs nu om att Sverige ska bli medlemmar i EMU, och därvid överlämna makten över penningpolitiken till just de byråkrater Möller sökte avhända så mycket makt han kunde, samt acceptera ett fördrag där inflationsbekämpning prioriteras framför full sysselsättning, det vill säga en återgång till 20-talets ekonomiska politik.
I ett läge när planhushållningen och därvid socialreformismen ständigt ifrågasätts, och de facto har avskaffats på en rad områden utan någon mer omfattande debatt, kan det tyckas förfluget att argumentera för socialisering. Samtidigt finns alla skäl att lära av hur vi egentligen kom dit där vi nu är. Alltför ofta tenderar kritiken mot den nyliberala politik som präglat 80- och 90-talens utveckling att återfalla i en ”traditionalism”, en folkhemsnostalgi som längtansfullt ser tillbaka på Erlandererans och den av Nordin beskrivna traditionella socialdemokratins framstegsår, till och med för tidigare stalinister i vänsterpartiet. Denna kritik kan svårligen omsättas i praktisk politik, då den bygger på tider som redan flytt i en värld där ”alla fasta, inrotade förhållanden med deras ålderdomsvördiga föreställningar och åskådningar som följd hava upplösts, alla nybildade föråldrats, innan de hunnit fastrotas”²³⁴. Vår tid hyser allför få av dem som i Gustav Möllers efterföljd använder den marxistiska analysen till att beskriva samhället och formulera en politik utifrån denna analys.