”…om man vill komma ifrån denna utsugning, får man förändra äganderätten till produktionsmedlen”
Från fattighus-Sverige till social-Sverige (1933-1951)
Yüklə 0,51 Mb.
|
- Bu səhifədəki naviqasiya:
- 2.3.2 De sociala reformerna
- 2.3.3 Möller och byråkratin
- 2.3.4 1944 års programrevision
- 2.3.5 Partiledarvalet och vägen ut ur regeringen
- 2.3.6 Systematisk agitationsverksamhet
- Sammanfattning
2.3 Från fattighus-Sverige till social-Sverige (1933-1951)2.3.1 Krisuppgörelsen och SaltsjöbadsavtaletI sina memoarer ger Tage Erlander Ernst Wigforss, Gustav Möller och Per Edvin Sköld epiteten ”krispolitikens skapare”, tillsammans med den store taktikern Per Albin Hansson.178 Man slöt en uppgörelse med Bondeförbundet om de övergripande dragen i politiken, en uppgörelse där man naturligtvis fick ge och ta. Uppgörelsen kom att kallas ”kohandeln”, då ett av Bondeförbundets främsta vinster blev stöd till mjölkbönderna. I stort handlade uppgörelsen om att socialdemokratin accepterade jordbrukstullar och -subventioner medan Bondeförbundet accepterade den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken. Möller var besviken över att han inte lyckats driva igenom ett avskaffande av arbetslöshetskommissionen och därigenom kontrollen över reservarbetena, men han fick ändå möjligheten att i stort utforma den nya sysselsättningspolitiken. Erlander skildrar Möllers roll genom att skriva: ”Gustav Möller var den som klarast såg vad krispolitiken kunde komma att betyda för samhällets institutionella omdaning. Det är möjligt, att hans marxistiska skolning gjorde att han överdrev den socialistiska innebörden i krispolitiken. Men uppenbart är att hans nyskapelser såsom företagarföreningarna, industrilånen och den systematiska omskolningen av arbetslös ungdom gjorde sysselsättningspolitiken till ett bärande element i samhällets ekonomiska politik.”179 Efter att man 1933 vunnit regeringsmakten blev en ny uppgörelse aktualiserad – det som 1938 kom att bli Saltsjöbadsavtalet. Enligt Walter Korpi hade nu ”den politiska makten blivit skild från den ekonomiska makten”180, något som fick arbetarrörelsen att överväga sin politiska strategi. Enligt Korpi var den klassiska vägen till socialismen, förstatligande av produktionsmedlen, ännu inte realistisk då ingen riksdagsmajoritet fanns för detta. Den nya strategin kom på kort sikt att syfta till att förbättra de lägre samhällsskiktens levnadsförhållanden. På längre sikt syftade den till att begränsa kapitalets makt och till att öka det politiska stödet för samhällsförändringar i anti-kapitalistisk riktning. Sysselsättningsnivån skulle genom den ekonomiska politiken delvis undandras kapitalets kontroll. Statliga ingrepp skulle öka näringslivets effektivitet. Regeringsmakten skulle främst användas till att påverka fördelningen av produktionsresultatet, menar Korpi. Han betecknar den nya strategin som (1) en klasskonfliktstrategi grundad på ekonomisk tillväxt, som (2) en strategi för att påskynda kapitalismens mognad och som (3) en välfärdsstrategi. Den första strategin byggde på det gemensamma intresset hos de båda starkaste makterna i nationen – de kapitalistiska företagarna och den socialistiska arbetarrörelsen. Saltsjöbadsförhandlingarna och överenskommelserna om rationaliseringar i näringslivet är resultat av denna strategi. Den andra strategin var mer långsiktig, och Korpi menar att de ledande socialdemokraterna, bland andra Wigforss, Möller och Per Albin, ansåg att samhället ännu inte var moget för socialismen. Genom att öka den ekonomiska koncentrationen skulle de stora företagens betydelse öka, och kapitalismen skulle därmed mogna snabbare. Den tredje strategin gick ut på att genom att förbättra levnadsvillkoren för arbetare och andra misslottade grupper öka stödet för den socialdemokratiska politiken i de breda folklagren. Här var social- och sysselsättningspolitik centrala. Från en ny styrkeposition kunde man nu bjuda in det enskilda näringslivet till samarbete. Wigforss sade i en senare betraktelse över detta att näringslivet tvingades inse att man var tvungen till kompromiss med den nya politiska makten, medan ”representanterna för den politiska makten erkänna nödvändigheten av att vidmakthålla gynnsamma villkor för enskild företagsamhet på alla områden, där man inte utan vidare är beredd att ersätta denna enskilda företagsamhet med någon form av det allmännas verksamhet”181. Korpi framhåller att Per Albin under 30-talet förordade en reformistisk socialism med tre steg – politisk demokrati, som redan var uppnått, social demokrati, som genom de sociala rättigheterna gav den formella demokratin en konkret innebörd, och slutligen den ekonomiska demokratin, som innebar bestämmanderätten över det ekonomiska livet. Korpis framställning av socialdemokratins idéhistoria i svepande ordalag innehåller en i sak korrekt kritik av både Tingstens och Lewins framställningar. Tingsten beskylls för en ”mycket ytlig läsning av Marx”182 som gör att kapitalismens sammanbrott genom en ödesbunden utveckling som ger socialismen en snabb och oundviklig seger skulle vara utmärkande för marxismen, vilket gör att man i praktiken övergivit socialismen redan under 20-talet. Lewin å sin sida ställs i fråga genom att Korpi pekar på hur Per Albin målade upp målsättningar för politiken bortom den socialreformistiska dagspolitiken. Men Korpi själv kastar fram ett påstående som tycks sakna en underbyggnad när han säger att de ledande socialdemokraterna skulle ha ansett det svenska samhället omoget för socialismen. I de studier av Möller jag gjort har ingenting tytt på detta, mer än att han i och för sig såg kapitalismens strävan mot förtrustning som ett naturligt steg och ett förstadium till en socialisering. Vid partikongressen 1932 gjorde Möller ett inlägg där han specificerade vad han menade med socialisering: ”När jag talar om socialisering i dag, så menar jag varje åtgärd, som innebär ett framsteg i omfattningen av den allmänna egendomen och i omfattningen av det allmännas kontroll över enskild egendom. Jag talar sålunda inte om socialiseringen som en process, vilken ett, tu, tre skall genomföras för varje gren av vårt näringsliv eller ens för varje industri inom vårt näringsliv. Jag säger, att varje steg som innebär, att man utvidgar det allmännas egendom, det må vara kommunalt eller statligt, eller till och med genom kooperation, som jag också betraktar som en form för allmän egendom, varje sådant steg är en socialisering. Och det är när stegen blir många, som man så småningom kommer fram till något, som man kan kalla ett socialiserat samhälle.”183 Någonstans här försköts Möllers perspektiv på socialiseringen. Från att under 10-talets slut ha utvecklat en allt mer avancerad modell för samhällets successiva socialisering, en modell som vann gehör genom tillsättandet av socialiseringsnämnden, återgick Möller vid 30-talets början till en mer diffus bild av vad socialisering innebär. Förmodligen var denna återgång präglad av vad som skett under mellantiden – idéarvets försvagning genom bolsjevikstriden, åtskilliga ledande partimäns halsstarrighet inför praktisk socialisering och de oinfriade förhoppningarna om att vinna en folkmajoritet som Per Albin menade krävde klassallianser. Härom kan jag bara spekulera, då någon närmare undersökning om socialiseringsnämnden mig veterligen inte finns. Sedan Möller återigen utnämnts till socialminister 1932 avlöstes han av Rickard Sandler på posten som ordförande i socialiseringsnämnden. Denna kom att författa slutbetänkandet 1936, som inte utmynnade i något mer omfattande konkret förslag.184 Det är vid denna tidpunkt man kan anta att nya strategier för socialisering växer fram hos Möller. En sådan är planhushållningen, som redan beskrivits. En annan är det Peter Antman beskrivit som att Möller hade en dubbel agenda – dels den uppenbara att gå ”Från fattighus-Sverige till social-Sverige”, men dels också en socialisering av tjänstesektorns produktionsmedel. Genom att välfärdstjänsterna utförs i offentlig regi, tas denna sektor bort från den kapitalistiska ekonomin. 185 Denna ”dubbla agenda” har en tydlig parallell i partiprogrammets två delar – allmänna grundsatser och politiskt program – där den första delen redogör för vilket samhälle man vill skapa medan den andra delen redogör för de dagspolitiska målsättningarna. Med den distinktion av begrepp vi nått genom studiet av Möllers ”Den sociala revolutionen” handlar den första agendan om agitation medan den andra agendan handlar om socialisering. Värt att notera är att avskaffandet av den materiella nöden, det som i regel tillskrivs Möller som hans stora insats, med begreppen från hans egen strategi inte blir någon självständig målsättning, utan endast en del av agitationen. Sociala reformer är inget genuint socialdemokratiskt, utan det kan likväl vara delar av socialliberala och socialkonservativa program, även om det ändå naturligtvis kan vara högst eftersträvansvärt för en socialist. Det som med Möllers begrepp gör hans socialpolitik socialdemokratisk är att den överför beslutandemakt och resurser från kapitalägare till arbetare genom statens ingrepp, samt att den utgör en del av agitationen för fortsatt socialisering. Mot detta pekar också något Tage Erlander skrev om Möller i sina memoarer: ”Gustav Möller gav ibland uttryck åt en otålighet över att regeringens ekonomiska politik formades mer efter en liberal åskådning än efter en socialistisk. När jag invände att detta var en orättvis beskyllning, hänvisade Möller alltid till att regeringens ekonomiska politik icke medförde några institutionella och bestående förändringar av samhället i socialistisk riktning.”186 Detta gör det oundvikligt att inte se Möller som en vänsterkraft i regeringen, otålig över att socialiseringen inte kommit igång. Och det gör det desto troligare att Möller såg sig om efter möjligheter att i största möjliga utsträckning genomföra en socialisering på ”sitt eget” område och se till att den nya, växande tjänstesektorn låg i offentlig ägo. 2.3.2 De sociala reformernaGenom kohandeln hade möjligheterna till sociala reformer hade plötsligt förändrats. Den insats Möller är mest känd för idag är det han själv benämnde som vägen Från fattighus-Sverige till social-Sverige i titeln till en valpamflett 1948. I denna pamflett satte han ihop en katalog över de viktigaste reformerna under 30-talet:
Möller fortsatte så med att summera ihop reformkatalogen som den såg ut efter andra världskriget, de få år som hunnit gå fram till 1948:
Sammantaget tecknar dessa kortfattade punkter en mäktig bild av ett Sverige i hastig förändring. Den bild Möller målade upp i Från fattighus-Sverige till social-Sverige hade sin motsvarighet i livssituationen hos många svenskar. Jönsson/Lindblom redogör för alla de brev som kom in till socialdepartementet från tacksamma pensionärer och andra, bland annat från Hilma Berg, Hålan, Trehörna, Tranås: ”Trehörna den 18/6 1951 Eders högädle Stadsråd haf ett från mitt hjerta jupgående tack för allt som jordt för Folk-pantionat jag är 85 år om jag lever till 6 nov. ers Höghet förstår att jag kan ej Beskriva vad jag är taxam”189 En platta i brons placerades vid Möllers barndomsgata på Möllevången, med inskriptionen ”Sveriges Folkpensionärer har rest pelaren”. Möller hedrades med insamlingar från tacksamma arbetare och med hedersdoktorat både i Uppsala och i Lund. Själv var Möller glad över vad man uppnått, men långtifrån tillfredställd, då de sociala förmånerna på många håll var otillräckliga.190 Yvonne Hirdman diskuterar socialdemokratins ”kluvna tunga” i socialpolitiken, och skiljer därvid mellan Möller och makarna Myrdal: ”För Gustav Möller var den viktiga socialpolitiken i första hand knuten till arbetsmarknaden, medan den helt nya socialpolitiken med hemmet i centrum, intog en sekundär plats i hans tänkande. För dem som formade den nya socialpolitiken, den nya sortens politiker, de sociala ingenjörerna, var hemmet dominerande.”191 Hirdman menar att synsättet som satte hemmet i centrum var en utopistisk tradition, med förebilder i 1800-talstänkaren Nils Herman Quiding och Ellen Key. Genom framväxten av denna svenska socialdemokratiska utopism ändrades dikotomin arbete-kapital till arbete-hem, och därigenom skulle också begreppet folkhem ha uppstått, enligt Hirdman. Det är i denna motsättning mellan de Myrdalska utopisternas planering av familjelivet och Möllers planering av det stora samhället som konflikten mellan natura- och kontantlinjen uppstod. Myrdalarna kritiserade att socialförsäkringssystemet utvecklades till att bli en bas i trygghetssystemet. Genom att stödet till barnfamiljerna skulle utgå som naturahjälp säkrades kvaliteten, till skillnad från barnbidraget som bara säkrade kvantiteten, enligt Alva Myrdal.192 Möllers linje kom dock i huvudsak att segra. 2.3.3 Möller och byråkratinBo Rothstein har gjort omfattande studier kring Möller och hans relation till byråkratin som fenomen. Han skiljer mellan två former av förvaltning, en webersk byråkratisk form som utgår från ”precis och direkt regelstyrning genom en kodifierad regelsamling”193 och en kaderförvaltning som ”prioriterar målrationalitet framför formrationalitet”194 och utgår från personalens engagemang för organisationens mål och linje snarare än från deras expertkunskap eller förmåga till regeltillämpning. Rothstein pekar på att Möller skrev: ”Det råder icke ringaste tvivel, att när vi skola realisera dessa väldiga planer, måste vi även lösa problemet om byråkratin. Det gagnar intet att skapa en stat, där ämbetsmännen sitta på byråerna och leda och behärska produktionen.”195 Denna Möllers uppfattning, som skulle följa honom in på Socialdepartementet, kom med all säkerhet från hans marxistiska grunduppfattning. Leif Dahlberg skriver apropå Brantings Gävletal att den blivande ”hövdingen” där har en positiv uppfattning om staten, som kommer från Lassalle snarare än från Marx, och att ”det tycks gå en obruten linje från Gävletalet till Erlanders och Palmes tal om ’det starka samhället’”196. Både Rothstein och Dahlberg citerar Marx’ förord till andra upplagan av Kommunistiska Manifestet, och orden ”Särskilt visade [Paris]kommunen att arbetarklassen inte kan helt enkelt taga den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.”197 Marx menade alltså att det var nödvändigt att göra genomgripande förändringar i statsapparaten för att kunna göra staten socialistisk. Detsamma tyckte den store auktoriteten i byråkratiforskningen, Max Weber, som Rothstein refererar: ”Vid ett möte med ’Verein für Sozialpolitik’ 1907, hånade Weber de konservativa krafter som hävdade att om man genomförde allmän rösträtt, så skulle socialdemokraterna överta statsmakten och använda byråkratin för sina egna, omstörtande renodlade klassintressen. Webers motargument var att socialdemokratin inte skulle kunna erövra byråkratin, utan att byråkratin, i det långa loppet, skulle erövra socialdemokratin”198 Rothstein och Dahlbergs kritik mot socialdemokratins idéutveckling påminner om varann genom att de båda lägger tonvikten vid marxismens statsteori. Men medan Dahlberg förkastar parlamentarismen som det enda medlet, riktar sig Rothsteins kritik snarare mot att man inte inom de ramar parlamentarismen ger sökte omvandla den borgerliga staten. Dahlberg förlägger ett parlamentariskt ”syndafall” vid 1914 års partikongress, medan Rothstein tycks dra sin linje vid när Möller 1946 förlorade partiledarvalet, och hans principer för statsförvaltningen kom i glömska. Han citerar Per Nyström, ”när Gustav Möller försvann återvann byråkratin sin makt”199. Vilka var då Möllers principer för att förändra den borgerliga staten? Rothstein anger fem strategier:
Det är intressant att se hur väl dessa riktlinjer för statens organisation stämmer överens med vad Möller skrev 1920 i Socialiseringsproblemen. Samma motsättning mellan stora statliga satsningar och en grundläggande motvilja mot den borgerliga staten återfinns redan där. Målsättningen att bygga upp fristående organisationer för genomförandet av politiken, just för att dessa fristående organisationer kan genomföra intentionerna bättre än den befintliga statsapparaten, finns också i förslagen om industriråd. 2.3.4 1944 års programrevision1933 ville Gunnar Myrdal m.fl. yngre medlemmar i Marxsällskapet ta bort sällskapets anknytning till marxismen. Borgare och nazister såg marxism som liktydigt med kommunism, och marxismen stod i vägen för en opinionsmässig inbrytning i medelklassen. Möller och Wigforss hindrade den av dessa föreslagna stadgeförändringen – det fanns enligt dem inga skäl att visa räddhåga inför ”skriet mot marxismen”.201 Men detta var en signal så stark som någon på att en förändring var på väg. Herbert Tingsten gav 1941 ut sin Den svenska socialdemokratiens idéutveckling I-II, som Torsten Gårdlund i Tiden benämnde en dödsattest och en dödsstöt till det marxistiska arvet.202 Denna bok vållade en omfattande debatt. Han såg utsugningsbegreppet som marxistisk metafysik, något som han i Tiden 1942 menade bara kunde förklaras med cirkelargument.203 Tomas Jonsson invänder att Tingsten genom detta rationellt söker kritisera bort något irrationellt – han hävdar en antiideologisk position men företräder själv en ideologi. Utsugningsbegreppet är enligt Jonsson en ”förutsättning för den socialdemokratiska diskursen”.204 Vi ska bege oss till partistyrelsens överläggningar om partiprogrammet 1942, där Gustav Möller gick till våldsamt angrepp mot Tingsten, som sökte lyfta upp sin motsatta ståndpunkt till en förment vetenskaplighet. Möller menade att av ägarna till de stora miljonförmögenheterna, har säkert inte ens 20 procent av dem lagt två strån i kors för att förtjäna dessa förmögenheter, men kan ändå samla ihop stora delar av varje års produktionsresultat. Detta kallade han utsugning, och hela det ekonomiska systemet bygger på en sådan utsugning av vissa människor till förmån för andra. Möller ifrågasatte om Tingstens utbildning205 var av sådan beskaffenhet att han kunde uttala sig med sådan säkerhet om att detta samband skulle vara felaktigt. Han kunde kritisera Marx’ mervärdesteori hur mycket som helst, han kunde ändå inte avskaffa detta faktum. Arbetarna hade organiserat sig som klass, menade Möller vidare, och: ”Om man erkänner att så är förhållandet, spelar det väl ingen roll om striden så att säga utkämpas vid förhandlingsbordet eller om den utkämpas i öppen konflikt, genom strejker av större eller mindre omfattning för att inte säga storstrejker och generalstrejker. […] Jag kan till och med gå så långt att jag säger, att klasskampen tar sig uttryck i de olika partiernas diskussionsinlägg. Klasskampen är inte slut med att vi ha en socialdemokratisk majoritet.” Så tog Möller upp ”det samhällssystem mot vilken arbetarrörelsen en gång i tiden proklamerat strid”. Roten till hela snedvridningen i produktionsresultatets fördelning låg i att produktionsapparaten befann sig på privatäganderättens grund. ”Om denna tankegång är riktig, blir det ganska naturligt att man säger sig, att om man vill komma ifrån denna utsugning, får man förändra äganderätten till produktionsmedlen”, sade Möller. Och han fortsatte: ”Jag har aldrig begripit, varför man skall sätta socialiseringstanken i motsättning mot den s k välfärdspolitiken. Välfärdspolitiken tillhör samma sorts kryckor som fackföreningsrörelsen. Fackföreningsrörelsen gör justeringar av produktionsresultatet och tillför arbetareklassen mer än den eljest skulle få. Socialpolitiken flyttar över ytterligare några små belopp till de allra fattigaste. Men att detta skulle vara en lösning inför framtiden, en av oss nu 1942 eller låt mig säga av 1944 års kongress accepterad lösning av framtidens problem, detta kan jag aldrig föreställa mig. Detta parti kommer aldrig att uppge socialiseringskravet.”206 När Möller 1942 pekade på socialpolitiken och fackföreningsrörelsen som ”kryckor” får man intrycket att han i första hand såg dessa reformer som första steg på vägen – i enlighet med mallen från Stormklockepolitiken 1916 riksdagspolitik som ”ska visa att arbetarklassens intressen kan tillgodoses utan faror för samhällsutvecklingen utan tvärtom till dess gagn”. I detta frontalangrepp mot antimarxisterna, där indignationen stundtals nästan känns in i märgen på läsaren, blir Möllers egen åsikt tydligare än kanske någonsin förut. Trots att han förkastat Kautskys revolutionsbegrepp, slöt han upp bakom det Branting i Gävletalet ovan syftat på när han beskrivit socialdemokratin som en revolutionär rörelse – att socialismen är ”revolutionär i princip, dvs. den sätter en helt ny princip i stället för den gamla, icke bara lappar upp denna”. Det handlade inte om att ge arbetarklassen kryckor utan om att skapa en helt ny produktionsordning. Det var Ernst Wigforss som fick i uppdrag att förena alla de motstridiga åsikter som fanns i programrevisionen. Han skrev ett nytt partiprogram, med en annan klang än 1920 års, men ändå med ett vaktslående av programtraditionen. Det innehöll alla 1920- och 30-talets erfarenheter av reformpolitik och folkhemsbygge, samtidigt som den marxistiska analysen fanns kvar, klädd i modernare språkdräkt. Jonsson ger Möller en huvudroll i detta skeende och hävdar att ”de som fått i uppdrag att skriva nytt program lyckades inte att tillfredställa Möller utan uppgiften gick helt plötsligt till Wigforss, som i princip på egen hand formulerade ett nytt förslag som godtogs nästan utan debatt”.207 I programdebatten motsatte sig Georg Branting att utsugningsbegreppet var borttaget – något Wigforss förnekade då innebörden i begreppet fanns kvar. ”Möller, Engberg och Sandler surade en smula över att deras program från 1920 nu skulle skatta åt förgängelsen”208, detta efter att ha velat skjuta upp programrevisionen till efter kriget. Jan Lindhagen pekar på hur programrevisionens slutpunkt inte blev något nytt – utan snarare ”en återgång till den enkla folkliga samhällsuppfattning som socialdemokratin visserligen utgått från, men som den första och andra generationen ledare sökt höja till den kunskap och medvetenhet som låg i partiets marxistiska arv”209. Han menar att detta också har en koppling till vilken materiell bas man utgick från – de unga arbetarförfattarna under 30- och 40-talen, och den enkla ”folklighet” som Rickard Lindström med flera sökte efter, skildrar sällan det moderna industrisamhället utan det döende landsbygds-Sverige som i sina förhållningssätt speglar tiden före den industriella revolution som födde socialismen. Genom detta återvändande till något som redan passerats förbi av historien, menar Lindhagen att ”Den socialdemokratiska politiken, i teori och praktik, stannade i växten”.210 I stället för att utgå från Brantings och Per Albins praktiska politik och teoretiska analys vände man den ryggen. Lindhagen menar att Lenin tillfogade den västerländska arbetarrörelsen ett dubbelt banesår. Det skedde genom hans brott med den marxistiska uppfattningen om hur: ”den intellektuella socialistiska teorin förenas med arbetarrörelsens konkreta kamp till en ny och högre enhet. Och sedan genom att bryta upp förbindelsen där den ändå fanns – om än många gånger svag och ännu outvecklad – i socialdemokratiska partier som det svenska. Vad som dog var kanske inte så mycket marxismen, som den framtida utveckling av praxis som Marx och Engels fäst hoppet vid”.211 Men den främsta kritiken mot 1944 års partiprogram sett i ett längre perspektiv är nog hur det ”skulle vidga klyftan mellan partiprogram och dagspolitik”212. För i dagspolitiken var det ”Karl Fredriksson och hans kamraters optimistiska vision av en framkomlig socialreformism”213 som kom att ta hem spelet. Per Albin Hansson, Gustav Möller, Rickard Sandler och Arthur Engberg demonstrerade alla på olika sätt missnöje med utvecklingen under programrevisionen 1944. Slumpen kom att leda till att den ”andra generationens män” mycket snabbt efter andra världskriget kom ur bilden – Per Albin dog 1946 och Arthur Engberg mötte samma öde 1948. Richard Sandler avgick ur regeringen redan 1939 och blev sedan landshövding, vilket naturligtvis ledde till en förflyttning från politikens absoluta centrum. Möller ställde upp i partiledarvalet efter Per Albins död men förlorade, och fortsatte sedan med sociala reformer fram till sin avgång 1951, men bitterheten över förlusten tycks aldrig ha lämnat honom. I de gamlas ställe kom den tredje generationens socialdemokrater, fostrade i det SSU som efter sitt bildande 1917 kom att få ta dusterna med det ungdomsförbund som brutit sig ut och som bekant hade ett mycket levande kulturarbete och en livskraftig idédebatt – ett ungdomsförbund som var starkt nog att utgöra hela basen för ett nytt parti, det socialdemokratiska vänsterpartiet. Den tredje generationens män var också som bekant de som drivit på för en programrevision i socialreformistisk riktning. Wigforss’ insats var måhända att hindra en partisplittring 1944 genom att skriva ett program som var så mångtydigt att det kunde få nästan vilket innehåll som helst, beroende av vem som läser det. Ett program som kan accepteras av både socialistiska reformister av klassiskt snitt och av socialreformister. Planhushållning hade varit ett medel som accepterats av båda lägren. För de socialistiska reformisterna var planhushållningen den början till socialiseringen man letat efter i socialiseringsnämnden utan att hitta ett förslag man kunde få parlamentarisk majoritet för. För socialreformisterna var planhushållningen ett sätt att uppnå den önskade samhälleliga kontrollen över marknadens fria spel som gjorde att man kunde låta marknaden gå ”för full maskin”. Där fanns ingen motsättning, och argumentationen föreföll vara densamma från bägge läger. När det kom till programfrågan, och de långsiktiga målen, var spänningen desto större. Per Albin hade gått Rickard Lindström till mötes i frågan om folkbegreppet, då han upplevde det som nödvändigt för att vidga väljarbasen. Men vad gäller partiprogrammets reformering var inställningen en annan – klasskampen var ännu grunden i betydelsen att orättvisorna i samhället skulle undanröjas. Möller hade ansett folkhemsbegreppet som för passivt och idylliserande för att vara en paroll för att nå socialismen, medan Per Albin sökte efter ett sätt att förena folkhemsbegreppet med klasskampsideologin. Men den andra generationens män var överens om att målet – det socialiserade samhället – låg fast. 2.3.5 Partiledarvalet och vägen ut ur regeringenEfter Per Albin Hanssons hastiga död var Möller kandidat till att bli partiledare och statsminister, men förlorade den slutliga voteringen mot Tage Erlander den 9 oktober 1946 med 72 röster mot 94, trots ett mycket stort stöd från framför allt de äldre riksdagsledamöterna. Till att börja med stod striden mellan Möller och Wigforss. Möller menade att han inte backade därför att han: ”ända sedan året 1916 hade intagit en central position inom det socialdemokratiska partiets ledning, först som partisekreterare, sedermera som redaktör i tidningen Social-Demokraten, som ledare för riksdagens socialdemokratiska grupp i första kammaren och slutligen som drivande kraft för det sociala reformarbetet” Han menade att Wigforss’ svaghet var att hans praktik och hans teori skilde sig så markant åt, och frågade vid en diskussion om man kunde ge ett enda exempel på något Wigforss förstatligat under sin tid som finansminister. Till slut kom kravet på en person ur den yngre generationen att väga tungt, och Wigforss backade till förmån för Erlander. Wigforss beskrev själv i sina Minnen att han hade ett avgörande inflytande på partiledarvalet genom att anklaga Möller för finansiellt lättsinne. Erlander själv menade att det var Östen Undén som påverkade de tveksamma i riksdagsgruppen. Argumenten mot Möller var hans hälsa samt att han saknade Per Albins medlarförmåga. Erlander fruktade själv utvecklingen efter omröstningen och skrev i sin dagbok att ”En förfärlig natt. Ingen sömn och hela tiden Gustav Möllers trötta, bittra drag i blickfältet, oerhört – hur detta ska gå vet jag inte. Kritiken har ju rätt – jag är ingen de stora linjernas, de stora beslutens man.” Erlander var rädd, och det var rädslan för gruppen och partiet som hindrade honom från att tacka nej. 214 Efter valet erbjöds Möller åtskilliga gånger ambassadörsposter, men han valde att stanna för att trygga det sociala reformverket. Åren 1947-51 var konflikterna stora mellan social- och finansministrarna, då Möller inte fick pengar till vad han ansåg som nödvändiga reformer. När han avgick 1951 betecknade han finansminister Skölds reservation till förmån för införsel av avgifter för de fria semesterresorna för barn, vilken vann stöd i delar av riksdagsgruppen och den borgerliga minoriteten, som ”en liten inbrytande social reaktions första svala”.215 2.3.6 Systematisk agitationsverksamhetI ”Från mina partisekreterarår”, en artikel publicerad i Tiden 4 1949, redogjorde Möller för sina år som den främste ansvarige för organisationen från 1916 och med korta avbrott fram till 1940. Han skrev där att hans strävan som partisekreterare främst var två saker:
Vad innebär då en systematisk agitationsverksamhet? Möller menade att ”genom att jämföra i främsta rummet antalet röstande på arbetarpartiet och antalet inom arbetarklassen – ordet taget i vidsträckt bemärkelse – avgivna röster, kunde man få en god vägledning, då det gällde att bedöma var man borde sätta in ökat agitations- och organisationsarbete”218. Han gick igenom de olika grupper ”vars stöd socialdemokratin behövde, om den någonsin skulle bli i stånd att erövra folkmajoriteten i landet”219 – industriarbetarna, hantverksarbetarna, lantarbetarna, torparna, hembiträdena, handelsbiträdena och andra ”manschettproletärer”, småbönderna. Förutom bruket av den officiella valstatistiken genomförde Möller medlemsinventeringar som visade på medlemskårens sammansättning, i syfte att ”möjliggöra ett systematiskt propaganda- och organisationsarbete”220. Möller menade att politiken från 1933 fram till andra världskrigets utbrott var grunden till att man vann ytterligare stöd – ”då skapades ett starkt breddat förtroende för både vår vilja och vår förmåga att övervinna dödlägen ekonomiskt och politiskt”221. Under 1938-42 vann socialdemokratin majoritet i de allmänna valen, och när man tappade igen var det till kommunisterna, menade Möller i ”Partiet och väljarna” i Tiden 8 1946. Han framhöll hur ”socialiseringspartierna” vann 56,1 % av rösterna i 1946 års val.222 I artikeln från 1949 konstaterade Möller att ”samhället i viss mån håller på att ändra struktur”223. ”Under det att i alla tidigare skeden, sedan industrialismens genombrott, antalet kroppsarbetare eller med dem ekonomiskt jämställda medborgare oavbrutet ökat i antal, glider vi nu in i en utveckling, där tjänstemannaelementen tillväxer snabbare än de s.k. rena arbetarelementen”, skrev Möller. Ett parti som vill bevara sitt inflytande måste anpassa sig till denna utveckling, men ”därmed ingalunda sagt att anpassningen skall ske genom en principlös konjunktur- eller opportunitetspolitik”. Tjänstemännen är dock inte alls en lika homogen grupp som industriarbetarna, då ”byrådirektörer och amanuenser i verken liksom de mångtusenhövdade skarorna av skrivmaskinsflickor är tjänstemän”224. Här krävs en differentiering och systematisering av propagandan, precis som under tidigare perioder, menade Möller. ”En oundgänglig förutsättning är dock att vår politik får ett innehåll, som verkar sympatiskt på de medborgargrupper det här är fråga om utan att stöta bort någon del av den gamla, hittills så pålitliga kadern”225. Vad som tål att noteras är att Möller 1949 använde samma begrepp som i Stormklockanepolitiken 1916; ”principlös konjunkturpolitik”. Och den syntes vara lika förkastlig 1949, även om han aldrig i artikeln klargjorde hur. Detta resonemang utifrån klassers relativa storlek, belagd med statistik, och därmed vilket underlag som finns för politiken, liksom behovet av systematisk, socialistisk agitation visar på klara drag av den av marxismen påverkade syn Möller utvecklade redan i ungdomsåren. I den diskussion som alltid funnits kring i fall partiet ska koncentrera sig på marginalväljarna eller på kärnväljarna väljer Möller en mittenposition – det gäller att vinna de nya utan att skrämma bort de gamla. Och det bästa sättet att vinna nya väljargrupper tycks enligt Möller 1949 vara att visa att man vill och kan övervinna dödlägen ekonomiskt och politiskt. Det är med andra ord genom att vara på offensiven, ständigt med nya reformer som förbättrar för de utsugna klasserna socialdemokratin kan vinna gehör och ytterligare väljarstöd. Man vinner inte val genom att vila på sina lagrar. Möller skrev denna artikel ett år efter förlustvalet 1948, som kännetecknats av att socialdemokratin dragit tillbaka många av de kontroversiella förslagen i sitt efterkrigsprogram, och samtidigt som han utkämpade hårda strider med finansministern om hur stort reformutrymmet var.
Genom den försvagning av det socialdemokratiska idéarvet som de hårda striderna mot kommunisterna orsakat, bakslagen för att genomföra socialiseringsnämndens förslag och behovet av klassallianser för att vinna en majoritet kom Möller att förskjutas i sin syn på socialiseringen vid tiden kring 1932. Den utvecklade och genomtänkta åskådningen från 1920 ersattes av en mer diffus socialiseringsideologi, där många vägar kunde tänkas leda rätt. I denna socialiseringsideologi fanns planhushållningen, men också den offentliga utbyggnaden av välfärdstjänsterna. Uppgörelsen med Bondeförbundet 1933 öppnade dörren för en aktiv social- och sysselsättningspolitik. Gustav Möller tog tillvara dessa möjligheter för att genomföra en socialpolitik som snabbt kom att vinna erkännande, både nationellt och internationellt. Man kom också snabbt att få ner arbetslösheten. Detta gav snabbt resultat i ökat stöd i väljarkåren. Genom generella stödformer, upplösandet av gamla och bildandet av nya statsapparater, upplåtandet av förvaltandet till organisationer utanför statsapparaten, ett stort kommunalt ansvar för reformpolitiken, minskat inflytande för den juridiska apparaten och nya befordringssystem skapade Möller ett snabbt genomslag för de ursprungliga intentionerna i reformerna. Bakom denna skepsis mot byråkratin låg Möllers marxistiska statsteori. I programdebatten 1944 var Möller en av de främsta motståndarna till att avskaffa utsugningsbegreppet ur partiprogrammet, men accepterade motvilligt den kompromiss Wigforss utarbetade mellan socialreformism och klassisk socialdemokrati. Möller kandiderade efter Per Albin Hanssons död 1946 till att bli partiordförande. Förlusten mot Tage Erlander var svårhanterad, och Möller kom under det sena 40-talet alltmer att tappa i makt över den politiska utvecklingen, för att 1951 avgå efter att ha förlorat en dragkamp med finansministern om resurser till reformer. Yüklə 0,51 Mb. Dostları ilə paylaş:
|