”…om man vill komma ifrån denna utsugning, får man förändra äganderätten till produktionsmedlen”

II.CENTRALA PROBLEM HOS MÖLLER

2.1 När vi började (1884-1918)

2.1.1 Två porträtt av fattigdomen

I Gustav Möllers arbetsrum på socialdepartementet hängde två porträtt, föreställande Anna och Bernhard Möller.²⁷ Det var med dessa två Gustav vuxit upp. Han föddes den 6 juni 1884 på Möllevången i Malmö²⁸. Fadern Ola var smed och dog redan i augusti i tyfus, och det var modern Anna som fick ta hand om Gustav och den äldre sonen Bernhard. Gustav växte upp med gatpojkarna på Tallgatan (även kallad Tattargatan av dem som inte bodde där) i det som då var Malmös absoluta utkanter, och formades av fattigdomen i kåkarna och medvetenheten om hur modern blev utsliten i förtid av arbetet som tvätt- och skurgumma och i hemmet. Möller skulle många gånger senare i livet i sina tankar återvända till situationen på Tallgatan och speciellt till sin mor Anna, som dog i lungsot då Gustav var 14 år gammal.
Bernhard emigrerade 1905 till Amerika. De båda bröderna kom inte att höras av igen förrän 1922, då Bernhard skrev från Vancouver, Canada, där han jobbade i skogen. Arbetslösheten var hög ”over there” och fattigdomen stundtals svår. Bernhard dog 1923 av en tumör i ryggen, innan bröderna hade hunnit återses.²⁹ I den enda biografi som finns skriven om Gustav Möller skriver Nine Christine Jönsson och Paul Lindblom:
”Hans mors svåra liv och förtidiga död var en drivkraft för honom att bli politiker. […] Bilderna blev en påminnelse: Bernhard och modern hade inte fått leva sina liv till slut och de hade haft det svårt medan de levde. Sådana öden måste förhindras.”³⁰

2.1.2 Ungdomens strider

Efter att tillfälligt ha tagits om hand av olika medlemmar i moderns församling kom Gustav Möller vid 17 års ålder att bli privatsekreterare åt Skånska Cementgjuteriets ägare R. F. Berg. I maj 1902 skedde en fyradagarsstrejk för allmän rösträtt i Malmö som samlade stora folkmassor, och Möller åsåg denna med intresse.³¹ Han skrev: ”För egen del var jag i min själ entusiastisk för den allmänna rösträtten, som åtminstone kunde skapa politisk likställighet medborgarna emellan. Min dragning till socialdemokratin blev starkare och starkare…”³²
1903 började Möller prenumerera på Arbetet. Vid ungefär samma tid observerade han ett fall där R. F. Berg köpt in ett patent för ett taktäckningsmedel, som efter test visat sig spricka vid starkt solsken och därför var värdelöst. Berg lät dock ett par ingenjörer underteckna ett intyg att medlet bevisat sin hållfasthet och sitt värde, daterat dagen innan medlet sprack på det testade huset. ”Jag sade mig själv att affärslivet tydligen var alldeles omöjligt att förena med etiska krav.”, skrev Möller.³³
Möller, som togs omhand av sin djupt religiösa moders Betelförsamling efter hennes bortgång, och sedermera av församlingsmedlemmen Berg, skrev 1903 en dagbok där han tog avstånd från religionen:
”Ja, religion, du är härlig i dina konsekvenser men vet du jag skulle nästan skämts för mig själv om jag rört ihop dylik goja, men prästerna som snart är de enda som försvarar den åtminstone bland aldrig så litet bildat folk, kan aldrig begripa annat folk, och vi begriper endast att de måste hålla på med det, därför att det är deras levebröd.”³⁴
Vid 19 års ålder diskuterade Möller i sin dagbok frågor som religion, absolutism och försvarsnihilism (med en intressant diskussion om vad det är för slags civilisation som offrar miljontals människor för en galen barbarisk statsmans skull). Han var bekymrad över att religionen stod i vägen för socialismen i Limhamn, där han bodde i familjen Bergs villa. När en kvinna anställd vid cementfabriken kom och bad om stöd i sin utsatta situation, och Berg insisterade på att hon ska flytta in på fattiggården, sade Möller till Berg efter att hon gått att ”det bästa sättet att hjälpa en fattig kvinna med barn var att ge dem till hyra och så låta dem arbeta och sköta sig själv”. I sin dagbok skrev han: ”Jag som sett den bara fattigdomen på så nära håll, jag förstod denna kvinna. Ingenjören tänkte inte på att då hon sade: ’Man går ju som en tjänare i fattiggården,’ hon då menade slav, ty slav och tjänare har ungefär samma betydelse i proletärens öron.”³⁵ Fortsättningen på dagbokscitatet är en diskussion om skillnaden överklass - underklass.
”Blott den, som är kommen från underklassen, kan riktigt lära känna denna. Han kan se, vad som ligger under ett par skenbart betydelselösa ord, genom att se på minspelet i den talandes ansikte genom att veta ordens betydelse bland underklassen. […] Jag har ju lärt känna både under- och överklass. Jag har kommit direkt från underklassen genom min far, som var smed, och min mor, som var tvätterska. Nu är jag ju dagligen tillsammans med överklassen och har följaktligen lärt känna dem båda. Jag står mitt emellan dem båda. En gång kan det ju hända att jag gör mig till målsman för underklassens berättigade fordringar. Vi får se i framtiden om jag får leva. Med min själ tillhör jag underklassen men såsom icke varande arbetare kan jag ju inte säga att jag är en av dem.”³⁶
Möller följde den debatt som pågick mellan ungsocialister och ungdemokrater detta år. Det nya ungdomsförbundet bildades 1903 i Malmö. Möller köpte Fram, det nya ungdomsförbundets tidning, och flera socialistiska skrifter hos Malmö arbetarekommun. I sin dagbok ställde han sig frågan om den duglige industrimannen R. F. Berg skulle vara sämre företagsledare för att han var anställd av staten, och svarade obetingat nej. Berg såg alltid först till bolagets bästa, något han skulle göra under alla förhållanden.
Redan under 1903 hade Möller tankar på att starta en fackförening för kontors- och handelsanställda i Malmö, något som skulle realiseras hösten 1904 då han och Per Albin Hansson skulle genomföra försök till organisering. Sommaren 1904 gick Gustav Möller med i den socialdemokratiska ungdomsklubben i Malmö, och lärde känna Per Albin, som också han vuxit upp på Möllevången, något kvarter ifrån Möllers barndomshem. De båda skulle hänga samman från 1904 och fram till Per Albins död 1946, i alla möjliga funktioner, och nästan alltid skulle de stå på samma sida när det hettade till. Zeth Höglund, den person som kom att bli parhästarnas store motståndare vid flera skeden under de kommande decennierna, menade att Möller ”är den intelligentaste medan Per Albin har den starkaste viljan. ’Tyvärr,’, skrev han senare med perspektiv på händelserna, ’vinner alltid viljan’”³⁷
1905 deltog Möller vid ungdomsförbundets första kongress. Vid denna drev han och Per Albin religionsfrågan, där de ansåg att man skulle uppmana arbetarna att inte döpa och konfirmera sina barn, söka befrielse från kristendomsundervisningen i skolan och inte anlita präst vid giftermål. Vid en senare komplettering valdes han in i centralstyrelsen för förbundet. Han skrev om kongressen:
”Vår kongress har väckt uppseende och det har skrivits en hel mängd om oss av diverse bläcksuddare. Det är rätt intressant att iakttaga hur mycket man försöker svärta ner oss. Om du fäster det en smula i ditt minne skall du få se att om några år skall man komma att rosa oss. Sådan är världens gång […] Som du väl sett blevo såväl Z. som Einar (Ljungberg) invalda i centralstyrelsen. På det hela taget tycker jag att schismen med Z. är obehaglig, ty det är ändå en personlighet i vår så fattiga tid. Det är för övrigt säkert att vi fått en centralstyrelse, som duger till något. Det väldiga folkbildningsarbetet, som blivit lagt på centralstyrelsens axlar hoppas jag ska bliva buret med kläm och styrka. Vårt förbund växer till en makt, som man måste räkna med. – Per [Albin Hansson] och jag voro naturligtvis förgrundsfigurer på denna kongress.”³⁸
Enligt Gerda Andersson inleddes konflikten mellan Per Albin och Zeth Höglund vid denna kongress 1905, då Per Albin valdes till redaktör för Fram och hans bror Sigfrid valdes till förbundsordförande. Detta var en överflygling Zäta haft svårt att förlåta, då han slutat från sitt arbete på Ny Tid i Göteborg för att kunna ta platserna som redaktör och förbundsordförande.³⁹
Samma år valdes Möller också till ordförande i Malmöklubben, en klubb som bland sina mer namnkunniga medlemmar innehöll skalden K. G. Ossian-Nilsson, agitatorn Fabian Månsson, den senare mångårige partikassören Emil Wallin, Per Albin och hans bror Sigfrid Hansson som kom att bli central inom den fackliga rörelsen och Värner Rydén som småningom blev riksdagsledamot och ordförande för Skånes partidistrikt. Den oundvikliga brytningen med Berg kom under vårterminen 1906, efter att cementfabrikens ägare ställt ultimatum att Möller skulle lämna arbetarrörelsen. Möller fick sluta sina studier vid Malmö Högre Handelsinstitut, och ställdes utan bostad då Möllers förmyndare Svensson, som han då bodde hos, vägrade honom att bo kvar. ”Meningen var att jag skulle ställas utan försörjning och utan bostad. På så vis räknade nog både Berg och Svensson att min obstinathet skulle knäckas.”, skrev Möller.⁴⁰ Möller fick under ett halvår överleva på tillfälliga jobb och gick arbetslös fram tills han fick en anställning vid tidningen Arbetet i Malmö.
Förbundet tog på sig självt stora uppgifter i agitations- och folkbildningsarbetet. Möller skriver i februari 1907:
”Ungdomsrörelsen kräver en hel del. Vi hade ett briljant agitationsmöte i tisdags – öfverfullt hus, god stämning och 27 nya medlemmar – och det torde nog sträcka sina efterverkningar till flere klubbmöten, så att vi vänta många nya medlemmar på de nu närmast följande mötena. För övrigt är säkert Malmöklubben nu den största i landet med 330 fullt klara medlemmar. Därjämte arbeta Per Albin och jag gemensamt med en broschyr, som jag hoppas skall bliva färdigskriven om en fjorton dagar. Till detta kommer så agitationsföredrag varje vecka.”⁴¹
Malmöklubbens medlemmar reste omkring på den skånska landsbygden och agiterade, främst bland lantarbetarna. Man ordnade socialistiska söndagsskolor och sagostunder för barnen. Per Albin, Fabian Månsson med flera åkte också ut på agitationsresor runt omkring i landet. Fabian Månsson skrev i Fram 1905:
”Kamrater!

Behofvet af agitation är skriande. Helsinglands, Blekinge, Smålands, Dalarnas och för övrigt hela Norrlands bondeungdom måste organiseras innan högern organiserar dem, innan högern gör en armé af dem, ty de gå med på hvad som hälst, bara det blir kamp.”⁴²

Månsson argumenterade i sin insändare för en försakelsevecka, där medlemmarna skulle avstå från tobak , alkohol m.m. och donera pengarna till agitationsfonden. Till stor del handlade det stora intresset för agitation om att förbundet hade fötts genom en utbrytning ur det tidigare ungdomsförbundet som under Hinke Bergegrens ledning hade blivit anarkistiskt, och att man hade att ta en kamp mot ungsocialisterna i det gamla ungdomsförbundet.
1907 blev Möller ordförande i ungdomsförbundet. Han blev tillika ledamot i en bildningskommitté, bestående av honom själv, Rickard Sandler, som 1912 skulle komma att starta Arbetarnas Bildningsförbund, Z. Höglund, Oscar Olsson, känd som ”Oscar med skägget” och studiecirkelns skapare, och Per Albin Hansson, som just blivit utsedd till studieledare i förbundet.⁴³ Man startade 23 egna vandringsbibliotek, bildade 71 studiecirklar och beviljade fem stipendier årligen för studier vid Brunnsviks folkhögskola. Vikten av studier inpräntades i de unga socialdemokraterna. Vid 1907 års kongress beslutade man också att förbundet skulle agitera mot ”smuts- och kolportagelitteraturen”. Det handlade om skräckromaner, enkla kärleksromaner, Nick Carter-böcker med mera. Man tryckte upp kongressens proklamation Ljus över landet, det är det vi vilja i en halv miljon exemplar, och distribuerade ut den genom klubbarna. Förbundet började också ge ut socialistisk teoretisk litteratur jämte dikter och noveller genom Frams förlag.⁴⁴ I augusti 1907 var Möller förbundets representant vid den internationella socialistiska kongressen i Stuttgart, som följdes av en ungdomskongress.
En av de mest centrala frågorna under de första två årtiondena kom att bli försvarsfrågan. I en skildring av sin tid i ungdomsförbundet skrev Möller att han ”var nämligen försvarsvän utan att älska militarismen”.⁴⁵ Angående en annan av de frågor som skulle komma att bli viktiga skrev Möller i januari 1908:
”Jag undrar rätt mycket på hur det skall se ut inom den svenska socialdemokratin om 10 år. […] Det har varit bråk om huruvida författningsrevisionshistorien skulle upptas i år eller om man skulle inskränka sig till en motion om kvinnorösträtt eller något sådant där, ty man var i riksdagsgruppen rädd att göra sig löjlig i rikdagen. Och det är ledarna för ett revolutionärt parti med rätten som första och sista punkt, som är så rädda för att bli löjliga då de hävda en självklar rättsprincip! Ja, vi få icke vara pretentiösa!”⁴⁶
Som framgår av fortsättningen kom Möller så småningom att byta åsikt i dessa taktikfrågor.
I mars 1908 avgick Möller som ordförande i ungdomsförbundet, ”sannerligen varken dikterat av klokhet eller av lusta. Det var helt enkelt dikterat av olust att sitta 7 mil från regeringsstolen och likväl räknas till regeringen."⁴⁷ Möller, som numera börjat jobba på Arbetets lokalredaktion i Helsingborg, hade svårt att klara av sitt uppdrag på grund av sin rent geografiska placering. Han försökte stå utanför konflikten mellan Zäta och Per Albin, och ställde sig i en av stridsfrågorna, Fram som veckotidning, på Zätas sida. Han förklarade för Gerda Andersson att han inte stod på någondera sidan.⁴⁸ Per Albin tog över som ordförande, och konflikten tilltog.
I maj 1908 gifte sig Gustav Möller med Gerda Andersson. Detta var den första av två gånger i sitt liv som Gustav Möller skulle komma i konflikt med Sigfrid Hansson angående kvinnor. Gerda och Sigfrid hade varit trolovade i Göteborg, och i två år hade Gustav och Gerda brevväxlat, vilket resulterat i en allt överskuggande kärlek. Möller hade varit oroad för hur detta skulle påverka hans relation till Sigfrids bror, men Per Albin hade inte reagerat nämnvärt över det skedda. Möller skulle hela sitt liv vara slarvig med sin privatekonomi, något Gerda bittert fick erfara då pengarna ofta tog slut genom Gustavs stundom slösaktiga leverne.⁴⁹
I december 1908 började Zeth Höglund och andra ledande i ungdomsförbundet i Stockholm ge ut en egen tidning, Stormklockan, som argumenterade för en radikalare politik och en tydligare linje gentemot partiet. Bildandet av Stormklockan innebar att den redan befintliga konflikten mellan de ledande personerna i förbundet, Zeth Höglund och Per Albin Hansson – och på samma gång mellan de större städerna, Höglunds gamla hemstad Göteborg och hans nya hemstad Stockholm mot Per Albins hemstad Malmö – tilltog. 1908 började Zäta ”samla på klubbar” i Göteborg, och redovisade betydligt fler klubbar än de som egentligen fanns.⁵⁰
Möller skriver apropå konflikterna i förbundet:
”Jag lockas in i gåpåarvirveln och mina sämre egenskaper befinner sig i en fruktansvärd utveckling. När man kommit så långt i tarvlighet att man målmedvetet arbetar på att skaffa sig en plats, en ställning i livet, så man möjligen kommer så långt i andlig depravation, att man vill knuffas med andra om inflytande, synligt inflytande, då har man inte många trappsteg kvar tills man sjunkit till den andliga slöddernivån. Ännu kan jag kanske räddas, men utsikterna är förfärande små.”⁵¹
Vid kongressen i oktober 1909 vann den radikalare falangen, genom att förbundsledningen och Fram flyttade till Stockholm och genom att Zeth Höglund blev ny ordförande. Per Albin Hansson ombads av kongressen att stanna som redaktör för Fram och förlagschef, men valde att dra sig tillbaka och i stället sätta sig i Social-Demokratens styrelse. Per Albin och Möller satt dock i centralstyrelsen. Zeth Höglund skrev en hyllning till den avgående redaktören i Fram, och gav honom äran för förbundets snabba tillväxt.⁵² Möller riktade på kongressen en varning för att ungdomsförbundet skulle utvecklas till att bli en ”kritikinstitution”.⁵³
När Skånska Social-Demokraten bildades med Helsingborg som utgivningsort blev Möller vikarierande chefredaktör. 1911 tillträdde han som redaktör för Fram. I en artikel rubricerad ”Inbördes fejd” försvarade han Brantings politik mot Z. Höglunds oförsonliga angrepp mot partiledarens ”opportunitets- och kompromisspolitik” gentemot liberalerna. Möller menade att ett definitivt avståndstagande från liberalerna skulle kasta dessa rakt i armarna på högern. Han menade att riksdagsgruppens taktik att gå små steg i socialistisk riktning är den rätta. Han anklagade Stormklockan för opportunism och för återigen fram varningen mot att göra förbundet till en kritikinstitution och på så sätt splittra rörelsen.⁵⁴
Samma år, 1911, var det partikongress, med val av partisekreterare. Partistyrelsen hade föreslagit Fredrik Ström till partisekreterare, p.g.a. LO:s ordförande Herman Lindqvists förhoppning att denne vapenbroder till Höglund skulle kunna ena partiet med stormklockeoppositionen. Kongressen gick på denna linje, och stödde inte Per Albin Hanssons förslag om att välja Gustav Möller till partisekreterare.⁵⁵
Så kom året 1912, och det som kom att kallas för ”den röda kongressen” i ungdomsförbundet. Zätas folk tog alla platser i kongressutskott och centralstyrelse. Möller frågade Höglund rakt ut vad oppositionen skulle göra om de inte fick majoritet i partiet. ”Över partiet står socialismen.” var Höglunds svar.⁵⁶ Det var också 1912 som den socialdemokratiska vänsterföreningen bildades, med Zeth Höglund, Fredrik Ström, Rickard Sandler, Ivar Vennerström och Carl Lindhagen som tongivande gestalter. Denna förening kom dock inte att bli särskilt betydelsefull, då partistyrelsen tog ett uttalande där man varnade för den splittring ”uppkomsten av speciella tendens-föreningar måste innebära”. Detta ledde till att flera personer lämnade föreningen, och att ungdomsförbundet kom att bli den tongivande kraften i partioppositionen.⁵⁷
Möller kom att beskriva ungdomsförbundet som ”En ungdomsrörelse på avvägar”, och han var besviken över att hans dröm om att ungdomsförbundet skulle vara vägen till folkets bildande och kulturella höjande gick i stöpet när det i stället blev en kamporganisation i de interna partistriderna.⁵⁸

2.1.3 I utvecklingens egna tjänst

Efter att Zeth Höglund vunnit kampen i ungdomsförbundet sökte sig Möller och Per Albin vidare till partiet. Tidens förlag kom att bildas 1912, och fick till sin första chef Gustav Möller, som nu flyttade till Stockholm tillsammans med Gerda. Här fick Möller en chans att förverkliga sina ideal om en framtidsstat präglad av människor upplysta genom kunskap och förädlade av lyckan att äga och få njuta av kultur. Tiden gav ut både teoretisk litteratur, romaner och poesi.
Partikongressen 1914 kom att bli den kongress där partiet slöt upp bakom Brantings linje – vänstersamverkan med liberalerna. Motiveringen var att hindra ett fortsatt högerstyre i en tid då bondetåget och krigsaktivismen gjorde att kampen mot reaktionen var hård. Därmed hade man också accepterat ministersocialismen. Möller kom att karakterisera denna partikongress som den viktigaste sedan 1891, och som ”en revolution i taktiken”⁵⁹. Möller menade att orsaken till att Sverige inte undvika ministersocialismen var landets politiska efterblivenhet:
”Alla andra länder, England, Frankrike, Italien, Norge, Danmark, Holland, Amerika (USA) och Schweiz har utvecklats till politiska demokratier tack vare borgarklassen. Dessa länder har, med undantag av Danmark, antingen totalt saknat socialdemokratiska partier eller blott haft mycket svaga socialdemokratier vid tiden för demokratiseringen.”⁶⁰
I februari 1915 gjorde Möller en resa till Petrograd som kurir – förmodligen med en check från Lenin till hemmarevolutionärerna i Ryssland. Det hela gick bra, trots många farhågor.⁶¹ Möller var långtifrån unik om att med olagliga medel stödja kamraterna i öster i deras kamp mot den totalitära tsarismen - Branting och Strindberg m.fl. stödde redan på 1880-talet de narodniki-grupper som hade lönnmördat tsar Alexander II. Jan Lindhagen beskriver hur Branting fick ett anonymt brev som varnade honom från att resa till Ryssland, då man hade hans signalemente och visste att han samarbetade med revolutionärerna.⁶²
Möller skrev 1916 en artikel titulerad ”Socialdemokratins partistyrka och socialismens segerutsikter”, som är mycket intressant för den som vill studera påverkan från den tyska socialdemokratins strider. Möller ställde frågan om det socialistiska genombrottet är närmare i de länder där de socialdemokratiska partierna är starka. Han utgick från Marx’ utgångspunkt att det land som kommit längst i kapitalistisk mognad också står närmast ”det nya utvecklingsskede, som vi med Marx anta blir socialismen”⁶³. Artikeln utgörs av en statistisk jämförelse mellan Tyskland, med en stark socialdemokrati men mindre långt gången kapitalism än England, som å sin sida hade en tämligen svag socialdemokrati. Han förde en lång diskussion om hur denna situation kommer sig, och tar upp Kautskys argumentation att det industriella kapitalet i England utvecklat egenskaper Kautsky betecknade som ”egendomliga”⁶⁴ – den söndrade arbetarklassen med fredliga medel genom att ge de organiserade arbetarna politiska rättigheter och genom tillmötesgående köpa och korrumpera arbetarklassens ledare, genom att predika fred gentemot exempelvis boerna och irländarna samt frihandel. Möller menade att detta kan förklara den engelska socialdemokratins beskedligare karaktär, men knappast dess rent numerära svaghet och betydelselöshet. Kautsky menade 1902 att denna sociala fred i England bara var tillfällig – genom den ökade utländska konkurrensen tvingas kapitalisterna att öka exploateringen av arbetarna, genom domstolarnas angrepp mot fackföreningarna, livsmedelstullar, koloniala erövringskrig och tvångslagstiftning mot Irland. 1916 kunde Möller se att utvecklingen gått i precis raka motsättningen mot Kautskys profetia. Möller menade, med stöd i detta, att: ”det viktigaste för oss som socialister icke är, att Marx fått rätt beträffande kapitalismens fortsatta utveckling utan att han synbarligen fått orätt i fråga om kapitalismens följeslagare och motståndare, socialismen”⁶⁵
Möller ställde så frågan om marxismen därför måste uppges. Ingalunda, menade han. Han menade att oförmågan att förklara utvecklingen i England med marxismens metoder är skenbar – Marx själv har aldrig menat att en stark socialdemokrati måste följa av en stark kapitalism. Något sådant vore i själva verket att skriva om den materialistiska historieuppfattningen, menade Möller. Han utformade utifrån detta sin teori:
”Den kapitalistiska utvecklingen alstrar antikapitalistiska intressen. Ju längre den kapitalistiska utvecklingen fortskrider, desto starkare blir de antikapitalistiska intressena, och det kommer en dag, då den kapitalistiska utvecklingen nått sin topp-punkt. I samma ögonblick detta sker är de antikapitalistiska intressena också kapitalismen övermäktiga. De tar hand om makten i samhället och organiserar detta efter sina behov.
Att en socialistisk samhällsordning då blir resultatet ligger naturligtvis icke på något sätt självklart i den lag för samhällsutvecklingen som formuleras i den materialistiska historieuppfattningen. Att Marx ansåg sig kunna förutsäga att det socialistiska samhällssystemet skulle bli kapitalismens arvtagare beror givetvis därpå att de befolkningslager, för vilka kapitalismen blivit outhärdlig och som vid dess fall överta samhällsmakten, icke skola kunna finna någon annan förnuftig organisation av samhället än socialismen.”⁶⁶
Möller fortsatte med att studera de stora strejkerna i England mellan 1910 och 1913, och den stora benägenheten att anamma syndikalistiska idéer. Denna syndikalism är mer lättfattlig för en om samhället okunnig arbetarklass än den mer avancerade socialdemokratin, men det är likväl ett utslag för antikapitalism. Likaså var den minimilönelag som infördes i England efter kolgruvearbetarnas strejk ett principiellt brott mot en fundamental kapitalistisk dogm – arbetsgivarens fria rätt att köpa arbetskraft till det billigaste pris han kan få. Lagen representerade:
”en samhällets åtgärd till begränsning av utsugningen och vilar följaktligen på grundvalen av ett typiskt socialistiskt resonemang [… Det här innebär] en socialistisk seger […] vi måste i lagens seger se en frukt av en kapitalism, som snart överlevt sig själv och tvingar samhället in på socialistiska vägar, trots att det antal personer, som bekänner sig till socialismen, är fåtaliga”⁶⁷
Också Lloyd Georges plan för en nationalisering av jorden var för Möller ett tecken på att socialismen tagit sig andra former i England. Att liberalerna i England agerade som de gjorde hade att göra med att de i sina väljarskaror hade den stora delen av arbetarklassen:
”Utvecklingen fullbordar sig och tar föga hänsyn till, om människorna kallar sig liberaler eller socialdemokrater, om det skränas mycket eller litet, och klasskampen driver utvecklingen framåt vare sig man predikar klasskampen som politisk huvudmaxim eller inte.”⁶⁸
Och Möller hävdade:
”Om det däremot skulle inträffa, att socialismen först sloge igenom i länder med en kapitalism på lägre utvecklingsgrad, så hade en marxist anledning att ta sig om huvudet. […] Detta skulle emellertid innebära att själva den övertygelse man kan bibringa ett folk, i viss grad oberoende av de ekonomiska förutsättningarna, vore avgörande för ett samhälles ekonomiska utveckling. D.v.s. man skulle medge en viss giltighet åt den idealistiska historieuppfattning det är marxismens ovanskliga ära att ha övervunnit.”⁶⁹
Möller medgav i sin artikel att det låg en god portion fatalism i hans synsätt. Han menade att den med kapitalistiska idéer som ville bekämpa utvecklingen mot socialismen likt Don Quijote kämpade mot väderkvarnar, på samma sätt som den socialist som sökte driva samhället utöver dess ekonomiska förutsättningar ägnade sig åt ett fullkomligt hopplöst företag. Och både de kapitalistiska och de antikapitalistiska idéerna främjar samhällets utveckling mot socialismen – genom att göra kapitalismen mogen för sitt fall eller genom att förbereda för framtiden. Detta innebar dock inte att det är likgiltigt om man kämpar mot kapitalismen eller inte. Ett kapitalistiskt samhälle som i sitt sönderfall möter en omogen arbetarklass, kommer leda till ödesdigra misstag och en mängd onödigt lidande. Arbetarklassen måste ha den nödvändiga kunskapen om hur produktionen ska organiseras.
Möller menade i avslutningen till sin artikel att den åskådning han redogjort för befriar från illusioner, tvingar till realism i det att man bedömer den politiska utvecklingen efter vad som faktiskt sker i lagstiftningen, snarare än att studera den efter talesätt, teorier och partisiffror. Dessutom leder denna fatalism till en stark optimism – att ”stå i utvecklingens egen tjänst”⁷⁰.
Möller hade utfört en kritik av Kautsky i sin artikel, men bara för att sluta i just det som alltid varit den stora kritiken mot den ”ortodoxa marxismen” – dess ödestro. Möller menade, precis som Kautsky i sin kritik av Bernstein, att argumentation mot att ekonomins utvecklingslagar är absoluta också är en kritik mot den materialistiska historieuppfattningen. Ja, på ett sätt var Möller en än mer ”ortodox materialist” än Kautsky, som i sin tro att borgerligheten snart skulle överge sitt ”egendomliga” beteende snarare återföll i en av Lassalle präglad tro att borgerligheten är ”en enda reaktionär massa”, i stället för att mena att antikapitalistiska strömningar skapas per automatik genom den kapitalistiska utvecklingen, och alltid avspeglas i överbyggnaden, oavsett om något socialdemokratiskt parti finns eller ej.
Det är utifrån denna utgångspunkt vi kan förstå vad som fick Möller att närma sig Brantings syn på samarbete med liberalerna. Om ett liberalt parti i England kunde lägga ett förslag om jordens socialisering, något den svenska socialdemokratin genom partikongressen 1911 själv lämnat för att stärka sina kort på landsbygden, vad var det då som sade att man inte skulle kunna få de svenska liberalerna med på att påbörja en socialisering? Utvecklingens krafter skulle ju tvinga också liberalerna till anpassning.⁷¹ Då skulle socialdemokratin kunna vara den pådrivande och liberalerna den återhållande kraften, som tillser att man i dialektiskt samspel sköter en ordnad övergång från det kapitalistiska till det socialistiska samhället. Varken en revolutionär Zeth Höglund eller en reaktionär Don Quijote alltså.
Möller skrev i Tiden 1915 att man skulle kunna organisera ett system med två kamrar, där den ena skulle bestå av ”experter” från skilda områden och fungera som sakkunniga. Efter att Fredrik Ström kritiserat detta som ett slag mot den allmänna rösträttens idé menade Möller att denna kammare bara skulle få ett suspensivt veto på tre år.⁷² Denna besynnerlighet i Möllers tänkande står i rak motsats till den kritik av den borgerliga staten han kom att utföra både teoretiskt och i sin socialpolitiska praxis. Förklaringen till detta kan helt enkelt handla om att Möller hade en period då han ställde sina åsikter i fråga och prövade andra idéer, precis som Axel Danielsson i fängelset 1890 gav sig på en kortare anarkistisk period.⁷³ Och att denna starkt statspositiva period kom just vid detta tillfälle är inte konstigt, då huvudfrågan inom partiet handlade om parlamentarismen och ministersocialismen. Vi kan se detta genom att studera varifrån kritiken mot Möllers fatalism kom. I Vad vill den socialdemokratiska vänstern skrev Ivar Vennerström 1916:
”Icke desto mindre har inom den socialdemokratiska högern en åskådning allt starkare växt fram, vars mest framträdande princip är en fatalistisk undergivenhet under ödet i utvecklingens gestalt. […] Utvecklingen upphöjes till en gud, som man måste i knäböjande ställning tillbedja.”⁷⁴
Men också Nils Karleby, som stannade i partiet och blev SSUs ledande ideolog, kritiserade Möllers inställning från en vänsterposition:
”För att en åtgärd skall vara socialistisk måste den syfta till att överföra produktionsmedel från privatbesittning i samhällets händer och att förvandla proletariatet från att vara medel till att bli liksom alla människor ändamål i samhällshushållningen. Den måste sålunda syfta bl.a. att upphäva det nuvarande lönesystemet.”⁷⁵
En kritik mot den möllerska inställningen om inväxningen i socialismen i den borgerliga staten är att den om den drivs långt kan bli till en de sociala ingenjörernas expertvälde, där skolade marxister tillsammans med den borgerliga statens byråkrater administrerar fram ett nytt klassamhälle, som nu bygger på kontrollen över de offentliga produktionsmedlen i stället för de privata, men som likväl är ett klassamhälle. Man kan med Schüllerqvists begreppsapparat (se nedan) tala om en ”hårt organiserad” stat där maktstrukturerna är fixa och relationerna mellan olika grupperingar bestämda, till skillnad från en ”löst organiserad” stat med en öppnare konflikt mellan stridande intressen. Naturligtvis är det svårt för en stat som bygger på en politisk demokrati att styras på ett ”hårt” sätt, men om intressena hos ledningen i det antikapitalistiska partiet genom utvecklingens krafter drivs till att i stort sammanfalla med den offentliga byråkratins kan de komma att tendera åt detta håll. Detta sker genom att den marxistiska skolningen förfaller och de ingångna kompromisserna upphöjes till ideologi och genom att klassintresset hos en konstruerad ”politisk klass” kommer att utgöras av den rådande maktbalansens fortbestånd. En analys liknande denna gjordes av det sovjetiska systemet av Milovan Djilas, och måhända skulle samma kritik kunna riktas mot en socialdemokratisk modell av denna specifika typ.⁷⁶
Denna diskussion saknar inte heller kopplingar tillbaka till diskussionen under 10-talet. Carleson skrev om den ”nationella svindeln”:
”Alla borgarklasser och borgarpartier drar fördel av det helgade stats- och nationsbegreppets duperande makt över människorna och massorna, och en av dess största vinster under de senaste årtiondena är socialdemokratiens allt klarare och ovederläggliga ’mognad’ till statssocialism och livligt förväntade nästa ’utvecklings’skede: statskapitalismen, modererad av en moderat arbetareskyddslagstiftning.”⁷⁷
Samtidigt kan man säga att Möller genom sin formulering av den materialistiska historieuppfattningen ger en grund till förståelse av vad som kom att hända på 20- och 30-talet i Europa. Fascismen uppstod som en antikapitalistisk rörelse, men med andra ideal än de socialistiska. Möllers marxförståelse öppnar därigenom, trots sin förespeglade fatalism, dörren för en betydligt större roll för den socialistiska rörelsen än vad Kautskys schema gav den. Kampen handlar inte bara om att göra vägen till socialismen så rak och smärtfri som möjligt, utan om att hindra att utvecklingen viker in på helt andra vägar. Dessa andra vägar skulle ju också visa sig vara förödande för den socialistiska rörelsen.

2.1.4 Mellan demonstrationspolitik och principlöshet

I februari 1916 var Möller med och bildade Marxsällskapet, vars syfte var att ”främja studiet av marxismen”⁷⁸ genom föredrag och diskussioner, tillsammans med exempelvis Rickard Sandler och Ernst Wigforss. Där diskuterades hur svensk socialdemokrati skulle utforma de politiska strategierna under tiden efter det första världskriget. Sällskapet skulle komma att finnas i 27 år, och vara en central punkt för partiets idédiskussion. Det var under dessa år, och förmodligen till stor del i detta sällskap, under och direkt efter det första världskriget, som Möller tillsammans med personer som Arthur Engberg, Per Albin Hansson, Richard Sandler, Ernst Wigforss och Nils Karleby skulle komma att ge den svenska socialdemokratin en teoretisk debatt och ett bildningsarbete som kom att ligga till grunden för den samhällsuppfattning som senare kommit att betecknas som den ”klassiska socialdemokratin” – en rörelse under stark inspiration från den kontinentala debatten, men med egna självständiga tänkare och en egen tolkning av det marxistiska idégodset. Jan Lindhagen menar om de ovanstående personerna att:
”Detta var det nya ledargardet. De besatt genomgående en teoretisk medvetenhet och en praktisk skolning som hade förunnats bara några få i den första generationen: Hjalmar Branting, Fredrik Sterky och Axel Danielsson. De två sista hade för övrigt dött redan under 1890-talet.”⁷⁹
1916 valdes också Möller till partisekreterare, med huvuduppdraget att se till att Höglundfalangen förlorade partikongressen i januari 1917. Tillsammans med Per Albin Hansson skrev han en bok på omkring 150 sidor i polemik mot Höglundfalangen. Boken kom att heta Stormklockepolitiken under kritisk granskning, och den är än idag ett centralt verk för att förstå var skiljelinjerna egentligen gick mellan de bägge stridande falangerna.
Vad Stormklockepolitiken hävdade var att striden inte handlade om politikens principer. Höglund m.fl. menar att striden gällde att
”den socialdemokratiska riksdagsgruppens ledning i väsentlig mån frångått partiets program, exempelvis i militär-, författnings-, skol-, jord- och tullfrågorna, ja i vissa av dessa frågor rent av bekämpat strävanden till en mera klar socialdemokratisk politik”⁸⁰
Detta håller i själva verket inte för en närmare granskning, menade Möller och Hansson.
I militärfrågan, den mest infekterade frågan, handlade striden om riksdagsgruppens val att framlägga en motion där man kapade militärkostnaderna med 25 % i stället för att helt avveckla det militära försvaret, något Stormklockan menade bröt mot partiprogrammets formulering om ”kamp mot militarismen”⁸¹. Problemet med resonemanget är dock enligt Möller och Hansson att partiprogrammets andra mening i försvarsfrågan var ”successiv minskning av militärbördorna fram mot avväpning”; något riksdagsgruppens linje i allra högsta grad kunde sägas utgöra ett fullföljande av. I författningsfrågan handlade kritiken om att riksdagsgruppen inte drivit kraven om republik och enkammarsystem, utan enbart motionerat om rösträtten. I skolfrågan gällde konflikten att man inte lagt fram förslaget om att frånta domkapitlen inflytande över skolväsendet. Jordfrågan handlade om ett förslag att godkänna avsäljande av småegendomar av kronojord för att i stället möjliggöra uppköpande av större egendomar. Tullfrågan handlade om att man stoppade en motion från Fabian Månsson om större minskningar av livsmedelstullarna än de 10 % man ville få med sig bönderna på genom motsvarande tullättnader på inköp av jordbruksmaskiner.
Möller och Hansson, i och för sig till viss del själva kritiska till partiledningens hållning i militärfrågan, ifrågasatte det demonstrationspolitiska inslaget i höglundarnas politiska taktik. De skrev att:
”om man går framställningarna inpå livet, så skall man finna att den sanningskärna de i varje särskilt fall innehålla är att riksdagsgruppen eller partiledningen icke sträckt sitt yrkande så långt, som man från Stormklockehåll ansett riktigt, eller efter en annan linje än den Stormklockan förordat sökt realisera partiprogrammet.”⁸²
De jämförde med att om högern eller liberalerna skulle acceptera 9 timmars arbetsdag för vissa grupper om socialdemokraterna avstår från sitt förslag om 8 timmars arbetsdag för alla så skulle det ju de facto innebära en förbättring för vissa arbetare. Stormklockan skulle då få ytterligare
”en anledning att ropa på förräderi. Enligt dess utmärkta recept skulle partigruppen hellre avstå från de fördelar, som kunde utvinnas åt vissa arbetaregrupper, än avstå från en fortsatt demonstration för 8-timmarsdagen […] Riksdagsmännen kunna i vissa fall bringas att handla som dårar för att motsvara Stormklockans krav på socialistisk renhårighet”⁸³
Möller och Hansson menar vidare att
”riksdagsgruppen har i regel avstått från fruktlösa demonstrationer. Den har ansett att gruppens arbete skulle koncentreras på vissa för arbetareklassen betydelsefulla genomförbara lagförslag och på att under arbetet i utskotten få sådan form på avlämnade regeringsförslag, att eventuella emot arbetarna riktade uddar avbrutits eller att de eljes blivit förmånligare för arbetarna och småfolket än regeringen ansett.”⁸⁴
Författarna till skriften sade att
”socialistiskt sett kan den ena taktiken försvaras lika bra som den andra. Oppositionen menar att genom allehanda demonstrationer och oväsen skola massorna entusiasmeras för partiets politik, under det gruppens majoritet går ut ifrån att det faktiska, som partiet förmår uträtta till massornas förmån, samlar och knyter dessa fastare till partiet.”⁸⁵
Till detta lade Möller och Hansson att de frågor höglundarna valde aldrig var socialistiska frågor, utan försvarsnihilistiska, republikanska, ”eller eljest halvborgerliga demonstrationer”⁸⁶ man haft i tankarna. ”En socialistisk riksdagsdemonstration kan endast ske i samband med något socialiseringsförslag”⁸⁷ menade Möller och Hansson.
Möller och Hansson skilde på en ”romantisk” och en ”realistisk” taktik för att nå socialismen, och anklagade Höglund m.fl. för att förespråka den förstnämnda. Man lyfte fram att den bästa taktiken är den som ”med strängt fasthållande av de socialistiska principerna, snabbast åstadkommer att det socialdemokratiska programmet samlar en majoritet bland folket”⁸⁸. De menade att ”fostrandet av klarseende, målmedvetna socialister […] [sker genom att] förmå folk att läsa väl kvalificerad socialistisk litteratur eller att höra väl kvalificerade socialistiska föreläsare”⁸⁹. Möller och Hansson anklagade höglundarnas ”ettergröna s.k. radikalism” för att ha lika mycket med allvarlig socialistisk upplysningsverksamhet att göra som gubben i månen.
Möller och Hansson skrev även om ”en principlös konjunkturpolitik”. En sådan innebär att man ”offrar sina krav för att hålla sig fast i sin ställning”⁹⁰. Om man däremot
”i själva den saks intresse som man förfäktar tillfälligt släpper en del av ett krav, samtidigt som man ute i landet genom sin agitation skapar den maktbasis, som behövs för det nyss släpptas genomförande, då följer man den klokaste politik som överhuvud kan utfunderas”⁹¹
De exemplifierade med ifall man skulle släppa kravet på jordens socialisering för att vissa en viss grupps behag, vilket är principlös konjunkturpolitik, och jämförde detta med att socialisera storgodsen och meddela att man vill utreda verkningarna av detta för att sedan fortsätta med socialiseringarna, vilket vore en klok taktik.
Möller och Hansson sökte i Stormklockepolitiken finna en medelväg mellan demonstrationspolitiken och den principlösa hållningen. De tolkade båda dessa linjer som brott mot en socialdemokratisk, marxistisk linje. Demonstrationspolitiken tar inte hänsyn till behovet av att produktionsförhållandena och den politiska rörelsen måste nå en viss mognad innan en revolutionär omvandling kan vara lyckosam, och att socialdemokratins roll fram till dess att en socialistisk majoritet uppnåtts måste vara att förbereda omdaningen. Höglundarnas ungdomliga otålighet riskerar att fördröja snarare än förkorta vägen till ett socialistiskt samhälle. Å andra sidan innebär principlösheten att man släpper de grundläggande värderingarna för att få ut en del av sitt ursprungliga program, vilket gör att det socialistiska samhället aldrig uppnås.
Stormklockepolitiken under kritisk gransknings författare drar upp två linjer för partiets arbete med en realistisk taktik;

• 
  Propagandan bland folket, genom talare, skrifter och tidningar ute i landet, ”för klargöranden av partiets strävanden och socialismens åskådning”⁹².
  
• 
  Riksdagspolitiken ska visa att arbetarklassens intressen kan tillgodoses utan faror för samhällsutvecklingen utan tvärtom till dess gagn (för att få bort antisocialisternas invändning att socialisternas krav är ogenomförbara utopier) och att socialistiska principer är nödvändiga för att avskaffa förtrycket.
  

Kritiken för boken blev omfattande – Zeth Höglund kallade Per Albin och Möller ”halvintellektuella barbarer”⁹³. Vad man kan konstatera är att boken var starkt tendentiös i sin framställning, genom att den framställde motståndet mot ministersocialismen – partilinjen fram till 1914 – som ”ettergrön radikalism”. Däremot framställde de grundkonflikten på ett korrekt sätt – det handlade just om den socialistiska taktiken. Det intressanta är hur Per Albin och Möller ansträngde sig för att hitta en medelväg mellan Bernstein och Kautsky. Uppslutningen bakom ministersocialismens och parlamentarismens linjer innebar en acceptans av delar av Bernsteins revisionism. Men att denna acceptans var långtifrån reservationslös framgår av motståndet mot en ”principlös konjunkturpolitik” och talet om det stränga fasthållandet vid socialismens principer, ett tydligt avståndstagande mot Bernsteins motto att ”vägen är allt, det vi kallar målet intet”.

Per Albin och Möller lyckades även med att i förtäckta ordalag kritisera höglundfalangen för att företräda just denna ”principlösa konjunkturpolitik”. Som jag redogör för är deras exempel på en sådan politik att ta bort kravet på jordens socialisering – just det som Carl Lindhagen gjorde med stöd av Höglund med flera 1911. Branting hade motsatt sig denna programförändring, och fick nu ett stöd för denna åsikt av Per Albin och Möller.

2.1.5 Kriget och socialismen

Möller och Hanssons ställningstagande 1916 handlar inte i första hand om reform eller revolution. Möllers, och i än större mån Per Albins, inställning till revolutionen är betydligt mer komplicerad än så. I en diskussion angående kampen för allmän rösträtt vid partistyrelsens sammanträde den 20-23 maj 1917 menade Möller att man måste använda också andra medel än parlamentariska, annars är man djupt pessimistisk⁹⁴. Möller, Per Albin och Richard Sandler stödde Värner Rydéns yrkande om att de fackliga representanterna, som var mot revolution, skulle fatta sitt beslut i arbetarkommittén för genomförandet av rösträtten utifrån rent politiska mål. Vi måste handla – kan vi inte komma överens inom kommittén, får minoriteten avgå, menade Möller.
I ”Den stora socialiseringsmotionen”, som Möller skrev i Tiden 1917, recenserade socialdemokraternas partisekreterare det nya vänstersocialistiska partiets motion om produktionens socialisering. Kritiken utgick från att författaren saknade marxistisk insikt – den är ”en logisk oreda”⁹⁵. Motionen utgick från att första världskriget inneburit en långtgående övergång till socialistiska produktionsmetoder i Europa – något Möller kritiserade utifrån att vinstandelarna sällan varit så höga och att den ”statssocialism” kriget skulle ha lett till tvärtom bara innebar arbetarnas tvångsarbete i de kapitalistiska företagen. Motionen menade att de ekonomiska grundvalarna för de kapitalistiska staterna raserats genom kriget genom att den fria prisbildningen, den fria marknaden och den av samhället oreglerade produktionen upphört – Möller menade tvärtom att kapitalismens grundval är ”den privata äganderätten till produktionsmedlen och möjligheterna till kapitalistisk utsugning”⁹⁶. Vänstersocialisterna pekade på kort- och ransoneringssystem som reglerade konsumtionen, kompensationssystem som styrde distributionen, maximipriser som reglerade prisbildningen. Motionen skrev att ”Staten har förvandlat privategendom till statsegendom, har för sin räkning exproprierat nyttjanderätten till i privat ägo befintliga produktionsmedel, har rationellt stegrat produktiviteten av redan förefintlig statsdrift”⁹⁷.
Möllers kritik var hård – han anklagade motionärerna för att gått på borgerliga myter om vad socialismen innebar:
”Det är som bekant en gammal borgerlig fantasi om det socialistiska framtidssamhället, att alla medborgare där ska få sig ett arbete anvisat av staten och att alla förråd ska delas alldeles lika på alla och att människornas hela liv ska från vaggan till graven vara reglerat av statens och myndigheternas föreskrifter.”⁹⁸
Han kritiserade den tyska arbetstvångslagen, som överlämnade den tyska befolkningen till fullständigt godtycklig behandling i de regerandes händer vad gäller vilket arbete man ska utföra med mera, något som motionen inte heller var nöjd med eftersom man oupplösligen ville förbinda statsdrift med demokrati. Motionen menade att detta med fog kunde kallas statskapitalism, så länge som staterna saknade demokratiskt styrelsesätt. Här menade Möller att frågan om statskapitalism inte hade något att göra med om samhället var demokratiskt eller inte – ”Statskapitalism råder om samhället visserligen äger produktionsmedlen men lämnar folk den möjligheten öppen att leva på pengar helt enkelt”⁹⁹. Han kritiserade även vänstersocialisternas argument att ökad socialisering kunde öka statens inkomster och därigenom avskaffa tullarna och konsumtionsbeskattningen. Med nuvarande expropriationslag skulle ersättningen till kapitalisterna bli så stor att räntorna på utköpet av dessa skulle bli till en omfattande indirekt beskattning.
I slutet av artikeln gav Möller sin egen version av utvecklingen. Den socialistiska idé som delvis trängt in genom kriget var att ”produktionen kan och bör organiseras från en centralpunkt, där det finns klar överblick över behoven”¹⁰⁰. Man hade lånat organisationsidén och genomfört den med fullt bibehållen privatkapitalism. Detta förtjänades att brukas i agitationen, men först måste man själv vara på det klara på i vilken mån socialism verkligen praktiserats. Möller förklarade sig övertygad om att större statssocialistiska försök skulle vara alltför riskabla innan man var stark och kunnig nog för att genomföra det på ett praktiskt sätt. De mellan byråkratin och kapitalismen överenskomna betingelserna skulle se till att det hela skulle bli till stor skada för den socialdemokratiska rörelsen. Det hindrade dock inte att de produktionsgrenar som redan var monopol övertogs av staten – detta skulle i alla fall avkoppla det privata vinstintresset, och möjliggöra av arbetarklassen reformerade produktionsprinciper. Det centrala för tillfället var upplysnings- och organisationsarbetet. Kunskapen om socialismens tankeinnehåll måste spridas och större skaror inom underklassen måste in i de socialdemokratiska organisationerna innan en socialisering kunde realiseras. ”Vägen till socialismen går först och främst genom starka, orubbliga organisationer”¹⁰¹. I ett brutalt slag mot vänstersocialisterna menar Möller att:
”Den gamla gruppen [SAP] torde emellertid aldrig ha drömt om att man skulle kunna överlåta åt själva klassfienden att utreda, hur samhällets socialisering skall gå till. Detta motionerar däremot ’vänstersocialismen’ om. Det vittnar antingen om utopiska föreställningar om kapitalistklassens villighet att medverka till sitt avskaffande, en utopism, som väl ingen människa kunde tänka sig återuppväckt, sedan Marx och Engels dräpte den, eller om en hart när otrolig förmåga att tillämpa socialismens teorier i den praktiska politiken.”¹⁰²

2.1.6 Den sociala revolutionen

Andrakammarvalet 1918 förlöpte väl för socialdemokratin, och förde in Möller i andra kammaren. Den liberal-socialdemokratiska koalitionsregeringen Edén lade fram ett förslag till rösträttsreform under våren som gick igenom med stor majoritet i andra kammaren men avslogs i första kammaren.
I den kritiska situationen i november-december 1918, då Sverige stod mycket nära en revolution och kung Gustaf V redan packat väskorna för en eventuell landsflykt¹⁰³, krävde Per Albin Hansson den 13 november att de socialdemokratiska kraven skulle ställas radikalare; ”republik, första kammarens avskaffande, 8-timmarsdagens omedelbara införande, avväpning jämte en del industriers socialisering. Kunde dessa krav ej genomföras på frivillighetens väg, finge partiet vara berett till en revolutionär aktion.”
Möller å sin sida ”varnade mot tillgripandet av olagliga medel, men ansåg att republikkravet borde upptagas till omedelbart genomförande”¹⁰⁴. Dessa kommentarer skedde mot en fond av händelser i omvärlden; detta var fyra dagar efter kaiser Wilhelms abdikation och två dagar efter att den tyska socialdemokratin utropat Weimarrepubliken. Torsten Nothins beskrivning av händelserna dessa dagar är att om inte Branting antagit en revolutionsnegativ position, hade massorna stormat slottet och revolutionen utbrutit på natten den 14 november 1918.¹⁰⁵
Värt att märka är den åsiktsskillnad som här finns mellan Per Albin och Möller, i den allra mest centrala frågan vid denna tid; revolutionsfrågan. Grunden till denna skillnad tycks ligga i bedömningen av ifall en revolution skulle vara lyckosam eller ej. Brantings ställningstagande förklaras enklast genom att citera Socialdemokratens referat från Brantings tal i Stockholms Folkets Hus den 14 november 1918; ”Partiets chef kände sig stå som segrare efter decenniers kamp och för honom stod det klart, att det nu gällde att taga in den skörd, som omedelbart var mogen att bärga”¹⁰⁶. Branting var ingen vän av hasardspel på hög nivå.
Vid den urtima riksdagen, efter en nattlig förhandling mellan den 17 och 18 december 1918, gick förslaget och allmän och lika rösträtt igenom, dock med vissa förbehåll. Rösträttsåldern höjdes. Den sittande regeringen, utsedd av en riksdag där socialdemokratin var andra kammarens största parti, kom inte med förslag till avrustning, republik, socialisering eller förbättrade pensioner, något som fick Möller att frukta att bilden av regeringen skulle bli för passiv.¹⁰⁷ En rasande Nils Karleby skrev i Möllers gamla organ Skånska Social-Demokraten att:
”Den svenska demokratin föddes i räddhågans tecken. [… Man] lät reaktionens egna män stå faddrar åt den svenska demokratin – och lät den träda ut i livet, ryggradslös och räddhågad, fruktande högern värre än döden, icke litande på sig själv, misstrogen mot sin egen vilja och kraft.”¹⁰⁸
Möller skrev i Tiden i december 1918 att:
”efter arbetarrörelsens tillkomst, Sverige aldrig stått så nära en revolution som i mitten av december år 1918. Ett förbenat högermotstånd skulle ha varit fullkomligt ödesdigert. Vårt land skulle ha kastats in i en inbördesstrid, vars slutgiltiga utgång kunde ha varit oviss, men vars fruktansvärda förstörande verkningar hade varit desto vissare”
För Möller var arbetarrörelsens uppgift ”icke att framkalla en revolution. Dess uppgift var att skapa en demokrati. Varje möjlighet att nå detta mål utan revolution hade socialdemokratin oavvislig skyldighet att antaga.”¹⁰⁹ Detta att revolutionen inte automatiskt är fel, men endast en allra sista utväg när allt annat är försökt, är en inställning som gick igen hos många vid denna tid. 1917 menade Sandler att revolutionen inte kunde hindras genom partistyrelsebeslut.¹¹⁰ I balansgången mellan de folkliga kraven och det som är praktiskt genomförbart gällde det att partiledningen valde rätt linje för att inte bli förbiåkta, liksom mensjevikregeringen blev i Ryssland i oktober 1917, men inte heller förlora möjligheterna att genomföra kraven parlamentariskt genom att ställa för ultimativa krav och därmed tvinga in sig själv i revolutionsbåset.
Mycket tyder på att Möllers ställningstagande i revolutionsfrågan kommer från hans resa till Finland på vårvintern 1918. Han var svenskt sändebud i finska inbördeskriget för att medla. Han upplevde ett land där produktionsapparaten är helt satt ur spel, då arbetarna krigade i de röda gardena och de utbildade delarna av befolkningen i ett av klasshat fyllt samhälle gjorde allt för att hindra all normal ekonomisk verksamhet. Möller menade i sin Tidenartikel ”Den sociala revolutionen”¹¹¹ att Finland var skolexemplet på den kompletta dårskapen i socialismens genomförande på revolutionär väg. Jan Lindhagen utvecklar detta genom att redogöra för hur bondebefolkningen i Frankrike 1789 och i det underutvecklade Ryssland 1917 slutit upp i borgarnas respektive arbetarnas revolutioner för att kasta undan de feodala herrarna. Den socialistiska revolutionen hotade bondens nyvunna jord i de stater där den borgerliga revolutionen var genomförd fullt ut, varför de österbottniska bönderna gick i segerrikt krig mot de finska städernas arbetare¹¹².
I ”Den sociala revolutionen” skilde Möller på begreppen politisk och social revolution. En social revolution är den revolution, som genomför det socialistiska samhälle där fullständig demokrati härskar och ekonomisk utsugning inte existerar.¹¹³ Han polemiserade mot Kautskys revolutionsbegrepp, och menade att revolutionen är en metod, inte ett mål:
”Revolution är en metod. Endast i överflyttad betydelse kan ett mål få karaktären av en revolution. Då det alldeles givet blott är förvillande […] borde man aldrig ha accepterat Kautskys definition av ’den sociala revolutionen’. Dessa definitioner innesluta ju nämligen uppenbart, att den sociala revolutionen uppfattas som en mycket långvarig process eller, med andra ord, att det socialistiska målet blir produkten av en lång utveckling. Men nu har man för en långsam utveckling ordet evolution eller – om man så vill – helt enkelt utveckling.”¹¹⁴
Jan Lindhagen skriver att
”Partiet har med tiden följt hans linje. […] Att man småningom släppt begreppet berodde annars säkert främst på behovet att markera en särskillnad mot det inhemska kommunistpartiet.
Men Möller glömmer i sin argumentation att även Marx och Engels använde ordet revolution i den vida mening som Kautsky gör. Det var från dem han hämtat sitt språkbruk. Att partiet inte höll fast vid det medverkade säkert till att många människor kommit att uppfatta socialdemokratin som en idétradition som är skild från marxismen. Eftersom Marx talar om revolution kan han ju inte vara socialdemokratins lärofader blir den alltför enkla slutsatsen.”¹¹⁵
Vad man dessutom kan peka på vad gäller Möllers definition av revolution är att den rent språkligt är en misstolkning. Att ett mål kan vara revolutionärt handlar inte alls om någon ”överflyttad betydelse” – enligt ordboken innebär revolution just en ”genomgripande förändring” som kan vara både snabb och långsam.¹¹⁶ De terminologiska problemen i det synsätt Möller valde märks också när han hävdade att ”En förändring i produktionssättet kan överhuvud icke ske på revolutionär väg”, och lade in en fotnot att detta gäller ”såvida man icke talar om revolutioner, förorsakade av nya vetenskapliga upptäckter eller uppfinningar”¹¹⁷. Men då exempelvis den industriella revolutionen till sin karaktär var just evolutionär, men betecknas som revolutionär just för att den innebar en genomgripande förändring av samhället, borde detta rimligtvis ha fått Möller att fundera över sin användning av begreppen.
I ”Den sociala revolutionen” beräknade Möller hur stor den svenska medelinkomsten var, och konstaterade därefter att det inte räckte med överklassens avskaffande för att avskaffa fattigdomen. Och då varje omfattande störning i det produktiva arbetets fullföljd innebar en nedgång i produktionsresultatet, måste både en revolutionär omorganisering av produktionslivet, liksom även en illa avvägd fredlig sådan, avvisas. Det skulle innebära kaos i produktionen, inte bara genom vad själva de revolutionära åtgärderna leder till, utan också genom att de ekonomiskt och tekniskt skolade som krävs för att genomföra omdaningen av produktionen skulle vändas mot arbetarklassen. De skulle kunna arbeta med revolvern för pannan, men detta arbete skulle säkerligen bli av låg kvalitet. En revolution som genomfördes med en produktion som går på kryckor vore ödesdigert, då den skulle bli en besvikelse även för dess varmaste anhängare. ”De rationellaste tekniska metoderna, den högsta möjliga organisationen och den glattast fungerande administrationen”¹¹⁸ krävdes för att hindra att den privatkapitalismens profeter skulle utnyttja den allmänna fattigdomen för att låta reaktionen ta hem segern. Möller förespråkade en planmässighet vid övergång från den av anarki präglade privatkapitalismen till en planerad socialistisk ekonomi.
Den 28 april 1918, sex månader efter den ryska revolutionen hade Lenin lärt sig detta, menade Möller. Lenin var tvungen att utnyttja de borgerliga fackmännen för att uppbygga den ryska produktionen efter att det borgerliga militära motståndet och sabotaget besegrats. Men efter terrorn torde antalet fackmän som skulle stödja bolsjevikregeringen vara mycket litet, menade Möller. ”Bolsjevikväldet kommer därför med fullkomlig visshet att ekonomiskt sammanstörta”, skrev han.¹¹⁹ Här kom väl Möllers förutsägelser på skam, men samtidigt kan det påpekas att den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) som genomfördes bara några år efter den ryska revolutionen ur många aspekter innebar en återgång till ett kapitalistiskt system, något som beskrivits av bland andra Leo Trotskij.
Möller hade fyra ”bud” som ingick i det han beskrev som socialdemokratins metod att nå socialismen:

1. 
   Samhället ska hysa en majoritet socialistiskt sinnade personer. Man ska inte tvinga på en motspänstig och oförnuftig majoritet något den inte vill ha. En socialistisk revolution kan bara genomföras om den har stöd av folkets flertal, annars riskerar den att när som helst drabbas av reaktionära återfall, menade Möller i ”Den sociala revolutionen”. Han menade att hans väg kunde anses lång – i själva verket var den den kortaste, och den rakaste. Det gällde att vinna 100 000 proletärer, som hittills röstat borgerligt. Samtidigt skulle man arbeta på att få högre utbildade att vänja sig vid tanken på en lugn utveckling mot ett nytt samhällstillstånd.
   
2. 
   Den socialistiska folkmajoritetens politiska makt ska användas, på laglig väg om möjligt, i nödfall genom en revolution, till att genomföra en lagstiftning som möjliggör socialisering av de industrier som är av en sådan betydelse för allmänt väl att de inte bör få bli kvar under privat ägo och drift. Ersättning bör lämnas till de nuvarande ägarna.
   
3. 
   Förstatligandet ska försiggå successivt och i varje fall först efter noggranna undersökningar av förutsättningarna.
   
4. 
   Sedan storproduktionen har förstatligats, kan utvecklingen mot det definitivt utsugningsfria samhället påbörjas genom att människorna avstängs från att leva på räntor.¹²⁰
   

”Detta program kan synas beskedligt nog” sammanfattade Möller. Kanske är inte beskedlighet det som slår oss när vi läser Möllers agenda i dagens kontext, men då var detta en maning till moderation och tålamod i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Om förstatligandet rådde ingen meningsskiljaktighet inom socialistiska kretsar. Möller argumenterade energiskt mot privatdriften, som innebar ”ett rent anarkistiskt och mycket primitivt ekonomiskt tillstånd”¹²¹, där människorna är kastbollar för tillfälligheter. Han menade att kapitalismen, eftersom den inte producerade efter behovet utan efter möjligheten till ekonomisk vinst, ständigt förföljs av över- och underproduktion, med följande slöseri med kapital och arbete och otrygghet för de arbetande. Ett förstatligande skulle också, även om ersättning lämnades till de tidigare ägarna, hindra fortsatt kapitalackumulation i privata händer. ”Den sociala revolutionen” skulle då vara en typisk genväg – något som efter sitt misslyckande ändå skulle tvinga in på den socialdemokratiska, successiva vägen.

En av de intressanta aspekterna på Möllers modell 1918 är att den skiljer sig avsevärt från den trestegsraket Per Albin Hansson kom att skissera i Folkhemstalet 10 år senare, och som sedan kom att mytologiseras – först politisk, sedan social och sist ekonomisk demokrati. Hos Per Albin själv finns ingen rangordning av vad som kommer först av social och ekonomisk demokrati, men senare har perspektivet att den sociala demokratin föregår den ekonomiska kommit att dominera i socialdemokratisk uppfattning. För Möller föregår socialiseringen utvecklingen av ett klasslöst samhälle – jämlikhet är inte möjligt förrän möjligheten att leva på räntorna av andras arbete försvunnit.

2.1.7 Sammanfattning

Gustav Möller aktiverade sig i det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1904, och kom tidigt att bli inflytelserik i den i dubbel bemärkelse unga rörelsen. Mer än något annat handlade hans engagemang i unga år om att skola och bilda arbetarungdomen till socialistisk medvetenhet. Möller flyttade 1912 till Stockholm och blev där chef för det nybildade Tidens förlag, alltjämt med den socialistiska bildningen av arbetarklassen som främsta uppgift. Under dessa år skrev Möller även en mängd artiklar i partiets tidningar. 1916 utnämndes han till partisekreterare, och fick på sitt ansvar att skydda partiorganisationen från partisplittringens verkningar.
Under 10-talets början hade Möller accepterat ministersocialismen, då den svenska borgerlighetens efterblivenhet annars skulle hindra den allmänna rösträtten för lång tid framöver. De antikapitalistiska krafterna var annars i ständig tillväxt i det kapitalistiska samhället, och det var socialdemokratins uppgift att kanalisera dessa och se till att arbetarklassen var mogen att överta makten när kapitalismens sönderfall skulle komma. Möllers avståndstagande till Zeth Höglund och Stormklockeoppositionen var betingat av han såg deras politik som orealistisk, då den utgick från att man kan vinna en folkmajoritet genom radikala slagord i stället för att genom praktisk politik visa vad socialdemokratin vill åstadkomma och därigenom knyta massorna närmare till partiet. Samtidigt var han rädd för konsekvenserna av en ”principlös konjunkturpolitik” där man kompromissade om centrala programpunkter utan att tydligt deklarera vilken politik man skulle vilja föra om man hade en folkmajoritet bakom sig.
Möller lade stor vikt vid att alltid hävda de socialistiska principerna, och tillämpade sina marxistiska principer konsekvent i sin analys av samhället och socialismens möjligheter. Han motsatte sig kapitalismen av både rationella och moraliska skäl. Hans betoning av den socialistiska rörelsens roll var också stor – en socialisering kunde bara genomföras genom starka organisationer som kunde förklara socialismens principer för dem som hade att vinna på dem. Möllers motstånd till en svensk revolution annat än då borgerligheten motsätter sig besluten hos en socialistisk folkmajoritet härstammar i första hand från hans erfarenheter som medlare i finska vinterkriget, där han såg vad inbördeskriget innebär för produktionen i landet. Han menade att socialiseringen skulle ske successivt och planmässigt, med ersättning till dem som ägt produktionsmedlen.