”…om man vill komma ifrån denna utsugning, får man förändra äganderätten till produktionsmedlen”

2.2 I väntan på arbetarmajoritet (1919-1932)

2.2.1 Socialiseringsfrågan 1920

Gustav Möller tog aktiv del i det som kom att bli den andra generationens socialdemokraters programdokument framför andra, 1920 års partiprogram. Richard Sandler var ordförande i programkommissionen, övriga ledamöter var Per Albin Hansson, Arthur Engberg och Ivar Neuman. Detta program lyfter fram utsugningen i förgrunden, och betecknas av många bedömare som det mest slagkraftiga partiet haft. Angående socialisering är texten som följer:
”Detta åter [upphävandet av den kapitalistiska utsugningen, klassamhällets fall och massfattigdomens avskaffande] kan endast ske genom att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll och besittning samt genom att ersätta den nuvarande planlösa varuproduktionen med en socialistisk, efter samhällets verkliga behov planlagd, för välståndets höjande stegrad produktion. Detta mål kan inte nås utan politisk kamp. Socialdemokratin vill därför samla och politiskt organisera de utsugna klasserna, klargöra deras roll i den sociala utvecklingen, målet och vägarna för deras klasskamp, erövra den politiska makten och på den väg och i den ordning utvecklingen själv anvisar, genomföra samhällets socialistiska organisation. […]
XIII. I samhällets ägo överföras:

alla för en planmässig hushållnings genomförande erforderliga

naturrikedomar

industriföretag

kreditanstalter

transportmedel och kommunikationsmedel.

Sakkunnig ledning av samhällets företag under garantier mot byråkratisk skötsel.

Arbetare och konsumenter deltaga i samhällsföretagens förvaltning.

Samhällelig kontroll över företag, som kvarstå i enskild ägo.”
Till partikongressen 1920 hade Ernst Wigforss författat en motion om industriell demokrati, och han tog upp debatten om den engelska s.k. gillessocialismen, som byggde på att arbetarna genom driftsråd styr över företagen, under statlig ägo. Under en övergångsfas skulle dessa företag ännu vara kapitalistiskt ägda, men styrda av arbetarna. Direkt efter Wigforss’ anförande tog Möller till orda:
”Tal. skulle beröra frågan om den industriella demokratin som ett övergångsled till socialiseringen. Tal. var skeptisk mot gillessocialismen. Arbetarna bör icke ensamma utan andra gruppers inflytande enväldigt regera. Konsumentintressena bör beredas plats i den industriella ledningen och kontrollen. […] Driftsråden kunna i ett protektionistiskt land leda till att arbetargrupperna där vinnas för en protektionistisk politik. Här ligger en möjlighet till rent reaktionära ekonomiska verkningar. Det vore olyckligt, om exempelvis en socialdemokratisk riksdagsgrupp skulle på denna punkt bringas i motsättning till vissa arbetargrupper. Garantin mot denna fara består i en organisation, som omfattar varje näringsgren. Ett industriråd bör byggas upp för varje industrigren. Det skall icke vara allenast paratetiskt sammansatt. Där skola även konsumenterna och samhället vara med genom egna representanter. Industrirådet skall ha den verkliga makten över industrin. Det skall äga befogenhet att nedlägga dåliga företag, vidga, utveckla goda. Denna institution skall bli ett led i själva socialiseringsprocessen. Den skall skapa koncentration och standardisering. Den är huvudsaken. Driftsråden skola i själva sin topp knytas samman till ett ekonomiskt parlament. Fackföreningsmotståndet trodde tal icke var befogat. Fackföreningsrörelsens intressen bli ju tillgodosedda på ett fullt betryggande sätt.”¹²²
Wigforss skulle många gånger komma att lyfta fram den engelska gillessocialismen som form för en socialiserad produktion. Möller skulle fortsätta hålla fast vid statsdriftens principiella fördelar. En debatt har vuxit fram under senare år kring stats- och gillessocialism, där man velat skilja dessa teman åt som två delar av ett tredelat socialdemokratiskt arv, i vilket den av Karleby, Lindström med flera förespråkade funktionssocialismen¹²³ varit en tredje socialiseringsform. För den som studerar debatten 1920 framstår skillnaderna mellan Möller och Wigforss som tämligen små. Möllers invändning låg i att eftersom alla människor lever av produktionen, är den inte bara ett intresse för arbetarna i den specifika industrigrenen utan för alla medborgare. De kapitalistiska ägarnas roll – att utveckla produktionen men också att lägga ned olönsam produktion – skulle arbetarna ha svårt att fylla på egen hand. I Möllers resonemang om protektionism finns rädslan att solidariteten bryts upp genom att arbetare i olika länder – men även inom länder – slåss för sina egna industriella intressen. Genom att placera makten i händerna på konsumenterna och samhället garanterades ett samhällsinflytande som gör att egenintressena hos olika arbetarkategorier ställs åt sidan.
Samtidigt som Möller kritiserade principen med arbetarägande motsatte han sig dock inte det kanske allra mest centrala i det gillessocialistiska arvet – rädslan för uppbyggandet av en absolut stat. Som vi snart ska se, utformade han en handlingsplan för socialisering där samhälleliga institutioner utanför staten, industriråd, fick makten över produktionen. Genom en självförvaltning av industrin där tre huvudintressen samlades – i våra dagars termer stat (medborgare), arbetare (löntagare) och konsumenter – hindrades en byråkratisk utveckling. Möllers ståndpunkt kan kallas statssocialistisk, då Möller liksom Marx såg statens tvångsmakt som det främsta verktyget för den socialistiska produktionsordningens genomförande. Det är dock centralt att i denna beteckning beakta att Möller, liksom Marx, intog en i grunden statskritisk ståndpunkt. Marx ståndpunkt – att staten skulle ”vittra bort” när ingen klasskillnad längre fanns att upprätthålla – återfinns hos Möller i hans vilja att begränsa statens uppgifter till lagarnas stiftande och upprätthållande. Det är intressant hur ”statssocialisten” Möller 1920 i sin syn på statens uppgifter närmast sammanfaller med den uppfattning våra dagars nyliberaler hyser. Men då ska vi minnas att Möller ville överföra produktionsmedlen i samhällets ägo, och därmed ersätta den härskande kapitalistklassen med industriråd styrda efter helt andra principer än kapitalismens.
1920 skrev Möller också en valpamflett om Socialiseringsproblemen. I denna förklarade han för väljarna vad socialdemokratins socialiseringspolitik gick ut på. Han inledde med en förklaring; ”Alla människor leva på produktionen”¹²⁴. Därför var en produktionsökning något alla hade ett gemensamt intresse av. Han förklarade att samhället präglas av en serie djupgående konflikter, mellan kapitalister och arbetare om ifall avkastningen ska gå till löner eller till räntor och utdelningar (här menar han att i aktiebolaget finns tre intressen – arbetarna, aktieägarna och företaget självt), mellan olika producenter om marknaden och mellan säljare och köpare. Kampens mål är att roffa åt sig själv så mycket som möjligt av den gemensamma produktionen. För Möller var den första konflikten intressantast, då det är den som ”gång på gång hotar att skaka samhället i dess grundvalar”.¹²⁵ Han skrev:
”Att denna ständiga strid emellan kapitalister och arbetare har sin rot i den privata äganderätten till fabriker, verkstäder, gruvor och industri över huvud taget torde vara lönlöst att bestrida.”¹²⁶
Möller menade att utan fackföreningarna och ifall arbetslöshet rådde skulle företagsledarna betala löner som nätt och jämt höll arbetarna vid svältens rand, och beröva dem alla fri- och rättigheter. Med fackföreningarna har dock en makt skapats;
”som kan hålla de allra värsta verkningarna av det kapitalistiska systemet i schack. […] Men fackföreningarna upphäva ju på intet sätt kampen mellan honom och arbetarna. De förändra endast maktläget.”¹²⁷
Spänningen mellan företagsägaren/-ledaren och arbetarna får arbetarna att känna sig främmande för företaget, och gör att de inte har något intresse för produktionen. De kan inte förmås att arbeta mer utom genom tvångsmedel, då de inte har något intresse av att höja vinsten för ägarna. Visserligen kan kanske deras löner öka, men samtidigt finns risken att en överproduktion sker som kan försätta dem i arbetslöshet. Så länge den privata äganderätten till produktionsmedlen består, kommer denna kamp att fortgå, och med all sannolikhet kommer dess intensitet att öka. Risken för en våldsam expropriation av produktionsmedlen kan då inte uteslutas. Utifrån detta resonemang konstaterade Möller att ”den privata äganderätten icke är den lämpliga grundvalen för en högre utveckling av produktion”¹²⁸.
Vidare resonerade Möller kring ”de många mycket svåra missgrepp, som praktiskt taget alltid bli en följd av det privata vinstintresset”¹²⁹. Han exemplifierade med cementindustrin, där två fabriker skulle räcka för landets behov, men det nu finns fem, som alla har problem med att ge vinster; ”en rationell organisation av vår industri skulle medföra nationalekonomiska fördelar av oskattbart värde”¹³⁰, skrev Möller.
Sammanfattningsvis skrev Möller i sin effektivitetsargumentation för socialisering att: ”Vi vilja alltså socialisera, för att hela folket skall bliva direkt intresserat i produktionens utveckling, för att undvika onödiga oerhörda kapitalutlägg och för att undvika ett många gånger säkerligen vansinnigt slöseri med arbetskraft.”¹³¹
Han menade att förtrustningen onekligen skulle innebära en rationellare ordning i produktionen, men menade att konsumenterna och arbetarna skulle bli hjälplösa offer för trustens pris- och lönepolitik. Då återstår alternativet att samhället ansvarar för monopolet, och ”Då uppstår frågan, kan samhället organisera produktionen och därvid undvika de olägenheter och svårigheter, som hittills visat sig förbundna med samhällelig produktion?”¹³²
Möller förde en diskussion om hur socialiseringen ska gå till, där han tar upp de ryska erfarenheterna, och ”de förhållanden, som utan tvivel skulle hava uppstått även i Finland efter en arbetarklassens seger i inbördeskriget”¹³³, d.v.s. en återknytning till sina egna erfarenheter från den finska resan tidigare detta år. Han menade att man efter ett inbördeskrig under många år skulle tvingas hantera en så svår situation att arbetarklassens situation skulle vara sämre än under kapitalismen:
”Ingen kan betvivla, att ett inbördes krig i detta ögonblick i vilket västeuropeiskt land som helst måste bliva långvarigt och blodigt, och skulle totalt ruinera hela produktionen. I de västeuropeiska länderna, möjligen med undantag av England, är nämligen ingen särskild klass till sitt antal absolut överlägsen alla andra klasser tillsammantagna. I Sverige t. ex. äro bönderna i det närmaste lika många som arbetarna. Men bönderna skulle fullkomligt visst, precis som de gjorde i Finland, sätta hårt mot hårt, om arbetareklassen sökte med våldsmedel sätta sig i besittning av makten och upprätta en diktatur. I Ryssland var bonden revolutionär, emedan endast en revolution kunde tillfredställa hans jordhunger. I Sverige är bonden ofta demokrat men han är också ofta reaktionär; revolutionära bönder äro däremot sällsynta fåglar och kunna sannolikt räknas på fingrarna. Detta faktiska förhållande, som inga revolutionära fraser kunna trolla bort, borde vara fullkomligt avgörande för varje klartänkande arbetares uppfattning om de rätta kampmetoderna, även om han icke principiellt skulle anse våldsvägen förkastlig. På den moraliska sidan, hur viktig den än må vara, av våldsteorierna, skall jag icke i detta sammanhang gå.”¹³⁴
Den konflikt mellan arbetare och bönder Möller här målade upp är intressant att observera, mot bakgrund av att socialdemokratin lite drygt tio år efter detta lyckades få Bondeförbundet att sluta upp bakom en social reformpolitik. Detta skedde samtidigt som den finska halvfascistiska lapporörelsen drog fram bland bönderna i Österbotten för att ”skapa ordning” i Helsingfors.
En ödelagd industri vore den värsta olycka som kunde övergå landets arbetarklass, menade Möller, och skrev att ett inbördeskrig enbart får ske om motståndarna tar till våld mot de av socialdemokratin på legitim väg stiftade lagarna. Möller menade dock att: ”Den dag, vi ha så stor makt i samhället, att vi på allvar kunna börja indraga den kapitalistiska egendomen, äro kapitalisterna redan så svaga, att de icke kunna organisera någon väpnad makt.”¹³⁵
Han menade sig vara nödgad att göra denna utvikning om de fredliga metodernas företräde, då vi fått ett bolsjevikparti i Sverige ”som för arbetarklassen predikar vansinniga eller kanske riktigare barnsliga våldsteorier”¹³⁶. Han pekade på en rad organisatoriska problem att lösa vid en socialisering, som kunde leda till mycket stora besparingar, såsom standardisering, utnyttjande av de hygieniskt och tekniskt sett bästa fabrikerna, utnyttjande av de bästa naturliga förutsättningarna för viss produktion genom lokaliseringen, förenklad försäljning och distribution samt produktionens inställande efter de faktiska behoven. Men hur var det då med den psykologiska sidan av socialiseringen – riskerade man inte att tillintetgöra ”produktionens primus motor” – drivkraften att tjäna mer pengar? Jo; ”att här lurar socialiseringens stora fara skall ingalunda bestridas”¹³⁷ menade Möller. Dock hade han invändningar mot själva problemställningen:

1. 
   ”De största initiativen i mänsklighetens historia, de mest och generellast fruktbärande idéerna torde överhuvud inte ha hängt samman med ekonomiska motiv.”¹³⁸ Människan har en oemotståndlig skapardrift.
   
2. 
   ”Ledare av stora organisationer och företag vilja för visso ha ekonomiska möjligheter till ett behagligt och angenämt liv, men de arbeta ofta (och det gäller alltid om de bästa) utan särskild tanke på vinst. Deras insatser bäras av öm omtanke för att icke säga ren kärlek till de företag, de ansvara för.”¹³⁹
   
3. 
   Den store företagsledaren upptäcks sällan genom sitt stora förvärvsbegär, utan genom att han först på underordnade poster utfört sitt arbete skickligt. De egenskaper som leder till de stora framstegen kan sålunda knappast utrotas. Här är frågan om det privata vinstintresset är nödvändigt för att han och den store uppfinnaren ska upptäckas och utnyttjas.
   

En fingervisning får vi, menade Möller, när vi ser att det är samhället som ansvarar för ”det högst kvalificerade arbetet i vår tid”¹⁴⁰ – den vetenskapliga utbildningen. Men hur ska vi undvika ”slentrianmässighet, byråkratism och vad där sammanhänger”¹⁴¹ i produktionen? Här menade Möller att:

”Det vore utan tvivel en olycka, om man skulle försöka organisera produktionen på det sättet att en parlamentarisk minister skulle vara den högsta toppen i en industrigren. Statsorganisationen är bildad för helt andra uppgifter än ekonomiska. Den har att närmast svara för ordning och säkerhet i samhället, att tvister slitas och lösas rättvist, att ge allmänna regler för samhällets liv till tryggande av rätt, frihet och ordning i människornas samliv. Produktionen får icke snöras in i den statliga organisationens tvångströja. Men detta är heller icke nödvändigt därför att samhället har äganderätten till produktionen. Socialdemokratin vill se produktionen utvecklas i självstyrelsens former, ungefär lika oberoende av statsmakterna, regering och riksdag, som den privata produktionen nu är.”¹⁴²
Möller ville knyta de tre grundläggande intressenterna till varje produktionsgren; ägaren (samhället som helhet), arbetarna och konsumenterna. Dessutom skulle kreditgivaren och företagets förvaltning få ett visst utrymme. Den socialiseringsnämnd SAP ville tillsätta hade till uppdrag att utreda i vilken proportion de olika intressenterna skulle vara företrädda och hur denna organisation skulle vara utformad i detaljerna. En församling, med samma befogenheter som bolagsstämman, skulle utses av dessa intressegrupper, och denna församling skulle utse ett förvaltningsråd som i sin tur utser cheferna inom produktionen. Församlingen skulle förfoga över vinsten från verksamheten, där samhället bör åtnjuta normal ränta på kapitalet, innan anslag till andra verksamheter kunde ske. Denna organisationsform skulle ge varje industrigren en närmast fullständig självstyrelse, och skulle inte bli mer byråkratiskt styrd än ett privatkapitalistiskt storföretag.
Möller menade att Statens Järnvägars styrelse borde omorganiseras efter dessa principer, då det dåliga resultatet därifrån hade att göra med att regering och riksdag fastställde person- och frakttaxor, löner, nyanskaffningar med mera, vilket var en mycket klumpig apparat. Socialiseringsprocessen var en successiv process, då mänsklig kraft aldrig skulle räcka till för den uppgift det skulle innebära att på en gång socialisera hela industrin. Detta skulle innebära desorganisation och kaos i stället för den ökade avkastning Möller menade att socialiseringen skulle leda till. Dessutom skulle en planmässig, successiv socialisering splittra kapitalistklassen, vilket vore taktiskt fördelaktigt. Möller skriver att det är ”den successiva modellen, som jag tror är den riktiga, och som man för mig gärna får benämna den reformistiska. Namnet intresserar mig icke. Denna metod möjliggör en övergång i lätta och smidiga former, som tryggar uppnåendet av de mål man föresatt sig.”¹⁴³
Till att börja med måste man för att en socialisering ska vara möjlig besluta om en ny expropriationslagstiftning, som kan träda i kraft i de fall innehavarna av de kapitalistiska företagen skulle sätta sig på tvären: ”de skulle kunna bestämma vilket pris de behaga för sina företag, eftersom vi icke äga något lagligt medel att tvinga dem att överlåta företagen i samhällets händer. […]Om underhandlingarna skulle stranda, träder expropriationslagen i verksamhet.”¹⁴⁴
Möller menade att en ersättning måste betalas ut till de nuvarande ägarna till företagen, eftersom man annars skulle begå orätt mot de kapitalister som skulle få sin egendom exproprierad medan andra sitter kvar i orubbat bo. Ersättningen skulle ske i statsobligationer, vilket skulle göra att man slapp finansiera expropriationen via riksbanken. För aktieägaren vore det tämligen likgiltigt om de hade en aktie eller en obligation med samma belopp bakom som säkerhet.
”Då man häremot säger, att på detta sätt avskaffar man icke utsugningen och alltså heller icke kapitalismen, så är detta sant. Jag tror icke att man kan gå fram efter den metoden, att riksdagen helt enkelt beslutar, att från en bestämd dag, som kan prickas för i almanackan skall kapitalismen avskaffas. Men jag vågar vädja till det sunda förnuftet hos envar, om det icke, när socialiseringsprocessen en gång avslutats eller i varje fall nått en verkligt stor utsträckning, är en oerhört lätt sak att upphäva det privata, utsugande kapitalet genom vår skattelagstiftning. Genom en arvsskatt eller förmögenhetsskatt kunna vi successivt indraga det hela. Vi börja med att begränsa vinsten till några få procent och behålla överskottet i samhällets kassa, och en dag stå vi, utan att produktionen på grund därav i någon mån störes eller bringas i oordning, faktiskt inne i det samhälle, som vi strävat efter.”¹⁴⁵
Slutligen frågade sig Möller var socialiseringen skulle börja. Det var självfallet för honom att trusterna när som helst kunde övertagas av samhället. Däremot var han inte säker på att en socialisering av alla banker vore bra, då borgarpressen i så fall skulle kunna hålla de socialiserade bankerna ansvariga för varje ekonomisk katastrof i den kapitalistiska industrin. Möller föreslog i stället en statlig affärsbank vid sidan av de privata. Dessutom skulle råvarukällor som järn och koppar samt kraftkällor som vattenfall och alla kraftverk socialiseras, något han angav ”de tysk-österrikiska socialisterna” som inspirationskällan till:
”När vi få i våra händer landets råvarukällor och den energi, varöver landet råder, ha vi praktiskt taget makten över det ekonomiska livet i Sverige, och från denna utgångspunkt blir det efter min uppfattning mycket lätt att fortsätta det socialiseringsarbete, som sedan måste göras. Jag tror sålunda, att det är på trusternas, på råvarornas och på kraftkällornas övertagande en genomtänkt socialdemokratisk politik först och främst bör inrikta sig.”¹⁴⁶
Den modell Möller utvecklat under sitt skrivande under 10-talet, som syftade till att förena känslans och förnuftets krav på framtidens produktionsordning, fann i Socialiseringsproblemen sin slutgiltiga utformning. Här finner vi hur de olika tankegångar vi kunnat finna i hans 10-talsartiklar förenas i en fruktsam syntes. Det expertstyre i en första kammare som fick så mycket kritik 1915 återfinns som industri- och förvaltningsråd. Samtidigt finns byråkratikritiken, genom att denna organisation byggs upp vid sidan av den nuvarande statsapparaten. Och även en av gillessocialismdebatten präglad självförvaltningstanke, genom tredelningen av makten mellan stat, arbetare och konsumenter. Här finns hatet mot en orättfärdig produktionsordning byggd på utsugning, samtidigt som här finns en mycket tydlig rationalitetsargumentation mot ett oförnuftigt ekonomiskt system. Argumentationen mot den revolutionära vägen mot socialismen, med de finska erfarenheterna i färskt minne, och ett konkret handlingsprogram för att genomföra en evolutionär socialism finns här också. Och även minnena från samarbetet med R. F. Berg finns där oerhört tydligt, i respekten för företagsledarens kärlek till sitt företag. En konflikttanke – att dagens samhälle bygger på klyftan mellan de som äger och de som inte gör det, kombineras med en harmonitanke – att ett samhälle uppbyggt på gemensamt ägande till produktionsmedlen skulle innebära en fruktbärande samverkan som skulle föra mänskligheten till nya höjder.
Ännu framstår denna valpamflett som ett unikum i den svenska socialdemokratins historia, då detta dokument är det enda genomarbetade dokument om hur övergången till ett socialistiskt samhälle ska gå till som någonsin lagts fram av någon av partiets ledande företrädare i en valrörelse. Ja, förmodligen är det det mest genomarbetade program för övergången som någonsin producerats i partiets namn.

2.2.2 En ny socialpolitik

Vid den skandinaviska arbetarkongressen i Köpenhamn 1920 lärde Möller känna C V Bramsnaes och K K Steincke, de två personer som Per Nyström menade att han hela sitt liv skulle betrakta som sina läromästare.¹⁴⁷ I ett föredrag 1919 hade Bramsnaes framhållit socialpolitikens roll i ett starkt industrialiserat samhälle. Han menade att de som hävdar att sociallagstiftning och socialpolitik har ogynnsamma ekonomiska konsekvenser låter det kortsiktiga vinstintresset gå före det varaktiga samhällsintresset och rättfärdighetens bud. Steincke betonade samhällets skyldigheter gentemot medborgarna, och menade att ett samhälles kulturstandard visar sig i hur man behandlar dem som står på samhällets skuggsida. Det offentliga ska inte uppträda som välgörare, utan bidragen ska vara en rättighet – bestämda summor vid olika situationer. Ålderspension är en rättighet – oavsett hur mycket man eventuellt har sparat ihop till. Stauning, som senare skulle bli dansk statsminister, framhöll vid kongressen att kraven inte ställs för att detta i och för sig kan leda till socialism utan för att:

1. 
   Hänsyn till hela samhällets hälsa gör dessa lagar nödvändiga.
   
2. 
   De ekonomiska förhållandena ger arbetarna rätt att ställa krav på socialpolitik.
   
3. 
   Den bästa socialpolitiken – helst på en rättsligt säker grund – skapar en sund övergång till ett samhälle, där mänsklig socialvård är en självklarhet.
   
4. 
   Sociallagstiftningen kan ses som avbetalning av den skuld, som överklassen har till den arbetande befolkningen, varför överklassen också bör bära de skatter som den sociala lagstiftningen ger upphov till.¹⁴⁸
   

Man avvisade det dåtida socialförsäkringssystemet, som fanns exempelvis i Tyskland. Det handlade om ett system för försäkringar där staten hade huvudansvaret men där konservativa byråkrater inte fick beslutanderätt i viktiga frågor.

Det finns goda skäl att anta att det var mötet med dessa båda danskar som fick Möllers socialpolitiska intresse att vakna till liv. I de artiklar han skrev under 10-talet diskuterar han mest teoretiska frågeställningar kring den socialistiska strategin, utan att gå in särskilt mycket på något mer konkret politiskt område. Utifrån de lärdomar Möller drog ifrån danskarna kom han att utarbeta den socialpolitik som präglade 30- och 40-talen. Både Jönsson/Lindblom och Erlander beskriver hur både Möller och hans andra hustru, Else Kleen, med stort intresse undersökte de sociala verkligheterna, både för att se vilka reformbehoven var och för att få en omedelbar och konkret utvärdering på hur de dittillsvarande reformerna påverkat folkets situation.

2.2.3 Den trista 20-talspolitiken

1921 utnämndes Möller till tillförordnad redaktör på Social-Demokraten, ett uppdrag han hade vid sidan av sitt uppdrag som partisekreterare. I flera artiklar under denna tid diskuterade Möller hur de borgerliga partierna, efter att rösträttens införande inneburit början till slutet på vänstersamverkan mellan socialdemokrater och liberaler, gick ihop i valförbund för att hindra arbetarklassens seger. Han menade att ”arbetarklassens välgång betyder samhällets välgång”, och att liberalernas uppslutning bakom kapitalisternas skrämselbasuner skulle leda till ett arbetarklassens massuppbåd som aldrig förr. Pekande på att den socialdemokratiska regeringen inte alls fört någon äventyrspolitik, utan tvärtom visat sans och måtta, hävdade han att det var av utomordentlig vikt för hela samhället att arbetarklassens synpunkter, önskemål och intressen på allvar gjordes gällande.¹⁴⁹
Möllers agitation som chefredaktör för socialdemokratins huvudorgan 1921-24 hävdade klasspolitiken, samtidigt som han genom att betona att denna klasspolitik låg i hela samhällets intresse hotade med vad som skulle kunna ske om arbetarklassens rättmätiga intresse inte tillgodoseddes. Denna linje, att hävda klasskampen men samtidigt argumentera för socialt lugn, har direkta kopplingar med vad Branting sade i sitt Gävletal, att ”allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisin kan få köpa sig avveckling medelst administration, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol”. Denna linje söker sitt stöd i den materialistiska historieuppfattningens syn att samhällsutvecklingen obönhörligen är på väg mot kapitalismens avskaffande. Socialdemokratins uppgift är att förvalta socialismen och se till att vägen dit blir så rak och fredlig som möjligt, medan de borgerliga kan välja mellan konfrontation eller samförstånd på vägen mot denna socialism.¹⁵⁰
1924 blev Möller socialminister för första gången, med ansvar även för arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt. De stora konflikterna under hans två år på socialdepartementet, och det som 1926 fick den socialdemokratiska regeringen på fall, gällde konfliktdirektiven i arbetslöshetsförsäkringen. Detta var en central fråga för arbetarrörelsen – skulle staten kunna tvinga arbetslösa att tjänstgöra som strejkbrytare eller inte? 1926 avgick regeringen sedan den inte fått igenom sin linje gällande direktiven för arbetslöshetsunderstöd för dem som hänvisats till arbete vid konflikten vid Stripa i riksdagen. Tage Erlander har beskrivit hur Möller i en röstförklaring förklarade sitt motstånd mot beslutet att driva denna fråga till kabinettsfråga. Möller hade själv sagt till Erlander 1926: ”Det gäller tolv syndikalister, som aldrig visat någon solidaritet med arbetarrörelsen. För deras skull skall vi nu avbryta vårt alldeles nyss påbörjade reformarbete, som avser att skapa trygghet framför allt för de gamla.”¹⁵¹
Möller hade sagt Erlander att Stripakonflikten fördröjde Socialsveriges skapande med minst tio år. Erlander pekar på den dubbla lojaliteten för Möller, dels gentemot de gamla och de sjuka som snart skulle kunna få uppleva lättnader om regeringen fått sitta kvar, och dels gentemot de solidaritetsprinciper som byggt upp arbetarrörelsens styrka. För honom, men inte för regeringsmajoriteten, fick den första lojaliteten fälla avgörandet. Och han valde att själv bära skott för de hårdaste angreppen mot den regeringslinje han själv motsatt sig, därför att:
”Om jag utåt kommit att stå för ett beslut, som jag betraktat och betraktar som en allvarlig politisk oklokhet beror detta därpå, att jag anser sammanhållningen inom den socialdemokratiska rörelsen som dess livsnerv. Sammanhållningen får följaktligen icke sönderbrytas, på grund av meningsskiljaktigheter om den klokaste politiska taktiken. Först om en viss riktnings manipulationer hotar rörelsen med allvarlig urartning kan sammanhållningen utsättas för påfrestningar, där den brister och bör brista.”¹⁵²
Erlander sökte i sin artikel angående Möllers agerande lyfta fram den store politikern, som inser att enighet ger styrka. I senare källor har Möller klargjort att Wigforss hotade avgå om regeringen följde Möllers kompromissförslag, och att flera stödde Wigforss i detta.¹⁵³
De stora dragen i SAP:s utveckling har många gånger avgjorts av tillfälligheter, som sett i efterhand skulle komma att bli oerhört betydelsefulla. Inom loppet av några månader hade Axel Danielsson och Fredrik Sterky dött kring sekelskiftet 1900, och i början av 1925 dog den tredje av den första generationen socialdemokraters stora män – Hjalmar Branting. Och inte dog med det – den tillförordnade ordföranden F. W. Thorsson kom att dö ett par månader senare. Per Albin Hansson blev ordförande och Gustav Möller vice ordförande vid partistyrelsens möte. Men fram till 1928 skulle Per Albins position som ordförande vara svag – både Richard Sandler och Ernst Wigforss skulle förekomma som kandidater.
Zeth Höglund återvände till socialdemokratin 1926. Möller valde att följa Sandlers linje att välkomna honom, i stället för att liksom Per Albin motsätta sig en återförening. Men Möller ville ställa krav på lojalitet – ministersocialismen och medlemskap i Nationernas Förbund skulle godtas, och partimajoritetens syn på socialiseringsprocessen skulle godtas. Inte minst skulle Höglundfalangens tidningar läggas ned.¹⁵⁴

2.2.4 Socialiseringsnämnden

Efter valet 1920 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en socialiseringsnämnd, som hade till uppdrag att utreda hur en socialisering skulle gå till. Här blev Möller ledamot.
1925 utnämndes Möller till ordförande för Socialiseringsnämnden, och ganska snart publicerades också det förslag angående SJ som han talat om redan i Socialiseringsproblemen. Nämnden synes ha arbetat omsorgsfullt med problemen, men så värst fort framåt gick det inte. Vid partistyrelsens sammanträden i april 1931 diskuterades socialiseringsnämndens förslag om en socialisering av sko- och pappersindustrin. Möller kom att konstatera att partivän efter partivän avvisade socialisering av sådana industrier som hade en stark ställning i deras hemtrakter. Man diskuterade kapitalismens fruktansvärda elände men sysslade inte med konstruktiv socialism – en villrådig debatt.¹⁵⁵
Thomas Jonter manar att det förekom tre skilda linjer i april 1931. Möller förespråkade där den successiva socialiseringens väg vid något han såg som ett gynnsamt läge; den ekonomiska krisen. Georg Branting förespråkade totalsocialisering, och menade att en partiell socialiseringsväg bara skulle försvåra senare socialisering. Den tredje linjen menade att socialiseringen i sig inte var det viktigaste, utan att vinna kontroll över samhällsutvecklingen. Jonter vill räkna in Wigforss och Sandler till denna linje, något jag utifrån kunskaperna om dessa personers hållning till frågan i övrigt starkt ifrågasätter. Jonter skriver också att ”I Wigforss perspektiv skulle man helt enkelt söka efter mer lämpliga socialiseringsobjekt än dem sko- och pappersindustrin representerade”.¹⁵⁶ Detta tyder på att det förmodligen fanns så mycket som fyra linjer i socialiseringsfrågan företrädda på detta möte.
1932 skrev Möller angående Socialiseringsnämndens arbete:
”På kapitalistiskt håll söker man nu hejda övergången till socialdemokratin med att tala om att socialiseringsnämnden suttit i tolv år men ändå icke kommit till något slutgiltigt resultat. Man förklarar att det icke finns något alternativ till denna kapitalistiska vanvettshushållning. Det är visserligen riktigt att socialiseringsnämnden icke framlagt något definitivt förslag till en annan ordning, men man skall då icke glömma, att ett rekonstruktionsprogram av produktionen, som skall vara i detalj genomtänkt, har rättighet att taga sin tid. För socialiseringsnämnden gäller det icke blott att formulera några allmänna principer för produktionens organisation och för det allmännas kontroll över det ekonomiska livet. Det gäller att angiva framkomliga vägar – som icke äro revolutionära i den meningen att de äro våldsamma – för en successiv utvidgning av samhällets egen produktion utan att i onödan ingripa störande i det ekonomiska livet och att, så långt det står i mänsklig förmåga, skilja ut de områden, där detta länder till allmänt gagn. Ju noggrannare och ju bättre allt detta är kartlagt från början, desto smärtfriare blir övergången till en ny ordning.”¹⁵⁷
Det kan vara befogat att fråga sig hur mycket av detta som är undanflykter och bortförklaringar och hur mycket som är sant i det. Visst kan långbänken ibland behövas i politiska sammanhang, speciellt när det gäller en sådan mastodontuppgift som att överföra produktionsmedlen från privat till samhällelig ägo. Men nog går det att spåra en irritation hos Möller i resonemangen kring sko- och pappersindustrin 1931 – en irritation över att hans linje som ordförande i socialiseringsnämnden inte vann gehör.

2.2.5 Från kosackval till kohandel

1928 förlorade socialdemokraterna valet efter en brutal kampanj från unghögern, där affischer hotade med att Arbetarepartiets seger skulle innebära att ridande kosacker skulle beröva svenskarna deras egendom och att socialdemokraterna ville familjens upplösning. Detta gav vatten på den kvarn vars hjul börjat snurra redan under tidigt 20-tal, och som beskrivits av Jan Lindhagen i sin bok Bolsjevikstriden. I kampen mot det gamla ungdemokratiska ungdomsförbundet hade det nybildade SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) svårt att hålla stånd, och kom att betona de angelägna reformerna och döma ut kommunisternas teorier som just teorier som inte skulle hjälpa någon. I spåren av kommunisternas vulgarisering av marxismens satser kom mången kämpe för den unga socialdemokratin att vända marxismen ryggen. SSUs ordförande Richard Lindström kom redan 1922 att förespråka att man skulle revidera 1920 års partiprogram och stoppade bort de gamla älskade slagorden i skräpvrån – för att i stället diskutera praktiska lösningar.¹⁵⁸
Partiets förändring kom att gå i etapper. Bengt Schüllerqvist beskriver i sin bok Från kosackval till kohandel¹⁵⁹ hur Per Albin Hansson och Gustav Möller som partiordförande respektive partisekreterare omformade partiet från ett klass- till ett folkparti och från ett löst till ett hårt organiserat parti. Schüllerqvist lyfter fram en diskussion som Per Albin bedrev under hösten 1929 i Ny Tid, om att begreppet ”folk” var överlägset begreppet ”klass”. Argumenten formerades enligt Schüllerqvists framställning kring följande linjer¹⁶⁰:

• 
  Behovet av allierade var uppenbart. Arbetarklassen var för liten för att utgöra grunden för en stabil majoritet, och därför måste grupper som bönder, småfolk på landsbygden, lägre tjänstemän, hantverkare, ägare av mindre affärer och fria yrkesutövare som förtrycktes under rådande samhällsförhållanden och levde i otrygghet kunna lockas till partiet.
  
• 
  Ett nytt språk krävdes för att bygga denna allians. Den traditionella terminologin var inte lämplig för uppgiften att samla andra än arbetare, och dessutom låg den för nära kommunisternas. Klasskamp kunde tolkas som inbördeskrig.
  
• 
  Delarna och helheten. Också ”proletariatets demokrati” måste förskjutas som strategi – samhället skulle byggas upp efter det allmänna bästa, inte efter enskilda särintressen. LO:s och arbetarklassens intressen måste underordnas helheten.
  
• 
  Partidisciplin måste råda; ”Det måste anses uteslutet att någon skulle vilja förorda en snöpning av rörelsen, ett avbrytande av arbetet på att göra socialdemokratin alltmera till ett folkparti” som Per Albin skrev den 10 september.
  

Schüllerqvist beskriver den strid som följde efter dessa artiklar, där Arthur Engberg, Zeth Höglund med flera drev en linje att behålla klassbegreppet som det centrala. Maktkampen fick sitt slut vid partistyrelsens novembersammanträde 1931, då en uppgörelse träffades som innebar att partiets maktstrukturer hårdnade i och med att ledningen gjorde upp över medlemmarnas huvuden. Den partidisciplin Per Albin hade anbefallt blev en realitet.

Schüllerqvist beskriver, liksom de flesta skildrare, Per Albin och Möller som en duo med samma strävan och intressen. Samtidigt är det svårt att inte ställa sig frågan vilka Möllers intressen var i detta. I Politik och kärlek skriver författarna:
”Möller använde inte Per Albins term folkhem – han ville påverka utvecklingen mot ett nytt samhälle och i den processen var ’folkhem’ en för passiv och kanske också för idyllisk symbol.”¹⁶¹
Utan att ha funnit stöd för detta någonstans antar jag att Möllers uppslutning bakom Per Albins folkpartilinje handlade om nödvändigheten av klassallianser – på samma sätt som Möller under 10-talet slöt upp bakom ministersocialismen. Samtidigt kan man fråga sig hur väl genomtänkt Möllers strategi var – på hans och Per Albins sida i den konflikt som utkämpades stod också de ungdomsförbundare som ville avskaffa hela den marxistiska analysen. Richard Lindström utnämndes till biträdande partisekreterare under dessa år bland annat. Den hårda kampen mot kommunisterna högervred socialdemokratin precis som den högervridit SSU, något Möller torde ha insett bara genom att observera utvecklingen hos Nils Karleby. Denne briljante skribent vid hans egen gamla tidning Skånska Social-Demokraten och sekreteraren i socialiseringsnämnden formulerade i den bok han skrev i febern inför sin alltför tidiga död 1926 en konvergensteori som innebar att liberalism och marxism skulle mötas i ekonomin och i statsrätten. Åtminstone Wigforss hade i sin Tidenrecension av boken påtalat risken för en socialreformistisk tolkning av boken.¹⁶²

2.2.6 Planhushållningsdebatten

Det Schüllerqvist inte beskriver, kanske för att det redan är ganska väl utrett, är det idémässiga innehåll som ligger bakom folkbegreppet. En vulgär tolkning av övergången från klasskamps- till folkhemsretorik är att socialdemokratin vid denna tid lämnade marxismen för en borgerlig vänsterpolitik präglad av välfärds- och reformidéer som saknar någon särskild socialistisk prägel. Det var denna tes som drevs av Herbert Tingsten i Den svenska socialdemokratiens idéutveckling I-II¹⁶³, en bok som i sig var ett inlägg i 40-talets idédebatt, vilket vi snart ska märka. Leif Lewin tar i Planhushållningsdebatten¹⁶⁴ fasta på utvecklingen av den expansiva finanspolitik som främst Wigforss och Möller vid samma tid kom att föra fram, och som från 1933 kom att bli regeringspolitik. Lewin menar denna politik inte i första hand var en applicering av den engelske liberalen Keynes’ teorier, utan i stället var en utveckling ur den marxistiska kristeorin. Han citerar Wigforss som skriver:
”…i den socialistiska världen hade man dels ärvt gamla teorier om att arbetarnas underkonsumtion som orsak till kriserna, dels från Marx mera invecklade analyser av profiter som det inte syntes lönande att använda till investeringar, med resultat att det ekonomiska kretsloppet rubbades och systemet råkade i kris. Keynes teorier stärkte tron på det riktiga i den av både sunda förnuftet och socialismen förkunnade läran…”¹⁶⁵
På annat ställe skriver Wigforss:
”Vad skulle skillnaden ha varit, om insatserna från 20-talets engelska liberaler inte hade uppmärksammats inom svensk socialdemokrati? Kan man tro att partiet skulle ha slagit in på samma väg; och vid samma tid? För min del kan svaret inte bli annat än ja. Kunskap om den rätta linjen saknades inte. Tvånget att handla skulle ha kommit med den svåra krisen […] Det är inte att undervärdera de engelska liberalerna och deras insats. Man ger bara åt socialdemokratins egna traditioner det avgörande inflytande som rimligtvis måste tillkomma dem.”¹⁶⁶
Lewin menar att 20-talets arbetslöshetsdebatt präglades av en borgerlig harmoniteori som stod mot en marxistisk ödesteori. Borgarna menade att fackföreningarna störde jämvikten på arbetsmarknaden genom att kräva högre löner än vad arbetsgivarna kunde betala. Detta ledde enligt klassisk ekonomisk teori till att tillgången blev större än efterfrågan på arbetskraft. Socialdemokratin var vid denna tid ännu präglad av en ödestro innebärande att kapitalismens kriser kommer genom de lagar den vetenskapliga socialismen enligt Marx uppställt, vilket i sig leder till en utveckling där socialismen i slutändan är oundviklig.
En arbetarrörelse som 1918 valt de successiva reformernas väg mot socialismen¹⁶⁷ men saknade ett ekonomisk-politiskt program för att lösa det största sociala problemet vid denna tid, arbetslösheten, upplevde naturligtvis ett behov av ideologisk omorientering på denna punkt. Lewin beskriver hur man under 20-talet förordade höjda löner i nödhjälpsarbetena, men främst utifrån moraliska argument. Wigforss, men även kommunistpartiet, förordade en mer aktiv politik på detta område utifrån ekonomiska argument. Men det var först vid slutet av 20-talet som den expansiva finanspolitiken vann gehör. 1930 lade SAP fram en partimotion om arbetslösheten, och genom detta var den linje Wigforss drivit officiell partipolitik. Man krävde att nödhjälpsarbetena skulle slopas och ersättas med produktiva statsarbeten och att arbetslöshetskommissionen skulle avskaffas och ersättas med ett mindre byråkratiskt statsorgan. De arbeten som skulle utföras var produktiva förbättringar av infrastruktur med mera, och skulle betalas med avtalsenliga löner. I Wigforss’ argumentation ingick de så kallade ”multiplikatoreffekterna” – att en person som kommer i arbete och få möjlighet att konsumera därigenom kan ge arbete åt flera andra.
Lewins tes utgår från att socialdemokratin genom den expansiva finanspolitiken övergick från en socialiserings- till en planhushållningslinje. Han skildrar hur
”Den nya arbetslöshetspolitiken erbjöd en utväg [var socialiseringen skulle börja]. Staten skulle själv sätta igång produktiv verksamhet utan att överta den juridiska äganderätten till några bestämda företag … För socialismen var inte längre förstatligandet det väsentliga utan kontrollen över priser, kapitalbildning och handel, en sådan ledning av landets hela ekonomiska liv, att kriserna undveks, en reglerad hushållning istället för liberalismens oreglerade konkurrens utan statsingripande eller kollektivistisk marknadsstruktur … Genom det nya arbetslöshetsprogrammet blev den gamla frasen om en ’successiv socialisering’ meningsfull.”¹⁶⁸
I sin valpamflett 1932 om Kapitalismens kris skriver Möller att han är övertygad om ”att en successiv utveckling av samhällets egen produktiva verksamhet, vilken skall uttränga den kapitalistiska produktionen, skall visa sig i stånd att ordna produktionen efter planer, som utestänga de våldsamma konjunkturkastningarna”¹⁶⁹.
Ernst Wigforss talade på kongressen 1932 om socialisering och planhushållning. ”Med socialisering menade Wigforss förstatligande, med planhushållning ’ett mer allmänt behärskande av det ekonomiska livet’ utan att något förstatligande förekom.”¹⁷⁰ De bägge fenomenen kunde mycket väl förekomma utan varandra. Även om staten äger stora delar av näringslivet, är den ändå tvingen att anpassa sig till konjunkturernas svängningar. Wigforss själv ville se både socialisering och planhushållning, även om han menade att det mest angelägna i den dagsaktuella situationen var planhushållningen. Lewin menar att:
”Förstatligandet finns kvar som en möjlig eventualitet, men det som förs fram som det centrala är tanken på den planmässiga hushållningen; socialiseringsteorin får ge plats för planhushållningsideologin. Och denna ideologi innebär inte något intellektuellt förräderi mot den marxistiska socialismens idétradition. Trots att marxismens historiefilosofi överges, är kontinuiteten i den socialdemokratiska idéutvecklingen påtaglig … det var studiet av Marx’ underkonsumtions-, arbetslöshets- och kristeorier som fick svenska socialdemokrater att fästa uppmärksamheten på de problem, som de sedan sökte lösa i sitt arbetslöshetsprogram; det var genom studium av Marx’ skrifter som svenska socialdemokrater inspirerades till att skapa en annan ekonomisk produktionsordning än liberalismens, som inte tillät statlig makt över de rikedomsbildande krafterna.”¹⁷¹
Lewin menar att den nya ideologin skiljer sig från den gamla genom skiftet från vetenskap till värderingar och från ödestro till handling. Vad gäller socialiseringen i framtiden hävdar Lewin att ”socialiseringen nedsjönk från att vara den ideologiska centraltanken till att bli en tänkbar möjlighet för blott vissa företag, sidoordnad med andra metoder för expansion av statsmakten”¹⁷². Socialismen skulle skilja sig från liberalismen genom synen på ”omfattningen av statens makt – och även i synen på dess förmåga”¹⁷³. Lewin hävdar att ”Den nya typen av socialism karakteriseras helt allmänt av en önskan att stärka statens ställning i det ekonomiska livet. Men ingen särskild metod för statsutvidgningen, ingen speciell kategori för statsverksamheten ges principiellt försteg framför någon annan.”¹⁷⁴
Ett problem hos Lewin ligger dock i att de teser han kastar fram på de sidor jag gått igenom saknar vidare underbyggnad, åtminstone av de senare. Jag antar att det är meningen att de senare teserna ska bekräftas genom läsandet av resten av boken, där det framgår hur socialiseringsfrågan skjuts i bakgrunden och bara blir en fråga för vissa specifika branscher. För faktum är ju att Lewin på dessa sidor klargjort att både Möller och Wigforss 1932 förordade inte bara planhushållning, utan också socialisering (se ovan). Lewin har på ett skickligt sätt visat att planhushållningen av arbetsmarknaden sattes i fokus för partiets arbete under början av 30-talet, något som förefaller naturligt med tanke på de stora omedelbara problemen med arbetslösheten. Men att detta skulle ersätta successiv socialisering av det privata näringslivet är inget Lewin genom detta har bevisat. Här gör sig Lewin skyldig till en teleologisk historieskrivning på det sätt Nyström beskrivit.
Lewin tar avstånd från Tingsten genom att säga att Tingsten inte insåg skillnaden mellan de båda begreppen, och klargör att planhushållning inte är ett avståndstagande från marxismen, utan tvärtom tillämpningen av dess ekonomiska teori på ett kapitalistiskt samhälle. Däremot tycks Lewin ansluta sig till Tingstens uppfattning att ett tydligt brott skedde vid övergången mellan kosackval och kohandel. Schüllerqvist ansluter sig också till denna uppfattning genom att driva tesen att Per Albin Hanssons folkbegrepp skulle stå emot ett mer marxistiskt präglat klassbegrepp. Och allt tycks vara frid och fröjd med detta. En parallelläsning av Lewin och Schüllerqvist ger ett mäktigt perspektiv av en trojka bestående av Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, där de två första leder omvandlingen från klassparti till folkparti och den tredje utformar en ekonomisk teori passande ett folkparti redo att ta över regeringsmakten.
Om man ställer Lewin och Schüllerqvist mot varandra framträder dock diskrepanserna tydligt. Medan Lewin menar att SAP behåller den marxistiska ideologin, om än i reviderad form, så menar Schüllerqvist att Per Albin tar avstånd från Marx’ klasskampsteori till förmån för en samförståndspolitik och regeringsduglighet. Schüllerqvist skriver
”Under perioden efter valnederlaget [1928] arbetade [Per Albin] Hansson energiskt med att ge (den politiska) demokratin en starkare ställning i arbetarrörelsen ideologi. Det fanns de inom den egna rörelsen som svävade på målet i fråga om demokratin och det kunde Hansson heller inte godta. Hansson sökte framställa socialdemokraterna som bärare av en politik för det allmännas bästa, inte en klasspolitik, och ersätta ’socialism’ som det centrala ideologiska begreppet med ’demokrati’.¹⁷⁵
Lewin utgår från att marxistisk analys var en del av grunden för kursändringen, medan Schüllerqvist tenderar att se kursförändringen som ett uppbrott från marxismen.¹⁷⁶
Jag menar att Lewin vid sin studie av planhushållningsfrågan totalt missuppfattat vad den materialistiska historieuppfattningen innebär. Marxismen är, både i det Kommunistiska Manifestet (som revolutionär våldshandling) och i förordet till dess andra upplaga (som maktövertagande genom parlamentet), en handlingsideologi. Varför skulle Marx skriva i Teser om Feuerbach att filosofernas uppgift hittills varit att förklara världen, medan de nu ska förändra den, om han hade ansett att man ska lägga armarna i kors och vänta? Och varför skulle den åldrade Engels annars lägga ner så mycket energi på att tala emot ekonomismen, och säga som han gör i ett brev: ”Enligt materialistisk historieuppfattning är produktionen och reproduktionen av det verkliga livet det som i sista hand bestämmer historiens förlopp. Varken Marx eller jag har hävdat något mer. Den som förvränger denna sats så att den innebär att den ekonomiska faktorn är den enda avgörande, förvandlar den till en tom, abstrakt och absurd fras.”¹⁷⁷
Möller beskrev, som vi tidigare sett, sin materialistiska historieuppfattning i ”Socialdemokratins partistyrka och socialismens segerutsikter” i Tiden 1916. Ingenting tyder på att den uppfattning han där redovisade förändrades i grunden genom besluten om en expansiv finanspolitik. Tvärtom beskrev ju Möller där ingående hur utvecklingen i det kapitalistiska samhället per automatik stärker de antikapitalistiska krafterna – en ödestro planhushållningen definitivt stämmer ihop med. Genom planhushållningen fick socialdemokratin ett redskap för att minska kapitalismens utrymme. På samma sätt som minimilönelagen i England inte kunde beskrivas som annat än en socialistisk seger kan väl statliga insatser på den fria arbetsmarknadens spel, som ser till att möta kapitalismens misslyckande med offentlig efterfrågan på arbetskraft, ses som ett steg på vägen mot det socialistiska samhället?

2.2.7 Sammanfattning

Gustav Möller kom 1920 att vara medförfattare till socialdemokratins mest konsekvent marxistiska handlingsprogram. Samma år författade han en valpamflett om socialiseringen, där han förespråkade industriråd för varje produktionsgren tillsatta av staten, arbetarna och konsumenterna. Socialiseringen skulle ske med en industrigren i taget, med början i trusterna, råvarorna och kraftverken. Efter valsegern tillsattes en statlig socialiseringsnämnd, där Möller blev ledamot. Vid samma tid tog Möller också intryck av två danskar, Bramsnaes och Steincke, som dragit upp riktlinjerna för socialpolitiken. Denna socialpolitik var inte i sig socialistisk, men den utgjorde en avbetalning av kapitalisternas skuld till arbetarklassen, enligt den danske partiledaren Stauning.
1924 blev Möller socialminister, ett uppdrag han hade fram till dess att striderna kring arbetslöshetsersättningen för vid en arbetskonflikt i Stripa blev regeringens fall 1926. Valförlusten i det så kallade kosackvalet 1928 lade grunden till en omfattande debatt om partiets strategi, där Möller slöt upp bakom Per Albin Hanssons linje att man skulle söka klassallianser för att genomföra sin politik. I bilden av socialdemokratins utveckling mellan 20- och 30-tal framhävs ofta att man där skulle ha lämnat målet att socialisera produktionsmedlen – en bild jag menar är färgad av en teleologisk förståelse av arbetarrörelsens idéhistoria och av en förståelse utifrån 30-talets ungdomsgenerations uppfattningar i stället för utifrån de centrala beslutsfattarnas intentioner. Planhushållningen – samhällelig kontroll över produktionen utan att ägandet överförs – var för Möller ett sätt att inleda socialiseringsprocessen, och inte alls någon form av ersättning för den. Resonemanget kring den expansiva finanspolitiken var en utveckling ur den marxistiska kristeorin. Möller var också vid denna tid irriterad över att han, som ville gå fortare fram, hindrades av partistyrelsens villrådighet gällande socialiseringsnämndens arbete.