Detta är en dokumentmall för examensarbeten

Styrande lagar inom vård- och omsorg

De två styrande lagarna inom vård och omsorg är hälso- och sjukvårdslagen (HSL, 1982:763) samt socialtjänstlagen (SoL, 2001:453). HSL ställer krav på att hälso- och sjukvården ska vara av god kvalitet, tillgodose klientens behov av trygghet och behandling, var lättillgänglig och bygga på respekt. Sahlin (2004) kommenterar att HSL är en ramlag vilket innebär att mål och riktlinjer finns för landstinget och kommunen samtidigt som valfrihet finns för att anpassa lagen efter skilda behov. Bergstrand (2006) uttalar sig om att SoL även den är en ramlag med regler och skyldigheter. Enligt SoL ska människans sociala och ekonomiska trygghet främjas genom denna lag. Dessutom ska alla människor ha rätt till ett aktivt deltagande i samhället genom SoL. I SoL 5 kapitlet finns beskrivningar över olika grupper i samhället som behöver extra stöd, personer med funktionshinder utgör en grupp. I SoL 5 kapitlet 7 § står även angivet att socialnämnden ska ta ansvar för att individen ska få en meningsfull sysselsättning och få ett boende som är anpassat efter hans eller hennes behov av extra stöd.
Bergstrand (2005) kommenterar att LSS är en rättighetslag och kompletterar HSL och SoL. Enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS, 1993:387) är det som karaktäriserar en rättighetslag att det finns en definierad personkrets, att de insatser som personkretsen kan kräva finns beskrivna, dessutom ska det finnas rätt till överklagan av beslut. I 6 § LSS belyses att verksamheten ska vara baserad på respekt för individens självbestämmanderätt och integritet. Vidare skrivs i 6 § LSS att brukaren ska ges inflytande och medbestämmande i de insatser som ges. Bergstrand (2005) kommenterar att HSL och SoL inte är tillräckliga för att tillgodose de behov som finns hos personer med svåra funktionshinder. I 5 § LSS finns angivet att människor med funktionshinder ska ha jämförbara levnadsförhållanden med övriga samhällsmedborgare och vara lika delaktiga i samhället. Vidare skrivs i 5 § LSS att målet med lagen är att personen med funktionshinder ska få samma möjlighet att leva som alla andra.
Bergstrand (2005) anser att LSS är en mer förmånlig lag i jämförelse med HSL och SoL. Insatserna är mer konkreta och kan anpassas efter enskilda individers behov, insatserna är även av högre klass. I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS, 1993:387) finns angivet att insatser beviljat från LSS ska ge goda levnadsvillkor. Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) anger däremot att insatserna beviljat från SoL ska garantera skälig levnadsnivå. I 7 § LSS finns angivet att personer med funktionshinder inte får tillgång till LSS om deras behov kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom SoL. Bergstrand (2005) anger att det i vissa fall kan vara osäkert om brukaren går under LSS eller SoL. I 7 § LSS finns beskrivet att ett behov ska föreligga för att LSS- insatsen ska kunna utkrävas. Dessutom måste individen enligt 1 § LSS tillhöra en personkrets för att kunna få tillgång till insatserna.

Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS)

Utvecklingen av LSS - Historisk återblick

Grunewald och Leczinsky (2005) anger att det redan år 1944 kom en lag för personer med funktionshinder. Landstingen blev då tvungna att inrätta s.k. ”sinneslöskolor” för barn och ungdomar som ansågs ”sinnesslöa” (utvecklingsstörda) men bildningsbara. Bengtsson och Gynnerstedt (2003) menar att människor med funktionshinder under tiden efter andra världskriget skulle skiljas åt från vanliga samhällsmedborgare. De skulle bo på anstalter, på institutioner eller i specialskolor. Grunewald och Leczinsky kommenterar vidare att personer med psykiska problem år 1954 fick rätten till vård samt undervisning på internatskolor. Huvudman för undervisningen var landstinget. Staten ansvarade dock för vården av ”höggradigt psykiskt efterblivna”.
Grunewald och Leczinsky (2005) anger att den första versionen av omsorgslagen kom år 1967. När omsorgslagen antogs övertog landstinget de ansvarsområden som staten tidigare ansvarade för. Träningsskolor introducerades och insatserna riktades in mer till öppna omsorger. Detta innebar att utvecklingsstörda skulle flytta ut från anstalterna och få en plats i samhället. Bengtsson och Gynnerstedt (2003) menar att lagen även innebar att de ”psykiskt efterblivna” skulle ha rätt till undervisning, vård, bostad samt daglig sysselsättning. Grunewald och Leczinsky (2005) anger att den andra versionen av omsorgslagen som kom år 1985 (1985:568) fick en bredare målgrupp. Den kom även att inkludera personer med autism och personer som förvärvat en hjärnskada i vuxen ålder. Lagarna har genomgått omfattande förändringar från inrättandet av dem år 1944 då avsikten var att sinnesslöa ungdomar skulle underkasta sig vård och undervisning. Grunewald och Leczinsky (2005) anger att personer med funktionshinder genom inrättandet av omsorgslagen fick rätten att erhålla omsorg.
År 1989 tillsatte regeringen en handikappsutredning. Syftet var dels att utreda livssituationen för människor med stora funktionshinder, samt att utreda ansvarsfördelningen mellan landsting och kommun gällande insatser för personer med funktionshinder (Bergstrand, 2005). Bergstrand (2005) anger att utredningen mynnade ut i handikappreformen vilket innebar att två nya lagar utvecklades: lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS, 1993:387) samt lagen om assistansersättning (LASS, 1993:389 ). Dessa lagar trädde i kraft 1 januari år 1994. LSS kom att ersätta omsorgslagen. När LSS verkställdes, utvidgades personkretsen till att även omfatta en tredje personkrets.
I LSS anges att personer med funktionshinder som tillhör LSS personkrets har rätt till personlig assistans enligt 9 § p. 2 LSS om behov föreligger. Bergstrand (2005) anger att genom att lagen om assistansersättning verkställdes fick kommunerna ansvaret för kostnaden av personlig assistent upp till 20 timmar per vecka överskridande timmar är försäkringskassans ansvarsområde. Bergstrand (2005) kommenterar vidare att handikappsreformen ledde till att huvudmannaskapet för större delen av omsorgsverksamheten flyttades över från landstinget till kommunerna.

Personkretsar inom LSS

För att ingå i LSS måste man tillhöra en av de tre personkretsarna enligt 1 § LSS (1993:387). Lagen innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer

1. 
   med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
   
2. 
   med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
   
3. 
   med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service (LSS, 1993: 387).
   

Enligt Bergstrand (2005) omfattar personkrets 1 bland annat personer med utvecklingsstörning. Utvecklingsstörning innebär en intellektuell funktionsnedsättning vanligtvis förorsakad innan 16 års ålder. För att tillhöra personkrets 1 måste individen också vara i behov av särskilt stöd och service i vardagen. Autism innebär en personlighetsstörning där sociala och känslomässiga funktioner är kraftigt nedsatta. Bergstrand (2005) anger vidare att personkrets 2 omfattar personer som har fått en hjärnskada efter 16 års ålder. Hjärnskadan ska ha lett till en varaktig begåvningsnedsättning. Hjärnskador av denna typ kan uppkomma genom t.ex. trafikolycka, hjärnblödning eller tumörer. Vid bedömning av tillhörighet till personkrets 1 och 2 är det främst diagnosen som styr bedömningen. Personkrets 3 omfattar barn, ungdomar och vuxna med psykiska och fysiska problem som kraftigt påverkar vardagen. Bergstrand (2005) beskriver vidare att funktionshindret dessutom ska vara permanent och kräva daglig omvårdnad. Det är enligt Bergstrand (2005) behoven som avgör vem som ska tillhöra personkrets 3.

Insatser enligt LSS

I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS, 1993:387) finns angivet att insatserna är tio stycken. De ska leda till ett mer aktivt och självständigt liv för personer med funktionshinder. Socialstyrelsen (2004) beskriver de olika insatserna:

1. 
   Rådgivning och annat personligt stöd innebär expertstöd från olika yrkeskategorier: t.ex. kurator, psykolog, logoped, arbetsterapeut och sjukgymnast. Expertstödet ska ges utifrån sociala, psykologiska och medicinska perspektiv för att få en helhetsbild av individen ifråga. Rådgivning och annat personligt stöd ska vara ett komplement till och inte en ersättning för t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst.
   
2. 
   Personlig assistans, vissa personer med stora funktionshinder behöver hjälp i sina dagliga aktiviteter av en personlig assistent.
   
3. 
   Ledsagarservice ska underlätta delaktighet i samhället för personer med funktionshinder genom att tillsammans med denne utföra t.ex. fritidsaktiviteter eller delta i kulturlivet.
   
4. 
   Biträde av en kontaktperson är ett icke professionellt stöd utöver kontakten med anhöriga för att minska den eventuella sociala isoleringen. Kontaktpersonen ska ge råd och stöd samt finns till som medmänniska för brukaren.
   
5. 
   Avlösarservice i hemmet innebär en avlastning för föräldrar till barn med funktionshinder, för att föräldrarna ska få tid till rekreation. Insatsen kan vara regelbunden eller ges vid oförutsebara händelser.
   
6. 
   Korttidsvistelse utanför det egna hemmet innebär att personen men funktionshinder är på korttidshem, hos en annan familj eller på läger. Det gör att brukarens familj avlastas samtidigt som personen med funktionshinder får miljöombyte.
   
7. 
   Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år finns till för barn som är i behov av tillsyn när föräldrarna arbetar.
   
8. 
   Boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och ungdom, barn och ungdomar som inte kan bo hos sina föräldrar har rätt till att bo hos en annan familj eller i en bostad med särskild service.
   
9. 
   Bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad innebär att vuxna personer med funktionshinder har rätt till serviceboende eller gruppbostad.
   
10. 
    Daglig verksamhet är till för personer i yrkesverksam ålder som inte förvärvsarbetar eller utbildar sig. Denna insats kan bara ges till personer inom personkrets 1 och 2 (Socialstyrelsen, 2004).
    

I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 2 § (LSS) finns angivet att landstinget endast ansvarar för insatsen rådgivning och annat personligt stöd 9 § p. 1 LSS. Övriga insatser är kommunens ansvarsområde, vilket anges också anges i 2 § LSS. I samma paragraf står skrivet att annat avtal kan göras mellan parterna. Bengtsson (2005) anger att det inom landstinget oftast är kuratorer som ansvarar för handläggning av beslut men även andra yrkeskategorier kan vara involverade.

Översynen av LSS

Persson (2004) anger i sin utredning att utformningen och tillämpningen av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) måste ses över då denna lag anses vara bristfällig. För den enskilde individen är det svårt att få information om insatsen rådgivning och annat personligt stöd och veta vad insatsen verkligen innehåller. Persson (2004) anger i samma utredning att det är svårt att tolka vad insatser från rådgivning och annat personligt stöd innehåller eftersom gränsdragningen mellan insatser från LSS och insatser från HSL är oklara. Utredaren anser att det är nödvändigt att rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § p. 1 i LSS även innehåller habilitering och rehabilitering om inte behovet kan tillgodoses på annat sätt.
Även Socialstyrelsen anger att insatsen rådgivning och annat personligt stöd 9 § p. 1 LSS behöver förtydligas ytterligare vilket anges i yttrandet över betänkandet LSS- särskilt personligt stöd (SOU 2004:103). Det framgår inte klart i dagsläget att habilitering och rehabilitering ingår i insatsen. Persson (2004) föreslår också i sin utredning en ny benämning på insatsen rådgivning och annat personligt stöd och vill att den ska benämnas särskilt personligt stöd. Nuvarande benämning är allmängiltig och ligger nära den informations- och rådgivningsskyldighet som många myndigheter har. I yttrandet över betänkandet LSS- Särskilt personligt stöd (SOU 2004:103) ställer sig Socialstyrelsen bakom förslaget att rådgivning och annat personligt stöd måste få en ny benämning. Enligt Socialstyrelsen är dock särskilt expertstöd en bättre benämning. Det ska tydligt framgå att personen som ger stödet ska vara expert på sitt område. Perssons utredning från år 2004 ledde dock aldrig fram till något beslut.
Senare samma år beslutade regeringen att genomföra en översyn av insatsen personlig assistans enligt lagen och stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS, 1993:387) och lagen om assistansersättning (LASS, 1993:389) vilket beskrivs i kommittédirektivet (2004). Assistanskommittén som utför översynen har nu fått uppdraget utvidgat till att omfatta en översyn av hela LSS. Detta framkommer i kommittédirektivet (2006). Uppdragets centrala fråga är om LSS fungerar som redskap för att uppfylla de handikappolitiska målen. Det har visat sig att det finns brister i LSS avseende en mängd faktorer: handläggningsförfarandet, försämrad standard på insatser och service samt bristande samlokalisering av verksamheter. Lagen har dessutom bristande innehåll och utformning. Det är även oklart vem som i framtiden ska vara huvudman för lagen (kommittédirektiv, 2006).