Detta är en dokumentmall för examensarbeten

Resultatdiskussion

Syftet med denna studie var att beskriva råd- och stödhandläggares uppfattningar av insatsen rådgivning och annat personligt stöd för personer som tillhör personkrets 1 och 2, inom ramen för lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
Råd- och stödhandläggarna anger att rådgivning och annat personligt stöd innehåller handledning till personal samt samtalsstöd. Samtidigt har några råd- och stödhandläggare en uppfattning om att vägledning, rådgivning och kartläggning ingår. Vi anser att dessa insatser inte är habilitering och rehabilitering och kan därför ingå i rådgivning och annat personligt stöd. Persson (2004) anger i sin utredning att det idag inte tydligt framgår om habilitering och rehabilitering ingår i insatsen. Vidare anser Persson (2004) att handledning och stödsamtal inom rådgivning och annat personligt stöd är komplementära insatser som är betydelsefulla om behovet inte tillgodoses via HSL eller SoL.
Det råder olika uppfattningar bland råd- och stödhandläggarna om habilitering och rehabilitering ingår i insatsen rådgivning och annat personligt stöd. Den uppfattning som föreligger hos oss som arbetsterapeuter angående habilitering/rehabilitering skiljer sig från den uppfattning som råder hos en del råd- och stödhandläggare. En av råd- och stödhandläggarna uppgav vid intervju att LSS inte innehåller habilitering och rehabilitering utan det handlar om att upprätthålla funktioner. Från ett arbetsterapeutiskt perspektiv anses upprätthållandet av funktioner vara centralt inom habilitering och rehabilitering, vilket står beskrivet i FSA (1997).
Före studiens början trodde vi inte att begreppet behandling skulle vara av den vikt som senare framkom vid intervjuerna. Merparten av råd- och stödhandläggarna var överens om att behandling inte ingick i insatsen, samtidigt ansåg de att det var svårt att definiera vad insatsen verkligen innehöll. Men den arbetsterapeutiska grundsyn som föreligger, anses habilitering och rehabilitering innehålla behandlande åtgärder vilket beskrivs av Socialstyrelsen (1993). Socialstyrelsen (1993) anger att habilitering och rehabilitering är insatser som mestadels innehåller behandling.
I Socialutskottets betänkande (1997/98:SoU16) diskuteras regeringsrättens domar (den 3 juli 1997, målnr 7206/96 och målnr 4799/96) där det beslutades att habilitering och rehabilitering inte kan beviljas som rådgivning och annat personligt stöd. Eriksson tolkar i sin motion till riksdagen (1997/98:So408) att detta medför att insatsen rådgivning och annat personligt stöd saknar innebörd. Det gör att personer som tidigare omfattades av omsorgslagen i nuläget har en sämre livssituation än tidigare. Före LSS- lagens inrättande ingick även habilitering och rehabilitering i omsorgslagen. Liksom råd- och stödhandläggarna anser vi att personer som tillhör personkrets 1 och 2 främst är i behov av behandling (habilitering/rehabilitering). Därför har insatsen till viss del förlorat sitt värde. Det är svårbedömt om behandling ingår i rådgivning och annat personligt stöd. Frågan är om behovet av behandling helt kan tillgodoses inom hälso- och sjukvårdslagen (HSL). I sitt yttrande över betänkande LSS- Särskilt personligt stöd (SOU 2004:103) pekade Socialstyrelsen på att behovet av behandling först och främst ska tillgodoses genom HSL.
I Erikssons motion till riksdagen (1997/98: So408) framkommer att habiliterande insatser faktiskt kan beviljas inom rådgivning och annat personligt stöd. Insatserna ska då ses som komplement till den habilitering och rehabilitering som fås från HSL. Kravet är att behovet inte kan tillgodoses inom ramen för HSL. Råd- och stödhandläggarna har olika åsikter om rådgivning och annat personligt stöd är ett komplement. Många uppfattar att insatsen fungerar som ett komplement till annan lagstiftning. Bland några andra råd- och stödhandläggare råder en annan uppfattning. De betraktar rådgivning och annat personligt stöd som en inkörsport till habiliteringen för personer som inte i dagsläget tillhör habiliteringens målgrupp. Vidare anser de att HSL är en mer förmånlig lag för personer som redan är anknutna till vuxenhabiliteringen då den innehåller behandling. I undantagsfall anser de dock att rådgivning och annat personligt stöd kan ses som komplement till HSL och SoL. Enligt vår mening är rättighetslagen LSS positiv att få komplement ifrån eftersom insatserna är kostnadsfria och ska prioriteras före andra ärenden. Det är tvetydigt att vissa av råd- och stödhandläggarna anser att rådgivning och annat personligt stöd inte är ett komplement, samtidigt som de anser att insatsen i undantagsfall kan ses som ett komplement. Rådgivning och annat personligt stöd är i våra ögon ett komplement till annan lagstiftning då den används när behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.
Uppfattningen har förändrats inom kommun och landsting avseende från vilken lag behovet ska tillgodoses ifrån. Förut beviljades fler insatser enligt rättighetslagen LSS. Nu har kommun och landsting insett att det är för dyrt att bevilja LSS- insatser då de är kostnadsfria. Detta leder till att huvudmännen har en viss tendens att tillämpa HSL i större utsträckning än LSS eftersom HSL debiteras via en kostnad. Samma uppfattning råder bland råd- och stödhandläggarna gällande SoL. Kommunen tenderar att bevilja insatser enligt SoL i högre grad än insatser från LSS eftersom SoL är avgiftsbelagt. Vi undrar då om behoven tillgodoses eftersom SoL (2001:453) enligt lag enbart ska ge skälig levnadsnivå jämfört med LSS som ska ge goda levnadsvillkor.
I ett av landstingen kan personer som tillhör lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) men som inte tillhör habiliteringens målgrupp få massage eller behandling av kiropraktor beviljat inom rådgivning och annat personligt stöd. Vi anser att även personer som tillhör habiliteringen kan ha behov av denna komplementära behandling. Det är orättvist om habiliteringens målgrupp ska behöva betala för massage och behandling utförd av kiropraktor när andra får detta gratis. Dessa tankar överensstämmer med den uppfattningen som några av råd- och stödhandläggarna har. Sjukvården betraktar dock inte dessa behandlingar som sjukvårdande, därför kan de ingå i rådgivning och annat personligt stöd. Enligt vår uppfattning är dessa behandlingar ett komplement till HSL, samtidigt bör detta komplement vara tillgängligt för alla personer som tillhör LSS. Lagstiftningen måste förtydligas så att alla personer ska kunna få samma möjligheter oavsett vilket landsting de bor i. Det är väsentligt att alla personer som tillhör LSS personkrets ges samma förutsättningar och tillgänglighet till insatser.
Råd- och stödhandläggarna tillfrågades vad de anser om kvalitén av insatser inom rådgivning och annat personligt stöd. Det rådde överensstämmelse om att insatsen håller god kvalité. Vår åsikt är att insatsen rådgivning och annat personligt stöd egentligen har väldigt lite innehåll. Det är inte mycket man som brukare kan utkräva från den. Grunewald och Leczinsky (2005) menar att det i första hand är intressant att ta reda på brukarens syn av kvalitén på LSS- insatserna, men även personal och ledningens uppfattning om kvalitén är betydelsefull. Därför hade det varit intressant att intervjua brukare om hur de uppfattar kvalitén på insatsen rådgivning och annat personligt stöd.
Enligt kommittédirektivet (2006) var den centrala frågan för Socialstyrelsens uppdrag att utreda om LSS kan användas som redskap för att uppfylla de handikappolitiska målen. Dessa mål som är framarbetade utifrån FN: s standardregler och som beskrivs av Socialdepartementet (2006) handlar om gemenskap, tillgänglighet och delaktighet samt likvärdiga levnadsvillkor för personer med funktionshinder. Dessa mål ska genomsyra hela lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och därmed råd- och stödhandläggarnas dagliga arbete.
I studien av Brodin och Fasth (2001) framkommer det att de centrala begreppen inom svensk habilitering och rehabilitering inte uppfylls. Dessa begrepp är delaktighet i samhället och likvärdiga möjligheter. De ungdomar som deltog i studien uppger att de inte har samma möjlighet att delta i sociala aktiviteter som andra ungdomar i samma ålder. Trots att de kan ha tillgång till LSS vilket ska berättiga dem till ett liv som bör vara jämförbart med andra medborgares levnadsförhållanden (5 § LSS). Vi tycker även att det är förvånansvärt att 27 % av dem som var i behov av personlig assistent inte fick möjlighet att delta i valet av assistent. Detta kan bero på att många av dessa ungdomar fortfarande bor hemma och då har föräldrarna huvudansvaret för dem. Brodin och Fasth (2001) anser att det finns risk att föräldrar till ungdomar med funktionshinder bestämmer för mycket och därmed missgynnas dessa individers förmåga att leva ett självständigt liv. De handläggare som intervjuats anser att det är viktigt att brukaren är delaktig i de beslut som fattas och att brukaren sätts i centrum för planerade åtgärder.
Genom både den individuella planen och habiliteringsplanen synliggörs de handikappolitiska målen. Vid planeringen av insatser är den berörda individen och dennes anhöriga delaktiga vid beslutandet av vad som ska göras. Detta medför att individen får inflytande över sin livssituation och därmed hävdas självbestämmanderätten. Eftersom de flesta av råd- och stödhandläggarna uppger att det är ett gott samarbete mellan kommun och landsting leder detta i förlängningen till god tillgänglighet för individen. Samverkan sker också med andra instanser. Bergstrand (2005) kommenterar att samverkan är nödvändig eftersom ansvaret för LSS- insatserna är uppdelat mellan kommun och landsting, då landsting enbart ansvarar för 9 § p. 1 LSS.
Enligt 10 § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS, 1993:387) ska kommun och landsting underrätta varandra om den individuella planen. Grunewald och Leczinsky (2005) anger att individen måste ge sitt medgivande för att den individuella planen ska kunna skickas från kommun och landsting till någon annan instans. Här igenom införlivas individens självbestämmanderätt. Enligt Sjöberg (2003) är den individuella planen ett bra redskap för att uppfylla de handkappolitiska begreppen; delaktighet, tillgänglighet och självbestämmande. Utifrån intervjuerna anses det finnas en god samverkan mellan kommun och landsting och detta kan göra att individens behov tillgodoses på ett bra sätt. Individen undviks på detta sätt att slussas fram och tillbaka mellan olika instanser. På detta sätt skapas en helhetsbild av individen.
Genom habiliteringsplanen och den individuella planen kan individen få likvärdiga levnadsvillkor som andra medborgare. Individerna ska ha samma rätt till skola, arbetet och fritid genom planen. I habiliteringsplanen tas även fysisk tillgänglighet upp genom att arbetsterapeuten arbetar med olika typer av miljöanpassningar såsom anpassning av bostad, arbetsplats och offentliga lokaler.
Samtliga råd- och stödhandläggare uppger att det finns en god teamsamverkan. Detta bidrar till att brukarens behov på bästa möjliga sätt kan tillgodoses då teamet har varandras specifika kunskaper till hjälp. Vidare uppger samtliga handläggare att det finns en gemensam strävan inom det egna teamet vilket underlättar samarbetet väsentligt. Det anges i lagtexten till 9 § p. 1 LSS att de teammedlemmar som arbetar med personer som omfattas av LSS måste ha expertkunskap om människor med omfattande funktionshinder. Ett ifrågasättande görs om alla som arbetar med rådgivning och annat personligt stöd verkligen har dessa expertkunskaper. Detta ifrågasättande görs med anledning av att nyexaminerade kan anställas inom vuxenhabiliteringen. Personer som är relativt nya inom området anställs, vilket framgår i vårt urval/undersökningsgrupp. Insatser från rådgivning och annat personligt stöd ska vara ett kvalitativt komplement till andra insatser kommenterar Grunewald och Leczinsky (2005). Det är osäkert om nyexaminerade uppfyller kravet på att ha expertkunskaper. Socialstyrelsen föreslog i yttrandet över betänkandet LSS- Särskilt personligt stöd (SOU 2004:103) en ny benämning på insatsen rådgivning och annat personligt stöd, expertstöd. Personen som ger insatsen ska vara expert på sitt område. Även vi anser att expertstöd är en mer lämplig benämning. Med denna bakgrund bör utredningar göras inom området för att undersöka om de professioner som arbetar med insatsen rådgivning och annat personligt stöd verkligen har den kompetens som krävs.
Enligt kommittédirektivet (2006) har insatsen rådgivning och annat personligt stöd reducerats kraftigt. År 1999 fick 18 600 personer med funktionshinder insatsen rådgivning och annat personligt stöd. Socialstyrelsen (2006a) anger att insatserna har minskat de senaste fem åren och i oktober år 2005 fick endast 10 500 personer insatsen. Bland råd- och stödhandläggarna råder det olika uppfattningar om varför insatsen rådgivning och annat personligt stöd har minskat.
Flertalet av handläggarna uppger att den främsta orsaken till minskningen är neddragningarna av kommunala gruppboenden. Gruppboendena omvandlas till boende som omfattas av lagen om assistansersättning (LASS, 1993:389) s.k. LASS- boenden. Detta medför att fler personer beviljas personlig assistent och inte längre behöver ansöka om rådgivning och annat personligt stöd. De får istället sina behov tillgodosedda genom hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Enligt råd- och stödhandläggarna medför detta att det ekonomiska ansvaret förs över till landstinget vilket utnyttjas av kommunerna.
Efter egna erfarenheter som vårdare och personlig assistent är det många personer med funktionshinder som är i behov av tryggheten och det sociala nätverket som finns på gruppboenden. Genom gruppboendeformen kan människor med funktionshinder få möjlighet att känna samhörighet med personer med liknande diagnoser. För att öka livskvalitén för personer som tillhör lagen om stöd och service (LSS) förslås LASS- boende där människorna har tillgång till egen personlig assistent samtidigt som de bor tillsammans med andra personer med funktionshinder. Genom denna boendeform har varje individ tillgång till en egen lägenhet, i anslutning finns öppna gemensamhetslokaler med kök, allrum samt tvättstuga.

I resultatet framkom att handledning, hjälpmedelsutprovning samt råd och tips kan ingå i arbetsterapeutens uppgifter inom ramen för rådgivning och annat personligt stöd. Handledning till personal anses vara en form av förebyggande arbete vilket också beskrivs av FSA (1997) som en av arbetsterapeutens arbetsuppgifter inom rådgivning och annat personligt stöd.

Med utgångspunkt från studien av Ashman et al. (2002) är ett förslag att arbetsterapeuten inom rådgivning och annat personligt stöd kan arbeta med att handleda personalen i ”aktivt stöd”. Detta kan gälla för personer med funktionshinder som bor på gruppboenden, om behovet av handledning inte kan tillgodoses via annan lagstiftning. Detta aktiva stöd ser vi som en typ av habilitering där personer med funktionshinder kan öva upp sina färdigheter. Arbetsterapeuten kan alltså genom handledning till personalen ge dem möjlighet att arbeta habiliterande med individerna. Ashman et al. (2002) anger positiva aspekter av att integrera aktiviteter som är meningsfulla och anpassade efter individens förmåga. Detta kan leda till att deras delaktighet och självbestämmanderätt kan främjas. Gruppboendeformen anser vi som tidigare nämnt vara ett bra sätt att bo för personer med funktionshinder. Genom att integrera modellen ”aktivt stöd” på boendena kan detta leda till att vardagen blir mer innehållsrik och meningsfull för individerna, enligt Ashman et al. (2002). På detta sätt kan insatsen rådgivning och annat personligt stöd får mer innehåll och ökad kvalité. Då individen är central i planeringen av åtgärderna och dessa är anpassade efter behoven överensstämmer detta med de handikappolitiska målen som ska vara ett verktyg i arbetet.
Vår uppfattning är att rådgivning och annat personligt stöd är en mycket komplex insats. Då insatsen inte är fullt beskriven i lagen kan det vara lätt att göra egna tolkningar. Detta kan göra att professionerna inom LSS kommer långt ifrån den egentliga avsikten med denna rättighetslag. Ett fåtal av råd- och stödhandläggarna anser att det är möjligt att anpassa lagen efter hur habiliteringsansvaret är fördelat mellan kommun och landsting. Vår uppfattning är att detta är en risk då lagen är så pass otydlig i sin utformning. En tydligare beskrivning av insatsen rådgivning och annat personligt stöd efterfrågas därför.